Vi ser en liten lilleputt från lilleputtars land, ifrån lilleputtars land. Så sorgsen och så länge har han vankat här på strand, har han vankat här på strand — O, kommen I ej, o, kommen I ej, herr Gulliver?

Ej vet han vad han längtar — bara tror att det finns fler, det finns kanske några fler, som längtar som han längtar och som önskar något mer än det futtiga som sker — O, kommen I ej, o, kommen I ej, herr Gulliver?

De sova de stora föraktarna, din längtans pilar, du Döde, din längtans pilar som glimma som blixtar i frost och dimma.

De sova de stora föraktarna, men ingenting alls fallerar: herr Streberman trapetserar och legio ser vi betraktarna som jublar och applåderar ...

som komma i senaste åkdon och sprattla på senaste vis och hojta i senaste kråkton de senaste gudars pris — — —

Djupt sova de stora föraktarna; men käckt över allt som sover Per Wandervogel går jorden omkring och lancerar en ny pullover.

Gudarna väcktes i söder och gudarna väcktes i norr. Zigenarens hjärta blöder, men jorden blir kartlagd och torr.

För två gånger två är fyra och allt är bestämt och klart, allt är förtvivlat klart, och ingen vill äventyra sitt liv för sin egenart.

Storflaxiga kråkor kraxar om märkliga ting som stundar. Snart är vi så lika som taxar, lika som avhuggna hundar.

Vipsa som sädesärlor och knipsa från morron till kväll föryngringens platta pärlor av packade strömmingsfjäll.

Sir Standard bygger fabriker.

Sir Standard bygger fabriker, radio knäpper och skriker, tätt mellan stölder och mord svarta och röda rubriker blixtra med bländande ord.

Ack, bråkigt är det och tråkigt och futtiga är våra tankar, fast flygmaskinerna skrävla sitt skryt över Gaurisankar.

*

8,842 meter, 8,843 meter! närmare gud, stadigt närmare gud, lyfter sej människan, den obetvingliga människan, och kastar ner cigarrettstumpar på Edelweissen.

Bocka, bocka, plocka — vi ska ligga i, vi ska ligga i med optimism och energi! Bocka, bocka, plocka; trampa, trampa takt vägarna de knaggliga till lycka och till makt.

Men det gäller vara me’ där man någonting kan se att ta vara på! Och det minsta lilla grand som du fångat i din hand ska du spara på! Aldrig blanda hop dej med sånt där folk som inte har nån karaktär — För det gäller vara me’ där du någonting kan se att ta vara på.

Bocka, bocka, plocka — vi ska ligga i även om vi inte är nått vidare geni. Mången var väl mindre, käre lille bror, och likafullt så blev han både riksdagsman och stor

Men det gäller vara me’ där man någonting kan se att ta vara på! Och det minsta lilla grand som du fångat i din hand ska du spara på! Om du håller ut där ner i kön får du nog till slut din lilla lön — Fast det gäller vara me’ där du någoning kan se att ta vara på!

Hunger är stort — och hat, men vi hatar så smått, kamrat! Vi tänker på ostron och kalvfilé och detta att översta våningen se, skedar och silverfat — Vi hatar så smått, kamrat!

Ostron, kinesiska svalbon och kappa av ofött lamm — vad tiden ändå gått fram sen Adam och Eva dolde för Herren vår gud sin skam! Ostron, kinesiska svalbon och kappa av ofött lamm.

Men dessa de mycket fattiga dem gör det mej ont att se. De får aldrig ett bröd från Frälsningsarmén och aldrig ett ord i Clarté.

Finns inte bland vita mössor, bland vita mössor på svaj, och sjungande grå proletärer i den ljuvliga månaden maj.

Har ingenting alls att sjunga; de saknar sin Rouget de Lisle, de saknar sin Stellan Arvidsson och de saknar stadgar och stil.

Där kan man ingenting hämta och där kan man ingenting ge, ack, dessa de mycket fattiga dem gör det mej ont att se

— får aldrig ett bröd från Frälsningsarmén och aldrig ett ord i Clarté.

Du har tappat ditt ord och din papperslapp, du barfotabarn i livet. Så sitter du åter på handlarns trapp och gråter så övergivet.

Vad var det för ord — var det långt eller kort, var det väl eller illa skrivet? Tänk efter nu — förrn vi föser dej bort, du barfotabarn i livet.

När Abel en gång på en jungfrulig hed med ett kvidande ljud, eller kanske en ed, sjönk ned ... Då talade Gud till Kain vred ... — — — Men Kain svarade: Hvi skall jag taga vara på min broder!

Det är anmärkningsvärt att i världshistorien aldrig före kommit en livligare ihågkommen replik än denna. Kains.

Tre bränder föll ner i Ginungagap: Frihet, Jämlikhet, Broderskap.

Det kunde ha blivit en ståtlig brand. Dessbättre dock brinner ej öken och sand.

Det kunde ha blivit ett bål mot sky. Men det ljuset är slocknat som slängs i dy.

Tre bubblor brann till i Ginungagap: Frihet, Jämlikhet, Broderskap.

Moses dröjer på Sinai; av Gud har vi ingenting hört. Moses dröjer på Sinai och halva vårt liv är förstört.

Vi vandra med ögon i rödan glöd och tunga torr; vi vandra i bidan på mannabröd i knorr.

Vi säja; vad var det vi sade: fast Faraos piska ven ett himmelrike vi hade vid hans förbannade sten

— Var är våra gårdar i Saron, Aron du Aron!

Men Aron stryker sin gyllene kalv och dansen går under himmelens valv.

Vi vet varken in eller ut till slut — Men Moses var ingen profet, nej, Moses var ingen profet! Hans brinnande en var ett radiumsken och idel elektricitet, idel elektricitet!

Vi vandra med ögon i rödan glöd och tunga torr — i kronisk bidan på mannabröd i knorr.

Här stå de nu, pampiga, värdiga, mens marknadsfiolerna skorra — De äro de tio rättfärdiga som söktes en gång i Gomorra.

Alls inte så goda att rå på; de lyfter sej själva med orden. Och hade de något att stå på så lyfte de hela jorden.

Förunderligt friska i hjärnorna; människoslukare. Talar om solen och stjärnorna för åkerbrukare.

Sen bärgar de sitt på det torra, pampiga, värdiga — Pampiga tio rättfärdiga som förstenade Gud och Gomorra.

Var ska man sitta och var ska man stå, ledsnad trycker mitt sinne. Man borde ha prövat ett skott eller två på lyckohjulet där inne.

Där är det glädje och glam och rush. — Hoppla, pampar och drängar, sägen: vad blir efter dagens kurs trettio silverpengar?

Lätt kunde man ordna biljett för entrén, men plumpt i den gyllne glansen ser jag aporna hoppa från gren till gren och klänga varandra om svansen. Var ska man sitta och vart ska man gå, olust bakom och före —! Och våldsamt stramar sej då och då ångestens silkessnöre.

Min rädslas stackars hare hoppar på skare, hojtar: o-ho, till sommaren, till sommaren, då bygger jag mej bo!

Titt-ut och hoppa hit och hoppa språng på språng du skrämda lilla knyte under månens gång. Hör vinden hur han visslar i sin silverpipa vasst åt alla dina vänningar och kast.

Titt-ut och hoppa dit och hoppa undan snart! för aldrig blir det sommar, det ser vi ju så klart. Och aldrig blir det bättre på något vis — men skaren ligger tyngre än is.

Räkna till tusen — till tusen och ett, eller tusen och två, herr Johansson! Eller ta er en pyramidontablett, det är bättre ändå, herr Johansson!

Vad är det för liv ni för — är det spex? är det dram eller spex? — herr Johansson. Har ni ont i en tand, eller är det komplex — eller är det er själ, herr Johansson?

Är det bara er själ — nå, det var då för väl: en blindtarm allenast, herr Johansson! Den klipper vi bort — och sen sover vi väl, sover innerligt väl, herr Johansson.

Högt över clowner och marknadstorg restes den väntade konungens borg. Rykten och mälen så vida förs; väktare ropte: Ett dammoln rörs! och lupo i torn och trappa.

Östvind och västvind de byttes om, men alls ingen konung till borgen kom. Skalderna sade: Till pingst, till pingst då gnäggar hans vita arabiska hingst och fladdrar vid tullen hans kappa!

Östvind och västvind och nordanvind blåste kring bröllops- och körgårdsgrind. Människor gingo i nöd och brist och bröto en björk och en liljekvist vid pingst- och vid midsommartider.

Gingo i bidan och tyst mörk sorg under den väntade konungens borg. Han dröjde; han hade rätt många mil. Nu kommer han likväl — i automobil eller flygmaskin, vad det lider.

Sju sångare cykla från gård till gård och bullra om under och världsrekord. Kolingen kläder sig söndagsfin. Och tätnande ångor av bränd bensin östvind och västvind sprider.

Si, världen är förklarad — i vetenskapens ljus fördunstar all vår oro och smärta. Nu är det inte långt emellan människornas hus, men långt emellan hjärta och hjärta.

Min mor hade en Edelweiss. Den låg i en bok av Franzén och jag brukade se på den emellanåt. Ingenting märkvärdigt med den, såg mest ut som en liten kattfot, en vanlig kattfot — jo, men dom växer på Alperna, högst uppe på Alperna i den eviga snön, sa mor;

och jag funderade mycket.

Men när det stora menageriet med jätteelefanten Jumbo och de bengaliska kungstigrarna kom till den lilla småstaden och annonserade att man uppköpte kaniner, då visste de stora pojkarna allaredan vad saken gällde. Det är boaormarna, sade de, dom äter dom levande.

Och jag funderade mycket.

En boaorm, en boaorm han skiner. — Han äter bara levande kaniner!

Han är helt visst den starkaste av alla. Hans ögon äro livlösa och kalla.

Han spikar dem och suger dem till magen, de kvicka små kaninerna i hagen, de vita små kaninerna från burar, som fräkniga små pojkar går och skurar.

O, Herre, du som skapat dej så mycket, din boaorm är ändå mästerstycket!

Han är menageriets stora peksak, ett lejon kan han krossa som en leksak.

Han ligger som en blankpolerad ring nu och tänker säkert inte någonting nu.

En boaorm, en boaorm som skiner och smälter sina vita små kaniner.

Man dansar där uppe — klarvaket är huset fast klockan är tolv. Då slår det mej plötsligt att taket, mitt tak, är en annans golv.

Nyss har jag läst i en tung gammal bok som min farfar predikat ifrån. Farfar var präst, han — och schartauan — men jag är ett flarn och ett spån.

Ingenting, ingenting har jag och alls inga ting har jag gjort. Och jag vet att jag inte har levat tillnärmelsevis som jag bort.

Nyss har jag läst i en tung gammal bok om Herren för orätt och rätt, han som i tidlösa tider knöt sjustjärnans bandrosett. Gyllene, tunga och höga har orden mej brusat förbi, främmande ord som jag inte förstår i min intighets dagdriveri.

Men sjustjärnan lyser där ute ...

Sjustjärnan lyser där ute som förr och tankarna flockas så tätt. Nyss har jag flyttat från boken min blick och stirrat på farfars porträtt.

Sjustjärnan lyser där ute just nu — den lyser på farfars grav. Den lyser på alpernas vita blom och på alla de mörka hav.

Det sitter en gumma med blommor på huk i en gatuvrå — Och grosshandlar Bergman J:r stannar och tänker så:

Du gamla och stillsamma gumma med ögon skumma av sorg, du säljer ju blåsippor, ser jag — nu köper jag hela din korg!

Och gumman blir glad, kan man veta, som fattiga gummor bli — Och somt är väl sant, och somt är väl blott en fattig poets fantasi.

Vägen till kärlekens paradis är gammal men evigt ny: Två händer kan mötas — händelsevis, inunder ett paraply. Två händer kan mötas i glädje, två händer kan mötas i sorg. Och två händer kan mötas för vinnings skull på världens marknadstorg.

Det hände en gång i mitt unga liv — just en sådan kväll som i kväll, att min ringhet betroddes ett vevpositiv på en storslagen hästkarusell.

För en barfotaknatte — en småstadsfyr, elektrisk från tå och till topp, å, det var ett rent otroligt äventyr, som greps i ett tigerhopp.

Min glädje förmörkades dock efter hand och damp ner på allt plattare plan när det skrällde en röst i mitt öra ibland: Veva jämnt, din fan!

Tids nog var jag tämligen långtifrån glad, stelnade till i ett flin; och kom hem och drack ur min mjölkchoklad, tyckte mor, med en konstig min.

Ja, så var det med det och så hände det sej och sen hände sej ingenting mer — Men jag grämde mej länge och skammade mej och tryckte mitt huvud ner.

Döden fått åter en dosa i hand — har duktiga leverantörer. De sitter och labrar i allo land, små flitiga ingenjörer.

Läste helt nyss i det blad jag fick hur de pulvrat ett nytt slags jorum: en stad tar de bort på ett ögonblick, på ett kick är den hej basalorum.

Min illa förvaltade huvudskult mot handen sakta jag sänker och undrar helt stilla och högaktningsfullt vad vår herre i höjden tänker.

Den har det väl inte så ledigt som kör all rymdernas millioner stjärnkaruseller — en direktör för så kosmiska attraktioner

vad tror han om jorden? — törhända han ler någon gång för en del bagateller? Asch, släng någon nord- eller sydtrissa ner för Morgan och Rockefeller!

för mej och den lurvige Lundström med — om ej ren han är salig vorden. Snabbt finge de små ingenjörerna fred och döden gick bort ifrån jorden.

Det är en disponent i pilsnerdricka. Han står och talar med en glädjeflicka. Och sutenören stryker andra sidan av gatukorsningen i lömsk förbidan.

Det är en disponent. Hans kinder skiner. Hans kinder skiner som två blodapelsiner. Det är en selfmade man och högst belåten som aldrig smakat ångesten och gråten.

De höga stjärnor stela stränga blänka. Guds ögon lärde mej en barnvers tänka. Guds ögon stirra på en glädjeflicka en hallick och en disponent i pilsnerdricka.

Ljug mej en saga, sagobror, jag älskar vackra sagor. Tro har jag ej — som bolm den for för livets plumpa slagor.

Ljug mej en tanke — att jag ser i gränder mörka trånga en skymt blott av det där du ger så vackra ord och många.

Jag ser på en man som metar. Han fingrar en ivrig mask, som han långsamt på kroken smetar. Och så kastar han ut med ett plask.

Fast en påflugen snorgerspinne kan förvända hans drag ett slag har nog mannen ett hovsamt sinne. Och det är en sån vacker dag.

Det är sol, det är måsar som fladdra och båtar med människor i som ler mot varandra och pladdra — och det är inte helt ironi

att man finner det skönt för stunden och minns vad de goda lär: att människobarnet i grunden vill inte en mask förnär.

Stenen, elden och metmasken:

Tre trappsteg till Rockefeller.

Det gingo tre gubbar i snögen, lilleputtgubbar i högan snö. Och de voro så rädda för döden, rädda att döden dö.

De gingo med sänktan ögonfrans under vindens skratt. Och jag vet inte alls varthän någonstans i den djupa natt.

Se, av lögner och ord är all världen full till gravens pynt: vi kan spilla dem så — för vår rikedoms skull, ett silvermynt.

Vi kan treva en sång på en trevlig rytm, en vacker visa om döden. Men blekt under stjärna och sång skall det gå tre kutiga gubbar i snögen.

Tre darrande flarn under vindens skratt och de ungas skratt. Och vi vet inte alls varthän någonstans i den djupa natt.

Den rike kejsarn av Kina han sörjde och sörjde så att den fattige kejsarn av Kina blir versen numero två.

Den fattige kejsarn av Kina kan publiken dock inte förstå. Så den rike kejsarn av Kina törhända blir bäst ändå.

För din skull var det längesedan kinderna blev heta: flinkt knäpper jag din bjällra på och dansar för din fot, du Lögn som lär en människa vad det är gott att veta och strålar som en stjärna alla vise män emot.

Du smyger, ack du smyger ... och i tidningar kring knutarna far du som en virvelvind och skriker överallt — De fattiga dem krymper du så löjliga i trutarna och böjliga i ryggarna för sovel och för palt.

Väl mött i stenbeläten vi på höga kungasäten i vår vördnad exponerar på den minsta lilla plätt, du Lögn förutan vilken en Napoleon, förgäten, i alla sina dagar haft bekymmer för sin tvätt!

Jo: är du än så liten när du rör dej i skandaler och aldrig hört på maken till det där som någon gjort, så var du dock en vinge under helgonens sandaler och försålde deras knotor i rättfärdighetens port.

Du väktare och klämtare för äran och nationerna, du gode gamle skämtare, nog stod du väl på kik och skrattade åt grodorna som ramlade från tronerna och alla stackars djävlarna man samlade som lik?

Som sagt: nu vill jag sälja dej min tunga och min luta, min luta ska du veta, fast det är nu en gitarr — Du Lögn, vi ska nog klara oss vi två och jag ska tjuta din storhets höga visa jämt och vara dej en narr!

Du lilla lilla lykta i den stora stora natt, ack hur innerligen hjälplös du irrar. Du lilla lilla lykta i den stora stora natt: ditt ljus är förmätet och förvirrar.

De kloka ha sin klokskap; deras drängar ha sitt skratt, ty de fatta inte alls vad du menar, du bleka lilla lykta i den stora svarta natt där människor förfrysa till stenar.

En helig man han läste om korparna som så: väl så eller skörda de intet — Vår herre han föder dem ändå! En helig man han gick sig i ödemarken ut att rätta sig helt efter detta. Och sagan den förtäljer — när fjorton dar var slut, att korparna åto sig mätta.

Jag ringde en vän och jag ringde väl två fast jag visste så väl hur det skulle gå. Sen tänkte jag störa en hög person men då hade de redan stängt av telefon. — Så nu har jag ingen att störa och vet inte vad jag ska göra.

Det lilla jag gjort blev ej gjort med tur så jag vart en rätt asocial figur — Men jag väntar från främmande land en slant ... den kanske har kommit nu — postrestant! Jag kunde gå ner och hämta ifall jag fick lust att skämta.

Jag kunde gå ner — om jag gör mej besvär, till postkontoret och säja så här: Har det kommit ett brev till mej — eller två, jag har setat därhemma och väntat så, ett värdepapper — från Kina, från Schweiz eller Herzegovina.

Då står där en dam som förundrat ler och jag säjer: Min dam, det är mycket som sker! Alls ingen kan veta vad slumpen skrev på den sida man skänkts — och ett lyckobrev om en vinst bland de verkligt stora har jag fått av en kakadora.

En herre bakom vill ha vägen fri och jag säjer så här — nej, det struntar jag i! — för man måste ju vara en strong person, som betalar sin skatt och sin telefon, jämväl det elektriska ljuset att det inte blir mörkt i huset.

Jag bugar allenast — för en och var, belevat och artigt ett au revoir. Och sen tar det slut på min snurriga vers — mitt harsprång som dansar i kors och tvärs, för sen är jag åter allena och borta från glans och arena.

Vad löjligt mycket och mångt kan bli om blott man ett ögonblick granskar: Den fattige tiggaren gick jag förbi i mina omaka handskar.

Han slängde en tistel av hat i min rygg — Hav tack för ett garvat läder! Så går det likväl när man prydlig och snygg går ut i guds vackra väder.

Andersson tippade fel på Borås; dock låtom oss Andersson skriva som pamp i det kooperativa. Andersson klarar sej bra, gunås (kommer nog in i konseljen!) Pettersson tar sej — se Petterssons sås med fotografi på buteljen. Andersson, Pettersson klarar sej nog fast somliga kommer till korta — Men pjäsen är tråkig sen Lundström dog och hela finessen är borta.

Månen är hygglig och lyser mitt knappnålshuvud i Sahara, och solen lyser om dagarna; men hur kommer det sej att jag fryser?

Ty fryser gör jag — rätt ofta, jag fattige, syndige målarkladd, fast jag trycker mej in i min rolighets vadd och min pratsamhets yllekofta.

Ack, bröder — bröder i solen och knappnålshuvun i månens ljus: det skuggar en clown i vårt hjärtas hus sin skråpuk över fiolen.

Jag fryser — fryser mej död och tom. Dra kork för en drink, kamrater som värmer min pampiga ynkedom som en filt på en friluftsteater!

En sprucken bjällra till skratt är allt som följer dej hem från krogen — Och stjärnorna blicka så skrämselkallt på vår tapperhets Olle i skogen.

Vad hästar har sorgsna ögon, bruna och aldrig blå — Vanliga arbetshästar, vem vet vad de tänker på?

Om en sömmerska öppnar ett fönster och ger dem en sockerbit kan det hända de bultar med mulen när de nästa gång kommer dit.

Men de skrattar aldrig. De smålog ej ens åt Klumpfota-Klas, min barndoms Klumpfota-Klas, vilkens kinder av glädje blev röda när man tog hans tenor för bas.

Som gjorde sej köpstark och viktig för stora ardenner ibland att ögna på hov och på tand. — Men hästar har ingen humor, inte det minsta grand.

Om världen blott ägde personer med sinne för proportioner, den såge väl ej så bedrövlig ut som den faktiskt gör — men jag tror till slut när jag hör deras pösiga pöbelskratt när en människa ramlar pladaskt och platt; när en stackare prövar på spinkna ben att lyfta från åkern för tung en sten; när de flinar så dumt som den flabben där åt min ståtliga skylt för min lumpaffär — att jag hatar dessa personer med sinne för proportioner!

Tung, dum klocka som intet vet, punchingboll för elektricitet, trummar en schlager i långsam takt för någon vars öra är hopalagt — tung dum klocka som hänger där uppe i skyn och svänger.

Den leken är kommen till möda, leken att låna ljus. Vad söker den bleka, döda månen i tomma hus?

Han lutar sin svala tinning mot rutan och tittar in — och lögnar en silkeslinning kring vadmalsklädnaden din.

Det hade jag alltid hört och trott att huset där nere var obebott —

Sånt verkar ju nästan som spökeri. — Förlåt, herr Spöke, vem söker ni?

Vad är det som letas? Någonting stort? Någonting stort som ej blev gjort.

Ett vänligt brev som ni aldrig skrev?

Kanske har ni det svårt i den vigda jord för brodermord?

Eller söker ni bara så enkelt ting som en ros, en ring

— en liljekonvalje till mörkrets värld som huvudgärd?

— — — — — — — — — — —

Det var någon som gick med ett brinnande ljus i ett obebott hus.

Men jag fick inget svar på min intervju. Fick du?

Det var en besynnerlig melodi som man spelade nyss. — Vem spelade nyss? här har ingen spelat på länge. Då spritter du till och är ensam kvar, mol ensam kvar, men jag vet ej var — ty det finns ju otaliga gårdar och hus under solens ljus och månens glimriga hänge där allt är förbi som en glömd melodi och där ingen har spelat på länge.

Jag har sänt ett paket med vackra ord till Nürnbergs stora stad. Det är kloka ord, det är gyllene ord och de kostar en mark per rad.

De kommer zurück ï fagert tryck och ni hittar dem här och där, vid jul och påsk i närmsta kiosk och i närmsta cigarraffär.

Det är dikter om lycka och sol och sång och sånt som folk vill ha, och för samvetets frid må jag fästa mej vid att beställaren finner dem bra.

Dessa dåliga ord! — ihåliga ord! som jag bringat till Nürnbergs stad: kanske lättas min skuld om för blomma och guld en sjuk liten flicka blir glad?

För en grå gammal gumma i Lobackaryd och en hälsning fjärran från drar jag gärna åt sidan min clownattityd och går hem till mej själv med mitt hån.

Och sen sitter jag där i min nobla misär och beser i mitt tidningsblad hur det ena är så och det andra är så — och stor är Nürnbergs stad.

De magre män av Galilén och digre män av Juda för folket i Samarien har blott förakt att bjuda.

De hånar deras hatt och skor, bespottar deras gudar; förnekar dem som människor, ja, t. o. m. som judar.

Vid avelsbok (som penningbok) att bläddra sej en nästa, det går likväl rätt lätt på tok, om nöden skulle gästa:

I natt när på ett glatt kalas med diskussion om land och ras jag nattens tysta gator strök en man upp vid min sida dök. Han tycktes som en gammal man, men ett-tu-tre så sade han:

En andryg faders fjärde son med hatt och plym så fjärran från (nyss återbördad till Judén en omväg kring Samarien) jag plöjde landet kors och tvärs som bläcket far på en revers —

Än var jag här, än var jag där och gjorde någon smart affär. — En sabbat låg bakom i ro när jag for ut till Jeriko.

Det var en utsökt vacker dag, min åsna skrek av välbehag. Men bäst hon skrek vi råkade tre vandringsmän som bråkade

och ville ha min penningpung — den ene bar en käpp så tung, och tusen stjärnor glimmade och blänkte när jag svimmade.

Ej vet jag hur jag vaknade men många ting jag saknade; mitt huvud sjöng så djupt i moll, knappt hörde jag en bit på håll min åsna att hon rasade ... jag frös och brann och fasade.

Där låg jag — utan hatt och rock med blod i mina ögonlock. Då kom en from levit och smet sin väg förbi så kvick och fet.

Sen kom en präst — men han gick fram ... och stal min skjortknapp och min kam (de värdesaker som jag bar, tillika med min psalmbok kvar).

Där låg jag nu, som man mej lagt, i denna öde, hemska trakt — Hyenan vädrade sitt rov och korpen sjönk alltmer i lov ... nej, aldrig förr — intill min död, jag varit i så blekan nöd!

Och kvällen kom, och solen sken som en förfalskad ädelsten ... då — när jag uppgett varje hopp för min så hårt beprövda kropp, kom som en Herrans ängel dit en grov och gladlynt samarit.

Han gjorde månget gott försök att få mej upp uppå sitt ök — och sen så är den sagan slut, ty resten känner du förut, men: vilken var min nästa?

Jag sa: Den första bästa.

Då log han vänligt och försvann och vinkade mej stilla där gatans sista lampa brann: Du fattar dej ej illa.

Ty dessa alltför magre män och dessa alltför mätta en omväg kring Samarien förhjälper ej till rätta:

Stor sak i ras och land och tro, men lustigt livet jagar, och vi far ut till Jeriko, o broder, alla dagar!

Mitt lejon håller truten — se: allvarsam är till och med min apa. Och då frågar jag med fog: kan min hare vara skjuten i den liljebleka skog? ... Pang, där virvlar han ur buskarna fram.

Pang, då skriker det mitt lejon och eldryter som förut, min apa spelar apa — och min igelkott som smög där neri gräset får åter brått att visa sina taggar och spjut.

Av ständig oro för stort och smått jag blev alltmera en igelkott.

Gott folk som klampar min väg förbi de viskar ofta om hysteri.

Och några talar om stämning och de moderna om hämning.

Gott folk må prata vad helst dom vill: mej kryper ingen för nära till.

Jag har en fullgod repertoar av tricks och konster till självförsvar.

Jag önskar inte bli biten fast jag är konstig och liten.

Ja, konstig är jag till övermått och en besynnerlig igelkott.

Ty dessa spjut som jag sträcker ut har genomborrat mej själv förut.

— Så ber jag, vänligen, bara gott folk att låta mej vara.

Du kajkar och ror i din rankiga båt och får opp en trasa ibland. Men en sjöman du är som man skrattar åt och bespottar — ända från land.

Ack, du är så förtvivlat nervös och disträ där i tröstlösheten du brottar att du ofta tar fel på lovart och lä när det händer att själv du spottar.

Sjutusen fula flugor små, som ej vår stackars svans kan nå, besöker oss i vita dygn med sina surr och knappnålsstygn. De driver oss från gräs och ro och gör oss till en dålig ko — Sjutusen fula flugor små som ej vår stackars svans kan nå.

Må solen sjunka och solen stiga, vad rör det dej, när du intet ser. Åh — nog förstår jag dej, gammelpiga, du gammelpiga av beskt maner. Ty hur du larvar och hur du klagar och hur du gråter och hur du ber, så har du mist dina glada dagar och får dem aldrig tillbaka mer.

Håhå-jaja, håhå-jaja, du gamla gubbe grå, du tör väl inte längre ha så mycken väg att gå ...

I livets klang och gyckelspel du tog med hull och hår en livlig och en farlig del i dina unga år ...

För mången flink och frisk bravad ditt namn i byn var känt ... Nu jollrar du med höfröbad och Sloans liniment.

Håhå-jaja — på långan håll din ynkedom vi ser. Du sjunker som ett gammalt troll tungt över påken ner ...

Hur vindlar du en midja smal nuledes mot ditt bröst? Nu är du mer än lovligt skral i både blod och röst.

Håhå-jaja, håhå-jaja, all världens väg vi gå ... Det tör väl vara lika bra, du gamla gubbe grå.

När kroppens krematorium förbränt din själ till aska och snus och vin och opium till föga fröjder för, då tör du nöjsam, bror, och stum mot evigheten traska — det är en ren formalitet för mången att han dör.

Så må du ta det ganska lugnt fast dina fotsteg vackla när döden spelar trött och tungt sin gråa gammelvals. Han står i livets medelpunkt och blåser ut din fackla ... Det är en ren formalitet, — sen är det inget alls.

Sen är det inte någonting — du slumrar grönt och fagert och glömmer alla bittra sting och sår som livet gav. Ditt finger i din fingerring det blir så vitt och magert — men du förmärker ingenting där nere i din grav.

Du saknar ingen tid som går men sover som Törnrosa. Törnrosa sov i hundra år men du ska sova mer. Du saknar ingen tid som går ty strävsam var din kosa och det var knappt du tog dej hit till detta nattkvarter.

Converted and published on https://SamoLit.com/