Ser du dessa vissna löv, vissna löv i vinden — så är jag ett visset löv, visset löv i vinden — Döden skall mej fatta i sin gamla kratta — ... Åh, jag är väl ännu röd, ännu röd om kinden — fast jag är ett visset löv, visset löv i vinden.

Drömmare, dåre — din vaggas fe vad gav hon i morgongåva? Allt vad som bränner i brott och ve, allt vad du känner av spott och spe, allt vad som drömmarna lova, allt vad som gäckar i stjärnors glans, allt vad som aldrig i världen fanns binder du dej till en sorgekrans ... — när klockorna klämta, de dova, då går du bort med din rikedom och lägger dej ned att sova.

Det står ett träd vid vägen och vinden vet dess frö, ja, vinden vet dess frö — Dess frukt är röd som vallmo, dess frukt är vit som snö, Gud skydde för de skimrande bären. Den dag du därav äter skall du visserligen dö, skall du visserligen dö — Vad fröjdas du som konung, om du gammal är och slö och bitter och stum till karaktären ... Gud skydde för de skimrande bären.

Det var den excentriske lorden som bodde på Midnight Hill, — om så att du känner den gården åt norr eller söder till.

I Afrika — Indien — Kina han dröjde rätt många år, och när han kom hem till de sina, var det frostens färg i hans hår.

En sökare var han, som letat all jordens kanter omkring att finna — vad förr man vetat, att allting är ingenting.

Han gick med en blick som kändes så tröstlöst däven och ljum; men ofta om nätterna tändes en pipa med opium.

Det var den excentriske lorden, en morgon, förrn tuppen väckt, i vårdträdets skugga på gården han släckt sin andedräkt.

Om våren, när sipporna vakna och ungdomen glammar i byn, om våren det hände — men nakna stod trädets armar mot skyn ...

Det var den excentriske lorden, han mättes i fot och tum och fördes till kyrkogården att få sej ett vilorum —

I jordens ruvande lera där ligger han stel och stum, nu tänder han aldrig mera en pipa med opium.

Han bor som ett ben i mullen djupt under den blanka skyn, och solen lyser på kullen och solen lyser i byn.

Och svalor och måsar susa som fordom kring Englands strand, och bambustänglarna brusa där borta i Österland —

Det var den excentriske lorden som bodde på Midnight Hill. — En slaktare köpte gården och byggde en våning till.

Som en mila var hans hjärta, som ett mörker var hans själ — Se, då mötte honom döden som hans bäste vän i nöden; släckt är mörkret, släckt är glöden som förbränner och förtär — Han har kolat ut sin mila, och nu bärs han bort att vila i den djupa stumma jorden där alls ingen oro är.

Jag har klättrat på önskningens stege, jag har klättrat så långt att jag vet att den stegen är hög som en himmel och djup som en evighet ...

Och mänskor ha gått på den stegen i tusen och tusen år — och ingen har visat dem vägen var stegen står ...

Men alla som tvinga dess pinnar de springa på glödande kol, och aldrig i levande livet de nå sitt mål ...

Jag har klättrat på önskningens stege, jag har gått ett par fjät — så jag vet att den stegen är hög som en himmel, och allt är fåfänglighet.

Nu går jag här alltså och svälter, jag går här och tittar ner ... Jag går här i gränden och svälter och tänker på nattkvarter ...

Det regnade visst ett par timmar i morse, det är litet slam i rännstenens smala och rutiga remsa av makadam ...

Nu går jag här alltså och svälter, och mörkt är vartenda hus ... Kaféskylten bara som lyser i gult elektriskt ljus ...

Jag går här och går här bara, så säjer jag: jäkla slask! Jag går här och sparkar med foten en påse, en tändsticksask ...

Så kommer det någon och tigger. — Bah ... sjöman ... det ljuger du! Så stannar jag här, och här ligger ett brev som man rivit itu ...

Vad var det för brev, vem skrev det, och varför ligger det här?... Kanhända det skrivits av en som håller en annan kär ...

Kanhända det doftat av rosor, och blommor av alla de slag? Kanhända det var ett par glosor om barnuppfostringsbidrag.

Ett brev det kan vara så mycket, ett brev det kan vara från en gammal och hjälplös mor till sin ende och käre son.

Han rev det väl sönder så där som det brukas ibland: vadså! En gest som man gör bland kamrater och tar sej en bärsa på —

Ett brev det kan vara så mycket, så mycket man aldrig vet ... — Men nu är väl klockan tolv snart, då stänger de visst kafét!

— — — — — — Vår gamla tidningsgumma, som stultade med nöd uppför trapporna var morgon när sjuslaget ljöd, hon kommer inte mer, nej hon kommer inte mer och kanhända är hon död —

Den nya hon är yngre — ty lättare hon går, och nära på en halvtimma tidigare slår tidningen försiktigt, så ivrigt och försiktigt i brevlådan vår — — —

Ja, människor de kräla all jorden kring de kräla och de åldras i slit och spring — och gravarna de samla ... men somliga bli gamla, ja, somliga bli gamla för ingenting.

På sömnlöshetens kattskrik och kalkstensdropp jag ligger här och lyss vid min kaffekopp — — Och jag tycker det är trist, hela livet är så trist fastän solen i purpur går opp.

Milorna flämta ... natten står sövande mörk och tiger — Milorna flämta och glömda år viska i volm som stiger ...

Sover du, broder — vad drömmer du, vad har du längtat och önskat? Drömmer du kanske om något nu, något som aldrig grönskat ...

något som spirat och dog i brodd, något du sörjer och saknar ... Kanske du önskar den vilan nådd, ur vilken du aldrig vaknar.

Skymningen sveper sin stillhet runt våra ensliga hus, gråa och ensliga hus — — Snart skola dunkla stjärnor springa som blommor av ljus ... — — — Heden sover därunder, heden sover i stjärnljus snart — längtan går och jag vet ej vart ... Men det brusar av tyngd och sekler så ödsligt och underbart.

Min syster är i himlen, sa den lille kavat, Guds vackraste ängel är hennes lekkamrat.

Hon kommer nog tillbaka till oss igen och bor, men annars ska jag fara dit när jag blir stor.

Och piltens lockar glänste i ampelns bleka brand ... Och farbror strök dem, varligt, med sin magra tunga hand.

I livets villervalla vi gå på skilda håll. Vi mötas och vi spela vår roll —

Vi dölja våra tankar, vi dölja våra sår och vårt hjärta som bankar och slår —

Vi haka våra skyltar var morgon på vår grind och prata om väder och vind —

I livets villervalla så nära vi gå — men så fjärran från varandra ändå.

Kan du höra honom komma — ej i buller och gny, ej i tordönets sprakande dunder — Nej, han vandrar i sin örtagård som himmelens sky i morgonens solstänkta lunder — —

Kan du höra honom komma, att han kommer som en psalm — så djup och så drömmande stilla han vandrar dej till mötes i dagarnas kvalm och han vill dej inte alls något illa.

Ty han talar ej latin — som den grå teologin, vilken halkat på sin egen halhets halka — Men han talar som en ton ur en mjuk violin och han talar såsom aftonens svalka.

Det är som jag skulle ha glömt någonting någonting men jag vet inte vad —? Och jag vandrar så underligt tveksamt kring genom vårgrönt och fallande blad ...

Det är som jag skulle ha drömt någonting, någonting som är mera än jag — Men jag vet inte alls och vad talar väl för att jag kommer ihåg det en dag?

Skimrande vitt som det vitaste silver var vattnet vid Vinga fyr — Rökskyar bolmade, måsarna skreko och luften var bräddad av glädje och eko av främmande länder och äventyr — — — — — Gud, har jag sagt, o, du levande X i det minsta och finaste ting, snäckornas gud och förnyelsens gud — du som hinduerna se som en flammande ädelstensring, elektriska bälte av under och kraft som spänner all världen omkring: lys på mitt liv. Gud, har jag sagt, du som talade nyss ur de bristande isarnas dön, guld har du strött över vågornas välv, guld över klippornas krön — — aldrig jag visste som nu och förnam vad världen är väldig och skön. Herre, ditt ansikte ser jag i dag och viskar dej vilset en bön: Väck den ej mera, min fråga som hörde sitt eko och grät, släck den, förintelsens låga i nervernas blodiga nät — Se på mej, maskarnas like, Herre jag ber dej ju blott: lär mej att älska ditt rike och bära de dagar jag fått.

Tröstlösa dagar, när himlen är grå, grå som ens själ och man känner sej så innerligt ensam och mätt på att leva, mätt på att skratta och ljuga och spela känslor man aldrig förnummit och känt, — tröstlösa dagar, som återvänt!

Tröstlösa dagar, vars slagor slå sommarens blommor till halm och strå, dimgråa timmar när ledan sitter tung vid ens sida och dödens glitter är i ens öga och lyser på allt söndersmulande, klart och kallt ...

På vägarna vi gånga och sparka och slå, ty vägarna är trånga och krångliga att gå: På vägarna, de vrånga en människa blir så som djävlar äro många som änglar äro få ... slå själv om du inte vill bli slagen! Krist sörjer för den yttersta dagen.

Stackars vackra lilla barn, du som går i våren, du blir nog ett vindens flarn du som jag med åren ... Lamm är inte längre lamm: blott du hunnit växa något från din läxa, när du bara hunnit fram, kära barn, för prästen klarar livet resten.

En luffare är jag — vad mera, jag kunde ju vara en präst, jag kunde ju vara en brukspatron en bonde eller en häst ...

Jag kunde ju vara en svala, en kråka eller en snok, en snok — eller kanske en blomma, ett sommarstänk i en bok ...

Nå — öster börjar i väster och söder slutar i norr, virrig är jag av frågor och halsen är fan så torr ...

... en luffare är jag, som halkar förbi i vägarnas grus. Mitt hjärta är hett som en masugn och kallt som ett fattighus.

Se, Vår herre han satt högt i skyarnas snö med Den onde och spelade schack, och Vår herre var gammal och sliten och slö och han suckade ofta ett ack.

Men Den onde var pigg som en mört och en gök och hans hjärna var blixtrande klar, och han skrattade gott åt Vår herres försök och han såg huru gammal han var.

Ty visst kunde det blivit en enkel affär på ett drag och en enda sekund, men det roade honom att leka så här, och så väntade han en stund ...

Ja, så väntade han och så lekte han då som en katt med den vördige Gud, och änglarna stodo där sorgsna och små, och de andades icke ett ljud ...

Och sekunderna gick — ticketick-ticketick och människor räknade år. Men Den onde skar ned på en vagga en blick, och Vår herre såg ned på en bår ...

När Den onde då såg vad Vår herre han såg, då flinade han så smått: på skapelsens morgon hans tanke låg och på allt som var ganska gott.

Och Vår herre förstod och han suckade tungt och hans suck genom världen drog. Men mänskorna togo det tämligen lugnt, och Den onde han satt där och log.

Och sekunderna gick — och sekunderna går, som människor kalla för år — Och alls ingen må fälla för mej en tår, när Vår herre ser ned på min bår.

Hav tack, min broder, jag åt din mat och glömde min mages ve — Jag sitter och tänker, dåsig och lat, på det som en gång skall ske ...

En gång tar det slut på all tid och all skam och allt detta här som är mitt — Då kommer en gammal och klok madam och lindar min kropp i vitt —

En gång blir det så att jag finns ej mer; man ska säja om mej: han är död. Man ska fira mej, långsamt, två famnar ner i jorden att glömma min nöd —

En gång — när jag skrattat mitt sista skratt och svurit min sista ed, ska jag, långt bortom hunger och dag och natt, drunkna i tidlös fred —

»Laterna Magica, du skumma gators blomma, min hug är het men mina fickor tomma ... Dock hör en röst från en förtappad själ: din vän, herr Adrian, jag känner väl.

Jag kommer, ser du, just från Citadellet, din vän, herr Adrian, han känner stället. Din vän, herr Adrian, är också fri och dricker öl och racklar romani.

På femtisexan, schappet Brantegatan, din vän, herr Adrian, är full som satan. Och han har lovat mej med dej, min skatt, en över all förväntan härlig natt.

Så kom och var min fröjd och älskarinna, som bröllopsfacklor himlens stjärnor brinna. Han, Gud, du vet, som håller barnen kär, som tidsfördriv har kastat ut dem där.

De äro jättekast från jätteslunga de ädelstenar som i rymden ljunga — Det var, som sagt, ett litet tidsfördriv, man menar också att allt blev av bliv.

Laterna Magica, du skumma gators blomma, jag är en speleman med ögon tomma, en mager komiker, en vilsen fant, ett falnat löv i livets rännstenskant ...

Du skrattar — ja, och skrattar bra, min syster, ty varför ska man vara dum och dyster. Mitt namn är Boman — så i rymd som bur en lustig laban och ett bildat djur.»

(Anglosaxisk visa på glad melodi.)

John Boy, John Boy, det var en pojke västanfrån han var sin moders käre son och hennes ålders stöd —

Tam-tam, tam-tam, allt som det stolta krigets man John Boy gick ut en dag och fann en stor och vacker död.

John Boy, John Boy, det var en glad och munter fyr, i skyttegravens äventyr en pärla till kamrat —

Han föll, han föll en solig dag vid Yperns strand för konung och för fosterland; han skars av en granat.

Han skrek, han skrek, han for och slog med armarna och trampade i tarmarna och vräktes i en grop.

Hans mor, hans mor, hon hörde trummors tamtaram och fick ett vackert telegram, — här lyftom vi vårt stop:

En skål, en skål, en skål för land och hem och härd och för Guds egen vackra värld, ja, skål för alltihop!

Man kan inte räkna dem alla sägner och sånt man hör ... Det säjs att en stjärna ska falla var gång när en människa dör —

Lyhörd i nätternas kyla och vindarnas frusna musik hundarna hörde jag yla, som hundarna yla för lik,

änkorna hörde jag skrika och barnen snyfta för bröd — — Stjärnorna kvittar det lika om någon är född eller död.

Runt lägerelden om natten tre heliga tiggare sutto vid Ganges skimrande vatten i Indiens sällsamma land. De talte om livet och döden, om människans drömmar och öden — Och fullmånens dallrande flöden glänste på panna och hand.

— Vi andas, pinas och pinar, och skryter och ropar: jag är. Det uslaste kryp, som förtvinar det ropar: jag är, se här. Det skriket — det stiger och stiger, man tror väl att rösten söver, men ångesten stiger däröver — så talar den ene och tiger.

Förvisso, min broder — att vara är fråga och plåga bara, vi ropa vår Gud i vår nöd, men guden — hur skulle han svara, se, längesen ren är han död — så talar den andre — Den tredje han lyssnar på djungelns ljud ... ... ett bränsle han lägger på glöden: — Ja, guden är död ... och Döden är således Gud.

När världen låg i blom och log och vänslades i vårljus en dåre for omkring och slog på väggen i sitt dårhus och pekade på solen: he, vad står du där och prålar, — ifall jag låter bli att se så slocknar dina strålar!

Jag är ett stackars djur som tappat svansen, som min kusin, den fredlige schimpansen — Min fader Adam gick i Edens lunder som något oförgätligt apvidunder —

Rätt solo var han av sitt slag och släkte en konstprodukt som många frågor väckte. Hans ögon lyste lika små som röda, stor var hans brunst — som hans talang att döda.

Där kom en lurvig, brun gorillahane ... ... en sten i hjärnan vart hans fall och bane. Men honan log — thy fick hon länge leva, och skriften skriver hennes namn som Eva.

Vår moder Eva var en grann tjinona, en liten smidigt växt gorillahona. Hon födde Adam barn och knäckte nötter och lärde svartkunskap vid mästarns fötter.

Och tiden gick och Adams barn och söner degenererades och uppfann böner, och uppfann samhällsskick, polis och lagar och gjorde slut — totalt — på Paradisets dagar.

Och blevo myror blott i jättestackar, dem nöden trampar i med spikjärnsklackar ... — Du alltets medelpunkt, som det är skrivet, du frågetecken för dej själv och livet,

du senapskorn på världens åkrar, gödda av det förmultnade och det förblödda, du människa, du manifestationen av Han som bor i tron och religionen,

till slut så är du dock, du jordens konung, trots dina skalders rökelse och honung, en stackars apa blott på dekadansen som tappat både sinnesron och svansen.

I dag firar Fabian midsommarhelg, en blomma han bär och en brännvinsbutelj, i dag är han ung som i ynglingaår och byfolket vänder sej om där han går. Han kommer där oppe från backarna där Dunderbacks-Alfred bor ... O, herre min je, vad han gnor, det gnistrar ju vitt kring klackarna på hanses vanskötta skor — —

Vad heter den brud som du dansar emot, min bror, att så skyndsamt du lyfter din fot? — Sol, heter hon, sol över kyrka och by, den gamla planeten är sällsamt ny, nej se — i midsommarskrudarna komma herr Per och herr Pål — — och Fabian ropar: skål, nu sjunga de gamla gudarna ur alla tilltäppta hål!

I dag firar Fabian midsommarhelg, han tar sej en titt ur sin brännvinsbutelj så ofta han hinner och struntar i snack av borgarebrackor och bönder och pack: för hur står det till med affärerna, hur mår ni, gott folk, i stan, i dag ska ni se på fan, i dag är det puls i artärerna och luft i vår lurviga man!

Hej, ädela vänner och samhällsfår, en speleman tar sej en styrketår och slår på sin luta av enkelt slag en sång på Johannes döparens dag. Vi minns hur han stod vid Jordanen, tunn och med glödgad blick, en ökenvarg i sitt skick, mens prästerna, fulla av fanen, med gudsord på läpparna gick — —

Hej, ädela vänner, nu säjs man vet att tiden är klar för en ny profet och kommer han inte med storm och ris så kommer han väl på ett annat vis. Vem säjer han kommer att köpa oss? Men nog kan det vara till samma tröst om göken gol i syd eller öst: blott den har makten att döpa oss som tolkar vår mages röst!

Ja, hatten utav för en periferi med minsta tänkbara radie i, och låtom oss korta av ett grand vår gyllene väg till Samarkand — ... men, tio fåglar i skogarna, de sjunga väl bättre än en i hand! Förståndigheten är dum ibland, thy låtom oss gå på krogarna och vattna vår visdomstand!

Vad tidens himmel är hög och fin, varenda poet har en skrivmaskin. — Vi sitta i bristen på mjöd och vin vid pilsnerdricka och hicka — — Och dra en tju’femöring då och då ur vår tobaksuppfyllda ficka. Ack ja, håhå, vad gammal man blir i sin själ och grå, vad reformatorer det kryper ur varje buske och vrå. — — Jag vånne jag vore som Andersson, eller Pettersson, och hade nån synpunkt på härligheten. Nu vankar jag bara som Lundström kring i ingenting — — och väntar den stora kometen.

B-rr, jag är som en inneboende, jag hyr ett möblerat rum; värdinnan är mäkta troende hon fyller varenda tum varenda tum i mitt rum med bilder och tänkespråk, med fula och tarvliga bilder och dåliga tänkespråk.

Jag sitter med hängande armar, jag sitter med ryggen i krum mens skymningen rullar sitt dunkelljus som en valsmelodi kring mitt rum ... Jag gäspar — värdes förlåta, mitt hjärta är sjukt och nervöst, jag löser en korsordsgåta som ännu ingen har löst. Dom pratar om mej i huset att jag varken ser eller hör, men vinden hör jag och suset i almen därutanför, en fågel ser jag som irrar långt bortom hank och stör ... jag sitter och stirrar och stirrar och ingenting kommer mej för.

Jag är som en inneboende som fryser jämt i sitt rum, och jag är som en dåligt pressad växt i ett herbarium.

Klä’vitt, klä’vitt är yrket mitt en målare är jag av sista snitt, jag springer med stegar, penslar och kitt och väldiga påsar med krita ... — Ställ upp era sotiga kök i rad, jag målar dem vita på entreprenad, målar dem skimrande vita bara med vatten och krita! Jag har inte tid eller lust med lim, man blir som man trimmats i livets trim, och fort ska det gå — som när rytm och rim skalder och skojare tvinna — Men kommer det någon och gnäller om fusk och ringer mej upp och skäller mej slusk då säjer jag: tig och besinna att allt vad vi människor gör är rök, och vitt blir det aldrig ditt smutsiga kök ... — för skäll skulle djävulen tåla när livet har lärt en att måla!

När Medelsvensson är blaskig då är han en karlakarl, och inte så jäkla tråkig som annars i sina dar —

Då njuter han gärna en visa och läser, kanhända, en strof. Och ofta i nattens hemgång han varder en filosof —

Då stannar han plötsligt och bredbent och lyfter sin våta läpp, och lyfter mot gubben i månen tillika sin silverkäpp:

Se stjärnorna, bror, hur de dansa som flugor i rymdens tak ... ... en stjärna, du — och ett öga är ändå en märklig sak ...

... Ja, herre gud, om man tänker! — men längre kommer han ej. Och längre kom inte Salomon, så inte angår det mej.

Den lilla byn som vi andas i är ett koncentrat av större byar — Här lever vi, som ni andra lever, i tro och kärlek och lögn och hat — mens tiden far ... När solen drar genom brustna skyar i dag på morgonen går jag ut och ser en flagg på ett hus som säjer: ett liv är slut. En gammal gumma, jag hör, mor Kajsa, har lagt sej ner, och niger aldrig för präst och nämndman och lagar aldrig en nävgröt mer. Guds fred, jag nickar — och går till handelsman in och köper mej någon småsak och står och pratar en stund och röker ... Ja, säjer handelsman, ja kantänka, hon var rätt gammal — som sagt, då får vi säja det att vi är en mindre i byn i dag än vi var i går, jaha, kantänka! Då kommer Lisa i Utfallsroten Nils Svensas änka, ni vet »mä foten». Hon stultar in och hon stampar snö och pustar hu och är eld och låga, och säjer det att nu får en fråga va kraken menar, han Jan på Torken. — — Och vi förnimma att Jannes fru ånyo haft ett besök av storken, så deras ungar, om inte tio, visst är dom nio och säkert sju! —

Nu kan man vänta ett kackalorum, ty Lisa slår sina händer hopa som om hon ville ett vittne ropa och gärna vädja till högre forum ... Men handelsmannen står glad och god vid den nya vågen och hugger opp ett par sockerklimpar åt lille hjulbente Granbergsmågen; han säjer bara: det låter rart, det får en säja, det går med fart! Då drar ett leende brett och listigt runt i butiken från Snusar-Agen med läsardragen till pastorns piga, den tattarögda från Lojtaviken — — Och solen kommer ditin och hoppar kring mässingsvikter och sockertoppar, och som en strålande transparang av vita blommor i nyckfullt mönster, dem frosten ritat, står handlarns fönster. I mitten tronar en ljusastake — Det doftar vila och jul och lake och ute klingar det bjällerklang.

En skojare var han och slingertok så röd och grann — I fylla, bröder, och fingerkrok en märklig man: Hej dunkom och låtom oss drinka, men gäller det krafter, gosse — du såg! Och rätar du denna min sinka, då har du en tunna råg!

Ack, dagarna leka tafatt, tafatt, och solen ler ... Men aldrig han knäpper en roskravatt kring kragen mer — Hej dunkom och låtom oss drinka, men gäller det krafter, gosse — håll spjärn, när döden rätar din sinka med fingrar av iskallt järn.

Essike-dessike leken går, livet räknar och Andersson får mitt för bröstet en våldsam knuff ... Essike-dessike-piff-paff-puff: Pettersson sviktar och famlar. Essike-dessike, allt är gäck, essike-dessike: Lundström väck! Ingen vet när han ramlar ... Tåligt går döden med kratta och säck utanför ringen och samlar.

Hej, tomtegubbar slå en ring, ... se våra drömmars tärna! Det fattas henne ingenting, hjärta blott och hjärna ...

Hur kom din moders ende son på dessa glatta bräder. Gläder med sin konst och sina kläder folk och fä så vitt ifrån i detta vackra väder ...

Visst är det bara lögn och lump och dumhet så det skriker, när halte Harmans mågastump sej fyradubbel viker ...

Fått ont i magen, stackars as, det kan man ej förtänka. Spänka! Runtom pjäsens rika änka läsarprästens lovar dras tills länsmans knappar blänka ...

Ridån går ned — med skrap och skräll ... en tia kan man klara! Thy resom vi till Stadshotell, där är oss gott att vara.

För konsten är så lång, så lång, och ringa är profiten, sliten blir du, trött och väderbiten — Konsten är så lång, så lång, du Lasse, Lasse liten.

Och Babylons måne, den gamla och mäktigt gula, han tänkte vid Babylons älv där han blänkte:

Var äro de rödögda vargarna, de glada och blixtrande tänderna? Skalderna sitta så duvolikt rart med små blå harpor i händerna.

Var äro de smala predikarna, de levande blodiga bränderna? Skalderna sitta så duvolikt rart med små blå harpor i händerna. — — — Syrsorna hör jag och änderna!

Och Babylons måne han sänkte sitt huvud såsom i sorg i Babylons vågor, som stänkte mot Babylons marknadstorg ...

Så grå är din väg mellan tre droppar vatten och tre skovlar mull, och du ser ju så väl att ingen ska lyfta i vördnad på hatten när jorden tar hand om din skröpliga själ —

Ryck upp dej, Sallander, ryck upp dej, bete dej som man och statt upp ur din dödlika blund! Din mor är det synd om när alla bele dej, — här ser du de män som förvalta sitt pund.

Här ser du de män som vi akta och ära, som vakta sin nästa och sköta sitt hus, som tränat sin kropp att med värdighet bära sin djupsinnighets tunga sjuarmarsljus — Behändiga män som i graderna stiga med uppdrag på uppdrag för stad och för stat — Små döttrar de föda — som tids nog förtiga om pappa som rådman var illitterat —

Ryck upp dej, Sallander, ryck upp dej, bete dej som man och statt upp ur din dödlika blund! Din mor är det synd om när alla bele dej, — här ser du de män som förvalta sitt pund.

Nu brinner vårens blåa eld på Abborrbergets krön, där dansar Kalle Knopare, gudomligt ung och skön. Krökt sitter Ivan Speleman och flinar vid sitt spel, och Rallar-Anton känner sej rätt salig för sin del.

Hej, vinkar Tryckar-Pelle, han är smärt och han är flink, och hostar du en maning är han redo på en blink. Han bugar för Amanda — och så hånfull och så mörk står herr studenten Bläcksta-Nils och spanar bak en björk ...

Det går en svag resedadoft av markens unga gräs, där strös av Persbergs-Joel några no och några yes — Och Ingalill från Backarna hon tror att nästa vals ska Bagar-Harald linda ömt sin arm kring hennes hals. Nu lövas det i dalar och nu lövas det på höjd, nu dallrar månget hjärta i sin första svårmods fröjd. Och Munkås-Nicklas’ pojke, konfirmerad jämt och rätt, han går i bror sins byxor nu och sträcker cigarrett —

Nu lyser det till sommar och nu ringer det till sol ... — Ack kypare, ack kypare, förunna mej en stol, förunna mej en hela och en halva och en ters att glömma mina bleka år och mina tomma vers!

Dagen är släckt, mörkret har väckt stjärnor och kattor och slinkor; fyllda av skarn, slödder och flarn sova polishus och finkor — Barnet det skådar i drömmarnas brus hur en ängel med lyktor går runt våra hus. — Och ensam i kvällen den sena jag slåss med en smäktande vals. Och jag är ganska mager om bena, tillika om armar och hals — Jag har sålt mina visor till nöjets estrader, och Gud må förlåta mej somliga rader, ty jag är ganska mager om bena, tillika om armar och hals. Grämelsens son i grammofon sprattlar för Hans och för Greta. Pajas — ack ja — schajas, — ack ja, gott kan det vara att veta! Skänk mej nu bara ett rimord på sol, när jag redan har använt fiol och viol? — Ack, ensam i kvällen den sena jag slåss med en smäktande vals, och jag är ganska mager om bena, tillika om armar och hals — Jag har ingenting alls här i världen att vinna, och snart i min grop skola maskarna finna att jag är ganska mager om bena, tillika om armar och hals.

Converted and published on https://SamoLit.com/