August Strindberg

Ola Östin (red.)

Samlade Verk 52. Ensam. Sagor

En e-bok från Litteraturbanken.se (The Swedish Literature Bank), baserad
på följande tryckta utgåva: Norstedts, Stockholm 1994.

ENSAM

I.

Efter tio års vistelse i landsorten är jag åter i min födelsestad och
sitter nu vid ett middagsbord bland de gamla vännerna. Vi äro mer eller
mindre femtioåringar allesammans, och de yngre i sällskapet äro över
fyrtio eller omkring. Vi förvånas över att vi icke ha åldrats sen sist.
Det syns visserligen litet grått i skägg och vid tinningar här och där,
men så finns det också de som blivit yngre sedan sist, och de erkänna
att vid deras fyrtionde år skedde en märkvärdig förändring i deras liv.
De kände sig gamla och trodde livet vara mot slutet; de upptäckte
sjukdomar som icke funnos; överarmarne styvnade och de hade svårt att
dra på överrocken. Allting föreföll dem gammalt och utslitet; allting
upprepades, kom igen som evigt enahanda; det unga släktet trängde på
hotande och tog ingen notis om de äldres bedrifter; ja, det
förargligaste var att de unga gjorde samma upptäckter som vi hade gjort
och vad värre var, de buro fram sina gamla nyheter som om de aldrig
varit anade förut.

Emellertid under det vi talade om gamla minnen som voro vår ungdoms,
sjönko vi tillbaka i tiden, levde bokstavligen om det flydda, befunno
oss tjugo år tillbaka, så att någon började undra om tid fanns.

– Det har redan Kant utrett, upplyste en filosof: Tiden är endast vårt
uppfattningssätt av det varande.

– Se där! Det har jag tänkt också, ty då jag minns småhändelser från
fyrtiofem år tillbaka står det så klart som om det hänt i går; och det
som skedde i min barndom är lika nära mig i minnet som det jag upplevde
för ett år sen.

Och så undrades det om alla tyckt det samma i alla tider. En
sjuttioåring, den enda i sällskapet som vi betraktade som gubbe,
anmärkte att han ännu icke kände sig som gammal. (Han var nyss omgift
och hade barn i vaggan.) Vid denna dyrbara upplysning fingo vi intrycket
av att vara pojkar, och samtalets ton blev verkligen mycket ungdomlig.

Jag hade nog märkt vid första sammanträffandet att vännerna voro sig
lika, och jag hade förvånats däröver; dock hade jag observerat att man
icke log så snabbt som förr och att man iakttog en viss försiktighet i
tal. Man hade upptäckt det talade ordets kraft och värde. Livet hade
visserligen icke gjort omdömet mildare, men klokheten hade slutligen
lärt en, att man fick igen alla sina ord; och man hade därjämte insett,
att människorna icke gingo på hela toner utan att man även måste använda
halvtonerna för att något så när kunna uttrycka sin mening om en
människa. Nu däremot släpptes lös; ord skräddes icke, åsikter
respekterades icke; man föll in i gamla travet och det blev fullt sken,
men det var roligt.

Så blev en paus; flera pauser; och så blev det obehagligt tyst. De som
talat mest erforo en beklämning som om de talat huvet av sig. De kände
att under de förgångna tio åren nya band hade knutits i det tysta av var
och en, att nya okända intressen rest sig emellan, och att de som
språkat fritt hade törnat på undervattensrev, hade slitit i trådar,
trampat i nyodlingar, vilket allt dessa också skulle ha märkt, om de
sett de blickar som beväpnat sig till motstånd och försvar, dessa
dragningar i mungipor då läpparne dolde ett undertryckt ord.

När man lämnade bordet var det som om de nyss spunna trådarne slitits.
Stämningen var bruten och var och en befann sig i försvarstillstånd,
knäppte igen om sig; men då det likafullt måste talas, sade man fraser,
vilket syntes på ögonen som icke följde med ordet, och på leendena som
icke stämde med blickarne.

Det blev en odrägligt lång kväll. Enstaka försök att i grupper och på tu
man hand uppliva gamla minnen misslyckades. Man frågade, av pur
okunnighet, om saker som man icke skulle frågat. Till exempel: – Hur
står det till med din bror Herman, nu? (En slängfråga utan mening att få
veta något som ej intresserade.) – (Förstämning i gruppen.) – Jo, tack –
det är tämligen sig likt; någon bättring kan man icke spåra!

– Bättring? Har han varit sjuk då?

– Ja – – – vet du inte?

Någon kastar sig emellan och räddar den olycklige brodern från den
smärtsamma bekännelsen att Herman var sinnessjuk.

Eller så här: – Nåå, din hustru får man icke se?

(Hon höll på att skiljas!)

Eller så här: – Din gosse är stor nu; har han tagit examen än?

(Det var familjens förlorade hopp.)

Med ett ord, man hade förlorat kontinuiteten i umgänget och det gick
sönder. Men man hade även prövat livets allvar och bitterhet, och man
var icke pojke längre åtminstone.

När man skiljdes utanför porten slutligen, kände man ett behov att
skiljas fort, och icke som förr att på ett kafé förlänga samvaron.
Ungdomsminnena hade nämligen icke haft det uppfriskande inflytande man
väntat. Allt det förgångna var ju det strö i vilket det närvarande
växte, och ströet hade redan brunnit ihop, var utsuget och började
mögla.

Och så märkte man att ingen längre talade om framtiden, utan bara om det
förflutna, av den enkla grund att man redan befann sig i den drömda
framtiden och icke kunde dikta någon sådan mera.

Fjorton dagar senare befann jag mig åter sittande vid samma bord, i
nästan samma sällskap, och på samma plats. Nu hade man haft tid, att var
och en i sin stad läsa över svaren på alla de påståenden man förra
gången av artighet lämnat obesvarade. Man kom beväpnad; och nu skar det
sig som sur mjölk. De som voro trötta, lata, eller föredrogo god mat
läto udda vara jämnt, föllo undan och lämnade en tystnad efter sig; men
de stridslystna drabbade. Man hade jämkat på det hemliga programmet, som
aldrig förkunnats riktigt tydligt, och man beskyllde varandra för
avfall.

– Nej, jag har aldrig varit ateist! skrek en.

– Jaså? Inte det?

Och nu började en diskussion som borde ha hållits tjugo år förut. Nu
försökte man göra medvetet vad som under den lyckliga växttiden drivit
fram omedvetet. Minnet stod icke bi; man hade glömt vad man gjort och
sagt; man citerade sig själv och andra orätt, och det blev tumult. Vid
första tystnad tog någon om samma sak, och samtalet gick i ett
tramphjul. Och så tystnade det, och så började det om igen!

Denna gång skiljdes man med den känslan att det var slut med det
förgångna, och att man blivit myndig, ägde rättighet att lämna
trädskolan och växa fritt för sig själv, utplanterad på fritt land, utan
trädgårdsmästare, sax, och etikett.

Så gick det till, i huvudsak, att man blev ensam, och så har det väl
alltid gått till. Men riktigt slut var det ändå inte, ty några som icke
ville stanna i växten, utan gå framåt, göra upptäckter, erövra nya
världar, slöto sig tillsammans i en liten grupp och begagnade kaféet
till samtalsrum. Man hade nog försökt i familjerna förut, men där
upptäcktes snart att vännen fått ett foder i rocken som kallades
hustrun. Och detta stramade i sömmarne som oftast. I hennes närvaro
måste man tala om »annat», och glömde man sig att tala om sitt, så
inträffade två fall: antingen tog frun ordet och avgjorde alla frågorna
diktatoriskt, och då måste man tiga för artighets skull, eller reste sig
frun, sprang ut i barnkammarn och syntes icke förrän vid bordet där man
kände sig som en tiggare och snyltgäst och blev behandlad som om man
ville locka hennes man från hus och hem, från plikter och tro.

Så gick det icke; och för övrigt skiljdes vänner oftast genom sina
fruars ömsesidiga antipati. De voro kinkiga på varann.

Det blev alltså vid kaféet. Men underligt var det, att man icke satt där
så gärna som förr. Man ville nog intala sig att här var det neutrala
samtalsrummet, där ingen var värd och ingen gäst; men det kändes en oro
för de gifta, att någon satt ensam hemma, som, om hon verkligen varit
ensam i livet, skulle sökt sig sällskap, men nu var dömd till ensamheten
i hemmet. Och dessutom – kafégästerna voro mestadels ogifta, alltså ett
slags fiender, och de tycktes såsom hemlösa, äga rättigheter här. De
uppförde sig som de voro hemma här, stojade, skrattade i salvor,
betraktade de gifta som intränglingar, med ett ord – de störde.

I min egenskap av änkling tyckte jag mig ha en viss rätt till kaféet,
men jag måtte inte ha haft det, och när jag lockade ut de äkta männen
dit, ådrog jag mig snart fruarnes hat, så att jag upphörde bli bjuden i
hemmen. – Och kanske med rätta, ty äktenskapet är ett på-tu-man-hand.

Kommo herrarne verkligen, så voro de ofta så fulla av sina husliga
angelägenheter, att jag först måste åhöra deras bekymmer, om pigor och
barn, och skolgång och examina, att jag kände mig indragen i andras
familjejolm så grundligt att jag ingen uträkning fann i att ha lösgjort
mig från mitt eget dito.

Nalkades vi slutligen ämnet, och de stora frågorna, så hände oftast, att
en talade i sänder, under det den andra med nedslagna ögon väntade på
replik för att sedan få tala en stund om sitt, som icke var svar på tal
utan ofta god-dag-yxskaft. Eller hände det att på ett fullkomligt
demoniskt sätt alla talade på en gång, utan att någon tycktes förstå vad
de andra menade. – En babylonisk förbistring som slutade med gräl och
omöjligheten att förstå varann.

– Du förstår ju inte vad jag säger! – var det vanliga nödropet.

Och så var det! Var och en hade under årens lopp inskjutit nya
betydelser i orden, givit nya valörer åt gamla tankar, utom det att man
icke ville fram med sin allra innersta mening, vilken utgjorde ens
yrkeshemlighet eller en anad framtids blivande tankar som man var jalu
om.

Varje natt jag gick hem från ett sådant kafé-möte kände jag det intiga i
dessa utsvävningar, där man egentligen ville höra sin röst och påtruga
andra sina meningar. Min hjärna var som sönderriven eller som uppbökad
och besådd med ogräsfrön som behövde krattas bort innan de grodde. Och
när jag kom hem i ensamheten och tystnaden, återfann jag mig själv,
svepte mig i min egen andliga atmosfär, där jag trivdes som i
välsittande kläder, och efter en timmes meditationer sjönk jag ner i
sömnens förintelse, frigjord från önskningar, begär, viljor.

Så småningom inställde jag mina kafébesök; övade mig i att vara ensam;
återföll i frestelsen, men drog mig med varje gång mera botad tillbaka,
tills jag slutligen fann det stora behaget att höra tystnaden och lyssna
till de nya röster man där får höra.

II.

På detta sätt blev jag så småningom ensam, endast hänvisad till det
ytliga umgänge som mitt arbete nödgade mig till och som mest underhölls
per telefon. Jag vill icke neka att början var svår, och att tomrummet
som slöt sig omkring min person pockade på att utfyllas. Genom att
avklippa kontakterna med andra människor tycktes jag först förlora i
kraft, men samtidigt började mitt jag att liksom koagulera, förtätas
omkring en kärna, där allt vad jag upplevat samlade sig, smältes och
upptogs som näringsämnen av min själ. Därjämte vande jag mig att omsätta
allt vad jag såg och hörde, allt i huset, på gatan, ute i naturen, och
hänförande allt jag förnam till mitt pågående arbete, kände jag hur mitt
kapital växte och de studier jag gjorde i ensamheten befunnos mera
värdefulla än dem jag gjorde på människor ute i sällskapslivet.

Jag har i några omgångar haft eget hem, men nu hyr jag två möblerade rum
av en änka. Det behövdes en tid innan jag liksom levat mig in med dessa
främmande möbler, men blott en kort tid. Skrivbordet var det svåraste
att införliva och göra till mitt, ty den avlidne rådmannen måtte ha
suttit där i en mansålder med sina protokoll. Han har lämnat märken
efter sitt rysliga cyanblåa bläck som jag hatar; hans högra arm har
slitit ut polityrn till höger, och till vänster har han limmat fast en
rund skiva av vaxduk i fasliga grågula färger för lampan. Denna plågar
mig mycket, men jag har beslutat att finna mig i allt och snart ser jag
icke mera den fula lappen. Sängen – ja det hade varit min dröm att få
sluta på egna sängkläder – men fastän jag har råd, vill jag icke börja
köpa något, ty att icke äga något, det är en sida av friheten. Ingenting
äga, ingenting önska, det är att göra sig oåtkomlig för ödets värsta
slag. Men att samtidigt ha pengar tillräckligt och därigenom känna att
man kan få, om man vill, det är lyckan, ty det är oberoendet och en sida
av friheten.

Det hänger en brokig samling av dåliga tavlor på väggarne, även
litografier och kromos. Jag hatade dem först såsom fula, men snart
avvann jag dem ett intresse som jag ej anat. När jag nämligen en gång
under författeriet kände mig bankrutt, och en avgörande scen fattades
mig, kastade jag en förtvivlad blick på väggen. Där stannade mitt öga på
ett rysligt färgtryck som varit premie till någon illustrerad journal en
gång i tiden. Den föreställde en bonde som stod på en brygga och höll en
ko som med honom skulle över på en osynlig färja. Den ensamme mannen
tecknad mot luften; hans enda ko; hans förtvivlade blickar ... jag hade
min scen! Men det fanns också i dessa rum en mängd småting som endast
samlas i ett hem, och som dofta av minnen, arbetade av vänliga händer,
och ej köpta. Antimakassar, överkast, atenienner med glas och porsliner.
Bland dessa märker jag en stor pokal med inskription, av tacksamma
etcetera. Det strålar vänlighet, tacksamhet, kanske kärlek av alla dessa
småsaker; och verkligen efter några dagar blott känner jag mig välkommen
i dessa rum. Detta allt som varit en annans har jag fått ärva efter en
död som jag aldrig känt.

Min värdinna, som straxt såg att jag icke var språksam, hade takt och
uppfostran, och hon lagade alltid att rummen voro i ordning tills jag
kom hem från min morgonpromenad, och vi hälsade endast varandra med en
vänlig nick som sade allt möjligt: Hur står det till? Tackar bra! Trivs
ni? Utmärkt! Det fägnar mig!

Dock efter en vecka, kunde hon icke hålla sig, utan hon måste fråga mig
om jag icke önskade något; jag skulle bara säga ett ord.

– Nej, min goda fru, jag önskar ingenting, allt är mig i lag.

– Hm! Jag tänkte, jag visste ju att herrar bruka vara kinkiga ...

– Det har jag vänt mig av med för länge sen!

Gumman betraktade mig med nyfikna blickar som om hon hört något annat om
mig.

– Nå men hur är det med maten?

– Maten? Det har jag icke lagt märke till; alltså är den förträfflig.

Och det var den! Men även hela behandlingen var utmärkt. Det var mer än
omvård; jag tyckte mig omhuldad, och det hade jag aldrig erfarit förut.

Livet flöt lugnt, stilla, mjukt och vänligt, och ehuru jag var frestad
ibland att språka med värdinnan, i synnerhet då hon såg bekymrad ut,
övervann jag frestelsen, ty jag fruktade dels att komma in i andras
trassel, dels ville jag respektera hennes livs hemligheter. Jag ville ha
förhållandet opersonligt och fann det mera i min stämning att sätta
hennes förflutna i ett behagligt dunkel. Finge jag veta historien,
skulle möblerna antaga en annan karaktär än jag befallt dem äga, och då
skulle min väv gå sönder; stolar, bord, skänk, säng skulle börja spela
rekvisita i hennes dramer som sedan kunde spöka. Nej, nu var detta
blivet mitt; jag hade dragit min andes överdrag över detta, och
dekorationen fick endast tjäna i mitt drama. I mitt!

Jag har nu även skaffat mig ett opersonligt umgänge, på ett ganska
billigt sätt. Det är på min morgonpromenad jag stiftat dessa obekanta
bekantskaper, som jag icke hälsar på, emedan jag icke känner dem
personligen. Först möter jag majoren. Som han är majors-avsked har han
pension och har följaktligen fyllt femtiofem år. Han är civil. Jag vet
vad han heter och har hört några historier om honom som ung. Han är
ogift, det vet jag också. Han är som sagt pensionerad och går
följaktligen utan sysselsättning väntande livet ur sig. Men han går
modigt sitt öde till mötes; hög och rak, med bred bringa, rocken mest
uppknäppt, frimodigt käckt väsen. Mörkt är håret, svart mustaschen,
spänstig gången, så spänstig att jag alltid sträcker på mig när jag
möter honom; och jag känner mig yngre då jag tänker på hans fyllda
femtifem. Jag har även fått ett intryck av hans ögon att han icke hatar
mig, utan kanske tycker om mig. Och efter en tids förlopp, synes han mig
som en gammal bekant den jag ville nicka åt. Men det finns en bestämd
skillnad mellan oss: han har tjänat ut sin kapitulationstid, och jag
står ännu mitt i striden och arbetet framåt. Så att det icke är värt han
söker något medbrottslingsskaps sympatier hos mig. Det håller jag
strängt ifrån mig. – Mina tinningar äro visserligen gråa, men jag vet
att de i morgon kunna vara lika mörka som hans hår, om jag ville, men
jag bryr mig inte om’et, ty jag har ingen kvinna att kråma mig för. För
övrigt tycker jag att hans hår ligger för slätt för att icke väcka
misstankar, under det att mitt är höjt över allt tvivel.

Så har jag en annan som äger behaget att vara mig fullständigt obekant.
Han är bestämt över sextio och är jämnt grå, i hår och helskägg. I
början av vår bekantskap tyckte jag mig känna vissa drag i hans
mjältsjuka ansikte, vissa linjer i hans figur, och jag nalkades honom
med medlidande och sympati. Han föreföll mig ha smakat livets bitterhet
i dess beskaste form; att ha kämpat mot strömmen och blivit nedbruten,
och att han nu levde i en ny tid som vuxit upp omärkligt och lämnat
honom efter sig. Han kunde icke släppa sin ungdoms ideal emedan de voro
honom kära, och han ansåg sig vara på rätta vägen ... arme man! Han vet,
tror han, att han gått rätt, och samtiden gått vilse ... Det är tragedi!

Men när jag en dag såg honom i ögonen upptäckte jag att han hatade mig;
kanske därför att han läste deltagande i mina blickar och det var det
mest sårande. Ja, han fnös när han passerat mig. – Är det icke möjligt
därjämte att jag utan att veta det, sårat honom eller hans anhöriga,
ingripit i hans öde med ovarsam hand, eller har jag kanske rent av känt
honom en gång? Han hatar mig, och underligt nog, jag tycker att jag
förtjänar hans hat, men jag vill icke se i hans ögon mer, ty de stickas
och göra mig ont samvete. Det är även möjligt att vi äro födda fiender,
att klass, ras, börd, åsikter rest sig emellan oss och att vi känna det.
Ty erfarenheten har lärt mig på gatan att skilja vän från fiende, ja det
finns personer, okända, som stråla fientlighet så att jag går över till
andra trottoaren för att icke komma dem nära. Och denna känslighet
skärpes i ensamheten till en hög grad av fullkomlighet, så att till och
med om jag hör en människas röst på gatan erfar jag antingen ett behag,
ett obehag eller ingenting alls.

Så har jag en tredje. Han rider och jag nickar åt honom, har känt honom
sedan universitetet, vet vad han heter ungefär, men kan ej stava hans
namn. Jag har ej talat vid honom på trettio år, bara nickat på gatan,
ibland med ett igenkännandets leende, och han har ett gott sådant under
sin stora mustasch. Han bär uniform och med åren har ränderna på mössan
blivit allt flera och tjockare. Nu sist när jag efter tio års paus mötte
honom igen på hästen hade han så mycket ränder att jag icke ville
riskera en obesvarad hälsning. Men han måtte ha förstått mig, ty han
höll inne hästen och ropade an: God dag, känner du inte igen mig?

Jo, det gjorde jag, och så fortsatte vi, var och en åt sitt håll, och
sedan dess pågå nickningarne. En morgon såg jag en underlig, halvt
misstrogen min under mustaschen. Jag visste icke om jag skulle våga
tolka den ens för mig själv, så orimlig föreföll den mig. Han såg ut –
ja jag inbillade mig bara – han såg ut som om han dels trodde att jag
trodde honom vara högfärdig, dels som om han undrade om jag var
högfärdig. Jag? – Fallet är ju icke ovanligt, att människor underskatta
sig själva, fastän de ha ryktet att bära dödssynden högmodet i
hjärtskölden.

Så har jag ett äldre fruntimmer som promeneras av sina två hundar. När
dessa stanna, stannar hon; och de stanna vid varje lyktstolpe, varje
trädstam, varje gathörn. Jag tänker alltid Swedenborgskt när jag möter
henne: jag tänker på människohataren som blir så ensam att han måste
sällskapa med djur; och jag tänker mig henne såsom straffad medelst
inbillningen. Hon tror sig behärska dessa två orenliga djur, och det är
djuren som tvinga henne att följa varje deras nyck. Jag kallar henne
världsdrottningen eller universums beskyddarinna, emedan hon ser så ut,
med nacken på ryggen och ögonlocken mot marken.

Slutligen har jag min tionde-gumma, vilken jag anser vara ockult. Hon
uppträder sällan, men alltid när jag fått en större penningsumma eller
när någon fara nalkas. Jag har aldrig trott på »möten» eller sådant
skrock; har aldrig undvikit en gumma eller spottat för en katt; jag har
aldrig sparkat efter en vän som gått till ett nytt företag med
tvivelaktig utgång, utan jag har alltid utbragt ett lycka till av gott
hjärta med en klapp på axeln. Häromsistens gjorde jag det med en upplyst
skådespelarvän. Fräsande vände han sig om med gnistrande blickar: Säg
inte så, ty då går det illa. – Jag svarade: Nej, det att man följes av
någons välönskningar kan icke bringa olycka, om ock det icke gagnar. –
Han vidhöll sin mening, ty han var vidskeplig som alla otrogna. Ja, de
otrogna, de tro allting men baklänges. Om de drömma vackert om natten så
betyder det fult; drömma de om ohyra, så betyder det pengar till
exempel. Jag däremot fäster mig icke vid obetydliga drömmar, men får jag
någon dröm som av sig själv tränger sig på mig, så tolkar jag den
direkt, framlänges; så att en skräckdröm blir mig en varning och en
vacker dröm en uppmuntran eller tröst; och detta rent logiskt,
vetenskapligt; ty är jag ren invändigt så ser jag rent och tvärtom. I
drömmarne speglas mitt inre, och därför kan jag begagna dem som jag
begagnar rakspegeln: att se vad jag gör, och undvika skära mig. Samma är
förhållandet med vissa »händelser» under vakna tillståndet; icke alla.
Det ligger till exempel alltid papperslappar på gatan; men det är icke
alla papperslappar som fästa min uppmärksamhet. Men gör någon det, då
tar jag den i betraktande; och står det något skrivet eller tryckt på
den, som kan ha rapport med det jag mest tänker på, så betraktar jag det
som ett uttryck av min innersta ofödda tanke, och däri har jag ju rätt;
ty förefanns icke denna tankens brygga mellan mitt inre och detta
utvärtes ting, skulle aldrig en övergång kunna ske. Jag tror icke att
någon människa går och lägger ut papperslappar för min skull; men det
finns människor som tro det; och tanken ligger ju nära tillhands för den
som endast tror på handgripligheter och människoverk.

Emellertid jag kallar min gumma för ockult, därför att jag icke kan
förklara varför hon uppträder just då hon skall. Hon ser ut som en
torgfru från min ungdom eller en sådan som satt i karamellstånd, ute i
fria luften. Hennes kläder se ut som aska, men de äro hela och utan
fläckar. Hon vet icke vem jag är, men kallar mig patron, troligen därför
att jag var fet för tre år sen då vår bekantskap började. – – – Hennes
tacksamhet och välönskningar följa mig ett stycke på vägen, och jag hör
så gärna det gamla mjuka ordet välsignelse, vilket har en helt annan
klang än den hårda förbannelsen; och jag tycker jag har gott av det hela
dan.

När jag en gång efter första året gav henne en sedel, väntade jag mig
detta fåniga nästan elaka uttryck som vissa fattiga få i sitt ansikte
när man ger alldeles för mycket. De se nämligen ut som de trodde man
inte var klok, eller som om man tagit vilse i penningpungen. En
ligapojke springer alltid skrattande sin väg när han får en silverslant,
som om han väntade man skulle springa efter och vilja utbyta silvret mot
koppar. Men min gumma tog min hand så kraftigt att jag icke kom loss och
med en ton av oändlig mänskokännedom frågade hon nästan jakande: – Herr
patron, ni har bestämt varit fattig? – Ja, lika fattig som ni, och kan
väl bli så en gång till! – Det förstod hon, och jag undrade om hon sett
bättre dagar, men har aldrig velat fråga.

Detta ungefär blev mitt umgänge utomhus; och under tre års lopp följde
jag dem.

Men jag hade även öppnat umgänge inomhus. Boende fyra trappor upp har
jag med dem på nedra botten inräknade fyra familjer med deras öden
lagrade under mig. Jag känner ingen av dem, vet icke hur de se ut, tror
aldrig jag mött dem i trapporna. Jag ser bara deras namnplåtar och på
deras morgontidningar i dörrlåsen vet jag ungefär vars andas barn de
äro. Vägg om vägg med mig i ett annat hus bor en sångerska som sjunger
för mig mycket vackert och hon har en väninna som kommer och spelar
Beethoven för mig; det är mina bästa grannar, och jag skulle ibland vara
frestad söka deras bekantskap för att få tacka dem för alla ljusa
stunder de skänkt mig, men jag övervinner frestelsen emedan jag tror mig
veta att det vackraste i vårt förhållande vore förbi om vi skulle
tvingas tala vid varandra banala ord. Ibland är det tyst flera dagar hos
väninnorna; och då blir det mindre ljust hos mig. Men då har jag en
munter granne, jag tror det är en granne i huset bredvid i en av de
nedre våningarne. Och han spelar något operett-aktigt, som jag icke
känner till, och som är så oemotståndligt lustigt och oskyldigt skurrilt
att jag nödgas le mitt i de allvarligaste tankar.

Till motvikt och som skugga är min närmaste nabo i våningen under mig
hundägare. Han har en stor röd rusande galning till hund, som kommer
skällande i trappan. Ägaren synes betrakta huset som sitt och oss andra
som inbrottstjuvar och låter därför bevaka trapporna av detta monster
till gårdvar. Kommer jag någon gång sent hem och trevar i trappornas
mörker och jag då med foten vidrör något mjukt ludet; då är nattens
tystnad förbi och i mörkret ser jag två fosforpärlor gnistra och hela
trappgångens snäckformiga rör uppfylles av ett larm – ett larm, som har
till följd att en dörr öppnas och en herre stiger ut samt förkrossar
mig, mig den förorättade, med sina ursinniga blickar. Jag ber
visserligen icke om ursäkt, men känner mig alltid som den skyldige, ty
gentemot hundägare är hela mänskligheten skyldig.

Jag har aldrig förstått hur en människa kan nedlägga sina tillgivenhets-
och omsorgskänslor i en djursjäl, då det finns medmänniskor att offra
på, och i ett så orent djurs som hunden, vilkens hela tillvaro går ut på
att orena. Och min nabo inunder har hustru och en vuxen dotter, vilkas
känslor möta herrens i det gemensamma umgänget med djuret. Familjen
brukar ha hundsoaréer, då de samlade kring salsbordet – jag hör precis
var de sitta utan att behöva lyssna – konversera monstret. Detta som
icke kan tala, avger sina svaromål tjutande, då hela familjen skrattar
av tillfredsställelse och stolthet.

Ibland väckes jag mitt i natten av hundskallet. Jag föreställer mig då
familjens lycka att känna sig äga ett så påpassligt och vaket djur, som
till och med genom murar och stängda fönster kan vädra nattmännens
kärra. Att en tanke på olyckliga medmänniskors störda ro skulle grumla
hundägarnes lycka, det vet jag är ogrundat. Den heliga sömnens
oskattbara gåva som för somliga är så dyrköpt, den respekteras icke av
dessa. Jag frågar mig ibland vad är det för slags hårdhudade människor
som icke känna genom nattens tystnad hur de ur sin sömn uppväckta ligga
och läsa bannor över deras huvuden! Erfara de icke hur det berättigade
hatet strålar igenom deras tak och golv och väggar och manar ont över
deras huvuden?

Jag vågade en gång för länge sen framställa klagomål över hundskall om
natten ini en människoboning. Ägaren parerade med barnskriket i min
bostad! – Han jämförde det orena skadedjuret med ett lidande
människobarn. Sen dess klagar jag aldrig mer! Men för att åstadkomma en
försoning inom mig själv och få frid i mitt förhållande till
människorna, ty jag lider av att hata, har jag försökt förklara dessa
slags böjelser för djur som övergå motsvarande affektioner gentemot
människor, men jag kan icke komma till någon förklaring. Och som allt
oförklarligt verkar det hemskt på mig. – Om jag skulle filosofera med
Swedenborgs metod skulle jag stanna vid: tvångsföreställning som straff.
– Låt gå för det ordet tillsvidare. Ty då äro de olycklige, och förtjäna
medlidande som sådana.

Det finns en balkong till min bostad, och jag har vidsträckt utsikt över
hed, sjö, och blånande skogar i fjärran ut emot havskusten. Men när jag
ligger på min soffa, ser jag endast luften och skyarne. Då är det som om
jag vore i en ballong, högt över jorden. Men så börjar örat trakasseras
av en hel mängd små ljud. Min nabo inunder telefonerar och jag hör på
hans brytning att han är västgöte. Ett sjukt barn gråter nere i någon
våning. Och på gatan ha två personer stannat under min balkong och
samtala; och nu lyssnar jag verkligen, med diktarens rätt att avlyssna
åtminstone det som talas på öppen gata.

– Ja, sir du, det kunde ju inte gå!

– Har han stängt nu då? Ja, min sann. (Jag förstod straxt att det var
den nya kryddboden i huset som stängt av brist på kunder.)

– Nej, det är för många om’et och så börja de i galen ända! ... Första
dagen sålde de för trettio öre; andra dagen kom det en och läste
adresskalendern och tredje dan såldes några frimärken! Ja! Det är för
många om’et! Ajö med dig!

– Ajö! Ska du ner i banken?

– Nej jag ska till Skeppsbron och förtulla ...

Detta var sista replikerna i en tragedi som jag bevittnat under de
senaste tre månaderna, och som avspelades i mitt hus på följande sätt.

Till vänster om min portgång började man inreda en specerihandel. Det
målades och förgylldes, lackerades och fernissades, allt under det den
unge herren då och då tog härligheten i betraktande ifrån
trottoarkanten. Han såg ut som duktig säljare, med något raskt och
saftigt i sitt väsen, lite luftigt kanske. Men oförskräckt och
förhoppningsfull såg han ut, i synnerhet när han kom med sin fästmö.

Jag såg hyllfack och lådfack resa sig mot väggarne; disken med vågen
stod där snart och telefonen satt i väggen. Telefonen minns jag
särskilt, ty den sjöng så sorgligt i min vägg, men jag ville inte klaga,
emedan jag håller på att vänja mig av med att klaga. Men så byggdes
någonting ini butiken, en pan-coupé med arkad, som påminde om teater,
och som med ett falskt perspektiv sökte ge illusion av något storartat.

Och så började lådorna fyllas av denna oändliga mängd ting med kända
namn och utan. Det drog en hel månad. Under tiden kom ett stort måleri
på den kolossala rutan, och jag läste på tredje dagen i anglosachser:
Östermalms Specerihandel.

Då tänkte jag med Sofokles:

Av gudarnes gåvor den yppersta är
Besinning: och därför sig vakte envar
Att förnärma de Evige. Övermod,
När med svidande sår för fräckhetens dåd
Det pliktat, sig lär
Med åren omsider besinning.

Vilket oförstånd av den unge mannen! Att då vår Malm har minst tvåhundra
speceriaffärer, gå och basuna ut sig som ägande den enda och den
verkliga! Detta är ett tilltag, ett tillgrepp och ett trampande på de
andra, som skola stinga dig i hälen. Övermod, övergrepp, övertro!

Nåväl! Boden öppnades av den nygifte ägaren. Och utställningen i
fönstret var lysande, men jag bävade för hans öde. Hade han börjat med
besparingar, med arv eller bara med tre månaders växlar?

De första dagarne gingo som mina okända berättat under balkongen. På den
sjätte dagen gick jag in att handla. Jag märkte att biträdet stod och
hängde i dörren. Detta fann jag vara en taktisk blunder, ty dels vill
man obehindrat glida in i en butik, dels angav det att inga kunder
funnos innanför. Och därtill förstod jag att patron var borta, ute med
unga frun förstås, kanske på lustresa.

Nåväl, jag trädde in och slogs med häpnad av den mise-en- scène som var
påkostad och som gav mig anledning tro att ägaren varit vid teatern.

När dadlarne skulle vägas fattades de icke med blotta fingren utan med
två silkespapper – det var de stora traditionerna och lovade gott.
Varorna voro utmärkta och jag blev kund.

Efter några dagar var patronen hemkommen och stod själv vid disken. Han
var en modern ande, insåg jag genast, ty han försökte icke prata med mig
... det var för gammalt! men han talade med ögonen; aktning, förtroende,
redbarhet talade hans ögon. Men så kunde han inte låta bli att spela
komedi. Han blev kallad till telefon, bad mig tusen gånger om förlåtelse
och gick till telefon. Nu hade han den oturen att jag var
komediförfattare och studerat både minspel och replikföring. Därför såg
jag på hans ansikte att det icke talades i telefonen och jag hörde på
hans svar till ett fingerat tal att det var komedi.

– Jaha! – Jaha – Jaha – Jo – joo! De skall bli! (Avringning.)

Det skulle föreställa en rekvisition. Men där fattades övergångar och
avtoningar. Det var ju oskyldigt egentligen men jag tyckte inte om att
vara hans narr och inte heller att vänta, därför blev jag kritiskt stämd
och började läsa på etiketter och firmornas märken i synnerhet. Utan att
vara vinkännare har jag dock sedan långt tillbaka haft i minne att när
det stod Cruse et fils på en butelj då var det äkta franskt vin. Nu får
jag se namnet på en etikett och förvånad att finna Bordeauxvin i
kryddbod slog jag mig lös och köpte en butelj för ett otroligt gott
pris.

Hemkommen gjorde jag ett par upptäckter som visserligen icke fingo mig
ond, men som föranledde mig att aldrig handla mer i den boden. Dadlarne
som förra gången voro utmärkta hade han nu uppblandat med gamla träiga,
och vinet var visserligen en Cruses, kanske Robinson Cruses men alls
icke Cruse et fils.

Sedan den dagen såg jag ingen gå in i den butiken. Och nu börjar
tragedien. En man i sin krafts dagar, full av begär att arbeta, dömd
till overksamhet, och följaktligen undergång. Kampen mot olyckan som med
varje stund på dagen kom närmare. Hans oförskräckthet gav vika och ett
nervöst trots följde; jag såg hans ansikte genom fönstret spöklikt speja
efter en kund; men efter en tid gömde han sig. Det var en hemsk scen att
skåda honom bakom sin arkad, rädd, rädd för allt till och med en kunds
ankomst, ty han fruktade en som ville läsa adresskalendern. Detta var
det grymmaste ögonblicket, ty då måste han se leende ut och vänlig. Och
biträdet hade han i början överraskat då denne med en avsnäsande åtbörd
kastat fram kalendern på disken åt en fin äldre herre. Med sin något
större människokännedom hade han tillrättavisat gossen med den
upplysningen att kunderna börja med frimärken och adresskalendern, men
han hade ännu icke själv lärt sig att goda varor äro den bästa reklamen,
och att med knep lurar man sig endast själv.

Upplösningen nalkades. Jag led igenom alla hans kval; tänkte på hans
hustru, på det stundande kvartalet, hyran, växlarne. Slutligen förmådde
jag icke gå förbi hans fönster, utan tog en annan väg. Men jag kom icke
ifrån honom, ty hans telefontråd sjöng så sorgligt i min vägg, även om
nätterna. Och då hörde jag sorgesånger, långa andlösa om ett liv brutet
i början; förhoppningar, förtvivlan att icke kunna börja om ... och
alltid hustrun med den ofödda väntade.

Att det var hans fel hjälpte icke opp saken, ty det var för övrigt
tvivelaktigt om det var hans fel. Alla dessa små knep som höra till
handeln hade han fått intrumfade av sina principaler och han såg intet
orätt i dem. Oförstånd! det var orsaken, men icke skulden.

Ibland frågade jag mig vad jag hade med detta allt att göra. Man skall
ha andras lidanden över sig kanske, och man får dem på sig just när man
söker i ensamheten undgå dem.

Emellertid var handelsmannens öde fullbordat. Det var egentligen en lisa
att se huru dörrarne stängdes, och det blev ett slut. Men när man
öppnade igen och började tömma lådorna, röja hyllorna och fara iväg med
alla dessa många saker som till stor del voro förstörda, då var det som
att se en obduktion. Som jag kände en av karlarne steg jag på, gick in i
bodkammaren bakom arkaden. Här hade han kämpat. För att fördriva tiden
och undkomma den rena sysslolöshetens fördömelse hade han skrivit ut
fingerade räkningar i massor. De lågo ännu kvar där och voro utställda
på Furst Hohenlohe, Felix Faure, till och med Prinsen av Wales. Denne
senare hade köpt 200 kilo Marmelade russe och en låda curry.

Det var för mig intressant att se hur mannens hjärna arbetat ihop Felix
Faures Ryska Resa och Prinsen av Wales’ Britto- Indiska kök.

Där låg även en packe utskrivna annonser om »prima» kaviar, prima kaffe,
allting prima, men annonserna voro aldrig tryckta.

Jag förstod hur han vid pulpeten nödgats spela denna komedi för
biträdet. Arme man! Men livet är långt och växlingsrikt, och den mannen
kommer nog opp igen!

III.

Detta är slutligen ensamheten: att spinna in sig i sin egen själs silke,
förpuppas och vänta på metamorfosen, ty en sådan uteblir icke. Man lever
under tiden på sina upplevelser, och telepatiskt lever man andras liv.
Döden och uppståndelsen; en ny uppfostran till ett okänt nytt.

Man rår slutligen ensam om sin person. Ingens tankar kontrollera mina,
ingens tycken, nycker trycka mig. Nu börjar själen växa i nyförvärvad
frihet och man erfar en oerhörd inre frid och stilla glädje och en
känsla av säkerhet och självansvar.

Tänker jag tillbaka på samlivet som skulle vara uppfostran, så finner
jag nu att det endast var en samskola för laster. Att stundligen behöva
se oskönt för den som äger skönhetssinne är tortyr, vilken narrar en att
anse sig martyr. Att av hänsyn blunda för orättvisor uppfostrar en till
hycklare. Att alltjämt, av dessa hänsyn, vänjas undertrycka sin mening
gör en feg. Att slutligen för fridens skull ta på sig skuld för saker
som man icke begått, förnedrar en omärkligt, så att man en vacker dag
tror sig vara en usling; att aldrig höra ett uppmuntrans ord, berövar en
modet och självkänslan; och att gå och bära följderna av andras fel gör
en rasande mot människor och världsordning.

Och det värsta är att man icke rår sitt eget öde, för så vitt man har
god vilja att handla rätt. Vad hjälper om jag i allt söker vara
tadelfri, när min partner går och suddar ner sig. Jag får minst halva
skammen, om icke hela, vilket är det vanliga. Det är detta i samlivet
som gör att man alltid lever i osäkerhet, erbjuder en större träffyta,
ligger ute med sin person genom en annans, är beroende av en annans
nyckfulla uppförande. Och de som icke rådde sticka handen under min väst
när jag stod ensam, de ha så lätt att komma med kniven åt mitt hjärta
när jag låter en annan gå och bära det kring gator och torg.

Vad jag även vunnit i ensamheten är att jag kan bestämma om min andliga
diet själv. Jag behöver icke i mitt hem se fiender vid mitt bord och
tigande höra smädas det som jag aktar högt; jag är icke tvingad inom
mina dörrar lyssna till den musik jag avskyr; jag slipper se tidningar
ligga kringkastade med karikatyrer av mina vänner och mig själv; jag är
befriad från att läsa böcker som jag försmår och gå på utställningar att
beundra tavlor dem jag föraktar. Med ett ord jag rår över min själ i de
fall nämligen där man någon rätt har att råda, och jag får välja mina
sympatier och antipatier. Jag har aldrig varit tyrann, men har endast
velat slippa tyranniseras, och det lider icke de tyranniska människorna.
Däremot har jag alltid varit tyrannhatare, och det förlåter icke
tyrannerna.

Jag har alltid velat framåt och uppåt, och därför haft den högre rätten
mot dem som velat dra mig nedåt, och därför är jag vorden ensam.

Det första man i ensamheten kommer till är uppgörelsen med sig själv och
det förflutna. Det är ett långt arbete, det, och är en hel uppfostran i
självövervinnelse. Men det är ju det tacksammaste studium att känna sig
själv, om detta är möjligt. Man får visserligen anlita spegeln ibland,
isynnerhet nackspegeln, ty eljes kan man icke veta hur man ser ut på
ryggen.

Uppgörelsen började jag för tio år sen, då jag gjorde bekantskap med
Balzac. Under läsningen av hans femtio volymer, märkte jag icke vad som
försiggick inom mig förrän jag var framme. Då hade jag funnit mig själv,
och kunde göra syntesen av alla mitt livs hittills olösta antiteser. Men
jag hade även genom att se människorna med hans binokel lärt mig skåda
livet med båda ögonen, under det jag förut genom monokeln endast sett
med ena ögat. Och han, den store trollkarlen hade givit mig icke
allenast en viss resignation, en undergivenhet under ödet eller försynen
som skonade mig från smärtan av de värsta slagen, utan hade även smugit
på mig ett slags religion som jag skulle vilja kalla konfessionslös
kristendom. Under vandringen vid Balzacs ledande hand, genom hans
mänskliga komedi, där jag gjorde bekantskap med fyra tusen människor (en
tysk har räknat ihop dem!) tyckte jag mig leva ett annat liv, större och
rikare än mitt eget, så att jag vid slutet föreföll mig ha levat två
människoliv. Men ur hans värld fick jag en ny synpunkt på mitt eget; och
efter återfall och kriser, stannade jag slutligen vid ett slags
försoning med lidandet, då jag samtidigt upptäckte huru sorgen och
smärtan liksom förbrände själens sopor, förfinade instinkter och känslor
och även skänkte högre färdigheter åt den ur den utpinade kroppen
lösgjorda själen. Sedan dess tog jag livets bittra kalkar som medicin,
och jag ansåg vara min plikt att lida allt – utom förnedring och
ofrihet!

Men ensamheten gör en ömtålig på samma gång, och när jag förut genom
brutalitet väpnat mig mot lidandet, blev jag nu mera känslig för andras
smärtor, ett rov rent av för inflytelser utifrån, dock icke de dåliga.
De senare bara skrämde mig och fick mig att draga mig ändå längre
tillbaka. Och då söker jag ensligare promenader, där jag endast råkar
småfolk som icke känner mig. Jag har en särskild väg som jag kallar via
dolorosa, vilken jag begagnar när stunderna äro mörkare än vanligt. Det
är stadens sista gräns åt norr, och utgöres av en ensidig aveny med en
husrad på ena sidan och skogen på den andra. Men för att komma dit måste
jag ta en liten tvärgata, vilken har särskild tilldragning för mig utan
att jag kan säga riktigt varför. Den smala gatan behärskas nere i fonden
av en stor kyrka, som lyfter och beskuggar på samma gång, utan att locka
likväl, ty jag går aldrig i kyrka, emedan ... ja, det vet jag inte.
Därnere till höger är en pastorsexpedition, där jag tagit ut lysning en
gång för länge sen. Men här uppe i norr står ett hus, just där gatan
mynnar åt heden. Det är stort som ett slott; står på sista
bergsluttningen, och har en utsikt ut åt havsfjärdarne. I flera år ha
mina tankar sysslat med detta hus. Jag har önskat få bo där, jag har
inbillat mig att det bor någon där som haft inflytande på mitt öde,
eller har det just nu. Jag ser det huset från min bostad och jag stirrar
på det alla dagar, när solen lyser på det, eller när ljus äro tända ini
det om aftonen. Emellertid, när jag går förbi det, är där något vänligt
deltagande som meddelas mig, och jag liksom väntar att en dag få draga
in där och få frid.

Så tågar jag ut på avenyen, där många tvärgator mynna ut; och varje gata
väcker ett minne från mitt förflutna. Som jag befinner mig på en hög ås,
gå gatorna nedåt, men flera av dem slå en bukt först, bilda en kort
backe som liknar jordgloben. När jag står på avenyens trottoar och ser
en människa komma från backens frånsida, synes först ett huvud sticka
upp ur marken, sedan skuldrorna och så hela kroppen. Detta sker på en
halv minut och verkar mycket hemlighetsfullt.

Jag tittar ner i varje tvärgata i förbigåendet, och de visa alla i
fjärran, antingen Södra landet, Slottet eller Staden mellan broarne. Och
samtidigt besväras jag av de olika minnena. Därnere i botten av detta
krokiga rör som kallas ***gatan ligger ett hus, där jag för en mansålder
sedan gick ut och in under det mitt öde spann sitt nät ... Mitt emot
ligger ett annat hus, där jag gick tjugo år senare under liknande
förhållanden men dock omvända och nu dubbelt pinsamma. Därnere, i nästa
gata genomlevde jag en tid, vilken i andra människors liv plägar vara
den skönaste. Den var så för mig också, men på samma gång den allra
fulaste; och årens fernissa kunna icke ta upp det vackra, utan det fula
täcker det lilla av skönhet som fanns. Tavlor slå in med åren och
färgerna förändras, icke till sin fördel dock; särskilt har det vita en
benägenhet att bli smutsgult. Läsarne säger att det skall så vara, för
att vi vid den stora skilsmässan ingenting må sakna, utan gå vår väg,
nöjda att få vända ryggen åt alltsammans.

När jag gått avenyen framåt förbi de stora nya husen, börja dessa så
småningom upphöra. Bergknallarne stiga upp i dagen; ett tobaksland
breder ut sig; en hemslaktare har sina kåkar avskurna av en sväng på en
gränd. Där står en tobakslada som jag minns från – 1859, ty jag har lekt
i den. I en stuga som icke finns mer bodde nämligen en hjälphustru, som
förr varit barnjungfru hos mina föräldrar ... och från den ladan föll
hennes åttaåriga son ner på marken och slog sig mycket. Vi brukade gå
hit för att tinga henne till de stora rengöringarne vid påsk och jul ...
och jag gick för övrigt gärna de här bakgatorna till skolan för att
undvika Drottninggatan. Här syntes trän och blommande örter; kor betade
och höns kacklade; det var landet då! – – – Och nu sjönk jag ner i tiden
tillbaks i den rysliga barndomen, då det obekanta livet låg framför och
skrämde, allting tryckte och klämde! – – – Jag behöver bara vända på
klacken för att få allt detta bakom ryggen igen; och jag gör det, men
hinner ännu se i fjärran kronorna av lindarne på min barndoms långa gata
och den molniga tallkonturen ute vid stadens körgård.

Jag har vänt ryggen till det, och nu när jag ser nedåt avenyen, med
morgonsolen i fjärran, över blånande berg, ute vid kusten, så glömmer
jag i en sekund allt det där med barndomen, som är så intrasslat med
andras, och som icke är mitt, då däremot mitt eget liv börjar där ute
vid havet.

Det där hörnet borta vid tobaksladan är min fasa; men det lockar mig
ibland så underbart som allt pinsamt. Det är som att gå och se på väl
bundna vilddjur, som icke kunna komma åt en. Och det ögonblickets
njutning när jag vänder på klacken med ryggen åt alltsammans, är så
intensiv att jag ibland består mig den. På den sekunden tillryggalägger
jag trettiotre år fram i tiden, och jag blir glad att stå där jag står.
Det var för övrigt alltid min längtan som barn »att bli gammal». Och nu
tror jag att jag då hade en förkänsla av det som förestod mig, vilket
också nu synes mig ha varit oundvikligt och bestämt förut. Mitt liv
kunde icke bli annorlunda! Då Minerva och Venus mötte mig vid ungdomens
skiljoväg, så hjälpte icke välja, utan jag följde båda, hand i hand, som
vi nog gjort alla, och som vi kanske skulle.

När jag emellertid nu går med solen i ansiktet, kommer jag snart till en
granskog på vänster sida. Där, minns jag, att jag gick för tjugo år sen
och såg staden nedanför mig. Då var jag biltog, varg i veum, emedan jag
profanerat mysterierna som Alcibiades, och emedan jag slagit ikull
avgudabilder. Jag minns hur ödsligt det kändes, ty jag visste mig icke
ha en vän; men hela staden därnere låg som en armé emot mig ensam, och
jag såg lägereldarne, hörde stormklockorna och visste man skulle ta mig
med svält. Nu vet jag att jag hade rätt, men det att jag njöt med
skadeglädje av eldsvådan jag påtänt, det var felet. Om jag bara haft en
gnista medlidande med deras känslor jag sårat! Om! Men det var väl för
mycket begärt av en ung man som aldrig erfarit något deltagande från de
andra!

Nu erinrar jag min skogsgång som något stort och högtidligt; och att jag
icke gick under då, vill jag icke tillskriva den egna kraften, ty den
tror jag inte på.

På tre veckor har jag icke talat vid en människa, och därigenom hade min
röst liksom lagts igen, blivit klanglös och ohörbar; ty när jag
tilltalade jungfrun förstod hon icke vad jag sade, och jag måste upprepa
det sagda flera gånger. Då blev jag orolig; erfor ensamheten som en
bannlysning; kom på den tanken att människorna icke ville umgås med mig
emedan jag ratat dem. Och så gick jag ut, på aftonen. Satte mig i en
spårvagn, bara för att känna det som om jag var i samma rum som andra.
Jag sökte läsa i deras blickar, om de hatade mig, men läste endast
likgiltighet. Jag hörde på deras samtal, som om jag var på en bjudning
och hade rättighet deltaga i konversationen, åtminstone som åhörare. När
det blev trångt, var det mig ett välbehag att med armbågen känna
beröringen med en mänsklig varelse.

Jag har aldrig hatat människorna, snarare tvärtom, men jag har varit
rädd för dem, alltsedan jag föddes. Min sällskaplighet har varit så
stor, att jag kunnat umgås med vem som helst, och jag har förr tagit
ensamheten som ett straff vilket nog kan så vara. Ty jag har frågat
vänner som sutit i fängelse varuti straffet egentligen bestod, och de ha
alla svarat: ensamheten. Denna gång har jag visserligen sökt få vara
ensam, men jag hade gjort ett tyst förbehåll: att jag skulle få lov
själv söka upp mina bekanta när jag hade lust. Varför gör jag icke det?
– Jag kan icke; ty jag känner mig som en tiggare, när jag stiger opp för
trappan och vänder om vid klocksträngen. Och när jag kommer hem, är jag
nöjd, i synnerhet när jag går igenom i föreställningen vad jag tror mig
ha skolat få höra, om jag kommit in i rummen bara. Som mina tankar icke
gå i spann med någon annans, blir jag sårad av nästan allt vad man
säger, och ett oskyldigt ord kan jag ofta känna som ett hån.

Jag tror det är mitt öde att jag skall vara ensam, och att det är till
mitt bästa; jag önskar tro det, ty eljes vore det hela alltför
oförsonligt. Men i ensamheten blir huvudet stundom överladdat och hotar
explodera; därför måste man iakttaga sig. Jag söker alltså hålla
balansen mellan utgående och ingående; måste varje dag få ett utlopp
genom att skriva, och ett mottagande av nytt genom att läsa. Skriver jag
hela dan, uppstår på aftonen ett förtvivlans tomrum; jag får intrycket
att jag icke mer har något att säga och att jag är slut. Läser jag hela
dagen blir jag så överfylld att jag vill sprängas.

Vidare måste jag avpassa tiderna för sömn och vaka. För mycket sömn
tröttar på ett sätt som blir tortyr; för litet sömn retar ända till
hysteri.

Dagen, den går nog, men aftonen är svår; ty detta att man känner sin
intelligens slockna, är så smärtsamt som att känna sig förfalla andligen
och lekamligen.

Om morgonen, efter en nykter kväll och en utsövd natt, när jag stiger ur
sängen, är livet självt en positiv njutning. Det är som att stiga upp
från de döda. Alla själens förmågor äro nydanade, och den sammansovna
kraften förefaller mångdubblad. Det är då som om jag tilltrodde mig att
kunna ändra världsordningen, styra nationers öden, förklara krig och
avsätta dynastier. När jag då läser tidningen, och i de utländska
telegrammen ser vad som ändrat sig i den löpande världshistorien, känner
jag mig precis ini nuet, där världen befinner sig just i detta
ögonblick. Jag är »en samtida», och förnimmer det såsom om jag i min
ringa mån varit med om att forma denna nutid genom samarbetet i det
förflutna. Därpå läser jag om mitt land, sist om min stad.

Sedan i går har världshistorien gått framåt. Lagar ha ändrats,
handelsvägar ha öppnats, tronföljder ha rubbats, statssystem förnyats.
Människor ha dött, människor ha fötts, och människor ha gift sig.

Sedan i går har världen förändrat sig, och med en ny sol och en ny dag
har det kommit nytt, och jag känner mig själv förnyad.

Jag brinner av trängtan att sätta mig i arbete, men jag måste ut först.
När jag kommer ner i porten, vet jag numera straxt vilken väg jag skall
taga. Icke allenast solen, molnen och temperaturen säger mig det, utan i
min känsla har jag en barometer och termometer som angiva hur jag har
det ställt med världen.

Tre vägar har jag att välja på. Den leende vägen ute på Djurgården, den
folkrika Strandvägen och gatorna, samt den ensliga via dolorosa jag nyss
skildrat. Jag märker straxt vart det bär. Har jag harmoni inom mig, då
känner jag luften mjuk emot mig, och jag söker människor.

Då går jag på gatorna i folkvimlet och har en förnimmelse att jag är vän
med dem allesammans. Men är det något på sned, då ser jag bara fiender
med hånande blickar, och deras hat är ibland så starkt att jag måste
vända om. Söker jag då landskapet vid Brunnsviken och ekbackarne kring
Rosendal, kan det hända att naturen är instämd med mig, och då lever jag
som i mitt eget skinn. Detta landskap har jag inmutat, vuxit samman med,
och fått till att vara fond åt min person. Men det har humör det också,
och det finns morgnar då vi icke äro ens. Då har allting ändrat sig;
björkarnes äreportar ha blivit ris, hasselbuskarnes trolska lövsalar
dölja icke de vältaliga hasselkäpparne; eken sträcker sina knotiga armar
hotande över mitt huvud och jag känner det som ok eller lokträn över min
hals. Denna oöverensstämmelse mellan mig och mitt landskap, spänner mig
så att jag vill gå sönder och fly. Och när jag då vänder och får se
Södra landet med hela den praktfulla stadskonturen känner jag mig som i
främmande fiendeland, och jag själv är en turist som ser detta för
första gången, är övergiven som främlingen vilken icke har en bekant
innanför dessa murar.

När jag emellertid kommer hem och sitter vid skrivbordet då lever jag;
och de krafter jag hämtat ute vare sig av disharmoniernas strömväxlare
eller av harmoniernas strömslutare, tjäna mig nu till mina olika
ändamål. Jag lever, och jag lever mångfaldigt alla de människors liv jag
skildrar; är glad med de glada, ond med de onda, god med de goda; jag
kryper ur min egen person, och talar ur barns mun, ur kvinnors, ur
gubbars; jag är konung och tiggare, jag är den högt uppsatte, tyrannen
och den aldra föraktadste, den förtryckte tyrannhataren; jag har alla
åsikter, och bekänner alla religioner; jag lever i alla tidevarv och har
själv upphört att vara. Detta är ett tillstånd som ger en obeskrivlig
lycka.

Men när detta upphör vid middagstiden, och skrivat är slut för den
dagen, blir min egen tillvaro så pinsam att jag känner det som om det
lede mot döden alltefter som kvällen framskrider. Och kvällen är rysligt
lång. Andra människor bruka efter dagens arbete få en förströelse i
samtal, men jag får ingen. Tystnaden sluter sig omkring mig; jag
försöker läsa, men orkar icke. Då går jag på golvet och ser åt klockan
om hon skall bli tio. Och slutligen blir hon tio.

När jag då befriar kroppen från kläderna med alla dess knappar, spännen,
band och knäppen, tyckes mig själen liksom hämta andan och känna sig
friare. Och när jag efter mina österländska tvagningar kommit i sängen,
då töjer sig hela tillvaron; viljan till livet, kampen, striden upphör;
och sömnlustan liknar bra mycket längtan till döden.

Men jag mediterar först en halv timme, det vill säga jag läser i en
andaktsbok som jag väljer efter sinnesstämningen. Ibland har jag en
katolsk; den medför en fläkt av den apostoliska, traditionella
kristendomen; det är som latin och grekiska; det är anorna; ty med
katolska kristendomen börjar vår, min, kultur. Med romerska katolicismen
känner jag mig som romersk medborgare, europeisk statsborgare; och de
inflätade latinska verserna erinra mig att jag har bildning. Jag är icke
katolik, har aldrig varit, ty jag kan icke binda mig vid en bekännelse.
Därför tar jag ibland en luthersk gammal bok, med en stump för var dag i
året; och den begagnar jag som gissel. Den är skriven på 1600-talet då
människorna hade det ont på jorden. Därför är den rysligt sträng,
predikar lidandet som en välgärning och en nådegåva. Högst sällan har
han ett gott ord; kan bringa en till förtvivlan, men därför kämpar jag
mot honom. »Det är icke så» säger jag mig, och detta är bara att fresta
sina krafter på. Katoliken har nämligen lärt mig, att Frestaren
uppträder i sin fulaste roll, då han vill bringa människan till
förtvivlan, och beröva en hoppet; men hoppet är en dygd för katoliken,
ty att tro Gud om gott är religionens kärna; att tilltro Gud ont är
Satanism.

Ibland tar jag till en underlig bok från 1700-talets upplysningsperiod.
Den är anonym, och jag kan icke säga om den är skriven av en katolik,
lutheran eller kalvinist, ty den innehåller kristen levnadsvisdom av en
man som känt världen och människorna och som även är en lärd och en
diktare. Han brukar säga mig just vad jag behöver för dagen och stunden.
Och när jag upprest mig ett ögonblick mot hans orättvisa och orimliga
fordringar av en dödlig, kommer författaren straxt efter med mina
invändningar. Han är vad jag kallar en resonabel karl, som ser med båda
ögonen och som fördelar rätt och orätt på var sin sida. Erinrar något om
Jakob Böhme som fann att allting innehåller ja och nej.

Vid stora tillfällen måste jag taga till Bibeln. Jag äger flera biblar
från olika åldrar; och det synes mig som det icke stod det samma i dem;
som om de ägde olika strömstyrka eller förmåga att göra intryck på mig.
En, i svart karduan, tryckt med schwabach på 1600-talet har en oerhörd
kraft. Den har tillhört en prästfamilj, vars stamtavla står skriven på
insidan av pärmarna. Det är som om hat och vrede ackumulerats i denna
bok; och den bara bannar och straffar; hur jag vänder bladen kommer jag
alltid till Davids eller Jeremias förbannelser över fiender, men dem
vill jag icke läsa, ty det synes mig okristligt. Till exempel när
Jeremias beder: »Så straffa nu deras barn med hunger, och låt dem i
svärd falla, att deras hustrur och änkor utan barn bliva, och deras män
ihjälslagne etc.» Detta är icke för en kristen människa. Väl kan jag
förstå att man ber Gud om skydd mot fienderna som vilja draga en neråt,
när man strävar uppåt, mot fienderna, som av ondska beröva en brödet.
Jag förstår också att man kan tacka Gud när ens fiende är slagen, ty
alla folk ha sjungit Te Deum efter vunnen seger, men att nerbedja
specificerade straff över motståndare, det vågar jag icke; och jag kan
nog säga mig att det som passade Jeremias eller David den gången icke
passar mig nu.

Men så har jag en annan bibel, i kalvskinn med guldpressning från
1700-talet. Det står naturligtvis detsamma i den som den förra, men
innehållet presenterar sig på ett annat sätt. Denna boken ser ut som en
roman, och vänder mest den vackra sidan till; själva papperet är
ljusare, typografien gladare, och han låter tala vid sig såsom Jehova
när Moses vågar göra föreställningar som äro ganska vresiga. Till
exempel: när folket knorrat ånyo, och Moses är trött på alltsammans, så
vänder han sig till Herren nästan förebrående: »Haver jag nu allt detta
folket avlat eller fött, att du må säga till mig: bär dem på dina armar
såsom en amma bär ett barn ... Var skulle jag nu taga kött det jag allt
detta folket giva skulle ... Jag förmår icke allt detta folket uppehålla
allena, ty det är mig för svårt. Och vill du så göra emot mig, så slå
mig hellre ihjäl ...» Jehova svarar, icke ovänligt, på anmärkningarne,
och föreslår till Mose hjälp väljandet av de sjuttio äldsta. Detta är ju
icke den obeveklige, hämndgirige guden från Gamla Testamentet. Och jag
grubblar icke över det; jag vet bara att jag har tider, då Gamla
Testamentet är mig närmare än nya. Och att Bibeln, för oss födda i
Kristendomen, har en uppfostrande kraft, det är säkert, om därför att
våra förfäder i den boken inlagt psykiska krafter på samma gång den
hämtat, vore svårt att säga. Helgedomar, tempel och heliga böcker äga
faktiskt denna kraft som ackumulatorer, men endast för de troende, ty
tron är mitt lokalbatteri utan vilket jag icke får det stumma
pergamentet att tala. Tron är min motström som väcker kraft genom
influens; tron är rivtyget som elektriserar glasskivan; tron är
recipienten, och måste vara ledare, eljes blir intet mottagande; tron är
mediets uppgivande av motståndet, varigenom rapport kan inträda.

Därför äro alla heliga böcker stumma för den otroende. Ty den otroende
är en steril; hans ande är så pastöriserad att intet växer i den; han är
negationen, minus, en imaginär kvantitet, baksidan, saprofyten som icke
lever av sig själv utan på rötterna av det växande; han saknar
självständig tillvaro, ty för att kunna negera, måste han ha det
positiva att negera emot.

Slutligen finns det ögonblick då endast något Buddhism hjälper. Det är
ju så sällan man får vad man önskar; vad gagnar då att man önskar? Önska
ingenting, begär ingenting av människorna och livet och du skall alltid
tycka dig ha fått mer än du kunnat begära; och du vet av erfarenhet att
när du fått vad du önskat, så var det mindre det önskade än själva
uppfyllelsen som skänkte glädjen.

I bland frågar någon inom mig: tror du på detta? Jag nedtystar genast
frågan, ty jag vet att tron endast är ett själens tillstånd och icke
någon tankeakt, och jag vet att detta tillstånd är för mig hälsosamt och
uppfostrande.

Det händer dock att jag reser mig mot de orimliga fordringarne, de
alltför stränga kraven, de omänskliga straffen, och då lämnar jag för en
tid mina andaktsböcker; men jag återkommer till dem snart, manad av en
ropande röst från urtid: »Kom ihåg att du haver varit en träl i Egypten
och Herren din Gud haver dig därifrån löst.» Då tystnar min opposition
och jag känner mig som en otacksam feg lymmel om jag skulle förneka min
Räddare inför människor.

IV.

Det våras igen för – gången. (Man nämner ogärna siffror när man nått en
viss ålder.) Men det våras på ett annat sätt nu än för en hop år sedan.
Förr började förvandlingen med att isgatan höggs upp, vid påsktiden
ungefär. Då såg man hela vinterns avlagringar såsom en geologisk
formation med alla dess skikt. Nu får det icke bildas isgata; slädor och
bjällror och slädnät äro sällsynta, varav man får den föreställningen
att klimatet ändrats till ett medeleuropeiskt sådant liksom tiden.

Förr då sjöfarten avstannade på hösten och inga järnvägar funnos, befann
man sig i karantän; provianterade med saltvaror för vintern, och kände
när våren kom ett uppvaknande till nytt färskt liv. Nu ha isbrytare och
järnvägar utjämnat årstiderna och man har blommor, frukter och grönsaker
lika hela året om.

Förr tog man ut innanfönsterna, och då hörde man straxt bullret från
gatan ini rummen som om man återinträtt i förbindelse med yttervärlden.
Det dova, mjuka lugnet inomhus upphörde och man väcktes till nytt liv
icke minst genom det insläppta ljuset. Nu lämnas dubbelfönstren kvar
hela året, men i ersättning öppnar man sina oklistrade fönster hela
vintern vid förefallande behov.

Med dessa utjämningar glider våren inpå en och kommer icke med sådan
apparat som förr; hälsas därför också utan vidare entusiasm.

Jag tog emot denna vår som ett faktum och utan stora förhoppningar: –
Det är vår; alltså är det snart höst igen! –

Jag satte mig på min balkong och såg på skyarne. Det syns på dem att det
är vår. De samla sig i större massor, de äro tätare och mera avgjorda i
linjerna; och när himlen syns i en vak eller vråk är den nästan
svartblå. Men jag har ett skogsbryn i fjärran. Det är mest tall och
gran; det är svartgrönt, taggigt och utgör för mig det mest egendomliga
av svenska naturen, och jag pekar på det och säger: där är Sverige.
Detta skogsbryn kan se ut som en stadskontur med dess oändliga mängd av
skorstenar, spiror, tinnar, småtorn och gavlar. Men i dag ser jag det
som skog. Som det blåser, är jag ju säker att hela denna hop av smärta
träd måste röra på sig, men jag kan ej se det på en halv mils avstånd.
Jag tog därför min kikare, och nu såg jag hela grankonturen röra sig som
vågorna i en havshorisont, vilket beredde mig ett stort nöje, i
synnerhet som det föreföll mig vara en liten upptäckt också. Min längtan
går nog ditåt, ty jag vet att havet ligger där bakom; jag vet att det
växer blåsippor och vitsippor vid dessa trädens fötter, men jag har mera
nöje av att se dem i föreställningen än i verkligheten, ty jag har för
länge sedan vuxit ifrån den naturen som i stenriket, växtriket och
djurvärlden tar sitt uttryck. Det som intresserar mig nu är
människonaturen och människoödet.

Förr kunde jag försjunka i åskådandet av en blommande fruktträdgård; nu
tycker jag också det är vackert, men icke så vackert. Och jag vill
försöka förklara det med att hos mig uppstått en aning om att det finns
fullkomligare urbilder till dessa bristfälliga avbilder. Någon längtan
till landet har jag därför icke, ehuruväl en svag motvilja mot staden
börjar yppa sig, mera dock som ett behov av förändring.

Jag vandrar därför mina gator; och när jag ser människors ansikten
väcker detta minnen, ger mig tankar. Och går jag förbi bodfönstren ser
jag så mycket föremål från alla jordens länder, frambragta eller
förädlade av människohänder att de liksom sätta mig i förbindelse med
hela mänskligheten och ge mig en rikedom av intryck, som färg, form och
närliggande föreställningar.

På morgnarne när rummen på nedra botten städas står ett fönster öppet;
jag går förbi, men stannar naturligtvis icke; dock i ett ögonblick har
jag fått en översikt över ett mig främmande rum och därav ett stänk av
ett människolivs historia. I dag på morgonen till exempel fick jag kasta
en blick genom en dragruta in i ett äldre hus, förbi en aspidistra,
denna fula liljeväxt från Japan vilken icke sätter blomman i ljuset utan
lägger av den direkt från roten nere i jordbrynet lik några köttflisor
klippta i stjärnform. Förbi denna kom jag över ett skrivbord med nyttiga
och tråkiga tillbehör in i en kakelugnsvrå, där det stod en fyrkantig
vit kakelugn; denna var från äldre tid och varje kakel var omgivet av en
sorgkant som svarta naglar; den hade stora luckor för nischen och stod i
en vrå som var mörk av de obeskrivligt dunkla tapeterna. Jag fick först
1870-talet med dess mörker i rummen, men jag fick även en abstrakt
vantrevnad från ett halvburget småborgerligt hem, från människor som
hade det strängt och svårt och som plågade sig och varandra. Och så
väcktes ett minne från ett gammalt hem, vilket jag aldrig skulle erinrat
om icke denna draglucka stått öppen. Nu kom ett länge förgätet öde upp
och jag såg det i en ny intressant dager; jag förstod nu först dessa
människor när jag tänkte på dem, så långt efteråt, förstod deras
sorgespel som jag förr höll ifrån mig, emedan det syntes mig pinsamt och
smått. Hemkommen lade jag upp dramat. Och det hade jag fått genom en
draglucka!

Går jag på aftnarne då mörkret fallit och ljus är tänt så blir mina
bekantskaper rikare, ty då kan jag se in i de övre våningarne också. Jag
studerar då möblemang och inredningar, och får familjeinteriörer, scener
ur livet. Folk som icke släppa ner gardinerna äro särskilt anlagda för
att visa sig och jag behöver därför icke bry mig med någon
grannlagenhet. För övrigt tar jag ögonblicksbilder och arbetar ut det
sedda efteråt.

En afton gick jag sålunda förbi en vacker hörnvåning med stora fönster
och såg ... Jag såg möbler och ting ifrån 60-talet, kroaserade med
gardiner från 70, portiärer från 80 och ateniennsaker från 90. I
fönstret stod en urna av alabaster, gulnad som elfenben av människors
andedräkter, suckar, vinångor, tobaksrök, en urna utan bruk och gagn och
som någon slutligen destinerade till visitkortsamlare. En askurna att
ställa i en gravhög med namn på vänner som kommit och gått, på
släktingar som levde och voro döda, på förlovade och gifta, döpta och
begravna. Där voro många porträtt på väggarne, från alla åldrar och
tidevarv, hjältar i harnesk, vise i peruker, andlige i prästkragar. I
ett hörn framför en divan stod ett spelbord; och kring detta sutto fyra
underliga gestalter och spelade kort. De sade ingenting, ty läpparne
rörde sig ej. Urgamla voro tre, men en man var halvung; det var nog
mannen i huset. Men mitt i rummet satt en ung kvinna med ryggen vänd åt
de spelande och hon var lutad över en virkning. Hon arbetade visserligen
men utan intresse; tycktes ta upp tiden bara, maska för maska, mätande
sekunderna med nålen. Så lyfter hon arbetet och betraktar det som om hon
ville läsa av tiden på ett ur; men hon såg ut över tiden och arbetet och
in i framtiden – och då löpte hennes blickar ut genom fönstret, förbi
askurnan, och de mötte mina därute i mörkret men utan att kunna se dem.
Jag tyckte att jag kände henne, att hon talade till mig med ögonen men
det gjorde hon naturligtvis inte. En av mumierna vid bordet, sade då
något. Kvinnan svarade med en gest av nacken dock utan att vända sig,
och liksom störd i sina tankar eller röjd, lutade hon huvudet djupare än
förut och lät sin sekundvisare gå. Aldrig har jag sett ledsnaden, ledan
vid allt, tröttheten vid livet så kondenserad som i detta rum.

Mannen, vid spelbordet, vars ansikte ändrade uttryck oupphörligt, syntes
vara orolig över något, vänta något, och mumierna kände samma oro. De
kastade nämligen då och då en blick på vägguret, vars långa visare
nalkades en heltimma. Det väntades sannolikt någon; någon som skulle
förjaga ledsnaden, ändra ödena härinne, bringa nytt med sig. Kanske
vända upp och ner på hela livet här. Liksom upphängda vid denna fruktan
vågade man icke hängiva sig åt spelet, utan lade ut korten provisoriskt,
såsom om man väntade bli avbruten när som helst, man dröjde icke vid en
min eller åtbörd; därav kom sig detta mannekängartade i rörelserna.

Nåväl det som skulle ske skedde. – »Vilken tur!» tänkte jag då portiären
rörde sig och en jungfru med vit mössa trädde in och anmälde någon. Det
flög en livsgnista in i alla de innevarande, och den unga kvinnan vände
sig ett halvt varv under det hon reste sig. I detsamma slog vägguret så
att jag hörde det ut på gatan och jag såg hur minutvisarn skuttade fram
mot heltimman.

Då fick jag en knuff av en förbigående; väcktes så häftigt att jag
bokstavligen kände mig kastad ut på gatan, ut ur detta rum, där jag
varit med min själ under långa två minuter, levat en bråkdel av dessa
människors liv. Jag fortsatte skamsen min väg; ämnande först vända om
för att se fortsättningen, men åtrande mig vid tanken: slutet vet jag
förut, emedan jag varit med om detsamma själv, i flera omgångar!

Våren kommer, på ett sätt som liknar det från fordom, men icke på samma
sätt. Förr var det första lärkan på Gärdet, men nu finnas inga lärkor
mer på lärkvägen, utan det är bofinken i Hummelgårn och stararne i
Fågelbacken som äro avgörande. Men det som är sig likt är
aprilflyttningen. Det har alltid förefallit mig hemskt att se möbler och
husgeråd på trottoaren. Det är husvilla människor som nödgas visa sina
inälvor, och de blygas för dem; därför ser man aldrig ägaren i närheten
bevakande sina tillhörigheter. De låta hellre främmande folk taga hand
om tillhörigheterna som utställa sina brister i dagsljuset. Denna soffa
med ett bord framför gick an hemma i svag belysning, men mitt i
solskenet synas fläckar och revor, och att det fjärde benet var löst
gjorde ingenting därinne; men härute har det fallit ur.

Ser man ett ansikte bakom ett stående flyttlass, är det bekymrat,
förtvivlat, upprivet. Men det skall väl flyttas och resas; ryckas upp,
skakas om, förnyas, vändas ut och in. Jag som aldrig gjort annat än
flyttat och rest, återfick nu då jag satt i lugn, mina intryck från mitt
kringflackande liv, och dessa förtätade sig i en dikt som jag kallar
Ahasverus.

*

Ahasverus.

Ahasverus, upp och vandra!
Tag din ränsel och din stav;
Ej ditt öde liknar andra,
Ty dig väntar ingen grav.
Vagga fick du och en början,
Men du får ej något slut,
Evigt skall du trampa sörjan,
Många skor få nöta ut. –

Me’n du väntat på Messias,
Tiden gått dig helt förbi;
Tror du än du skall befrias,
Hoppas du på amnesti?
Eller vill du som Elias
Levande förlossad bli?

***

Ut på stigar, ut på vägar
Ut ur dina varma rum;
Läggs för fäfot dina tegar,
Störtat som Kapernaum
Är ditt hus, och hemmet härjat;
Maka barn sitt avsked sagt;
Intet efter branden bärgat,
Tomt och tilja öde lagt.

***

Spring upp på tåget med ränsel och stav
Men se dig icke tillbaka!
Välsigna honom som tog och gav
Och lärt dig konsten försaka! –
Där står ingen frände och ingen vän
Att vinka dig lycka på färden!
Vad gör det? Dess lättare se’n
Att göra språnget ut i den kalla världen!

***

Och tåget rycks loss från bangårdens kä,
En rullande länga med hus av trä,
En vandrande by med folk och fä. –
Där är post och värdshus och magasiner,
Och sovrum bakom de tjocka gardiner.
Nu rycker den fram som en stad på hjul,
Oemotståndligt! Den går genom väggar,
Den slinker igenom berg som ormen i skjul,
Den går på vattnet, och eldhästen gnäggar;
Den tar ett landskap med sjumilasteg;
Ett konungarike är närsgårdsväg – – –
Men landet tar slut, man står vid havet –
Nu Ahasverus släpper du land,
Och allt som förr dig vid livet band
Det ligger bak synkretsen djupt begravet.

***

Se skyarne hur tunga de gå
Och sjöarne de svallande,
De stigande, de fallande,
Där foten intet fäste kan få
Och ingen vila mer du kan nå.

Ej dag, ej natt, ej sovande, ej vakande;
Än upp, än ner, än hit och än dit,
Allt under sus och gnissel och knakande,
I rep och timmer, bultar och nit –
Tortyr för kropp, tortyr för din själ.
Ett pinoredskap på vattnet flytande.
Bekänn din skuld och tänk på ditt väl,
När du hör bränningars rytande! –
Då är ej långt till räddande strand,
Du tror! Men skepparn fruktar för land,
Och lägger bogen rätt ut i sjöarne;
Han flyr den sökta frälsande hand
Och vänder rygg till de lugna öarne;
Ty falsk är sjö, men falskare kust!
När medvind blåser med liv och lust
Då har du att vänta den hårdaste dust – – –
Till havs! Lägg ut på det gröngråa fältet,
Där skeppet plöjer och regnmolnet sår,
Men intet växer i plogens spår
Och ingen bor under himlatältet –
I dag det liknar en presenning sydd
Till värn mot regnet som alltjämt ökar.
En ann skulle mena den är till skydd
För himlens blå emot ångarnes rökar
Mot jordens damm och flugornas prickar,
Eller som skärm mot de ondas blickar.

***

Ahasverus står i stäven,
Spanar mot den gråa vägg,
Ögat dävet, knuten näven,
Munnen vass i vitnat skägg –
Inga syner ser han hägra,
Minnena ha slocknat ut,
Hoppet självt det synes vägra,
Leva måste han i nu’t,
Detta nu som är en plåga,
Utan mening, utan mål,
Svarslöst som en galen fråga,
Dött som flintan utan stål –

Ut i gråa intet stirrar
Vandrarn fängslad på ett däck
Mattslö ner i djupet stirrar
Känner sig som dränkt i säck.

V.

Efter många bakslag har våren äntligen kommit, och när lindarne på
avenyen en morgon slagit ut, då är det högtidligt som en fest att vandra
under det gröna ljuset som faller så gott i ögonen. Luften står still
och är idel vänlighet, fötterna röra vid torr fin sand, som ger en
känsla av renlighet. Det nya gräset döljer fjorårslöv, skräp och smuts
alldeles som första snön gör om hösten. Trädskeletten fyllas ut, och
slutligen står den höga lövskogsfonden som en grön molnvägg över vikens
stränder. Förr jagad av köld och vind, kan jag nu gå steg för steg, till
och med sitta på en bänk. Strandkanten under almarne är garnerad med
bänkar, och där sitter numera den gule mannen min okände ovän och läser
tidningen med uppknäppt rock. I dag såg jag, just på hans tidning, att
vi äro ovänner. Och jag tyckte mig läsa i hans blick när den lyftes över
bladet, att han läste något om mig som gjorde honom gott i själen, och
att han trodde antingen att jag redan fått giftet i mig eller skulle få.
Men han misstog sig, ty jag tar aldrig i det bladet.

Majoren har magrat och synes orolig för sommaren. Vart han skall fara,
är honom nog likgiltigt, men han måste ut ur stan för att icke bli
alldeles ensam och känna sig som proletär. Han stod i morse på en udde
och tycktes räkna de små böljorna som pjollrade med stenarne; han slog
med käppen i luften utan avsikt, bara för att göra något. Plötsligen
hörs från andra sidan viken en trumpetsignal. Han rycker till och – nu
ser han på gärdet en kavalleriskvadron dyka upp bakifrån en kulle med
kaskar och hästöron först. Därpå rides en chock så att marken dånar, och
under rop, hojt och skrammel vältar den ordnade massan framåt. Majoren
levde upp, och jag såg på hans svängda hjulben att han varit
kavallerist; kanske var det hans regimente – från vilket han nu var en
avsuten, ute ur leken. Ja, sådant är livet!

Min ockulta gumma är lika sommar och vinter, men denna vinter har tagit
på henne och hon har anlagt en käpp; för övrigt uppenbarar hon sig
endast en gång i månaden och hör till sällskapet, liksom
världsdronningen med hundarne.

Men nu har med solen och våren nya vandrare inträngt i vår krets och jag
känner dem som obehöriga. Så ledigt har egendomsbegreppet vuxit ut, att
jag erfar det som om min morgonpromenad i detta landskap vore min
tillhörighet. Jag ser verkligen snett på dem, om jag ens ser åt dem, ty
i min inåtvända sinnesstämning vill jag icke träda i kontakt med
människor genom att växla en blick. Denna slags intimitet fordra dock
människorna och de tala med ovilja om »en som inte ser åt folk». De
tycka sig ha rättighet att få se in i den de möta, men jag har aldrig
förstått var de tagit denna rätt ifrån. Jag känner det som ett intrång,
ett slags våld på min person, en närgångenhet åtminstone, och jag märkte
som ung en bestämd skillnad på folk vilkas blickar man fick och vilkas
man icke fick. Nu förefaller det mig som om växlandet av en blick på
gatan med en okänd betydde: låt oss vara vänner och därmed nog! Men med
somliga av utmanande miner kan jag icke förmå mig ingå detta tysta
vänskapsförbund; jag vill ha det neutralt eller i nödfall fientligt, ty
en vän får alltid något inflytande över mig, och det vill jag inte.

Detta intrång gäller lyckligtvis endast våren, ty med sommarn ha de
främmande rest till landet och då äro vägarne lika ensliga som på
vintern.

Och nu har den efterlängtade sommaren kommit. Den föreligger som ett
fullbordat faktum och är mig vorden likgiltig, ty jag lever i mitt
arbete och framom mig själv, ibland bakom mig, i minnena, och dessa kan
jag behandla som bitarne i en bygglåda. Med dem kan jag sätta ihop alla
slags; och samma minne kan tjäna till allt möjligt i en fantasibyggnad,
vända olikfärgade sidor uppåt och som antalet sammanställningar är
oändligt får jag under mina lekar ett intryck av oändligheten.

Någon längtan till landet har jag icke, men ibland kommer det över mig
som en försummad plikt att jag icke går i skog eller badar i havet.
Därtill en viss underlig skamkänsla att jag är i staden, ty sommarnöjet
är ett prerogativ som anses höra till den samhällsklass andra hänför mig
till – själv räknar jag mig utanför samhället. Det känns dessutom något
ödsligt och övergivet, då jag vet att alla mina vänner lämnat staden.
Jag sökte dem visserligen icke då de voro kvar, men jag kände att de
funnos; jag kunde skicka mina tankar till dem på en viss gata, men nu
har jag förlorat spåret.

Sittande vid mitt skrivbord ser jag mellan gardinerna en vik av
Östersjön; på andra sidan en strand med gråsvarta klippor, rundslipade,
och nere i vattengången den vita strandlinjen; ovanpå klipporna den
svarta granskogen. Ibland gripes jag av längtan ditut. Men då tar jag
bara min kikare, och utan att röra mig ur fläcken är jag där. Jag
vandrar i strandstenarne, där ibland rentvättade gärsgårsstörar,
vasspipor och halm det växer gul lysing och rött fackelblomster under
alarne. I en rämna i berget på svedlavar och kartlavar trycker ormbunken
baggsöta lik murgrön; några enbuskar rekognoscera i kanten och så ser
jag djupt in i granskogen, särskilt om aftonen då solen står lågt. Då är
där ljusgröna salar med mjuka levermossor, lätt underskog av aspar och
björkar.

Ibland sker det något levande därborta, men sällan dock. En kråka går
och plockar, eller låtsas plocka något, ty hon ser tillgjord ut, men jag
märker att hon tror sig osedd av människor. Att hon koketterar för någon
av sitt släkte är däremot säkert.

En vit slup kommer sakta strykande; det sitter någon till rors bakom
storseglet, men jag ser bara armbågen och knäna; bakom focken sitter ett
fruntimmer; båten glider så vackert och när jag ser svallet om stäven
tycker jag mig höra detta smärtstillande porl, något man oupphörligt
lägger bakom sig, och som alltid förnyas, detta något som utgör
hemligheten i seglingens njutning, frånsett den att regera vid rodret
kämpande mot vind och våg.

En dag fick jag in i kikaren en hel liten scen. Stenstranden därborta i
fjärran hade ännu aldrig (i kikarn) trampats av någon dödlig, och den
var min tillhörighet, min ensamhet, mitt sommarställe. Då såg jag en
afton en ökstock träda in från högra sidan om glaset. I båten satt en
tioårsflicka, ljusklädd med röd tennishatt. Jag tyckte först jag sade:
Vad har du där att göra, men det orimliga i situationen återhöll mig.

Flickan landade nätt, drog upp ökstocken, och så steg hon åter i båt,
hämtade upp något som blänkte i ena ändan. Jag blev nyfiken, ty jag
kunde icke bestämma föremålets natur. Skruvade lite på synröret och såg
att det var en lätt handyxa. – – – En yxa i handen på ett barn? – Dessa
två begrepp kunde jag icke straxt förena, och därför verkade det
hemlighetsfullt, nästan hemskt. Flickan gick först i stranden och letade
något, som man brukar när man går i stränder; letar något oväntat, som
man hoppas den outgrundliga sjön skall ha lämnat ifrån sig. – Nu, sade
jag mig, skall hon börja kasta sten, ty barn kunna aldrig se stenar och
vatten utan att kasta stenar i vattnet. Varför? Ja, det har väl några
hemliga orsaker det också. – Mycket riktigt! Hon kastade stenar! Därpå
äntrade hon klippan! – Nu skall hon äta baggsöta naturligtvis, ty hon är
stadsbarn och har gått i folkskolan. (Bondbarn äta aldrig baggsötan som
stadsbarnen kalla stensöta eller lakrisrot.) – Nej, hon gick förbi
ormbunkarne, och var alltså (?) ett landsbarn. – Hon nalkades
enbuskarne. – Då gick det opp ett ljus för mig. – Hon skall hugga enris;
och det stämmer, för det är lördag i dag. – Nej; hon gjorde visserligen
ett utfall mot en enbuske, så att en gren blev hängande, men hon gick
vidare. – Hon skall hugga kaffeved! Där ha vi det! – Nej, hon klättrade
vidare och nådde skogsbrynet. Där stannade hon och syntes ta mått på de
nedra grenarne, vilka voro särdeles lummiga och friskt gröna! – – – I
detsamma gjorde hon en rörelse med huvudet och följde sedan något
föremål i luften, som – jag såg det på rörelserna – måste vara en fågel
som flög upp, ty hon böjde halsen i samma stackatoknyckar som sädesärlan
brukar när hon flyger, och vars flykt liknar ett periodiskt fallande.

Så börjar hon då visa sina avsikter, ty hon fattar med vänstra handen en
gren och hugger riset, smått, smått! – Men varför granris? Det hör ju
endast till begravningar, och barnet är icke sorgklätt? – Invändes: Hon
behöver ju icke vara i släkt med den döde! – Erkännes! – Riset är för
smått till viskor eller till att ligga på förstugukvisten; och på
stugugolvet har man hos oss endast enris! – Kanske hon är född i
Dalarne, där man begagnar gran i stället för en? – – – Lika mycket! – Nu
sker något nytt! Tre alnar ifrån flickan lyftas de nedre grenarne på en
stor gran; en ko sticker fram sitt huvud och ger hals – det ser jag på
den öppnade mulen och den bakåt lagda nacken. – Flickan stannar i gesten
och hennes kropp blir styv av fasa. Men hennes förskräckelse är så stor
att hon icke kan fly; kon skrider framåt; barnets fruktan framkallar en
omkastning av strömmen och blir till mod; med lyftad yxa går hon emot
djuret, som efter någon tvekan och med harm över en oförstådd vänlighet,
vänder in i sina mörka gömslen.

Ett ögonblick hade jag verkligen uppskrämd gjort en åtbörd till barnets
försvar; men nu var faran över, och jag lade bort kikaren med en
betraktelse över svårigheten att få vara i fred. – Tänk! att i sitt
lugna hem dras in i sådana här dramer i fjärran! Och sen förföljas av
grubblerier över vad granriset skulle vara till!

Mina grannar i huset ha flyttat till landet och jag känner att det är
tomt i våningarne; erfar det som om en spänning hört upp. Dessa
koordinater av krafter som i varje familj finnes till under formen av
man, hustru, barn och tjänare, dessa viljekomposanter äro icke mera kvar
i rummen; och huset som alltid föreföll mig som ett elektricitetsverk
varifrån jag hämtade ström, har upphört att ge mig kraft. Jag faller
ihop som om kontakten med mänskligheten vore avbruten; alla dessa små
ljud från de olika våningarne stimulerade mig, och jag saknar dem;
själva hunden som väckte mig till nattens meditationer eller röck upp
mig till en hälsosam vrede har lämnat ett tomrum efter sig. Sångerskan
har tystnat och jag får icke höra Beethoven mer. Telefonen i väggen
sjunger icke heller, och när jag går i trapporna hör jag mina steg giva
eko i de tomma våningarne. Det är söndagstyst hela veckan och det börjar
i dess ställe ringa i mina öron. Mina egna tankar förnimmas som talade
ord; jag tycker mig stå i telepatisk rapport med alla frånvarande
vänner, fränder och fiender; jag håller långa ordnade samtal med dem,
eller tar om gamla resonemang hållna i sällskap, på kaféer; jag bekämpar
deras meningar, försvarar min ståndpunkt, är mera vältalig än inför
åhörare. Jag finner livet rikare och lättare på detta sätt; det skrubbar
mindre, sliter mindre, och förbittrar icke.

Ibland utvidgas detta tillstånd så att jag inträder i meningsstrid med
hela nationen; jag känner hur man läser min sista bok som ännu ligger i
manuskript; jag hör hur man diskuterar mig nära och fjärran, jag vet att
jag har rätt, och förvånas bara över att de icke inse det. Jag meddelar
ett nyupptäckt faktum, och man förnekar det, eller ratar källan, gör
auktoriteten tvivelaktig, ehuruväl man eljes citerar samma auktoritet.
Alltid erfar jag det som strid, angrepp, fientligt. Fiender äro vi nog
alla, och vänner endast när det gäller att strida tillsammans. Det skall
väl så vara!

Dock, detta invärtes liv, huru levande det än är, låter mig ibland sakna
verkligheten, ty mina sinnen som ligga obegagnade längta efter bruk. Jag
vill höra och se framför allt, eljes börja sinnena operera på egen hand,
av gammal vana.

Och nu var icke min önskan uttalad förrän den uppfylldes. Gärdet
nedanför mina fönster börjar fyllas med trupper. Först infanteri; det är
människor med metallrör som innesluta gasbildande ämnen, vilka vid
antändning kasta ut blybitar. De se ut som streckar kluvna nertill.
Därpå uppträda rörliga kombinationer av mänskor och fyrfotadjur; det är
kavallerit. När en ensam ryttare kommer sprängande, gör hästen samma
rörelse som en båt på vågen och karlen sitter till rors men styr med
skotet i vänster hand. Kommer skvadronen däremot i sluten kolonn, då är
det en väldig kraftparallellogram som verkar på avstånd med flera hundra
hästkrafter.

Starkaste intrycket gör dock artilleriet i synnerhet när det kör i kapp;
då gungar marken så att min taklampa skallrar, och när man sedan bröstar
av och lossar skotten, upphör min öronringning av sig själv. Innan jag
blev van kände jag det som ett övervåld, men efter några dagars
skjutning fann jag smällarne rätt hälsosamma, emedan de hindra mig att
slumra in i den eviga tystnaden. Och på det vederbörliga avstånd jag har
krigslekarne förefalla de som skådespel vilka uppföras för min räkning.

*

Aftnarne bli allt längre, men jag vet av erfarenhet att man icke kan gå
ut, ty gator och parker äro befolkade av sorgsna människor som icke fått
resa till landet. När nu de bättre lottade utrymt stadens finaste
platser, kryper förstädernas fattiga befolkning fram och intar
ledigheterna. Detta ger staden ett utseende av uppror, intrång, och som
skönheten nog följer med rikedomen, är skådespelet icke vackert.

En söndagsafton, kännande mig själv i jämnhöjd med de sämre lottade,
beslöt jag rycka mig lös, och åka en promenad, för att se på folket.

Jag vinkade en droska vid Nybron och steg i. Kusken föreföll nykter men
något ovanligt i hans ansikte lugnade mig åtminstone icke. Han körde
Strandvägen framåt och jag märkte att en ström av människor flöt fram på
vänstra sidan, under det jag stadigt såg ut över vattnet åt höger, över
holmar och fjärdar och blånande berg.

Plötsligt händer något föröver som ådrar sig kuskens uppmärksamhet och
min. En stor fattigmanshund, med tovig päls, liknande en fet varg som
försöker se ut som ett får, låg panna, onda ögon och så smutsig att
färgen icke kunde bestämmas, följer framhjulen och gör en ansats då och
då för att kasta sig upp på kuskbocken. Ett tag lyckas han komma upp,
men blir nersparkad av kusken.

– Vad är det för en? frågade jag förvånad både över monstrets vighet,
och över det sällsamma i äventyret.

Kusken svarade något, varav jag förstod att det icke var hans hund, men
när han lät piskan gå, skred hunden till anfall och ville in till mig i
åkdonet, och detta under full gång. Samtidigt märker jag en rörelse i
folkströmmen och när jag vänder mig ditåt upptäcker jag en procession av
människoliknande väsen som följde hundens och kuskens strid med avgjort
deltagande för hunden som hade orätt. När jag granskade dessa varelser,
fann jag ett övervägande antal krymplingar; kryckor och käppar växlade
om med krokiga ben och brutna ryggar; dvärgar med jätteryggar, och
jättar med dvärgars underreden; ansikten som saknade näsor, och fötter
utan tår slutande i klumpar. Det var en samling av allt elände som under
vintern gömt sig och nu krupit fram i solen för att draga ut till
landet. Jag har sett sådana människoliknande varelser återgivna i Ensors
ockulta larv-scener och på teatern i Glucks Orfeus nere i underjorden,
och trodde då det var fantasier eller överdrifter. De skrämde mig ju
icke, ty jag kunde förklara deras närvaro och uppträdande just nu, men
det verkade likafullt uppskakande att få se de vanlottade i en sådan
revy defilera på stadens finaste gata. Jag kände även deras berättigade
hat spruta gift över mig som åkte i droska, och deras hund gav uttryck
åt deras samlade känslor. Jag var deras vän, men de voro mina fiender!
Så sällsamt!

När vi åkte in på Djurgården, möttes denna ström av en motström; men de
båda strömmarne runno igenom och förbi varandra, utan att se åt
varandra, utan att granska varandras toaletter eller ansikten, ty de
visste nog med sig att de voro alla lika, men på mig sågo de. Nu då jag
hade två led att passera måste jag se åt ena eller andra sidan och jag
blev beklämd, kände mig övergiven och greps av en längtan att få se ett
bekant ansikte; jag tyckte det skulle vara lugnande få en igenkännandets
eller vänskapens blick ur ett öga, men fann intet.

När vi passerade Hasselbacken, lät jag en tanke gå upp för trappan och
göra en titt in i trädgårn, där jag nästan var säker att någon av de
mina skulle sitta.

Men nu nalkades Slätten, och då kom det för mig att här måste jag just
möta den personen, måste! Varför kunde jag ej säga, men det måtte ha
stått i sammanhang med en mörk tragedi från min ungdom, vilken ödelade
en familj och sträckte sina verkningar på barnens öde. Hur jag
sammanband detta sorgespel med Djurgårdsslätten kan jag icke bestämt
säga, men det måtte ha skett genom förmedling av ett positiv med »tavla
på stång» föreställande ett mord under hemska omständigheter, där den
mördade var oskyldig men fick skuggan på sig, för att icke säga skulden.

Vad händer? Jo; mannen ifråga, det vill säga sonen, numera gråhårig,
ogift, högt aktad, kommer gående med sin vithåriga mor under armen!
Trettifem års oförtjänt inre lidande för en annan hade givit ansiktena
denna särskilda blekhet som är dödens. Men varför gingo dessa rika och
aktade människor här i denna omgivning? Kanske de lydde den allmänna
attraktionskraften som drager lika till lika, kanske de funno en tröst i
att se andra som lidit mera och lika oförskyllt.

Att jag väntade få se dem, har väl sina hemliga grunder förborgade i
själens djup, men därför lika starka och bindande.

På slätten visade sig nya former av eländet. Där kommo barn på cyklar,
barn om åtta, tio år, med elaka ansikten, lillgamla småflickor med spår
av tillämnad skönhet som vanställts av ondska. Även där ett vackert
ansikte fanns, syntes en felteckning, ett falskt avstånd, en för stor
näsa, ett blottat tandkött, utkrupna ögon som inkräktade på pannan.

Längre fram förtunnades massorna och små grupper hade lägrat sig på
gräset. Men här föll mig i ögonen att tre och tre sutto tillsammans, två
karlar kring en kvinna: första akten i ett herdespel som slutar med
knivens tragedi.

Här började kusken tilltala mig och dukade opp historier. Icke det att
han var närgången stötte mig, ty han förstod icke bättre, men att han
störde mig i mina tankar plågade mig; och när han med sina upplysningar
om vissa förbiåkande damer, ledde mina tankar åt håll dit jag icke
ville, kände jag honom som en plågoande, och bad honom köra hem.

Mera ledsen än sårad av befallningen vände han vid en korsväg, men i
samma ögonblick svängde en droska framför oss innehållande två berusade
damer av högst äventyrligt utseende. Kusken gjorde ett försök att komma
förbi dem, men lyckades ej för trängseln. Sålunda måste jag åka bakom
detta parti; och när de stannades av hopen, måste jag stanna, så att det
fick ett utseende av att jag förföljde dem, vilket roade damerna
obeskrivligt och även folket på vägen.

På detta sätt fortfor gatloppet in till staden, tills jag slutligen
stannade vid min port, då jag var befriad som ur en svår dröm.

– Hellre då ensamheten! sade jag mig, och det var sista gången jag gick
ut en afton den sommaren. Ensam i sitt eget sällskap som man då måste
vårda för att icke råka i dåligt.

Jag håller mig alltså inne och känner det lugnt; föreställer mig vara
fri från livets stormar; önskar mig vara lite äldre för att icke känna
livets lockelser och tror det värsta vara överståndet.

Så kommer en morgon vid kaffebordet husets jungfru och förtäljer: Herr
X:s son var här, men jag sa’ att Herrn icke var uppstigen.

– Min son?

– Ja, han sade så!

– Det är omöjligt! Men, hur såg han ut?

– Han var lång, och ... han sa att han hette X. och skulle komma igen!

– Hur gammal såg han ut?

– Det var en ung herre om sjutton, arton år!

Jag blev stum av fasa och flickan gick. Det var alltså icke slut! Det
förflutna steg upp ur graven som var så väl igenskottad och bevuxen med
redan gammalt gräs. Min son som rest till Amerika i vederbörligt
sällskap vid nio års ålder; och som jag trodde vara ute i livet,
placerad! Vad hade då hänt? Naturligtvis en olycka, eller flera.

Hur skulle återseendet bli? Det fasans igenkännandets ögonblick, då man
förgäves söker de välbekanta dragen från barnets ansikte, dessa drag som
man varit med om att från vaggan uppfostra till det mänskligaste. Man
sökte ju inför sitt barn endast lägga till den vackra sidan, och
därigenom tog man fram reflexer av sitt bästa i detta bildbara
barnaanlete, som man därför älskade som en bättre upplaga av sitt eget.
Nu skulle det återses vanställt, ty den uppväxande ynglingen är ful med
sina missproportioner i dragen, med denna hemska blandning av barnets
övermänniska och ynglingens vaknande djurliv, med antydningar om
passioner och strider, skräck över det okända, ånger över det redan
prövade; och detta ständiga ostyriga grin åt allt; hat mot allt som låg
över och tryckte, hat mot de äldre följaktligen, mot de bättre lottade;
misstro mot hela livet som nyss förvandlat ett harmlöst barn till en
rovgirig människa. Jag kände ju detta av erfarenhet, och minns huru
avskyvärd jag var som yngling, då alla tankar mot ens vilja bara spelade
omkring mat och dryck och råa njutningar. – Icke behövde jag se detta
igen, då jag visste det förut och var oskyldig till det sakförhållandet
som låg i naturens ordning. Och klokare än mina föräldrar hade jag
aldrig begärt något igen av min son; uppfostrat honom till fri människa
och upplyst honom från början om hans rättigheter vid sidan av hans
skyldigheter mot livet, sig själv och medmänniskorna. Men jag visste han
skulle komma med utsträckta rättigheter i det oändliga, fastän hans
rättigheter gentmot mig upphört, då han var femton år. Och att han
skulle grina när jag talade om hans skyldigheter, det visste jag också
... av egen erfarenhet.

Om det bara var hulpet med pengar, ginge väl an, men han skulle även
fordra min person, fastän han föraktade mitt umgänge. Han skulle fordra
det hem som jag icke ägde; mina vänner som jag saknade, mina relationer
som han trodde mig äga, och begagna mitt namn till krediter.

Jag visste han skulle finna mig tråkig; att han skulle komma med åsikter
från ett främmande land med en annan världsåskådning, ett annat sätt i
umgänget; att han skulle behandla mig som en gammal förlegad kanalje som
ingenting begrep, emedan jag icke var ingenjör och elektriker.

Och hur hade hans karaktärsanlag utvecklat sig under dessa år?
Erfarenheten har visserligen lärt mig att sådan man är född förblir man
tämligen oförändrad livet igenom. Alla dessa uppsättningar av mänskor
jag sett från barndomen tåga fram genom livet voro i regeln sig lika vid
femtio år, med mycket små förändringar. Många hade visserligen
undertryckt en del bjärta egenskaper otjänliga för samlivet; en del hade
dolt dem under en lätt polityr, men de voro i botten desamma. Hos
undantagen hade vissa egenskaper eller karaktärsdrag vuxit ut, hos
somliga uppåt till dygder, hos andra nedåt till laster. Jag minns
sålunda en, vars fasthet växte ut till envishet, vars ordningssinne blev
pedanteri, vars sparsamhet blev snålhet, vars kärlek till mänskorna blev
hat till omänskorna. Men jag minns även en, vars bigotteri stannade som
fromsinne, vars hat blev överseende, vars envishet blev fasthet. – – – –
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –
– – – – – – –

Sedan jag grubblat gick jag ut på min morgonvandring, icke för att slå
bort det pinsamma, utan för att sätta mig in i det oundvikliga. Jag
genomgick mötets alla tänkbara lägen. Men när jag kom till frågorna om
vad som hänt efter vårt avsked tills nu, bävade jag och tänkte fly ur
staden, ur landet. Dock, erfarenheten hade lärt mig att ryggen är den
ömtåligaste sidan, och att bröstet blivit skyddat av stora bensköldar
avsedda till försvar; därför beslöt jag stanna och ta emot stöten.

Sålunda härdande mina känslor, anläggande en praktisk världsmänniskas
halvtorra betraktelsesätt, gjorde jag upp programmet. Jag skulle sätta
honom i ett pensionat sedan jag klätt upp honom; utfråga vad han ville
bli; genast få honom anställd och i arbete, men framför allt behandla
honom som en främmande gentleman som hölles på avstånd genom frånvaro av
förtrolighet. Och för att skydda mig för hans närgångenhet skulle jag
icke låtsas om det förflutna, icke ge några råd, lämna fullkomlig
frihet, då ju han säkert inga råd ville följa.

Avgjort alltså! och uppgjort!

Klar och samlad vände jag hemåt, dock i fullt medvetande att en
förändring inträtt i mitt liv, och en så våldsam att vägarne, landskapet
och staden antagit ett nytt utseende.

När jag så kommit mitt på bron och såg uppåt avenyen, mötte mina blickar
en ynglings gestalt – jag skall aldrig glömma den stunden! Han var lång
och mager; gick med dessa obeslutsamma steg som en väntande och sökande.
Jag såg att när han forskat ut mitt utseende och just kände igen mig, en
darrning först överföll honom, och att han straxt därpå tog sig
tillsammans, sträckte upp sig och sneddade avenyen hållande kursen rakt
på mig. Jag satte mig i försvarstillstånd, hörde mig anslå en lätt
gladlynt ton när jag hälsade honom »god dag min gosse!»

Nu när vi nalkats varandra ett stenkast märkte jag detta deklasserade,
nerstigna som jag fruktat mest av allt. Hatten var icke hans; den satt
som passad efter en annans huvud; byxorna föllo illa och knät satt för
långt ner; det hela såg avsigkommet ut ... inre och yttre förfall;
typen: en kypare utan plats. Nu kunde jag urskilja ansiktet, som var
magert på detta obehagliga sätt; nu ser jag ögonen, dessa stora blåa med
blåvitt omkring. Det var han!

Denna förfallna upprända yngling var en gång ett änglabarn, som kunde le
så att jag slopade hela apteorin och arternas härledning; var en gång
klädd som en prins och lekte med en verklig liten prinsessa nere i
Tyskland ...

Hela livets rysliga cynism gick upp för mig, men utan en skymt av
självanklagelse, ty jag hade icke övergivit honom!

– – –

Nu skiljas vi endast av några steg! – Ett tvivel stiger upp: det är icke
han! Och i samma sekund har jag beslutat gå förbi, överlämnande åt honom
att giva igenkänningstecknet.

Ett! Två! Tre! – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Han gick förbi!

Var det han, eller var det icke? frågade jag mig under det jag styrde
hemåt, säker att han skulle infinna sig under alla förhållanden!

Hemkommen kallade jag in jungfrun för att utfråga henne ytterligare, men
nu för att få veta om det var han, den jag nyss gått förbi; dock det var
icke möjligt få visshet, utan jag hölls i en väntans spänning ända till
middagen. Ibland önskade jag han komme genast för att få ett slut;
ibland föreföll situationen så utnött, att jag trodde det var
överståndet.

Middagen var förbi; eftermiddagen gick; och nu fick jag en ny synpunkt
på saken, som förvärrade den. – Han hade trott att jag icke ville hälsa
på honom, och hade skrämd därav dragit sig undan; gick omkring i
villande stad, främmande land, och kom i dåligt sällskap; kanske bragt
till förtvivlan. Var skulle jag söka honom nu? I polisen!

Sålunda pinades jag, utan att veta varför då jag icke haft att bestämma
över hans öde. Och jag kände det som en elak makt försatt mig i denna
falska belägenhet för att få skuld på mig.

Så blev det slutligen kväll. Då kom jungfrun in med ett kort – – – på
vilket stod tryckt – – – namnet på – – – min brorson! – – –

När jag så blev ensam igen, erfor jag ju en viss lättnad att den
överståndna faran upplöst sig i inbillningar, vilka dock för mig haft
samma verkan som något upplevat. Men dessa fantasier hade trugat sig på
mig med en nödvändighet som var oemotståndlig och som måste äga någon
grundorsak. Kanske, sade jag mig, gick sonen långt borta i främmande
land och var ett rov för liknande förnimmelser; kanske han var i nöd,
längtade efter mig, »såg» mig på en gata, såsom jag »sett» honom, slets
av samma ovisshet ...

Därmed avklippte jag alla grubblerier och lade händelsen till
handlingarne bland andra upplevelser; men jag strök icke ut den som
något gäckeri, utan behöll den som ett dyrbart minne.

Aftonen blev svårmodig, men lugn. Jag arbetade icke, utan vandrade med
blickarne då och då på urets visare. Klockan blev slutligen nio; men jag
såg med fasa mot den långa sista timma som återstod. Den föreföll mig så
lång som oändligheten och jag visste intet sätt att förkorta den.
Ensamheten hade jag icke valt; den hade påtvungits mig, och nu hatade
jag den som ett tvång; jag ville ha ett utbrott, jag ville höra musik,
något av de stora, av den största som lidit hela livet ... jag längtade
efter Beethoven särskilt, och jag började väcka till liv i mitt öra den
sista satsen i månskenssonaten som för mig blivit det högsta uttrycket
av mänsklighetens suckan efter befrielse, och som icke någon dikt i ord
kunnat uppnå!

Skymningen hade fallit; fönstret stod öppet; blommorna på salsbordet
ensamt erinrade mig om att det var sommar, där de stodo i ljusskenet
tysta, orörliga, doftande.

Då hörde jag, tydligt, skarpt som om det skedde i rummet bredvid, det
väldiga allegrot – av månskenssonaten rulla upp sig som en jätte-fresk;
jag såg och hörde på en gång; men osäker om det var en villa, greps jag
av denna rysning som fattar en inför det oförklarliga. Musiken kom
nämligen från de okända välgörarinnorna i huset bredvid, och de voro på
landet! Men de kunde ju ha kommit in i något ärende! Lika gott: här
speltes för mig; och jag mottog faktum med tacksamhet, kännande mig ha
sällskap i ensamheten, och vara i förbund med likstämda mänskobarn.

Om jag nu bekänner, att samma allegro togs om tre gånger under den långa
timmen, så förefaller ju saken ändå mera oförklarlig, men den skänkte
mig just därför ändå större nöje; och att icke något annat stycke
spelades fattade jag som en särskild nåd.

Slutligen slog klockan tio, och den goda barmhärtiga sömnen gjorde slut
på en dag som jag länge skall minnas.

VI.

Sommaren har krupit fram till första augusti; lyktorna tändas och jag
hälsar dem. Det är höst, alltså har det gått framåt, och det är
huvudsaken; något är tillryggalagt, och något ligger framför. Staden
ändrar utseende; man kan se ett bekant ansikte, och det lugnar, stöder
och tryggar. Jag kan även få tala ett ord, och det är nytt för mig, så
nytt att min stämma av brist på övning har lagts ner i registret och
fått en dov beslöjad klang, vilken förefaller mig själv som en
främmandes.

Skjutningen på gärdet har upphört; de från landet hemkomna grannarne
flytta åter in; hunden skäller igen, natt och dag och familjens soaréer
börja på nytt, varvid underhållningen består i att ett ben kastas utåt
salsgolvet, då hunden med skarpt skällande springer efter benet och
morrar när familjen vill beröva honom det.

Telefonen arbetar och pianospelet går sin gilla gång. Allt är sig likt,
allt kommer igen, utom majoren, vars dödsannons jag läste i dag på
morgonen. Jag saknar honom såsom hörande till min krets, men jag unnar
honom väl hans öde, ty han hade tråkigt sedan han tjänat ut sin
kapitulationstid.

Hösten raskar undan och livet ökar fart med den friskare luften som är
lättare att andas. Jag går åter ut om aftnarne och sveper mig i mörkret
som gör mig osynlig. Detta förkortar kvällen och gör nattsömnen tyngre
och längre.

Vanan att omsätta det upplevade i dikt öppnar säkerhetsventilen för
överskott av intryck och ersätter behovet att tala. Upplevelserna få uti
ensamheten en anstrykning av avsiktlighet, och mycket av det som händer
förefaller satt i scen enkom för mig. Sålunda blev jag en afton vittne
till en eldsvåda i staden men samtidigt hörde jag vargarnes tjut från
Skansen. Dessa två ändar av olika trådar knötos ihop i min inbillning,
sattes i sammanhang och vävde sig med tillbörlig ränning till en dikt.

Vargarne tjuta.

Vargarne tjuta på Skansen,
Isarne råma på sjön,
Furorna knaka i backen,
Tyngda av första snön.

Vargarne tjuta i kölden,
Hundarne svara från stan;
Solen gick ner efter middan,
Natten börjar på dan.

Vargarne tjuta i mörkret,
Gatornas lyktor sitt ljus
Sända som norrsken i höjden
Över de hopar av hus.

Vargarne tjuta i gropen,
Nu de fått blodad tand,
Längta till fjäll och urskog,
När de se norrskensbrand.

Vargarne tjuta på berget,
Tjuta sig hesa av hat,
Mänskorna gav dem för frihet
Tukthus och celibat.

Vinden vilar, stillhet råder, stadens tornur slagit tolv;
Tysta slädorna på föret glida som på bonat golv.
Sista spårvagnsklockan klingat, ingen hund på gatan
hörs,
Staden sover, lyktor släckas, ej en kvist på träden rörs;
Nattens himmel svart som sammet välver sig oändligt
djup
Högt Orion svärdet svänger, Karlavagnen står på stup.
Eldarne i spisen slocknat, blott i fjärran står en rök;
Ur en skorstensobelisk den stiger som utur ett jättekök
Det är bagarn som om natten reder oss ett dagligt
bröd – – –
Röken stiger, blåvit, lodrätt; men – just nu den färgas
röd.
Det är eld!
Det är eld! Det är eld! Det är eld!

Och ett rödglödgat klot stiger upp som en måne i fyl
let;
Och det glödande rött går i vitt och i gult och slår ut
som en solros ur hyllet.
Är det soln som går upp bland de kolsvarta moln utur
husmassors hav?
Där vart tak är en kam på en våg som är svart lik en
grav.
Nu står himlen i brand, varje torn och kupol uti stan,
Varje spira och stång, varje gränd, varje prång stå så
ljust som på dan!
Varje kabel och tråd utav koppar blir röd som på har
pan de lågstämda basar,
På fasaderna ses varje ruta i eld, och de snötäckta skor
stenar lysa som kasar.
Varken sol eller måne det är! Ingen lusteld beställd!
Det är eld! Det är eld! Det är eld!

Men på berget som nyss uti nattmörker låg, där är ljust
där är liv.
Ifrån vargarnes gropar där stiger ett tjut som de stuck
its med kniv,
Utav hat, utav hämnd; det är mordbrännarlust, det är
mördarefröjd –
Då ett skallande skratt ifrån rävkulan går, man är glad,
man är hemsk, man är nöjd.
Och i björnarnes bur, där dansas på häl vid ett grymt
som av slaktade svin
Men i lodjurets gryt är det tyst och man ser blott ett
tandraders skinande grin.

Och sälarne ropa sitt ve! Ve över staden!
Rop som av drunknande på havet.
Och alla hundarne tjuta i kör;
Gläfsa, vinsla och skälla,
Rycka i kedjorna, kedjorna,
Sjunga, gråta och gnälla
Som osaliges andar!
De ha medlidande, endast de, hundarne,
Med sina vänner mänskorna
Vilken sympati!

Nu vakna älgarne, Nordanskogens furstar,
De samla och reda sina långa skänklar,
Sträcka ett trav i en begränsad volt
Inom kättens stängsel,
Törna mot gärdselstängerna
Som sparv mot ruta;
Böla oförståendes,
Undrande om det är dag igen. –
En ny dag, som alla de andra,
Lika dödande lång
Utan annat synligt ändamål
Än att följas av en natt. – – –

Då blir det liv i fågelvärlden:
Örnarne skrika och flaxa,
Fresta de nötta vingarne,
Pröva en lönlös höjdflykt,
Stöta huvet mot järnstänger,
Bita i galler, klösa, klänga,
Tills de fälla på mullen,
Och bli liggande lama,
Med släpande vingar som på knä –
Knäböjande, bönfallande
Om en nådestöt
Som återger dem åt luften
Och friheten.

Falkarne vissla och ila
Som fjädrade pilar – hit och dit;
Vråkarne jämra sig
Som sjuka barn – – –
De tama vildgässen vaknat
Och sätta an med spända halsar
Ett ackord av vallhjonslurar. –
Svanorna simma stumma
Snappa mellan isflaken
Efter de speglande eldflammorna
Som ila likt guldfiskar
På dammens yta;
Stanna stilla och sticka huvena
Ner i det svarta vattnet –
De vita svanorna –
Bita sig fast i botten
För att slippa se på
Hur himlen brinner opp.

Det mörknar åter, brandkårsluren
Har vigt in tystnad över stad och land;
Ett rökmoln sträckes över stadskonturen
Som bilden av en svart ofantlig hand.

Mitt umgänge inskränker sig numera till det opersonliga genom böckerna.
Balzac, vars femtio volymer varit min läsning under de sista tio åren,
har för mig blivit en personlig vän, som jag aldrig tröttnat vid. Han
har visserligen aldrig gjort något man kallar konstverk, nu i synnerhet
då man förväxlat konst med litteratur. Allt hos honom är konstlöst; man
ser aldrig kompositionen och jag har aldrig märkt hans stil. Han leker
icke med ord, figurerar aldrig med onödiga bilder, vilka för övrigt
tillhöra poesien, men han har däremot en så säker formkänsla att
innehållet alltid får det klara uttryck som jämnt täckes av ordet. All
grannlåt försmår han, och verkar direkt omedelbart som en berättare i
ett sällskap, vilken ibland refererar en händelse, ibland införer
personerna talande, ibland kommenterar och förklarar. Och allt är för
honom historia, hans nutidshistoria; varje liten person visar sig i sin
samtids belysning, och har därjämte sin uppkomsthistoria och gör sin
utveckling under den och den styrelseformen, vilket utvidgar synkretsen
och sätter en fond bakom varje figur. När jag tänker på allt
oförståndigt som skrivits om Balzac av hans samtida så häpnar jag. Denna
troende, godtrogne, fördragsamme man kallades i min studietids
läroböcker för en obarmhärtig fysiolog, materialist, och dylikt. Men
mera paradoxalt ändå, är att fysiologen Zola hälsade Balzac som sin
store lärare och mästare. Ho kan fatta det? Men samma förhållande äger
rum med min andra litteräre vän, Goethe, som i senare tider blivit
begagnad till alla möjliga ändamål, mest till det fåniga uppgrävandet av
hedendomen. Goethe har ju många stadier på livets väg; genom Rousseau,
Kant, Schelling, Spinoza, når han fram till en egen ståndpunkt som kunde
kallas upplysningsfilosofens. Han har löst alla frågor; allt är så
enkelt och klart att ett barn kan fatta det. Men så kommer en tidpunkt
då de panteistiska förklaringarne på det oförklarliga tryta. Allt
förefaller sjuttioåringen så egendomligt märkvärdigt obegripligt. Det är
då som mystiken träder fram och själva Swedenborg anlitas. Men intet
hjälper; utan andra delens Faust böjer sig för allmakten, försonar sig
med livet, blir filantrop (och mossodlare), halv socialist, och
apoteoseras med alla katolska kyrkans apparater från
yttersta-tings-läran.

Första delens Faust som i brottningen med Gud framgått som en segrande
Saulus, blir i andra delen en slagen Paulus. Detta är min Goethe! Men
fastän var och en har sin, kan jag icke förstå var man finner hedningen,
om icke i några okynniga versstumpar där han klatschar efter prästerna;
eller om det skall vara i Prometheus, där den fjättrade gudasonen
likaväl kan betyda den korsfäste vilken hånar den utdömde Zeus’ vanmakt.

Nej, det är hela Goethes liv och därpå grundade diktning som tilltalar
mig. Det var en äldre vän till skalden som i hans uppväxt gav honom
nyckeln till hans författeri: »Din strävan, din räta riktning är att ge
en poetisk bild av verkligheten; de andra sökte förverkliga det så
kallade poetiska, det imaginativa, men det skapar bara dumheter.»

Så förtäljer Goethe i Aus meinem Leben, på ett ställe; på ett annat
säger han själv: »Och så började jag denna riktning, ifrån vilken jag
aldrig kunde avvika, nämligen att i en dikt eller bild förvandla allt
som gladde eller smärtade mig eller eljes sysselsatte mig, och däröver
med mig själv förhandla, för att både beriktiga mina begrepp om
verkligheten och att bringa ordning och lugn i mitt inre. Att äga denna
gåva behövde ingen bättre än jag, vars natur alltjämt kastade mig från
den ena ytterligheten i den andra. Allt vad jag utgivit äro sålunda
fragment av en enda stor Bikt, vars fullständigande är denna bok (Aus
meinem Leben).»

Behaget av att läsa Goethe ligger för mig i den lätta hand varmed han
tar på allt. Det är som om han icke kunde på fullt allvar fatta livet,
antingen det saknade fast verklighet, eller icke förtjänade vår grämelse
och våra tårar. Vidare hans oförskräckthet varmed han nalkas de
gudomliga makterna, med vilka han känner sig befryndad; hans förakt för
former och konvention; hans brist på färdiga åsikter; hans stadiga
växande och föryngrande, varigenom han alltid är den yngsta, alltid i
spetsen, före sin tid.

Man har alltjämt och ännu ställt Goethe som motsättning mot Schiller och
av de två skapat ett antingen – eller liksom man gjort med Rousseau och
Voltaire. Jag kan icke finna detta alternativ, utan har plats för båda,
emedan de komplettera varandra; jag kan icke med ord angiva skillnaden
mellan dem, icke ens formellt, ty Schiller har mera formkänsla särskilt
i dramat, och han lyfter vingarne lika högt som Goethe. Bådas utveckling
är ett samarbete, och de övade inflytande på varandra. Därför har den
enda sockeln i Weimar plats för båda, och när de räcka varandra handen,
kan jag icke finna någon anledning skilja dem.

*

Det är vinter igen; himlen är grå och ljuset kommer nerifrån, från
markens vita snö. Ensamheten står bra i ton med naturens skendöd, men
ibland blir det för tungt. Jag längtar efter människor, men jag har i
ensamheten blivit så ömtålig som om min själ vore hudlös, och jag är så
bortskämd med att få styra mina tankar och känslor att jag knappt kan
uthärda beröringen med en annan person; ja varje främmande som nalkas
mig verkar kvävande genom sin andliga atmosfär vilken liksom tränger in
på min.

Emellertid, en kvällstund inträder flickan med ett visitkort, just då
jag längtade efter sällskap, och var beredd att ta emot vem som helst,
även den mest osympatiska. Jag blev glad vid åsynen av kortet, men när
jag läste på det, mörknade jag, ty det var ett främmande namn. –
Likagott, sade jag mig, det är en människa i alla fall! – Han får komma!

Efter en stund inträdde en ung man, mycket blek, mycket odeciderad så
att jag icke kunde se till vilken samhällsklass han hörde, så mycket
mindre som hans dräkt icke följde kroppens konturer. Men han var starkt
avslutad och självmedveten; höll sig dock på försvarssidan, avvaktande.

Efter att ha sagt mig några artigheter som verkade avkylande på mig,
gick han rakt på saken och bad om en hjälp. Jag svarade att jag ogärna
hjälpte vilt främmande, emedan jag ofta hulpit orätt person. Här
upptäckte jag ett rött ärr i pannan över hans vänstra öga, och som
framträdde blodrött i detta ögonblick. I detsamma blev mig mannen hemsk;
men i nästa ögonblick fattades jag av medlidande med hans djupa
förtvivlan, och seende mig själv i en liknande situation, med
vinternatten framför mig, ändrade jag beslut. För att icke förlänga hans
lidanden överlämnade jag summan och bad honom sitta ner.

När han stoppade in pengarne såg han mera förvånad än tacksam ut, och
han tycktes helst vilja gå då ärendet var uträttat. För att börja,
frågade jag varifrån han kom. – Då betraktade han mig häpen och stammade
fram: »Jag trodde att mitt namn var bekant.» Detta sade han med en viss
stolthet som stötte mig, men då jag bekände min okunnighet, tog han till
ordet, lugnt, värdigt.

– Jag kommer, sade han, från fängelset.

– Fängelset? (Nu blev han intressant, ty jag höll just på med en
brottslingshistoria.)

– Ja; jag hade behållit tjugo kronor som icke voro mina. Principalen
förlät mig, och allt var glömt. Men så gick jag och skrev i en annan
tidning – jag är tidningsman nämligen – emot de frireligiösa; och så
revs saken upp, så att jag kom in.

Fallet var kinkigt; jag kände mig liksom utmanad att yttra mig, och som
jag icke ville det, parerade jag och föll ut ur linjen.

– Nåå, kan det »i våra upplysta tider» hindra en man att få arbete,
därför att han är straff ...

Det sista ordet klipptes av en ond min han gjorde.

För att hjälpa upp saken föreslog jag honom att skriva i en mycket
folklig tidning vars redaktör jag visste stå över den grymma fördomen
att en straffad icke skulle vara försonad med samhället.

När han hörde namnet på tidningen fnyste han föraktligt, och invände:

– Den tidningen bekämpar jag.

Detta föreföll mig så bakvänt, då jag trodde att han i sin nuvarande
belägenhet skulle söka det enda stöd han till sin upprättelse kunde
finna. Men som läget var oklart och jag icke gärna spiller tid på
utredningar, tog jag åter en sidoväg, fattad av det mycket mänskliga
begäret att utfå en återtjänst. Men jag gjorde nu min fråga i en lätt
fördomsfri umgängeston.

– Nåå, säg mig nu, är det så svårt att vara i fängelse? Vari består
själva straffet?

Han såg ut som om han ansåg ämnet vara närgånget och att det sårade
honom.

För att hjälpa honom, väntade jag icke på svaret, utan fullföljde:

– Det är väl ensamheten? (Här högg jag mig själv i benet, men det gör
man ju så ofta när man nödgas tala.)

Han tog mödosamt upp min kastade boll och gav igen.

– Ja; jag är icke van vid ensamheten och har alltid betraktat den som
ett straff åt onda människor. (Hallå! där fick jag för att jag räckte
handen, och jag kände det som när en hund biter vid en smekning! Men han
visste sannolikt icke att han bet mig.)

Här blev en paus och jag såg att han träffat sig själv och därför blev
ond, ty på mig tänkte han inte när han uttalat domen över den i ensamhet
försatte.

Vi hade fastnat på grund och måste komma flott. Som min ställning
egentligen var den avundsvärdes, beslöt jag lösa honom ur bannet, stiga
ner till honom så att han måtte skiljas från mig med en känsla av att
han fått något annat än pengar. Men jag förstod icke mannen; misstänkte
nog att han ansåg sig oskyldig och martyr, offret för en dålig handling
från redaktörens sida.

Ja, han tycktes ha förlåtit sig och kvitterat redan vid första
uppgörelsen, och brottet hade begåtts av den andre när han anlade
processen; men den unge mannen måtte ha känt i luften att han intet
medhåll hade att påräkna från min sida; och hela samvaron tycktes
präglad av en svår missräkning. Han hade tänkt sig min person
annorlunda; kanske också han märkt att han börjat i orätt ända och att
det nu var för sent att ändra.

Jag öppnade alltså en ny väg och talade, som jag tyckte visdomens och
den upplyste mannens ord, låtsande ha märkt hans modstulna sinne och
människofruktan.

– Inte skall ni låta nedslå er av detta (jag undvek ordet!) ... Vår
samtid har kommit så långt att den finner ett ... straffat brott (här
grinade han igen ogillande) var försonat och utstruket. Det var inte
länge sen jag satt med mina vänner på hotell Rydberg och tillsammans med
en för detta kamrat som avtjänat två år på Långholmen. (Jag skrädde
avsiktligt icke orden.) Och han hade gjort sig skyldig till stora
falsarier likvisst.

Här gjorde jag en paus för att observera den ljusning som skulle
försiggå i hans sinne och uttryckas i hans ansikte, men han såg endast
stött ut, och ond därför att jag vågade sammanställa honom, den
oskyldige och förfördelade, med en Långholmare. Men en viss nyfikenhet
spelade ur hans ögon, och när jag med en tvär tystnad tvang honom att
tala, frågade han korthugget:

– Vad hette han?

– Det vore orätt att säga, då ni icke gissar vem det var. Emellertid,
han har skrivit ner och låtit trycka sina tankar om fängelset, utan att
söka försvara sin oförsvarliga handling, och därför har han återvunnit
både sin anställning och sina vänner.

Detta måtte ha träffat som ett hugg, ehuru det var menat som en klapp på
axeln, ty mannen reste sig, och jag med, då intet var att tillägga. Han
tog ett gentlemanlikt avsked; men när jag fick se honom på ryggen, och
iakttog hans hängande axlar och släpande ben, blev jag nästan rädd för
honom, ty han tillhörde den grupp människor som synas hopslagna av två
omaka stycken.

När han gått, tänkte jag: Han ljög kanske alltihop.

Och när jag tittade på hans kort där han skrivit sin adress, slog det
ner i mig, att jag nyss sett den stilen i ett namnlöst brev. Jag drog
fram min låda däri breven förvaras, och började leta. Det bör man nu
aldrig göra, ty under det jag letade hans, defilerade alla de andra
breven för mig; och jag fick lika många nålsting som brevskrivarne voro.

Då jag letat tre gånger, och visste att hans stil måste vara där,
upphörde jag, under ett bestämt intryck: »Du får icke forska i hans öde!
Men giva skall du, utan vidare. Varför vet du bäst själv!»

Mitt rum var icke mer likt sig; det hade med främlingen kommit något
beklämmande i det och jag måste ut. Det var nog något starkt tyg i den
anden, ty jag måste flytta bort stolen på vilken han suttit för att jag
icke skulle se honom sitta där ännu efter hans bortgång.

Och så gick jag ut, sedan jag öppnat fönstret, icke för att släppa ut
någon materiell lukt, utan för att få vädra ut ett intryck.

*

Det finns gamla stämningslösa gator, och gator med stämning fastän nya.
Den yngsta delen av Riddargatan är full av romantik för att icke säga
mystik. Ingen människa syns på den; inga butiker öppna väggarne; den är
förnäm, igenstängd, öde, fastän de stora husen innesluta så många
människoöden. Namnen på tvärgatorna efter trettioåriga krigets pampar
öka det starka intrycket av historia där forntid blandar sig behagligt
med nutid. När man kröker om hörnet av Banérgatan, ser man västerut en
backe vid Grev Magnigatan som slingrar sig in åt höger och ger
perspektivet en hemlighetsfull avslutning med en skugga ini vilken man
anar allt möjligt.

Kommer man västerifrån åter, den gamla Riddargatan, och ser neråt Grev
Magnigatan, är kröken mycket skarp, och de slottsliknande husen i dunkla
toner med portaler och hängtorn tala om öden med större mått; där bo
magnater och statsmän som öva inflytande på nationer och dynastier. Men
straxt ovanför, uppåt Grev Magnigatan ligger ett kvarblivet gammalt hus
från början av förra seklet. Detta hus går jag gärna förbi, ty där bodde
jag i min stormiga ungdom. Där uppgjordes planer till fälttåg som senare
utfördes, och lyckades; där skrev jag min första betydande dikt. Ljust
är icke minnet ty nöden, förödmjukelserna, slarvet och tvisterna lade
sitt solk över det hela.

Denna afton fick jag en längtan att återse detta hus, utan att veta
varför. Och när jag återfann det fattiga huset var det sig likt där det
stod; men putsat numera och med nymålade fönsterbågar. Den trånga långa
portgången lik en tunnel med sina två rännstenar kände jag igen; porten
själv med sin järnstång som stödde ena halvan, portklappen, de små
skyltarne om strykning, om handsktvätt, om skonåtling ...

Som jag stod där i mina tankar, kom en herre med raska steg bakom mig;
han lade sin hand på min nacke som endast en urgammal bekant kan göra,
och så sade han: »ämnar du dig upp till dig?»

Det var en ung man, kompositör, med vilken jag haft ett arbete
tillsammans och som jag därför kände mycket väl.

Utan vidare följde jag honom upp i huset, trätrapporna uppåt, och se: vi
stannade två trappor upp, utanför min dörr.

När vi trädde in och han tände ljus, sjönk jag trettio år tillbaka ner i
tiderna, och jag återsåg verkligen min ungkarlsbostad, med samma
tapeter, men med nya möbler.

Och när vi slagit oss ner, tyckte jag att han var på besök hos mig och
icke jag hos honom. Dock, där fanns en flygel, och jag kom därför genast
att tala om musik. Nu var mannen i likhet med de flesta musici så
uteslutande inne i sin musik att han knappt kunde eller ville tala om
annat. Han var så löst insatt i sin samtid att han ingenting visste om
den; nämnde man orden riksdag, statsråd, boerkrig, strejker eller
rösträtt, så teg han, men utan att synas varken besvärad av sin
okunnighet eller plågad av ämnet, ty det fanns icke till för honom. Och
även när han talte om musik, yttrade han sig endast i allmänhet och utan
att framhäva några åsikter. Allt var blivet till toner, mått och rytm
hos honom, och ordet brukade han endast för att uttrycka det aldra
nödvändigaste i livets dagliga.

Detta visste jag, och därför behövde jag bara peka på den uppslagna
flygeln för att han skulle sätta sig ner och spela. Och när han började
fylla det lilla fula rummet med toner kände jag mig inom en trollkrets
där mitt nuvarande utplånades och min person från 1870-talet dök opp.

Jag såg mig ligga i en utdragssoffa som stod just där jag nu satt,
framför en igenlagd dörr. Och det var en natt ... jag vaknade av att min
granne, som låg på andra sidan dörren, oroligt vred sig i sin soffa;
ibland suckande ibland stönande. Som jag var ung, oförskräckt och
självisk, ansträngde jag mig bara att somna om. – – – Klockan var då
endast tolv och jag hoppades grannen kommit hem berusad. Klockan ett
vaknade jag vid ett nödrop som jag trodde vara mitt eget, ty jag hade en
svår dröm. Hos grannen var det tyst, moltyst, men det kom något
obehagligt därifrån; en kall luftström, en uppmärksamhet riktad på mig,
som om någon därinne lyssnade på mig eller tittade i nyckelhålet vad jag
hade för mig.

Jag kunde icke somna om, utan kämpade mot något hemskt, obehagligt.
Ibland önskade jag få höra ett ljud därinifrån; men fastän bara en fots
avstånd skilde oss, hörde jag ingenting; icke ens andedräkten eller
knarret i lakanen.

Slutligen blev det morgon; jag steg upp och gick ut. När jag kom hem
fick jag veta att grannen som var grundläggare hade dött om natten. Jag
hade alltså legat bredvid ett lik.

(Musiken pågick under det jag återsåg hela detta uppträdet, och ostörd
fortsatte jag minnas.)

Följande dag hörde jag beredelserna till svepning och begravning;
kistans rammel i trapporna, tvagningar, gummors sakta prat.

Så länge solen var uppe fann jag det bara intressant och kunde skämta
därom med besökande. Men när mörkret föll och jag blev ensam kom denna
oförklarliga köld, som lik utstrålar in i mitt rum, en köld som icke är
sänkning av temperaturen eller frånvaron av värme, utan en positiv
isande kyla som icke anges på termometern.

Jag måste ut, och gick på kaféet. Där gjorde man narr av min mörkrädsla,
så att jag lockades överge mitt beslut att sova borta, och gick hem
något påstruken.

Det ryste i mig när jag gick att lägga mig bredvid liket, men jag kröp
ner likafullt. Inte vet jag, men den döda kroppen tycktes ännu äga några
livsförmögenheter som satte den i förbindelse med mig. Genom dörren stod
som en stråle av mässingslukt rakt in i mina näsborrar och förtog mig
sömnen. En tystnad som endast är dödens rådde först i hela huset, och
grundläggaren tycktes som död ha större makt över de levande än han hade
i livet. Genom de tunna trossbottnarne och väggarne hörde jag slutligen
viskningar och mummel av sömnlösa människor ända över midnatt. Därpå
blev det mot husets vana alldeles tyst. Icke ens poliskonstapeln som
brukade stiga upp till nattpasset hördes av.

Klockorna slogo, ett, två. Då springer jag ur sängen väckt av ett buller
inne hos den döde. Det knackade tre slag! Tre! Jag tänkte straxt att
mannen var skendöd och ville icke vara med om några gengångarscener,
utan tog en näve kläder och rusade en trappa ner, där en bekant bodde.
Blev mottagen med ett passande skämt och fick ligga på hans sofflock
till morgonen.

Det var första gången jag kom att tänka över det alldagliga
dödsfenomenet, som är så enkelt, men likafullt utövar sin
hemlighetsfulla verkan på den lättsinnigaste.

(Vännen vid flygeln som, troligen påverkad av mina tankar, hållit sig i
det mörka gjorde här en övergång och föll in i något mycket ljust.)

Tonmassorna liksom trängde ut mig ur det trånga rummet och jag fick ett
behov att kasta mig ut genom innanfönstren. Därför vände jag på huvudet
och lät blickarne gå ut bakom nacken på den spelande; och som inga
rullgardiner funnos, rände de ut och över gatan in i en våning i huset
mittemot, som låg något lägre, så att jag kom mitt in till aftonbordet i
en liten familj.

Det var en ung flicka, mörk, smidig, enkel, som rörde sig kring ett
matbord där en fyraårig gosse satt. På bordet stod en vas med
krysantemum-blommor, två stora vita och en brandgul. Jag sträckte fram
huvudet och såg att bordet var dukat och att gossen skulle till att äta.
Den unga kvinnan band en servett under hans haka, varvid hon kom att
böja huvudet så djupt ned att hennes nacke låg blottad framstupa, och
jag såg en liten hals fin som en blomstjälk, och det behagfulla lilla
huvudet med rika håret lutade sig som en blomknopp över barnet,
skyddande, beskyddande. Gossen gjorde samtidigt denna näpna
dubbelrörelse med huvudet, först bakåt för att lämna plats för
servetten, sedan framåt, tryckande ner den styva duken med hakan, så att
munnen öppnades och visade de vita mjölktänderna.

Denna kvinna kunde icke vara modren, ty hon var för ungdomlig, icke
heller systern ty hon var för gammal, men i släkt på något sätt måste
hon vara.

Rummet var enkelt men nätt; där funnos många porträtt på väggarne och på
kakelugnen som andades släktkärlek; och det låg virkade dukar på
möblerna. – Nu satte sig den unga flickan vid bordet, icke för att äta,
lyckligtvis, ty det är fult att se på då man icke deltager själv. Hon
satte sig för att hålla sällskap och narra barnet att få maten att
smaka. Den lille var icke vid lynne, men tanten (jag kallade henne redan
så) fick honom snart att le, ty jag såg på munnens rörelser, att hon
sjöng visor för honom. Att jag såg hennes sång utan att höra den, under
det min spelman spelade därtill föreföll mig så hemlighetsfullt, men jag
tyckte att han ackompanjerade henne, eller att han borde göra det. Jag
var i båda rummen samtidigt men mest mitt över gatan och jag bildade
liksom bryggan mellan de två. De tre krysantemerna syntes mig spela med,
och jag kände ett ögonblick deras hälsosamma, sårläkande kamferlukt
blandas med den oskyldiga iris-doften från hennes hår, och detta drog en
sky över maten på bordet som förintades, så att barnet endast tycktes
öppna munnen för att andas vällukter och le med ögonen mot sin vackra
bordskamrat. Det vita mjölkglaset på den vita duken, det vita porslinet
och de vita krysantemerna, den vita kakelugnen och de vita ansikterna –
allt var så vitt därinne, och den unga flickans moderskap emot detta
barn som hon icke fött, sken så vitt, nu då hon knöt upp servetten,
torkade den lille om munnen och kysste honom ...

I detsamma vände sig min spelman utåt gatan, och nu hörde jag att han
spelade för henne, förstående att han sett henne ... och vetat hela
tiden att hon var där.

Jag kände mig överflödig och störande, varför jag gjorde tecken att gå.
Men han höll mig kvar och vi slutade aftonen med överenskommelsen att vi
skulle göra ett nytt arbete tillsammans.

VII.

Jag återvände till min spelman både därför att jag fick tillbaka min
ungdom i hans rum och därför att vi gjorde ett nytt arbete tillsammans.
Att jag även njöt av hans musik, ansåg jag icke vara något tillgrepp, ty
han spelte icke för mig utan för henne.

Jag återsåg nästan samma scen i hennes rum många aftnar. Allt var sig
tämligen likt: barnet, servetten, mjölkglaset; endast blommorna i vasen
förnyades, men stannade vid krysantemer, vilka dock förändrades, så att
den tredje fick olika färg, men de två vita alltid utgjorde grundtonen.
Om jag sökte hemligheten i det behag den unga flickan spred så låg det
mera i rörelse än form; och hennes rytmiska rörelser syntes stämma med
hans musik, ja det föreföll som om han komponerade till hennes takt,
hennes dansande steg, hennes gungande gång, hennes vingslag med armarne,
hennes dykande med nacken.

Vi talade aldrig om henne, låtsades icke se henne, men vi levde hennes
liv, och jag märkte en dag att jag fått in henne i musiken till min
dikt, vilket ju icke varit något att beklaga, om hon nämligen passat i
stycket med mina tunga tankar. Men det gjorde hon icke, ty hennes själ
gick i tre fjärndels takt och det blev alltid vals slutligen. Jag ville
ingenting säga, ty jag visste att med första talade ord vore
förtrollningen bruten, och i valet mellan henne och mig, skulle han ha
slungat mig.

Denna vinter hade krupit fram ganska behagligt, ty jag var icke längre
ensam, och jag hade ett mål för mina irrfärder; dessutom tyckte jag mig
liksom leva lite familjeliv, då jag på avstånd intresserade mig för en
kvinna och ett barn.

Våren kom tidigt, redan i mars. – En afton satt jag vid mitt bord och
skrev, då min spelman anmäldes och blev insläppt. Vid lampskenet såg jag
den lille blide mannen nalkas med ett skälmskt leende, och med någonting
i handen som han ville överräcka åt mig.

Jag tog emot ett kort, på vilket jag läste två namn, ett manligt och ett
kvinnligt. Han var förlovad med henne. Som vi numera knappast behövde
tala, svarade jag endast med ett leende och utsade det enda ordet:
Krysantemum med ett frågetecken i accenterna. Han svarade med en jakande
nickning på huvudet.

Saken föreföll mig helt naturlig och som om jag alltid vetat den. Därför
växlade vi inga ord om den, utan talte något om vårt arbete och skildes
sedan åt.

Någon nyfikenhet plågade mig icke, ty jag visste svara mig på alla
ogjorda frågor. Hur de råkats? Naturligtvis på vanliga sättet. Vem hon
var? Hans fästmö. När de ämnade gifta sig? – Till sommarn, förstås. Vad
angick det mig för övrigt? Faran för mig var likväl den att hon skulle
avbryta vårt samarbete, vilket jag fann i sin ordning, och att mina
aftonsamkväm med honom skulle ta slut nu genast, vilket var en klar
följd av den stora händelsen, ehuru han vid avskedet i dörren sagt mig
att han alltid var hemma för mig varje afton till halv åtta, och att jag
bara skulle stiga in och vänta ifall han icke var hemma; nyckeln fick
jag ta på farstuskåpet.

Nu lät jag tre aftnar gå, och på den fjärde gav jag mig ut vid
halvsju-tiden för att på försök se efter om han var hemma. När jag kom i
trappan erinrade jag att jag glömt se efter om det lyste i hans fönster
som man ju brukar göra. Vid dörren trevade jag förgäves efter nyckeln.
Då tog jag den på skåpet där jag för trettio år sen brukade ta den och
gick in, alldeles som förr i världen, och trädde in i mitt rum.

Det var ett underligt ögonblick, ty jag ramlade rakt ner i min ungdom;
kände hela den okända framtiden trycka och lura hemskt på mig; erfor
detta självrus i förhoppningar och förskottstagande; segervisshet och
modstulenhet; överskattande av kraften och misskännande egna förmågan.

Jag satte mig i en stol utan att tända ljus, ty gatlyktan, samma
gatlykta som lyst på mitt elände, slungade in ett sparsamt ljus och
tecknade fönsterkarmarnes kors i skugga på tapeten.

Där satt jag, och hade allt bakom mig, allt, allt, allt! Kampen, segern,
nederlagen! Allt livets bittraste och ljuvaste. Och likafullt? Vad så?
Var jag trött och gammal? Nej; striden pågick ju argare än någonsin,
allvarligare och i större skala, framåt alltjämt framåt, men om jag
förut haft fiender framför mig, hade jag dem nu både framför och bakom.
Jag hade vilat mig för att kunna fortsätta; och när jag nu satt på denna
soffa i detta rum kände jag mig lika ung och stridsduglig som för en
mansålder sedan, endast att målet var ett nytt sedan de gamla
milstolparne voro lagda bakom ryggen. De som stannat och blivit efter
ville visserligen hålla mig tillbaka, men jag kunde icke vänta, därför
fick jag gå ensam och rekognoscera öknarne, söka nya vägar och stigar;
ibland gäckad av en hägring, vända om och gå baklänges dock icke längre
tillbaka än till korsvägen, och så framåt igen.

Jag hade glömt fönstret utan rullgardin, och när jag mindes det och
reste mig, såg jag i huset mitt emot precis det jag väntade mig.

Där satt han nu vid krysantemumbordet; hon bredvid; och båda sysselsatta
med barnet, som var ingenderas, ty det var hennes systerson, en änkas
enda barn. Detta att deras första kärlek samlade sig kring ett barn, gav
åt deras förhållande från början något osjälviskt, på samma gång det
adlade deras känslor som möttes i ett oskyldigt väsen. Och jag tyckte
han hade fått en säkerhet i hennes redan utbildade moderskänslor.

Ibland betraktade de varandra glömmande barnet, och med detta
obeskrivliga uttryck av sällhet som två ensamma människor antaga, då de
råkas och få visshet att de skola bekämpa ensamheten på tu man hand. För
övrigt syntes de icke tänka ens, varken på förflutet eller kommande,
utan levde endast i nuet, njutande av att vara till i varandras närhet.
»Att sitta vid ett bord och se på varandra så länge livet varade!»

Glad att jag kommit så långt jag var kommen, då jag kunde glädjas åt
andras lycka utan spår av grämelse, saknad eller uppdiktade farhågor,
gick jag ut ur min ungdoms pinorum, och vände hem till min ensamhet,
mitt arbete och mina strider.

SAGOR

I MIDSOMMARTIDER

I midsommartider, då jorden står brud i Nordanlanden, då marken hon
gläds, då källan ännu springer, då ängens blommor stå raka och fåglarne
sjunga, det var då som duvan kom från skogen och satte sig utanför
stugan där den nittioåriga modren låg till sängs.

Den gamla hade legat i tjugo år, och hon kunde se genom fönstret allt
som skedde på gården den hennes två söner brukade. Men hon såg världen
och människorna på sitt särskilda sätt, ty fönsterrutorna voro anlupna i
alla regnbågens färger; hon behövde bara vända litet på huvudet, så
syntes allting efter vartannat i rött, gult, grönt, blått, gridelint.
Var det sålunda en vinterdag, då träden stodo i rimfrost som om de buro
vita silverlöv, så vände hon huvudet på kudden, och träden blevo gröna;
det var sommar, åkern blev gul, himlen blev blå; även om den var grå i
sig själv. På det sättet tyckte hon sig kunna trolla, och hon hade
aldrig tråkigt. Men de trolska rutorna hade även en annan gåva; ty de
voro buktiga, så att de visade det som var utanför, ibland förstorat,
ibland förminskat.

När sålunda hennes stora son kom hem och var stygg, skrikande ute på
gården, så önskade modren honom liten och snäll igen; och straxt såg hon
honom så liten. Eller när barnbarnen kommo tultande därute, och hon
tänkte på deras framtid, så – ett, tu, tre – kommo de in i
förstoringsglaset, och hon såg dem fullväxta, stora människor, jättar
riktiga.

Men när sommarn gick in, då lät hon öppna fönstret; ty så vackert som
det då var därute kunde icke rutorna visa det. Och nu på midsommarafton
då det var som aldra vackrast, låg hon och såg utåt ängen och hagen, då
duvan tog upp sin sång. Hon sjöng så fagert om Jesu Krist och om
himmelrikets glädje och härlighet, och hon bjöd alla välkomna som voro
betungade och fått nog av detta livets vedermödor.

Den gamla hörde, men hon tackade stor tack, ty jorden var i dag så skön
som själva himlen, och hon önskade sig icke bättre.

Då flög duvan över ängen upp i berglunden, där bonden stod och grävde
brunn. Han stod djupt ner i jorden med tre alnar över huvudet, alldeles
som i sin grav.

Duvan satte sig i en gran och sjöng om himmelrikets glädje, viss att
mannen nere i jorden som varken såg himmelen, havet eller ängen, skulle
längta dit upp.

– Nej, sade bonden, jag måste först gräva brunn; ty annars får icke min
sommargäst vatten, och då flyttar den lilla olyckliga frun med sitt
barn.

Duvan flög ner i stranden, där bondens bror höll på att ta upp nät; och
hon satte sig i vassen att sjunga.

– Nej, sade bondens bror, jag måste skaffa mat i huset, annars skrika
barnen av hunger! Senare! senare! Tids nog med himmelen! Livet först och
döden sen!

Duvan flög upp till storstugan där den lilla olyckliga frun bodde för
sommaren. Hon satt nu på verandan och sydde på handmaskinen. Vit som en
lilja var hon i ansiktet under den röda filthatten, som lik en vallmo
låg på hennes svarta hår, svart som ett sorgflor. Hon skulle sy ihop ett
vackert förkläde åt lillan att begagnas på midsommarafton, och barnet
satt vid hennes fötter på golvet och klippte sönder tyglappar hon fått.

– Varför kommer inte pappa hem? frågade lillan.

Det var just den svåra frågan, som den unga modren icke själv kunde
svara på, och sannolikt icke fadren heller, där han i främmande land
vallade sin sorg, som var dubbelt så stor som modrens.

Symaskinen gick illa, men den stack och stack; så många nålstygn som ett
människohjärta kan tåla, innan det alldeles förblöder; och varje stygn
band tråden ändå fastare – så underligt!

– Jag vill gå till byn i dag, mamma! sade lillan, och jag vill se solen,
för här är så mörkt.

– Du skall få gå till solen i eftermiddag, mitt lilla barn!

Där var nämligen mörkt mellan de höga klipporna på denna stranden av ön,
och stugan stod mitt ibland svarta granar, som skymde utsikten, även åt
havet.

– Och så vill jag att du skall köpa mycket leksaker åt mig, mamma.

– Barn, vi ha så litet att köpa med! svarade modren och böjde huvudet
djupare mot bröstet.

Och det var sanningen, ty välståndet hade förbytts i svårigheter; ingen
tjänare hade de på sommaren, och modren måste göra allt själv.

Men när hon nu såg barnets sorgsna min, lyfte hon upp henne i sitt knä.

– Tag mamma om halsen! sade hon.

Lillan gjorde så.

– Giv mamma en kyss!

Hon fick den av en liten halvöppen mun som en fågelunges; och när modren
erhöll en blick ur dessa ögon blåa som linets blomma, då återstrålade
hennes sköna ansikte av barnets harmlösa oskuld och hon såg själv ut som
ett lyckligt barn i solsken.

– Här sjunger jag inte om himmelrik, tänkte duvan, men kan jag tjäna
dem, skall jag.

Och så flög hon till Sol-byn, där hon hade förrättning.

Nu blev det eftermiddag; den lilla frun tog korgen på armen och barnet i
handen för att gå. Hon hade aldrig varit i byn förr; men hon visste att
den låg åt solnedgången, på andra sidan ön; och bonden hade sagt att det
var sex gärdsgårdar med sex grindar innan man kom fram.

Och så gingo de.

Först kom en gångstig med stenar och trärötter, så att lillan måste
bäras, och det var tungt nog. Läkarn hade förbjudit barnet att anstränga
sin vänstra fot, ty den var så vek att den lätt kunde växa krokig.

Den unga modren dignade under sin kära börda, och svettdropparna pärlade
ned för hennes ansikte, ty det var hett i skogen.

– Jag är så törstig, mamma, klagade den lilla flickan.

– Älskade barn, giv dig till tåls, så får du vatten när du kommer fram.

Och hon kysste den lillas torra små läppar, och då log barnet glömmande
sin törst.

Men solen brände och luften stod still i skogen.

– Nu får du försöka gå litet, sade modren, och satte ner barnet.

Men den lilla foten vek sig, och barnet kunde icke gå.

– Jag är så trött mamma! klagade barnet och satte sig ner för att gråta.

Men på marken växte de vackraste små klockor av rosenrött, som doftade
mandel; och barnet hade aldrig sett sådana små blommor förr; och så log
hon igen så att modren blev stärkt i sitt sinne och kunde fortsätta
vägen med barnet på armen.

Nu voro de vid första grinden, och gingo genom den, samt lade hanken
noga på.

Då hördes ett skrik som ett högt gnäggande; och en lös häst rusade fram,
ställde sig mitt på vägen och skrek; och vid hans skrik svarades i
skogen från höger och vänster och runtom; och det dånade i marken,
knakade i grenar, och smällde i stenar. Och de övergivna stodo där mitt
ibland en skara lösa hästar.

Barnet gömde sitt ansikte vid modrens bröst och hennes lilla hjärta
pickade av ångest som ett ur.

– Jag är så rädd! viskade hon.

– O gud i himlen, hjälp oss! bad modren.

Då hördes en solsvärta sjunga ini granarne; och se, i samma stund
sprungo hästarne sin väg åt olika håll; och det blev tyst igen.

Så uppnådde de den andra grinden, och lade på hanken.

Där låg ett trädesgärde, och solen brände hetare än i skogen.
Jordkokorna lågo gråa i långa rader; men i en sluttning sågo de
plötsligen kokorna röra sig, och det var ryggarne av en fårahjord.

Får äro ju snälla djur, lammen i synnerhet, men gumsen är icke att leka
med, utan han är en okynnig en, som gärna anfaller dem som honom intet
ont gjort. Och nu kom han mitt i vägen, hoppande över diket. Han böjde
huvudet och gick baklänges.

– Jag är så rädd, mamma, sade den lilla och hennes hjärta bultade.

– O gud nådig i himlen hjälp oss, suckade modren, och såg bedjande uppåt
det blåa valvet.

Och där vilade, fladdrande som en fjäril, en liten lärka; och när hon
började sjunga, försvann gumsen bland de grå kokorna.

Så kommo de till tredje grinden. Nu började marken sänka sig; det blev
vått om fötterna, och där var ett kärr. Tuvorna sågo ut som små gravar
med vita blommor på, ullblommor eller bomullsblommor; och det gällde att
gå rätt för att icke sjunka ner i dyn. Där växte svarta bär, som voro
giftiga, och dem ville barnet plocka; men fick icke lov, och därför blev
hon ledsen, ty hon förstod icke vad giftigt var.

Som de gingo, märktes något vitt skynke som drogs fram mellan träden;
solen gömdes, och det blev ett vitt mörker omkring dem som var hemskt.

I det vita stack nu fram ett huvud med vit stjärna och två krokiga horn,
och så råmade huvudet. Och där syntes flera huvuden, många, och de kommo
allt närmare.

– Jag är rädd, mamma, viskade barnet. Jag är så rädd.

Modren tog ett steg åt sidan, och sjönk ner emellan två tuvor i träsket.

– O gud, store, nådige, förbarma Dig! ropade modren ur djupet av sin
själ.

Och nu hördes vinden, den starka havsvinden gå fram genom skogen; träden
böjde sig ödmjukt inför den store anden; och en ung tall lutade sig ner;
det viskade något från dess krona i den övergivnas öra; och när hon med
ena handen fattat i en gren rätade tallen ut sig och lyfte den
förtvivlade ur dyn.

Dimman var bortblåst i detsamma; solen sken igen, och de stodo vid den
fjärde grinden. Men modren som förlorat sin hatt, torkade barnets tårar
med sitt svarta hår, och när lillan log däråt, då sken det i det arma
modershjärtat; hon glömde allt överståndet ont så att hon fick nya
krafter till att hinna den femte grinden.

Då ljusnade det i sinnet, ty hon såg röda tegeltak och flaggor; och
utmed vägen växte snöbollsbuskar och vilda rosor, två och två, alldeles
som om de hållit av varandra, den vita snöbollsbusken och den skära
vildrosen.

Lillan kunde nu gå; och hon plockade korgen full med blommor, som dockan
Lisa skulle sova i om midsommarsnatten för att få vackra drömmar.

Så lekte de fram sin väg, sorglösa igen, ty de hade bara en björkhage
kvar, så voro de framme. Nu steg vägen uppåt en liten backe; och som de
kommit upp, och krökte åt höger, stod tjuren mitt på vägen.

Det var omöjligt att fly, och förkrossad föll modren ner på knä, lade
barnet på marken framför sig, böjde huvudet skyddande över, så att det
långa håret hängde som ett svart dok; och med sträckta händer bad hon en
tyst bön. Från hennes panna droppade ångestsvetten som röda blodsdroppar
ner på marken.

– O gud, bad hon; tag mitt liv, men skona den lillas!

Då hörde hon vingslag i luften; och när hon såg upp, flög en vit duva
inåt byn, men tjuren var borta.

När hon såg efter sitt barn, satt den lilla vid vägkanten och plockade
smultron, så röda som blodsdroppar; och då förstod hon var de kommit
ifrån.

De gingo genom sista grinden, och vandrade inåt byn.

I sol låg den, vid en grön vik, under stora lindar och lönnar; och på en
kulle syntes den vita kyrkan med den röda klockstapeln; prästgården i
syrener, posthuset i jasminer och trädgårdsmästarns under en stor ek.
Allt låg där så ljust; flaggorna blåste ut; små båtar kantade stränder
och bryggor, och det syntes att det var midsommarafton.

Men de mötte ingen människa. Nu skulle de först gå till handelsboden att
handla, och där skulle lillan också få dricka.

När de kommo dit, var boden stängd.

– Jag är så törstig, mamma, klagade barnet.

De gingo till posten! – Där var stängt.

– Jag är så hungrig, mamma.

Modren var stum, ty hon förstod icke varför det var stängt på en vardag
och varför inga människor syntes. Hon gick till trädgårdsmästarn. Där
var stängt, och en stor hund låg framför porten.

– Jag är så trött mamma.

– Det är jag också, mitt barn, men vi måste söka en dryck vatten.

Och de gingo, i gård ur gård; men det var stängt överallt; och barnet
kunde icke gå längre, ty dess lilla fot var trött så att hon haltade.
När modren såg den lilla vackra gestalten lutad på sned, då tröttnade
hon också, och satte sig i vägkanten med barnet i knä. Och den lilla
somnade.

Då hördes en duva sjunga i syrenbuskarne, och hon sjöng om himmelrikets
glädje och om jordens eviga sorg och kval.

Men modren såg på sitt sovande barn och på dess lilla ansikte, som var
infattat i huvan av vita spetsar likt blombladen på den vita liljan. Och
hon tyckte sig äga himmelriket i sina armar.

Men barnet vaknade och begärde dricka.

Modren förblev stum.

– Jag vill gå hem, mamma, klagade den lilla.

– Samma rysliga väg tillbaka? Aldrig! Hellre går jag i sjön, svarade
modren.

– Jag vill gå hem!

Modren reste sig. Hon hade i fjärran sett unga björkar sticka upp bakom
en kulle; och under det hon betraktade dem, började träden att röra sig
och gå. Då förstod hon att där funnos människor som brutit björklöv till
midsommarns lövsalar; och hon tog sin väg ditåt, där hon skulle finna
vatten.

På vägen dit märkte hon en liten stuga innanför ett grönt staket med vit
grind; där stod dörren öppen och inbjöd så vänligt. Hon gick in genom
grinden och kom i en trädgård med pioner och akelejor. Nu märkte hon att
gardinerna voro nere för fönstren; och alla gardinerna voro vita. Men
ett fönster i vindskupan stod öppet, och mellan ett par balsaminer stack
en vit hand ut viftande med en liten vit duk, som om den viftade åt en
som skall resa.

Hon gick fram till stugukvisten; och där låg i det höga gräset en krans
av grönt myrtenris med vita rosor. Men den var för stor att vara en
brudkrans.

Så steg hon in på svalen, och frågade om någon var inne.

Då intet svar hördes, gick hon in i stugan. På golvet stod, mitt i en
skog av blommor, en svart stoftkista med silverfötter. Och i kistan låg
en ung flicka med en brudkrona på huvudet.

Väggarne i rummet voro av nya furubräder, endast oljefernissade så att
alla kvistarne syntes. Och i de ovala kvisthålen syntes de mörka
tvärsågade kvistarne som ögonstenar.

Barnet märkte först de sällsamma väggarne och sade:

– Se så mycket ögon, mamma.

Ja där fanns alla slags ögon; stora vältaliga, allvarliga sådana; små
skinande barnaögon med ett leende i vrån; onda ögon som visade för
mycket av det vita; öppna, vakande ögon, som forskade ini hjärtat; och
där satt ett stort milt modersöga, som såg kärligt på den döda flickan;
och i det ögat hängde en klar tår av furukåda som av den nedgående
solens strålar gnistrade i rött och grönt likt en diamant.

– Sover flickan? frågade barnet som nu fått syn på den döda.

– Ja, hon sover.

– Är det en brud, mamma?

– Ja, det är en brud.

Modren hade känt igen henne! Det var den flickan, som skulle stå brud
till midsommar, när sjömannen kom hem; men när sjömannen skrev, att han
först kunde komma till hösten, så brast hennes hjärta; ty hon ville icke
vänta till hösten, då träden fällt löven och stormarne börjat gå.

Hon hade lyssnat på duvans sång, och förstått den. När nu den unga
modren gick, visste hon vart hon skulle gå.

Hon ställde den tunga korgen ifrån sig utanför grinden och tog barnet i
sina armar; styrde stegen ut i nästa äng, som skilde henne från
stranden. Det var ett hav av blommor som susade och viskade om hennes
vita kjortel, vilken färgades av alla slagen frömjöl; humlor, bin och
fjärilar lyfte på vingarne och flögo framför sjungande i ett enda
brokigt guldmoln. Ner mot stranden gick hon med lätta steg.

Då såg hon ut på viken en vit segelbåt komma med spända segel rätt ner
mot bryggan, men det syntes ingen vid styret. Och hon vadade vidare,
badande i blommor och blomsterdoft, så att hennes vita kjortel såg ut
som en blomstersäng men med mycket finare färger.

Nere i strandens pilar stannade hon; där satt ett fågelbo mellan stam
och gren; och när trädet gungade för aftonvinden, vaggades tre små
dunungar, som lillan straxt ville klappa.

– Nej mitt barn, sade modren; rör aldrig vid fågelbon.

Och just när de stodo i strandstenarne, landade den vita båten, alldeles
vid deras fötter, men där fanns ingen människa i den.

Då tog hon barnet och steg ombord. Och genast vände båten och styrde ut
ur viken.

När de seglade under kyrkudden, började alla klockorna ringa, men så
hurtigt och glädjefullt.

Och båten gled ut ur viken och kom ut på fjärden, där öppna havet
syntes.

Den lilla flickan lyste av fröjd, ty vattnet var så blått och lugnt; och
det var icke vatten mer som de åkte i, utan det var linblommor, som
barnet plockade med sin utsträckta hand.

Och blommorna böjde sig och reste sig som små vågor viskande mot
båtkanten. Oändlig syntes lin-åkern breda sig framför dem; men så
sveptes de in i en vit dimma och de hörde riktigt vågskvalp. Men
ovanifrån dimman klingade lärkors sång.

– Hur kan lärkorna sjunga på havet? frågade lillan.

– Havet är så grönt att lärkorna tro det är en äng, svarade modren.

Nu skingrades dimman igen; himlen var blå som en linåker och lärkorna
höjde sig.

Då fingo de se, rätt ut i havet, en grönskande ö med vita sandstränder,
där vitklädda människor vandrade hand i hand. Och den nedgående solen
belyste det gyllne taket på en pelargång, där vita eldar brunno under
heliga offerskålar; och över den grönskande ön sträckte sig en regnbåge
i rosenrött och vassgrönt.

– Vad är det mamma?

Modren kunde icke svara.

– Är det himmelrik som duvan sjöng om? Vad är himmelrik, mamma?

– Det är ett ställe, barn, där alla människor äro vänner, svarade
modren; där ingen sorg och ingen ofrid är.

– Då vill jag komma dit, sade barnet.

– Det vill jag också, sade den trötta, övergivna, prövade modren.

STORA GRUSHARPAN

Det låg en gång en ålkusa med sin son nere på sjöbotten invid
ångbåtsbryggan, och såg på hur en gosse gjorde i ordning sitt spö för
att meta.

– Se på den! sa’ ålkusan, så ska du få lära dig världens ondska och
försåt – – – Se nu på’n; han har en piska i hand’; och så kastar han ut
snärten; där är den! Så kommer kläppen som drar neråt; där är den; men
så kommer haken med en orm på! Det är den som du inte ska ta i mun, för
då är du fast! Nå, det är bara dumma abborrar och mörtar som låter narra
sig. Så nu vet du det!

Men nu började tångskogen med musslor och snäckor att gunga och det
hördes ett plaskande och trummande, och så sköt en stor röd valfisk fram
över deras huven; han hade en stjärtfena lik en korkskruv som han
arbetade med.

– Det är ångbåten! sa’ den gamla ålkusan. Maka åt dig!

Ja, så blev det ett fasans buller däroppe. Det trampade och klampade när
de byggde bro på två sekunder mellan båten och land. Men det var svårt
att se, för de släppte ut sot och oljor däruppe.

Det var något mycket tungt på bron så att den skrek, och några karlar
satte i att sjunga:

– Åh baxa med den! – För hej! hej med den! – Åh! samsa tag! – För hå,
hej med den! – Åh, jämka m’en! – För hej med den!

Nu skedde något som var alldeles obeskrivligt. Först lät det som när
sextio dalkarlar spräcka ved; så öppnades en grop i vattnet som räckte
ända ner på sjöbotten, och mellan tre stenar stod ett svart skåp som
sjöng och spelte så det klingade och klangade, alldeles intill ålkusan
och hennes son, vilka gåvo sig ut på djupet.

Nu hördes en röst oppifrån som skrek:

– Tre famnars vatten! Det går inte! Låt en ligga, för det lönar inte ta
opp det gamla skrället som kostar mer i lagning än det är värt.

Det var bergmästarn som fått sin pianino i sjön.

Så blev det tyst; stora rödfisken slog sig ut med skruvfenan, och det
blev ändå tystare. Men när solen gått ner, började blåsten; svarta
skåpet ner i tångskogen gungade och dunkade mot stenarne, och vid varje
stöt spelade det till så att fiskarne i trakten kommo simmande för att
se och höra.

Ålkusan kom först för att skåda, och när hon kunde spegla sig i skåpet,
sade hon: Det är ett spegelskåp.

Det var logiskt och därför sade alla: Det är ett spegelskåp!

Så kom en smörbult och luktade reda på ljusstakarne som blivit kvar, och
det satt ännu ljusstumpar nedbrända i piporna. »Det här duger äta», sa’
han. »Bara inte snärten vore.»

Så kom en stortorsk och lade sig på trampen, men då blev ett dånande ini
skåpet, så att alla fiskarne flydde.

Längre kom de inte den dagen.

Till natten blev det halv storm, och spelekistan dunkade som
stenläggarns jungfru ända tills soln gick upp. Då, när ålkusan kom igen
med hela sällskapet, hade skåpet ändrat sig.

Som ett hajgap hade locket slagit upp; där syntes en tandrad så stor så
de aldrig sett maken; men varannan tand var svart. Och hela maskinen
hade svällt opp i sidorna som en romfisk; bräderna slogo bukt, trampen
pekade i vädret som en sparkande fot, ljusstakarnes armar knöto sig som
nävar. – Den var rälig!

– Det skiljer sig! skrek torsken och lade ut en fena, klar att vända!

– Det skiljer sig! skrek de alla.

Och nu lossnade brädena, kistan öppnade sig, och man fick se hur hon såg
ut inuti; det var det roligaste av alltsamman.

– Det är en katse! Gå inte dit! sa’ ålkusan.

– En vävarstol är det! sa spiggen som virkar sitt bo och förstår
vävarsakerna.

– En grusharpa, sa abborn som brukade hållas under kalkbruket.

Ja, en grusharpa var det! Men där fanns så mycket grunkor och chikaner
därinne som inte var likt den där de harpa’ grus med. Det var små
manicker som liknade tår i vita ullstrumpor, och när de rörde på sig så
gick en fot med hundra benrangelsfinger; den gick och gick men kom
aldrig ur fläcken.

Det var en konstig kropp. Men spelet var slut, för benranglet kom inte
åt strängarne mer, utan fingererade i vattnet som om det knackade med
knogarne för att slippa in.

Spelet var slut! Men då kom ett stim med spiggar, och gick mitt igenom
skåpet. Och när de släpade med sina piggar över strängarne, då spelte
det igen, men på ett nytt sätt, för nu voro strängarne omstämda.

*

En rosig sommarafton straxt efter, suto två barn på ångbåtsbryggan, en
gosse och en flicka. De tänkte just inte på något, kanske på lite odygd,
då med ens hördes en sakta musik från sjöbotten och de blevo
allvarsamma.

– Hör du?

– Ja! Vad är det? – De spelar skalor.

– Nej det är myggen som sjunger.

– Inte! Det är sjöjungfrun.

– Det finns inte någon sjöjungfru, har magistern sagt.

– Det vet inte magistern.

– Ja men hör ändå!

De hörde en lång stund och så gick de sin väg.

Ett par nykomna badgäster satte sig ner på bryggan; han såg i hennes
ögon som speglade hela den rosiga solnedgången och de gröna stränderna.
Då hörde de musik som glasharmonika, men i nya tonarter, sådana endast
de hade drömt, de som ville göra nytt på jorden. Men det föll dem icke
in att söka utom sig, ty de trodde att det sjöng inom dem!

Så kom ett par gamla badgäster som kände knepet; och de gjorde sig ett
nöje att säga högt:

– Det är bergmästarns sjunkna fortepiano.

Men bara det kom nya badgäster som icke kände sveket, så suto de och
undrade och gladdes åt den okända musiken, ända tills det kom några
äldre badgäster och upplyste dem om sveket. Sen gladdes de icke mer.

Men spelkistan låg där den låg sommaren ut; och spiggarne lärde ut sin
konst åt abborrarne, som kunde bättre. Pianot blev ett abborrgrund för
badgästerna; lotsarne satte nät omkring det, och en vaktmästare försökte
en dag att torska i det. När han fått ner torsklinan med gamla
klocklodet och skulle dra opp, hörde han en löpning i X-moll, och så
satt kroken fast. Han lirka’ och röck, och slutligen fick han upp fem
fingerknotor med ylle på ändarne, och det knäckte i benen som på ett
benrangel. Då blev han rädd och slängde bytet i sjön, fast han visste
vad det var.

Så kom rötmånan, när vattnet blev varmt och alla fiskarne gingo sin väg
ut på djupet för att söka det svala. Då blev musiken tyst igen. Men
augusti månsken kom och badgästerna höllo regatta. I en vit båt sutto
också bergmästarn och hans fru; och de roddes sakta fram och åter av
sina gossar. Som de rodde på det svarta vattnet, vilket var försilvrat
ovanpå med lite matt förgyllning därjämte, hörde de musik under båten.

– Haha! sa bergmästarn, det är vårt gamla skrälle till piano! Haha!

Men här tystnade han, då han såg sin hustru böja huvudet djupt mot
bröstet, som man ser pelikanerna på bilder, liksom hon ville bita sig i
barmen och dölja sitt ansikte.

Det gamla pianot och dess långa historia hade hos henne väckt minnen ur
djupet, från första matsalen de redde in, från första barnet som lärde
spela, från långa kvällarnes ledsnad, som endast kunde förjagas med de
stormande tonmassorna, vilka fick hela våningen att skaka slöheten av
sig, och som stämde om lynnen och satte ny glans på själva möblerna ...
Men den historien hör inte hit!

*

När hösten var inne och första stormen gick, då kom strömmingen i
tusende tusental och sam igenom spelkistan. Det var en avskedsmusik kan
man tro; fisksvalor och måsar samlades för att höra. Och den natten
reste spelkistan till sjös; och så var det slut med hela härligheten.

SJUSOVAREN

Kapellmästar Kreuzberg var en man som älskade att sova om morgnarne,
både därför att han spelade i orkester om kvällarne och därför att han
drack flera än ett glas bier innan han gick och lade sig. Han hade nog
tänkt stiga opp tidigare men han fann ingen idé med det. Sökte han en
bekant på morgonen, så sov den; ville han sätta in pengar i banken, så
var den stängd; skulle han låna noter i musikhandeln så var den icke
öppen, och behövde han åka i spårvagnen så hade den icke börjat köra; en
droska kunde han icke få så tidigt, icke en gång sitt Rapé-snus, icke
något kunde han uträtta så tidigt. Därför hade han stannat vid att sova
långt ut på morgnarne, och det gjorde han som han ville, ju.

Nu älskade han både sol och blommor och barn; men han fick inte bo åt
solsidan för sina fina instruments skull, ty de höllo icke stämningen i
soliga rum. Alltså hyrde han en våning första april och en som låg åt
norr. Det tog han noga reda på, för han bar en kompass vid klock-kedjan,
och han visste var Karlavagnen stod om aftnarne.

Ja; och så blev det vår, och det blev varmt så att det var en riktig
välsignelse att bo mot norden. Sovrummet låg bredvid salen, och där han
sov höll han alltid kolmörkt med persienner, men i salen fanns inga
persienner, för där behövdes de icke.

Så blev det försommar och grönt. Kapellmästarn hade ätit och druckit på
Hasselbacken och sov därför mycket och gott, i synnerhet som teatern
hade stängt just den dagen.

Emellertid, han sov nog gott, men det blev så varmt i rummet, att han
vaknat eller trott sig vakna ett par gånger. En gång tyckte han att det
brann i tapeten, men det kunde vara Burgundern han druckit; en gång
kände han något hett i ansiktet, men det var säkert Burgundern; och
därför vände han sig och somnade om.

Så steg han upp vid halv-tio-tiden, klädde sig och gick ut i salen för
att svalka sig med ett glas kall mjölk som alltid stod i beredskap på
morgonen.

Men det var inte svalt i salen i dag; där var nästan varmt, för varmt.
Och den kalla mjölken var icke kall; den var ljum, obehagligt ljum.

Kapellmästarn var icke någon vresig man, men han tyckte om ordning med
allt. Därför ringde han på gamla Lovisa, och som han gjorde sina
anmärkningar fogligt de första femtio gångerna – så tilltalade han
Lovisa i en vänlig men något bestämd ton, när hon stack in huvudet i
dörren.

– Lovisa, sade han, du har givit mig ljum mjölk.

– Nej, patron, svarade Lovisa, den var kall, men den har stått och blitt
ljum.

– Du har gått och eldat då! för här är varmt i rummet.

Nej, Lovisa hade icke eldat; och Lovisa drog sig förnärmad tillbaka i
sitt kök.

Det gick väl an med mjölken, men när kapellmästarn tittade sig omkring i
salen, så blev han ledsen. Han hade nämligen i ett hörn vid pianot byggt
sig ett hemmets altare som utgjordes av ett litet bord med två
ljusstakar av silver, ett stort fotografiporträtt av en ung kvinna, och
därframför ett högt champagneglas med guldrand.

I detta glas, hans bröllopsglas – han var nu änkeman – brukade han
dagligen ha en röd ros stående, till åminnelse och till offer åt den som
varit hans livs sol en gång. Vinter och sommar stod en ros där; och om
vintern räckte den i åtta dagar, om han nämligen klippte stjälkändan och
lade litet salt i vattnet. Nu hade han i går afton satt en alldeles
frisk ros i vattnet, och i dag var den vissnad, skrumpen, död, lutande
huvudet mot bröstet. Det var ett ont tecken. Han visste nog vilket
ömtåligt släkte de här blommorna voro, och han hade märkt hos vilka
människor de trivdes och icke trivdes. Han hade i minnet huru ibland,
när hans maka levde, hennes ros, som hon alltid skulle ha på sitt lilla
sybord, icke ville trivas utan vissnade helt oförmodat. Och han hade
iakttagit att det var just då hans sol behagade gå bakom moln, som under
ett dovt mullrande upplöste sig i droppar. Rosorna ville ha frid och
kärleksfulla ord, och tålde icke hårda tonfall. Musik älskade de och han
spelade ibland för rosorna så att de öppnade sig och logo.

Nu hade Lovisa ett hårt sinne, och brukade gå och gräla för sig själv
när hon städade. Och hon hade ilskna dagar ute i köket, så att såsen
skar sig och all maten för övrigt fick en bismak av olust som
kapellmästarn genast kunde urskilja; för han var själv ett fint
instrument som kände i själen det andra människor icke känna.

Han gissade genast att Lovisa hade dödat rosen; kanske hon grälat på den
stackarn, eller knuffat på glaset, eller andats ont på blomman, som icke
tålde sådant. Därför ringde han igen, och när Lovisa stack in huvudet,
sade han, icke ovänligt, men något bestämdare än förra gången:

– Vad har du gjort åt min ros, Lovisa?

– Ingenting! goda patron.

– Ingenting? Tror du att blomman står och dör av sig själv? Du ser ju
att det fattas vatten i glaset! Det har du slagit ut.

Som Lovisa var oskyldig, gick hon ut i köket och grät, för det är ju
tråkigt att bli orättvist anklagad.

Kapellmästar Kreuzberg som icke kunde med andras gråt, lät udda vara
jämnt, och köpte en ny ros till aftonen, en riktigt frisk en, utan
ståltrådar naturligtvis, för det hade hans fru aldrig kunnat lida.

Och så gick han och lade sig och sov på sitt öra; tyckte nog att det
brann i tapeten och att kudden var het, men somnade om igen.

När han följande morgon trädde ut i salen för att göra sin andakt vid
hemmets altare – så, o ve! låg rosen avbladad utmed stjälken.

Han ville gripa till ringklockan, men hejdade sig, då han såg bilden av
henne som hans själ älskat, ligga halvt hoprullad och nerfallen till
blomglasets fot.

Detta hade Lovisa icke gjort! – I sitt barnsliga sinne tänkte han: Hon,
som var mitt allt, mitt samvete och min sångmö, hon ogillar mig, hon är
ond på mig; vad har jag gjort?

Ja, när han frågade sitt samvete, så fanns där ju, som det alltid finns
små skavanker, och han beslöt att skrapa ut dem, så där småningom
förstås.

Och så lät han sätta porträttet i glas och ram; rosen ställde han under
en glaskupa, om det nu kunde hjälpa; vilket var tvivelaktigt.

Så for han på en åttadagars resa; kom hem om natten och lade sig.
Vaknade ett tag som vanligt med ena ögat och tyckte att det brann i
taklampan.

När han sen kom ut i salen var där hett rent av, och det såg så
avsigkommet ut. Gardinerna voro blekta; pianoduken hade förlorat färgen
den också; notböckernas band voro skeva; fotogenen i taklampan hade
dunstat omkring och hängde i en hotande droppe under ornamentet där
flugorna brukade dansa; vattnet i vattenkaraffinen var varmt.

Men det ledsammaste av allt: hennes bild hade också bleknat, gulnat som
höstgräset! Då blev han ledsen. Och när han blev riktigt ledsen tog han
till pianot eller fiolen, alltefter som ...

Han satte sig denna gång vid pianot, i en obestämd avsikt att spela
E-moll-sonaten, Griegs naturligtvis, och hennes sonat, den bästa och
största hon visste vara kommen i världen efter Beethovens D-moll, inte
därför att E följer på D, utan därför att det var så!

Men pianot ville icke lyda i dag. Det var disharmoniskt, krånglade, så
att han icke trodde sina fingrar eller öron vara vid humör. Men det var
icke deras fel. Pianot var helt enkelt ostämt, rysligt ostämt, fastän
alldeles nyligen utgånget ur stämmarens skickliga händer. Det var som
förgjort, förtrollat!

Då grep han fiolen; och den måste ju stämmas, förstås. Men när kvinten
skulle upp i höjden, så vägrade skruven; den var fasttorkad. Och när
kapellmästarn tog i med hårdhandskarne, så sprang strängen med en knall,
och rullade ihop sig som ett torrt ålskinn.

Det var förgjort!

Men att bilden skulle blekas ut, det var ledsammast av allt, och därför
drog han en slöja över altaret. Därmed kom en slöja över det vackraste i
hans liv; och kapellmästarn blev ostämd, grubblande och upphörde att gå
ut om kvällarne.

Så led det fram åt midsommar. Dagarna blevo längre än nätterna, men som
persiennerna höllo mörkt kunde icke kapellmästarn märka någon skillnad.

Slutligen en natt, själva midsommarnatten vaknade han vid att
salsklockan slog tretton. Det var hemskt, både för att det är ett
olyckligt tal och att en klok klocka icke kan slå tretton. Nu somnade
han icke om, utan låg och lyssnade. Det knäppte ut i salen, och så small
det som när en möbel spricker. Straxt efter tassade det på golvet och så
började klockan slå; och hon slog, slog, femtio slag, och hundrade. Det
var hemskt!

Men nu sköt en ljusknippa in i sovrummet och kastade ut en figur på
tapeten, en underlig figur som ett hak-kors; och det kom från
salsdörren. Det var således ljus tänt ute i salen. Men vem hade tänt
det? Och det klingade med glas, alldeles som om gäster sutto där;
champagneglas av slipad kristall; men det talades icke. Nu hördes nya
ljud, som när man bärgar segel, manglar kläder, eller sådant.

Kapellmästarn måste ut för att se, och befallande sin själ i den
Allsmäktiges hand gick han ut.

Han såg först Lovisas kamkofta försvinna genom köksdörrn; såg
rullgardiner, uppdragna likväl; såg matbordet fullt med blommor i glas;
o! så fullt som en gång, på bröllopskvällen när han kom hem med sin
brud.

Och se nu: solen, solen stod honom mitt i ansiktet, över blånande
fjärdar och skogar i fjärran; solen hade gjort belysningen i salen och
alla små skälmstyckena. Och det var hans födelsedag; och han välsignade
solen som varit uppe så tidigt om morgnarne och spelat spratt åt
sjusovaren. Och han välsignade hennes minne, som han kallat sitt livs
sol. Det var icke något nytt namn, men han kunde inte hitta på bättre,
och det var gott nog.

Och rosen stod på hemmets altare och var alldeles frisk, så frisk som
hon var, innan hon blev trött på släpet. Trött! Ja hon var icke bland de
starka; och livet var henne för brutalt med alla sina knuffar och
stötar! Han hörde ännu i minnet, när hon haft strykning eller rengöring,
hur hon föll ner på soffan och klagade: jag är så trött! – Stackars
liten, hon hörde inte hemma här, bara gav en gästroll, och så reste hon.

Och hon saknade sol, sa’ doktorn, men den gången hade de icke råd till
solen, ty solvåningar kosta mera.

Men nu hade han sol utan att han vetat det, och han stod mitt i solen,
men det var för sent. Midsommar var över och solen skulle gå sin väg
igen; bli borta ett år, och komma igen! Det är så underligt alltihop!

LOTSENS VEDERMÖDOR

Lotskuttern låg på slaget utanför sista fyren; vintersolen hade gått ner
för länge sedan och det gick hög sjö, riktig havs-sjö. Då signalerade
förgasten: Seglare i lovart!

Ute till sjöss syntes en brigg som brassat back, hissat lotsgös; han
ville följaktligen i hamn.

– Passopp! kommenderade mästerlotsen vid roret. Den där blir svår att ta
i sån här sjö; men du, Viktor, vi taschar honom på lä-låring så får du
kasta dig opp i riggen var du kan komma åt. ... Nu vänder vi! – Klart! –

Kuttern vände fint och höll ner på briggen som låg och högg.

– Konstig kropp som inte brassar fullt! – Ser ni något ljus om bord? –
Nej! – Och ingen lanterna på förtopp. – Fullt! – Passopp Viktor!

Kuttern kom för fullt; Viktor stod på lovarts ledstång och när en stor
sjö lyfte båten nästa gång, satt Viktor uppe i briggens vant, under det
kuttern gick vidare, vände och höll ner på inseglingsfyren.

Viktor satt halvvägs till salningen och pustade ut innan han gav sig ner
på däck. När han kom ner gick han straxt till roret där hans plats ju
var, men man kan tänka sig hans förskräckelse då han icke fann någon vid
ratten. Han ropade hallå, men fick intet svar.

– De sitter väl och super därinne, tänkte han och gick till
kajutsfönstret. Nej, där fanns ingen! Han gick för över, till kabyssen
och skansen, men där fanns icke heller ett liv. Då begrep han att
fartyget var övergivet, antog det var läck och att det befann sig i
sjunkande tillstånd.

Han tittade nu först efter lotskuttern, men den hade försvunnit i
mörkret.

Att styra på land var omöjligt, ty att hala brassar, gårdingar och
boliner, och samtidigt stå till rors det var inte att tänka på.

Här var ingenting att göra, bara låta driva fastän det drev ut till
sjöss.

Glad blev han inte, men en lots är beredd på allt, och nog skulle någon
seglare komma förbi bara han fick ljus för att kunna ge signal. Därför
gick han till kabyssen att söka tändstickor och en lanterna. Fastän sjön
var mycket hög märkte han ingen rörelse på fartyget, vilket förvånade
honom. Men ändå mer förvånad blev han, när han kom för om stormasten,
och såg att han gick på ett parkettgolv med en lång gångmatta som var
vit och blå i ett smårutigt mönster. Han gick och gick, men mattan ville
aldrig ta slut, och någon kabyss såg han icke mera till. Det var hemskt
visserligen, men på samma gång roligt, ty det var nytt.

Mattan var icke slut, när han befann sig vid ingången till en passage
med butiker som voro upplysta. Till höger stod en personvåg och en
automat. Utan att tänka sig för ställde han sig på vågen och stoppade
ner slanten. Som han visste att han vägde åttio kilogram, måste han le
när visaren angav bara åtta kilo. Antingen pekar vågen galet eller har
jag kommit till en annan planet, som är tio gånger större eller mindre
än jorden, tänkte han, för han hade gått på navigationsskolan och läst
astronomi.

Nu skulle han se vad som låg i automaten!

När slanten fallit, sprang en lucka opp och ut ur den stacks ett brev i
hans hand. Det var ett vitt kuvert om det, med ett stort rött lack, men
sigillet kunde han icke läsa och det var också det samma när han inte
visste vem det var ifrån. Han bröt brevet emellertid och läste ...
underskriften först, som man ju brukar. Där stod ... ja det ska vi få
veta sedan. Nog av, han läste brevet tre gånger, och stoppade det sedan
i sin bröstficka, med en mycket tankfull min; mycket!

Så gick han vidare in i passagen, men höll sig numera samvetsgrant mitt
på mattan. Där fanns alla möjliga slags butiker, men inte en människa
syntes, varken innanför diskarne eller utanför. När han gått en stund,
stannade han framför ett stort fönster innanför vilket syntes en hel
utställning av snäckor. Som dörrn stod öppen klev han in. Från golv till
tak voro hyllor med snäckor av alla slag samlade från jordens många hav.
Ingen fanns därinne men det låg tobaksrök som en ring på luften och
tycktes nyss vara utblåst av någon som roat sig med att blåsa ringar.
Viktor som var en munter ture stack fingret genom ringen och sade: »Hej!
nu är jag förlovad med fröken Tobak!» Då hörde han ett underligt ljud
som av en klocka, men där fanns ingen klocka, utan i stället märkte han
att det var en nyckelknippa som gav ljudet. En av nycklarne syntes nyss
vara stucken in i kassalådan och de andra nycklarne dinglade fram och
åter med pendelns regelbundna rörelse, och därmed hölls det på en stund.
Så blev det tyst, och när det blivit alldeles tyst hördes ett stilla
susande som när vinden går genom tackel, eller ångan strömmar genom ett
smalt rör. Det var snäckorna som susade; men som de voro olika stora
blevo sustonerna också av olika höjd, och det lät som en hel orkester av
sus. Viktor som var född på en torsdag och därför kunde tyda fåglalåt,
spetsade sin öronmussla för att fatta vad de susade, och efter en stund
kunde han förstå vad de sade:

– Jag har det vackraste namnet, sade en, för jag heter Strombus
pespelicanus.

– Jag är den vackraste! sa’ purpursnäckan, som heter Murex och något
konstigt till.

– Jag sjunger vackrast! sa’ tigersnäckan som kallas så, för att hon ser
ut som en panter.

– Tyst, tyst, tyst, sa trädgårdssnäckan, jag är den som köpes mest, för
jag ligger på rabatten på sommarnöjena. De tycker jag är tråkig, men de
måste ha mig ändå. Men om vintern ligger jag i vedboden i ett kålfat.

– Det var ett fasligt sällskap som bara lovsjunger sig själva, mente
Viktor, och för att förströ sig tog han en bok vilken låg uppslagen på
disken. Som han hade ögonen med sig märkte han straxt att sidan 240 var
uppe, och att kapitlet 51 började på vänstra sidan. Ovanför kapitlet
stod som motto en vers ur Coleridge; och dess innehåll slog honom som en
blixt. Med rodnad på kinderna och återhållen andedräkt läste han ... ja
det ska vi tala om sen, men det handlade icke om snäckor, så mycket kan
vi ju säga nu.

Stället behagade honom emellertid och han satte sig ner, dock icke för
nära kassalådan, ty det är ett farligt grannskap. Och så började han
tänka över alla dessa underliga djur som gingo på sjön, de som han;
varmt hade de icke på sjöbotten, men svettas gjorde de, och när de
svettades kalk så blev det straxt till en ny tröja. Och de vred sig som
maskar; somliga vred sig åt höger, och andra åt vänster, men det var
klart, för de skulle åt något håll vrida sig, och alla kunde inte vara
lika.

Då hördes en röst inifrån bodkammaren genom den gröna gardinen:

– Ja, det där vet vi, men det vi inte vet det är: att örats snäcka är en
Helix och att småbenen på trumhinnan på håret liknar djuret ini Limnaeus
stagnalis, för det står i boken.

Viktor som genast förstod att han hade med en tankeläsare att göra,
svarade, vänligt men brutalt, och utan att röja någon förvåning, genom
gardinen, han också:

– Det vet vi, men varför vi ha en Helix ini örat, det vet inte boken
lika litet som snäckhandlaren kan säga ...

– Jag är ingen snäckhandlare, röt den osynlige inifrån kammaren.

– Vad är ni då? röt Viktor tillbaka.

– Jag är ... ett troll!

I detsamma gläntades på gardinerna och ett huvud stack fram så fasligt
att vilken annan än Viktor skulle ha tagit till benen. Men han, som
visste hur troll skulle behandlas, tittade först på det rödglödgade
piphuvudet, ty så såg trollet ut där det stod och blåste ringar i
gardinspringan. När en rökring kom nära, tog Viktor den på fingret och
kastade den tillbaka.

– Du kan kasta ring, du, sade trollet hånfullt.

– Jo något, svarade Viktor.

– Och inte är du rädd heller!

– Det får inte en sjöman vara, för då tycker ingen flicka om honom.

– Hör du, du som inte är rädd, gå lite längre in i passagen, får vi se
om du inte blir rädd.

Viktor som fått nog av snäckorna, begagnade tillfället att avlägsna sig
utan att synas fly, och gick nu ut ur butiken, men baklänges, för han
visste att man aldrig skall vända till ryggen, emedan den är ömtåligare
än bröstet nånsin kan bli.

Och så började han gå igen, följande den blåvita mattan. Passagen var
icke rak, utan gick i krokar, så att man aldrig såg slutet på den; och
alltid var där nya butiker, men intet folk; och butikägarne syntes inte.
Men Viktor som lärt av erfarenheten, förstod att de höllo sig inne i
bodkamrarne.

När han kom till en parfymbutik som doftade likt ängens och skogens alla
blommor, tänkte han: jag går in och köper en flaska eau-de-cologne till
min fästmö. Sagt och gjort! Butiken var ganska lik snäckbutiken, men
lukten var så stark, att han fick huvudvärk och måste sätta sig på en
stol. Särskilt var det en bittermandeldoft som gav öronsusning, men
lämnade en fin smak i munnen som av körsbärsvin. Viktor som aldrig var
rådlös, tog upp sin mässingsdosa med spegeln, och lade in en pris
grovsikt, vilket klarade opp hjärnan och tog bort huvudvärken. Därpå
knackade han i disken och hojade:

– Hallå, är det någon där?

Intet svar följde. Då tänkte han: jag går väl in i kammarn och gör opp
min affär. Han lade högra handen på disken, tog sats och var med ett
hopp på andra sidan. Därpå sköt han undan gardinerna och tittade in i
kammarn. Där såg han en syn, som fullständigt bländade honom. På ett
långt bord med persisk duk stod först ett orange-träd med blommor och
frukter, och de blanka löven liknade kamelians. I rader voro slipade
kristallglas uppställda med alla jordens välluktande blommor, från
jasminen, genom tuberosen, violen, konvaljen, rosen, ända ner till
lavendeln. På ena ändan av bordet, till hälften dolda av orangen, såg
han två små vita händer under uppkavlade klänningsärmar syssla med en
liten distillationsapparat av silver, men av damen såg han icke
ansiktet, och hon såg icke honom heller. Men när han märkte att hennes
klänning var gul och grön, förstod han att det var en lövjerska, ty gul
och grön är Sphinx-fjärilns larv som också kan förvända synen. Det som
är bak hos honom ser ut som det vore fram, och där har han ett horn som
enhörningen, så att han skrämmer sina fiender med det falska ansiktet,
under det han äter med det som ser ut som baken.

Viktor tänkte: här blir nappatag, men börja du! Mycket riktigt, vill man
ha folk att tala, så tiger man bara.

– Är det herrn som söker sommarstället? frågade damen och trädde fram.

– Ja det är jag, svarade Viktor för att icke vara svarslös, ty han hade
aldrig tänkt på något sommarnöje till vintern.

Damen blev förlägen, men var skön som synden och kastade en förtrollande
blick på lotsen.

– Ja, det är icke värt att du söker förtrolla mig, för jag är förlovad
med en bra flicka! sade lotsen och såg på henne mellan ringfingret och
långfingret som häxor, när de ska döva domaren.

Damen var ung och skön upptill, men nertill från midjan var det något
mycket gammalt, som om hon var hoplappad av två stycken.

– Nå, låt mig se på stället, sa’ lotsen.

– Var så god, svarade damen och öppnade en dörr i bakgrunden.

De gingo ut, och befunno sig i en ekskog.

– Mitt igenom skogen, bara, så äro vi framme! sade damen och bad lotsen
gå först, ty hon ville naturligtvis inte vända ryggen till.

– Det är väl här som tjurn går, kan jag förstå, sade lotsen som hade
tankarne med sig.

– Du är väl inte rädd för tjurn? svarte damen.

– Vi får väl se på’n, mente lotsen.

De gingo över bergknallar och trädrötter, träsk och svedjor, fällen och
milbottnar, men Viktor måste vända sig om ibland och se efter om hon var
med, ty han hörde icke hennes steg; och även när han vänt sig om och
hade henne framför sig, måste hans öga leta opp henne, ty hennes
klänning i gult och grönt gjorde henne nästan osynlig.

Slutligen kommo de till en glänta eller öppen rödja i skogen, och som
Viktor stod mitt på den gröna planen, kom tjurn fram som om han stått
och väntat. Han var svart, hade en vit stjärna i pannan och blod i
ögonvrårna.

Som ingen flykt var möjlig, fanns endast angrepp och försvar. Viktor
kastade en blick på marken, och se, där låg en gärsgårdsstör nyss huggen
med en klump i ändan. Den tog han opp och ställde sig i posityr.

– Du eller jag! kommenderade han! Ett, två, tre!

Nu började dansen. Tjurn backade först som en ångbåt, och genom
näsborrarne släppte han ut ånga, rörde på svansen som en propeller; och
så gick det för fullt, framåt.

Det susade i luften och så small det som ett skott när stören träffade
mitt emellan tjurens ögon. Viktor var med ett språng åt sidan men tjuren
höll kursen för fullt. Då förändrades sceneriet; till Viktors stora
förskräckelse såg han odjuret styra ner mot skogsbrynet där i en ljus
klänning hans fästmö skyndade fram att möta sin fästman.

Då skrek han ur djupet av sin själ: Upp i ett träd, Anna! tjuren kommer!

Och så sprang han efter odjuret, slog honom på bakbenen på smalaste
stället för att krossa en benpipa om det var möjligt. Och med
övermänskliga krafter fick han kolossen att sjunka ner på marken. Anna
var räddad och lotsen höll henne i sina armar.

– Vart skall vi nu gå? sade han. Vi gå väl hem?

Att fråga henne varifrån hon kom, föll honom icke in på grunder vi sedan
få veta.

De gingo hand i hand, gångstigen framåt och voro lyckliga vid det
oväntade återseendet. Men när de gått en stund, stannade Viktor
plötsligt och sade:

– Vänta ett ögonblick, jag måste gå och se om tjurn, för det är synd om
honom i alla fall.

Då förvandlades Annas anlete och hennes ögonvrå blev blodig. Med ett
vilt elakt uttryck sade hon bara: gå, jag väntar!

Lotsen betraktade henne med sorgsna blickar, ty han hörde att hon talade
osant. Men han följde henne. Hennes gång var så ovanlig dock, och han
började frysa i hela vänstra sidan.

När de gått en stund till, stannade Viktor igen.

– Giv mig din hand, sade han; nej den vänstra.

Då såg han att ringen icke fanns där.

– Var är ringen? frågade han.

– Den har jag tappat, svarte hon.

– Du är min Anna, men du är icke. Det har flugit en främmande i dig.

I detsamma gav hon honom en blick åt sidan, och han såg att det icke var
en människas utan det var tjurens blodiga blick, och han förstod.

– Vik hädan, lövjerska! sade han och spottade henne i ansiktet.

Då skulle man sett! Den falska Anna skiftade hamn, blev gulgrön i
ansiktet som galla, sprack av ilska, och i nästa ögonblick skuttade en
svart kanin bort över blåbärsriset och var försvunnen.

Nu stod han där i villande skogen, men han var icke bortkommen för det,
utan tänkte: jag går väl på; kommer så själva den, så läser jag mitt
fadervår framlänges, för det räcker långa vägar.

Så gick han på, och fick se en stuga. Han knackade, och togs emot av en
gammal gumma; frågade om han kunde få härbärge över natten. Gumman
svarade att det kunde han få, men att det inte var något att bjuda på,
för det var bara en kammare på vinden som var si och så.

– Den får vara hur han vill, nu måste jag sova.

Ja, hur de jämkade, så fick han följa med opp på vinden och in i
kammaren. Där hängde en stor getingbilla ovanför sängen, och gumman bad
om ursäkt för att de hade sådant främmande.

– Skadar inte; getingar äro som människorna, de äro snälla ända tills
man retar dem. Kanske ni har ormar också?

– Ja, vi har några stycken, förståss.

– Skadar inte; de tycker om sängvärmen, så vi ska nog bli sams! Är det
huggorm eller snok? Jag är visserligen inte noga på sällskapet, men jag
föredrar snoken!

Gumman stod svarslös när lotsen började reda i sängen och visade bestämd
avsikt att sova i rummet.

I detsamma hördes utanpå det stängda fönstret ett ängsligt surrande, och
en stor bålgeting försökte komma in.

– Släpp in den stackarn! sa lotsen och öppnade fönstret.

– Nej, sådan en! Gör slut på’n! skrek gumman.

– Varför ska jag det? Han kanske har ungar här som ska svälta och så får
jag ligga och höra på barnskrik! nej tack! ... Kom du lilla geting.

– Han bits! gick gumman på.

– Nej vars, han biter bara elaka människor ...

Och nu öppnades fönstret. In tågade en bålgeting så stor som ett duvägg;
och surrande som en bassträng begav han sig straxt upp i boet. Och så
blev det tyst.

Gumman gick, och lotsen kröp i säng.

När han kom ner i stugan följande morgon fann han icke gumman där; men
på den enda stolen satt en svart katt och spann; kattorna äro ju dömda
att spinna därför att de äro så lata, och något ska de göra.

– Stig upp, katt, sa lotsen, för jag ska sitta.

Och så tog han katten och satte den i spisen. Men det var ingen vanlig
katt, för nu började han gnistra med rygghåren så att det tog eld i
spånorna.

– Kan du göra eld, så kan du koka kaffe också, sa lotsen.

Men katten är av den ullen att han icke vill det en annan vill, och nu
började han fräsa och spotta så att elden slocknade.

I detsamma hörde lotsen en spade ställas mot stugväggen; och när han
tittade ut, fick han se gumman som stod vid en grop hon kastat upp ute i
trädgården.

– Jaså du gräver min grav du gamla, sade han.

Och i detsamma kom gumman in. När hon fick se Viktor frisk och sund,
blev hon alldeles utom sig av förvåning; och nu bekände hon, att ingen
gått levande ut ur den kammaren, och att hon därför grävt hans grav i
förvägen. Men som hon såg lite illa, tyckte hon att lotsen fått en
underlig halsduk.

– Ja, har du sett maken till halsduk, sa Viktor och strök med handen
under sin haka.

Där satt en orm som gjort en fin knut med två gula fläckar på; det var
dess öron; och ögonen lyste som ädelstenar.

– Visa faster dina kråsnålar, sa lotsen.

Och när han kliade ormen på huvet, så syntes båda kråsnålarne mitt i
gapet.

Då föll gumman i farstun och utbrast:

– Jag ser nu att du fått mitt brev och förstått det. – Du är en bra
karl!

– Jaså det var ditt automatbrev, sa’ lotsen, och tog upp brevet ur
bröstfickan. Det skall jag sätta i glas och ram när jag kommer hem.

Vet ni vad som stod i brevet? – Det stod bara så här: »Mann muss sich
nie verbluffen lassen» vilket kan översättas med: »Lyckan står den
djärve bi.»

*

Anne-Marie, som hörde sin mamma sluta historien så där, frågade nu:

– Ja, men, hur kom det sig till att lotsen kunde gå från skeppet till
passagen; och gick han inte tillbaka sen, eller hade han bara drömt
alltihop?

– Det skall du få höra en annan gång, lilla frågvis, svarte mamma.

– Ja, men det stod också några verser i en bok ...

– Vad för verser? Jaså de där i snäckbutiken ... ja, dem har jag glömt
bort ..., sa mamma. Men inte ska man fråga sådant; det är ju bara en
saga, kära barn!

FOTOGRAFI OCH FILOSOFI

Det var en gång en fotograf. Han fotograferade väldigt; profiler och
facer, knästycken och helfigurer; och han kunde utveckla och fixera,
tona guldbad och kopiera. Det var en huggare! Men han blev aldrig nöjd,
för han var en filosof, en stor filosof och en uppfinnare. Han hade
nämligen filosoferat att världen var bakvänd. Det kunde man ju se på
plåten, när den låg i utvecklaren. Det som var höger på människan blev
här till vänster; det som var mörkt blev ljust, skuggorna blevo dagrar,
blått blev vitt och silverknappar blevo dunkla som järn. Bakvänt var
det.

Han hade en kompanjon som var en vanlig människa full av små egenheter.
Han rökte till exempel tobak hela dagen; han kunde aldrig lära sig
stänga en dörr; han stack kniven i munnen i stället för gaffeln; han
gick med hatten på huvet ini rummen; han putsade naglarne mitt på
ateljégolvet; och om kvällarne skulle han ha tre glas öl. Han var full
av fel.

Filosofen som däremot var felfri, hyste ovilja mot sin ofullkomlige
broder, och han ville skiljas från honom, men kunde icke, ty deras
affärer höllo dem ihop; och därför att de måste hålla tillsammans
började filosofens ovilliga känslor att övergå till ett oresonligt hat.
Det var förskräckligt!

När det så blev vår, skulle det hyras sommarnöje; kompanjonen sändes ut
att anskaffa sådant. Och han skaffade. Därpå reste de ut en lördagskväll
på ångbåten. Filosofen satt på överdäck hela vägen och drack punsch. Han
var mycket korpulent, och var besvärad av flera åkommor, såsom något åt
levern; och med fötterna var det också något trassel, kanske reumatism
eller sådant. Nåväl framkomna till ort och ställe, stego de i land på
bryggan.

– Är det här? frågade filosofen?

– Bara en liten bit att gå, svarte kompanjonen.

De gingo på en gångstig med trädrötter; och så var vägen slut mitt
framför en gärsgård. Den måste äntras. Därpå kom en gångstig med stenar.
Filosofen klagade över sina fötter, men glömde snart smärtan för en ny
gärsgård, som måste äntras. Därpå försvann vägen som av sig själv; man
måste gå på bara bergknallar och trampa väg i buskar och blåbärsris.

Innanför tredje gärsgårn stod en tjur som jagade filosofen fram till den
fjärde gärsgårn, varav han erhöll ett svettbad, vilket öppnade porerna.
Efter sjätte gärsgården syntes stugan. Filosofen gick in, och kom ut på
verandan.

– Varför är det så mycket trän? sa’ han. De skymmer utsikten.

– Jo, de ska skydda för havsvinden! svarte kompanjonen.

– Och här ser ut som en körgård; vi bor ju mitt i granskog.

– Det är hälsosamt, sa’ kompanjonen.

Så skulle de gå och bada. Men det fanns ingen badstrand i filosofisk
bemärkelse. Där var bara stenbotten med gyttja.

Efter badet skulle filosofen dricka ett glas vatten ur källan. Det var
ett rostbrunt vatten med en amper smak. Det dugde inte. Ingenting dugde.
Kött kunde man icke få köpa, och fisk var det enda som fanns.

Filosofen blev mörk och satte sig under en kurbits att klaga. Men stanna
måste han; och kompanjonen återvände till staden för att sköta affären
under kamratens ledighet.

Sex veckor hade gått, då kompanjonen återvände till sin filosof.

På bryggan stod en smärt yngling med röda kinder och brun hals. Det var
filosofen, föryngrad och levnadslustig.

Han hoppade över de sex gärsgårdarne och jagade själv tjuren framför
sig.

När de kommo på verandan, sade kompanjonen:

– Du ser frisk ut, hur har du haft det?

– Jo, sade filosofen, utmärkt! Gärsgårdarne ha tagit fettet av mig;
stenarne ha masserat mina fötter; gyttjan har givit mig gyttjebad mot
reumatismen; den klena kosten har botat min lever; granskogen mina
lungor, och kan du tänka dig, det bruna källvattnet höll järn, just vad
jag behövde.

– Ja, du filosof, sade kompanjonen; av negativplåten får man en
positivplåt, där skuggorna bli dagrar igen. Om du ville ta en sådan plåt
av mig, och se efter vilka fel jag saknar, skulle du icke hata mig. –
Tänk efter bara: jag super inte, och därför sköter jag affärn; jag stjäl
inte; jag talar aldrig illa om dig; jag klagar aldrig; jag gör aldrig
vitt till svart; jag är aldrig ohövlig mot kunder; jag stiger tidigt opp
om morgnarne; jag putsar naglarne för att hålla utvecklaren ren; jag bär
hatten på huvet för att inte fälla hår på plåtarne; jag röker tobak för
att rena luften från giftiga ångor; jag lämnar dörrarne på glänt för att
slippa bullra i ateljén; jag dricker öl om kvälln för att icke falla ner
i whiskyn, och jag skjuter in kniven i munnen för att slippa sticka mig
på gaffeln.

– Du är verkligen en stor filosof, sade fotografen; nu ska vi vara
vänner! så kommer vi att gå långt.

ETT HALVT ARK PAPPER

Sista flyttningslasset hade gått; hyresgästen, en ung man med sorgflor
på hatten vandrade ännu en gång genom våningen för att se om han glömt
något. – Nej, han hade icke glömt något, absolut ingenting; och så gick
han ut, i tamburen, fast besluten att icke mer tänka på det han upplevat
i denna våning. Men se, i tamburen, invid telefonen satt ett halvt ark
papper fastnubbat, och det var fullskrivet med flera stilar, somt redigt
med bläck, annat klottrat med blyerts eller rödpenna. Där stod det, hela
denna vackra historia, som avspelats på den korta tiden av två år; allt
han ville glömma stod där; ett stycke mänskoliv på ett halvt ark papper.

Han tog ner arket; det var sådant där sol-gult konceptpapper, som det
lyser av. Han lade det på salskakelugnens kappa, och lutad över detsamma
läste han. Först stod hennes namn: Alice, det vackraste namn han då
visste, därför att det var hans fästmös. Och numret – 15.11. Det såg ut
som ett psalmnummer i kyrkan. Därpå stod: Banken. Det var hans arbete,
det heliga arbetet som gav brödet, hemmet och makan; grunden till
existensen. Men det var överstruket! Ty banken hade störtat, men han
hade räddats över på en annan bank, dock efter en kort tid av mycken
oro.

Så kom det: Blomsterhandeln och Hyrkusken. Det var förlovningen, då han
hade fickan full av pengar.

Därpå: Möbelhandlarn, Tapetserarn. Han sätter bo. Expressbyrån: de
flytta in.

Operans biljettkontor: 50.50. De äro nygifta och gå på Operan om
söndagarne. Deras bästa stunder då de själva sitta tysta, och råkas i
skönhet och harmoni i sagolandet på andra sidan ridån.

Här följer ett mansnamn som är överstruket. Det var en vän, som nått en
viss höjd i samhället, men som icke kunde bära lyckan, utan föll,
ohjälpligt, och måste resa långt bort. Så bräckligt är det!

Här synes något nytt ha inträtt i makarnes liv. Det står, med en
fruntimmershand, och blyertspenna: »Frun.» Vilken fru? – Jo, den med den
stora kappan och det vänliga deltagande ansiktet, som kommer så tyst,
och aldrig går genom salen, utan tar korridorvägen till sängkammaren.

Under hennes namn står Doktor L.

För första gången dyker här upp namnet på en släkting. Det står »Mamma».
Det är svärmodren, som diskret hållit sig undan för att icke störa de
nygifta, men nu påkallas i nödens stund, och kommer med glädje efter som
hon behövs.

Här börjar ett stort klotter med blått och rött. Kommissionskontoret:
Jungfrun har flyttat, eller skall en ny anställas. Apoteket. Hm! Det
mörknar! Mejeribolaget. Här rekvireras mjölk, tuberkelfri.

Kryddbon, Slaktarn etc.! Huset börjar skötas per telefon; då är
husmodern icke på sin plats. Nej. Ty hon ligger till sängs.

Det som sedan följde kunde han icke läsa, ty det började skymma för hans
ögon som det måtte göra för en drunknande på havet när han skall se
igenom salt vatten. Men där stod: Begravningsbyrån.

Det talar ju nog! – En större och en mindre, underförstått, kista. Och i
parentes var skrivet: av stoft.

Sedan stod där intet mer! Stoft slutade det med; och det gör det.

Men han tog sol-papperet, kysste det och lade det i sin bröstficka.

På två minuter hade han genomlevat två år av sitt liv.

Han var icke böjd när han gick ut; han bar tvärtom sitt huvud högt, som
en lycklig och stolt människa, ty han kände att han dock ägt det
skönaste. Hur många arma som aldrig fått det!

TRIUMFATORN OCH NARREN

Det var den vårkvällen 1880 som vi svenskar aldrig glömma, emedan vi
fira den varje år, och det var på Blockhusudden samma oförgätliga kväll.
Där stod ett gammalt par, lantfolk, enkla människor, som vandrat större
delen av det knogiga livet tillsammans. De spanade utåt segelleden som
låg i mörker under de tårögda stjärnorna, och de betraktade en man som i
dunklet rustade med något okänt ute på bron. Länge stodo de, mycket
länge; än skådande utåt mörka segelleden, än betraktande det stora
ljusskenet från staden.

Slutligen sågo de en lykta ute på fjärden, två lyktor, många lyktor. Då
tryckte de gamle varandras händer, och i tysthet, under stjärnorna,
tackade de Gud som återgivit dem deras son, vilken delat äran av den
stora bragden att ha seglat runt Asien, och som ett helt år hade sörjts
som död.

Han hade visserligen icke varit den främste, men han hade varit med; och
nu skulle han få äta hos kungen, mottaga ordensstjärnor och bli utnämnd
till något som kunde ge bröd också, sedan riksdagen redan röstat en
nationalbelöning i reda pengar.

Lyktorna blevo större och kommo närmare; en liten ångbåt släpade ett
stort mörkt barkskepp, som såg så enkelt ut på nära håll, liksom mycket
annat stort kan göra.

Och nu syntes mannen på bron vid den sällsamma tillrustningen repa eld
på en tändsticka.

– Vad kan det vara? sa gubben. Det ser ut som stora, stora stearinljus.

Och de gingo närmare för att se på’t.

– Det ser ut som en gistgård till fiskbragder, sa gumman, som var från
kusten.

Ratsch! Itsch! Si-si-si-si! sa’ det! Och de gamla stodo omvärvda av
eldar och lågor.

Upp mot himlens stjärnor rusade nu hela eldkvastar som högst upp tände
nya stjärnor, att om en stjärnkikare sett dem från observatorium han
skulle trott att det kommit nya sådana på himlavalvet.

Det kom verkligen nytt, på himmelen och på jorden med det året 1880, ty
det kom nya tankar i nya sinnen, och nytt ljus och nya upptäckter. Ogräs
kom ju också med det nya vetet, men ogräset skall stå där, ge fukt och
skugga, för att vid skördeanden skiljas från vetet. Men med skall det
vara, för det hör till, som agnarne till kornet.

Det var en riktig raketkista i alla fall; och när röken skingrats – för
röken hör till elden – så var ståten förbi.

– Det hade allt varit roligt fått vara med i stan i kväll! sa gumman.

– Inte! sa’ gubben! Vi hade bara skräpat, och ringa folk som tränger sig
fram få så lätt ett anseende av högfärd. Gossen träffar vi alltid i
morgon när han blir ledig från fästmön, som är närmare till’et än vi.

Det var ju förståndigt sagt av den gamle, och de gamle ska ha förstånd,
för vem skulle annars ha det?

Och så gick de till stan!

*

Nu ska vi se hur sonen fick det! – – – Han var sjömätare ombord, och
hade mätt havets djup, landets höjd och himmelens skenbara rörelse; han
kunde säga hur mycket klockan var, bara han såg på solen, och han visste
hur långt de hade rest när han kikade på stjärnorna. Det var en väldig
man, och han tyckte också han hade hand om både himmel och jord, att han
mätte ut tiden och ruckade evighetens ur. När han nu varit gäst i
konungens gård och fått stjärna på rocken, så kände han ju att han var
liksom förmer än de andra; han blev inte precis högfärdig mot sina
fattiga föräldrar eller sin fästmö; men de tyckte så förstås, fast de
sa’ ingenting. Och kanske han var lite stram, ty det hade han anlag för.

Nå! Nu voro de stora festligheterna i huvudstaden förbi, och
studentstaden ville också hylla de hemkomna hjältarne. Och så reste de
dit.

Studenterna är nu ett apart folk som bara läser i böcker hos doktor
allvetande, och därför tro de att de vet mer än andra. Och de äro ungt
folk och därför tanklösa och grymma.

När nu de gamla doktorerna på middagen hållit sina förståndiga och
aktningsfulla tal till sjöfararnes ära, så skulle studenterna på
eftermiddagen göra ett festtåg.

Sjömätaren satt på en balkong med sin fästmö invid de andra
storgubbarne; det ringde i kyrk-klockorna, sköts med kanonerna; det
trumpetades, trummades, flaggades och viftades. Och så kom tåget.

Först syntes ju skeppet, med matroser och allt; så kom det valrossar och
isbjörnar med det som ska vara till; så kommo utklädda studenter som
föreställde hjältarne. Den Store själv var där med sin päls och sina
glasögon. Inte var det riktigt aktningsfullt, kan tänka, och äran var ju
si och så att bli avritad på det sättet; men det fick gå! Välment var
det i alla fall. Så kom den, och så kom den, alla föreställda av
utklädda studenter.

Sist kom Sjömätarn. Han var visst icke någon vacker karl, men det
behöver icke en karl, bara han är en duktig sjömätare eller något annat
duktigt. Men så de hade ritat till honom! En riktig fuling och grinolle
hade de utvalt till hans ställföreträdare. Det gick väl an; men naturen
hade givit honom den ena armen för kort, och det hade de också satt ut.
Och det var fult gjort, för ett lyte det är något man inte rår för.

Men när narren som spelte Sjömätarn kom fram till balkongen, så sa’ han
något på skånsk brytning som skulle göra Sjömätarn löjlig, därför att
han var skåning. Och det var dumt gjort, ty var och en talar sitt
landsmål som han lärt av sin mor, och det skall äras.

Att allt folket skrattade var ju bara artighet då man blev road gratis,
men att fästmön blev sårad i sitt hjärta, det var i sin ordning, ty hon
ville icke se sin blivande make förlöjligad.

Sjömätarn blev mörk och stum inom sig. All festens glädje var borta för
honom. Men han fick icke visa det, ty då skulle han anses dum som inte
förstod skämt.

Men så kom det värsta! Narren dansade fram, och gjorde ett apspel som
skulle vara en rebus på Sjömätarns namn, det tillnamn som han ärvt av
sin far och det förnamn han fått i dopet av sin mor, och det var honom
som heligt, och han ville aldrig ändra det fastän det var lite
braskande.

Då ville han resa sig och gå, men fästmön höll honom kvar, och han blev
sittande.

När upptåget var förbi och alla på balkongen reste sig, gick Den Store
fram till Sjömätarns fästmö, lade en vänlig hand på hennes axel, och
sade med sitt goda leende:

– De har ett konstigt sätt här i landet att fira sina Storheter. Men det
får man tåla!

På aftonen blev en ny fest, där Sjömätarn också var med; men hans nöje
var borta, och han kände sig så liten, så utskrattad som han blivit; han
var ju mindre än narren, vilken gjort lycka som upptågsmakare; och
därför var han modstulen, orolig för framtiden, tvivlande på sig själv.
Och vart han gick i den stora trädgården, såg han sin vrångbild i narren
som var överallt. Och han såg sina fel förstorade, sin högfärd aldra
mest, sin stortalighet härmad; och det värsta var att hans hemliga
tankar och böjelser voro röjda.

På tre plågsamma timmar hade han hunnit gå igenom sitt samvetes
räkenskapsbok; och det ingen människa vågat säga honom, det hade narren
sagt. Det är ju gott att känna sig själv; Sokrates kallar det till och
med för det högsta goda; och mot slutet av den aftonen hade Sjömätarn
övervunnit sig, erkänt inför sig själv sina svagheter, och beslutat
ändra sig.

Så gick han förbi en grupp, och hörde en röst bakom en häck.

– Det är märkvärdigt vad Sjömätarn ändrat sig till sin fördel! Han är ju
en riktigt hygglig människa.

Detta gjorde honom gott i hjärtgropen. Men det som gladde honom i
själens botten det var ett ord av hans fästmö.

– Du är så snäll i afton, och därför är du så vacker!

Han vacker? Det var ju ett underverk, och sådana ske ju icke numera, men
han måste tro på det, då han visste han var ful.

Slutligen klingade Den Store i bålen och höll ett tal; som började
ungefär så här:

– När den Romerske Segraren höll sitt triumftåg, stod alltid en slav
bakom honom på vagnen, ropande till fältherren under det han hyllades av
Senaten och folket: »Kom ihåg att du blott är en människa!» Och bredvid
segrarens fyrspann gick en narr, som förringade triumfens värde med sina
smädelser, och neddrog triumfatorns karaktär med sina nidvisor. Det var
en gammal god sed, ty intet är människan så farligt som att tro sig vara
en gud, och intet är gudarne så misshagligt som människors övermod!

Mina unga vänner; den bragd som vi hemvändande utfört, har kanske blivit
överskattad; segerns rus har nog stigit oss åt huvudet, och därför var
det välgörande att i dag se ert narrspel; icke som om jag ville avundas
narren hans roll, eller låta mig förledas tro på era vackra avsikter,
långt därifrån, men jag tackar er i alla fall för den något egendomliga
hyllning ni bragt oss. Den skall lära mig, att jag ännu har mycket kvar
att erövra, och den skall alltid påminna mig, när förgudningen frestar,
att jag blott är en människa!

– Bravo! skrek Sjömätarn.

Och festen fortgick ostörd i uppriktig fröjd och gamman, ostörd, till
och med av narren, som skamsen dragit sig undan och försvunnit.

Det var Sjömätarn och Den Store! Nu ska vi se hur det gick med narren!

Narren som stått vid bordet under Den Stores tal, hade fått en blick av
Sjömätarn, en sån där blick som likt en liten eldpil kan tända på en
stor fästning. Och narren var besatt som om han fått eld i kläderna när
han gick ut i natten. Han var ingen snäll man. Narrar och bödlar äro
visserligen folk de också, men icke av vårt bästa. Många fel och
svagheter hade han också, som vi alla, men dem förstod han dölja. Nu
skedde något märkvärdigt. Genom att hela dagen ha härmat Sjömätarn, och
under inflytande av ruset, hade han så krupit in i sin roll att han icke
kunde komma ur den igen; och som han framställt Sjömätarns fel och
svagheter hade han liksom fått dem i sig; och Sjömätarns omtalade blick
hade stött ner dem i botten på hans själ liksom laddstaken stöter ner
krutladdningen. Han var laddad av Sjömätarn, och därför började han
skräna och bli stortalig när han kom ut på gatan. Men den gången hade
han otur. Det kom nämligen en poliskonstapel och bad honom vara tyst.
Narren svarade något roligt, med Sjömätarns skånska brytning. Kan man
tänka sig! Konstapeln som råkade vara från Skåne tog illa vid sig och
avförde narren till finkan. Nu ha narrar lika svårt att förstå allvar
som polisen att förstå skämt, och därför gjorde narren våldsamt motstånd
mot förrättningen, med den påföljd att hasselkäppen kom fram, och det
blev rapp! rapp! rapp!

Och så släpptes han!

Nu tycker man ju att det kunnat vara nog med bestraffningen, men det var
icke!

Narren kände sig långt ifrån förbättrad av tuktan; snarare förbittrad i
sitt sinne, gick han ut på krigsstråt som en sioux- indian, för att se
vem han kunde hämnas på.

Slumpen eller någon annan ledde hans steg ner på tullgatan och in i ett
bondkvarter. Kring ett bord på gården sutto bönder och mjölnare,
drickande De Store männens skål vid en lykta. När de fingo se narren,
togo de honom för Sjömätarn, och de blevo högligen fägnade när han ville
vara så gemen och dricka ett glas med dem.

Nu flög Sjömätarns högmodsanda in i narrens krutkammare och han tog eld.
Han talade stora ord om sina bragder: huru han varit den som lett
expeditionen; ty hade icke han mätt havets djup, skulle de satt på
grund; och hade icke han läst på stjärnorna skulle de aldrig ha kommit
hem.

Smack! sa’ det! Narren hade fått ett ägg mitt mellan ögonen.

Och mjölnaren talade så här:

– Sjömätarn är en skrävlare; det visste vi förut, och det är han som
skrivit i bladet att Den Store var en humbolt!

Nu flög Sjömätarns andra svaghet in i narren och han talade det icke
sant var:

– Den Store är en humbug!

Det där var för mycket, och gick inte i bönderna. De gjorde en resning;
och därpå najades narren med en oxtöm vid en fylld mjölsäck. Med finaste
siktat vetmjöl sminkades han i ansiktet; med en ljusbrand från lyktan
ritades han. Och under tiden sydde en mjölnardräng fast honom vid säcken
med en skärnål och ett segelgarn.

Men det var inte slut ännu. Med lyktan i spetsen drog bondehären kärran,
mjölsäcken och narren, ut på gatan, upp till stora torget.

Och där visades narren för folket som skrattade. Det var rätt åt honom!

När han kom loss, gick han avsides för sig själv och satte sig på en
trappa att gråta. Stora karln grät. Det var nästan synd om honom.

NÄR TRÄSVALAN KOM I GETAPELN

Står man vid hamnen där ångbåtarne ligga, och ser man utåt sjön, så
synes till vänster ett berg som är alldeles övervuxet med grön ungskog,
och därbakom ligger ett stort hus byggt i form av en spindel. Ty i
mitten står en rundel från vilken åtta flyglar springa ut alldeles som
de åtta benen från spindelns runda kropp. Den som råkar in i det huset,
kommer icke ut när han vill; och somliga bli där för livstiden. Det är
fångahuset.

I Oskar den Förstes tid var berget icke grönt. Det var tvärtom grått och
kalt, ty där växte ingenting, varken mossor eller styvmorsblommor som
eljes trivas på nakna hällar. Där var bara gråsten, och gråa människor
som sågo förstenade ut, höggo i sten, sprängde sten och buro stenar.
Bland detta stenåldersfolk fanns en som såg mera förstenad ut än de
andra. Han var en yngling, när han i Oskar den Förstes tid stängdes in i
detta fångahuset därför att han dödat en människa.

Livstidsfånge var han, och på hans gråa kläder voro insydda i svart
bokstäverna L. F.

Vinter och sommar gick han där på berget och knackade sten. Om vintern
såg han ångbåtshamnen öde och tom; den halvrunda bron med sina pålar
gapade som en tandrad, och nu kunde han se vedskjulet, ridhuset och de
två jättestora lindarne avlövade. Ibland kom en isjakt seglande förbi
holmen, ibland några skridskoåkande gossar. Eljes var där öde och tyst.

När sommarn gick in blev det gladare. Då kantades hamnen med granna
fartyg, nymålade och flaggande. Då grönskade lindarne, under vilka han
suttit som barn, när han väntade sin far, som var maskinist på en av de
vackraste ångbåtarne.

Nu hade han icke hört vind blåsa i ett träd på många år, ty det växte ju
ingenting på hans klippa, men i hans minne levde det där suset i
Riddarholmens lindar såsom det enda han längtade efter.

Kom nu på en sommardag en ångbåt förbi holmen, då hörde han vågskvalp,
kanske mässingsmusik; han såg glada ansikten, vilka förmörkades när de
märkte de gråa stenmännen i berget.

Men då bannade han, över himmel och jord, över sitt öde och mänskornas
grymhet. Så hade han bannat år ut och år in, och hans kamrater och han
hade bannat och plågat varandra natt och dag; ty brottet söndrar, men
olyckan samlar de lidande.

I början var livet onödigt grymt, och vaktarne misshandlade de fångna,
godtyckligt, obarmhärtigt. Men en dag skedde en förändring: kosten blev
bättre, behandlingen blev mildare, och varje fånge fick sova i eget rum.
Det var kungen själv som lossat litet på fångarnes bojor; men som
hopplösheten förstenat dessa olyckliges hjärtan, kunde de icke känna
något som liknade tacksamhet, utan de fortforo att banna, och de funno
nu att det var roligare sova i samma rum, ty då kunde man få prata om
nätterna. Och de klagade på maten, på kläderna, på bevakningen, alldeles
som förut.

En vacker dag ringde det i alla stadens klockor, i Riddarholmen mest.
Kung Oskar var död och fångarne fingo en fridag. Som de nu kunde tala
vid varandra, talte de om rymningsförsök, om hur de skulle slå ihjäl
vakten, och de talte även om den avlidne kungen; och illa talte de om
honom.

– Han skulle ha gett oss fria, om han varit rättvis, sade en fånge.

– Eller skulle han satt in alla felande som gå lösa.

– Då hade han fått vara fängelsedirektör själv, ty hela nationen skulle
ha rykit in.

Det är nu så med fångar, att de anse alla människor vara brottslingar,
och att de själva råkat fast, endast emedan de haft otur.

Emellertid; det var en het sommardag, då stenmannen gick omkring i
stranden och hörde på kungsringningen efter Oskar den Milde. Han letade
under strandstenarne efter stensimpor och spigg; men där fanns inga; och
ute i vattnet syntes varken mört eller löja; följaktligen visade sig
ingen mås och ingen tärna. Då kände han förbannelsen vila över stället,
som inte ens fiskarne eller fåglarne ville nalkas. Och han tänkte
återigen över sitt öde: Han hade förlorat sitt namn, dopnamn och
tillnamn, och hette numro 65. Ett namn som skrevs med siffror i stället
för bokstäver. Han var icke mantalsskriven, betalte icke skatt; visste
icke hur gammal han var. Han var icke mera människa, icke mera levande;
men icke död heller. Han var ingenting. Bara någonting som rörde sig
grått i berget och som solen brände på alldeles rysligt, på kläderna, på
huvudet, med det kortklippta håret, som en gång varit lockar, kammade
med finkam om lördagarne av en moders lena hand. Mössa fick han icke
bära i dag, ty då kunde han lättare rymma. Och när solen stack på hans
hjässa, erinrade han en historia om Profeten Jona som fick en kurbits av
Herren för att kunna sitta i dess skugga.

– Vad han fick se’n! hånade han; ty han trodde på intet gott! Absolut
intet!

I detsamma såg han i strandskvalpet en stor björklövsruska ligga
gungande. Den var alldeles grön, med vit stam, och kunde ha fallit ifrån
en lustresande ångbåt. Han drog den i land, skakade vattnet av den, och
tog den med sig, långt bort i en bergsskreva, där han stöttade upp den
mellan tre stenar. Och under björken satte han sig och hörde hur vinden
blåste sakta i löven, som doftade av finaste harts.

När han suttit en stund i svalkan, så somnade han.

Och han drömde:

Hela berget var en grönskande lund med ljuvliga träd och doftande
blomster. Fåglar sjöngo, bin och humlor surrade och fjärilar fladdrade.
Men ensamt för sig själv stod ett träd som han icke kände; och det var
vackrare än de andra ty det hade flera stammar som en buske; och
grenarne gjorde så fina språng och krokar som på virkningar. Och under
dess blanka löv satt en liten svart och vit fågel som liknade en svala,
men icke var någon.

Och i drömmen kunde han ju tyda fåglalåt, och därför hörde han och
förstod någorlunda vad fågeln sjöng. Och den sjöng: »Dy, dy, dy, dy,
dit! Hyv, hyv, hyv hit! I dy, i dy, i dy do du! Ur dyn, ur dyn, ur dyn
uppstod du!»

Det handlade om dy, om död och om uppståndelse, det förstod han.

Men drömmen gick på. Han stod på klippan, ensam i brännande solen,
brinnande av törst och hunger.

Alla kamraterna hade stött bort honom och hotat hans liv, emedan han
icke ville vara med och lägga mordbrand i fängelset. De stodo i hop
bakom och jagade honom med stenar ut på berget, så långt han kunde
komma. Och nu hejdades han av en mur.

Den såg han ingen möjlighet att stiga över; i sin förtvivlan beslöt han
rusa mot muren med huvudet före och sålunda ge sig döden.

Han rusade ned utför berget; och se, i samma stund öppnades en port, en
grön trägårdsport ... och ... nu vaknade han!

När han tänkte över sitt läge, och såg att den ljuvliga lunden
inskränkte sig till björkruskan, blev han missnöjd i sitt sinne och sade
för sig själv:

– Om det åtminstone varit en lind.

Och när han lyssnade, så fann han, att björken sjöng så hårt; det lät
som när man risslar med sand och småsten; under det att linden kunde
spela de sammetslena hjärttonerna.

Följande dag var björken vissen och gav föga skugga.

Dagen därpå voro löven torra som papperslappar och skallrade som tänder.
Och slutligen stod där i bergskrevan ett stort björkris, som erinrade så
väl om hans barndom.

Då tänkte han åter på profetens kurbits, och han bannade när solen stack
på hans hjässa.

*

Det hade blivit en ny kung, och det blev ny fart i landets regering och
bestyrelse. Och det skulle göras nytt farvatten i staden. Därför
utkommenderades fångarne på pråmar för att muddra.

Det var första gången han på så många, många år fick lämna sin klippa.
Och han for på vatten igen, såg så mycket nytt i sin födelsestad; såg
järnvägen och ångvagnen framför allt. Och det var nedanför stationen de
skulle muddra.

Så började de att hissa opp allt orent som fanns på sjöbotten. Där kom
dränkta kattor och gamla skor, ruttet fett från stearinljusfabriken,
färgfiber från färgeriet Blå Hand, garvarbark från garveriet, och allt
mänskligt elände som tvätterskorna i hundra år sköljt ut från
klappbryggan.

Och det kom en lukt av svavel och ammoniak, som var så outhärdlig, att
endast en fånge kunde stå ut med den.

Men när pråmen var lastad, undrade fångarne var all denna smuts skulle
avlämnas. Svaret fingo de, när båtföraren styrde kurs på deras egen
klippa. Där lastades all dyn ut och kastades på berget, där luften snart
var förpestad. Och de vadade i smuts, och de smutsade sina kläder,
händer, ansikten.

– Detta är helvetet! sade fångarne.

I ett par år muddrade de och lossade på klippan, som slutligen var
försvunnen.

Vinterns vita snö föll varje senhöst, drog täcket med de vita lakanen
över allt det orena.

Och när sista våren kom och snön smälte, så var den elaka lukten borta
och dyn började se ut som jord. Den våren tog muddringen slut, och vår
Stenman fick nu sitt arbete inne i smedjan, så att han aldrig kom ut på
klippan mer. Men en gång på hösten smög han dit och fick se något
underligt. Det växte örter på muddern. Fula, feta örter, visserligen.
Mest av den som kallas brunskära, och vilken liknar en nässla men har
bruna blommor, vilket är fult, ty blommor skola vara vita, gula, blå
eller röda. Och där fanns även riktiga nässlor med gröna blommor, och
kardborrar, syra, tistlar, molla; alla de fulaste, brännande, stickande,
stinkande örterna som människan icke älskar, och som följa sopbackar,
brända tomter och mudder.

– Vi gjorde rent i sjön, och vi fick smutsen! sa fången. Det är tacken
det!

Så kom en tid, då han fördes till en ny klippa, som skulle bli fästning,
och han arbetade åter i sten; sten, sten, sten!

Där miste han ena ögat, och blev slagen då och då. Och där var han så
länge att den nya kungen dog och fick en efterträdare. På kröningsdagen
skulle en fånge benådas och lösgivas. Och den som uppfört sig bäst och
tillika kommit till klarhet om att han gjort orätt, den blev benådad.
Och det blev den! Men då tyckte de andra fångarne att dem skett orätt,
ty i deras kretsar ansågs den vara en stackare som ångrat »det man inte
rår för».

Och så gingo åren igen! Vår Stenman var nu mycket gammal, och som han
var orkeslös till tyngre arbeten fördes han tillbaka till sin klippa och
sattes att sy ihop säckar.

En dag kom prästen och stannade vid Stenmannen där han satt och sydde.

– Nå, sa prästen, ska du aldrig komma härifrån?

– Hur ska det gå till? svarade Stenmannen.

– Jo, när du kommit till insikt om att du gjort orätt!

– Får jag se en människa som gör mer än rätt, så ska jag tro att jag har
orätt! Men det får jag aldrig.

– Mer än rätt, det är barmhärtigheten det! Måtte du få känna den snart!

En dag blev Stenmannen utkommenderad för att anlägga vägar ute på
klippan, vilken han icke sett på kanske tjugo år.

Det var en sommardag igen; varmt var det och ångbåtarne surrade lustigt
förbi, granna som fjärilar.

När han kom ut på udden – såg han icke mer någon klippa, utan en ljuvlig
grönskande lund, där löven glittrade i vinden som småvågor på sjön. Där
voro höga vita björkar och skälvande aspar, och i stranden stodo alar!

Det var som i den drömmen. Och under träden viskade gräs och nickade
blommor, och där flögo humlor och fladdrade fjärilar. Och mångahanda
fåglar sjöngo där, men han kunde icke tyda deras låt, och därav förstod
han att det icke var en dröm.

Förbannelsens berg var vänt i välsignelse, och han kunde icke låta bli
att tänka på profeten och kurbitsen.

– Detta är nåd och barmhärtighet! sade någon inuti honom, en röst eller
en maning vad man skall kalla det.

Och när en ångbåt gick förbi, mörknade icke ansiktena, utan de ljusnade
vid åsynen av den vackra grönskan, ja han tyckte att någon viftade som
man brukar när man far förbi ett sommarnöje.

Han gick en gångstig framåt under susande träd. Där var visserligen
ingen lind, men han vågade icke önska en lind för att icke björkarne
skulle förvandlas till ris; så mycket hade han lärt sig.

Och som han gick lövgången framåt, såg han längst bort en vit mur med en
grön spjälgrind. Och han hörde något spela, som icke var orgel, ty det
var gladare och kvickare i rörelsen. Över muren syntes ett vackert tak
till en villa, och en blågul flagga rörde sig för vinden.

Och över samma mur såg han en boll i granna färger stiga och falla; små
späda röster glammade, och slamret av tallrikar och glas sade honom att
man dukade ett bord.

Han kom fram till grinden, och såg ... Syrenerna blommade; och under dem
dukades ett bord; där lekte barn, där spelades, där sjöngs.

– Detta är paradiset! sade rösten till honom.

Han stod länge och såg; så länge att han, den gamle sjönk ihop av
trötthet, av hunger, av törst, av allt livets elände.

Då öppnades grinden, och ut kom en liten ljusklädd flicka. Hon bar i sin
hand en bricka av silver, och på den stod ett glas, med vin som var det
rödaste han sett. Och barnet gick fram till den gamle, rakt fram och
sade:

– Kom lilla gubbe, så skall du få vin.

Den gamle tog emot och drack. Det var rikemans vin, som kommit långt
bort från solens länder; och det smakade som det goda livets sötma, när
det är som bäst.

– Detta är barmhärtighet! sade hans egen gamla brutna röst. Men du barn
skulle icke i ditt oförstånd ha skänkt mig drycken, om du vetat vem jag
var. Vet du vem jag är?

– Ja; du är en fånge, förstås! svarade flickan.

– Det visste du! Och ändå ... Detta är barmhärtighet.

När den gamle Stenmannen vände tillbaka, så var han icke mer av sten,
utan det hade börjat växa något i honom också.

Och när han vände förbi en brant, såg han ett träd med många stammar som
en buske. Det var det vackraste av alla, och var en get-apel, men det
visste icke gubben. I trädet flög en liten orolig fågel, svart och vit
som en svala, och kallas av folket träsvalan, fast hon heter något
annat. Och hon satte sig längst in i lövet och sjöng så sorgset men
milt:

I dy, i dy, i dy dog du!

Ur dyn, ur dyn, ur dyn uppstod du!

Det var alldeles som i drömmen; och då förstod gubben vad träsvalan
menat.

TOBAKSLADANS HEMLIGHETER

Det var en gång, en ung flicka vid Operan. Hon var skön så att folk
vände sig om på gatan, och hon sjöng som icke många.

Så kom kapellmästarn och kompositören och erbjöd sitt konungarike med
sitt hjärta. Konungariket mottog hon, men hjärtat fick ligga.

Nu var hon stor, så stor som ingen; och hon åkte i en viktoria gatan
framåt och nickade åt sitt porträtt som satt i alla bokhandlares
fönster.

Hon blev ändå större, och kom på brevkort, tvålar och cigarrlådor.
Slutligen hängde hennes porträtt i foajén bland de döde odödliges; och
då blev hon rent ut sagt mycket uppblåst.

En dag stod hon på en brygga ute vid havet, där sjön gick hög och
strömmen var stark. Kapellmästarn stod bredvid, förstås, och många andra
ungherrar med. Den sköna lekte med en ros; och den ville alla herrarne
ha; men blott den skulle få den som kunde ta den.

Och så kastade hon rosen ut i vågorna. Ungherrarne tittade så långt
efter blomman, men kapellmästarn hoppade genast i sjön, sam som en mås
på vågen och hade snart blomman mellan läpparne.

Då skallade en applåd från bryggan, och han som låg i sjön såg i hennes
öga, att hon älskade honom. Men när han nu skulle vända till land så kom
han icke ur fläcken. Där var ström med bakvatten, men det förstod inte
hon på bryggan, utan hon trodde att han lekte, och därför skrattade hon.
Men han som kände dödsfaran missförstod hennes skratt, vilket icke var
något gott skratt; och han kände ett stygn i sitt hjärta och därmed var
hans kärlek slut.

Dock, han kom i land med blodiga händer, som han rivit på bryggan.

– Du skall ha min hand, sade den sköna.

– Den vill jag inte ha, svarade kapellmästarn, vände ryggen och gick.

Det var majestätsbrott mot skönheten, och därför måste han dö.

Hur det gick till att kapellmästarn kom från sin plats, det vet endast
teaterfolk som förstår sig på sådant. Hårt satt han, och det behövdes
två år för att skaka ner honom.

Men föll gjorde han; och när hon fått undan sin välgörare, så
triumferade hon, och blev ändå mer uppblåst, så att det började synas
till och med. Och publiken såg under sminket att hjärtat var elakt;
därför kunde den icke röras mer av hennes sång och den trodde icke på
hennes tårar eller leenden.

Det märkte hon och blev bitter. Hon regerade ännu teatern; kvävde alla
som ville spira upp, och lät hugga ner dem i tidningarne.

Gunsten miste hon, men makten var henne mer; och när hon nu var rik,
mäktig och nöjd, så trivdes hon med livet, och folk som trivas bli
åtminstone inte magra, snarare ha de böjelse att bli feta; och hon
började verkligen bli något litet korpulent.

Hon började så sakta och varligt, så att hon icke märkte det själv,
förrän det var för sent. Pang! Utföre går hastigt, och den här resan
gick med en svindlande fart. Men tortyren hon underkastade sig hjälpte
icke. Hon hade det läckraste bord i staden, men måste svälta, och ju mer
hon svalt, dess fetare blev hon.

På ett år var hon ute ur leken, och fick lönen nedsatt. På två år var
hon halvförgäten och ersatt av yngre. På tredje året blev hon uppsagd;
och då hyrde hon en vindskammare.

– Det var en onaturlig fetma, sade regissören till sufflören.

– Det är inte fetma; det är uppblåsthet, sade sufflören!

*

Nu satt hon på vindskammarn och såg ner på ett stort plantage. Där stod
en tobakslada också, och den tyckte hon om, för det fanns inga fönster
på den, där folk kunde sitta och se på henne. Och där bodde sparvar
under takpannorna; men där hängdes aldrig in tobak, emedan ingen sådan
planterades där.

Sålunda satt hon hela sommarn och såg på sin lada, undrande vad den
skulle vara till, ty portarne voro stängda med stora hänglås, och ingen
syntes gå in eller ut. Att den gömde några hemligheter anade hon, men av
vilket slag skulle hon snart få se.

Det fanns av den förgångna berömmelsen ännu ett par strån som hon höll
fast vid och levde på: det var hennes glansroller, Carmen och Aida, som
ännu voro obesatta, av brist på efterträderska, och i publikens hågkomst
levde ännu hennes framställning, som varit utmärkt.

Nåväl, det blev augusti; lyktorna tändes igen och teatrarne skulle
öppnas.

Sångerskan satt vid sitt fönster och såg ner på ladan, som nyss blivit
rödfärgad och fått tegeltak.

Så kom en man klivande i potatislanden; och han bar på en stor, rostig
nyckel. Han öppnade ladan och gick in.

Så kommo två män till som hon tyckte sig känna igen; och de försvunno
också in i ladan.

– Nu börjar det bli intressant.

Efter en stund kommo de tre karlarne ut, bärande på något stort
underligt som liknade sängbottnar eller avdelningsskärmar.

Utanför porten vände de på skärmarne och ställde dem ifrån sig på lut
mot laduväggen, och nu syntes en kakelugn, men den var målad, illa
målad. Därpå syntes en dörr till något lantligt hus, kanske en jägares
hydda. Så kom en skog, ett fönster och ett bibliotek.

Det var teaterdekorationer. Och efter en stund, kände hon igen
rosenbusken i Faust.

Det var Operans dekorationsmagasin, och vid denna rosenbuske hade hon
själv en gång sjungit »Lilla blomma du är ju».

Ont gjorde det i det arma hjärtat, när hon förstod att Faust skulle opp,
men en tröst fanns: att hon icke sjungit huvudrollen som ju är
Margaretas.

– Låt gå för Faust! Men rör de vid Carmen eller Aida, då är jag död!

Där satt hon nu och såg hur repertoaren ändrades; och hon visste fjorton
dagar före tidningarne vad Operan skulle ge. Det var ju alltid något
roligt! Hon såg Friskytten dras fram med Vargklyftan och allt; hon såg
Den Flygande Holländarn med skeppen och havet; Tannhäuser och Lohengrin
och många flera.

Men så kom det en dag, ty det oundvikliga måste komma. Karlarne släpade
(den ene hette Lindqvist mindes hon och han skötte blockgångarne); och
så kom det fram ett torg i Spanien. Kulissen stod på sned så att hon
icke riktigt kunde se vad det var; men en av karlarne vickade sakta på
ramen, och som han krängde, syntes baksidan, som alltid är ful. Och där
stod med stora svarta bokstäver, vilka visade sig en efter en, sakta
liksom för att pina henne; där stod skrivet, oåterkalleligt, tydligt: C,
A, R, M, E, N. Det var Carmen!

– Nu dör jag! sade sångerskan.

Men hon dog icke, den arma, icke ens när Aida kom fram. Dock, hennes
namn var utplånat ur människornas hågkomst, från bokhandlarnes fönster,
från brevkorten; och slutligen försvann på ett okänt sätt hennes
porträtt ur foajén.

Hon kunde icke förstå att människorna så snart glömde; det var alldeles
oförklarligt. Men hon sörjde sig själv som man sörjer en död; och
sångerskan den firade var ju död!

Så gick hon en dag ensam och spatserade på en öde gata. Där var en
avstjälpning för sopor. Hon stannade utan att tänka vidare på någonting,
men såg tillräckligt av förgängelsen, ty på sophögen låg ett brevkort,
och på det syntes hennes bild som Carmen.

Hon gick hastigt därifrån och grät i sitt sinne. Kom in på en tvärgata
där en liten bokhandlares fönster fick henne att stanna; hon var ju van
att stanna vid sådana fönster och se efter om hon hängde ute. Men här
hängde hon icke. Däremot hängde ett plakat, på vilket hon mot sin vilja
läste de märkliga orden: »Herrans ansikte står över dem som göra ont, så
att han utskrapar deras åminnelse av jorden.»

Dem som göra ont! Det var därför hennes åminnelse var utskrapad. Där var
förklaringen på människornas glömska.

– Men kan ont icke göras gott igen? Har jag icke lidit straff nog?
klagade hon.

Och så gick hon ut i skogen, där inga människor funnos. Som hon gick,
förtvivlad, förkrossad, ödmjuk, såg hon en annan ensam människa som stod
framför henne. Och han frågade med ögonen om han tordes hälsa.

Det var kapellmästarn. Men hans ögon talade icke förebråelser, icke
förödmjukande medlidande, utan de sade fram beundran, förundran, och
ömhet.

– Vad du blivit smärt och fin, Hanna, sade hans mun.

Hon såg på sig, och hon fann att det var sant. Sorgen hade bränt upp det
överflödiga, uppblåsta köttet och hon var skönare än fordom.

– Och lika ung är du! Yngre!

Det var det första goda ord hon hört på långa tider, och när det kom
från honom som hon gjort så illa, då förstod hon vad en god människa var
värd, och det sade hon.

– Har du din röst kvar, Hanna? frågade kapellmästarn, som icke tålde
höra artigheter.

– Jag vet icke! snyftade hon.

– Kom upp i sångrummet i morgon ... Ja på Operan hos mig, få vi höra.
Jag är nämligen re-engagerad där ...

Sångerskan kom; kom igen och kom sig fram igen.

Publiken hade förlåtit och glömt, glömt det onda; och nu är sångerskan
lika stor igen, ja mycket större än förut.

Det var en uppbygglig berättelse!

SANKT GOTTHARDS SAGA

Det är lördagskväll i Göschenen, i kantonen Uri, en av de fyra
urkantonerna, Wilhelm Tells och Walter Fürsts kanton. På norra sidan av
Sankt Gotthard, där germanisk tunga talas, och stilla vänsälla människor
bo, som äga självbestämmelserätt i sina angelägenheter, där den »heliga
skogen» står skyddande för laviner och bergras, där ligger den
grönskande byn vid en bäck, som driver kvarnhjul och håller foreller.

Nu på lördagskvällen när aftonklockan ringer angelus, nu samlas byfolket
vid brunnen under det stora valnötsträdet. Där kommer postmästarn,
amtmannen och själva översten, alla i skjortärmarne och med liar på
axeln. Från dagens slåtter komma de för att tvätta liarne, ty här är
arbetet ärat, och självgjort är bäst. Så komma gossarne också med liar,
och flickorna efter med mjölkstävorna; sist samlas de hemfödda korna av
jätteras där varje ko är stor som en tjur. Fett är landet och välsignat
är det; men vinet växer där icke på norra sidan av Gotthard, icke oliven
heller, icke silkesträdet, icke den frodiga majsen. Grönt gräs och
gyllene korn, det höga valnötsträdet och den feta mangold, det är
landets äring.

Värdshuset Gyllene Hästen ligger vid brunnen, nedanför ett stalp av
Sankt Gotthard; och där i trädgården vid ett enda långt bord sitta de nu
efter dagens arbete, de trötta slåttermännen, alla vid samma bord, utan
rangordning: Amtmannen, postmästarn, översten, dränggossarne med;
fabrikanten, som gör halmhattar och hans arbetare, byns lilla skomakare,
skolmästarn och alla de andra.

De språka om grödan och mjölkningen; och de sjunga tillsammans, sånger
som klinga i enkla treklangar likt vallhornet och skällkoklockorna: De
sjunga om våren och dess rena fröjder, så trofastgrönt och
förhoppningsblått.

Och de dricka det blonda ölet.

Därpå stiger ungdomen upp att leka, brottas, och hoppa, ty i morgon är
skyttefest med tävlingsspel, och då gäller det vara smidig.

Och därför blåstes tidigt taptot i lurarne, den aftonen, så att ingen
skulle komma osövd och dåsig till festerna, där byns ära stod på spel.

*

Söndagen gick in med klockeklang och solsken; festklädda människor
samlades från närliggande byar, och alla sågo utsövda och nyvakna ut.
Nästan alla karlarne hade bytt lien mot bössan; flickorna och de gifta
kvinnorna gåvo dem granskande och uppmuntrande blickar, ty det var för
hus och hem de lärde sig skjuta; och mästerskytten visste att han skulle
få öppna dansen med den skönaste.

Nu kom en väldig skrinda dragen av fyra morska hästar klädda med band
och blommor; och hela skrindan var en enda stor lövsal med bänkar ini;
man såg icke människorna ini den, men man hörde sång inifrån, vacker
högstämd sång, om Schweizerland och Schweizerfolk, det vackraste landet
och det tappraste folket.

Så kom barnens tåg; de gingo två och två, hand i hand, som om de voro
goda vänner, eller som små brudar och brudgummar.

Och när klockorna gingo, drogo sig alla uppåt kyrkan.

Men när gudstjänsten var slut, så började festen; och vid skjutbanan som
var stödd mot Sankt Gotthards väldiga stalp knallade snart skotten.

Postmästarns son var byns mästerskytt, och det fanns inga tvivel om att
han skulle ta priset. Han sköt sin serie, och tog fyra prickar av sex
skott.

Men då hördes oppe i berget ett hojtande och knakande; stenar och grus
rullade ner för branten, och man såg granarne i den heliga skyddsskogen
gunga som för en storm. Snart syntes på ett stenblock, med bössan på
axeln och viftande med hatten, den vilde gemsjägaren Andrea från Airolo,
den italienska byn i kantonen Tessin, på andra sidan fjället.

– Gå icke i skogen! ropade alla skyttarne.

Andrea förstod icke!

– Gå icke i heliga skogen; berget kommer över oss! skrek amtmannen.

– Så låt det komma, då! svarade Andrea och åkte i en rasande fart ned
för branten. Och här är jag!

– Du kommer för sent! svarade amtmannen.

– Aldrig för sent kom jag, gentog Andrea, och gick fram till banan;
slängde geväret sex gånger till kinden, och tog sex prickar.

Nu skulle han varit segraren, men gillet hade sina lagar, och man tyckte
icke om det svarta, välska folket från andra sidan berget, där vinet
växte och silket blev spunnet. Där var gammal fiendskap, och Andreas
skott kunde icke räknas.

Men Andrea gick fram till den skönaste, som var amtmannens egen dotter,
och han bad höviskt att få öppna aftonens dansgille med henne.

Den sköna Gertrud rodnade, ty hon hade ett gott öga till Andrea, men hon
måste avböja hans anbud.

Då mörknade Andrea, och lutande sig framåt, viskade han i hennes öra,
som därvid blev blodrött.

– Min skall du bli, om ock jag skall vänta i tio år. Åtta timmar har jag
gått över berget, för att råka dig, därför kom jag för sent; men nästa
gång skall jag komma i tid om jag så skall gå mitt igenom berget!

Festen var slut, och dansen också. Alla skyttarne sutto utanför Gyllne
Hästen, och Andrea var med; men postmästarns Rudi satt i högbänk, emedan
han var mästerskytten, efter reglerna förstås, men Andrea var det i
verkligheten.

Rudi ville gnabbas.

– Nå du Andrea, sade han, du är en väldig jägare; men du vet: att skjuta
gemsen är ingenting mot att få den.

– Har jag skjutit den, så har jag fått den, svarte Andrea.

– Vackert ock! Barbarossas ring ha alla skjutit på, men ingen har fått
den! gentog Rudi.

– Vad är Barbarossas ring? frågade en främling, som icke varit i
Göschenen förr.

– Jo, svarade Rudi: Där kan du se’n!

Och han pekade uppåt bergväggen, där en stor kopparring hängde på en
krok. Och han fortfor.

– Kejsar Fredrik Barbarossa brukade nämligen gå den här vägen till
Italien; han gick sex gånger, och lät kröna sig, både i Milano och Rom.
Och som han därmed blev tysk-romersk kejsare, så lät han sätta denna
ring i berget på tyska sidan till ett tecken att han vigt Tyskland vid
Italien.

Och när den ringen, säger sagan, kan lyftas av haken, då är det
äktenskapet upplöst, som icke var lyckligt.

– Då skall jag upplösa’t, sade Andrea, såsom mina fäder löste mitt arma
land Ticino från tyrannerna i Schwyz, Uri och Unterwalden.

– Är du icke schweizare? frågade amtmannen strängt.

– Nej jag är italienare, av Schweiziska Edsförbundet.

Därmed laddade han sitt gevär och lade in en järnkula. Siktade och sköt!

Ringen lyftades underifrån; och löst från haken föll den ner,
Hohenstauferns, Barbarossas ring.

– Leve det fria Italien! ropade Andrea! och svängde sin hatt.

Men ingen svarade.

Andrea tog upp ringen, lämnade den till amtmannen och sade:

– Göm den ringen, som ett minne av mig, och av denna dag, då ni gjorde
mig orätt.

Därpå gick han fram till Gertrud och kysste hennes hand. Och så steg han
uppför berget och försvann; syntes igen, och försvann i ett moln. Men
efter en stund syntes han åter, högre opp. Det var icke han, ty det var
hans jätteskugga på molnet; och han stod med lyftad näve, hotande, över
den tyska byn.

– Det var satan själv! sade översten.

– Nej, det var en italienare! invände postmästarn.

– Efter det är sent på kvälln, sade amtmannen, skall jag berätta en
regeringshemlighet, som står i tidningen i morgon.

– Hör! Hör!

– Jo, det telegraferas, att sedan fransmännens kejsare blivit fången vid
Sedan, ha italienarne utjagat franska trupperna från Rom; och Viktor
Emanuel går i detta ögonblick mot huvudstaden.

– Det var stort nytt. Då är det slut med tyskarnes romerska promenader!
– Det visste nog Andrea efter han var så stor i snuten!

– Han måtte ha vetat mer ändå! sade amtmannen.

– Vad då? Vad då?

– Få väl se! Få väl se!

Och de fick se!

*

En dag fick de se främmande herrar komma med sina instrument och kika på
berget; och det såg ut som om de kikat efter Barbarossas ring, för just
dit riktade de kikarn. Och de tittade på kompassen, liksom de inte
visste var norr och söder var.

Och så blev det en stor middag på Gyllne Hästen, där amtmannen var med.
Där taltes vid desserten om millioner och millioner.

En tid efteråt fick de se hur Gyllne Hästen revs ner; hur kyrkan bars
bort, bit för bit och sattes opp ett stycke därifrån; de fick se hur
halva byn raserades; hur kaserner byggdes; hur bäcken ändrade lopp och
kvarnhjulen slopades, fabriken stängdes, kreaturen såldes.

Och så kom tre tusen svarta arbetare, som talade italienska.

Då tystnade de vackra sångerna om gamla Schweizerland och om vårens rena
fröjder.

I stället hördes dag och natt ett bultande; och där Barbarossas ring
hade sutit, drevs en bergborr in; och så börjades skjutningen, ty där
skulle tunneln in genom berget.

Det var nu, som man visste, ingen svårighet att göra ett hål i klippan;
men det skulle sprängas två hål, ett från vardera sidan; och de båda
hålen skulle råkas, jämnt som en spik, och det trodde ingen på, för det
var en och en halv mil att spränga. En och en halv mil!

– Tänk om de inte råkas! Då får de börja om igen!

Men överingenjören hade sagt: De skall träffas.

Och Andrea från italienska sidan han trodde på överingenjören; ty han
var själv en träffsäker karl, som vi veta. Därför inträdde han i
arbetslaget och blev första man.

Det var ett arbete som passade Andrea. Solens ljus, de gröna mattorna
och de vita alperna fick han icke se mer; men han tyckte han sprängde
sig en egen väg till Gertrud, den väg genom berget han i ett stortaligt
ögonblick lovat komma.

I åtta år stod han ini mörkret och slet en hund. Naken stod han mest, ty
där var tretti grader varmt. Ibland stötte de på en flods källa; och då
levde han i vatten; ibland träffade de ett lerlager, och då levde han i
smuts. Nästan alltid var luften skämd, och kamraterna stupade; men det
kom nya. Slutligen stupade Andrea också, och lades in på sjukhuset. Där
fick han den föreställningen, att de båda tunnlarne aldrig skulle
träffas, och det plågade honom mest. Aldrig träffas!

Det låg Uri-bor också på salen och yrade; deras stående fråga i
feberfria stunder var den:

– Tror ni vi ska träffas?

Ja, aldrig hade tessinare och Uri-bor så längtat att få råkas som här,
inne i berget. De visste att om de råkades där, skulle tusenårig
fiendskap upphöra och de, försonade falla i varandras famn.

Andrea blev frisk och kom i gång igen. Han var med om strejken 1875;
kastade något sten, rök in i finkan, men kom ut igen.

År 1877 brann Airolo, hans födelseby.

– Nu har jag bränt mina skepp bakom mig; och nu måste jag fram, sade
han.

År 1879 blev den 19 juli en sorgens dag. Överingenjörn för hela tunneln,
hade gått in i berget till att mäta och räkna; och som han stod där,
fick han slag och dog! Mitt på banan! Där skulle han haft sin grav, som
en Farao, i den största stenpyramid som finns; och hans namn, Favre,
skulle varit ristat där.

Emellertid: åren gingo. Andrea samlade pengar, erfarenhet och kraft.
Göschenen besökte han aldrig; men en gång om året gick han till Heliga
skogen och såg på förödelsen, som han kallade det.

Han såg aldrig Gertrud, skrev icke till henne; det behövde han ej, ty
han levde med henne i sina tankar, och han kände att han fått hennes
vilja.

På sjunde året dog amtmannen, i fattigdom.

– Vilken lycka att han var fattig! tänkte Andrea; och så ha icke alla
mågar tänkt.

På åttonde året hände något märkvärdigt. Andrea stod som första man
längst in i italienska tunneln och slog på sin borr. Luften var knapp
och kvävande, så att han hade öronsusning. Då hörde han ett knäppande,
som liknade den trämaskens kallad dödsuret.

– Är min sista stund kommen? tänkte han högt.

– Din sista stund! svarade något inom honom, eller utom honom. Och han
blev förstämd.

Följande dag hörde han återigen knäppningarne, men tydligare, så att han
trodde det var uret han bar på sig.

Men dagen därpå, som var en helgdag, hörde han ingenting; och nu trodde
han det var örat bara; då blev han rädd och gick i mässan; och i stilla
tankar klagade han över livets ostadighet. Hoppet hade svikit honom,
hoppet att få uppleva den stora dagen, hoppet att få det utsatta stora
priset för den första borren som gick igenom väggen, hoppet att få
Gertrud.

På måndagen stod han dock återigen främst med sin borr, men modstulen;
ty han trodde icke mer de skulle råka tyskarne i berget.

Han slog och slog, men utan fart, såsom hans saktade hjärta slog efter
tunnelsjukan. Då med ens hörde han som ett skott och ett väldigt
brakande, men ini berget, på andra sidan.

Och nu gick det upp för honom att de råkats.

Först föll han på knä och tackade Gud; sedan reste han sig och började
slå. Han slog förbi frukost, förbi middag; förbi raster och aftonvard.
Han slog med vänster arm, när den högra domnat. Därunder tänkte han på
överingenjörn, som stupat mitt framför väggen; och han sjöng de tre
männens sång i den brinnande ugnen, ty luften liksom brann omkring
honom, under det vattnet dröp på hans hjässa och fötterna stodo i lera.

På slaget sju, den 28 februari, 1880, föll han framstupa emot borren som
flög mitt igenom bergväggen.

Ett skallande hurra från andra sidan väckte honom, och han förstod,
förstod att de råkats, att hans sista mödas stund var kommen, och att
han var ägare till tio tusen lire.

Då, efter en kort suck till Allförbarmaren, lade han munnen till
borrhålet, viskade, så ingen hörde’t: Gertrud; och därpå höjde han ett
niofaldigt hurra till tyskarne.

Klockan elva på natten hördes ett rungande Si opp! från italienska
sidan, och vid ett brak som av belägringskanoner ramlade väggen ner.
Tyskar och italienare föllo i varandras famn och gräto, italienarne
kysstes, och alla föllo på knä sjungande ett Te Deum laudamus.

Det var ett stort ögonblick; och det var 1880, samma år då Stanley blev
färdig med Afrika och Nordenskiöld med Vegafärden.

När lovsången till den Evige tystnat, steg en arbetare fram från tyska
sidan och lämnade italienarne ett textat pergament. Det var en äres- och
en minnesskrift till överingenjören, Louis Favre. Han skulle först
passera tunneln, och Andrea skulle föra hans äreminne och hans namn på
det lilla arbetståget till Airolo.

Det gjorde Andrea troget sittande på en skjutvagn framför lokomotivet.

Det var en stor dag! Och natten var icke mindre.

Det dracks vin i Airolo, italienskt vin; och det brändes fyrverkeri. Där
hölls tal, för Louis Favre, Stanley och Nordenskiöld! Där hölls tal för
Sankt Gotthard, den hemlighetsfulla bergstocken, som i årtusenden varit
en skiljemur mellan Tyskland och Italien, mellan Nord och Syd. Ja,
visserligen en söndrare, men också en samlare. Ty Sankt Gotthard har
stått där och lika ärligt delat sitt vatten åt den tyska Rhen som åt den
franska Rhône, åt Nordsjön som åt Medelhavet – – – –

– Och åt Adriatiska, avbröt en tessinare. Var så god och glöm icke
Ticino som vattnar Italiens största flod, den väldiga Po.

– Bravo! Bättre! Leve Sankt Gotthard, det Stora Tyskland, det Fria
Italien och det Nya Frankrike!

Det var en stor natt! på en stor dag.

*

Följande morgon stod Andrea på ingenjörskontoret. Han var klädd i sin
italienska jägardräkt, fjäder i hatten, bössa på axeln och ränsel på
ryggen; vit i ansiktet och vit om händerna.

– Jaså du är nöjd på tunneln nu, sade kassaingenjören, eller
penningmannen de kallade. Nå det kan ingen förtänka dig, och det är bara
murararbete kvar för övrigt. Alltså: avräkningen!

Penningmannen slog i en bok, skrev en lapp och räknade upp tio tusen
lire i guld.

Andrea ritade sitt bomärke, stoppade guldet i ränseln och gick.

Han kastade sig på ett arbetståg; och på tio minuter var han vid den
nerfallna skiljeväggen.

Eldar brunno inne i berget på båda sidor om skenorna, arbetarne hurrade
för Andrea och svängde med mössorna. Det var härligt!

På tio minuter igen var han framme vid tyska sidan. Men när han såg
dagsljuset i öppningen, stannade tåget, och han steg ur.

Så gick han mot det gröna ljuset, och såg byn igen, solig och
grönskande; och byn låg där nybyggd, vit, strålande, vackrare än förr.
Och när han gick fram hälsade arbetarne sin första man.

Rakt på ett litet hus styrde han sina steg; och under ett valnötsträd
bredvid bikuporna stod Gertrud, stilla, fagrare, mildare, alldeles som
om hon stått där och väntat honom, i åtta år.

– Nu kommer jag, sade han; så som jag skulle komma, mitt igenom berget!
– Följer du mig till mitt land?

– Jag följer dig, vart du vill.

– Ringen har du redan; är den kvar?

– Den är kvar!

– Då gå vi med detsamma! – Nej, icke vända om; ingenting får du ta med
dig!

Och de gingo hand i hand! Men de gingo icke åt tunneln.

– Upp på berget! Sade Andrea, och styrde upp på gamla passvägen. Genom
mörkret gick min väg till dig; nu vill jag leva i ljuset, med dig, för
dig!

JUBAL UTAN JAG

Det var en gång en konung som hette Johan utan Land och skälet kan man
gissa sig. Men en annan gång var det en storsångare som kallades Jubal
utan Jag, och skälet skall vi nu få höra.

Klang var hans namn som han fått av sin far, soldaten, och det var musik
i namnet. Men han hade även av naturen fått en stark vilja, vilken satt
som en järnstång i ryggen, och det är en stor gåva, det, och en att ta
vara på i livets strider. Som barn redan, när han började tala, sade han
icke som andra små gossar »han» när han talte om sig själv, utan han
kallade sig genast »jag». »Du har inget jag!» sa’ de gamle. När han blev
lite äldre uttryckte han en önskan med »jag vill». Men då fick han höra
på: »Du har ingen vilja», och »din vilja växer i skogen».

Det var nu oförståndigt av soldaten, men han förstod inte bättre, för
han var soldat och inlärd att bara vilja det som befälet ville.

Unge Klang fann det konstigt att han »icke hade någon vilja» fastän han
hade en sådan stark sådan, men det fick ju gå.

När han blev något vuxen, frågade fadren en dag: »vad vill du bli?»

Det visste inte gossen, och han hade upphört att vilja, emedan det var
förbjudet. Han hade visserligen en längtan till musiken, men det vågade
han inte säga, ty då trodde han det skulle hindras. Därför svarade han
som en lydig son: Jag vill ingenting.

– Då skall du bli vintappare! sa fadren.

Om det nu var därför att fadren kände en vintappare, eller därför att
vinet hade en särskild dragningskraft på honom, det kan man inte säga.
Nog av unge Klang sattes i en vinkällare, och där for han inte illa.

Det luktade så gott av rött lack och franskt vin, därnere, och det var
stora välvda rum som kyrkor. När han satt vid fatet och det röda vinet
rann, så blev han glad i sinnet och började småsjunga först, allehanda
visor han hört.

Patronen som levde i vin, tyckte om sång och glädje, och lät ynglingen
hållas; det klingade så bra under valven. Och när han spände i med
»Djupa källarvalvet», då kom det kunder ner, och det tyckte patron om.

Så kom en vacker dag en handelsresande, som förr varit teatersångare;
och när han fick höra Klang, så blev han så förtjust att han bjöd
Klangen ut på en kolifej om aftonen.

Och de slog käglor, de åt kräftor med dill, de drack punsch, och de
sjöng framför allt.

Mellan skål och vägg och när de druckit duskål sade handelsresanden:

– Varför går du inte till teatern?

– Jag? svarte Klang; inte kan jag nu det?

– Du skall säga: jag vill! så kan du.

Det var en ny lärdom, ty sedan han var tre år, hade unge Klang icke
begagnat orden »jag» och »vill».

Nu tordes han varken vilja eller önska, och han bad icke få bli frestad
mera.

Men handelsresanden kom igen, många gånger, och hade storsångare med
sig. Frestelsen blev för stark; och Klangen tog sitt parti en afton då
han blivit applåderad av en riktig professor.

Så tog han avsked av patronen, och vid ett glas tackade han sin vän
handelsresanden, som återgivit honom självförtroendet och viljan;
»viljan, denna järnstång i ryggen som håller människan upprätt att hon
icke faller ner på de fyra. Och aldrig skulle han glömma sin vän, som
lärt honom tro på sig själv.»

Så gick han att ta avsked av far och mor.

– Jag vill bli sångare! sa han så det klang i stugan.

Fadren tittade efter karbasen, och modren grät; men det halp icke.

– Förlora dig icke själv, min son! var modrens sista ord.

*

Unge Klang fick pengar att gå till främmande land. Där lärde han sjunga
riktigt efter reglerna, och blev på några år en stor storsångare. Tjänte
pengar och fick en egen direktör, som satte opp honom.

Nu blommade vännen Klang, och han kunde säga både jag vill och jag
befaller. Hans jag växte alldeles onaturligt och han tålte icke några
andra jag i sin närhet. Han nekade sig ingenting och han förnekade sig
icke heller. Men nu när han skulle hem till sitt land igen, lärde honom
direktören att det icke gick för sig att heta Klang när man är en
storsångare; han måste ta ett stiligt namn, helst ett utländskt, för det
brukades.

»Den Store» hade en strid med sig själv; ty att ändra namn var ju inte
riktigt trevligt; det påminde om att förneka far och mor, och kunde se
illa ut.

Men, efter som det brukades, så: fick det gå.

Han letade i Bibeln, för att finna det rätta namnet, för där stod de.

Och när han fick upp Jubal, »Lamechs son som uppfann allahanda spel», så
tog han det. Det var ett gott namn och det betydde basun efter
hebreiskan. Som direktören var engelsman så önskade han att Klang skulle
kalla sig Mister och det gjorde han. Mister Jubal, alltså.

Det var ju rätt oskyldigt allt det där, efter som det brukades, men
underligt var det i alla fall, att med det nya namnet, blev Klang en
annan karl. Det gamla förflutna var liksom utplånat, och Mister Jubal
kände sig som född engelsman, talte med brytning, fick polisonger och
höga kragar; ja de rutiga kläderna växte fram liksom barken på trädet av
sig själv; han blev stram och hälsade med ena ögat; vände sig aldrig om
när en bekant ropade an honom på gatan, och han stod alltid mitt inne i
spårvagnen.

Han kände knappt igen sig själv!

Emellertid var han åter hemma i sitt land och var storsångare vid
Operan. Han spelte kungar och profeter, frihetshjältar och demoner, och
när han hade en roll att öva, var han så god spelare, att han trodde sig
vara den han föreställde.

Nu gick han en dag på gatan och var en demon någonstans, men han var
också Mister Jubal.

Så hörde han någon ropa bakom sig: Klang! Han vände sig naturligtvis
inte om, ty det gör inte en engelsman, och för resten hette han ju inte
Klang nu längre.

Men det ropade Klang en gång till. Och så stod hans vän handelsresanden
framför honom, med spörjande blickar och frågande blygt och vänligt:

– Är det inte Klang?

Mister Jubal överfölls av demonen; visande alla tänderna och med ett
öppet gap som om han tog en bröstton ur en av kraniets kaviteter, röt
han ett kort: Nej!

Då kände vännen igen honom, och gick sin väg. Han var en upplyst man,
kunde livet och människorna och sig själv utantill, och han blev därför
varken ledsen eller förvånad.

Men Mister Jubal trodde det; och när han hörde dessa ord inom sig:
»Innan hanen tre resor haver galit, skall du förneka mig», så gjorde han
som Petrus, han gick in i en portgång och grät bitterligen. Det gjorde
han själv, i sina tankar, men demonen i hans hjärta skrattade.

Sedan den dagen skrattade han mest; åt ont och gott, åt sorg och skam,
åt allt och alla.

Hans far och mor visste nog av bladen vem Mister Jubal var, men de gick
aldrig på Operan, för de trodde att det var någonting med tunnband och
hästar, och där ville de inte se sin son.

Mister Jubal var nu den störste storsångaren, och han hade visserligen
satt bort en stor del av sitt jag, men viljan hade han kvar.

Så kom hans dag! Det var en liten flicka vid baletten, som kunde
förtrolla män, och Jubal blev också förtrollad. Så illa förtrollad att
han frågade om han fick bliva hennes .. (Han menade naturligtvis att hon
skulle bliva hans, men så får man inte säga.)

– Du skall få bli min, sa trollerskan, om jag får ...

– Du får allt! svarte Jubal.

Flickan tog honom på orden, och de gifte sig. Först lärde han henne
sjunga och spela; och sedan fick hon allt vad hon ville. Men som hon var
en trollerska ville hon allt vad han icke ville, och så småningom hade
hon hans vilja i sin ficka.

En vacker dag var Mistress Jubal storsångerska; och så stor att när
publiken ropade in Jubal, så mente de frun och inte herrn.

Jubal ville slå sig upp igen, men att göra det på fruns bekostnad, det
ville han inte, och därför kunde han inte.

Han började utplånas och glömmas.

Den lysande krets av vänner som Mister Jubal samlat i sitt ungkarlshem,
samlades nu i hans hem omkring fru Jubal, som bara kallades för Jubal.

Ingen såg åt mistern, ingen drack med honom, och försökte han tala,
hörde ingen på honom; det var som han inte fanns, och hans hustru
behandlades som om hon inte var gift.

Då blev Mister Jubal ensam, och ensam gick han på kaféet.

Där kom han in en afton för att söka sällskap. Vem som helst var han
beredd hålla till godo med, bara det var en människa.

Då fick han se sin gamle vän handelsresanden sitta ensam och ha tråkigt;
och han tänkte: »där har jag en människa i gamla Lundberg»; och så gick
han fram till bordet och hälsade. Men då förvandlades vännens ansikte,
så hemskt, att Jubal måste fråga: »är det inte Lundberg?»

– Jo!

– Känner du inte igen mig? Jubal?

– Nej!

– Känner du inte Klang, din gamle vän?

– Nej! Han är död för länge se’n!

Då förstod Jubal att han var död på ett visst sätt, och han gick ut.

Dagen därpå tog han avsked från Operan och blev sånglärare med
professors titel.

Så reste han till främmande land, och blev borta i många år.

Sorgen och grämelsen kom honom att åldras tidigt.

Men det tyckte han bara om, för då var det inte långt kvar. Dock
åldrades han inte så hastigt, som han ville, och därför skaffade han sig
en vit peruk med långa lockar. Och i den trivdes han, ty den gjorde
honom oigenkännlig, även inför sig själv.

Med långsamma steg och händerna på ryggen gick han på trottoarerna och
grundade; man trodde att han sökte någon eller väntade någon. Mötte
någon hans ögon, så märkte den ingen blick i dem; försökte någon göra
hans bekantskap så talte han endast om saker och ting. Och han sade
aldrig »jag», aldrig »jag tycker», utan »det synes». Han hade förlorat
sitt jag, och det upptäckte han först en dag då han skulle raka sig. Han
hade tvålat in sig och skulle till med kniven framför spegeln. Han såg
och såg rummet bakom sig, men sitt ansikte såg han icke. Då förstod han
hur det var fatt. Och han greps av en häftig längtan att återfinna sitt
jag. Den bästa delen hade han givit sin hustru som fått hans vilja, och
han beslöt att söka upp henne.

När han kom till sitt land igen och gick på stadens gator i sin vita
peruk, kände ingen igen honom. Men en musiker som varit i Italien, sade
högt på gatan: Det är en maestro.

Och straxt kände sig Jubal som om han var en stor kompositör. Han köpte
sig notpapper och började skriva ett partitur, det vill säga, han skrev
upp en mängd långa och korta noter på linjerna, somliga på fiolerna
förstås, andra på träblåsarne och resten på mässingen. Därpå skickade
han in det till konservatoriet. Men ingen kunde spela’t, för det var
ingenting, bara noter.

Så gick han en dag på gatan, och mötte en målare, som varit i Paris.
»Där går en modell», sa målarn. Det hörde Jubal, och han trodde straxt
att han var en modell, för han trodde allt vad man sa om honom, emedan
han icke visste vem eller vad han var.

När han så drog sig till minnes sin hustru som fått hans jag, beslöt han
att söka opp henne. Det gjorde han också, men hon hade gift om sig med
en baron, och rest långt bort.

Då blev han trött på sökandet, och som alla trötta män fick han en
längtan till sina dagars upphov, sin mor. Han visste att hon satt som
änka i en kåk oppe i bergen, och dit gick han.

– Känner du inte igen mig? frågade han.

– Vad heter du? frågade modren.

– Vad din son heter, vet du inte det?

– Min son hette Klang, men du heter Jubal, och den känner jag inte.

– Hon förnekar mig!

– Som du förnekat dig själv och din mor.

– Varför tog ni viljan från mig, då jag var barn?

– Din vilja gav du åt en kvinna.

– Jag måste annars hade jag inte fått henne. Men varför sa ni att jag
inte hade någon vilja?

– Ja, det var far, kära barn, och han förstod inte bättre. Förlåt honom
nu, för han är död. För resten ska barn inte ha någon vilja, men vuxna
män ska ha det.

– Tänk att du kunde reda det där så bra, mor! Barn ska inte ha’t, men
vuxna ska ha’t.

– Hör du Gustaf, sa modren; Gustaf Klang ...

Det var hans båda namn, och när han hörde dem blev han åter sig själv.
Alla roller, kungar och demoner, maestron och modellen röko sin väg, och
han var endast sin mors son.

Då lade han sitt huvud i hennes knä och sade:

– Nu vill jag dö! Jag vill dö!

GULLHJÄLMARNE I ÅLLEBERG

Anders var född på Falbygden och hade i sin ungdom marscherat kring land
och rike med alnstickan och tygpackan. Men en dag tyckte han det var
bättre marschera med gevär och slita kronans kläder, och därför tog han
värvning på Västgöta-Dal. Detta gjorde att han en gång blev kommenderad
opp till Stockholm på bevakningstjänst.

Vännen Kask, så hette han numera, fick en dag permission; och
följaktligen skulle han gå på Skansen. Men när han kom till porten, så
hade han ingen femtiöring och fick alltså bli utanföre. Han titta så
långt på staketet och tänkte: jag går väl omkring; allti finns det en
stätta; i nödfall så äntrar jag.

Det var i solbärgan när han följde sjölaggen och strök långs med
bergroten; men staketet syntes högt upp i luften och därinnanför hördes
sång och musik. Kask gick och gick, runt, runt, men såg ingen stätta,
och staketet försvann ini nötskogen. Trött, slog han sig ner i backen
och sprita nötter.

Då kom en furufnatt och satte svansen i vädret:

– Låt bli mina nötter! sa’ ekorrn.

– Ja, om du visar mig till stättan, sa’ Kask.

– En bit på vägen, svarte ekorrn.

Han skutta före och soldaten efter. Så var fnatten borta.

Där kom en igelkott prasslande i lövet.

– Följ mig, sa’ han, så ska du se stättan.

– Gakkmä sa’ pinnso’n! Nej tack!

Men igelkotten följde ändå.

Så kom huggormen. Det var en fin karl; han kunde läzzpa med tungan och
göra krumbukter.

– Följ mig, sa han, zå zga du phå ze ztäddan!

– Jag följer, sa Kask.

– Men du zga vara phin; du zga inte tzrampa på mig! Jag thycker om det
phina.

– Så fin karl är ju inte en soldat, sa Kasken, men jag har inte
al-stövlarne på, likvisst.

– Träd på’n, sa igelkotten, annars biter han dig så fint!

I detsamma lyfte huggormen på halsröstet och krokade av:

– Pass! sa igelkotten, och rök på ormen. Jag är inte så fin, men jag
visar mina pinnar, jag.

Så gjorde han slut på ormen, och försvann.

Nu stod soldaten ensam i skogen och ångrade att han försmått den taggiga
pinn-so’n.

Det hade mörknat, men halv-tunglet syntes mellan björk- lövet, och det
var alldeles ned-tyst.

Då tyckte sig soldaten se en stor gul hand som vinkade, fram och
tillbaks. Han gick ditåt och fick se att det var ett Lönn-löv, vilket
brukar gestikulera så där med fingerna, utan att man vet vad det menar.

Som han stod och tittade hörde han en Asp skälva:

– Hu, jag fryser, sa’ Aspen, för jag har blitt våt om fötterna; och jag
är så rädd.

– Vad är du rädd för då? frågade soldaten.

– Jo, det sitter en pyssling ini berget.

Då förstod soldaten vad Lönnen menat, och han såg verkligen en pyssling
sitta ini berget och koka gröt.

– Vad är du för en? sa’ pysslingen.

– Jag är på Vässkötta-Dal, var är du nånstans?

– Jag är i Ålleberg, jag, sa’ pysslingen.

– Men Ålleberg ligger i Västergylln, svarte soldaten.

– Vi ha flyttat hit, nu! sa’ pysslingen.

– Det lögst du, svarte soldaten, fick fatt i grytstjärten och lade
gröten i elden.

– Nu ska vi se på Musbo’t, sa han och gick in i berget.

Där satt jätten vid en stor brasa och glödgade en järnstång.

– God dag, god dag, sa’ soldaten och räckte handen.

– God dag igen! svarte jätten och gav järnstången så rö han var.

Kask tog emot och kramade järnet så att det väste:

– Du är varm om händerna! Vad hetter du?

– Jag heter Jätten Svensk, sa trollet.

– Det var ett gammalt bra handtag, det var svenskt och nu förstår jag
att jag är i Ålleberg. Kanske Gullhjälmarne sover där ännu?

– Tyst! tyst! tyst! sa’ jätten och hyttade med eldkäppen.

– Du ska få se dem, efter du är på Vässkötta-Dal; men du ska lösa min
gåta först, mente jätten.

– Vill du mulbändas med en landsman, så låt gå! Men lägg bort eldgaffeln
först.

– Jo: Kask, du ska säga Svenska historien medan jag röker en pipnubb, så
ska du få se på Gullhjälmarne sedan; hela historien.

– Det maxar jag, fast jag inte var något övernöt på korpralskoln. – Jag
ska dra mig till minnes lite först, ändå.

– Men det är ett villkor: du får inte nämna namn på en kung, för då blir
de onda därinne; och när de bli onda, då vet du ...

– Det var farlig svårt; men, tänd nubben du, så börjar jag. Här har du
eld!

Soldaten gastkramade sitt huvud en stund; därpå började han:

– Ett, två, tre! Anno 1161 och däromkring blev Sverige till; ett rike,
en kung och en ärkebiskop – är det nog?

– Nej, sa Svensk, det var för litet. En gång till!

– Så här då! – Anno 1359 var Svenska folket färdigt, ty då sammanträdde
fyraståndsriksdan och den varade med avbrott ända till 1866.

– Du som är soldat, sade Svensk, du ska väl tala lite om krig.

– Det finns bara två krig, som ha någonting att säga: och de slutades
med två freder, den i Brömsebro 1645 då vi fick Härjedalen, Jämtland och
Gotland, och den i Roskilde 1658, då vi fick Skåne, Halland, Blekinge
och Bohuslän. Och därmed är Svenska Historien färdig; det andra var bara
slagsmål.

– Nå men konstitutionerna då?

– Ja vi fick envälde 1680 och det varade till 1718; sen blev
frihetstiden till 1789 då enväldet kom igen. Och så gjorde Adlersparre
revolution 1809 samt lät Hans Järta skriva konstitutionen som lever än.
Nu behöver du inte veta mer. Har du rökt ur nubben?

– Tja! sa jätten. Det var jämnt skägg. Och nu ska du få se på
Gullhjälmarne!

Den gamle reste sig med möda och gick in åt berget följd av soldaten.

– Gå tyst! sa jätten och visade på en riddare i gullhjälm som satt
sovande vid en klippdörr. Men i detsamma snavade Kask och slog sitt
klackjärn mot en sten så att det eldade om’et.

Då vaknade Gullhjälmen genast och så kvickt som om han sovit på vakten
ropade han:

– Är det tider än?

– Ännu icke! svarte jätten.

Gullhjälm-riddaren satte sig ner och somnade åter straxt in.

Jätten öppnade bergväggen och soldaten såg en stor sal framför sig. Ett
ändlöst bord sträckte sig mitt genom salen och i halvskymningen syntes
den lysande samlingen av gullhjälmar sitta i karmstolar med guldkronor
på ryggstöden. Vid kortändan satt en man som var huvudet högre än de
andra; och hans skägg räckte ner till midjan som på Moses eller Jesaias;
och han hade klubban i sin hand.

Alla tycktes sova men icke den sömn som om natten återgiver krafter,
icke heller den sömn som kallas den eviga.

– Pass nu på, sade jätten, skall du få höra på årsmotsmässan.

Han tryckte på en stor granat i berghällen och tusen lågor tändes.

Då vaknade Gullhjälmarne.

– Vem där? frågade mannen med profetskägget.

– Svensk! svarade jätten.

– Gott namn! sade Gustav Eriksson Vasa, ty det var han. Hur långt är det
lidet?

– Till året efter Kristi börd, ett tusen, nio hundra och tre.

– Tiden går, han I också gått framåt? Ären I än ett land och ett folk?

– Vi äro! Men sedan Gustav Den Förste har landet vuxit. Med Jämtland,
Härjedalen och Gotland.

– Vem tog det?

– Ja, det skedde under Drottning Kristina; men det var hennes förmyndare
som tog.

– Och sedan?

– Sedan fick vi Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän.

– Det var dalern! Vem tog det då?

– Karl den tionde Gustav.

– Än sedan då?

– Sedan är det inte mer!

– Det är allt?

Nu knackade det i bordet.

– Erik den Helige begär ordet! sade Gustav Vasa.

– Erik Jedvardson är mitt namn och Helig var jag aldrig. Får jag fråga
Svensk var mitt Finland tagit vägen?

– Finland gick tillbaks till Ryssland, på egen begäran av
Anjalaförbundets män, och genom freden i Fredrikshamn 1809, då finnarne
hyllade Tsaren.

Gustav II Adolf begärde ordet.

– Var äro Östersjöländerna? frågade han.

– Återtagna av ägarne, svarade Svensk.

– Och kejsarn, finns han kvar?

– Det finns två kejsare, en i Berlin och en i Wien.

– Två Habsburgare?

– Nej, en Habsburgare och en Hohenzollare och det kallas för Tysklands
enhet, sa’ Bismarck!

– Ofattligt! – Och katolikerna i Norra Tyskland, äro de omvända?

– Nej! Katolikerna äro majoritet i Nordtyska Riksdagen, och
Berlinerkejsarn inverkar för närvarande på kardinalkollegiet för att få
bestämma påvevalet.

– Finns påven kvar då?

– Ja väl finns han kvar, fastän det dog en nyss.

– Och vad vill Brandenburgarn i Rom?

– Det vet man inte; några säger att han vill bli Romersk-Tysk kejsare av
Evangeliska Bekännelsen.

– En synkretist-kejsare som Johan Georg av Sachsen drömde om. Nu vill
jag inte höra mer. Försynens vägar äro underbara och vi dödlige, ja vad
äro vi? Stoft och aska!

Karl XII begär ordet.

– Kan Svensk säga mig vad Polen nu är?

– Polen finns icke mer. Det är delat!

– Delat? Och Ryssland?

– Ryssland firade nyligen Petersburgs grundläggning, och Borgmästarn i
Stockholm gick med i processionen.

– Som fånge?

– Nej, som inbjuden. Alla nationer äro numera lite vänner, och i Kina
har nyligen en fransk armékår godvilligt stått under en tysk
fältmarskalk.

– Det var dyrbart! Är man vän med sin fiende numera?

– Ja, man är genomträngd av Kristendomens anda, och man har stående
fredsdomstol i Haag.

– Vad har man för slag?

– Fredsdomstol.

– Då är min tid ute! Ske Guds vilja!

Konungen fällde hjälmens visir och talade icke mer.

Karl den XI begärde ordet.

– Nå, Svensk, hur är det med gamla Sveriges finanser?

– Det är svårt att säga, ty jag tror inte de kan bokhållerit riktigt.
Men ett är säkert, eller två; att halva svenska jorden är pantsatt i
utlandet, belånad till nära 300 millioner.

– Åh herre Gud!

– Och kommunernas skulder uppgå till nära 200 millioner.

– 200?

– Och åren 1881–1885 utvandrade 146 tusen svenskar.

– Låt mig inte höra mer!

Gustav Vasa slår klubban i bordet.

– Av allt vad jag förstått är det icke väl beställt med landet.
Dröngöter ären I, lata, avundsamma, sorglösa; tröga att göra något,
snabba att hindra. Men du Svensk, hur har min kyrka det, och mina
präster?

– Kyrkans präster äro jordbrukare och mejerister; biskoparne sitta med
ända till 30 tusen kronors lön och samla pengar, alldeles som före
Västerås recess; för övrigt äro de kättare nästan allesammans, eller
fritänkare vi kallar. Det väntas nog ett slags reformation igen, vad det
sen blir.

– Så? Så? – – – Men vad är det för musik och sång härovanpå?

– Det är Skansen! Det är ett berg på vilket man samlat alla
fosterländska minnen, liksom om man i förkänslan av slutet gör sitt
testamente och plockar ihop souvenirer av det förgångna. Det visar
vördnad för fädren, men mer är det inte.

– Av vad som framgått vid detta årsmot, synas förfädrens verk och
gärningar ha uppslukats av tidens ström; somt flyter opp, annat sjunker
ner. Här sitta vi som skuggor av oss själva, och för er levande böra vi
icke vara annat. – – – Släck ljusen!

Jätten Svensk släckte ljusen och gick ut, följd i hälarne av soldaten,
som han bad stiga in i liksom en bur.

– Om du nu talar om det här, sade jätten, så är du olycklig.

– Ja, det förstår jag, svarade Kask. Men jag skall lägga det på minnet!
Tänk i alla fall: att de har supit opp gamla Sverige och stampat på’t i
utlandet! – Det är ju alldeles vådligt; om det är sant!

Knäpp! sa det i turbinen; hissen gick upp med soldaten, upp på Skansen.
Och där stod han mitt i solnedgången, just som det ringde i Håsjöstapeln
och Gustav Vasa höll sitt intåg i Stockholm omgiven av sina Dalkarlar.

BLÅVINGE FINNER GULDPUDRAN

Den rike mannen hade en gång kommit ut till den fattiga ön och förälskat
sig i honom. Varför, kunde icke den rike mannen säga, men han var
betagen; möjligen liknade denna ö ett förgätet barndomsminne eller en
vacker dröm.

Han köpte ön, byggde en villa och planterade allehanda ljuvliga trän,
buskar och blomster. Havet låg utanför; egen brygga hade han med
flaggstång och vita båtar; ekar stora som kyrkor beskuggade hans hus,
och friska vindar ströko över grönskande ängar. Han hade maka, barn,
tjänare, dragare; han hade allt, men en sak fattades honom; det var en
småsak, men den viktigaste av alla, den han hade glömt tänka på: det var
källvatten. Där grävdes brunnar och sprängdes i berg, men det kom bara
salt, brunt vatten. Det filtrerades, blev klart som kristall men förblev
salt. Där satt sorgen.

Då kom i de tiderna en Herrans benådade som haft lycka i alla sina
förehavanden, och var en av världens berömdaste män. Vi minnas hur han
slog sin diamantstav i berget och, som Moses, fick han klippan att ge
vatten. Nu skulle diamantborras, såsom man borrat i andra berg och fått
vatten ur alla. Man borrade här; för hundra riksdaler, för tusen, för
flera tusen, men man fick bara saltvatten. Här var tydligen ingen
välsignelse; och den rike mannen märkte sig noga, att man icke får allt
för pengar, icke ens en dryck friskt vatten, när det vill sig illa.

Då blev han tung i sinnet, och livet log icke längre. Skolmästarn på ön
började emellertid läsa i gamla böcker, och skickade efter en klok gubbe
som gick med slagruta; men det halp icke.

Men prästen som var klokare än så, sammankallade en dag skolbarnen, och
utfäste en belöning för den som kunde finna en ört kallad guldpudran och
som visade källdrag.

– Den har blommor som Daggkåpan och blad som Mandelblomman, vilken ock
kallas Stenbräckan. Och det ser ut som guldstoft på de översta bladen.
Kom nu ihåg det!

– Blommor som Daggkåpan, och blad som Mandelblomman, upprepade barnen;
och så rände de ut i skog och mark att söka guldpudran.

Ingen av barnen fann den. En liten gosse kom visserligen hem med
Rävmjölken, som har lite guld i toppen; men den är giftig, och den var
det inte. Och så tröttnade de att leta.

Men det fanns en liten flicka som inte gick i skolan än; hennes far var
dragon, ägde ett litet torp, var mera fattig än rik. Hans enda skatt var
den lilla dottern; och hon kallades i byn med det vackra namnet
Blåvinge, därför att hon alltid var klädd i en himmelsblå tröja med vida
ärmar, som viftade när hon rörde på sig. Blåvingen är för övrigt en
liten blå fjäril som syns i högsommarn på grässtrån, och vars vingar
likna bladen på linblomman, en flygande linblomma som har munspröt där
stoftsträngarne sitta.

Blåvinge, dragonens nämligen, var ett ovanligt barn, talade så
förståndigt men sällsamt, så att ingen visste var hon fick orden ifrån.
Alla människor tyckte om henne, och djuren med; höns och kalvar följde
henne, och hon vågade klappa själva tjurn. Hon gick ofta ut ensam, blev
borta, och kom igen; men när man frågade var hon varit, kunde hon inte
säga det. Då hade hon likvisst så mycket att berätta. Hon hade sett
ovanliga ting, och mött både gubbar och fruar, som hade sagt det och
det. Dragonen lät henne hållas, ty han trodde sig ha märkt att hon hade
någon som skyddade sig.

*

En morgon gick Blåvinge ut på strövtåg. Genom ängar och hagar styrde hon
sina små steg; och hon sjöng mest för sig själv, sånger som ingen hört
förr och som kom för henne. Morgonsolen sken så ungt som om den var
nyfödd, luften kändes kraftig och utsövd, daggen dunstade och dess
friska fukt svalkade det lilla ansiktet.

Som hon kom in i skogen, mötte hon en grönklädd gubbe.

– God dag, Blåvinge, sa’ gubben. Jag är trädgårdsmästarn på Sol-glänta.
Kom med skall du se på mina blommor.

– För stor ära för mig, svarte Blåvinge.

– Nej, ty du har aldrig pinat växter.

Så gick de tillsammans och kom till stranden. Där var en liten vacker
bro som ledde ut till en holme, och dit gick de.

Det var en trädgård! I den fanns allt, stort som smått, och det var
ordnat som en bok.

Själv bodde han i ett hus som var byggt av växande alltid- gröna träd,
tallar, granar, enar med riset på; golven voro lagade av växande
alltidgröna buskar och örter. Mossor och lavar växte i golvspringorna,
för att hålla tätt, kråkris, mjölon, linneor utgjorde själva tiljorna.
Taket bestod av slingerväxter, jungfruvin, kaprifolium, clematis,
murgrön; och det var så tätt att inte en droppe regn gick igenom.

Utanför dörren stodo bikupor, men i stället för bin bodde där fjärilar.
Och när de svärmade ut, så var det en syn.

– Jag tycker inte om att pina bin, sa’ gubben. Och för resten är de så
fula; de ser ju ut som ludna kaffebönor, och sticks gör de också, som
huggormar.

Och så gick de ut i trägårn.

– Nu ska du få läsa i naturens A-B-C-bok, du skall få veta blomstrens
hemligheter och örternas känningar. Men du får icke fråga, bara höra och
svara. – – – Ser du, barn; på den här gråsten växer något som liknar
gråpapper. Det är det första som kommer, när berget blir vått. Berget
möglar; möglet kallas lavar. Här ha vi två stycken; den ena liknar
renens horn; kallas också renlav, och är renens viktigaste föda. Den
andra heter Islandslav och liknar ... Vad liknar den?

– Den liknar en lunga, för det står i naturläran.

– Ja, den liknar under förstoringsglas lungans luftblåsor, och därav
lärde sig mänskorna att begagna den i bröstsjukdomar, ser du. – När nu
emellertid bergets lavar samlat mylla, så komma mossorna. De ha ett
slags enklare blommor och sätta frö; de likna isblommorna på
fönsterrutorna, men du skall se att de även likna ljung, och barrträd
och allt möjligt, för alla växter äro släktingar. Den här väggmossan ser
ut som en gran, men har ett fröhus som vallmon, fastän enklare. På
mossorna växer snart ljungen. Om du nu ser på ljungen med ett starkt
förstoringsglas, så blir han en mjölkört, Epilobium på latin, eller en
rododendron, alldeles som almen, vilken bara är en stor nässla.
Myllmattan är färdig, och i matjorden växer allt; människan har till sin
nytta infångat en del växter, men naturen själv har givit henne
anvisningar om vilka hon skulle taga, och huru de skulle användas. Detta
är icke märkvärdigare än de prydnader och färger som blommorna fått för
att säga insekterna var honingen finnes. Du har själv sett på rågaxet,
där bakarens redskap hänga utanför som bagarskyltar. Och om du ser på
linet, den nyttigaste av alla växter, så har han själv lärt människan
spinna. Se bara i blomman, så finner du lintotten, där stoftsträngarne
sno sig omkring stiftet som blår kring tenen. För att uttrycka sig
tydligare lät naturen en liten snyltört kallad Binda slingra sig kring
hela plantan, opp och ner, fram och tillbaks som skytteln i vävstolen.
Underligt är att det icke var en människa, utan en fjäril som först kom
på att linet kunde spinnas. Han heter linvecklaren; och av bladen
spinner han med sitt eget silke små vaggtäcken och lakan åt sina barn.
Men se’n linet börjat odlas, är han slug att passa tiden, så att hans
små äro flygfärdiga straxt innan linet ryckes.

Och läkedomsörterna, må du tro! Se på den där stora vallmon; eldröd som
febern och vansinnet! Men i botten på blomman är ett svart kors; det är
aptekarns giftetikett. Och mitt i korset sitter en romersk vas med
räfflor på. I dessa räfflor repar man, så rinner läkemedlet ut, som kan
ge döden, illa använt; men kan ge dödens snälla broder, sömnen, rätt
använt. Ja, så klok och givmild är naturen. Men nu ska vi titta på
Guldpudran! – – –

Här gjorde han en paus för att se om Blåvinge var nyfiken. Men det var
hon inte.

– Nu ska vi se på guldpudran!

En paus till! Nej, Blåvinge kunde tiga, fast hon var så liten.

– Nu ska vi se på guldpudran, som har Daggkåpans blommor och
Stenbräckans blad. Detta är hennes känne, och säger var källan finns.
Daggkåpan samlar både dagg och vatten i sina blad, är själv en liten
klar källa; men stenbräckan spränger berg. Utan berg får du ingen källa,
berget må ligga hur långt bort som helst. Detta säger guldpudran åt dem
som förstå. Hon växer här på ön, och du skall få veta platsen, därför
att du är snäll. Ur din lilla hand skall den rike mannen få det friska
vattnet för sin torra själ, och genom dig skall denna ö bli välsignad.
Gå i frid, mitt barn. När du kommer in i nötskogen, finner du en
silverlind till höger; under den ligger en kopparorm, som inte är
farlig. Han skall visa dig vägen till guldpudran. Men innan du går,
skall du ge gubben en kyss, endast dock, om du vill själv.

Blåvinge räckte fram sin lilla mun åt gubben och kysste honom. Då
förvandlades gubbens ansikte, och han stod där femtio år yngre.

– Jag har kysst ett barn, jag har fått ungdom! sade trägårdsmästarn; och
du är mig ingen tack skyldig. Farväl!

Blåvinge gick till nötskogen. Där spelade silverlinden, och humlorna
sjöngo därtill i lindblommen. Kopparormen låg där mycket riktigt, men
han såg ut som han ärgat något.

– Se där är Blåvinge, som skall ha guldpudran, sade kopparormen. – Du
skall få den, men på tre villkor: inte skvallra, inte narras, inte vara
nyfiken. Gå nu rakt fram, så hittar du guldpudran.

Blåvinge gick rakt fram. Så mötte hon en fru.

– God dag, sa’ frun. Har du varit hos trägårdsmästarn i Solglänta?

– God dag, fru, svarte Blåvinge och gick vidare.

– Du skvallrar åtminstone inte, sade frun.

Så mötte hon en zigenare.

– Vart skall du gå? frågade zigenaren.

– Jag skall gå rakt fram! svarade Blåvinge.

– Då narras du inte! sade zigenaren.

Så mötte hon ett mjölkbud. Men hon kunde inte förstå varför hästen satt
inne i kärran och mjölkkusken var spänd i skacklorna och drog.

– Nu skenar jag, sa kusken och satte i att springa, så att hästen föll i
diket. – – – Nu ska jag vattna rågen, sa’ kusken och tog locket av en
mjölkflaska för att vattna i åkern.

Blåvinge tyckte nog det var konstigt, men såg inte dit, utan gick
vidare.

– Du är inte nyfiken heller, sade mjölkkusken.

Och nu stod Blåvinge vid en bergrot; solen lyste in mellan hasslarne på
en grön sträng av den saftiga örten, vilken sken som det klaraste guld.

Där var guldpudran; och Blåvinge såg hur hon följde källådern från
berget ner i den rike mannens äng.

Då föll hon på knä, och plockade tre guldpudror som hon gömde i sitt
förkläde; och med dem gick hon hem till sin far.

Dragonen tog på sig kasken, sabeln och tröjan; och så gick de till
prästen. Sedan följdes de åt alla tre till den rike mannen.

– Blåvinge har funnit guldpudran! sade prästen när han kom i salsdörrn!
Och nu är vi rika hela byn, för nu blir det badort!

Och det blev badort; det kom ångbåt och handelsman; där blev värdshus
och postkontor, läkare och aptek. Guld strömmade om somrarne ini byn,
och det var sagan om guldpudran som kunde göra guld.

ÖVRIGA SAGOR

PINTORPA-FRUNS JULAFTON

Kammarherrn och hans fästmö hade kommit så långt att de skulle möblera
våningen och gifta sig. Och som han älskade henne över allt annat, så
skulle hon få bestämma om bosättningen, för då blev hon ju nöjd, och
hade icke att förebrå honom något, och det är ju riktigt.

Nå! Kammarherren kom upp i våningen vid middagstiden för att se och
beundra det blivande hemmet, som de valt vid den vackraste gatan och med
en stor härlig utsikt över Djurgården.

Så fick han se! I salen, som ju skall vara ljus och glad, då man råkas
vid det dagliga brödet för att tillsammans hämta sig från livets mödor,
hade fästmön låtit sätta upp gardinerna. Men gardinerna, som skola vara
ramen både till rummet och till utsikten utanför, och som måste hänga i
vackra veck som det fallande vattnet, de voro spända framför fönstren
likt jalusier, och de dolde följaktligen den dyra och vackra utsikten.
Men väven var även halvt genomskinlig så att man såg fönsterbågarnes
fula skelett, och allting i rummet fick en färg av damm.

Utan att tänka sig för, tog fästmannen i gardinen, lyfte den och lade på
en hållare som fanns i väggen. Och nu strömmade ljuset in, klart och
ljusgrönt från det stora vårlandskapet utanför.

Men fästmön tog gardinen från hållaren och fällde ner den igen:

– Så här ska det vara, sa’ hon.

Då vände sig kammarherren om, för att se om det orimliga var allvar; och
när han såg i den älskades vackra ansikte med det sträva uttrycket
förstod han att hon icke älskade ljuset. Och han blev rädd för henne.
Men när han nu såg på gardinerna igen, märkte han att de liknade dammig
spindelväv, eller segelgarn, eller gråpapper, eller sådant som getingar
bygger bo med; och han kände sig inspunnen, infångad. Men det var för
sent att ta sig lös, ty det var lyst för tredje gången och han var en
gammaldags, trohjärtad själ, som trodde att kärleken skulle besegra
allt.

Men när han kastade en förtvivlad blick emot taket för att uppifrån
fånga en stråle av ljus, upptäckte han att gardinstängerna voro
smutsfärgade och att man sågat bort ornamenten i ändarne, vilket såg
rysligt slarvigt och dumt ut.

Klok karl var han, och därför behöll han sin anmärkning för sig själv,
när han tänkte: Man kunde ju ha valt kortare stänger så hade man sluppit
såga.

Dock, fästmön, som kunde läsa hans tankar, svarade på hans tysta
anmärkning:

– Stängerna voro för långa!

Men då kunde han inte tiga, utan talade:

– Det fanns väl andra stänger än de där!

– Ja, men de där voro för långa!

Då övergick han till andra samtalsämnen. Frun hade möblerat sitt rum med
betsat träd, liknande stelnat blod. Och allting var hårt, kantigt och
skärande:

– Det är modernt! sa fästmön.

Möbeltygen sågo ut som visset och ruttet löv, unkna grönsaker,
blekselleri och strö.

– Det är modernt! sa’ fästmön.

Och då var ju ingenting att invända, för det är det icke.

Men spindelvävarne följde från rum till rum, och vissna löven och blod,
och smutsfärger.

Och så det där hårda och kantiga; bara räta linjer som i geometrin.
Lamporna voro som vagnslyktor, fyrkantiga och stela; där fanns icke ett
ornament på någonting; jo det fanns en orm på en ljusstake, och den stod
på hennes skrivbord. Men det plågsammaste var porträttsamlingen på
väggar och cheminéer. Där voro alla hans fiender; både de av hennes
släktingar som sökt hindra hans giftermål genom förtal, och de som sökt
stänga hans bana; alla som i litteratur, konst och musik voro honom
motbjudande hängde där eller stodo där.

Han övervann sig dock och sade ingenting, ty han trodde på kärleken.

– Det är tanklöshet eller oförstånd! sade han sig, och gick sitt öde
till mötes som en man skall.

*

Nu ska vi se!

De voro gifta och det var mycket härligt. Men! men, men! Det är så många
men, även i det bästa, och här funnos oräkneliga men.

När de båda makarne åto första måltiden tillsammans, märkte mannen att
servisen var dekorerad på ett ovanligt sätt. Och när han såg efter, så
var tallriken målad med spindlar. Det var nu inte farligt, men det var
icke trevligt se spindlar i maten. Det stoppade han i påsen, för han
ville inte göra henne ond; ledsen kunde hon inte bli, bara ond. – Men
han kunde å andra sidan icke underlåta att tänka på spindelvävarne för
fönstren, och sätta dem i sammanhang med spindlarne i maten.

Så var det ett fel på varje sak, ett sånt där litet fel som gör livet
olustigt och snett, och blir ändå snedare om man icke rättar det. Men,
det var så tråkigt göra anmärkningar, för då fick man heta gnatig om man
vände sig till frun; och vände man sig till tjänarne så hette det man
lag sig i hushållet. Emellertid, bland annat, så saknades en senapssked.
Han valde den vackraste formen för en upplysning, gjorde sig själv
medbrottslig till glömskan och framställde saken skämtsamt:

– Vi (vi två!) ha glömt att köpa senapssked!

Frun blixtrade till som straxt före åskväder, och bad jungfrun ta in en
tesked. Teskeden kom, men den gick inte ner i kannan.

Senap är nu ett skarpt och hetsigt ämne, som man ogärna vidrör, och icke
ostraffat dröjer vid; men vissa enklare maträtter, i synnerhet illa
lagade, fordra ovillkorligen senap för att förgyllas opp; och mannen var
icke skapt som storken så han kunde sticka ner näbben i kannan. Frågan
blev därför oavgjord, men brännande, då frun avgav ett löfte att hon
skulle själv köpa senapssked, när hon gick ut!

Så börjades det! Och så kom fortsättningen.

Frun älskade icke växter, och lyckligtvis icke djur heller, men stenar,
helst äkta stenar, älskade hon, näst sig själv. Men hon hade köpt
palmer, emedan de voro moderna, och sådana måste man ha.

– Jag vattnar dem själv! sa’ hon.

Men när hon inte gjorde det, och mannen tyckte synd om växterna, emedan
han hade för sig att de voro levande på något sätt, efter som de ju
levde och dog, så gav han dem vatten när de törstade.

Och då sågo de straxt gladare ut, varav han kunde förstå att de lidit av
törsten.

Men då blev det liv!

– Vem har gått och vattnat på mina blommor?

– Det har jag!

– Jag vill göra det själv!

– Men när du inte gör det, måste ju jag! Annars dö de! Blommor dö
nämligen om de icke få vatten, och dessa voro halvdöda.

Det var alldeles riktigt sagt, men något för utförligt, lite för logiskt
kanske!

Och så blev det ett liv!

Men efter fjorton dar stodo palmerna tvinande, och när de inte fick ljus
annat än genom spindelväv därjämte, så såg man att de ledo som sjuka
barn.

Kammarherrn såg det, och led han med.

– Handla rätt, var barmhärtig, även om världen skall ramla! sade han
sig.

Och så gav han vatten åt de törstande.

– Vem har vattnat mina blommor?

– Det har jag! Och om du pinar blommor eller något annat levande,
undantagande mig, som du har rättighet att pina förstås, så får du ont
av det!

Det sista var ingen hotelse, ty kammarherrn hämnades aldrig, men det lät
ju lite hotfullt.

Och så blev det .. !

Men månaderna gick; de ska ju gå på ett eller annat sätt; och som på ett
pärlband träddes tvistefröen upp det ena efter det andra. Senapsskeden
hängde längst ut, figurligt förstås, för det kom aldrig någon sådan i
huset; och när kammarherrn bad en tjänare köpa en sådan, gick tjänaren
till frun och bad om pengar, och då svarte frun att hon skulle uträtta
det där själv, men det gjorde hon inte. Kammarherrn erbjöd sig att själv
köpa en, men han fick inte lägga sig i hushållet. Och på det sättet var
det med allting annat. Frun hindrade allting, så att det nödvändiga
aldrig blev uträttat. Hindrade, kontramanderade, sköt upp, så att
slutligen hela huset bara bestod av fel och bristfälligheter. Tråkigast
var det vid bjudningar, när det fattades allting, till och med mat.

Som nu världen är sådan, att ingen kan vara nöjd med det bristfälliga,
utan var och en söker förbättra och fullkomna, så var ju kammarherrn
icke nöjd.

– Du ser fel överallt, sade frun.

– Därför att det är fel överallt! svarade kammarherrn, och det var ju
logiskt.

Så reste frun bort på några dar till en släkting på landet.

Herrn som var ensam hemma, tänkte bereda frun en angenäm överraskning
till hennes hemkomst; och därför skickade han efter tapetserarn. Så lät
han taga ner spindelvävarne; satte upp gardiner med glada friska färger,
och när ljuset strömmade in i hans bostad, då kände han alla kvalen av
att ha levat i mörkret.

Dagen innan frun skulle komma hem, mottog han ett brev från sin själs
älskade. Det var kortfattat, hårt, visset. Och det lade sig som
spindelväv i ansiktet, beslöjade blickarne och iskylde hans hjärta. Helt
tanklöst höll han papperet mot ljuset, liksom han ville läsa något annat
bakom skriften. Och tänk, papperets vattenstämpel visade spindelnät med
en korsspindel mitt i. Det hade hon inte gjort förstås, men sådant
papper finns att köpa.

Han blev beklämd och fattades av dystra aningar.

Nåväl: frun kom hem! Och när hon fick se glada färger och ljus, så blev
hon mörk.

Och så blev det!

Men urladdningen skedde denna gång icke med ens och i en riktning, utan
så småningom och åt alla håll.

På andra sidan korridorn låg köket och kammaren, där de två jungfrurna
bodde. Det första frun gjorde var att beröva tjänarne deras kammare. Det
andra var att stänga skafferit och kalla flickorna tjuvar. Det tredje
var att räkna sockerbitarne. Det fjärde ... ja!

Dagen därpå voro spindelvävarne åter uppsatta. Vid middagsbordet var
potatisen svart, och köttet var icke uppskuret, utan såg ut som det var
sönderslitet av jakthundar.

Kammarherrn, som ännu trodde på kärlekens oändliga makt, gjorde ingen
anmärkning.

Men följande dag var potatisen svart igen, och så förblev den i sex
månader. Han försökte framkasta något, konversationsvis, om våta
sommaren i fjor och dess inflytande på lantmannaprodukterna, men
missförstods komplett.

Slutligen började sjukdomssymptom uppträda i huset; och som alla ledo av
samma sjuka, kom herrn på den tanken att de voro förgiftade, och mycket
sannolikt genom kok-kärlen.

När han framkastade den misstanken för frun, så ...

Som herrn icke ville bli förgiftad, så ringde han, och befallde in
potatiskastrullen. Den kom in och befanns vara bristfällig.

– Ser du att emaljen är sprucken och en bit är borta? frågade han sin
fru.

– Nej! svarade hon.

Då förlorade han tron på kärleken; steg upp från bordet och telefonerade
efter en expresskarl.

När den kom, skickade herrn honom att köpa nya kok-kärl, och på samma
gång en senapssked.

Följande natt brunno alla elektriska lågorna i huset, hela natten ända
till morgonen. Frun hade tänt dem!

Då började, icke kärleken, men hatet, det stora berättigade, härliga
hatet mot ondskan, mot den överlästa elakheten, den överlagda
gemenheten.

Och hatets förtärande, renande eld brände bort spindelvävarne från hans
ögon, och han såg att han var förenad, icke med en människa utan med en
djävul.

Hela hemmet såg ut som en enda stor gröngul elakhet. Det hatades, så att
det osade svavel och fosfor; och tjänarne hatade, så att frun krympte,
och förtvivlad kom att söka skydd och tröst inne hos mannen, som
fattades av medlidande:

– Du är så ond, så att det är synd om dig! sade han.

Men när han då tröstat henne, så gick hon och öppnade elektriciteten
igen.

Alla vänner hade utdrivits ur huset, och släktingarne troppade av, ty de
kunde icke vara i våningen; de kvävdes av hatet därinne.

Det hatades så att mässingen och förgyllningarne svartnade, möblerna
gissnade, och panelverken sprucko; det hatades så att kaklugnarne rökte
in, växterna dogo och maten ystade sig.

Frun blev nervös, men eljes trivdes hon gott. När hon emellertid måste
fråga läkarn om sina nerver, ordinerades hon arsenikpiller. Men då blev
hon ändå giftigare, och förgiftade luften i hela huset.

Och elakare blev hon också. För att plåga tjänarne hade hon en
ringklocka ovanför deras säng; och hon ringde flera gånger på natten för
att höra efter om de voro hemma.

Men jungfrurna talade om för de andra jungfrurna i huset alla sin frus
grymheter, så att när hon gick i trapporna fräste det som när man
spottar på en spis.

Så blev det slutligen julafton, och då trodde man det skulle bli
julfrid. Nej bevars! Det började tidigt på morgonen.

– Har du givit tjänarne julpengar? frågade kammarherrn.

– Nej, de ska inga ha, för de ha uppfört sig illa.

– Det tycker jag inte; de äro människor de också.

– Nej, det är djur! Och om du vågar ge dem något, så tänder jag eld på
huset.

– Ja, men portvakten måste vi ge.

– Nej; det står inte något i kontraktet om det.

– Men då hämnas han.

– Det törs han inte. – En annan sak är julkärven åt fåglarne; den har
jag redan köpt, för det ser nobelt ut på en balkong, men fåglarne
förtjäna den inte, för de äro ohyra.

Nu skulle frun ut och handla; vad, visste hon icke, ty hon ämnade icke
ge några julklappar. Men för att komma ner, skulle hon begagna hissen. I
farstun mötte hon alla kammarherrns fattiga, och dem körde hon bort med
några goda råd – att arbeta. Därpå gick hon in i hissen och drog i
linan.

Det gick neråt ett stycke, men så häktade det fast sig. Frun drog och
drog, men kom inte ur fläcken. Då blev det! Hon skrek och bannade; skrek
på portvakten, men han hörde inte. Men husets jungfrur hörde; och de
samlades mangrant utanför buren för att se på »djuret». Och de pekade
finger, räckte ut tungan och sade fula saker, riktigt fula.

Slutligen kom portvakten, men han kunde varken få upp buren eller få
loss den; men skulle försöka få fatt i smeden. Och så gick han; men i
hans ställe kommo alla fattiga som frun avskedat. De stannade och
tittade; men de sade ingenting, bara tittade; och det kan vara
obehagligt nog.

I tre timmar fick hon sitta där. Och när hon kom loss, gav hon
portvakten en skur, därför att han icke höll hissen i ordning; men
julpengar fick han inga, och inte skulle han få bära veden längre. Det
var ett stycke bröd som togs ifrån honom.

Frun gick ut att handla. När hon kom ner på gatan, ställde hon sig på
andra trottoaren för att se hur fåglarne åto på hennes kärve.

Skaror av sparvar kommo flygande, slogo ner på balkongen, men flögo
genast sin väg till grannarnes kärvar. De ville icke röra hennes, ty den
luktade av hat och elakhet. Detta gjorde henne ond; ledsen kunde hon ju
icke bli.

Så gick hon och låtsade handla ett par timmar, och vände sedan tillbaks
hem att äta middag, då hon var mycket hungrig. Hon gick upp för
trapporna; hissen tyckte hon inte om; öppnade tamburdörren; ringde på
tjänarne; men det kom ingen. Då rusade hon ut i köket, för att banna.
Men se, där fanns ingen att banna. Därpå rusade hon in i våningen för
att söka herrn; men han fanns icke heller. Då förstod hon allt! De hade
gått sin väg.

Men på salsbordet låg ett brev, vilket hon röck åt sig och slet upp. Där
läste hon följande:

»Lev väl min själs älskade! Tack för det goda och sköna du givit mig;
det onda och stygga skall jag glömma!»

Frun blev ond och rev sönder brevet, ty hon blev ond för allting,
tillhörande den sorts människor som bli »onda för ingenting».

Så gick hon åter ut i köket för att söka sig mat, men där fanns
ingenting.

Då blev hon ond igen och gick till telefon; men se, den gick inte; den
var sönder.

Då blev hon ändå ondare, så ond att hon måste ha ett glas vatten för att
släcka med; men se, vattenledningen gav intet vatten.

Hon tänkte gå ut, gå hem till någon; men när hon funderat vem hon skulle
gå till gick det opp för henne att hon icke hade en vän, emedan hon
avskedat alla.

Då satte hon sig vid salsbordet, stum, iskall, förlamad, och tänkte över
sitt öde.

Hon satt där så länge att mörkret föll; och då blev hon mörkrädd, steg
upp för att tända elektriska ljusen. Men se, det vart intet ljus.

Hon gick ut i köket att söka en tändsticka, men fann ingen.

Och i mörkret trevade hon sig tillbaka till salsbordet, där hon blev
sittande. I timmar satt hon där och tänkte över det förflutna och över
att det var julafton. Julafton! Och i hennes minne steg upp, bland allt
annat, en liten småsak. Under hennes förlovningstid, hade hon en gång,
lyftad och renad av fästmannens gränslösa kärlek, kommit till medvetande
om att hon icke var den ängel han trodde. Och hon blygdes över den goda
tanke han hyste om henne. Hon fattades av medlidande med honom och, i
ett bättre ögonblick skrev hon ett brev; sade att hon icke var den han
trodde, utan att hon var den ondaste människa som var skapad; och hon
bad honom rädda sig i tid. Men han trodde henne icke, utan trodde endast
på sina stora känslor.

Då ringde det skarpt på telefonen, och tänkande att räddningen nu var
nära, skyndade hon till apparaten; satte luren till örat och lyssnade.

– Häxa! Mara! Spindel! lät det från en rå stämma, som hon icke kände
igen.

Och ondare än förut gick hon tillbaks till salsbordet och satte sig,
sedan hon stängt av telefonen. Men, hon hade icke suttit länge, förrän
telefonen började liksom tala av sig själv; i alla fall tyckte hon så.

Och den talade om alla hennes elakheter; huru hon låtit sin fattiga man
betala elektriska lågor, som brunnit hela nätterna; om jungfrurna hon
torterat med ringklockan; om de förgiftade kok-kärlen om allt, allt!
Förgäves satte hon fingerna i örat; hon hörde ändå, allt, allt!

Och då löstes hon upp; grät över sig själv och över sin ondska; och i
mörkret föllo hennes tårar som regn. Det var synd om henne! Och hon
hörde sin mans ord: Du är så ond, att det är synd om dig!

Hon hade suttit i mörkret med händerna för ögonen; men när hon nu såg
upp – var hela salen, hela våningen eklärerad; bordet var dukat med
julgran och julklappar; ett muntert slammer hördes från köket med det
friska suset från vattenledningskranen; en lätt varm hand strök utmed
hennes kalla kind; och hon hörde en välkänd röst viska som en sommarvind
i skogsbackens blommor:

– Älskade!

ANDEN I FLASKAN

Det var en gång en fiskare, som drog upp en flaska ur sjön. Och i
flaskan satt en ande som narrade fiskarn ta ur korken, så att fången kom
lös och blev sin befriare övermäktig ... Ja det är en gammal historia ur
»Tusen och en natt» som vi alla känna. Men här ska vi höra en annan
flaskhistoria som är tryckt i år.

Det satt en gång en fattig tidningsman på Lillköpings stadskällare och
hade en flaska framför sig. Korken var mycket riktigt urtagen och anden
var lös; den hade till och med börjat överväldiga sin befriare, så att
denne erfor inflytandet av sin spiritus familiaris.

Vid samma bord satt också en fattig ritare.

– Hur ska vi få någon mat till kvälln? frågade ritarn. Har du ingenting
att skriva om?

– Näh!

– Kan du inte göra en sån där amerikansk rövarhistoria, som i nödfall
blir tagen på skämt, men även kan gå för allvar?

– Men då ska man ha en idé, svarte tidningsmannen. Jag har ingen; har du
någon?

Ritarn tummade på den tomma flaskan som om han ville frambesvärja en
ande med en idé i huvudet.

– Vad tror du en sup skulle kosta, om inte skatten vore? frågade han.

– Den skulle kosta ett öre! svarte tidningsmannen.

– Hur skall man bli av med skatten då?

– Om någon rik knös doge och testamenterade kommunen tio millioner, så
räckte räntan till hela skatten ... Pang! Nu har jag min idé, avbröt sig
tidningsmannen. Tag ett blad och läs, du, medan jag skriver.

Och så skedde.

*

Följande morgon innehöll köpingens tidning en intervju med vår store
landsman James Anderson i Amerika. Utgången ur en ringa hydda i
Lillköping, hade denne man genom naturlig begåvning och egen kraft
arbetat sig upp till en framstående ställning i den stora staden Ypsilon
i staten Wisconsin, U. S. A. Mångmillionär och borgmästare hade han vid
sista valen segrat som demokraternas och silvermännens kandidat, och vid
presidentvalet i fjol hade stänkröster fallit på James Anderson. Men det
som ägde ett mera direkt intresse för fädernestaden, berättades med
fetstil på telegramavdelningen. Vid firandet av sin sextionde födelsedag
hade den vördade åldringen donerat ett kapital av tio millioner till
Lillköpings kommun, att utfalla efter hans död.

Det var uppståndelse i köpingen, och James Andersons namn fördes
välsignat på allas läppar.

Tidningsmannen satt med sin ritare på Stadskällarn och åt. Folk
strömmade in och tryckte vår tidningsmans händer, överföll honom med
frågor; och vid varje bord diskuterades donationen och framkastades
förslag om kapitalets rätta användning. Hela salen var fylld av James
Anderson, det susade i luften James Anderson, det dracks för James
Anderson, hölls tal; och tidningsmannen som burit fram det glada
budskapet blev slutligen hissad. På nattsidan tog redaktören ett
högtidligt löfte av vår tidningsman att han med allra första skulle
skaffa ett porträtt av James Anderson.

Ett par dagar senare innehöll tidningen verkligen James Andersons
porträtt (ritat av ritaren) samt en interiör ur hans cottage belägen i
Nebraska på 66:e breddgraden och 2 000 meter över havet. James Anderson
satt i en amerikansk vilstol med buffelläder; vid hans sida stod lady
Anderson ett medelålders fruntimmer med något hårda drag och detta
frånvarande uttryck i de djupa ögonen som är så egendomligt för
Nordstaterna. James Andersons äldsta dotter, medicine licentiat vid
universitetet i Philadelphia och hedersledamot av
antivivisektionsföreningen, syntes på andra sidan; vid hennes fötter låg
en foxterrier fallen efter prinsen av Wales’ Lovely och president
Kingsleys Sarah. Nog av, James Anderson var ifrån en idé bliven kött,
hade fått liv, lemmar, familj, och skulle nu få anor. Ur rådstuarkivet
hopletades en stamtavla, och en serie artiklar meddelade släkten
Andersons historia från äldsta till närvarande tid.

Vår tidningsman levde endast för James Anderson, i James Anderson och
var så uppfylld av James Anderson, att han liksom trodde på hans
tillvaro. Han hade ju själv skapat honom, givit honom liv och en
historia; det var hans andas barn och han älskade James Anderson som
därjämte gav honom ett rikligt bröd.

Men vännen ritaren blev icke heller lottlös. Han ritade James Anderson
på älgjakt (finns det älgar i Amerika?), i Alleghanybergen, Michigan
(ligger Alleghany i Michigan? – Det är inte så noga!) och fick slutligen
beställning på hans byst, som skulle uppsättas i rådhussalen.

Ritaren hade valt den nordamerikanska typen mitt emellan apostel och
straffånge, och enligt allas samstämmande omdöme måste det vara likt;
endast så kunde James Anderson se ut; så borde han se ut, om han icke
gjorde det.

Emellertid en dag sutto våra spefåglar återigen på stadskällarn med en
flaska framför sig, ur vilken åtskilliga andar stigit upp.

– Tänk om han skulle dö för oss? sade ritarn.

– Jag har hans liv i min hand! svarade den andre, jag kan döda honom
vilken dag jag vill! Nu vet du det! Min makt är numera obegränsad, och
du vet, att jag med ett pennstreck kan ruinera vår kommun, som gått och
tagit förskott på millionerna. Se bara hur köpingen vuxit sedan James
Anderson kom till världen; nya hus, nya broar, gasverk och
vattenledning, allt från James Anderson, på kredit förstås. Vi – äro –
mäktiga; vi – veta – icke huru mäktiga vi äro.

I detsamma visade sig på salsgolvet en person, som med ögonen trevade
efter tidningsmannens bord; och när han fått sikte och korn, sköt han
ner på den mäktige mannen.

– Det är herrn som känner James Anderson från Ypsilon, Wisconsin, U. S.
A.? började han.

– Ja, det är jag!

– Har ni sett James Anderson?

– Nej men jag känner honom ändå!

– Gott! Det gör jag också, så mycket mer som jag är hans släkting och
ämnar protestera arvet.

– Är han död, då?

– Nej, inte vad jag vet, men han kan dö!

– Vänta tills han dör, då!

– Jag vill inte vänta, jag har aldrig kunnat vänta; jag älskar hastiga
resultat och lägger in till kammarrätten.

Därmed gick han.

Nu blev tidningsmannen rädd för första gången i sitt liv; och som om han
fruktade faran ur flaskan, satte han i korken, reste på sig och talade:

– Kammarrätten är inte att leka med; där ha de till uppgift att granska
papper, men de här papperna tåla ingen granskning. Vad ska vi göra?

Ritarn var icke heller modig; han tänkte en stund för sig, och så talte
han:

– Men hur kan vår James Anderson ha en släkting, då han icke existerar?

– Han måste existera, annars kunna vi icke existera!

Och de gingo ut i natten hemska till mods, ty nu hade de anden över sig,
lössläppt, och de kunde icke besvärja honom.

*

När kammarrätten fick protesten, måste donationens och donatorns
existens först klargöras; därför avsändes en skrivelse till ambassadören
i Washington. Ambassadören svarade per telegraf: Känner icke James
Anderson. Nu ansåg Lillköpings riksdagsman av oppositionen, att en
ambassadör, som icke hade mera reda på sig än så, borde prickas; därför
interpellerades utrikesministern och anmanades göra en påminnelse hos
ambassadören. Då ministern vägrade, föll hans kungliga proposition; och
han måste avgå dragande med sig hela ministären. Det blev kris, och som
nya val förestodo, infördes James Anderson på programmet.

Det var rysliga dagar för vår tidningsman. Han höll sig instängd, tänkte
resa till Amerika, men hade inga pengar. Ritarn och han sutto på var sin
stol i kammaren med nedfällda rullgardiner. De levde i en skräck,
väntande få se polis och militär bryta in; ibland tyckte de sig höra
James Anderson själv i trapporna. Slutligen fattade tidningsmannen ett
beslut.

– James Anderson måste dö, eljest äro vi förlorade.

– Men om han dör, så ligger Lillköping i ruiner, ty lånen bli uppsagda.

– Det här kommer vi aldrig ur! Men James måste dö!

Nekrologen skrevs, ritaren ritade porträtt med sorgkant, och staden höll
en sorgefest med prolog på teatern; men det blev även en tacksamhets-
och glädjefest, ty nu skulle arvet utfalla. Tidningsmannen, som skrivit
prologen, grät när han stod på scenen, grät av fasa mest för den krasch,
som nu måste följa. Han hade nog velat öppna munnen och förklara allt
vara ett dåligt skämt, men vågade icke, ty landet stod i lågor av
valstriden. Han skonades också, ty vid aftonens bankett anlände ett
telegram från utrikesministern, som förklarade att James Anderson aldrig
funnits och att det hela var en rövarhistoria eller ett bedrägeri.

Nu blev det i salen! Åh du store! Harm och sorg; men en del ville inte
tro det.

Vår tidningsman kunde icke längre hålla ut. Han gick upp på estraden,
föll på knä, bekände allt och bad om förskoning.

– Nej! dundrade församlingen. Ingen nåd! I fängelse med honom.

– Nåd! jämrade den brottslige.

– Nej! svarades igen.

Och så var det slut? Nej, det finns historier som icke ta slut, så
hastigt!

Upp på estraden steg en man med ett egendomligt utseende, mitt emellan
apostel och ankarsmedja. Hans utseende bjöd tystnad och skräck; och när
han började tala, ryste hela församlingen.

– Mina herrar, talade han; jag heter – James Anderson!

Allas ögon riktades på bysten i salens fond, och den slående likheten
gjorde ett överväldigande intryck, men mest på vår tidningsman som såg
sin Homunculus livslevande trots det att han dödat honom. Ja, han blev
så rädd för sitt verk, att han förlorade förståndet, och kröp under en
stol för att gömma sig.

När den nye James icke vidare gjorde tecken att vilja tala, måste
ordföranden säga något, och han frågade:

– Är ni James Anderson?

– Jag heter James Anderson! svarade han.

– Från Wisconsin, U. S. A.?

– Nej, från Michigan, U. S. A. Jag heter James Anderson, men jag är icke
densamme; och jag kommer hit på Cunard-linjen för att ta ut stämning på
tidningen, därför att den missbrukat mitt namn i en svindelhistoria.

Vår tidningsman ville springa ut genom fönstret, men hindrades.

Och så började två processer, som räcka ännu. Men den skämtsamme
tidningsmannen har blivit allvarlig och vill icke ha något med andar att
skaffa.

Han tror visserligen inte på andar, men han ville ändå inte ha något att
göra med dem. Annars bara!

KOMMENTARER

Tillkomst och mottagande

Denna del av Samlade Verk innehåller Strindbergs prosaböcker Ensam och
Sagor, båda författade och utgivna 1903, samt – i en särskild avdelning
– sagorna Pintorpa-fruns Julafton och Anden i flaskan; den förra sagan
ingick i Sagor på korrekturstadiet men lyftes ut och publicerades först
1908 i tidskriften Julstämning, den senare sagan, som författades någon
gång mellan 1903 och 1905, publicerades i veckotidskriften Strix 1905.

Till grund för texterna i denna upplaga av Ensam, Sagor och
Pintorpa-fruns Julafton ligger Strindbergs bevarade originalmanuskript.
Även första upplagan av Ensam respektive första och andra upplagorna av
Sagor och ett korrektur från 1903 till Pintorpa-fruns Julafton har
använts vid textetableringen. Texten till Anden i flaskan, vars
originalmanuskript ej tycks ha bevarats, följer trycket i Strix 1905.

En redogörelse för de textkritiska principer som har tillämpats ges i
del 1 av Samlade Verk. Textkritiska kommentarer till de etablerade
texterna återfinns i en separat kommentarvolym som ingår i denna
upplaga.

ENSAM

Våren 1903, när Strindberg författade Ensam, var han sedan två år
tillbaka gift med Harriet Bosse. Äktenskapet hade ingåtts den 6 maj 1901
och den 25 mars 1902 föddes dottern Anne- Marie. Svåra slitningar mellan
makarna hade uppstått tidigt och vissa perioder levde de på skilda håll.
Vid tiden för Ensams tillkomst var skilsmässoplanerna brännande
aktuella. I Ockulta Dagboken noterar Strindberg den 18 mars 1903
lakoniskt: »Krach! Harriet telefonerar till advokat om skilsmessa.» Två
dagar senare återlämnade makarna enligt dagboken sina vigselringar till
varandra.

Vid månadsskiftet april–maj besökte Strindberg under några dagar Albert
Engström i Grisslehamn på Väddö. Denne hade skickat en inbjudan sedan
han hört att Strindberg befann sig i en krissituation (August Strindberg
och jag, 1923; nytryck 1985, s. 17). Strindbergs dagboksanteckningar
från tiden efter hemkomsten tyder på växlande stämningar i äktenskapet.

I sitt författarskap hade Strindberg vid denna tid efter en ymnig
produktion av skådespel återvänt till prosan och lyriken. Under åren
kring sekelskiftet – 1898–1902 – frambringade han inte mindre än dryga
tjugotalet skådespel, men därefter började denna aktivitet att avta,
mycket beroende på motgångar hos kritiken och tilltagande motstånd från
teatrarna. I mars 1902 fullbordades Gustav III men andra dramauppslag
blev liggande outnyttjade. I oktober samma år utkom Fagervik och
Skamsund innehållande berättelser och dikter. Mot slutet av året
påbörjade Strindberg de historiska studier som närmast resulterade i
artikelserien Världshistoriens mystik; denna publicerades under
februari–maj 1903 i Svenska Dagbladet och utgjorde en teoretisk bakgrund
till de under senare delen av samma år tillkomna skådespelen Näktergalen
i Wittenberg och Världshistoriska dramer.

Om tillkomsten av Ensam har källmaterialet inte mycket att berätta
utöver de rent yttre omständigheterna. Boken är egentligen ett
beställningsverk. Strindberg fick en muntlig förfrågan från Karl Otto
Bonnier som undrade om han till julen 1903 kunde få en volym för
»Nordiskt Familjebibliotek». Så hette den framgångsrika serie som
Bonniers utgav i samarbete med Ernst Bojesens Det nordiske Forlag i
Köpenhamn 1898–1906 och som innehöll »små» romaner av skandinaviska
författare. Bland de tidigare svenska bidragen återfinns Selma Lagerlöfs
En herrgårdssägen (1899) och Oscar Levertins Magistrarne i Österås
(1901). Genom att dansk-norska upplagor publicerades samtidigt med de
svenska kunde Bonnier – enligt egen utsago – erbjuda författarna
»exceptionellt goda villkor» (K. O. Bonnier, Bonniers. En
bokhandlarefamilj, V, 1956, ss. 18 f., 61 ff.).

Strindberg reagerade positivt på Bonniers förfrågan och svarade
förmodligen omedelbart. Den 5 mars 1903 skriver han: »Vill bara säga att
jag med nöje mottager anbudet om novellen till ditt bibliotek och på de
vilkor Du föreslagit.»

I ett brev till Strindberg den 27 mars (kopia i Bonniers förlagsarkiv;
cit. i Bonnier, s. 63) förklarar Bonnier att han inte skrivit något
kontrakt, eftersom han inte visste om Strindberg hade rätt att träffa
överenskommelse med en ny förläggare innan hans förbindelser med den
gamla hade hävts – Strindbergs dåvarande förlag, Gernandts, stod
nämligen vid denna tid inför konkurs.

Den 1 maj uppger Bonnier i ett nytt brev att han just läst i tidningarna
att Strindbergs kontrakt med Gernandts hade upphört att gälla. Med
anledning av detta undrar Bonnier om Strindberg nu vill teckna kontrakt
»om den lilla novell för mitt ’nordiska bibliotek’ hvarom vi i vintras
muntligt öfverenskommo» (Bonniers förlagsarkiv).

Om Strindberg gav skriftligt besked denna gång är ovisst, något
svarsbrev tycks inte vara bevarat. Den 9 maj undertecknade Strindberg i
varje fall ett kontrakt (Bonniers förlagsarkiv; Strindbergs exemplar i
Kungliga Biblioteket) och den 2 juni levererade han manuskriptet med
följande kortfattade kommentar: »Härmed berättelsen såsom den blifvit,
med bitanken: Familjebibliotek; oskadlig alltså.» Under förutsättning
att Strindberg inte startade författandet innan han undertecknade
kontraktet tillkom sålunda berättelsen på mindre än en månad. Det är
dock fullt möjligt att den påbörjades redan i mars eller april.

Enligt kontraktet betalade Bonniers 2 500 kronor för de första sex tusen
exemplaren av den svenska upplagan samt för rätten till en dansk
upplaga. Om den svenska upplagan översteg 6 000 exemplar skulle förlaget
betala 300 kronor för varje nytt tusental.

Sammanlagt trycktes originalupplagan i 6 250 exemplar; antalet häftade
exemplar utgjorde 4 450 1903 och 800 1909; antalet bundna exemplar
uppgick till 1 000 (Anders Ollfors, August Strindberg i bibliografisk
och bibliofil belysning, 1987, s. 63 f.).

I kontraktet uppges att titeln ännu ej är fastställd och i det
manuskript Strindberg insände till förlaget den 2 juni kallas
berättelsen »Ensamheten». Bonnier omtalar också i förlagshistoriken att
Strindberg var tveksam om titeln (Bonnier, s. 63). När Bonnier haft
tillfälle att läsa manuskriptet skrev han den 1 juli till Strindberg och
uttryckte sin belåtenhet. Han frågade samtidigt om Strindberg ville att
titeln skulle vara »Ensam eller Ensamheten» – denne hade tydligen själv
nämnt båda alternativen. Vidare undrade Bonnier om Strindberg hade något
emot att uppgiften som illustratör gavs åt Arthur Sjögren (Bonniers
förlagsarkiv). Den 3 juli svarade Strindberg:

Gläder mig att Du fann behag i berättelsen; som får heta »Ensam». Jag
önskar Artur Sjögren, emedan han är inne i mina tankegångar, något, och
emedan han har fantasi. Men, han får icke dra in min person, mitt
porträtt, utan alla andras. Och må briljera i versernas utstyrsel.

Sjögren hade samarbetat med Strindberg tidigare. Bland annat hade han
efter Strindbergs förlagor utfört landskapsbilder i Sveriges natur
(1901) och gjort omslag i färg till Midsommar och Påsk (båda 1901).

Strindbergs motvilja mot att avbildas i boken tyder på att han inte
ville bli restlöst identifierad med Ensams namnlöse huvudperson. Arthur
Sjögren kom också att följa Strindbergs önskan i detta hänseende,
möjligen med ett par försiktiga undantag; slutvinjetten i
originalupplagan av Ensam exempelvis skulle kunna föreställa Strindberg
vid skrivbordet sedd snett bakifrån (se bild s. 231).

Strindberg läste korrektur på Ensam. I slutet av november 1903 låg boken
på bokhandelsdiskarna (i Svensk Bokhandels- Tidning upptas den i listan
för 19–25 november). Den hade en omslagsbild i färg, tecknad av Arthur
Sjögren, och var försedd med illustrationer av denne; boken ingick som
nr 16 i Nordiskt Familjebibliotek (se bild s. 5).

Samtidigt med den svenska förstaupplagan utkom en dansk edition under
titeln »I Ensomhed». För översättningen av prosatexten svarade Ida
Falbe-Hansen och av de två insprängda dikterna L. C. Nielsen. Upplagans
storlek anges på titelbladets baksida till 1 500 exemplar.

[/txt/lb8203269/stri01_ensam01_002.jpeg]

Illustration av Arthur Sjögren i första upplagan av Ensam. Jfr
föregående sida.

En andra svensk upplaga av Ensam utgavs på Bonniers förlag som
enkronasbok 1912 alldeles vid tiden för Strindbergs död den 14 maj
(enligt Svensk Bokhandels-Tidnings lista 9–15 maj); omslagsbilden i färg
var utförd av Axel Törneman.

I den löpande prosaframställningen i Ensam har Strindberg infogat
dikterna Ahasverus respektive Vargarne tjuta (texten ss. 44 ff. och 64
ff.), vilka sedan omtrycktes i Ordalek och småkonst (1905). Motiveringar
till dikternas förekomst i Ensam ges i några introducerande ord på
respektive ställe i berättelsen. Det faller sig för övrigt helt
naturligt att Ensams stämningsmättade och melodiska prosa några gånger
glider över i lyrik. Dikterna är svåra att datera exakt. Ahasverus
författades antagligen i april–maj 1903; Vargarne tjuta har tillkommit
någon gång mellan september 1902 och den 2 juni 1903, möjligen redan i
september–oktober 1902. Beskrivningen av den nattliga eldsvåda i ett
bageri som skildras i Vargarne tjuta torde återgå på intryck av en brand
som den 30 december 1900 strax före midnatt drabbade ett bageri på
Roslagsgatan 49 (se Gunnar Olléns kommentar till Ordalek och småkonst i
Saml. Verk 51, s. 284 ff.; jfr Ollén, Strindbergs 1900-talslyrik, 1941,
s. 303).

Båda dikterna är renskrivna i Ensams manuskript. Som pausmarkering
använder Strindberg där ett tecken som liknar ett snett upp mot höger
lutande »w». Skrivet sist på en versrad, ibland tredubblat, har tecknet
innebörd av tankstreck, men kan också, särskilt i förbindelse med
blankrad, beteckna strofåtskillnad. I Saml. Verk markeras detta tecken
med extra långt (dubbelt) tankstreck, vid strofåtskillnad ersätts tre
sådana tecken som står på rad av asterisker (jfr Ollén, Saml. Verk 51,
s. 237 ff.)

Några förarbeten i strikt mening tycks inte existera till Ensam. Bland
Strindbergs efterlämnade papper i den s.k. Gröna Säcken (Kungl.
Biblioteket; sign. SgNM) finns bara ett fåtal utkast som kan förknippas
med berättelsen.

Två dramautkast (3:19,2–3) bär båda titeln »Kryddboden». De visar att
Strindberg hade långt utvecklade planer på att dramatisera ett motiv som
han utnyttjar i Ensam, en kryddbod som måste stängas av brist på kunder
(jfr nedan s. 242 och texten ss. 22–26).

På ett blad som bär rubriken »Sagor: Spökhistorier» har Strindberg
noterat olika motiv (6:2,6). Förutom många uppslag som man känner igen
från Sagor, står: »Kryddboden som inte gick» och längre ned: »Den
Ensamme: [klammer] Lefver husfolkets lif – pensionerad
telegrafkommissarie – /åker i spårvagnar, kaféet, hundar – ». Att dessa
anteckningar tillkommit innan Strindberg författade Ensam och Sagor
synes vara helt klart. Det förefaller också klart att han tänkt använda
motiven med »Kryddboden» och »Den ensamme» för Sagor innan han
utnyttjade dem för Ensam. Att notationerna står på olika ställen
indikerar att motiven från början inte hörde ihop. Anteckningen om
kryddboden är överstruken vilket torde betyda att motivet använts. Ensam
har en öppen struktur som tillät Strindberg att föra in disparata
element.

Huruvida planerna på ett skådespel ligger före författandet av Ensam är
svårare att säga. Det förefaller ganska osannolikt att Strindberg skulle
vilja utnyttja ett stoff som han redan gestaltat i romanen (jfr Barbro
Ståhle Sjönell, »Strindbergs litterära förarbeten i ’Gröna säcken’»,
Tidskrift för litteraturvetenskap, nr 2–3, 1984, s. 28 f.). Det kan dock
nämnas att Strindberg tycks ha haft för avsikt att utnyttja ett motiv i
Ensam, eller åtminstone ett motiv som påminner om ett i berättelsen, för
de »monodramer» som han planerade hösten 1905. På ett förarbete med
rubriken »Monodramer. / Monologer, Pantomimer med musik» har Strindberg
noterat bl.a. »Ensam. (Fönster bekantskap.)» (3:1,20; jfr texten s. 40
ff.).

Ensam är en självbiografisk berättelse med vissa fiktionsinslag vilka
fungerar som nödtorftigt kamouflage. Det Strindberg skildrar i boken är
sitt ungkarlsliv vid sekelskiftet; närmast bygger han på minnen från
perioden mellan återkomsten till Stockholm 1899 och giftermålet med
Harriet Bosse 1901, även om han också utnyttjar upplevelser från
1902–03. I olika sammanhang förtecknade Strindberg 1904 verk som skulle
ingå i en planerad stor självbiografisk svit (i ett band) under titeln
»Tjensteqvinnans Son» (brev till Emil Schering 13/6, brev till K. O.
Bonnier 1/7, lösa blad i Bonniers förlagsarkiv och i Gröna Säcken,
1:1,20; om dateringen av det sistnämnda bladet se Ståhle Sjönell,
Strindbergs Taklagsöl – ett prosaexperiment, 1986, s. 14 f. och Gunnar
Brandell, Strindberg – ett författarliv, 4, 1989, s. 381 f.). Ett av de
verk som återkommer i förteckningarna är Ensam. Dessa verktablåer visar
att Strindberg uppfattade boken som ett slags självbiografi, i varje
fall året efter tillkomsten.

En jämförelse mellan det som berättas i Ensam och det som man kan
inhämta om Strindbergs liv i olika biografiska dokument belyser bokens
svävande karaktär. Jämförelsen bekräftar att skildringen har starka
självbiografiska inslag och visar att Strindberg maskerar
verklighetsbakgrunden samtidigt som den ger vid handen att berättelsen
har vissa fiktiva element.

Den skrämmande avskildhet i vilken Ensams huvudperson lever saknade i
stort sett motsvarighet i Strindbergs verklighet. Ett studium av hans
korrespondens och av Ockulta Dagboken under de aktuella åren visar att
han ingalunda var totalt isolerad utan att han umgicks med en utvald
vänkrets. Till denna hörde bland annat de s.k. Beethovengubbarna, dvs.
vänner bland konstnärer och musiker som Strindberg brukade bjuda hem på
musikaftnar, varvid man lyssnade på musik av främst Beethoven,
Strindbergs favoritkompositör, och intog en supé. Bland medlemmarna av
kretsen kan nämnas konstnärerna Richard Bergh och Karl Nordström samt
Strindbergs bror Axel, själv musiker. Strindbergs vän fysikprofessorn
Vilhelm Carlheim-Gyllensköld tillhörde också stamtruppen. Men Strindberg
sällskapade regelbundet med flera. Både med sin syster Anna och hennes
man Hugo von Philp, Gustaf af Geijerstam och med några andra utvalda
umgicks han periodvis flitigt under de första Stockholmsåren (se t.ex.
Strindbergs brev till Harriet Bosse, 1932, s. 80 och Carl Olov Sommar,
Strindberg på Östermalm, 1980, s. 39 ff.). Under kortare perioder torde
dock hans tillvaro ha varit snarlik enslingens i Ensam.

Redan i bokens första mening avlägsnar Strindberg sig från sin egen
faktiska verklighet. »Efter tio års vistelse i landsorten är jag åter i
min födelsestad», heter det om berättelsens »jag». Strindberg hade
vistats nere på kontinenten 1892–96, men åren 1896–99 hade han periodvis
uppehållit sig i den svenska landsorten, dvs. i Lund, innan han hösten
1899 bosatte sig i Stockholm efter ett mellanspel sommaren samma år i
Stockholms skärgård.

Några sidor längre fram (texten s. 13) uppger berättaren att han är
»änkling». Strindberg bodde alltså samman med hustru och barn när han
författade Ensam. Det förefaller dock som om berättaren ett ögonblick
tappar bort änklingsattityden när han något senare uppger: »jag kände
mig indragen i andras familjejolm så grundligt att jag ingen uträkning
fann i att ha lösgjort mig från mitt eget dito», vilket antyder att han
av egen fri vilja skilt sig från sin hustru. Det anförda behöver dock
inte innebära någon motsägelse. Man kan i flera av Strindbergs texter,
både fiktiva och andra, finna belägg för att »skilsmässa» mellan makar
uppfattas som ett slags död. Ett exempel är Taklagsöl (1906) där
huvudpersonen efter att ha separerat från sin hustru säger sig vara
»änkling» (Saml. Verk 55, s. 17; se även En blå Bok, Saml. Skr. 47, s.
725 f.; Ollén, 1941, s. 198 och Brandell, 1989, s. 230 f.; jfr OD 4/4
1903). Ett rent förbiseende kan det dock vara fråga om då berättaren en
bit längre fram i Ensam talar om »barnskriket i min bostad» (texten s.
22; jfr Brandell s. 234). Emellertid kan det uppfattas som att denne
tänker på en annan lägenhet »en gång för länge sen» (texten s. 22) då
han själv hade småbarn.

När Strindberg skrev Ensam bodde han i sin stora våning Karlavägen 40
fyra trappor upp, i det hus han döpte till »Röda Huset» (det revs 1969).
Dit hade han flyttat från Banérgatan 31 – där han under två år hade hyrt
två möblerade rum på nedre botten – i maj 1901 som nygift. Det är
uppenbart att båda dessa bostäder har levererat stoff till beskrivningen
av hemmet i Ensam. Det bekräftas av en anteckning av
Carlheim-Gyllensköld som många gånger besökte Strindberg på båda
adresserna (Carlheim-Gyllenskölds Strindbergssamling nr 20, Kungl.
Biblioteket).

»Jag har i några omgångar haft eget hem, men nu hyr jag två möblerade
rum av en änka», uppger berättaren i Ensam, varefter han beskriver
interiören i rummen och ger upplysningar om värdinnan, som gärna vill
inleda ett samtal med sin tystlåtne hyresgäst och vars avlidne man
omtalas som rådman (texten s. 14). Här har Strindberg tänkt på tiden
före giftermålet med Harriet Bosse. Mantalsuppgifter ger vid handen att
hans hyresvärdinna på Banérgatan hette Fredrika Amalia Westdahl och var
änka efter en assessor (Stockholms Stadsarkiv, MU 1900-24- 235 och
1901-24-218).

I fortsättningen utgår Strindberg i stället från förhållandena på
Karlavägen 40. Berättarjaget redogör för hyresgästerna i sitt hyreshus:
»Boende fyra trappor upp har jag med dem på nedra botten inräknade fyra
familjer med deras öden lagrade under mig» (texten s. 20). Den granne
han har mest glädje av är en sångerska som bor vägg i vägg med honom i
huset bredvid. Han brukar lyssna till hennes sång och hon har en väninna
som kommer och spelar Beethoven. Den sångerska Strindberg tänker på var
den uppburna operasångerskan Mathilda Jungstedt och »väninnan» hennes
syster Hedvig, gift Peterson (Martin Strömberg, Kurt Jungstedt, 1945, s.
13; se även Strindbergs brev till Harriet Bosse, 1932, ss. 54 och 80).

I samma hus som Mathilda Jungstedt (med adressen Karlavägen 42) men en
våning längre ner bodde pianoläraren vid Musikkonservatoriet Hilda
Thegerström. Det bör vara hon som figurerar som den andra spelande
grannen i berättelsen (texten s. 21; jfr Sommar, 1980, s. 44).

[/txt/lb8203269/stri01_ensam01_003.jpeg]

»Röda huset» sett från Karlaplan. Till vänster Karlavägen där Strindberg
bodde, till höger Narvavägen. Foto 1903 (Stockholms Stadsmuseum).

Den vidsträckta utsikt från lägenheten »över hed, sjö, och blånande
skogar i fjärran ut emot havskusten» som beskrivs i Ensam (texten s. 22)
överensstämmer med den som Strindberg hade från Karlavägen. Utsikten
från »Röda Huset» skymdes ännu inte av bebyggelse på norra sidan. Det är
alltså fråga om Ladugårdsgärde – då ännu i det närmaste obebyggt – Lilla
Värtan och Lidingöskogarna, dvs. samma vy som Strindberg senare beskrev
i en tidningsartikel Stockholm sju på morgonen (DN 24/12 1905; Saml.
Skr. 54, ss. 448, 452). Den balkong som bostaden är utrustad med i
Ensam, hade dock ingen motsvarighet i verkligheten (Torsten Eklund,
»Från Riddarholmen till Blå tornet», Meddelanden från
Strindbergssällskapet, nr 21, 1957, s. 17 och »Röda huset i Strindbergs
diktning», i: Strindbergshuset. Några anteckningar, 1967, s. 10).

[/txt/lb8203269/stri01_ensam01_004.jpeg]

Karlaplan den 15 juli 1904. Foto av Anton Blomberg (Stockholms
Stadsmuseum). Här ses en annan sida av Karlaplan än på föregående bild.
Vägen till höger som börjar mellan de höga träden går ner mot
Ladugårdsgärde; den motsvarar nuvarande Värtavägen.

Östermalmsskildringen utgör över huvud taget ett påfallande inslag i
Ensam liksom i många av dikterna i Ordalek och små konst (1902–05).
Åtskilliga gator och platser passerar revy i skildringen; ibland namnges
de, ibland tillåter detaljer i beskrivningarna identifikation (se vidare
»Ordförklaringar» och den bifogade kartan i slutet av volymen).

De promenader som berättaren i Ensam företar speglar Strindbergs
regelbundna spatserturer i Stockholm. I Ockulta Dagboken förekommer med
jämna mellanrum anteckningar om iakttagelser under vandringar på
Djurgården och gator i innerstaden och liksom huvudpersonen i Ensam
uppmärksammar Strindberg ibland på gatan papperslappar som ges en
mystisk innebörd.

[/txt/lb8203269/stri01_ensam01_005.jpeg]

August Strindberg på promenad. Statyett av Carl Eldh, 1903
(Nationalmuseum).

Martin Lamm menar att Strindbergs skildring i Ensam »ibland direkt är en
brodering på hans dagboksbetraktelser» (August Strindberg, 1948, s.
319). Påståendet förefaller något överdrivet. I Ockulta Dagboken
förekommer endast två längre anteckningar som har direkta paralleller i
Ensam. Anteckningarna ger möjlighet att exakt datera de två episoder som
Strindberg utgår från i berättelsen.

Skildringen i Ensam av utflykten med hästdroska mitt i sommaren till
Djurgården återgår, även i detaljerna, på en utflykt av detta slag som
Strindberg beskriver i dagboken. Den 15 juli 1900 antecknar han:

På aftonen tog jag en droska och åkte kring Djurgården Det var som
förhexadt: mötte endast krymplingar af alla möjliga slag; rusiga, röda,
till och med barn som liknade demoner. En hund ville hoppa upp på
kuskbocken; kusken konverserade mig om vidriga ämnen; slutligen måste
jag åka bakom två skökor af hvilka den ena syntes älska den andra; den
ena var klädd som nunna, svart klädning med hvit hög krage; den ena var
lik [med grekiska bokstäver: »frida», dvs. Frida Uhl, Strindbergs andra
hustru] (den äldre tjocka). I gräset vid Rosendal lågo partier, men
alltid två männ och en qvinna – – – . Midt i allt, och den enda jag
kände igen var [med grekiska bokstäver: »prof. montan»]! Det var
rysligt!

När berättaren i Ensam närmar sig Djurgårdsslätten associerar han till
»en mörk tragedi från min ungdom», »ett mord under hemska
omständigheter, där den mördade var oskyldig men fick skuggan på sig,
för att icke säga skulden». Med största säkerhet tänker Strindberg här
på mordet 1870 på advokatfiskalen Erik Wilhelm Montan, som blev strypt
vid ett besök hos en prostituerad. I Ensam ser berättaren »sonen, numera
gråhårig, ogift, högt aktad» komma »gående med sin vithåriga mor under
armen» (texten s. 55 f.). De åsyftade torde vara den person som namnges
i dagboksanteckningen, historikern och tidningsmannen Erik Wilhelm
Montan (1838–1909; han hade samma förnamn som sin far) och dennes mor
Justina Elisabeth Staaf, änka efter den mördade advokatfiskalen (Bo
Bennich- Björkman, »Strindberg, kulturhistorien och 1800-talets folkliga
underhållning», Kungl. Humanistiska Vetenskaps-Samfundets i Uppsala
Årsbok 1989, tr. 1990, ss. 28–35; se även Olléns kommentar till
Midsommar i Saml. Verk 43, s. 345 ff.).

Det avsnitt i Ensam som skildrar hur berättaren reagerar när han tror
att sonen skall besöka honom (texten ss. 57–61) har också, som Lamm
påpekat (s. 334), en parallell i Ockulta Dagboken; följande utförliga
notis är införd i denna för den 3 december 1900:

På morgonen berättade jungfrun att »Herr Sgs son sökte i går (Söndag)
»Jag blef vettskrämd och grubblade öfver hvad som händt. Hur återseendet
skulle bli. Hvad jag skulle göra af honom. etc. Gick ut att spatsera. På
hemvägen mötte jag två unga män med bedröfligt utseende som jag trodde
vara han. Som jag icke sett Hans sedan 1892 kunde jag ej känna igen
honom. Det var bland det rysligaste jag upplefvat. Hemkommen väntade jag
honom så att jag slutligen förnam honom i rummet. Så led jag igenom
förmiddagen; då kom min bror-son Gustaf och misstaget klargjordes. Men
intrycket satt qvar till qvällen. (Kunde stå i sammanhang med besöket
hos G. af G. der jag måste sällskapa med hans ohyfsade söner) [Dagen
innan hade Strindberg varit på besök hos författarvännen Gustaf af
Geijerstam, vid denna tid även litterär rådgivare på Gernandts förlag.]

Då Strindberg begagnar motivet litterärt i Ensam uppger han att sonen
kommer från Amerika, medan hans egen son Hans bodde hos sin mor i
Finland. Av den citerade dagboksanteckningen framgår att besökaren var
brorsonen Gustaf. Denne, som var son till Strindbergs äldre bror Oscar,
for 1903 till Amerika, där han sedan var verksam som läkare under många
år. Det kan tilläggas att Strindberg med anledning av incidenten skrev
till sina barn i Finland den 5 december 1900 och uppmanade dem – »På
grund af ’något som förekommit’» – att förvarna om eventuella besök så
att han fick tid att vidta förberedelser.

Den »tionde-gumma» som uppträder i Ensam (texten ss. 19 f., 49)
motsvaras i Ockulta Dagboken av »Gumman på Djurgården»; åren 1900–1903
noterar Strindberg ett tiotal möten med henne. Likheten mellan
dagboksnotiserna om gumman och skildringen av tiondegumman i Ensam är
uppenbar. Den första anteckningen i Ockulta Dagboken lyder:

På morgonen mötte jag en fattig gumma som begärde en slant; hon fick en
större sådan. Hon gret, sade att hon sofvit på en trappa om natten, och
bedt Gud att få möta en barmhertig menniska. Jag bad henne icke glömma
att tacka Gud. Hon frågade om jag lidit mycket ... Jag svarade att jag
varit så fattig som hon och »begärt» (OD 3/5 1900).

[/txt/lb8203269/stri01_ensam01_006.jpeg]

Illustration av Arthur Sjögren i första upplagan av Ensam. Jfr texten s.
18 f.

I marginalen har Strindberg senare tillagt: »Samma gumma och samma scen,
samma plats och samma ord, år 1901, den 31a Maj». Och den 5 mars 1903
heter det: »Mötte ’Gumman på Djurgården’ som bad Gud välsigna mig».
(Jämför Strindbergs brev till Harriet Bosse, 1932, s. 78.)

[/txt/lb8203269/stri01_ensam01_007.jpeg]

Reklamtryck för Hjalmar Fridmans speceriaffär i »Röda Huset» (Stockholms
Stadsmuseum); jfr texten s. 22 f.

Också övriga »obekanta bekantskaper» (texten s. 16) som berättaren
stiftar under sina promenader hade tydligen motsvarigheter i Strindbergs
vardagsliv; han skriver exempelvis i dagboken den 5 november 1903:
»Mötte alla mina Djurgårdsbekanta manngrant.» Att bekantskaperna i Ensam
inleddes för »tre år sen» (texten s. 20) stämmer också med Strindbergs
biografi – drygt tre år före Ensams tillkomst slog han sig alltså ned på
Östermalm igen efter sin långa frånvaro från Stockholm.

På ett ställe i Ensam (texten s. 35 ff.) redogör berättaren för olika
andaktsböcker och biblar i vilka han brukar läsa innan han somnar på
kvällen. I Strindbergs efterlämnade bibliotek i Blå Tornet finns en rad
böcker av detta slag som han studerade på likartat sätt att döma av
bl.a. anteckningar i Ockulta Dagboken. Att säkert identifiera dem som
beskrivs i Ensam är dock knappast möjligt.

Den strof ur Sofokles skådespel Antigone som citeras i Ensam (texten s.
23) återger Strindberg i samma översättning i dagboken den 12 januari
1901 med upplysningen: »Läser Sophocles.» Sofoklescitatet i Ensam ingår
i berättelsen om en kryddbod (dvs. en speceributik) som bara några
månader efter starten måste stängas av brist på kunder.
Verklighetsbakgrunden synes vara följande. Den 13 november 1902 lät en
Hjalmar Fridman inregistrera firmanamnet »Firma Hjalmar Fridman»
(Register över enskilda näringsidkare, Länsstyrelsen, Stockholms län).
Den 2 januari 1903 innehade Fridman enligt mantalsuppgifterna en
speceriaffär i samma fastighet som Strindberg bodde i, men med adressen
Karlaplan 10 (se bild s. 243). Liksom butiksägaren i Strindbergs
berättelse var Fridman ung, 22 år, och liksom denne hade han ett biträde
i affären. Redan 1904 har butiken upphört (Stockholms Stadsarkiv, MU
1903-24-12 A och 1904-24-20). Man anar här ett händelseförlopp som
ligger i närheten av det Strindberg tecknar i Ensam; tydligen utspelades
det kort innan eller samtidigt med att Strindberg skrev berättelsen.

I slutet av boken skildrar berättaren några besök som han avlägger hos
en kompositör. Denne förlovar sig med en ung kvinna som bor i en våning
mitt emot hans egen. Berättaren omtalar att han själv i sin ungdom har
bott i kompositörens lägenhet. Historien om denne kompositör är
förmodligen helt uppdiktad. Enligt Gunnar Ollén »grundar [den] sig på,
att Harriet Bosse före bröllopet bodde hos sin syster, fru Inez
Ahlkvist, och hennes son Alf, Grefmagnigatan 12, d.v.s. mittemot där
Strindberg hyrde 1872» (Ollén, 1941, s. 37). Strindberg bodde från mars
1872 till juni 1873 på Grev Magnigatan 7 (enligt senare omnumrering nr
9). I Ensam uppges att huset där berättaren hade bott som ung ligger
kvar, om än »putsat numera och med nymålade fönsterbågar» (texten s.
75). Arthur Sjögren, som illustrerade detta textställe i förstaupplagan,
har bekräftat att huset existerade 1903, men i förändrat skick, varför
han tecknade det ur fantasin (»Mitt samarbete med August Strindberg»,
Vindros, Litterär kalender, 1948, s. 29). Att Strindberg hade
uppmärksammat att Harriet Bosse bodde i ett hus som låg mitt emot det
där han tillbringat en stormig ungdomstid framgår av en anteckning i
Ockulta Dagboken; han skriver den 15 november 1900: »[Grekisk bokstav:
»B»] bor Grefmagnigatan 12, midt emot det hus der jag bodde som
författaren till Mäster Olof.» Att Strindberg senare besökte sin fästmö
på denna adress framgår av ett brev till henne daterat palmsöndagen [31
mars] 1901. Kompositören är tydligen, som Gunnar Brandell antagit, »en
dubblering» av författaren med vars hjälp denne »figurerar [ – – – ]
både som sitt gamla jag och sitt nya, föryngrade» (Brandell, 1989, s.
232 f.; jfr Hans Levander, »Strindberg i Röda huset», Hörde Ni.
Månadstidskrift för Sveriges radio, 1955, s. 957).

Som tidigare nämnts umgicks Strindberg året efter författandet av Ensam
med planer på att samla sina självbiografiska skrifter i ett band. I den
kronologiska sviten skulle Ensam följa närmast efter Inferno (1897) och
Legender (1898). I motsats till dessa båda verk bildar emellertid Ensam
ingen »fortlöpande självbiografi», som Lamm konstaterat. »Utsikten till
ensliga ålderdomsår har lockat Strindberg att med ledning av sina
erfarenheter under de första Stockholmsåren och de korta perioderna av
ensamhet under det tredje äktenskapet inventera de resurser han ägde att
kunna uthärda ensamhetens tyngd», menar Lamm (August Strindberg, 1948,
ss. 320 och 318). Mycket talar för att denna bedömning är riktig. Ensam
har förmodligen tillkommit i en situation som liknar den i juli 1902 då
Harriet Bosse ämnade lämna Strindberg – i varje fall uppfattade
Strindberg saken så – och han skrev till hustrun: »Alla vänner äro
blifna mig likgiltiga och fremmande genom din närvaro i mitt lif. Och
jag känner den absoluta ensamheten nalkas, hemsk och högtidlig!» (Brev
14, s. 196; jfr Strindbergs brev till Harriet Bosse, 1932, kommentaren
s. 65.)

Ensamheten och det litterära skapandet, som möjliggörs genom
isoleringen, utgör det centrala temat i berättelsen. Ensam kan betecknas
som ett attitydexperiment. Strindberg anteciperar den ensamma tillvaro
han såg framför sig och gestaltar den i diktens form. Det var varken
första eller sista gången han begagnade sin konst som ett medel att
blicka in i sin egen framtid – såväl i novellen Högre ändamål i Svenska
öden och äventyr (1882–83) som i tragedin Fadren (1887) och i
kammarspelet Oväder (1907) föregriper han det öde som han fruktar skall
drabba honom (jfr Torsten Eklund, Tjänstekvinnans son. En psykologisk
Strindbergsstudie, 1948, s. 424 f.). När Strindberg genomför detta
experiment i Ensam renodlar han sina erfarenheter i det förflutna,
samtidigt som han utgår ifrån sin aktuella situation. I en berömd
passage i Ensam skildrar berättaren hur han i dikten lever

framom mig själv, ibland bakom mig, i minnena, och dessa kan jag
behandla som bitarne i en bygglåda. Med dem kan jag sätta ihop alla
slags; och samma minne kan tjäna till allt möjligt i en fantasibyggnad,
vända olikfärgade sidor uppåt och som antalet sammanställningar är
oändligt får jag under mina lekar ett intryck av oändligheten (s. 49).

Hela berättelsen präglas i själva verket av denna litterära process där
Strindberg samtidigt befinner sig i olika tidsskikt. I nuet befinner han
sig, säger Brandell, då han skildrar vardagsverkligheten med t.ex.
utsikten från bostaden och de regelbundna promenaderna; framom sig själv
är Strindberg då han »förvandlar sig till änkling och uppfattar sin
ensamhet som definitiv»; bakom sig är han i minnena »då han berättar
eller diktar vidare på episoder från åren 1899–1901». Ensamheten, som
Strindberg till stor del hade förverkligat som litterärt program under
Infernoperioden, återvänder han till i Ensam, menar Brandell (Brandell,
1989, s. 231 ff.; jfr Ola Östin, »August Strindbergs Ensam», Edda, nr
45, 1958, s. 97). Den diktande verksamheten mångdubblar den ensammes
livsupplevelse:

Jag lever, och jag lever mångfaldigt alla de människors liv jag
skildrar; är glad med de glada, ond med de onda, god med de goda; jag
kryper ur min egen person, och talar ur barns mun, ur kvinnors, ur
gubbars; jag är konung och tiggare, jag är den högt uppsatte, tyrannen
och den aldra föraktadste, den förtryckte tyrannhataren; jag har alla
åsikter, och bekänner alla religioner; jag lever i alla tidevarv och har
själv upphört att vara. Detta är ett tillstånd som ger en obeskrivlig
lycka (s. 34 f.).

Några direkta litterära mönster bakom en så personlig skapelse som Ensam
behöver man inte räkna med (jfr Lamm, 1948, s. 319). Strindberg har
själv i förbigående nämnt Balzac i samband med berättelsen (»Balzacs
romanform lockar mig mest nu. Typen ’Ensam’. Der kan man få förklara
sig, utbreda sig, tolka menniskor, se dem inuti, grundligt»; brev till
Harriet Bosse 14/4 1906). Likheterna med Balzac torde dock vara
begränsade. Gunnar Ollén har pekat på paralleller med Jean- Jacques
Rousseaus Les rêveries du promeneur solitaire (’Den ensamme vandrarens
drömmerier’); gemensamt för båda böckerna är promenaderna,
drömstämningarna, läsningen av klassisk litteratur och den frivilliga
isoleringen (Ollén, 1941, s. 184). Strindbergs berättelse uppvisar också
släktskap med den samtida s.k. flanörlitteraturen, från vilken den
emellertid skiljer sig genom författarens – och den ställföreträdande
berättarens – engagemang och religiositet (jfr Alf Kjellén, Flanören och
hans storstadsvärld. Synpunkter på ett litterärt motiv, 1985, s. 178
ff.).

Ensam har tilldragit sig stort intresse hos forskarna. H. Wijsbek har i
en uppsats sökt visa »att ensamheten i Strindbergs berättelse beskrivs
som en process med moraliska dimensioner» och att boken innebär »en
uppgörelse med äktenskapet» (»Metamorfosen in Strindbergs Ensam»,
Tijdschrift voor Skandinavistiek, nr 1, 1984, ss. 35, 47). I en otryckt
amerikansk doktorsavhandling företar Barry Jacobs bl.a. en genomgång av
ensamhetstemat i Strindbergs diktning inklusive Ensam (Strindberg and
the Problem of Suffering, Harvard University, Cambridge, Massachusetts,
1964, ss. 113–179). Flera forskare har jämfört Ensam med Taklagsöl
(1906) med vilken berättelsen uppvisar både likheter och olikheter (E.
O. Johannesson, The Novels of August Strindberg. A Study in Theme and
Structure, 1968, s. 255 f.; P. A. Tjäder, »Det växande huset. Kommentar
till strukturen i Strindbergs Taklagsöl», Tidskrift för
litteraturvetenskap, nr 1, 1978, s. 37 ff.; Ståhle Sjönell, 1986, ss.
87, 121).

Strindbergs egen tanke om hur Ensam skulle kunna tänkas bli mottagen
framskymtar i ett brevuttalande den 3 augusti 1903 till Schering vilken
yttrat sig berömmande om boken: »Jag får nog ovett som stil-lös af den
nya Kunstgewerbe-Skolan.» (Med det sista uttrycket avses antagligen
Jugendstilen eller L’art nouveau.)

Till följd av att Sagor och Ensam utkom med bara någon veckas mellanrum
tog flera recensenter upp böckerna samtidigt i sina anmälningar.

Recensionerna av Ensam kom ofta att handla om bokens upphovsman,
eftersom man identifierade honom med Ensams jagberättare. J. Bruzelius
(sign. J. Bz.) i Social-Demokraten (5/12 1903) var kallsinnig. Han ansåg
att berättelsen utgjorde ett bevis på trötthet, vilket föranledde ett
tillägg av tidningens chefredaktör, Strindbergs gamle vän Hjalmar
Branting, signaturen »-r». Denne menade att berättelsen, sedd mot sin
personhistoriska bakgrund, vittnade »icke om annan trötthet än
konvalescensens, och den är till hälsa».

Sven Söderman (sign. S. S-n.) kom in på liknande tankegångar ett par
veckor senare i Stockholms Dagblad (17/12). Han jämförde Ensam med »de
litterära patologiska uttrycken» Inferno och Legender och konstaterade
att boken »står till dem i ett rätt nära samband: i konvalescentens
förhållande till den nyss illa sjuke». Åkturen längs Strandvägen till
Djurgården och det befarade mötet med sonen är två episoder i Ensam som
flera recensenter kommenterar. Söderman ser den förra som »en direkt
återerinring om Infernostämningarna», »en hallucination», och
berättarens beslut att hellre välja ensamheten i fortsättningen kallas
»en slutledning af en sinnessjuk». Den senare händelsen tycks honom
»pinsam genom ohöljd egoism och naiv tro på egen oansvarighet». Hans
helhetsomdöme är reserverat.

Johan Gottfrid Renholm (sign. Rm) i Stockholms-Bladet (28/11) och Hans
Emil Larsson (sign. -pt-) i Sydsvenska Dagbladet Snällposten (18/12)
ansåg båda att Ensam innehöll för mycket av rent privat intresse för att
i längden kunna fängsla.

Enligt Lars August Ahlgren (sign. L.A.) i Nya Dagligt Allehanda (12/12)
»har ’Ensam’ sitt förnämligaste värde såsom ett synnerligen intressant
dokument till belysande af diktaren och personligheten Strindberg». I
sin anmälan gör han ett försök att fixera Strindbergs själsliga status
utifrån Ensam och Sagor som han anmäler samtidigt. Han tycker sig i båda
verken spåra en strävan hos Strindberg till resignation, men han ställer
sig tveksam till huruvida denne verkligen lyckats uppnå en sådan. Bakom
noli me tangere-attityden finner Ahlgren författarens »sjukliga
misstänksamhet och hans stora – låt vara omedvetna – egoism». Ahlgren
anser för sin del inte att skildringen i boken är tröttande, »äfven om
den måste få en fläkt af kammarlifvets tungsinta enformighet öfver sig».

En mycket ambivalent anmälan svarade Oscar Levertin för. »Har han icke
redan skrifvit nog bikter?» utbrister Levertin i sin recension i Svenska
Dagbladet (4/12; omtryck i Levertins Samlade Skrifter, 13, 1908, ss.
35–41).

Den vilda själfkampen, som fyllde »Inferno» och »Legenderna», har domnat
af. Men ju mer den inre strömmen hos en personlighet mattas af, dess
svårare blir det att uppehålla intresset för rent personliga
bekännelser, och dess större roll brukar gemenligen också sådant spela,
som är obetydligt och likgiltigt åminstone för alla andra än bekännaren.
Detta är också fallet med de dagboksanteckningar, som utgöra »Ensam».

»Dock», fortsätter Levertin längre fram,

man skulle gifva en falsk föreställning om »Ensam», om man icke
tillfogade, att Strindberg trots allt förmår fängsla, att hans
skildringar också i denna bok äga en enastående omedelbarhet och
friskhet, och att han öfverallt inflätar glänsande iakttagelser och
förtjusande små skildringar, hvilka en sent vunnen mjukhet i
linieföringen gifver ett särskildt behag. Hans gatupartier från
Östermalm såväl som hans små interiörer från stockholmska rum äro af en
oöfverträfflig sanning.

Ambivalent var också Karl Warburg (sign. K. W-g.). I sin anmälan i
Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning (18/12) karakteriserar han Ensam
som »den egendomliga boken» men slutar med ett starkt erkännande: Ensam
är, konstaterar han, »en prosaskildring sådan icke någon svensk skrifver
bättre».

Även Georg Nordensvan (sign. G-g N.) i Dagens Nyheter (2/12),
Strindbergs egen gamla tidning, var positiv medan inte oväntat
Strindbergs gamle motståndare, akademisekreteraren Carl David af Wirsén
(sign. C. D. W.) i sin anmälan i Post- och Inrikes Tidningar (12/12)
mera entydigt uttrycker oförstående och avståndstagande: »Den
besynnerliga boken är upptagen af hjältens ständiga idiosynkrasier, som
äro patologiskt underliga.»

»Så hårdhjärtad, så onaturlig är emellertid icke Strindberg, som han här
själf visar sig, och här skulle behöfts ett korrektiv för att bilden
skulle vara lik», menar Strindbergs sällskapsbroder från Lundatiden
Johan Mortensen i Nordisk Tidskrift (häfte 8, 1903, s. 671 ff.) apropå
skildringen av det fruktade mötet med sonen. »Men», fortsätter han, »han
är en sensitiva, som reagerar för minsta retning och hvars fantasi då
utlöser sig i banor, som ingen kan ana.» Även om Mortensen anser »att
det finnes en massa småsaker, som strängt taget icke kan intressera
någon annan än vederbörande själf», så är hans omdöme i stort sett
välvilligt. Avslutningsvis ställer han frågan om inte boken kan bli »en
slags modern de senectute, en inledning till ålderdomens njutande för
herrar i den kritiska åldern, hvilka här [– – – ] kunna återfinna och
spegla åtskilligt af sitt eget väsende». (Mortensen alluderar på De
senectute, lat. ’Om ålderdomen’, en skrift av den romerske författaren
Cicero, 106–43 f.Kr.)

Uppskattande skriver också Bo Bergman (sign. B. H. B.) i Ord och Bild
(häfte 11, 1904, s. 635):

Den innehåller mycket både vackert och djuplodadt: observationer från
gator och torg, gifna med något af Strindbergs gamla mästerskap i
konkret och målande skildring, glimtar af människoöden i hastig
belysning, små novellmotiv, påvisade och släppta igen. En liten enkel
tragedi – en diversehandel som går omkull – har fått en skärpa, ja
storhet i behandlingen, så att till och med ett Sofoklescitat går för
sig utan någon anstrykning af komik.

De två dikter som ingår i Ensam, Ahasverus och Vargarne tjuta,
kommenterades bara av några få recensenter. Karl Warburg konstaterade:
»Här förekommer ett stycke vers, skildrande djurlifvet på Skansen en
aftonstund, gifven med Strindbergs måleriska styrka.» Hans Emil Larsson
betecknade däremot dikterna som »temligen enkla rimmerier».

SAGOR

När Strindberg sommaren 1903 författade Sagor innebar detta något
principiellt nytt i hans produktion. Han hade visserligen skrivit
»sagor» tidigare, men det hade då gällt prosatexter av ytterst skiftande
karaktär – beteckningen »saga» är långt ifrån entydig i Strindbergs
vokabulär. Början av Ån Bogsveigs saga (1872) är en berättelse i
fornisländsk sagastil och Sagan om Herkules (1883) är en grovkornig
satir. De »Sagor» som Strindberg författade på franska i mitten av
1880-talet (Brev 5, s. 38) omrubricerades när de publicerades i svensk
översättning till den mer adekvata titeln Fabler (1891). En saga eller
fabel kan man också kalla Strindbergs lilla berättelse om
dödskallefjärilen från 1895, som ingår i uppsatsen Dödskallefjäriln
(Brandell, Strindbergs Infernokris, 1950, s. 216). I Fagervik och
Skamsund (1902) ingår En barnsaga, som närmast kan beskrivas som en
realistisk novell med vaga inslag av folksaga. Inom dramatiken hade
Strindberg dessutom bakom sig flera verk som har mer eller mindre
uttalade drag av »sagospel»: Lycko-Pers resa (1882), Himmelrikets
nycklar (1892), Advent (1898), Svanevit (1901) och Ett drömspel (1901).

Med Sagor 1903 utvidgade emellertid Strindberg sitt litterära revir.
Berättelserna i samlingen riktar sig uppenbarligen delvis – kanske i
första hand – till vuxna och har ibland en novellistisk prägel men både
i fråga om innehåll och form ligger de närmare den traditionella
barnsagan och den fantastiska sagan än några tidigare prosaberättelser
hos Strindberg.

Att han intresserade sig för sagogenren 1903 innebar att han – som ofta
annars – var i takt med tiden; konstsagan åtnjöt mycket stor popularitet
kring sekelskiftet (jfr Boel Westin, »Sceneri och fantasi. Strindberg
som sagodiktare», stencilerat utdrag ur en kommande studie, april 1992,
Stockholms Universitet, s. 12 och »Lekfulla sagor med satirisk udd», DN
4/12 1990; om den svenska sagodiktningen vid denna tid, se Eva
Nordlinder, Sekelskiftets svenska konstsaga och sagodiktaren Helena
Nyblom, 1991).

En viktig litterär inspiratör bakom både fablerna och sagospelen samt
Sagor var, som forskningen uppmärksammat, H. C. Andersen, vilken
Strindberg läste som barn och sedan återkom till flera gånger som vuxen;
på 1870-talet översatte han för övrigt några av Andersens sagor (A.
Blanck, »En okänd Strindbergsöversättning från H. C. Andersen»,
Samlaren, 1920, s. 167 f.). När Strindberg vid sekelskiftet, sannolikt
1899 (W. A. Berendsohn i: Svensk Litteraturtidskrift, nr 16, 1953, ss.
175–177), svarade skriftligt på den danske journalisten och översättaren
Georg Bröchners frågor (svaren publicerades på Strindbergs
begravningsdag den 19 maj 1912 i Svenska Dagbladet) apostroferade han H.
C. Andersen; på frågan vilka böcker han uppskattade mest svarade han
bland annat: »Andersens Sagor». Om sin Andersen-läsning vid olika
tidpunkter i livet, bl.a. den förnyade bekantskapen med dennes »Eventyr»
sommaren 1901, då han och Harriet Bosse som nygifta vistades på badorten
Hornbæk i Danmark, har Strindberg berättat med anledning av
Andersen-jubileet i en tidningsartikel 1905; i denna understryker han
starkt den danske diktarens betydelse för hans egna sagor: »Läs mina
enkla Sagor av 1903 och se själv var jag har gått i lära!» (Saml. Skr.
54, s. 445.) Den saga som särskilt har förknippats med Andersens
sagostil är Stora Grusharpan. Bergmästarens sjunkna piano som där väcker
fiskarnas förundran har en motsvarighet i telegrafkabeln på havets
botten i Den store Søslange (’Den stora sjöormen’). Detta inflytande
från H. C. Andersen har studerats både av Vagn Børge (August Strindberg
og H. C. Andersen, Khvn 1931), Signe Fabricius Møller (»H. C.
Andersen-stiltræk i Strindbergs Sagor», i: Svensk stil. Studier
tillägnade Bengt Hesselman den 21 dec. 1935, 1935 ss. 101–110) och Boel
Westin (Westin, 1992, ss. 16–21).

En händelse i Strindbergs privata liv som hade betydelse för tillkomsten
av Sagor var dottern Anne-Maries födelse den 25 mars 1902. Därigenom
försattes han i »nya stämningar» som han skrev till Schering (Brev 14,
s. 176). Dottern, som inte var mycket mer än ett år då Sagor
författades, kan inte gärna ha spelat någon större roll som publik, men
hon skymtar ett ögonblick som den tänkta mottagaren av åtminstone en av
berättelserna. I Lotsens Vedermödor heter det oförmedlat: »Anne-Marie,
som hörde sin mamma sluta historien så där, frågade [– – – ]» (texten s.
124).

Strindbergs planer på att författa sagor efter dotterns födelse går
tillbaka åtminstone till december 1902. I ett brev till Schering den 1
december redogör han för sitt projekt att skildra »den medvetna viljan»
i världshistorien. Han säger sig tveka om formen och nämner som ett
alternativ »sagor» samt tillägger: »För ögonblicket lutar jag åt Sagorna
(Andersens poetiska stil).» Efter att i ett nytt brev till Schering
(8/12) ha upprepat att det lutade åt sagorna skriver Strindberg den 11
december till denne, som tidigare hade översatt berättelsen En barnsaga:

Det ser ut som, under det grundliga förarbetet till »Gud i Historien»
(Den medvetna viljan etc.) hvilket nog räcker en längre tid – min
fantasi ville friska upp sig med Sagor – Nog af här kommer sagor – jag
har redan berättat dem hemma! Och derför: vill Ni be Förläggaren till En
Barnsaga vänta på fortsättningen? Då skall boken bli en trumf i stället
för en hacka! – Och jag sänder Er Saga efter Saga! Före jul! sannolikt!

Här gäller det uppenbarligen sagor som inte har direkt samband med
Strindbergs pågående studier i världshistorien. Omedelbart efter det
citerade stycket i brevet har Strindberg emellertid tillfogat två
frågetecken (ej återgivna i August Strindbergs Brev men uppmärksammade
av Krister Malmström i en otryckt seminarieuppsats vid Stockholms
Universitet, »Studier i Strindbergs Sagor», 1964, s. 4; originalbrevet i
Bonniers förlagsarkiv) som markerar att löftet var osäkert. Några sagor
skickade Strindberg heller aldrig före jul. Andra projekt innebar att
dessa sköts på framtiden. Den aviserade studien av den medvetna viljan i
historien författades i början av 1903 och publicerades som artikelserie
i Svenska Dagbladet 20/2–30/5. Och på våren tillkom Ensam som skickades
till förlaget den 2 juni.

[/txt/lb8203269/stri01_ensam01_008.jpeg]

Harriet Bosse med dottern Anne-Marie, född den 25 mars 1902 (Kungl.
Bibl.).

Strindbergs planer på sagor kan studeras i flera förteckningar i Gröna
Säcken. De utförda sagorna skymtar bakom preliminära titlar, motiv och
uppslag. Det är emellertid vanskligt att datera förteckningarna, bl.a.
därför att Strindberg kan ha kompletterat dem i efterhand.

Två förteckningar bör ha tillkommit på ett relativt tidigt stadium. I
den ena, som bär rubriken »Historier» (6:2,4), kan man bland mängden av
uppslag identifiera fyra utförda sagor, Blåvinge finner Guldpudran
(»Blåvinge på Solbärga»), Fotografi och Filosofi (»Fotografens
uppfinning. Negativer»), Sjusovaren (»Kapellmästarn ([med grekiska
bokstäver: Axel])» och möjligen Anden i flaskan (»Homunculus»; jfr nedan
s. 296 om dramfragmentet med detta namn). I den andra förteckningen
(6:2,5) skymtar man mer eller mindre tydligt Stora Grusharpan (»Det
sjunkna fortepianot»), Lotsens Vedermödor (»Snäckbutiken»),
Pintorpa-fruns Julafton (»Julkärfven som foglarne inte ville röra.
(Pintorpafrun)»), I Midsommartider (»Lärkorna öfver dimman på hafvet
sjunga»), Jubal utan Jag (»Johan utan Jag») och Sankt Gotthards Saga
(»Förlofvade Landet. Schweitz»).

Ovan (s. 232) har omnämnts en förteckning över »Sagor: Spökhistorier»
(6:2,6), som antogs vara tillkommen före författandet av Ensam. Bland de
uppslag som Strindberg noterar i denna känner man igen minst sex av de
utförda sagorna, nämligen Lotsens Vedermödor (»Lotsen», längre ned på
sidan »Snäckhandlaren»), Triumfatorn och Narren (»Triumfen Vega i
Upsala./ Triumfatorn»), Tobaksladans Hemligheter (»Aktrisen / som fick /
allt! Och leddes ihjäl», »Tobaksladan / och kulisserna», »En
Teatersaga», »Den utplånade. [Men Herrans ansigte står öfver dem som
ondt göra, så att / han utskrapar deras åminnelse af jorden. Ps. 34.17 /
’Och deras åminnelse / vare utrotad från / jorden.’ Ps. 109.15»]), Sankt
Gotthards Saga (»Arkadien»), Jubal utan Jag (»Johan utan Jag») och
Gullhjälmarne i Ålleberg (»Ålleberg», »Gull-hjelmarne: i Ålleberg»).
Bakom anteckningen »Dufvans Sång på Liljeqvist» döljer sig dock inte som
man kunde tro sagan I Midsommartider, i varje fall inte i sin nuvarande
form, eftersom denna bygger på minnen från en senare tidpunkt, utan
förmodligen någon av de två planerade men aldrig utförda sagor som i
andra förarbeten bär titeln »Dufvans Sång på Liljeqvist» (4:27, 20–22)
och som skulle ha ett annat innehåll.

En annan förteckning (6:1,5, bild s. 255) ligger senare i tiden. Det
framgår redan av några anteckningar som anspelar på daterbara händelser.
Notationen »Den drifvande Segelbåten» bygger uppenbarligen på en
händelse som Strindberg omtalar i Ockulta Dagboken den 12 juni 1903,
»Blidö: Midsommarafton» syftar på ett besök som Strindberg gjorde hos
familjen på Blidö midsommartiden 1903 och »Axels Charlott» (med grekiska
bokstäver) på ett dödsfall som Strindberg fick vetskap om den 29 juni
samma år (se nedan s. 272).

Att denna förteckning måste vara senare framgår också av att de
definitiva sagorna börjat formera sig. Flera av de sagor som utfördes
har intagit positioner överst på förteckningen. Strindberg är på väg mot
en tydligare konception av samlingen. De sagor som man direkt känner
igen eller kan spåra i de disparata anteckningarna upptill på sidan är
följande: Stora Grusharpan (»Stora Grusharpan»), När Träsvalan kom i
Getapeln (»L-holmen»), Lotsens Vedermödor (»Lotsen», längre ned på
sidan: »Snäckhandlaren»), Triumfatorn och Narren (»Triumftåget», längre
ned i förteckningens båda spalter: »Ogräset och Hvetet»), Gullhjälmarne
i Ålleberg (»Gullhjelmarne i Ålleberg», längre ned: »Alnstickan»),
Tobaksladans Hemligheter (»Tobaksladans hemligheter. / Storsångerskan:
bor midt emot och kan se repertoaren / på kulisserna som dragas fram ur
ladan»), Sankt Gotthards Saga (»Sankt Gotthard. / Arkadien»). Längre ner
på sidan kan man identifiera följande sagor: Jubal utan Jag (»Jubal utan
Jag», »Peruken»), Sjusovaren (»Soluppgången och Sjusofvaren. /
Blommorna, Pianot etc.»), I Midsommartider

______________________________

På nästa sida återges ett utkast (SgNM 6:1,5) där Strindberg antecknat
titlar och uppslag till sagor, både sådana som utfördes och sådana som
aldrig författades.

[/txt/lb8203269/stri01_ensam01_009.jpeg]

(»Dufvans Sång på Liljeqvist», »De hägrande fönsterrutorna», »Den
drifvande Segelbåten», »Blidö: Midsommarafton. / Skarpö: Björken som
gick. / Begrafningskransen»), Blåvinge finner Guldpudran (»Blomstrens
Hemligheter»), Fotografi och Filosofi (»Sommarnöjet: Intet för Intet.
/Jernkällan. / Gyttjan i Stranden. / Badstället. Långt till boden. /
Myggen. promenader. / Tjuren», »Negativbilden [– – – ]»). Anteckningen
»Axels Charlott» leder tankarna till Sjusovaren och Ett halvt ark papper
(se nedan ss. 268, 272 f.). Sagor som kan identifieras i den här
förteckningen men inte i den föregående är Stora Grusharpan, När
Träsvalan kom i Getapeln, Sjusovaren, Blåvinge finner Guldpudran,
Fotografi och Filosofi och – möjligen – Ett halvt ark papper. Om man
inkluderar Ett halvt ark papper manifesterar sig alla sagor i den
slutliga samlingen i den senare av förteckningarna med ett undantag,
Pintorpa-fruns Julafton; denna saga saknas i båda.

Förteckningarna tyder på att Strindberg i vissa sagor kombinerade motiv
och uppslag som inte hängde ihop från början. Således förekommer
exempelvis i båda förteckningarna »Lotsen» och »Snäckhandlaren» i form
av separata anteckningar; dessa två motiv är ju också löst hopkopplade
inslag i Lotsens Vedermödor. Samma sak gäller följande anteckningar i
utkastet 6:1,5: »Triumftåget» respektive »Ogräset och Hvetet»
(Triumfatorn och Narren); »Gullhjelmarne i Ålleberg» respektive
»Alnstickan» (Gullhjälmarne i Ålleberg); »Jubal utan Jag» respektive
»Peruken» (Jubal utan Jag); »Dufvans Sång på Liljeqvist», »De hägrande
fönsterrutorna», »Den drifvande Segelbåten», »Blidö» (I Midsommartider).

Ingenting tyder på att Strindberg påbörjade författandet av
sagosamlingen innan han hade avlevererat manuskriptet till Ensam den 2
juni; någon eller några av sagorna tillkom sannolikt i juni, resten
författades senare under sommaren.

Kring månadsskiftet maj–juni finns ett par anteckningar i Ockulta
Dagboken där Strindberg talar om oberättigad svartsjuka och upprördhet
hos Harriet Bosse. Den 9 juni reste hon och dottern till Blidö, ett
stycke sydost om Furusund i Stockholms skärgård. De hyrde där en stuga
tillsammans med Harriet Bosses syster Inez Ahlquist och dennas tolvårige
son Alf. Strindberg satt ensam i staden med undantag av ett besök 22
juni–6 juli hos familjen, under vilket han enligt Ockulta Dagbokenvar
med om »fasans uppträden». I en dagboksanteckning året därpå (2/6 1904)
talar Strindberg om sig själv »i fjor, flyende från Blidö och Harriets
furiösa lefverne». Att han under besöket på Blidö var sysselsatt med
sagodiktning framgår av olika källor. Den 4 juli skriver han till vännen
Leopold Littmansson i Paris: »I Skärgården, badande i hafvet, skrifvande
Sagor; med hustru och en liten ettårig dotter – – – sitter jag på Blidö
utanför Furusund.» Harriet Bosse har också uppgivit att Strindberg
sommaren 1903 skrev »Sagor för Anne-Marie» (Strindbergs brev till
Harriet Bosse, 1932, s. 112). Det kan dessutom nämnas att Strindberg
1909 skänkte dottern ett exemplar av den tredje upplagan med påskriften
»Anne-Maries’ / [tryckt: SAGOR] / Eller / Blidö-Boken.» (Exemplaret nu i
Kungliga Bibliotekets Strindbergssamling.)

Sagoförfattandet fortsatte av allt att döma i Stockholm efter det att
Strindberg återvänt dit. Den 30 juli avgick manuskriptet till
förläggaren Hugo Geber med en kortfattad kommentar:

Härmed sänder jag till påseende min höstbok: Sagor. Nytt, outgifvet!
alltsammans!

Frågas: böra Sagorna illustreras eller ej? Om icke, böra de presenteras
med rubriker eller vignetter. Anbefallande manuskriptet som är
okopieradt [– – – ].

Det faktum att pagineringen i originalmanuskriptet är löpande bör
innebära att sagorna tillkom i den ordning de hade i manuskriptet. Denna
är följande: Stora Grusharpan (pag. 1–8), Sjusovaren (9–18), Lotsens
Vedermödor (19–37), Pintorpa-fruns Julafton (38–56), Triumfatorn och
Narren (57–69), När Träsvalan kom i Getapeln (70–83), I Midsommartider
(84–101), Tobaksladans Hemligheter (102–110), Sankt Gotthards Saga
(111–128), Jubal utan Jag (129–141), Gullhjälmarne i Ålleberg (142–155)
och Blåvinge finner Guldpudran (156–165).

Jämför man den följd i vilken de sju första motiven förtecknas i
utkastet 6:1,5 med den ordning sagorna har i manuskriptet ser man att
ordningsföljden skiljer sig så när som på att Stora Grusharpan kommer
först i båda. Flera igenkännbara sagor har inte heller fått sina
slutgiltiga titlar. Detta ger en uppfattning om hur långt författandet
torde ha framskridit vid den tidpunkt då förteckningen uppgjordes; den
enda saga som kan ha författats är Stora Grusharpan. Den 29 juni var den
senaste gräns bakåt som kunde påvisas. Sagan Pintorpa-fruns Julafton, i
vilken Strindberg tecknat ett nidporträtt av Harriet Bosse, kommer som
nummer fyra i manuskriptet. Man kan undra om den skrevs på Blidö där
Strindberg bodde i samma hus som hustrun eller om den tillkom i
Stockholm efter kraschen i slutet av sommarvistelsen.

Att exakt datera de enskilda sagorna är som synes inte möjligt men
materialet ger vissa hållpunkter. I Midsommartider bygger på intryck
från Strindbergs besök på Blidö 22 juni – 6 juli och kan alltså inte ha
skrivits tidigare. Det ger en ungefärlig gräns framåt för de sex sagor
som ligger före I Midsommartider i manuskriptets paginering och en
ungefärlig gräns bakåt för de sagor som ligger efter.

En detalj i Pintorpa-fruns Julafton, de elektriska ljusen som hustrun
låter brinna hela natten (texten s. 212), har en direkt parallell i en
anteckning i Ockulta Dagboken den 27 maj 1903 (se nedan s. 289); det
bekräftar att sagan är skriven efter detta datum.

Sagan Gullhjälmarne i Ålleberg kan dateras mera exakt. Det heter på ett
ställe i denna: »Ryssland firade nyligen Petersburgs grundläggning, och
Borgmästarn i Stockholm gick med i processionen» (texten s. 192). Detta
är just vad svenska tidningar rapporterade om vid månadsskiftet maj–juni
1903. De sista dagarna i maj detta år firade S:t Petersburg
tvåhundraårsminnet av sin grundläggning och bland de inbjudna gästerna
befann sig Stockholms dåvarande borgmästare Carl Lindhagen. Men det
finns en ännu bättre dateringsmöjlighet. Något tidigare i sagan
konstaterar jätten Svensk att »det dog en [påve] nyss» (s. 191). Det bör
syfta på påven Leo XIII:s död den 20 juli 1903, om vilken man också
kunde läsa i svensk press. Slutsatsen blir att Strindberg säkerligen
skrev denna saga – och den om Blåvinge som är placerad sist i
manuskriptet – efter detta datum, dvs. i Stockholm kort innan han den 30
juli sände manuskriptet till förläggaren.

Ett par av berättelserna har rottrådar som kan följas långt bakåt i
tiden. Sankt Gotthards Saga koncipierades redan på 1880-talet. Det
framgår dels av ett brev till förläggaren Claes Looström 1886 där
Strindberg omtalar att han »har upplagt en grandios rundmålning hetande
Sankt Gothards Saga, handlande om tunnelarbetet m. m.» (Brev 5, s. 297),
dels av bevarade utkast på baksidor av manuskriptet till första delen av
Tjänstekvinnans son, som Strindberg författade våren 1886; på en baksida
står: «Sankt Gothard. / Göschenen-Dal. / Lördagsafton: / Hornlåtar: /
Diligencen. / Docenten. / Berget» (ms pag. 6, Bonniers förlagsarkiv;
Saml. Skr. 38, s. 220); på en annan baksida förekommer enbart titeln
»Sankt Gothards Saga» (ms pag. 21 ). Först efter nästan två decennier
blev alltså planen förverkligad.

»Sankt Gotthard» förekommer dessutom i ett utkast från våren 1903 som
titel på en berättelse i en planerad antologi kallad »Jul-Boken 1903»
(6:16,6; se Olléns kommentar till Ordalek och småkonst, Saml. Verk 51,
ss. 231 och 226). Det betyder antagligen att denna saga planerades för
sig innan Strindberg hade inriktat sig på en sagosamling.

Huvudmotivet i Jubal utan Jag kan, som Göran Stockenström visat, spåras
tillbaka till 1898 i Strindbergs utkast. Bland annat finns ett förarbete
till Brott och brott med rubriken »Ockultistiska Dramer: /
Nemesis-Dramer», där Strindberg formulerar det psykologiska motivet i
ett planerat drama kallat »Johan utan Jag». Där står: »Mannen som
förnekar sin identitet och derigenom som straff förlorar sitt sjelf»
(4:21,4). Samma motiv skymtar i förarbeten till de aldrig fullbordade
prosaverken Klostret respektive Mirakelboken (se Barbro Ståhle Sjönells
kommentar i Saml. Verk 50, s. 291 och G. Stockenström, Ismael i öknen.
Strindberg som mystiker, 1972, s. 426).

Enligt det kontrakt som upprättades med Gebers förlag (nu i Bonniers
förlagsarkiv; Strindbergs exemplar i KB) skulle den första upplagan
omfatta 2550 exemplar och arvodet utgöra 1000 kronor. Denna summa mottog
Strindberg den 7 augusti, dvs. samma dag som han undertecknade
kontraktet, enligt vad som framgår av en kvittens på detta.

Under den fortsatta planeringen av boken fram till tryckningen skedde
vissa förändringar både beträffande urvalet av sagor och deras
ordningsföljd.

Den 28 augusti bad Strindberg förläggaren att »i sinom tid» få »hela
Sagokorrekturet på en gång och i tre exemplar på hvitt papper».
Strindberg förklarade att han räknade med att få sagorna utgivna på
tyska och danska, om översättarna erhöll korrekturexemplar. Av ett brev
till Schering den 23 september framgår också att Strindberg då skickade
denne korrekturet till Sagor för översättning till ryska. Åtta sidor
saknades dock; enligt Strindberg berodde det på att han beslutat sig för
att ur samlingen lyfta ut Pintorpa-fruns Julafton eller »Pintorpa-frun»
som sagan kallades vid denna tid; senare ändrade Strindberg titeln (se
nedan s. 289). Dagen innan hade han skrivit till Geber:

Fråga mig icke om skälen, men låt mig byta ut Pintorpafrun mot dessa två
medsända sagor! Och låt mig veta att Du beviljar min begäran; det är ju
din egendom, derför har jag icke rätt disponera öfver den.

Och må vi så utplåna den andra!

De två sagor som Strindberg levererade som ersättning var Fotografi och
Filosofi och Ett halvt ark papper. Geber tillmötesgick Strindbergs
begäran trots att texten till Pintorpa-fruns Julafton redan var satt och
förelåg i korrektur. Bland Strindbergs efterlämnade papper finns två
exemplar av ett ombrutet korrektur med pagineringen 47–68 till sagan
samt en titelsida till samma korrektur (SgNM 67:1,9–11). Dessa exemplar
behöll Strindberg tydligen när han skickade ett korrektur till Schering.
Att så är fallet bekräftas av Scherings kommentar i hans tyska utgåva av
sagorna 1920 (Erläuterungen des Übersetzers i: August Strindberg, Werke,
Deutsche Gesamtausgabe, 3:4, Märchen und Fabeln, Verdeutscht von Emil
Schering, München 1920, s. 303). Strindbergs uppgift att åtta sidor
saknades kan förbrylla eftersom såväl manuskriptet som korrekturet till
Pintorpafruns Julafton omfattar fler sidor än åtta. Säkert tänkte han
dock på att texten till de två sagor han erbjöd Geber som ersättning
utgör åtta fullskrivna sidor i manuskriptet.

Skälet till att Strindberg drog tillbaka berättelsen 1903 var att han
hade använt Harriet Bosse som modell för Pintorpafrun. Av anteckningar i
Ockulta Dagboken från september 1903 framgår att Strindberg på nytt
umgicks med hustrun och dottern, vilka efter sommarvistelsen på Blidö
hade flyttat till en möblerad våning på Biblioteksgatan 30 (OD 5/9 1903;
Strindbergs brev till Harriet Bosse, 1932, s. 84). Åtminstone tidvis
rådde nu åter harmoni mellan makarna. Tydligen ville Strindberg i detta
läge inte äventyra förhållandet till hustrun genom att publicera
berättelsen. Situationen erinrar slående om den två år senare inför
publiceringen av Ordalek och småkonst. Strindbergs relation till Harriet
Bosse, från vilken han skilts året innan, hade då förbättrats och han
ångrade den hatfulla bilden av makan i den tredje Holländarsången; den
självbiografiska bakgrunden var ju uppenbar. Resultatet blev att han
förmådde förläggaren – denna gång Bonnier – att skära ut de aktuella
sidorna i de redan färdiga bokexemplaren (Olléns kommentar i Saml. Verk
51, s. 277 f.).

De två nya sagor som Geber fick den 22 september var alltså de troligen
relativt nyskrivna Fotografi och Filosofi resp. Ett halvt ark papper.
Både vad gäller skriftbilden och den separata pagineringen avviker
manuskripten till dessa sagor från resten av handskriften. En
förutsättning för koncipieringen av Ett halvt ark papper utgjorde
sannolikt beskedet den 29 juni att brodern Axels hustru avlidit. Sagan
bör ha tillkommit efter denna tidpunkt (se nedan s. 272 f.); kanske
författades både den och Fotografi och Filosofi först sedan Strindberg
bestämt sig för att dra tillbaka Pintorpa-fruns Julafton.

Att också ordningsföljden mellan sagorna ändrades berodde tydligen på
förläggaren. Den 30 september svarar Strindberg på ett nu förkommet brev
från Geber: »Så gerna, omplaceringen Du önskar!» Geber ville
uppenbarligen börja samlingen med I Midsommartider, som är placerad som
nummer sju i handskriften. Ordningsföljden mellan övriga sagor i den
tryckta boken är densamma som i manuskriptet, med de två nya sagorna
placerade bredvid varandra i luckan efter Pintorpafruns Julafton.

I Strindbergs fortsatta korrespondens med förläggaren angående Sagor
diskuteras några detaljer i boken. Som beteckning på fartyget i
Triumfatorn och Narren bestämde sig Strindberg på ett sent stadium för
»barkskepp» i stället för »skonare» (brev till Geber 11/10 och 14/10;
jfr Eklunds kommentar i Brev 14, s. 299). Det innebär att han valde den
historiskt korrekta benämningen; enligt Anton Stuxberg, som själv
deltagit i expeditionen, var Vega som Strindberg tänker på i sagan
»fullständigt riggad som barkskepp» (Minnen från Vegas färd [– – – ],
1890, s. 200).

En annan fråga, som berörs i breven till Geber, gäller omslaget; den 20
oktober skriver Strindberg: »Ditt omslag är idealiskt! / Ändra det nu
icke!» Den färdiga bokens omslag är relativt enkelt utformat. Framsidan
har en brandröd grundfärg. Förutom författarnamn, boktitel och
förlagsnamn, allt i svart tryck, förekommer på framsidan en cirkelrund,
genombruten figur i silvergrått. På baksidan, som har samma brandröda
färg, finns endast en tryckt prisuppgift.

Den 12 november utkom Sagor i en första upplaga (brev till Schering
14/11; i Svensk Bokhandels-Tidning upptas den i listan för 12–18/11 ).
Enligt en notis i Stockholms Dagblad 13/12 var den första upplagan då i
det närmaste slut på förlaget varför man beslutat utge en ny upplaga.
Och en vecka före jul utgavs denna andra upplaga (annons i Aftonbladet
17/12). För den erhöll Strindberg 500 kronor, vilket framgår av en
anteckning i hans almanacka för 1903 (notationen på uppslaget
12/12–16/12; SgNM 92).

År 1909 utgavs den tredje upplagan som nr 17 i Hugo Gebers
enkronasbibliotek (enl. Svensk Bokhandels-Tidnings lista 15–20/4). För
en minimiupplaga på 10 200 exemplar fick Strindberg enligt kontraktet av
den 4 februari 1909 (Bonniers förlagsarkiv; Strindbergs exemplar i KB)
ett arvode på 1000 kronor. För varje tusental exemplar utöver
minimiupplagan skulle han få 100 kronor under förutsättning att minst
5000 exemplar tilltrycktes (jfr brev till Geber 1/2 1909).

Ett par veckor efter det att första upplagan av Sagor kommit ut trycktes
Sankt Gotthards Saga i Svenska Dagbladet (26/11).

Som tidigare nämnts är »saga» en mångtydig term hos Strindberg. De olika
sagorna i samlingen 1903 drar åt skilda håll och ger den en ganska
heterogen karaktär. Några vetter åt barnsagan och saknar satirisk udd,
t.ex. Stora Grusharpan, Lotsens Vedermödor, När Träsvalan kom i Getapeln
och Blåvinge finner Guldpudran. Där finns emellertid också berättelser i
vilka Strindberg använder personer i bekantskapskretsen som modeller
eller som bygger på erfarenheter från äktenskapet med Harriet Bosse (jfr
M. Lamm, August Strindberg, 1948, s. 322 ff. ). Till den förra kategorin
kan man föra Fotografi och Filosofi, Triumfatorn och Narren,
Tobaksladans Hemligheter och Jubal utan Jag; till den senare kategorin
kan man räkna I Midsommartider, Sjusovaren och Pintorpa-fruns Julafton
samt Ett halvt ark papper. Samlingen rymmer dessutom Gullhjälmarne i
Ålleberg med sin samhällssatir och Sankt Gotthards Saga som gestaltar en
utopisk dröm om samverkan mellan folken.

Karakteristiskt för Strindbergs sagor är alltså att flertalet, även de
mera fantastiska och »naiva», har ett skönjbart fäste i verkligheten. I
det följande skall exempel på olika slag av verklighetsanknytningar ges.
Det bör emellertid understrykas att graden av realism i sagorna är
måttlig, verklighetsstoffet smälter in i sagofiktionen och de personer
som Strindberg använder som modeller har ibland antagligen bara fungerat
som utgångspunkt för hans fantasi. Sagorna behandlas i samma
ordningsföljd som de har i boken; Pintorpa-fruns Julafton och Anden i
flaskan uppmärksammas sist.

Samtidigt redovisas iakttagelser i det bevarade utkastmaterialet. I
Gröna Säcken på Kungliga Biblioteket ligger ett stort antal utkast av
skiftande slag som har anknytning till enskilda sagor: förutom
förteckningarna över motiv och uppslag till »Sagor» förekommer både mer
eller mindre utförliga skisser och anteckningar som tillkommit i nära
anslutning till författandet av sagorna; vidare finns ett par blad där
Strindberg har sammanställt folkliga och dialektala ord och uttryck som
ibland går igen i sagorna (se bild s. 264) samt ett stort antal spridda
utkast med anteckningar rörande andra verk.

Dessutom existerar utkast till skådespel, vilket komplicerar bilden
ytterligare, eftersom det ibland är osäkert om de ligger före eller
efter författandet av sagorna. I brev till Schering den 6 maj 1907 ger
Strindberg en intressant belysning av förhållandet mellan sina
berättelser och dramer:

[/txt/lb8203269/stri01_ensam01_010.jpeg]

Utkast (folio; SgNM 6: 1,7) där Strindberg upptecknat folkliga och
dialektala ord och uttryck. Flera förekommer i Sagor. I Midsommartider:
»Koltrast = Solsvärta = En-stare Enbärs-stare» (texten s. 90); Stora
Grusharpan: »Stora Tångharpan-Grusharpan, Stybbharpan Stybbsåll» (s.
97), »’Det skiljer sig’ = Pianot spricker» (s. 100), »Grunkor» (s. 101),
»Chikaner» (s. 101), »Pedalen = Väfstol = Väfva = Virka» (s. 100),
»Spräcka ved» (s. 99);

Ja, det är hemligheten med alla mina berättelser, noveller, sagor, att
de äro dramer. Då nemligen teatrarne stängdes för långa tider för mig,
påfann jag att skrifva mina dramer i episk form – till framtida bruk.

De dramautkast som det är fråga om har dock i allmänhet tillkommit långt
efter det att Sagor författades.

I Midsommartider. Sommaren 1905 tillbringade Strindberg ensam på
Furusund; den 16 juli skrev han därifrån till Harriet Bosse:

I morgse, Söndag, hörde jag Blidö osynliga klockor från kyrkan vid
viken; och då såg jag Lillans första steg på verandan, tänkte på min
saga om den unga modren vid symaskinen och fadren i fremmande land ...

Den saga Strindberg tänker på är naturligtvis I Midsommartider som
anknyter till hans vistelse sommaren 1903 på Blidö hos makan och den då
ettåriga dottern, vilken kallades »Lillan» i likhet med flickan i sagan.
Att Strindberg bygger på minnen från Blidö framgår av att han i ett
utkast (4:27,19; bild s. 266) har förtecknat flera fenomen som
återkommer i sagan under ortsangivelsen »Blidö». Att lokala motiv från
vistelsen på ön utnyttjas i sagan har också påpekats av Gunnar Ollén,
som särskilt nämner »ångbåtsbryggan Almvik, Svartlögafjärden, Blidö
kyrka och kyrkby» (Ollén, 1941, s. 216).

I sagan berättas på ett ställe (texten s. 88) om bonden som gräver brunn
och om dennes bror. Detta motsvaras i det nämnda utkastet av
anteckningen: »Viktor = Bryter Mark = / Söderling = Gräfver Brunn». Det
anspelar på de dåvarande ägarna till det ställe på Blidö, Marielund, där
familjen Strindberg hyrde, Viktor och Theodor Söderling (M. Rasmuson,
»Fagervik och Blåvingesagan. En Strindbergsstudie kring sekelskiftet i
Stockholms skärgård», otryckt seminarieuppsats vid Stockholms
Universitet 1978, s. 27).

I Midsommartider bygger delvis på folkvisemotiv (jfr Ollén, s. 215 f.).
Utkastet 4:27,19 bär rubriken »Dufvans Sång» [stru

______________________________

»Metsnärten =refven» (s. 99), »Sänket = kläppen» (s. 99); Gullhjälmarne
i Ålleberg: »Grytstjerten = Handtag på gryta» (s. 188), »Eldkäpp =
Eldgaffel» (s. 189), »Alstöflor = Träskor af al med skaft» (s. 188),
»Sprita nötter» (s. 187).

[/txt/lb8203269/stri01_ensam01_011.jpeg]

ket: »på Liljeqvist»], vilket alltså tycks ha varit sagans titel på
planeringsstadiet. Folkvisan »Dufvans sång på liljeqvist» kunde
Strindberg ta del av i Geijer-Afzelius samling Svenska folkvisor som han
ofta anlitade i litterära sammanhang; sagans ledmotiv med duvans sång är
uppenbarligen inspirerat av denna visa (jfr ordförklaring till s. 85). I
den poetiska sagan kan man också spåra influenser från två andra visor:
prästen Anders Wallenius (1615–63) »Om sommaren sköna, när marken hon
gläds» eller »Dalavägvisaren» (se ordförklaring till s. 87) och
»Midsommarvisa från Odensvi, Westmanland» (i Runa, häfte 3, 1843, s. 41
f.; jfr H. Lindström, Strindberg och böckerna I, 1977, s. 152).

»Dufvans Sång på Liljeqvist» förekommer också som rubrik till
anteckningar, där Strindberg skisserat ett innehåll som delvis eller
helt avviker från det i I Midsommartider (4:27,22 resp. 4:27, 20–21).

Stora Grusharpan. Uppslaget till denna berättelse om pianot som hamnade
på sjöbotten fick Strindberg enligt systerdottern Märta Fröding, född
von Philp, från hennes familj. En gång när den skulle flytta ut till
sommarnöjet på Furusund »var det en slump att inte pianot försvann från
landgången ner i sjön – och det kom till sagoberättarens kännedom. Sedan
gjorde hans fantasi resten.» (»Loss och lägg ut! Hur man firade sommar
och roade sig i Furusund på Strindbergs tid», Idun, nr 25, 1944, s. 12.)

På ett av de blad där Strindberg samlat folkliga ord och uttryck
förekommer vändningar som han använder i denna saga (6:1,7; bild s.
264).

Sjusovaren. I beskrivningen av bostaden i denna saga utgår Strindberg
från sin egen lägenhet på Karlavägen 40. Utsikten från fönstren med
»blånande fjärdar och skogar i fjärran» (texten s. 111) skildras med
nästan samma ord som i Ensam (se ovan s. 236). I Strindbergs bostad var
salen placerad på norra

______________________________

På föregående sida återges ett utkast (SgNM 4:27,19) till I
Midsommartider.

sidan liksom i sagan, sängkammaren däremot låg i motsats till i sagan på
sydsidan (T. Eklund, »Röda huset i Strindbergs diktning», i:
Strindbergshuset. Några anteckningar, 1967, s. 6 ff.). I sagan skiner
vårsolen överraskande in i våningen trots norrläget. Solen »skulle gå
sin väg igen; bli borta ett år, och komma igen!», heter det i slutet
(texten s. 112). Det kan föra tankarna till hur Strindberg under sin tid
på Banérgatan 31 noga noterade i dagboken hur solen återkom och försvann
ur hans rum allteftersom året fortskred (OD 24/1 och 3/11 1900, 24/1 och
23/4 1901; hans fönster vette åt öster men som framgår av dessa
dagboksanteckningar skymdes solen under årets mörkaste tid av taket på
Livgardeskasernen mitt emot).

Också andra element i sagan har direkt verklighetsanknytning. De sonater
av Grieg och Beethoven som uppges vara den avlidna makans favoritstycken
tillhörde i själva verket Strindbergs favoritmusik (brev 15/9 1905; se
även Strindbergs brev till Harriet Bosse, 1932, s. 64). Att
kapellmästaren har ett glas kall mjölk till hands regelbundet på
morgonen, innebär att han har lagt sig till med samma vana som
Strindberg, och det »altare» som kapellmästaren har skapat i sitt hem
och vars centrum utgörs av »ett stort fotografiporträtt av en ung
kvinna» (texten s. 108) hade en motsvarighet i det uppförstorade
fotografi av Harriet Bosse (i helfigur som Puck i En midsommarnattsdröm)
som hängde i Strindbergs salong bakom ett draperi (se ex.vis Ollén,
1941, s. 206).

Anteckningen »Kapellmästarn ([med grekiska bokstäver: Axel])» i
förteckningen rubricerad »Historier» (6:2,4) gör troligt att Strindbergs
bror Axel, som var musiker, har spelat en roll som förebild för sagans
huvudperson. Kanske har, som Brandell framkastat, också den
omständigheten att broderns hustru just avlidit givit Strindberg
impulsen att framställa kapellmästaren som änkling (Brandell, 1989, s.
230 f.).

Bland de få existerande förarbetena till Sjusovaren märks ett utkast
(6:2,20; bild s. 269) i vilket Strindberg har strukit en rad motiv som
han använt i sagan.

[/txt/lb8203269/stri01_ensam01_012.jpeg]

Utkast (SgNM 6: 2,20) till Sjusovaren.

[/txt/lb8203269/stri01_ensam01_013.jpeg]

Birger Jarls Passage. Foto 1896 (Stockholms Stadsmuseum). Jfr texten s.
116.

Lotsens Vedermödor. Påskdagen den 12 april 1903 antecknar Strindberg i
Ockulta Dagboken: »Passagen vid Birger Jarlsgatan har spökat länge och
Snäckboden med dess egare särskildt. Jag gick dit ner». Både passagen
och snäckbutiken går igen i Lotsens Vedermödor liksom för övrigt senare
i Stora landsvägen (se Olléns kommentar till detta drama i Saml. Verk
62, s. 239). I Birger Jarls Passage (med adress Birger Jarlsgatan 9)
sålde sedan sekelskiftet grosshandlaren Henr. Zeinow snäckor, koraller
och pärlemorvaror både i parti och minut. Denna snäckbutik skymtar även
i En blå bok II (Saml. Skr. 47, s. 514; jfr Brev 16, s. 329).

I förteckningarna över »Sagor» har Strindberg (se ovan s. 253 ff.)
antecknat »Snäckbutiken» och »Snäckhandlaren». »Snäck-Butiken» är också
rubriken på ett utkast (6:16,17), som visar att Strindberg planerat att
använda detta motiv i en berättelse med annat innehåll än det i Lotsens
Vedermödor. Miljön med passagen, snäckbutiken, (person)vågen och (brev)
automaten i utkastet känns dock igen från Lotsens Vedermödor.
Initialerna »E T A H» som står inom parentes under rubriken
»Snäck-Butiken« skall uttydas E. T. A. Hoffman (1776–1822), den tyske
författare med vars berättelser Lotsens Vedermödor uppvisar släktskap
genom de fantastiska inslagen. Att den engelske romantikern Coleridges
namn nämns i sagan (s. 117) indikerar att Strindberg inspirerats av
dennes dikt The Ancient Mariner (jfr Lamm, 1948, s. 323).

[/txt/lb8203269/stri01_ensam01_014.jpeg]

Utkast (SgNM 6: 16,3) till Ett halvt ark papper. Någon »Auktion»
förekommer inte i den utförda sagan; i denna använder Strindberg heller
inte motiven »Han har offrat sin bana: Musiken» och »Kryddbon =
störtad». Om »Bernhard Meyer» och »Ivar Th[ott]» se Tillkomst och
mottagande s. 273.

Fotografi och Filosofi. Som modeller för de båda kompanjonerna i denna
saga har Strindberg förmodligen anlitat fotografen Herman Anderson och
dennes bror. Strindberg, som hade ett livslångt intresse för
fotografering och som experimenterade med nya fotografiska tekniker,
samarbetade under flera perioder på 00-talet med Herman Anderson; denne
skall ha fått »låna både yttre och inre drag åt berättelsens ’filosof’»
(Per Hemmingsson, August Strindberg som fotograf, 1989, s. 133). Något
utförligt utkast till denna saga existerar inte, men däremot finns i en
av förteckningarna över planerade sagor en ganska fyllig anteckning som
föregriper berättelsen: »Sommarnöjet: Intet för Intet. / Jernkällan /
Gyttjan: Stranden: / Badstället. Långt till boden:/ Myggen. promenader:
/ Tjuren», »Negativbilden: En menniska / döms efter alla de fel / hon
saknar. Men med / dessa fel vore hon trefligare / En menniska som lägger
/ bort sina fel, men saknar / förtjenster» (6:1,5).

Ett halvt ark papper. En av modellerna till änklingen i denna saga, som
i manuskriptet och i utkasten kallas »Telefonlistan», var antagligen
Strindbergs bror Axel. I ett utkast till sagan (6:16,3; bild s. 272)
heter det: »Han har offrat sin bana = Musiken». Denna karaktäristik
stämmer rätt väl in på Axel, som inte fick möjlighet att utbilda sig
till musiker i ungdomen som han önskat och som länge tvingades försörja
sig som försäkringstjänsteman (se författaren Axel Strindbergs båda
böcker om fadern: Strindbergare i Vasastan. En familjehistoria, 1987,
och Arvet från Strinne. Ett familjeöde, 1989).

Strindberg fick den 29 juni 1903 underrättelse om att Axels hustru
Charlotte avlidit tre dagar tidigare (Brev 14, s. 273). Den 4 juli
skriver han till Leopold Littmansson: »Axels Charlotte begrofs i veckan.
Hans dotter dog för två år sedan, gift, baronessa Thott, efterlemnande
en dotter. / Det är underligt! » Den åsyftade brorsdottern hette
Ragnhild och var gift med sjökaptenen friherre Ivar Thott. Hon hade
avlidit den 10 juni 1901 sedan hon den 20 maj fött en dotter (Brev 14,
s. 92). Som Ola Kindstedt uppmärksammat (Strindbergs Kristina, 1988, s.
218) visar anteckningar i Ockulta Dagboken att Strindberg intresserat
hade följt de bådas liv 1899–1901; några noteringar i utkastet till
sagan torde avse dem: »Ivar Th ...»; »2½ år / 25 år»; Ragnhild, som var
född 1876, dog 25 år gammal och hennes dotter var i juni 1903 drygt två
år. Svägerskans död har tydligen aktualiserat hennes dotters död i
barnsäng två år tidigare för Strindberg och dessa omständigheter har
inspirerat honom vid koncipieringen av Ett halvt ark papper.

[/txt/lb8203269/stri01_ensam01_015.jpeg]

En av Strindbergs bevarade telefonlistor (sgNM D 71). Beskrivningen av
telefonlistans utseende i Ett halvt ark papper – »ett halvt ark papper
fastnubbat», »fullskrivet med flera stilar, somt redigt med bläck, annat
klottrat med blyerts eller rödpenna», »sol-gult koncept

[/txt/lb8203269/stri01_ensam01_016.jpeg]

Illustration ur A. E. Nordenskiöld, Vegas färd kring Asien och Europa,
1881.

Brodern Axel har dock inte varit den enda modellen. I samma utkast har
Strindberg antecknat namnet »Bernhard Meyer» närmast efter rubriken; det
tyder på att även lexikografen och författaren Bernhard Meijer
(1848–1925), som Strindberg kände personligen, spelat en roll på
berättelsens konceptionsstadium. Meijer hade 1883 förlorat sin då endast
22-åriga hustru och 1888 hade han utgivit den självbiografiska romanen
»Excelsior! En fantasts historia» som Strindberg ägt (H. Lindström, I,
1977, s. 57; jfr U. Willers, Strindberg om sig själv, 1968, s. 30 f.); i
romanen dör hustrun av tbc och senare även den dotter hon fött.

Utöver de två nämnda modellerna figurerar naturligtvis Strindberg själv
– i sin fiktiva roll som änkling. Som Alf Lindvåg påpekat tycks en av
Strindbergs egna bevarade telefonlistor ha tjänat som hans »direkta
inspirationskälla» (DN 28/6 1971; bild s. 274).

Triumfatorn och Narren. Verklighetsbakgrunden är i detta fall lätt att
urskilja. Strindberg utgår ifrån det högtidliga mottagande i Stockholm
och den efterföljande studentkarneval i Uppsala som anordnades för att
fira Adolf Erik Nordenskiöld och hans medarbetare, när de återvände den
24 april 1880 efter sin tvååriga färd med skeppet Vega genom
Nordostpassagen. En av dessa medarbetare var, som redan framgått,
Strindbergs vän zoologen Anton Stuxberg (1849–1902). »Sjömätarns»
skånska idiom är förmodligen en transformering av Stuxbergs gotländska
dialekt (Carl Larsson skriver om denna i memoarboken Jag, 1953, s. 159).
Att Stuxberg fungerat som förebild för »sjömätarn» framgår direkt av ett
bevarat utkast, där det bl.a. står: »Vegas hemkomst.-[klammer:]
Blockhustullen / Stuxbergs föräldrar» (6:1,8; bild s. 276). Enligt en
trovärdig källa (artikel av Karl Warburg i GHT 10/5 1880) var emellertid
Stuxberg inte närvarande vid festligheterna i Uppsala.

Rubriken på utkastet lyder: »Triumfen: Afrika». Anteckningen om »Afrika»
korresponderar inte med något i sagan, men man kan jämföra med enaktaren
Debet och kredit (1892), där Stuxberg och Vegafestligheterna också finns
med bland verklighetsincitamenten (se Saml. Verk 33, s. 354). I detta
skådespel är huvudpersonen en upptäcktsresande som nyss hemkommit från
Afrika.

Berättelsen om narren, som föreställer sjömätaren i karne

______________________________

papper» (texten s. 133) – stämmer med den här återgivna autentiska
listan. I de båda övre hörnen syns hålen efter nubbarna. »Frun» i sagan
(texten s. 134) motsvaras av PM.ets »Barnm: 336 Ö. Fru Malmqvist» vilken
återfinns med detta nummer i den samtida telefonkatalogen.

[/txt/lb8203269/stri01_ensam01_017.jpeg]

Utkast (SgNM 6: 1,8) till Triumfatorn och Narren.

valståget och som efter att ha fått en avbasning »satte sig på en trappa
att gråta» (texten s. 143), kan möjligen återgå på något minne från en
karneval i Lund under den tid Strindberg bodde där. På ett förarbete
(9:3,27) till Mirakelboken (jfr ovan s. 259) står nämligen: »(Den som
spelade [med grekiska bokstäver: Aug. Sg.] i karnevalen; blef full, fick
stryk på en trappa.)».

[/txt/lb8203269/stri01_ensam01_018.jpeg]

Utkast (SgNM 6: 1,10) till När Träsvalan kom i Getapeln, som här kallas
»Fången».

När Träsvalan kom i Getapeln. Skildringen av den livstidsdömde fångens
upplevelser i denna saga ingår i en snabbteckning av fängelseön
Långholmens utveckling på 1800-talet och fångväsendets förändringar
under samma tid. I samband med att de söder- och norrifrån inlöpande
stambanorna 1871 förenades i Stockholm genom den s.k.
sammanbindningsbanan (dvs. statsbanedelen Centralstation–Södra station)
och Centralstationen byggdes muddrade man i Barnhusviken och Klara sjö.
På hösten samma år började muddermassor föras därifrån till de dittills
rätt kala bergen på Långholmen vid Södermalm, vilket fick till resultat
att denna småningom ändrade karaktär och erhöll en kraftigare
vegetation. Huruvida fångar – som Strindberg berättar i sagan – användes
i dessa mudderarbeten saknas det dock uppgifter om. Däremot vet man att
fångar deltog då mudder från Långholmskanalen 1881 placerades på berget
norr om fängelset. I tre etapper, 1873–74, 1881 samt 1883–84 planterade
man träd på ön. (Sagans förhållande till verkligheten har studerats av
en rad medarbetare – A. Sundström, C.-J. Kleberg, P. S. Lindberg och
N.-E. Landell – i samlingsverket Långholmen. Den gröna ön, 1990, ss. 77
f., 128– 133, 184 f., 192. Tidigare har samma ämne behandlats av Hans
Levander i »Sagan om Långholmen», DN 30/4 1971 och Gunnar Rudstedt i
Långholmen. Spinnhuset och fängelset under två sekler, 1972, s. 148 ff.)

I några detaljer har Strindberg gripit tillbaka på minnen från sin
barndom. Sagan börjar med en beskrivning av »hamnen där ångbåtarne
ligga» (texten s. 147) varmed åsyftas hamnen på Riddarholmen, där
Strindbergs födelsehus låg och där fadern, ångbåtskommissionären, hade
haft sitt kontor. Vissa element i beskrivningen – »vedskjulet, ridhuset
och de två jättestora lindarne», »fartyg, nymålade och flaggande» –
återfinns också i skildringen av samma barndomsmiljö i Tjänstekvinnans
son (Saml. Verk 20, s. 25).

Förarbeten till När Träsvalan kom i Getapeln visar att sagan på
planeringsstadiet kallades «Fången» (6:1,9–10, bild s. 278).

[/txt/lb8203269/stri01_ensam01_019.jpeg]

Utkast (sgNM 6: 1,11) till Tobaksladans Hemligheter.

Tobaksladans Hemligheter. I sin kommenterade utgåva av Strindbergs brev
berättar Harriet Bosse följande om verklighetsbakgrunden till sagan:
»Där det nu ligger en rad av moderna hus, fanns på den tiden – mitt emot
Karlavägen 40 – en potatisåker och en f.d. lada, där det förvarades
teaterdekorationer. Ladan har förevigats i Tobaksladans hemligheter
(Sagor). ’Sångerskan’ i nämnda berättelse bodde i huset bredvid oss.»
(Strindbergs brev till Harriet Bosse, 1932, s. 54.) Längre fram i sin
kommentar (s. 80) uppger Harriet Bosse att denna granne var Mathilda
Jungstedt (jfr ovan s. 235). Hon hade glansroller i de operor som nämns
i sagan, Carmen och Aida (Brandell, 1989, s. 230). Strindberg hade själv
sett henne i Aida vid ett besök på operan 6/10 1901 (Ockulta Dagboken;
jfr Malmström, s. 23).

Bland Strindbergs efterlämnade papper finns ett utkast till denna saga,
där han bl.a. antecknat namn på flera modeller, dock inte Mathilda
Jungstedts. Efter rubriken står: »Den Sköna Sångerskan och Kapellmästarn
= Han har dragit upp henne!» och »Fru Hartman / dödar kapellmästarn = /
Störtar regerar. / Tidningarne». Mitt på sidan står: »Lönen sjunker: /
Afsked [med grekiska bokstäver: »Dagmar»] [klammer] Hon fick allt och
leddes ihjäl». Längre ned på sidan står: »Fru Hartman = / Nennie = /
Selma Lindqvist = / [med grekiska bokstäver: »Harriet»] / Fru Fahlström=
/ Fru Fahlman». (6:1,11; bild s. 280.)

Namnförteckningen fungerar tydligen som inventering av tänkbara eller
påtänkta modeller. Alla de nämnda utom en var eller hade varit
skådespelerskor; Ellen Hartman-Cederström (1860–1945), Eugenia (Nennie)
af Geijerstam (1864–1900; gift med författaren Gustaf af Geijerstam),
Zelma Lindqvist (1851–95), Alma Fahlström (1863–1946; syster till
Harriet Bosse) och Louise Fahlman (1856–1918) var skådespelerskor,
Dagmar Möller (1866–1956; en annan syster till Harriet Bosse) var
sångerska. Även namnet »Harriet» antecknas ju och bakom notisen om
»Simtrippen = Danmark» på ett annat ställe i utkastet ligger måhända
något minne från Strindbergs och Harriet Bosses vistelse i Hornbæk
sommaren 1901.

»Tobaksladans Hemligheter» lyder även utkastet (3:1,20) till ett av de
»monodramer» som Strindberg planerade hösten 1905 för Harriet Bosse och
som omnämnts ovan i samband med Ensam.

Sankt Gotthards Saga. Den historiska bakgrunden till berättelsen är
byggandet 1872–80 av Sankt Gotthardstunneln i Schweiz, vars ändstationer
är Göschenen i norr och Airolo i söder. Arbetet leddes av den
schweiziske ingenjören Louis Favre, vilken precis som Strindberg
berättar i sagan föll ner död drabbad av slaganfall inne i tunneln den
19 juli 1879. I ett utkast (3:6,2) kan man se hur Strindberg samlat
fakta som har anknytning till tunnelbygget.

Strindberg har emellertid också utnyttjat egna minnen från Schweiz i
sagan. Vissa detaljer i den inledande skildringen av lördagskvällens
folkliv i Göschenen överensstämmer med den beskrivning Strindberg långt
tidigare givit i Författaren (1886) av aftonen i »en liten by i kantonen
Aargau» (Saml. Skr. 19, s. 280 f.). I självbiografin gäller skildringen
emellertid inte Göschenen utan Othmarsingen, där Strindberg vistades i
maj– juli 1886, innan han flyttade vidare till andra orter i Schweiz
(Weggis respektive Gersau). Författaren skrevs för övrigt i Gersau i
slutet av året. Skildringen av Göschenen i Sankt Gotthards Saga bygger
således förmodligen i huvudsak på minnesbilder från Othmarsingen. »Det
var Arkadien» heter det i Författaren (s. 281). »Arkadien» är också den
benämning som används i två av utkasten till sagan (3:6,6–7). Att
Strindberg intresserade sig för ämnet sammanhängde kanske med att han
hade passerat genom Sankt Gotthardstunneln när han besökte Italien ett
par gånger på 1880-talet.

Både 1906 och 1908 hade Strindberg planer på att dramatisera Sankt
Gotthards Saga. Det framgår av brev till Tor Aulin som skulle svara för
musiken (Brev 15, s. 280; Brev 16, ss. 163, 351). Ett alternativ vid den
senare tidpunkten gick ut på att fläta samman en rad av de andra sagorna
till ett sagospel. Planerna förverkligades inte, men spår av dem finns i
bevarade smärre utkast.

Jubal utan Jag. I det föregående (s. 259) har återgivits inledningsorden
i ett utkast (4:21,4) till ett planerat drama »Johan utan Jag» vilket
skulle bygga på samma psykologiska motiv som Jubal utan Jag. Texten i
utkastet fortsätter:

Algot Lange förnekade sin identitet, af högfärd, inför en
handelsbokhållare som ’äcklade’ honom. L. blef skådespelare – sångare,
och fick aldrig vara sig sjelf; endast spela ovärdiga roler i fremmande
land, så att hans person glömdes hemma; slutligen afgick han från
teatern och blef teosof = Buddhist d.ä, lefver numera för att döda sitt
jag = utplåna sin person.

Hans hustru gjorde äfven allt för att utplåna honom.

Lange hatade egentligen teatern.

Lange bygde sin bana på en lögn! Vintapparen i Uddevalla.

Algot Lange (1850–1904), som Strindberg karakteriserar i utkastet, var
studiekamrat till honom under Uppsalatiden; han blev senare operasångare
och gifte sig med pianisten och författarinnan Ina Forstén, vilken var
den som sammanförde Strindberg med Siri von Essen 1875 (Brev 1, ss. 108,
196).

Innebörden i den sista raden i citatet ovan kan belysas med hjälp av en
annan litterär bearbetning av Langes biografi hos Strindberg. I Ur fugor
med preludier från 1904 som publicerades i Nornan 1905 (Brev 15, s. 76;
texten i Saml. Skr. 54, s. 425 ff.; även i Svarta fanor, Saml. Skr. 41,
s. 131 ff.) berättar Strindberg om »en studentkamrat», »en ovanligt
framstående sångare» som hade »måst avbryta examen för fattigdom», och
som därför »tagit anställning hos en vintappare i Uddevalla». Strindberg
redogör i essän utförligt för deras relationer: genom hans ingripande
hjälptes kamraten in på en sångarkarriär; senare i livet då de bådas
situation blivit den omvända och Strindberg behövde hjälp av kamraten
uteblev denna. Ytterligare några år senare fick Strindberg höra att
kamraten framställde sig som den som hjälpte och trettio år senare erfor
Strindberg att hela historien om vintapparen var lögn. Uppenbarligen är
det Algot Lange som Strindberg här berättar om.

Redan i ett brev från 1872, i vilket Strindberg intresserar sig för
Langes situation, formulerade han en identitetsproblematik som ligger i
närheten av den i Jubal utan Jag (jfr Malmström, s. 23). Lange, sägs
det,

har sålt sig åt en köpman som vill uppfostra honom, Lange, som varit nog
olycklig att i Upsala förvärfva sig, det enda man der får, en
personlighet, d.v.s. att jag vet jag är jag, och ingen annan. [– – – ]
Lange får inte sälja sig! [– – – ] Här är ett själamord å bane! (Brev 1,
s. 106 f.)

Likheterna mellan det som sägs i utkastet om Lange och det som berättas
om huvudpersonen i sagan, Klang, alias Jubal, är påtagliga. Liksom Lange
i utkastet överger Jubal sysslan som vintappare för att bli sångare och
liksom denne förnekar han vid ett tillfälle sin identitet inför en
bekant. Även Jubal har en hustru som »utplånar» honom och även Jubal
glöms bort och tar avsked från scenen. Också en sådan detalj som att
Jubals mor »satt som änka i en kåk oppe i bergen» (texten s. 182) tycks
ha sin motsvarighet i Langes biografi. Hans mor bodde tydligen på Söder;
från den vindskupa på Kaptensgatan 18 (motsvarar numera nr 5), där
Strindberg bodde 1875, trodde han att han såg hennes fönster (Brev 1, s.
217 ff.).

Gullhjälmarne i Ålleberg. I denna saga använder Strindberg, då han
berättar om de sovande kämparna inne i berget, ett vida spritt
sägenmotiv, som han redan tidigare hade utnyttjat i ett kasserat slut
till skådespelet Midsommar (1900; Saml. Verk 43, ss. 351, 385 ff.).
Motivet skymtar också i två förarbeten (1:6,6 och 10) till dramat
Engelbrekt (1901; Saml. Verk 47, s. 328). Titeln finns upptagen i en
diktplan som Ollén daterar till kort efter den 18 juli 1902 (8:18,25;
återgiven i Saml. Verk 51, s. 229) liksom under rubriken
»Scioptikon-Teatern» i en verkförteckning (3:1,19).

Omedelbart efter rubriken på ett av utkasten till sagan Gullhjälmarne i
Ålleberg har Strindberg inom parentes skrivit: »Sinclairs Visa»
(6:1,15). Det betyder att han associerat till 1700- talsförfattaren
Anders Odels klassiska och i många upplagor spridda visa om den år 1739
mördade majoren Malcolm Sinclair. Visan är ett uttryck för de
revanschstämningar som existerade före kriget mot Ryssland 1741. I visan
sammanträffar Sinclair efter sin död med tolv svenska kungar med namnet
Carl, vilka sitter kring ett bord i ett slott inne i ett berg och
utfrågar honom om aktuella politiska förhållanden. Liksom Strindberg
låter Odel en rad svenska kungar uppträda. Andra likheter kan också
noteras. I Sinclairsvisan förs herden Celadon, som där är berättaren, in
i berget av en gubbe – i Strindbergs saga får soldaten Kask en vägvisare
i den gamle jätten Svensk, och liksom Sinclair utfrågas jätten Svensk av
kungarna. Däremot skiljer sig den pastorala miljön i Sinclairsvisan –
slottet som kungarna sitter i ligger i en paradisisk trakt som öppnar
sig inne i berget – från den i Strindbergs saga.

Strindberg bygger emellertid inte bara på Sinclairsvisan utan också på
sägnen om riddarna i Ålleberg. Förmodligen har han använt den version av
denna som återges i Herman Hofbergs samling Svenska folksägner, 1882, s.
95 f. (se Erik Hörnström, Anders Odel. En studie i frihetstidens
litteratur- och kulturhistoria, 1943, s. 56; Sinclairsvisan återges i en
bilaga). Strindbergs saga företer nämligen detaljlikheter med Hofbergs
version. I denna är det en bonde som kommer in i en stor sal inne i
Ålleberg. På ett långt bord ligger tolv guldhjälmar och runt om vilar i
djup sömn tolv riddare i lysande rustningar. Då bonden gått vidare in i
ett stall vidrör han betslet på en av hästarna, varvid en röst hörs
fråga: »Är det tid än?» och en annan svara: »Nej, inte ännu!» Till
olikheterna hör att riddarna- gullhjälmarna i Hofbergs text »ligger» och
inte som i Strindbergs »sitter»; på Robert Haglunds illustration till
texten hos Hofberg ses dock några av dem sitta i karmstolar, precis som
i Strindbergs saga. En annan olikhet är att det inte förekommer några
hästar i denna.

Tre kasserade manuskriptblad (12:2, 21–22), som innehåller en av
soldaten Kask given exposé över svensk historia från hednatiden till
Oskar II, har bevarats. Det utmönstrade partiet, som ersattes av
soldatens framställning i den färdiga sagan, återges nedan (s. 298 f.).
Ett utkast, som innehåller historiska data (6:1,13), har fungerat som
underlag för båda exposéerna.

Blåvinge finner Guldpudran. Miljön i denna saga har Strindberg hämtat
från Furusund, som han kände väl framför allt från sina sommarsejourer
där 1899 och 1900; Furusundsmiljön har ju satt spår på flera olika
ställen i hans 1900-talsdiktning (se bl.a. G. Ollén, »Strindberg i
Furusund», Ord och bild, 1942, ss. 83– 91, och kommentaren till Ordalek
och småkonst, Saml. Verk 51, ss. 241, 244, samt Ester Grönblad, Furusund
– ett skärgårdscentrum, 1970).

Förebilden för den rike mannen i Blåvinge-sagan är den förmögne
juveleraren Christian Hammer (1818–1905), som under 1800-talets två
sista decennier skapade badortsparadiset Furusund; det är samme Hammer
som förvandlats till Den blinde i Ett drömspel (1901). Och det är Adolf
Erik Nordenskiöld som Strindberg har i tankarna när han talar om »en
Herrans benådade som haft lycka i alla sina förehavanden, och var en av
världens berömdaste män» (texten s. 197). Förutom för sina insatser som
forskningsresande var Nordenskiöld bekant för sina lyckade försök att
borra efter vatten med diamantborr i urberget – jämför det som sägs i
sagan om den lyckosamme som »slog sin diamantstav i berget och, som
Moses, fick han klippan att ge vatten». Som modell för Blåvinges far,
dragonen, har man utpekat Furusunds postförare vid sekelskiftet, »Långa
Jansson» och »Post-Jansson» kallad. »Han hade varit hästgardist, och
hans ståtliga utseende och förnäma hållning fascinerade Strindberg»
enligt en någorlunda tillförlitlig tradition (Grönblad, s. 159).

Ett utkast (6:1,18; bild s. 285) tyder klart på att Strindberg på något
stadium tänkte sig en annorlunda berättelse med titeln »Guldpudran». Den
skulle handla om en ingenjör och fattig yngling, Frans, som tydligen
hittar guldpudran, vilket leder till att en badort växer upp.

[/txt/lb8203269/stri01_ensam01_020.jpeg]

Utkast (SgNM 6:1,18) till Blåvinge finner Guldpudran, med delvis annat
innehåll än den färdiga sagan.

Ett antal utkast i Gröna Säcken gäller ett femaktsdrama »Dufkällan» där
Strindberg arbetat med bl.a. samma stoff som i sagan (4:27).

Av de olika sagorna kände Strindberg särskilt starkt för Sankt Gotthards
Saga, vilket förmodligen sammanhängde med att den gav uttryck för hans
nyväckta pacifism (se T. Eklunds kommentar i Brev 14, s. 297 f.). Som
redan framgått var denna saga den enda som publicerades separat i
Sverige bortsett från att När Träsvalan kom i Getapeln och Blåvinge
finner Guldpudran liksom Sankt Gotthards Saga intogs i olika antologier.
När Strindberg accepterat att splittra sagorna och utge dem en efter en
i tyska tidskrifter skrev han till Schering: »Sankt Gotthardssagan är
väl lämpligast och starkast att börja med» (Brev 14, s. 297). Och då
Schering 1907 hade planer på att dramatisera prosatexter av Strindberg
föreslog denne bl.a. »alla Sagorna, Sankt Gotthard mest» (Brev 16, s.
21). Även Strindberg själv hade alltså tänkt dramatisera sagan. Ett
annat tecken på Strindbergs höga värdering av just denna saga är att han
tänkte låta den ingå i en planerad samlingsutgåva kallad »De Vackraste
Berättelserna. / af / August Strindberg» (1:1,24).

I det stora hela satte kritikerna större värde på Sagor än på Ensam.

I Stockholms-Bladet (21/11 1903) fick Sagor ett kort, positivt
omnämnande av Johan Gottfrid Renholm (sign. Rm).

Karl Warburg (sign. K. W-g.) anser i Göteborgs Handels- och
Sjöfarts-Tidning (25/11) att både Strindbergs naturalism och hans mystik
kommer till sin rätt i sagorna. Bäst tycker han om sagor, där
»värklighetsskildring och fantasi förmälas» såsom i Sjusovaren eller
Stora Grusharpan. Han konstaterar avslutningsvis att »stämningen – äfven
i de rent satiriska styckena – är utan spår till bitterhet; ej minst te
sig kvinnorna i sympatisk dager. Som man finner, en egendomlig
Strindbergsbok.»

»Strindbergs ’Sagor’ understryker tydligare än någonsin hans senare
diktnings nära frändskap med den tyska nyromantiken», anser Sven
Söderman (sign. S. S-n.) i Stockholms Dagblad (29/11) och pekar på
inslag av dröm och ironi i Lotsens Vedermödor och Gullhjälmarne i
Ålleberg. Den senare sagan kallar han »i sagoton och språkliga
nybildningar ett mästerverk och ett parodiskt motstycke till
Sinclairsvisan». Också litteraturhistorikern Karl Warburg associerade i
sin recension till Malcolm Sinclair. Till vad Söderman kallar »den andra
gruppen i samlingen, verklighetssagorna» räknar han bl.a. Ett halvt ark
papper, »hvars briljanta uppslag dock fordrat en utförligare
behandling», och Jubal utan Jag, »en verklighetsvariation af romantikens
borttappade personlighet». Även Warburg fann den senare sagan erinra »om
en del romantiska sagomotiv, t. ex. om Peter Schlemihl, som miste sin
skugga».

Georg Nordensvan (sign. G-g N.) tycker i Dagens Nyheter (2/12) att man
»kan kalla dessa små sagor lekverk, men ointressanta skall ingen kalla
dem». Han pekar på »den korthuggna, knappa, målande muntliga
berättarstilen» och hävdar: »Ingen annan än Strindberg kunde ha skrifvit
dem.»

Bland sagorna framhåller Levertin i Svenska Dagbladet (4/12; omtryck i
Levertins Samlade Skrifter 13, 1908, ss. 35– 41) alldeles särskilt »den
storartade soldatsagan Gullhjälmarna i Ålleberg»:

I den blåser den glada, vreda nordanvinden från Strindbergs ungdom – jag
kan icke säga med hvilket välbehag man återfinner den. Borta är all
kvalmig mystik och allt plågsamt fakirväsen. Luften är trotsig och
frisk, som i »Nya riket» och »Lycko-Per», och denna historia [– – – ]
kommer att höra till mästarens klassiska sidor. En sådan liten historia
bär ensam en bok. Den ersätter många böcker och i stilen är den ett
litet underverk. På år och dag har jag icke läst något af sådan språklig
must och friskhet.

»Emellertid», fortsätter Levertin, »är denna historia den enda i sitt
slag.» »Frestelsen att spela präst i fjärde akten, när man spelat
röfvare i den första, måste vara mycket stor.»

Rent vedervärdig i sin simpla moralisering är en berättelse om en otäck
operasångerskas fräckhet och förbättring. Det är, som man ej hörde en
poet, men en vinkelpredikant. Gripande verkar endast en af dessa
omvändelsehistorier – den om brottslingen, hvilkens hjärta en sen aning
om förlåtelsens makt i elfte timmen luttrar och försonar. Denna
skildring af Långholmen och dess säckklädda, namnlösa stenhuggare är
skrifven på en gång med storartad verklighetsstyrka och en sällsam
ondskans fantastik, hvilka i förening meddela ett intryck, som man
sannolikt ej kan erhålla hos någon annan nutida författare än
Strindberg.

Avslutningsvis karakteriseras Strindbergs sagor som »oftast ’sannsagor’,
rena teckningar ur lifvet».

Äfven om dessa ej blifva till mer än uppslag, rycka de dock oss med. Det
är, som ett fönster hastigt öppnats, genom hvilket vi skymta en
människa, som tror sig osedd, och stängs titthålet aldrig så fort igen,
är den plötsliga, skarpa synen med sin inblick i ett rum och i ett lif
likväl inbränd i minnet. Sådan är de stora novellisternas konst,
Maupassants och Strindbergs, och i dessa nya »sagor», hvilka i fråga om
glöd och diktarkraft tillhöra det bästa Strindberg på länge skrifvit,
griper den oss åter med sin genialiska impressionism.

Huvudsakligen berömmande var L. A. Ahlgren (sign. L.A.) i Nya Dagligt
Allehanda (12/12). Han påpekar att Stora Grusharpan »för tanken på H. C.
Andersens saga om telegrafkabeln, som gjorde fiskarne så mycket
hufvudbry», alltså Den store Søslange. I Lotsens Vedermödor har, säger
han, »författaren låtit den äkta sagofantasien spela»; den är »kanske på
sitt sätt den yppersta i hela samlingen».

Fredrik Vetterlund (sign. F.V.) har särskilt fäst sig vid släktskapen
med H. C. Andersen. Han ägnar stora partier av sin anmälan i Aftonbladet
(15/12) åt att redovisa beröringspunkter med den danske sagodiktaren.
Strindbergs sagor karakteriseras som »ofta andersenskt äfventyr korsadt
med strindbergsk novell».

»Alla skrifva nu för tiden sagor och då gör August Strindberg det
också», inleder Hans Emil Larsson (sign. -pt-) sin anmälan i Sydsvenska
Dagbladet Snällposten (18/12). Larsson framför både negativa och
positiva synpunkter på sagorna. Han »häpnar öfver bristen på innehåll i
många af dem»; Lotsens Vedermödor uppfattar han t.ex. som »en kedja af
alldeles meningslösa äfventyr, – som endast tyckas vara en konstig
dröm». »Eller också är sagans kärna en af de enklaste hvardagligheter,
såsom att man inte bör sofva för länge om morgnarna eller att det är
nyttigt mot fetma och dåligt humör med ansträngande promenader och kalla
bad.» Gullhjälmarne i Ålleberg har »märkvärdigt nog fått stora loford»,
den »gifver blott en repetition af hufvuddata i svenska historien och i
samtida verldshändelser». Andra sagor sätter han dock högre. Ett halvt
ark papper t.ex. sägs vara »fyndigt, nästan gripande berättad». När
Träsvalan kom i Getapeln kallas »en verkligen djup och innehållsrik
skildring» och »första klassens konstverk».

Uppskattande uttalar sig också Johan Nordling (sign. J. N-g) i sin korta
recension i Idun (12/12 1903, s. 667), där han betecknar Strindbergs
Sagor »som något bland det mest riktonande af hela hans rika
produktion».

Bo Bergman (sign. B.H.B.) antar i Ord och Bild (häfte 11, 1904, s. 636)
att sagorna »väl varit ett lekverk för sin författare» och fastslår:
»Åtskilliga af dem äro obetydliga, med föga raison d’être». Till de
bästa räknar han Stora Grusharpan. »Vackra och gripande» sägs också När
Träsvalan kom i Getapeln och Sankt Gotthards Saga vara. »I Gullhjälmarne
i Ålleberg», heter det, »få vi ett stycke af den gamle, odödlige
Strindberg, som handskas med sitt kära fädernesland som med en
pisksnurra.»

Johan Mortensen anser i Nordisk Tidskrift (häfte 1, 1904, s. 87 f.) att
sagorna är »af mycket olika värde». Han föredrar de realistiska och
rationella framför de overkliga och fantastiska, vilket kommer honom att
döma ut Lotsens Vedermödor, medan han mycket uppskattar Ett halvt ark
papper, Gullhjälmarne i Ålleberg och Sankt Gotthards Saga. Andra sagor,
t.ex. Tobaksladans Hemligheter och Jubal utan Jag, ogillar han för deras
»moraliserande» tendens. Ett undantag görs för När Träsvalan kom i
Getapeln. Och Blåvinge finner Guldpudran kallas »en verklig saga i den
gamla goda stilen, hvilken förtjänte att hamna i en riktig barnbok».

Pintorpa-fruns Julafton. Denna berättelse lyfte Strindberg alltså i
sista stund ut ur samlingen varefter den blev liggande. I slutet av 1906
avsåg Strindberg antagligen att publicera berättelsen i Strix’ julnummer
men någon sådan publicering blev inte av (Brev 15, s. 321). Sagan
offentliggjordes först 1908 i tidskriften Julstämning som hade vänt sig
till Strindberg med förfrågan om ett bidrag i början av året. Strindberg
skickade sagan tämligen omgående och erhöll i honorar 200 kronor (ett
brev daterat 20/1 1908 och ett odaterat brev, båda från Julstämnings
redaktion; Kungl. Bibl.).

I manuskriptet liksom i de bevarade korrekturexemplaren från 1903 (se
ovan s. 260) kallas sagan »Pintorpa-frun». Senare har Strindberg rankat
över denna titel i manuskriptet och på ett av korrekturexemplaren
(67:1,10) ändrat till »Pintorpafruns Julafton». Samma ändring har han
gjort på omslaget till manuskriptet (6:3,16+18). Vid vilken tidpunkt
denna titeländring skett går inte att säga men »Pintorpa-fruns Julafton»
blev sagans titel i jultidningen.

I berättelsen har Strindbergs skapande fantasi arbetat med stoff från
äktenskapet med Harriet Bosse. Det framgår bland annat av paralleller
mellan anteckningar i Ockulta Dagboken och inslag i sagan (jfr
Malmström, s. 20 f.). För den 27 maj 1903 har Strindberg antecknat i
dagboken: »Elektriska ljuset brann hela natten!!! på elakhet af
Harriet.» Det korresponderar med sagan där det berättas: »Följande natt
brunno alla elektriska lågorna i huset, hela natten ända till morgonen.
Frun hade tänt dem!» Och litet längre fram: »Men när han [den äkta
mannen] då tröstat henne, så gick hon och öppnade elektriciteten igen»
(texten s. 213).

Ett par andra inslag i sagan återgår på episoder under förlovningstiden
att döma av Ockulta Dagboken. Den 6 mars 1901 noterar Strindberg i
denna: »Ämnade gå ner till staden och köpa ringar – Då kom ett bref från
[grekisk bokstav: »B»], der hon varnade mig för sin ondska.» (Detta brev
tycks ej vara bevarat.) I sagan heter det att frun under
förlovningstiden »i ett bättre ögonblick skrev [– – – ] ett brev; sade
att hon icke var den han trodde, utan att hon var den ondaste människa
som var skapad; och hon bad honom rädda sig i tid» (s. 215). I Ockulta
Dagboken för den 18 april står: »Kl. ½ 8 gick jag till Harriet. Hon var
[med grekiska bokstäver: »förgiftad»]; och tog dessutom arsenikpiller,
så att det luktade arsenik –». Det faller sig naturligt att jämföra med
följande passage i sagan:

Frun blev nervös, men eljes trivdes hon gott. När hon emellertid måste
fråga läkarn om sina nerver, ordinerades hon arsenikpiller. Men då blev
hon ändå giftigare, och förgiftade luften i hela huset (s. 213).

På en väsentlig punkt låter Strindberg emellertid kammarherren i
berättelsen spela en helt annan roll än hans egen i verkligheten. Det
sägs om mannen att eftersom »han älskade henne över allt annat, så
skulle hon få bestämma om bosättningen, för då blev hon ju nöjd, och
hade icke att förebrå honom något, och det är ju riktigt» (s. 207).
Strindberg tycks ha handlat helt annorlunda inför giftermålet. Mycket
tyder på att han var den som bestämde om möblemang etc. vid bosättningen
och att Harriet Bosse fick underordna sig (se Harriet Bosses kommentar i
hennes utgåva av Strindbergs brev, 1932, s. 53; jfr Olof Lagercrantz,
August Strindberg, 1979, s. 363 och Carl Olov Sommar, Strindberg på
Östermalm, 1980, s. 26 ff.).

______________________________

På nästa sida avfotograferas en del av ett brev från Strindberg till
Harriet Bosse med mönster i form av spindelnät i vattenstämpeln (jfr
texten s. 211). I sin brevutgåva har Torsten Eklund daterat brevet »ca
20 april 1904». Rätt datum torde dock vara 26 augusti 1903, dvs. dagen
efter det att ett annat brev, skrivet på samma slags papper, avgick till
Harriet Bosse. Dessa två brev är de enda av Strindbergs brev till henne
som har denna typ av vattenstämpel. Fotografiet har framkallats med
speciell teknik så att det ljusa papperet blivit mörkt (Kungl. Bibl.).

[/txt/lb8203269/stri01_ensam01_021.jpeg]

Benämningen »Pintorpafrun» har Strindberg hämtat från den spridda sägnen
om den hårdhjärtade och snikna slottsfrun, kallad Pintorpafrun, som tog
sin man av daga och plågade sina underlydande och sedan hämtades till
helvetet av djävulen. Pintorpafrun har ofta identifierats med Beata
Gyllenstierna (1618–67) på Ericsberg i Sörmland, och på ett folioblad
har Strindberg också antecknat: »Pintorpa-Frun = Beata Gyllenstjerna f.
Yxkull = / till Björkvik och Steninge / g.m. Eric Gyllenstjerna 1636 / †
1667. Ericsberg kallades Pintorp» (6:3, 14). Sägnen återges i del 8 av
A. A. Afzelius Svenska folkets sagohävder, som var en av Strindbergs
favoritböcker; han kan också ha mött den i skillingtryck (se Ollén,
1941, s. 244) och i Herman Holbergs samling Svenska folksägner.

Ytterligare en godsägarfru tycks ha funnits med bland Strindbergs
modeller. På ett utkast lyder nämligen titeln »Pintorpa-Frun.
[Mecklenburgskan]» och omedelbart under står »Hennes falska adelskap»
(6:3,2; se bild s. 293; jfr 6:3,8). Strindberg syftar här säkerligen på
friherrinnan Hélène von Mecklenburg (1843–1936). Hennes man (död 1890)
och svåger, vilkas far flyttat till Sverige under förra hälften av 1800-
talet, hade av Karl XV fått tillstånd att bära sin i Tyskland förvärvade
friherretitel (Carl Forsstrand, Mina Uppsalaminnen, 1922, s. 187 f.).
Hennes hårda regim kring sekelskiftet på herresätet Ljung i Östergötland
lät tala mycket om sig (Edel Lindblom, »Pintorpa-Frun på Ljung», Hemmet.
Läsning för

______________________________

På nästa sida återges ett utkast (SgNM 6:3,2) till Pintorpa-fruns
Julafton. Om »Mecklenburgskan» och «Hennes falska adelskap» se ovan.
Utkastet uppvisar en rad paralleller till sagan. Detaljer från
Strindbergs privatliv som kan beläggas är: »Elektriska ljuset lemnas att
brinna» och längre ned »Elektriska ljuset» (se texten s. 212 f. och
Tillkomst och mottagande s. 289 f.), »Ohyran – utdrifver henne ur rummet
– pigorna hata henne.» (jfr OD 12/4 1903: »Barnkammaren är afstängd för
ohyrans utrotande; huset upp och ner; jungfrurna i uppror») och
»Arsenikpiller» (se texten s. 213 och Tillkomst och mottagande s. 290).
– »Så tuktas en argbigga» är titeln på Shakespeares komedi The Taming of
the Shrew i C. A. Hagbergs översättning; motivet i detta drama, en
styvsint kvinnas förvandling till undergiven och foglig hustru, har en
viss motsvarighet i Strindbergs saga.

[/txt/lb8203269/stri01_ensam01_022.jpeg]

ung och gammal. Illustrerad veckotidning, årg. 13, 1900, ss. 1102, 1122
f. och en artikel med samma titel av sign. Flaj. i Östgöten 22/10 1932).
Det kan också nämnas att såväl maken som svågern titulerades
»kammarherre» – precis som mannen i Strindbergs saga.

Lamms hypotes att den harmoniska men något brådstörtade avslutningen
tillkommit då berättelsen skulle omdanas till julsaga 1908 (August
Strindberg, 1948, s. 324) är felaktig. Den version som trycktes i
jultidningen 1908 (se ovan s. 289) är identisk med den som Strindberg
drog tillbaka 1903. Att slutet med den älskande och förlåtande mannen
uttrycker något för Strindberg centralt i berättelsen tycks framgå av
ett par anteckningar på annat håll i Gröna Säcken. På en brevlapp har
Strindberg skrivit med blyerts, troligen med syftning på Pintorpafrun:
»Hon är en [klammer] Melusina Apsara som måste göra ondt då och då;
lider af det; men är dömd till det! / Förtrollningen kan endast lösas om
en man älskar henne så, att han fördrager allt, förlåter i oändlighet»
(6:3,13; jfr 6:3,9). Melusina heter den sköna huvudpersonen i en folkbok
som är spridd i många länder. Dömd att varje lördagsafton förvandlas
till en orm från midjan och nedåt kan hon endast vinna befrielse, om hon
finner en man som älskar henne och som aldrig spionerar på henne, då hon
drar sig undan om lördagsaftonen. Apsaras (sanskrit) är namnet på
kvinnliga gudomligheter i indisk mytologi, vilka också kan äkta dödliga.
I Ockulta Dagboken skriver Strindberg 22/6 1904 om Harriet Bosse att han
»tror henne ibland vara mycket högt uppifrån, icke en vanlig menniska.
En ’Apsaras’ [– – – ]».

På en annan lapp har Strindberg antecknat: »Starkare än Döden /
(Pintorpa=Fruns.) / (Julafton)» och »Omnia vincit Amor» (latin:
’Kärleken besegrar allt’) (6:3,10). Också i det ena av de två bevarade
dramautkast som har anknytning till sagan – och även till Svarta
handsken (1909) – skymtar denna tanke (6:3,11–12).

Några utkast ter sig som rena inventarieförteckningar över Pintorpafruns
(Harriets) elakheter och oförrätter. Det gäller både 6:3,2 (bild s.
293), som uppvisar en rad paralleller med sagan, och 4:13,3. Den senare
förteckningen bör ha tillkommit efter sagan eftersom ett par notiser
avser Harriet Bosses adresser 1903–04 efter det att hon flyttat till en
egen bostad. Rubriken »Holländarn. / ([med grekiska bokstäver:
Pintorpafrun])» pekar på samhörigheten med den tredje Holländarsången
(som tillkom sensommaren 1904, se Saml. Verk 51, s. 277). Några
anteckningar tycks ha anknytning till Taklagsöl som författades 1906
(jfr Ollén, 1941, s. 244 och Ståhle Sjönell, 1986, s. 55). Båda
förteckningarna innehåller notiser om Anne-Marie, i den senare står det
bl.a.: »När Lillan fick oskyldiga utslag, så hettes det att hon fått det
af mig. (Syfilis) / När Lillan icke började gå förrän sent, hettes det
att det var min ålderdom (Lögn!)». Allt som rör barnet är lämnat utanför
den färdiga sagan, men ett utkast rubricerat »Pintorpa-Frun. / Kap: 2»
(6:3,4) tyder på att Strindberg planerat en fortsättning. Denna skulle
behandla en senare fas av ett äktenskap som begåvats med ett barn.

I det ena dramautkastet nämns som alternativ utformning »kammarspel med
sång och musik» (6:3,11–12). En verkförteckning med rubriken
»Kammar-Spel» (3:1,21) upptar »Pintorpa-Fruns Julafton» tillsammans med
bl.a. »Taklagsöl», »Synd- Bocken» och »Duf-Källan». Det pekar på att
planerna på en dramatisering åtminstone till en del ligger efter sagan
(se Ståhle Sjönell, 1984, s. 30 f.).

Anden i flaskan. Tillkomsttiden för denna saga, vars manuskript inte
tycks vara bevarat, är mycket osäker. En förteckning över innehållet i
ett planerat verk kallat »Jul-Boken» (6:16,2) kan dock ge vissa
ledtrådar. Denna julbok skulle innehålla: »Vers. / Nidstång./ Till
Qvinnan. // Stämningar och Sagor: / Preludier 1. Ur Hvardagslifvets
Mystik. / Anden i flaskan / Pintorpa-Fruns Julafton. / Götiska Fugor: /
Swedenborg i Goethes Faust: / Näktergalen i Wittenberg».

Förteckningen bör ha tillkommit våren eller sommaren 1904, kanske före
den 17 maj. Detta datum föreslog nämligen Strindberg i ett brev till
förläggaren Hugo Geber att skådespelet Näktergalen i Wittenberg – som
han författat hösten 1903 – skulle tryckas i hans Samlade Dramatiska
Arbeten vilket också skedde senare samma år. Att förteckningen inte har
tillkommit efter det att Strindberg fått besked om att Geber skulle ge
ut Näktergalen i Wittenberg får anses helt säkert.

Att Anden i flaskan och Pintorpa-fruns Julafton verkligen var
inplanerade i en bok av detta slag framgår också av ett par
blyertsanteckningar av Strindberg i de bevarade manuskripten. På första
sidan till ett omslag (6:16,31–32), som har samma format och vikning som
manuskriptet till Sagor, har han skrivit: »Anden i flaskan. Preludium 2»
och på första sidan av omslaget till manuskriptet till Pintorpa-fruns
Julafton (6:3,16) har han antecknat (anteckningen numera delvis
utsuddad): »Pintorpa[?] Preludium 3». De två sagorna skulle tydligen
kombineras med essäer om ’Hvardagslifvets Mystik’ av det slag som
Strindberg senare infogade i Svarta fanor, huruvida han tänkte på redan
färdigskrivna essäer eller endast planerade (se utkast 9:3,16 och
9:3,18) är dock osäkert.

Det är ovisst om Strindberg hade författat Anden i flaskan när han
upptog titeln i »Jul-Boken». Sagan publicerades i veckotidningen Strix’
midsommarnummer 1905 där den illustrerades med en teckning av Albert
Engström. Tillkomsttiden kan alltså för närvarande bara fixeras till
intervallet mellan leveransen av manuskriptet till Sagor 30/7 1903 och
publiceringen av sagan i juni 1905.

Bland Strindbergs efterlämnade papper ligger utkast som visar att han
umgåtts med planer på att utforma motivet i Anden i flaskan som ett
drama. Ett dramfragment, som endast omfattar en del av första akten och
som har titeln »Homunculus. / En Saga» (3:14,4), är tryckt i Samlade
Otryckta Skrifter I, ss. 255–262; dessutom finns två utkast till
dramatiseringen (3:14,1–2). Det förefaller troligt att dessa planer på
ett skådespel tidsmässigt ligger före författandet av sagan och även
före tillkomsten av anteckningarna rörande innehållet i »Jul- Boken»
från – enligt antagandet ovan – våren 1904 (jfr Ståhle Sjönell, 1984, s.
28).

Strindberg tillmätte inte Anden i flaskan något större värde. Den 14
juli 1905 (feldaterat »juni», Brev 15, s. 136) skrev han till Schering:
»Jag har i Strix Midsommarnummer en bagatell som jag icke vill ha på
Tyska!!!»

Strindberg umgicks med planer på att författa en ny samling sagor. Det
framgår av flera utförliga förteckningar i Gröna Säcken; en av dem har
rubriken »Nya Sagor» (6:2,2–3 och 7). Både Pintorpa-fruns Julafton och
Anden i flaskan förekommer bland de uppräknade berättelserna. Att den
senare sagan upptas i samtliga förteckningar bör innebära att dessa
tillkommit innan Anden i flaskan publicerades i juni 1905 (jfr Ståhle
Sjönell, 1984, s. 28 och 1986, ss. 54, 60 f., 66). Några nya sagor
författade Strindberg emellertid inte. Förutsättningarna för
sagoförfattande förelåg knappast längre för hans del.

Ett utmönstrat textparti i Gullhjälmarne i Ålleberg

I Gullhjälmarne i Ålleberg har Strindberg på manuskriptstadiet
utmönstrat en av soldaten Kask given exposé över svenska historien.
Tydligen ansåg Strindberg att denna översikt, som hade monologform,
stilmässigt föll ur ramen. Han ersatte den med en komprimerad version
som utgör fortsättning av dialogen mellan Kask och jätten Svensk. Den
utmönstrade texten, som återfinns på två manuskriptblad i Gröna Säcken
på Kungl. Biblioteket (SgNM 12:2,21), redigeras här enligt de vanliga
principerna i Saml. Verk (jfr ovan s. 227). Den nya versionen börjar med
»Soldaten gastkramade sitt huvud» och slutar med »Nu behöver du inte
veta mer» (texten s. 189).

Vilda folk och hednafolk voro vi; lika många kungar hade vi som
landshövdingar nu. Fett var det inte hemma, och därför gick de ut på
Vikingatåg; kom bland annat till Frankerriket och gjorde strandhugg. Då
skickade Karl den Stores son en kristen präst som hette Oskar eller
Ansgar (vilket är samma namn) till Sverige; och så blev vi kristna
människor, Vessköttarne först, för de var äldst och förståndigast
förstås. Efter hundraåra strider mellan Svear och Götar, mellan kristna
och hedningar blev Sverige slutligen ett rike under en kung och det var
anno 1161. I samma veva nästan fick vi Ärkebiskop i Uppsala och
klosterfolk som höll skolor, och därmed lydde Sverige i andligt avseende
under Rom. Ett andligt frälsestånd uppstod 1248 och ett världsligt
frälse 1280.

Då regerade en Folkungaätt, då konungamakten steg, borgarståndet
bildades och lagarne samlades.

Nya funderingar att slå ihop Sverige med Norge och Danmark avlupo så
illa att genom Kalmarunionen tyskar kommo på tronen. Under en sådan
ussling fick vi emellertid vår första ståndsriksdag 1359. Men under
Pommerinkaren reste Engelbrekt hela Svenska folket och Sverige blev åter
ett fritt land. Sturarne fortsatte rörelsen mot självständighet och Sten
Sture den äldres systersons son som bar en Vase i vapnet lösgjorde vårt
land från Danske Tyrannen, 1521, och från Rom 1527, indrog kyrkogodsen
till kronan och gjorde Sverige till ett arvrike, 1544.

Sen går det av och an under sönerna, tills sonsonen går ut i
trettioåriga kriget och gör Sverige till en stormakt. Han satte även
ordning på Riksdan genom en författning av 1617, och på Regeringen 1634.

Men Sverige förstorades först senare, då vi genom freden i Brömsebro
1645 fick Jämtland, Härjedalen och Gotland; och genom freden i Roskilde
fick Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän. Åren 1680 och 1682 utfördes
Reduktionen, varigenom Bondeståndet steg, och infördes Enväldet och
Indelningsverket.

Enväldet slutade med skottet vid Fredrikshall 1718 och sen vidtog
Frihetstiden med Mössorna under Arvid Horn och Hattarne under Gyllenborg
och andra flera, varunder Riksdagen och Rådet regerade omväxlande, tills
statskuppen 1772, då Fredrik den Stores systerson tog hand om styrelsen;
och högstdensamme gjorde sig även enväldig 1789, men sköts 1792.

Sedan trasslades det fram och tillbaks tills Adlersparre gjorde
revolution 1809, avsatte kungen och lät Hans Järta göra en konstitution,
varigenom slutligen folk och kung regerade tillsammans. Så kom en fransk
Marskalk på tronen och det vet vi. Men 1866 upphävdes de fyra stånden av
Gripenstedt och De Geer. Och så tog de slut på grundskatter och
indelningsverk. Och nu har vi åter en Ansgar eller Oskar, så vi slutar
precis som vi börjat.

Ordförklaringar

Ord och uttryck som återfinns i K.-H. Dahlstedt & C. B. Hagervall,
Främmande ord i vardagssvenskan (1990) eller i Skolordlista utgiven av
Svenska Akademien och Svenska språknämnden (1987) upptas i allmänhet
inte i ordförklaringarna. Anvisningarna »se ovan» och »se nedan» avser
den sida i vänstermarginalen i ordlistan till vilken respektive
förklaring hänför sig. Bibelcitaten och bibelhänvisningarna har som
förlaga Karl XII:s bibel, P. Fjellstedts edition 1849–55, där ej annat
anges.

ENSAM

+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 9                                 | någon började undra om tid fanns. |
|                                   | – Det har redan Kant utrett [– –  |
|                                   | – ] Tiden är endast vårt          |
|                                   | uppfattningssätt av det varande   |
|                                   |                                   |
|                                   | tesen att tiden endast är ett     |
|                                   | åskådningssätt framlade den tyske |
|                                   | filosofen Immanuel Kant 1781 i    |
|                                   | Kritik der reinen Vernunft        |
|                                   | (’Kritik av det rena förnuftet’)  |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 11                                | ströet hade redan brunnit ihop    |
|                                   |                                   |
|                                   | strö finfördelat material som     |
|                                   | används som underlag i spilta     |
|                                   | eller dylikt, t.ex. halm eller    |
|                                   | torvströ; detta strö, blandat med |
|                                   | kreatursspillningen, brinner      |
|                                   | (jäser) mer eller mindre hastigt  |
|                                   | varvid massan minskar             |
|                                   |                                   |
|                                   | var och en i sin stad             |
|                                   |                                   |
|                                   | här: var och en på sitt ställe,   |
|                                   | var och en för sig                |
|                                   |                                   |
|                                   | skar det sig som sur mjölk        |
|                                   |                                   |
|                                   | skära sig här: skilja sig, ysta   |
|                                   | sig, förlora sin homogenitet      |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 12                                | tramphjul                         |
|                                   |                                   |
|                                   | trampkvarn, drivanordning i form  |
|                                   | av ett hjul eller en trumma som   |
|                                   | bringades att rotera genom        |
|                                   | trampning                         |
|                                   |                                   |
|                                   | trädskola                         |
|                                   |                                   |
|                                   | plantskola för träd               |
|                                   |                                   |
|                                   | fritt land                        |
|                                   |                                   |
|                                   | här: detsamma som friland, dvs.   |
|                                   | odlingsplats i det fria (i        |
|                                   | motsats till drivbänk, växthus    |
|                                   | o.dyl.)                           |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 13                                | babylonisk förbistring            |
|                                   |                                   |
|                                   | språklig oreda; enligt 1 Mosebok  |
|                                   | 11 började människorna i Babylon  |
|                                   | bygga ett torn som skulle räcka   |
|                                   | upp i himlen och till straff      |
|                                   | förbistrade Gud deras tungomål    |
|                                   | (gjorde dessa så olika att        |
|                                   | människorna inte förstod          |
|                                   | varandra)                         |
+-----------------------------------+-----------------------------------+

+-----------------------------------+-----------------------------------+
|                                   | jalu                              |
|                                   |                                   |
|                                   | svartsjuk                         |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 14                                | koagulera                         |
|                                   |                                   |
|                                   | här: stelna, få fast form         |
|                                   |                                   |
|                                   | nu hyr jag två möblerade rum av   |
|                                   | en änka [– – – ] den avlidne      |
|                                   | rådmannen                         |
|                                   |                                   |
|                                   | från oktober 1899 fram till       |
|                                   | giftermålet med Harriet Bosse i   |
|                                   | maj 1901 var Strindberg           |
|                                   | inneboende hos en änka efter en   |
|                                   | assessor på Banérgatan 31 nedre   |
|                                   | botten; se Tillkomst och          |
|                                   | mottagande s. 235                 |
|                                   |                                   |
|                                   | cyanblå                           |
|                                   |                                   |
|                                   | ’blåklintsblå’ (blåklint,         |
|                                   | Centaurea cyanus)                 |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 15                                | litografi                         |
|                                   |                                   |
|                                   | stentryck; bild framställd genom  |
|                                   | avtryck från stenplatta eller     |
|                                   | zinkplåt                          |
|                                   |                                   |
|                                   | kromos                            |
|                                   |                                   |
|                                   | (pluralis av kromo, här kortform  |
|                                   | av kromotypi) färgtryck           |
|                                   |                                   |
|                                   | premie till någon illustrerad     |
|                                   | journal                           |
|                                   |                                   |
|                                   | premie här: gåva från tidskriften |
|                                   | till prenumeranterna              |
|                                   |                                   |
|                                   | antimakassar                      |
|                                   |                                   |
|                                   | pluralis av antimakass skyddsduk  |
|                                   | på stols- eller soffrygg mot      |
|                                   | hårolja, s.k. makassarolja        |
|                                   |                                   |
|                                   | atenienn                          |
|                                   |                                   |
|                                   | hyllbord eller fristående hylla   |
|                                   | för små prydnadsföremål o.dyl.    |
|                                   |                                   |
|                                   | allt är mig i lag                 |
|                                   |                                   |
|                                   | allt är mig till belåtenhet       |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 16                                | Som han är majors-avsked har han  |
|                                   | pension och har följaktligen      |
|                                   | fyllt femtiofem år                |
|                                   |                                   |
|                                   | majors-avsked vid avgång ur       |
|                                   | tjänst kunde officer eller        |
|                                   | underofficer tilldelas en högre   |
|                                   | rang; kaptener, som pensionerades |
|                                   | vid 50 års ålder, kunde sålunda   |
|                                   | vid avsked erhålla majors grad;   |
|                                   | majorer pensionerades vid         |
|                                   | uppnådda 55 år                    |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 17                                | han har tjänat ut sin             |
|                                   | kapitulationstid                  |
|                                   |                                   |
|                                   | kapitulation här: avtal varigenom |
|                                   | en person förbinder sig att tjäna |
|                                   | krigsmakten en viss tid           |
|                                   |                                   |
|                                   | mjältsjuk                         |
|                                   |                                   |
|                                   | svårmodig                         |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 18                                | dödssynden högmodet               |
|                                   |                                   |
|                                   | högmodet är en av de sju          |
|                                   | huvudsynder eller dödssynder som  |
|                                   | enligt den romersk-katolska       |
|                                   | kyrkan medför den eviga döden och |
|                                   | endast kan försonas genom         |
|                                   | botgöring                         |
|                                   |                                   |
|                                   | hjärtsköld                        |
|                                   |                                   |
|                                   | här bildligt: hjärtat; eg.        |
|                                   | heraldisk benämning (även         |
|                                   | hjärtvapen) på mittskölden i ett  |
|                                   | av flera fält sammansatt vapen    |
|                                   | (innehållande ättens stamvapen)   |
|                                   |                                   |
|                                   | ett äldre fruntimmer som          |
|                                   | promeneras av sina två hundar [–  |
|                                   | – – ] världsdrottningen [– – – ]  |
|                                   | med nacken på ryggen och          |
|                                   | ögonlocken mot marken             |
|                                   |                                   |
|                                   | möjligen tänker Strindberg här på |
|                                   | drottning Viktoria av England     |
|                                   | (1837–1901), kanske inspirerad av |
|                                   | en känd teckning från 1899 av     |
|                                   | William Nicholson där drottningen |
|                                   | avbildas på detta sätt            |
|                                   |                                   |
|                                   | Jag tänker alltid Swedenborgskt   |
|                                   |                                   |
|                                   | Emanuel Swedenborg (1688–1772),   |
|                                   | naturforskare, mystiker           |
+-----------------------------------+-----------------------------------+

+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 19                                | tionde-gumma                      |
|                                   |                                   |
|                                   | tionde skatt som utgick med en    |
|                                   | tiondel av den skattskyldiges     |
|                                   | naturainkomster och varav en del  |
|                                   | tillföll de fattiga; se Tillkomst |
|                                   | och mottagande s. 240             |
|                                   |                                   |
|                                   | Jag [– – – ] har aldrig undvikit  |
|                                   | en gumma eller spottat för en     |
|                                   | katt                              |
|                                   |                                   |
|                                   | dessa föreställningar bygger på   |
|                                   | folklig vidskepelse; Strindberg   |
|                                   | skriver i Gamla Stockholm         |
|                                   | (1880–82) , kapitlet Sägner och   |
|                                   | skrock: »Att möta en gammal       |
|                                   | kvinna, när man går ut på         |
|                                   | morgonen, är dåligt möte.         |
|                                   | Försiktigt är att man då spottar  |
|                                   | för sig. / Kattor som springa     |
|                                   | över gatan båda icke heller       |
|                                   | gott.» (Saml. Skr. 6, s. 195)     |
|                                   |                                   |
|                                   | jag har aldrig sparkat efter en   |
|                                   | vän                               |
|                                   |                                   |
|                                   | etc. jfr uttrycket lyckospark     |
|                                   |                                   |
|                                   | ha rapport med                    |
|                                   |                                   |
|                                   | stå i förbindelse med             |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 20                                | patron                            |
|                                   |                                   |
|                                   | här: ’herrn’; ordet användes av   |
|                                   | tjänstefolk om och till en        |
|                                   | överordnad                        |
|                                   |                                   |
|                                   | Boende fyra trappor upp           |
|                                   |                                   |
|                                   | från maj 1901 bodde Strindberg 4  |
|                                   | trappor upp i huset Karlavägen 40 |
|                                   | (vid Karlaplan); se Tillkomst och |
|                                   | mottagande s. 235                 |
|                                   |                                   |
|                                   | deras morgontidningar i dörrlåsen |
|                                   |                                   |
|                                   | budet stoppade tidningen bakom    |
|                                   | dörrvredet                        |
|                                   |                                   |
|                                   | Vägg om vägg med mig i ett annat  |
|                                   | hus bor en sångerska [– – – ] och |
|                                   | hon har en väninna                |
|                                   |                                   |
|                                   | se Tillkomst och mottagande s.    |
|                                   | 235                               |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 21                                | en granne i huset bredvid i en av |
|                                   | de nedre våningarne               |
|                                   |                                   |
|                                   | se Tillkomst och mottagande s.    |
|                                   | 235 f.                            |
|                                   |                                   |
|                                   | skurrilt                          |
|                                   |                                   |
|                                   | grovt eller respektlöst gycklande |
|                                   |                                   |
|                                   | nabo                              |
|                                   |                                   |
|                                   | granne                            |
|                                   |                                   |
|                                   | nattmännens kärra                 |
|                                   |                                   |
|                                   | nattmän här: män anställda för    |
|                                   | nattliga förrättningar som        |
|                                   | latrintömning och avlivning av    |
|                                   | kringströvande djur               |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 22                                | läsa bannor                       |
|                                   |                                   |
|                                   | bannor här: förbannelser          |
|                                   |                                   |
|                                   | mana ont                          |
|                                   |                                   |
|                                   | mana här: frammana, nedkalla      |
|                                   |                                   |
|                                   | affektioner                       |
|                                   |                                   |
|                                   | här: känslor                      |
|                                   |                                   |
|                                   | Det finns en balkong till min     |
|                                   | bostad                            |
|                                   |                                   |
|                                   | se Tillkomst och mottagande s.    |
|                                   | 236                               |
|                                   |                                   |
|                                   | utsikt över hed, sjö, och         |
|                                   | blånande skogar i fjärran ut emot |
|                                   | havskusten                        |
|                                   |                                   |
|                                   | utsikten från Strindbergs våning  |
|                                   | på Karlavägen sträckte sig mot    |
|                                   | Ladugårdsgärde, Lilla Värtan och  |
|                                   | Lidingön; se Tillkomst och        |
|                                   | mottagande s. 236                 |
|                                   |                                   |
|                                   | kryddbod                          |
|                                   |                                   |
|                                   | här: speceriaffär; se Tillkomst   |
|                                   | och mottagande s. 242             |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 23                                | till Skeppsbron och förtulla      |
|                                   |                                   |
|                                   | Tulluppbördskontoret hade vid     |
|                                   | denna tid sina lokaler vid        |
|                                   | Skeppsbron 38 i det s.k.          |
|                                   | Tullhuset, uppfört på 1780-       |
+-----------------------------------+-----------------------------------+

+-----------------------------------+-----------------------------------+
|                                   | talet; Generaltullstyrelsen har   |
|                                   | fortfarande sin verksamhet        |
|                                   | förlagd till detta hus            |
|                                   |                                   |
|                                   | avspelades                        |
|                                   |                                   |
|                                   | här: utspelades                   |
|                                   |                                   |
|                                   | Telefonen [– – – ] sjöng så       |
|                                   | sorgligt i min vägg               |
|                                   |                                   |
|                                   | vid denna tid kunde man inne i    |
|                                   | hus ibland uppfatta en sjungande  |
|                                   | ton i telefontrådar, vars stöd    |
|                                   | var uppsatta på skorstenar eller  |
|                                   | hustak; ljudet uppstod genom      |
|                                   | vindens spel mot trådarna eller   |
|                                   | genom ändrad spänning i dem på    |
|                                   | grund av temperaturväxlingar      |
|                                   |                                   |
|                                   | pan-coupé med arkad               |
|                                   |                                   |
|                                   | avskuret hörn med pelare som      |
|                                   | förenas av valvbågar              |
|                                   |                                   |
|                                   | drog                              |
|                                   |                                   |
|                                   | här: tog                          |
|                                   |                                   |
|                                   | anglosachser                      |
|                                   |                                   |
|                                   | här antagligen: bokstäver i       |
|                                   | anglosachsisk fraktur             |
|                                   |                                   |
|                                   | Sofokles: Av gudarnes gåvor den   |
|                                   | yppersta är Besinning [– – – ]    |
|                                   | Övermod, När med svidande sår [–  |
|                                   | – – ] Det pliktat, sig lär [– – – |
|                                   | ] omsider besinning               |
|                                   |                                   |
|                                   | citatet är hämtat från den        |
|                                   | grekiske tragöden Sofokles’       |
|                                   | skådespel Antigone; Strindberg    |
|                                   | citerar efter V. F. Palmblads     |
|                                   | översättning, 1841, s. 444;       |
|                                   | övermod (hybris) var enligt       |
|                                   | grekisk religion människans       |
|                                   | svåraste synd, ty förhävelse över |
|                                   | egna framgångar framkallade       |
|                                   | gudarnas avund och hämnd          |
|                                   |                                   |
|                                   | vår Malm                          |
|                                   |                                   |
|                                   | vår stadsdel, dvs. Östermalm      |
|                                   |                                   |
|                                   | skola stinga dig i hälen          |
|                                   |                                   |
|                                   | jfr Guds ord till ormen efter     |
|                                   | syndafallet i 1 Mosebok 3:15,     |
|                                   | »Den samme [dvs. kvinnans         |
|                                   | avkomma] skall söndertrampa ditt  |
|                                   | hufvud, och du skall stinga honom |
|                                   | i hans häl»                       |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 24                                | bod                               |
|                                   |                                   |
|                                   | här: mindre affär, butik          |
|                                   |                                   |
|                                   | patron                            |
|                                   |                                   |
|                                   | här: husbonde, arbetsgivare; se   |
|                                   | ovan s. 20                        |
|                                   |                                   |
|                                   | mise-en-scène                     |
|                                   |                                   |
|                                   | (teaterterm; franska)             |
|                                   | iscensättning                     |
|                                   |                                   |
|                                   | Avringning                        |
|                                   |                                   |
|                                   | vid telefonsamtalets öppnande gav |
|                                   | den påringande signal till        |
|                                   | telefonisten genom en vev och gav |
|                                   | en ny signal (avringning) när     |
|                                   | samtalet avslutades               |
|                                   |                                   |
|                                   | Cruse et fils                     |
|                                   |                                   |
|                                   | vinfirma i Bordeaux               |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 25                                | Robinson Cruse                    |
|                                   |                                   |
|                                   | huvudpersonen i Daniel Defoes     |
|                                   | berömda roman (1719)              |
|                                   |                                   |
|                                   | principal                         |
|                                   |                                   |
|                                   | arbetsgivare                      |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 26                                | Furst Hohenlohe                   |
|                                   |                                   |
|                                   | Chlodwig av                       |
|                                   | Hohenlohe-Schillingfürst,         |
|                                   | Tysklands rikskansler 1894–1900   |
|                                   |                                   |
|                                   | Felix Faure                       |
|                                   |                                   |
|                                   | fransk politiker, Frankrikes      |
|                                   | president 1895–99; Faure företog  |
|                                   | 1897 en resa till Ryssland        |
|                                   |                                   |
|                                   | Prinsen av Wales                  |
|                                   |                                   |
|                                   | sedan 1301 ges vanligen titeln    |
|                                   | »prins av Wales» åt               |
+-----------------------------------+-----------------------------------+

+-----------------------------------+-----------------------------------+
|                                   | äldste sonen till Englands konung |
|                                   | eller regerande drottning eller   |
|                                   | en avliden prins av Wales; här    |
|                                   | torde åsyftas den blivande kung   |
|                                   | Edvard VII (1901–10), som åren    |
|                                   | 1875–76 vistades i Indien         |
|                                   |                                   |
|                                   | Marmelade russe                   |
|                                   |                                   |
|                                   | (franska) ’rysk marmelad’;        |
|                                   | marmeladkonfekt, gjord av t.ex.   |
|                                   | äpplen och skuren i små bitar som |
|                                   | rullats i socker                  |
|                                   |                                   |
|                                   | curry                             |
|                                   |                                   |
|                                   | en ursprungligen indisk           |
|                                   | kryddblandning i pulverform       |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 27                                | spinna in sig i sin egen själs    |
|                                   | silke, förpuppas och vänta på     |
|                                   | metamorfosen                      |
|                                   |                                   |
|                                   | vissa insektslarver spinner in    |
|                                   | sig i ett hölje av silke (en      |
|                                   | kokong), då de förpuppas, ingår i |
|                                   | puppstadiet, varefter följer      |
|                                   | metamorfosen, förvandlingen till  |
|                                   | färdig insekt                     |
|                                   |                                   |
|                                   | samskola                          |
|                                   |                                   |
|                                   | skola med både manliga och        |
|                                   | kvinnliga elever                  |
|                                   |                                   |
|                                   | sudda ner sig                     |
|                                   |                                   |
|                                   | sudda här ungefär: fläcka (i      |
|                                   | moraliskt hänseende)              |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 28                                | Balzac                            |
|                                   |                                   |
|                                   | den franske författaren Honoré de |
|                                   | Balzac (1799–1850)                |
|                                   |                                   |
|                                   | syntesen av [– – – ] olösta       |
|                                   | antiteser                         |
|                                   |                                   |
|                                   | antites en sats som upphäver en   |
|                                   | annan (tesen); enligt den tyske   |
|                                   | filosofen Hegel (1770–1831)       |
|                                   | försiggår tillvarons utveckling   |
|                                   | genom tes, antites och syntes,    |
|                                   | varvid syntesen är en högre enhet |
|                                   | av tes och antites, vilka både    |
|                                   | upphävs och bevaras i denna       |
|                                   |                                   |
|                                   | binokel                           |
|                                   |                                   |
|                                   | pincené eller glasögon            |
|                                   |                                   |
|                                   | monokel                           |
|                                   |                                   |
|                                   | ögonglas för endast ett öga       |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 29                                | konfessionslös                    |
|                                   |                                   |
|                                   | som inte ansluter sig till ett    |
|                                   | visst religiöst samfunds          |
|                                   | trosbekännelse                    |
|                                   |                                   |
|                                   | Balzacs [– – – ] mänskliga komedi |
|                                   |                                   |
|                                   | La Comédie humaine (’Den          |
|                                   | mänskliga komedin’), den titel    |
|                                   | under vilken Balzac samlade sina  |
|                                   | verk                              |
|                                   |                                   |
|                                   | via dolorosa                      |
|                                   |                                   |
|                                   | (latin) ’den smärtfyllda vägen’,  |
|                                   | Jesu väg till Golgata             |
|                                   |                                   |
|                                   | stadens sista gräns åt norr [– –  |
|                                   | – ] en ensidig aveny med en       |
|                                   | husrad på ena sidan och skogen på |
|                                   | den andra                         |
|                                   |                                   |
|                                   | Valhallavägen                     |
|                                   |                                   |
|                                   | en liten tvärgata [– – – ]        |
|                                   | behärskas nere i fonden av en     |
|                                   | stor kyrka                        |
|                                   |                                   |
|                                   | Jungfrugatan som utgår från       |
|                                   | Hedvig Eleonora kyrka och         |
|                                   | fortsätter fram till              |
|                                   | Valhallavägen                     |
|                                   |                                   |
|                                   | en pastorsexpedition, där jag     |
|                                   | tagit ut lysning en gång för      |
|                                   | länge sen                         |
|                                   |                                   |
|                                   | Strindberg och Siri von Essen tog |
|                                   | ut lysning i Hedvig Eleonoras     |
|                                   | pastorsexpedition, Storgatan 2, i |
|                                   | december 1877; i samma            |
|                                   | pastorsexpedition, men då med     |
|                                   | adressen Jungfrugatan 7 B, tog    |
|                                   | Strindberg och Harriet Bosse ut   |
|                                   | sin lysning den 19 april 1901     |
|                                   |                                   |
|                                   | här uppe i norr står ett hus,     |
|                                   | just där gatan mynnar åt heden    |
|                                   |                                   |
|                                   | torde avse huset Valhallavägen 13 |
|                                   | (nuv. 130), byggt 1894–96         |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 30                                | i botten av detta krokiga rör som |
|                                   | kallas ***gatan                   |
|                                   |                                   |
|                                   | ***gatan Grev Turegatan           |
+-----------------------------------+-----------------------------------+

+-----------------------------------+-----------------------------------+
|                                   | Därnere, i nästa gata genomlevde  |
|                                   | jag en tid, vilken i andra        |
|                                   | människors liv plägar vara den    |
|                                   | skönaste                          |
|                                   |                                   |
|                                   | syftar förmodligen på             |
|                                   | Norrmalmsgatan 17 (nuv.           |
|                                   | Biblioteksgatan) där Strindberg   |
|                                   | vigdes vid Siri von Essen den 30  |
|                                   | december 1877 och där paret bodde |
|                                   | från detta datum till den 1       |
|                                   | oktober 1878; huset är numera     |
|                                   | rivet och har lämnat plats för    |
|                                   | Stureplan                         |
|                                   |                                   |
|                                   | Tavlor slå in med åren och        |
|                                   | färgerna förändras                |
|                                   |                                   |
|                                   | oljefärgerna på tavlor slår in,   |
|                                   | tränger in, med åren samtidigt    |
|                                   | som de förändras                  |
|                                   |                                   |
|                                   | läsare                            |
|                                   |                                   |
|                                   | här: anhängare av väckelserörelse |
|                                   | med stark inriktning på egen,     |
|                                   | noggrann läsning av Bibeln och    |
|                                   | andra religiösa skrifter          |
|                                   |                                   |
|                                   | tobaksland                        |
|                                   |                                   |
|                                   | tobak odlades förr i Stockholms   |
|                                   | utkanter                          |
|                                   |                                   |
|                                   | hemslaktare                       |
|                                   |                                   |
|                                   | slaktare med mindre affärsrörelse |
|                                   |                                   |
|                                   | tobakslada                        |
|                                   |                                   |
|                                   | torklada för tobak                |
|                                   |                                   |
|                                   | hjälphustru                       |
|                                   |                                   |
|                                   | gift kvinna som hjälpte till hos  |
|                                   | andra med varjehanda              |
|                                   | hushållsbestyr, såsom tvättning,  |
|                                   | skurning m.m.                     |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 31                                | lindarne på min barndoms långa    |
|                                   | gata                              |
|                                   |                                   |
|                                   | Norrtullsgatan, där gångbanan var |
|                                   | planterad med lindar              |
|                                   |                                   |
|                                   | stadens körgård                   |
|                                   |                                   |
|                                   | körgård kyrkogård; här åsyftas    |
|                                   | Stockholms norra                  |
|                                   | begravningsplats, belägen väster  |
|                                   | om Hagaparken; se nedan s. 34     |
|                                   | Brunnsviken                       |
|                                   |                                   |
|                                   | Minerva                           |
|                                   |                                   |
|                                   | vishetens gudinna i den romerska  |
|                                   | mytologin; beskyddade bl.a.       |
|                                   | vetenskap och konst               |
|                                   |                                   |
|                                   | Venus                             |
|                                   |                                   |
|                                   | kärlekens gudinna i den romerska  |
|                                   | mytologin                         |
|                                   |                                   |
|                                   | ungdomens skiljoväg               |
|                                   |                                   |
|                                   | anspelar på motivet Herkules vid  |
|                                   | skiljovägen, känt sedan antiken   |
|                                   | och begagnat bl.a. i Georg        |
|                                   | Stiernhielms dikt Herkules        |
|                                   | (1658); i denna ställs Herkules   |
|                                   | inför valet mellan att gå Fru     |
|                                   | Lustas väg och att gå Fru »Dygds» |
|                                   |                                   |
|                                   | biltog                            |
|                                   |                                   |
|                                   | fredlös, ställd utanför lagen     |
|                                   |                                   |
|                                   | varg i veum                       |
|                                   |                                   |
|                                   | fredlös brottsling, särskilt      |
|                                   | sådan som begått brott inom ett   |
|                                   | helgat område                     |
|                                   |                                   |
|                                   | emedan jag profanerat mysterierna |
|                                   | som Alcibiades, och [– – – ]      |
|                                   | slagit ikull avgudabilder         |
|                                   |                                   |
|                                   | den atenske statsmannen och       |
|                                   | fältherren Alcibiades (omkr.      |
|                                   | 450–404 f.Kr.) anklagades 415     |
|                                   | f.Kr. för att ha stympat ett      |
|                                   | antal byster av guden Hermes,     |
|                                   | vilka fanns uppställda på olika   |
|                                   | platser i staden; samtidigt       |
|                                   | skulle de eleusinska mysterierna  |
|                                   | ha profanerats, dvs. vanhelgats,  |
|                                   | genom att uppföras i ett          |
|                                   | dryckeslag, i vilket Alcibiades   |
|                                   | deltagit; de eleusinska           |
|                                   | mysterierna var religiösa fester  |
|                                   | som firades i staden Eleusis i    |
|                                   | det grekiska landskapet Attika;   |
|                                   | endast invigda (s.k. myster) fick |
|                                   | deltaga                           |
+-----------------------------------+-----------------------------------+

+-----------------------------------+-----------------------------------+
|                                   | i dem; Strindberg torde här       |
|                                   | anspela på sin situation sedan    |
|                                   | han utgivit bl.a. Det nya riket   |
|                                   | (1882), där han gisslade olika    |
|                                   | företeelser i sin samtid          |
|                                   |                                   |
|                                   | stormklocka                       |
|                                   |                                   |
|                                   | klocka med vilken man slog larm   |
|                                   | vid fientligt stormanfall eller   |
|                                   | vid eldsvådor, folkupplopp o.dyl. |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 32                                | skogsgång                         |
|                                   |                                   |
|                                   | här: fredlöshet; i gamla tider    |
|                                   | straffades en del brott med       |
|                                   | fredlöshet, dvs. uteslutning ur   |
|                                   | rättsgemenskapen; om den fredlöse |
|                                   | dömts till ’skogsgång’ innebar    |
|                                   | det att han måste uppehålla sig i |
|                                   | skogen                            |
|                                   |                                   |
|                                   | spårvagn                          |
|                                   |                                   |
|                                   | här: hästspårvagn (Norrmalm fick  |
|                                   | sin första elektriska             |
|                                   | spårvagnslinje 1904)              |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 33                                | klocksträng                       |
|                                   |                                   |
|                                   | här: sträng varmed dörrklocka     |
|                                   | sätts i rörelse                   |
|                                   |                                   |
|                                   | gå i spann med                    |
|                                   |                                   |
|                                   | vara sammankopplad med; gå i par  |
|                                   | med                               |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 34                                | Djurgården                        |
|                                   |                                   |
|                                   | här: Södra Djurgården, dvs. ön    |
|                                   | söder om Djurgårdsbrunnsviken och |
|                                   | Djurgårdsbrunnskanalen; enbart    |
|                                   | »Djurgården» är den vanliga       |
|                                   | benämningen på denna ö            |
|                                   |                                   |
|                                   | Brunnsviken                       |
|                                   |                                   |
|                                   | sjö omedelbart norr om Stockholm, |
|                                   | genom en kanal (Ålkistan) förenad |
|                                   | med Lilla Värtan; vid             |
|                                   | Brunnsvikens västra strand ligger |
|                                   | Hagaparken med Haga slott, vid    |
|                                   | den östra Norra Djurgården        |
|                                   |                                   |
|                                   | Rosendal                          |
|                                   |                                   |
|                                   | kungligt lustslott på Södra       |
|                                   | Djurgården                        |
|                                   |                                   |
|                                   | björkarnes äreportar              |
|                                   |                                   |
|                                   | äreport eg. tillfällig, lövad     |
|                                   | eller blomsterprydd, bågformad    |
|                                   | ’port’                            |
|                                   |                                   |
|                                   | de vältaliga hasselkäpparne       |
|                                   |                                   |
|                                   | hasselkäppar användes vid         |
|                                   | prygelstraff                      |
|                                   |                                   |
|                                   | lokträ                            |
|                                   |                                   |
|                                   | bogträ, det parti av selen som    |
|                                   | följer hästens bogar och          |
|                                   | hopfästes vid bringan             |
|                                   |                                   |
|                                   | strömväxlare                      |
|                                   |                                   |
|                                   | elektrisk omkopplare              |
|                                   |                                   |
|                                   | strömslutare                      |
|                                   |                                   |
|                                   | strömbrytare                      |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 35                                | österländska tvagningar           |
|                                   |                                   |
|                                   | i Österlandet var det under       |
|                                   | forntiden en allmän sedvänja att  |
|                                   | värden före måltiden lät slavar   |
|                                   | tvätta fötterna på gästerna vars  |
|                                   | enda fotbeklädnad var sandaler;   |
|                                   | Koranen innehåller föreskrifter   |
|                                   | om rituella tvagningar av bl.a.   |
|                                   | fötterna; Strindberg torde här    |
|                                   | syfta på sin vana att ta ett      |
|                                   | fotbad före sänggåendet           |
|                                   |                                   |
|                                   | den apostoliska [– – – ]          |
|                                   | kristendomen                      |
|                                   |                                   |
|                                   | den första kristna kyrkans lära   |
|                                   |                                   |
|                                   | romersk medborgare                |
|                                   |                                   |
|                                   | de romerska medborgarna hade      |
|                                   | särskilda privilegier jämfört med |
|                                   | undersåtarna i provinserna och    |
|                                   | uttrycket civis romanus sum       |
|                                   | (latin) ’jag är romersk           |
|                                   | medborgare’ har blivit bevingat   |
|                                   | som beteckning för stolt          |
|                                   | nationalkänsla                    |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 36                                | kalvinist                         |
|                                   |                                   |
|                                   | anhängare av den                  |
|                                   | fransk-schweiziske religiöse      |
|                                   | reformatorn Jean Calvins läror    |
|                                   |                                   |
|                                   | Jakob Böhme som fann att allting  |
|                                   | innehåller ja och nej             |
|                                   |                                   |
|                                   | den tyske mys                     |
+-----------------------------------+-----------------------------------+

+-----------------------------------+-----------------------------------+
|                                   | tikern och filosofen Jakob Böhme  |
|                                   | (1575–1624) framlade i bl.a.      |
|                                   | Aurora, oder die Morgenröthe im   |
|                                   | Aufgang (1612) tankar om att      |
|                                   | tillvaron utgörs av ett samspel   |
|                                   | mellan gott och ont, ja och nej   |
|                                   |                                   |
|                                   | karduan                           |
|                                   |                                   |
|                                   | färgat, chagrinerat               |
|                                   | (mönsterpressat) skinn            |
|                                   |                                   |
|                                   | schwabach                         |
|                                   |                                   |
|                                   | gotisk trycktyp varur             |
|                                   | frakturstilen utvecklat sig;      |
|                                   | uppkom i Tyskland vid 1500-talets |
|                                   | början och användes reguljärt     |
|                                   | till omkr. 1650                   |
|                                   |                                   |
|                                   | Davids [– – – ] förbannelser över |
|                                   | fiender                           |
|                                   |                                   |
|                                   | konung David, som enligt          |
|                                   | traditionen författat större      |
|                                   | delen av Psaltaren, ber i många   |
|                                   | av dess psalmer att Gud måtte     |
|                                   | hemsöka hans fiender              |
|                                   |                                   |
|                                   | Jeremias beder: »Så straffa [– –  |
|                                   | – ] ihjälslagne etc.»             |
|                                   |                                   |
|                                   | citatet från Jeremias bok 18:21   |
|                                   |                                   |
|                                   | alla folk ha sjungit Te Deum      |
|                                   | efter vunnen seger                |
|                                   |                                   |
|                                   | Te Deum (latin) Te Deum laudamus  |
|                                   | ’Dig, Gud, lovprisa vi’,          |
|                                   | inledningsorden till den katolska |
|                                   | kyrkans förnämsta hymn, som ofta  |
|                                   | sjöngs efter vunna segrar; nr 263 |
|                                   | i 1819 års psalmbok               |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 37                                | guldpressning                     |
|                                   |                                   |
|                                   | genom pressning anbragt ornament  |
|                                   | av bladguld på t.ex. en bokpärm   |
|                                   |                                   |
|                                   | Jehova                            |
|                                   |                                   |
|                                   | Jahve, Israels gud                |
|                                   |                                   |
|                                   | föreställningar                   |
|                                   |                                   |
|                                   | här: invändningar                 |
|                                   |                                   |
|                                   | när folket knorrat                |
|                                   |                                   |
|                                   | knorra knota, klaga; jfr 4        |
|                                   | Mosebok kap. 11                   |
|                                   |                                   |
|                                   | »Haver jag nu allt detta folket   |
|                                   | avlat eller fött [– – – ] slå mig |
|                                   | hellre ihjäl ...» Jehova svarar   |
|                                   | [– – – ] och föreslår till Mose   |
|                                   | hjälp väljandet av de sjuttio     |
|                                   | äldsta                            |
|                                   |                                   |
|                                   | 4 Mosebok 11:12–16                |
|                                   |                                   |
|                                   | lokalbatteri                      |
|                                   |                                   |
|                                   | här: elektriskt batteri inom      |
|                                   | telegrafin vilket bringas i       |
|                                   | funktion på mottagningsstationen  |
|                                   | av linjeströmmen och därvid       |
|                                   | sätter skrivapparaten i rörelse   |
|                                   |                                   |
|                                   | influens                          |
|                                   |                                   |
|                                   | här: påverkan från ett elektriskt |
|                                   | laddat föremål på ett annat       |
|                                   |                                   |
|                                   | tron är rivtyget som elektriserar |
|                                   | glasskivan                        |
|                                   |                                   |
|                                   | rivtyg kuddar av läder eller      |
|                                   | siden vilka gnider mot            |
|                                   | elektricitetsmaskinens glasskiva  |
|                                   | som medelst en vev vrides kring   |
|                                   | en axel                           |
|                                   |                                   |
|                                   | recipient                         |
|                                   |                                   |
|                                   | här: del av elektricitetsmaskin   |
|                                   | för uppsamling eller mottagande   |
|                                   | av elektricitet                   |
|                                   |                                   |
|                                   | ledare                            |
|                                   |                                   |
|                                   | här: ämne genom vilket            |
|                                   | elektricitet passerar under svagt |
|                                   | motstånd                          |
|                                   |                                   |
|                                   | mediets uppgivande av motståndet, |
|                                   | varigenom rapport kan inträda     |
|                                   |                                   |
|                                   | medium här: person med (påstådd)  |
|                                   | förmåga att komma i rapport,      |
|                                   | förbindelse, med avlidnas andar;  |
|                                   | motstånd här: mediets motstånd    |
|                                   | mot att låta sin förmåga träda i  |
|                                   | funktion; jfr nedan s. 53         |
|                                   | telepatisk rapport                |
+-----------------------------------+-----------------------------------+

+-----------------------------------+-----------------------------------+
|                                   | hans ande är så pastöriserad      |
|                                   |                                   |
|                                   | pastöriserad här: steril; se      |
|                                   | nedan s. 134 mjölk, tuberkelfri   |
|                                   |                                   |
|                                   | imaginär kvantitet                |
|                                   |                                   |
|                                   | imaginär här: som vid             |
|                                   | multiplikation med sig själv ger  |
|                                   | en negativ produkt                |
|                                   |                                   |
|                                   | saprofyt                          |
|                                   |                                   |
|                                   | växt som livnär sig av ruttnande  |
|                                   | och multnande växter eller djur   |
|                                   |                                   |
|                                   | negera                            |
|                                   |                                   |
|                                   | göra (ett uttryck) nekande så att |
|                                   | innebörden blir den motsatta      |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 38                                | »Kom ihåg att du haver varit en   |
|                                   | träl i Egypten och Herren din Gud |
|                                   | haver dig därifrån löst»          |
|                                   |                                   |
|                                   | 5 Mosebok 15:15                   |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 39                                | slädor                            |
|                                   |                                   |
|                                   | pluralis av släda, variantform av |
|                                   | släde                             |
|                                   |                                   |
|                                   | slädnät                           |
|                                   |                                   |
|                                   | nät över hästens rygg och främre  |
|                                   | delen av släden till skydd för de |
|                                   | åkande mot snöklumpar o.dyl. som  |
|                                   | hästhovarna sparkade upp          |
|                                   |                                   |
|                                   | befann man sig i karantän         |
|                                   |                                   |
|                                   | här: var man strängt isolerad     |
|                                   |                                   |
|                                   | Förr tog man ut innanfönsterna    |
|                                   |                                   |
|                                   | utåtgående ytterfönster           |
|                                   | kompletterades vintertid för      |
|                                   | kylans skull med lösa             |
|                                   | innanfönster som tätades mot      |
|                                   | karmen med klisterremsor          |
|                                   |                                   |
|                                   | dubbelfönster                     |
|                                   |                                   |
|                                   | kring sekelskiftet började man    |
|                                   | använda »kopplade bågar», dvs.    |
|                                   | bågar (ramar) på ytter- och       |
|                                   | innanfönster som är fästa vid     |
|                                   | varandra med gångjärn och hakar   |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 40                                | vråk                              |
|                                   |                                   |
|                                   | ränna i is, råk                   |
|                                   |                                   |
|                                   | egendomlig                        |
|                                   |                                   |
|                                   | här: karakteristisk               |
|                                   |                                   |
|                                   | det finns fullkomligare urbilder  |
|                                   | till dessa bristfälliga avbilder  |
|                                   |                                   |
|                                   | jfr Platons s.k. idélära enligt   |
|                                   | vilken de synliga, obeständiga    |
|                                   | tingen inte har någon             |
|                                   | självständig verklighet utan      |
|                                   | endast är ofullkomliga avbilder   |
|                                   | av osynliga, eviga realiteter,    |
|                                   | urbilderna eller idéerna          |
|                                   |                                   |
|                                   | bodfönstren                       |
|                                   |                                   |
|                                   | bod här: mindre affär, butik      |
|                                   |                                   |
|                                   | dragruta                          |
|                                   |                                   |
|                                   | ruta i fönster vilken kan öppnas  |
|                                   | i och för luftväxling, draglucka  |
|                                   |                                   |
|                                   | aspidistra                        |
|                                   |                                   |
|                                   | Aspidistra elatior, växt med      |
|                                   | stora mörkgröna blad som utgår    |
|                                   | från en i jordytan krypande,      |
|                                   | grenig rotstock; de brunaktiga,   |
|                                   | oansenliga blommorna utvecklas på |
|                                   | mycket korta skaft från           |
|                                   | rotstocken                        |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 41                                | kroasera                          |
|                                   |                                   |
|                                   | här: korsa, blanda                |
|                                   |                                   |
|                                   | portiär                           |
|                                   |                                   |
|                                   | (dörr) förhänge                   |
|                                   |                                   |
|                                   | ateniennsaker                     |
|                                   |                                   |
|                                   | atenienn hyllbord eller           |
|                                   | fristående hylla för små          |
|                                   | prydnadsföremål o.dyl.            |
|                                   |                                   |
|                                   | destinera till                    |
|                                   |                                   |
|                                   | här: bestämma (att användas) till |
|                                   |                                   |
|                                   | visitkortsamlare                  |
|                                   |                                   |
|                                   | bruket av visitkort var förr      |
|                                   | vanligare och förbundet med       |
|                                   | bestämda etikettsregler           |
+-----------------------------------+-----------------------------------+

+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 42                                | kondensera                        |
|                                   |                                   |
|                                   | här: förtäta                      |
|                                   |                                   |
|                                   | mannekängartad                    |
|                                   |                                   |
|                                   | mannekäng här: leddocka som       |
|                                   | användes vid skyltning eller som  |
|                                   | modell för konstnärer             |
|                                   |                                   |
|                                   | jungfru                           |
|                                   |                                   |
|                                   | här: tjänsteflicka                |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 43                                | Gärdet                            |
|                                   |                                   |
|                                   | Ladugårdsgärde, den öppna         |
|                                   | grässlätt som sträckte sig från   |
|                                   | Djurgårdsbrunnsvikens norra del   |
|                                   | upp till Värtan                   |
|                                   |                                   |
|                                   | lärkvägen                         |
|                                   |                                   |
|                                   | Lärkvägen, som sträckte sig från  |
|                                   | Valhallavägen till Borgvägen på   |
|                                   | Ladugårdsgärde                    |
|                                   |                                   |
|                                   | Hummelgårn                        |
|                                   |                                   |
|                                   | Humlegården                       |
|                                   |                                   |
|                                   | Fågelbacken                       |
|                                   |                                   |
|                                   | dåtidens namn på den del av       |
|                                   | Ladugårdsgärde som ligger närmast |
|                                   | öster om nuvarande Värtavägen     |
|                                   | nedanför Kampementsbacken;        |
|                                   | motsvaras ungefär av nuvarande    |
|                                   | Fågelberget                       |
|                                   |                                   |
|                                   | aprilflyttningen                  |
|                                   |                                   |
|                                   | de stora flyttningsdagarna var    |
|                                   | första april och första oktober   |
|                                   |                                   |
|                                   | Ahasverus                         |
|                                   |                                   |
|                                   | enligt legenden namnet på         |
|                                   | skomakaren i Jerusalem som hade   |
|                                   | dömts att vandra till den         |
|                                   | yttersta dagen, därför att han    |
|                                   | vägrade Jesus att stödja sig mot  |
|                                   | hans hus när denne dignade under  |
|                                   | korset på sin väg mot Golgata;    |
|                                   | kallas även Jerusalems skomakare  |
|                                   | eller Den vandrande juden         |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 44                                | vill du som Elias / Levande       |
|                                   | förlossad bli                     |
|                                   |                                   |
|                                   | syftar på berättelsen i Andra     |
|                                   | konungabokens andra kapitel, om   |
|                                   | hur profeten Elia hämtades upp    |
|                                   | till himlen med hästar och vagn   |
|                                   | omgivna av eld                    |
|                                   |                                   |
|                                   | Störtat som Kapernaum / Är ditt   |
|                                   | hus                               |
|                                   |                                   |
|                                   | staden Kapernaum låg vid          |
|                                   | Genesarets sjö; jfr Lukas 10:15,  |
|                                   | »du, Capernaum, som upphäfwen är  |
|                                   | allt intill himmelen, du skall    |
|                                   | nederstörtad warda till helwete»  |
|                                   |                                   |
|                                   | Tomt och tilja öde lagt           |
|                                   |                                   |
|                                   | tilja eg. golvplanka, här:        |
|                                   | byggnad                           |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 45                                | Välsigna honom som tog och gav    |
|                                   |                                   |
|                                   | anspelar på Job 1:21, »Herren     |
|                                   | gaf, och Herren tog; wälsignadt   |
|                                   | ware Herrans namn»                |
|                                   |                                   |
|                                   | bangårdens kä                     |
|                                   |                                   |
|                                   | kä (efter franska quai) perrong,  |
|                                   | kaj                               |
|                                   |                                   |
|                                   | som ormen i skjul                 |
|                                   |                                   |
|                                   | skjul här: gömsle                 |
|                                   |                                   |
|                                   | sjumilasteg                       |
|                                   |                                   |
|                                   | anspelar på sagan om Tummeliten   |
|                                   | som fick sjumilastövlar med vilka |
|                                   | han kunde gå sju mil i ett steg   |
|                                   |                                   |
|                                   | närsgårdsväg                      |
|                                   |                                   |
|                                   | kort väg att vandra; väg som inte |
|                                   | tar längre tid att gå än till en  |
|                                   | granngård                         |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 46                                | himlatältet                       |
|                                   |                                   |
|                                   | himlavalvet (i höglitterär stil   |
|                                   | uppfattat som ett tält)           |
|                                   |                                   |
|                                   | Ögat dävet                        |
|                                   |                                   |
|                                   | Ögat matt, glanslöst              |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 47                                | Dött som flintan utan stål        |
|                                   |                                   |
|                                   | tekniken att slå eld med          |
|                                   | stålredskap mot flintsten         |
|                                   | användes fram till första hälften |
|                                   | av 1800-talet                     |
+-----------------------------------+-----------------------------------+

+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 48                                | avenyen                           |
|                                   |                                   |
|                                   | här: Narvavägen                   |
|                                   |                                   |
|                                   | vikens stränder                   |
|                                   |                                   |
|                                   | viken här: Djurgårdsbrunnsviken   |
|                                   |                                   |
|                                   | garnerad med                      |
|                                   |                                   |
|                                   | här: kantad med                   |
|                                   |                                   |
|                                   | den gule mannen                   |
|                                   |                                   |
|                                   | här: gul av hat                   |
|                                   |                                   |
|                                   | gärdet                            |
|                                   |                                   |
|                                   | Gärdet, dvs. Ladugårdsgärde, se   |
|                                   | ovan s. 43; användes vid denna    |
|                                   | tid som övningsfält för stadens   |
|                                   | regementen                        |
|                                   |                                   |
|                                   | kavalleriskvadron                 |
|                                   |                                   |
|                                   | truppenhet vid kavalleriet        |
|                                   | motsvarande infanteriets kompani  |
|                                   |                                   |
|                                   | chock                             |
|                                   |                                   |
|                                   | här: kavallerianfall              |
|                                   |                                   |
|                                   | välta                             |
|                                   |                                   |
|                                   | (variantform) vältra              |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 49                                | regimente                         |
|                                   |                                   |
|                                   | (variantform) regemente           |
|                                   |                                   |
|                                   | avsuten                           |
|                                   |                                   |
|                                   | (variantform) avsutten; ordet     |
|                                   | används om person som inte längre |
|                                   | kvarstår i sin befattning         |
|                                   |                                   |
|                                   | världsdronningen                  |
|                                   |                                   |
|                                   | dronning (variantform) drottning; |
|                                   | jfr ovan s. 18                    |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 50                                | prerogativ                        |
|                                   |                                   |
|                                   | förmån (srätt)                    |
|                                   |                                   |
|                                   | en vik av Östersjön; på andra     |
|                                   | sidan en strand                   |
|                                   |                                   |
|                                   | Lilla Värtan och Lidingön         |
|                                   |                                   |
|                                   | vattengången                      |
|                                   |                                   |
|                                   | här: den del av stranden som      |
|                                   | ibland översköljs av vågor        |
|                                   |                                   |
|                                   | gul lysing                        |
|                                   |                                   |
|                                   | videört, Lysimachia vulgaris; har |
|                                   | gula blommor som sitter i klase   |
|                                   |                                   |
|                                   | rött fackelblomster               |
|                                   |                                   |
|                                   | fackelros, Lythrum salicaria; har |
|                                   | en hög, purpurröd blomspira       |
|                                   |                                   |
|                                   | svedlavar och kartlavar           |
|                                   |                                   |
|                                   | arter av släktena Umbilicaria     |
|                                   | resp. Rhizocarpon; växer på sten  |
|                                   |                                   |
|                                   | ormbunken baggsöta                |
|                                   |                                   |
|                                   | här: stensöta, Polypodium         |
|                                   | vulgare; jfr nedan s. 51; namnet  |
|                                   | baggsöta användes vid denna tid   |
|                                   | vanligen om växter av släktet     |
|                                   | Gentiana, men i vissa delar av    |
|                                   | landet även om stensöta           |
|                                   |                                   |
|                                   | murgrön                           |
|                                   |                                   |
|                                   | (variantform) murgröna, Hedera    |
|                                   | helix; ständigt grön buske med    |
|                                   | krypande eller klättrande stam,   |
|                                   | försedd med fäströtter            |
|                                   |                                   |
|                                   | levermossor                       |
|                                   |                                   |
|                                   | Hepaticae, en av de två klasser   |
|                                   | vari mossor brukar indelas        |
|                                   |                                   |
|                                   | slup                              |
|                                   |                                   |
|                                   | här: enmastad segelbåt            |
|                                   |                                   |
|                                   | storseglet                        |
|                                   |                                   |
|                                   | det större seglet akter om masten |
|                                   |                                   |
|                                   | focken                            |
|                                   |                                   |
|                                   | det mindre seglet för om masten   |
|                                   |                                   |
|                                   | ökstock                           |
|                                   |                                   |
|                                   | (variantform) ekstock, eka        |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 51                                | tennishatt                        |
|                                   |                                   |
|                                   | flat halmhatt med hakband, ibland |
|                                   | också med ett litet flor          |
|                                   |                                   |
|                                   | synrör                            |
|                                   |                                   |
|                                   | kikare                            |
|                                   |                                   |
|                                   | baggsötan som stadsbarnen kalla   |
|                                   | stensöta eller lakrisrot          |
|                                   |                                   |
|                                   | se ovan s. 50                     |
|                                   |                                   |
|                                   | Hon skall hugga enris; och det    |
|                                   | stämmer, för det är lördag i dag  |
|                                   |                                   |
|                                   | vid                               |
+-----------------------------------+-----------------------------------+

+-----------------------------------+-----------------------------------+
|                                   | helger och högtidligare           |
|                                   | tillfällen kunde man beströ       |
|                                   | stuggolvet med hackat gran- eller |
|                                   | enris                             |
|                                   |                                   |
|                                   | granris? Det hör ju endast till   |
|                                   | begravningar                      |
|                                   |                                   |
|                                   | vid begravningar strödde man      |
|                                   | hackat granris utanför sorgehuset |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 52                                | Lika mycket!                      |
|                                   |                                   |
|                                   | här: Det gör detsamma! Det är     |
|                                   | likgiltigt!                       |
|                                   |                                   |
|                                   | Tre alnar                         |
|                                   |                                   |
|                                   | aln äldre längdmått; 1 aln = ca   |
|                                   | 60 cm                             |
|                                   |                                   |
|                                   | koordinater av krafter            |
|                                   |                                   |
|                                   | här: samverkande krafter          |
|                                   |                                   |
|                                   | viljekomposanter                  |
|                                   |                                   |
|                                   | komposanter i ett kraftsystem     |
|                                   | ingående krafter som tillsammans  |
|                                   | ger upphov till en ny kraft       |
|                                   |                                   |
|                                   | Telefonen i väggen sjunger icke   |
|                                   | heller                            |
|                                   |                                   |
|                                   | se ovan s. 23                     |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 53                                | telepatisk rapport                |
|                                   |                                   |
|                                   | förbindelse genom tankeöverföring |
|                                   | eller tankeläsning                |
|                                   |                                   |
|                                   | streckar                          |
|                                   |                                   |
|                                   | (variantform) streck (plur.)      |
|                                   |                                   |
|                                   | sluten kolonn                     |
|                                   |                                   |
|                                   | kolonn här: den formering i       |
|                                   | vilken en trupps olika            |
|                                   | avdelningar är uppställda bakom   |
|                                   | varandra; om avståndet mellan     |
|                                   | avdelningarna är lika stort som   |
|                                   | dessas frontlängd kallas kolonnen |
|                                   | öppen; är det mindre kallas den   |
|                                   | sluten                            |
|                                   |                                   |
|                                   | kraftparallellogram               |
|                                   |                                   |
|                                   | geometrisk konstruktion för       |
|                                   | summering eller uppdelning av     |
|                                   | krafter; utföres i form av en     |
|                                   | parallellogram, fyrhörning med    |
|                                   | parvis parallella sidor           |
|                                   |                                   |
|                                   | brösta av                         |
|                                   |                                   |
|                                   | här: avlossa en salva             |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 54                                | Nybron                            |
|                                   |                                   |
|                                   | denna bro var byggd över den inre |
|                                   | delen av Ladugårdslandsviken      |
|                                   | (nuv. Nybroviken) i               |
|                                   | Arsenalsgatans förlängning mot    |
|                                   | Nybrogatan; bron försvann i och   |
|                                   | med utfyllningen av vikens        |
|                                   | innersta del                      |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 55                                | Ensors ockulta larv-scener        |
|                                   |                                   |
|                                   | den belgiske målaren James Ensor  |
|                                   | (1860–1949) är bekant för sina    |
|                                   | expressiva målningar av människor |
|                                   | med groteska maskansikten; larv   |
|                                   | här: (ansikts)mask                |
|                                   |                                   |
|                                   | människoliknande varelser [– – –  |
|                                   | ] i Glucks Orfeus nere i          |
|                                   | underjorden                       |
|                                   |                                   |
|                                   | sannolikt åsyftas andra aktens    |
|                                   | första scen i den tyske           |
|                                   | tonsättaren C. W. von Glucks      |
|                                   | opera Orfeo ed Euridice           |
|                                   | (italienska; ’Orfeus och          |
|                                   | Eurydike’, 1762), som visar de    |
|                                   | osaligas töckniga gestalter       |
|                                   | krälande vid ingången till        |
|                                   | dödsriket                         |
|                                   |                                   |
|                                   | Hasselbacken                      |
|                                   |                                   |
|                                   | sommarrestaurang vid              |
|                                   | Djurgårdsslätten, öppnad 1853     |
|                                   |                                   |
|                                   | Slätten                           |
|                                   |                                   |
|                                   | Djurgårdsslätten, den öppna       |
|                                   | platsen framför Skansen (se nedan |
|                                   | s. 63) med rikt folkliv           |
|                                   |                                   |
|                                   | en mörk tragedi från min ungdom   |
|                                   |                                   |
|                                   | se Tillkomst och mottagande s.    |
|                                   | 239                               |
|                                   |                                   |
|                                   | ett positiv med »tavla på stång»  |
|                                   |                                   |
|                                   | syftar på en från Tyskland spridd |
|                                   | sed                               |
+-----------------------------------+-----------------------------------+

+-----------------------------------+-----------------------------------+
|                                   | att positivspelare på marknader   |
|                                   | medförde en tavla på stång        |
|                                   | förevisande scener kring någon    |
|                                   | rafflande händelse; om denna      |
|                                   | händelse sjöngs en sång, som      |
|                                   | såldes i form av skillingtryck    |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 56                                | sonen, numera gråhårig, ogift,    |
|                                   | högt aktad, kommer gående med sin |
|                                   | vithåriga mor under armen         |
|                                   |                                   |
|                                   | se Tillkomst och mottagande s.    |
|                                   | 239                               |
|                                   |                                   |
|                                   | första akten i ett herdespel      |
|                                   |                                   |
|                                   | uttrycket herdespel anspelar på   |
|                                   | rokokons herdediktning där        |
|                                   | älskande par framställdes som     |
|                                   | herdar och herdinnor              |
|                                   |                                   |
|                                   | parti                             |
|                                   |                                   |
|                                   | här ungefär: sällskap             |
|                                   |                                   |
|                                   | gatlopp                           |
|                                   |                                   |
|                                   | eg. militär bestraffning          |
|                                   | bestående i att den               |
|                                   | straffskyldige med bar överkropp  |
|                                   | fick springa mellan två led av    |
|                                   | soldater försedda med käppar och  |
|                                   | ta emot ett slag av var och en    |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 57                                | Min son som rest till Amerika i   |
|                                   | vederbörligt sällskap vid nio års |
|                                   | ålder                             |
|                                   |                                   |
|                                   | se Tillkomst och mottagande s.    |
|                                   | 239 f.                            |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 58                                | hans rättigheter gentmot mig      |
|                                   | upphört, då han var femton år     |
|                                   |                                   |
|                                   | den lag som gällde vid denna tid  |
|                                   | innehöll inga preciserade         |
|                                   | bestämmelser angående barns       |
|                                   | underhållsrätt; Strindberg hade   |
|                                   | emellertid 1900 erhållit          |
|                                   | uppgifter från advokaten Karl     |
|                                   | Staaff enligt vilka hans          |
|                                   | försörjningsskyldighet för sina   |
|                                   | barn hade upphört när dessa       |
|                                   | fyllde 15 resp. 18 år (Brev 13,   |
|                                   | s. 263)                           |
|                                   |                                   |
|                                   | hulpet                            |
|                                   |                                   |
|                                   | (variantform) hjälpt              |
|                                   |                                   |
|                                   | elektriker                        |
|                                   |                                   |
|                                   | ordet betecknade vid denna tid en |
|                                   | person som i ett vetenskapligt    |
|                                   | eller tekniskt sammanhang         |
|                                   | sysslade yrkesmässigt med         |
|                                   | elektricitet                      |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 59                                | kommit mitt på bron och såg uppåt |
|                                   | avenyen                           |
|                                   |                                   |
|                                   | bron Djurgårdsbron; avenyen här:  |
|                                   | Narvavägen                        |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 60                                | deklasserad                       |
|                                   |                                   |
|                                   | socialt misslyckad, avsigkommen   |
|                                   |                                   |
|                                   | upprända yngling                  |
|                                   |                                   |
|                                   | ränna upp här: växa alltför fort  |
|                                   |                                   |
|                                   | apteorin och arternas härledning  |
|                                   |                                   |
|                                   | i The Descent of Man and          |
|                                   | Selection in Relation to Sex      |
|                                   | (1871; svensk övers. Menniskans   |
|                                   | härledning och köns-urvalet,      |
|                                   | 1872) framlägger Charles Darwin   |
|                                   | en massiv samling vittnesbörd som |
|                                   | pekar mot att människan           |
|                                   | härstammar från lägre arter och   |
|                                   | har apliknande förfäder; i On the |
|                                   | Origin of Species by Means of     |
|                                   | Natural Selection (1859; svensk   |
|                                   | övers. Om arternas uppkomst,      |
|                                   | 1871) redovisar Darwin sin lära   |
|                                   | om det naturliga urvalet i kampen |
|                                   | för tillvaron                     |
|                                   |                                   |
|                                   | i villande stad                   |
|                                   |                                   |
|                                   | villande här: som man lätt går    |
|                                   | vilse i                           |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 61                                | kort                              |
|                                   |                                   |
|                                   | här: visitkort; jfr ovan s. 41    |
|                                   | visitkortsamlare                  |
+-----------------------------------+-----------------------------------+

+-----------------------------------+-----------------------------------+
|                                   | min brorson                       |
|                                   |                                   |
|                                   | se Tillkomst och mottagande s.    |
|                                   | 240                               |
|                                   |                                   |
|                                   | gäckeri                           |
|                                   |                                   |
|                                   | här: inbillning, (sinnes)villa    |
|                                   |                                   |
|                                   | den sista satsen i                |
|                                   | månskenssonaten                   |
|                                   |                                   |
|                                   | den tredje satsen i pianosonat nr |
|                                   | 14 i ciss-moll opus 27 nr 2,      |
|                                   | Månskenssonaten, komponerad 1802  |
|                                   | av Ludwig van Beethoven           |
|                                   |                                   |
|                                   | det väldiga allegrot – av         |
|                                   | månskenssonaten                   |
|                                   |                                   |
|                                   | allegro (italienska) snabbt;      |
|                                   | Månskenssonatens andra sats bär   |
|                                   | tempobeteckningen allegretto      |
|                                   | (ital.) litet långsammare än      |
|                                   | allegro; sannolikt menar          |
|                                   | Strindberg här »det väldiga       |
|                                   | prestot», dvs. tredje satsen som  |
|                                   | har tempobeteckningen presto      |
|                                   | agitato (ital.), vilket är        |
|                                   | raskare än allegro (agitato       |
|                                   | upphetsat, lidelsefullt)          |
|                                   |                                   |
|                                   | de okända välgörarinnorna i huset |
|                                   | bredvid                           |
|                                   |                                   |
|                                   | se ovan s. 20                     |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 63                                | gärdet                            |
|                                   |                                   |
|                                   | se ovan s. 48                     |
|                                   |                                   |
|                                   | kapitulationstid                  |
|                                   |                                   |
|                                   | se ovan s. 17                     |
|                                   |                                   |
|                                   | blev jag en afton vittne till en  |
|                                   | eldsvåda i staden                 |
|                                   |                                   |
|                                   | se Tillkomst och mottagande s.    |
|                                   | 231 f.                            |
|                                   |                                   |
|                                   | Skansen                           |
|                                   |                                   |
|                                   | Skansen öppnades 1891 som en      |
|                                   | friluftsavdelning till Nordiska   |
|                                   | museet på Södra Djurgården        |
|                                   | (grundare Artur Hazelius)         |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 64                                | olika trådar knötos ihop [– – – ] |
|                                   | vävde sig med tillbörlig ränning  |
|                                   |                                   |
|                                   | ränning (el. varp) de i vävstolen |
|                                   | uppspända trådarna; genom         |
|                                   | ränningen föres inslagstrådarna   |
|                                   | tvärs över från kant till kant    |
|                                   |                                   |
|                                   | Isarne råma                       |
|                                   |                                   |
|                                   | syftar på det utdraget brakande   |
|                                   | ljud som uppstår när isar pressas |
|                                   | mot varandra genom förändringar i |
|                                   | temperatur, vindar och strömmar   |
|                                   |                                   |
|                                   | tukthus                           |
|                                   |                                   |
|                                   | strängt fängelse                  |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 65                                | slädor                            |
|                                   |                                   |
|                                   | pluralis av släda, variantform av |
|                                   | släde                             |
|                                   |                                   |
|                                   | Högt Orion svärdet svänger,       |
|                                   | Karlavagnen står på stup          |
|                                   |                                   |
|                                   | stjärnbilden Orion beskrivs i     |
|                                   | grekisk mytologi som en jägare    |
|                                   | med svärd vid sidan; sett från    |
|                                   | Stockholms horisont står i        |
|                                   | december, framemot midnatt, Orion |
|                                   | högt på himlen (högst i mitten av |
|                                   | januari), medan Karlavagnens      |
|                                   | tistelstång (vagnsstång) pekar    |
|                                   | nedåt, står på stup               |
|                                   |                                   |
|                                   | skorstensobelisk                  |
|                                   |                                   |
|                                   | skorstenen liknas vid en obelisk  |
|                                   | dvs. en fornegyptisk stenpelare   |
|                                   |                                   |
|                                   | måne i fyllet                     |
|                                   |                                   |
|                                   | fullmåne                          |
|                                   |                                   |
|                                   | hylle                             |
|                                   |                                   |
|                                   | blad som omger, höljer blomman    |
|                                   |                                   |
|                                   | röd som på harpan de lågstämda    |
|                                   | basar                             |
|                                   |                                   |
|                                   | harpans bassträngar är stålspunna |
|                                   | utom F- och C-strängarna som är   |
|                                   | lindade med koppartråd för att    |
|                                   | man lättare ska kunna skilja dem  |
|                                   | från övriga strängar              |
|                                   |                                   |
|                                   | kase                              |
|                                   |                                   |
|                                   | här: vårdkase (varningseld)       |
+-----------------------------------+-----------------------------------+

+-----------------------------------+-----------------------------------+
|                                   | lusteld                           |
|                                   |                                   |
|                                   | fyrverkeri                        |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 66                                | hemsk                             |
|                                   |                                   |
|                                   | här antagligen: kuslig (till      |
|                                   | mods), ängslig                    |
|                                   |                                   |
|                                   | vinsla                            |
|                                   |                                   |
|                                   | gnälla, jämra sig                 |
|                                   |                                   |
|                                   | skänkel                           |
|                                   |                                   |
|                                   | här: (bak)ben                     |
|                                   |                                   |
|                                   | volt                              |
|                                   |                                   |
|                                   | här: cirkelrunt spår (på ridbana) |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 67                                | fälla                             |
|                                   |                                   |
|                                   | här: slå ned                      |
|                                   |                                   |
|                                   | vallhjonslurar                    |
|                                   |                                   |
|                                   | vallhjon person som vallar        |
|                                   | boskap; jfr nedan s. 165 vallhorn |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 68                                | brandkårsluren                    |
|                                   |                                   |
|                                   | etc. när man ryckte ut med        |
|                                   | hästdragna sprutvagnar varnades   |
|                                   | allmänheten genom att man blåste  |
|                                   | i lurar; så skedde även vid den   |
|                                   | brådskande återfärden till        |
|                                   | stationen sedan branden släckts   |
|                                   | och man snarast skulle återställa |
|                                   | beredskapen                       |
|                                   |                                   |
|                                   | Balzac                            |
|                                   |                                   |
|                                   | se ovan s. 28                     |
|                                   |                                   |
|                                   | figurera                          |
|                                   |                                   |
|                                   | här: utsmycka texten              |
|                                   |                                   |
|                                   | Balzac [– – – ] kallades i min    |
|                                   | studietids läroböcker för en      |
|                                   | obarmhärtig fysiolog              |
|                                   |                                   |
|                                   | fysiolog eg. person som           |
|                                   | yrkesmässigt arbetar med          |
|                                   | fysiologi vetenskapen om          |
|                                   | organismernas livsprocesser; här: |
|                                   | en författare som ensidigt        |
|                                   | skildrar människans fysiologiska  |
|                                   | beteende och försummar analysen   |
|                                   | av själslivet                     |
|                                   |                                   |
|                                   | Ho                                |
|                                   |                                   |
|                                   | Vem                               |
|                                   |                                   |
|                                   | Goethe                            |
|                                   |                                   |
|                                   | den tyske författaren Johann      |
|                                   | Wolfgang von Goethe (1749– 1832)  |
|                                   |                                   |
|                                   | stadier på livets väg             |
|                                   |                                   |
|                                   | uttrycket återger titeln på Sören |
|                                   | Kierkegaards bok »Stadier paa     |
|                                   | Livets Vej» (1845)                |
|                                   |                                   |
|                                   | Rousseau                          |
|                                   |                                   |
|                                   | den franske författaren           |
|                                   | Jean-Jacques Rousseau (1712–78)   |
|                                   |                                   |
|                                   | Kant                              |
|                                   |                                   |
|                                   | jfr ovan s. 9                     |
|                                   |                                   |
|                                   | Schelling                         |
|                                   |                                   |
|                                   | den tyske filosofen Friedrich von |
|                                   | Schelling (1775–1854)             |
|                                   |                                   |
|                                   | Spinoza                           |
|                                   |                                   |
|                                   | den holländske filosofen Baruch   |
|                                   | Spinoza (1632–77)                 |
|                                   |                                   |
|                                   | upplysningsfilosofens             |
|                                   |                                   |
|                                   | upplysningsfilosofi filosofisk    |
|                                   | riktning på framför allt          |
|                                   | 1700-talet som betonade           |
|                                   | förnuftets roll                   |
|                                   |                                   |
|                                   | panteistiske                      |
|                                   |                                   |
|                                   | panteism läran att Gud är         |
|                                   | immanent i världen, dvs. ingår i  |
|                                   | minsta del av den                 |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 69                                | andra delens Faust böjer sig för  |
|                                   | allmakten, försonar sig med       |
|                                   | livet, blir filantrop (och        |
|                                   | mossodlare), halv socialist, och  |
|                                   | apoteoseras med alla katolska     |
|                                   | kyrkans apparater från            |
|                                   | yttersta-tings-läran              |
|                                   |                                   |
|                                   | i sista akten av Goethes          |
|                                   | skådespel Faust del II (1833)     |
|                                   | sker en förvandling av            |
|                                   | huvudpersonens inre; han ägnar    |
|                                   | sig åt uppbyggande verksamhet     |
|                                   | bestående i att utdika mark och   |
|                                   | bygga vallar mot havet; han       |
|                                   | drömmer om ett                    |
+-----------------------------------+-----------------------------------+

+-----------------------------------+-----------------------------------+
|                                   | framtida idealsamhälle där        |
|                                   | människor lever i gemensam        |
|                                   | strävan för allas bästa; efter    |
|                                   | sin död förs han av himmelska     |
|                                   | skaror upp till de saligas        |
|                                   | ängder; apoteoseras förhärligas,  |
|                                   | förgudas; yttersta-tings-läran    |
|                                   | läran om världens undergång, Jesu |
|                                   | återkomst, de dödas uppståndelse, |
|                                   | den yttersta domen och det eviga  |
|                                   | livet                             |
|                                   |                                   |
|                                   | Saulus, blir [– – – ] Paulus      |
|                                   |                                   |
|                                   | anspelar på Bibelns berättelse om |
|                                   | Saulus’ omvändelse och dop,       |
|                                   | Apostlagärningarna 9 och 13:9     |
|                                   |                                   |
|                                   | Prometheus [– – – ] den fjättrade |
|                                   | gudasonen                         |
|                                   |                                   |
|                                   | Prometheus här titel på en dikt   |
|                                   | av Goethe; Prometheus i grekisk   |
|                                   | mytologi var en titan som stal    |
|                                   | elden från Zeus och gav den till  |
|                                   | människorna; till straff          |
|                                   | fjättrades han vid en klippa och  |
|                                   | plågades av en örn eller gam, som |
|                                   | hackade hans lever                |
|                                   |                                   |
|                                   | »Din strävan [– – – ] dumheter.»  |
|                                   |                                   |
|                                   | citatet ur fjärde delen, artonde  |
|                                   | boken, av Goethes självbiografi   |
|                                   | Aus meinem Leben (’Ur mitt liv’,  |
|                                   | 1833)                             |
|                                   |                                   |
|                                   | det imaginativa                   |
|                                   |                                   |
|                                   | det uppfinningsrika, fantasirika  |
|                                   |                                   |
|                                   | »Och så började jag [– – – ] är   |
|                                   | denna bok [– – – ]»               |
|                                   |                                   |
|                                   | citatet ur andra delen, sjunde    |
|                                   | boken, av Goethes Aus meinem      |
|                                   | Leben (’Ur mitt liv’, 1814)       |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 70                                | Schiller                          |
|                                   |                                   |
|                                   | den tyske författaren Friedrich   |
|                                   | von Schiller (1759–1805)          |
|                                   |                                   |
|                                   | Voltaire                          |
|                                   |                                   |
|                                   | den franske författaren François  |
|                                   | Marie de Voltaire (1694– 1778)    |
|                                   |                                   |
|                                   | har den enda sockeln i Weimar     |
|                                   | plats för båda [– – – ] räcka     |
|                                   | varandra handen                   |
|                                   |                                   |
|                                   | anspelar på                       |
|                                   | Goethe-Schiller-monumentet        |
|                                   | framför teatern i Weimar, en      |
|                                   | dubbelstaty av Ernst Rietschel    |
|                                   | (rest 1857) som föreställer de    |
|                                   | båda diktarna stående sida vid    |
|                                   | sida; Goethe håller framför sig   |
|                                   | en liten lagerkrans i sin högra   |
|                                   | hand och Schiller, som står på    |
|                                   | skaldebroderns vänstra sida, har  |
|                                   | sin högerhand lyftad fram mot     |
|                                   | kransen                           |
|                                   |                                   |
|                                   | visitkort                         |
|                                   |                                   |
|                                   | jfr ovan s. 41 visitkortsamlare   |
|                                   |                                   |
|                                   | odeciderad                        |
|                                   |                                   |
|                                   | obestämd, svår att klassificera   |
|                                   |                                   |
|                                   | han var starkt avslutad           |
|                                   |                                   |
|                                   | avslutad här möjligen: besluten,  |
|                                   | bestämd, ’samlad’                 |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 71                                | hulpit                            |
|                                   |                                   |
|                                   | (variantform) hjälpt              |
|                                   |                                   |
|                                   | principal                         |
|                                   |                                   |
|                                   | arbetsgivare                      |
|                                   |                                   |
|                                   | parerade jag och föll ut ur       |
|                                   | linjen                            |
|                                   |                                   |
|                                   | falla ut (fäktterm) göra utfall;  |
|                                   | linje (fäktterm) den mot          |
|                                   | motståndarens bröst riktade linje |
|                                   | som bildas av en fäktares främre  |
|                                   | axel, sträckta arm och vapen      |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 72                                | komma flott                       |
|                                   |                                   |
|                                   | komma av grundet, få vatten under |
|                                   | kölen                             |
|                                   |                                   |
|                                   | lösa honom ur bannet              |
|                                   |                                   |
|                                   | bann utstötning ur gemenskap      |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 73                                | hotell Rydberg                    |
|                                   |                                   |
|                                   | hotell och restaurang vid Gustav  |
|                                   | Adolfs torg under                 |
+-----------------------------------+-----------------------------------+

+-----------------------------------+-----------------------------------+
|                                   | åren 1857–1914; namnet efter      |
|                                   | grosshandlaren och donatorn       |
|                                   | Abraham Rydberg (1780–1845);      |
|                                   | hotellets bar var vid             |
|                                   | sekelskiftet en omtyckt           |
|                                   | samlingsplats för författare      |
|                                   |                                   |
|                                   | Långholmen                        |
|                                   |                                   |
|                                   | numera nedlagt centralfängelse på |
|                                   | ön Långholmen vid Södermalm i     |
|                                   | Stockholm; se nedan s. 147        |
|                                   |                                   |
|                                   | Långholmare                       |
|                                   |                                   |
|                                   | fånge på Långholmen; uttrycket    |
|                                   | användes i Stockholm allmänt om   |
|                                   | personer som varit intagna på     |
|                                   | fångvårdsanstalt                  |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 74                                | starkt tyg i den anden            |
|                                   |                                   |
|                                   | tyg här: ämne                     |
|                                   |                                   |
|                                   | Den yngsta delen av Riddargatan   |
|                                   |                                   |
|                                   | Riddargatan sträckte sig tidigare |
|                                   | mellan Grev Turegatan och Grev    |
|                                   | Magnigatan; Strindberg avser med  |
|                                   | »den yngsta delen» Riddargatans   |
|                                   | fortsättning österut från Grev    |
|                                   | Magnigatan till Narvavägen        |
|                                   |                                   |
|                                   | hängtorn                          |
|                                   |                                   |
|                                   | här: ett med tak och fönster      |
|                                   | försett balkong- eller            |
|                                   | tornliknande utsprång på en       |
|                                   | större byggnad; kallas även       |
|                                   | karnap                            |
|                                   |                                   |
|                                   | ett kvarblivet gammalt hus [– – – |
|                                   | ] där bodde jag i min stormiga    |
|                                   | ungdom                            |
|                                   |                                   |
|                                   | Strindberg bodde på Grev          |
|                                   | Magnigatan 7 (enligt senare       |
|                                   | omnumrering nr 9) under tiden     |
|                                   | mars 1872–juni 1873; jfr          |
|                                   | Tillkomst och mottagande s. 242   |
|                                   |                                   |
|                                   | där skrev jag min första          |
|                                   | betydande dikt                    |
|                                   |                                   |
|                                   | under den tid Strindberg bodde på |
|                                   | Grev Magnigatan 7 arbetade han    |
|                                   | med Mäster Olof                   |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 75                                | skonåtling                        |
|                                   |                                   |
|                                   | nåtla sy ihop de olika delarna av |
|                                   | en skos ovanläder                 |
|                                   |                                   |
|                                   | musici                            |
|                                   |                                   |
|                                   | pluralis av latinets musicus,     |
|                                   | musiker                           |
|                                   |                                   |
|                                   | boerkrig                          |
|                                   |                                   |
|                                   | boer sydafrikan som härstammar    |
|                                   | från holländska kolonister;       |
|                                   | boerkriget kriget 1899–1902       |
|                                   | mellan England och                |
|                                   | boerrepublikerna Transvaal och    |
|                                   | Oranjefristaten                   |
|                                   |                                   |
|                                   | strejker eller rösträtt           |
|                                   |                                   |
|                                   | kring sekelskiftet var frågan om  |
|                                   | allmän rösträtt högaktuell och    |
|                                   | ett förslag från regeringen 1902  |
|                                   | innehållande bl.a. krav på viss   |
|                                   | inkomst för rösträtt fick till    |
|                                   | följd en tre dagars storstrejk    |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 76                                | knarret i lakanen                 |
|                                   |                                   |
|                                   | knarret här: ’fraset’; bomullstyg |
|                                   | som preparerats (appreterats) på  |
|                                   | ett visst sätt sades ’knarra’     |
|                                   |                                   |
|                                   | grundläggare                      |
|                                   |                                   |
|                                   | här: arbetare som sysslar med     |
|                                   | grundläggningsarbeten             |
|                                   |                                   |
|                                   | trossbotten                       |
|                                   |                                   |
|                                   | brädlag (med fyllning) under golv |
|                                   | eller i innertak                  |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 77                                | krysantemum-blommor, två stora    |
|                                   | vita och en brandgul              |
|                                   |                                   |
|                                   | släktet Chrysanthemum (fam.       |
|                                   | korgblommiga växter) omfattar en  |
|                                   | mängd arter med blommor i många   |
|                                   | kulörer                           |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 78                                | krysantemerna [– – – ] deras      |
|                                   | hälsosamma, sårläkande kamferlukt |
|                                   |                                   |
|                                   | Chrysanthemum vulgare (Tanacetum  |
|                                   | vulgare), renfana, varav en form  |
|                                   | odlas som prydnadsväxt, har en    |
|                                   | stark, nästan kamferartad lukt;   |
|                                   | dess                              |
+-----------------------------------+-----------------------------------+

+-----------------------------------+-----------------------------------+
|                                   | krossade blad kan läggas på sår;  |
|                                   | kamfer starkt luktande ämne med   |
|                                   | antiseptisk verkan                |
|                                   |                                   |
|                                   | iris-doften från hennes hår       |
|                                   |                                   |
|                                   | Iris släkte av familjen           |
|                                   | svärdsliljeväxter med ca två      |
|                                   | hundra arter                      |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 80                                | kort                              |
|                                   |                                   |
|                                   | jfr ovan s. 41 visitkortsamlare   |
|                                   |                                   |
|                                   | farstuskåp                        |
|                                   |                                   |
|                                   | skafferi placerat i farstun, där  |
|                                   | det var svalare än i lägenheten   |
+-----------------------------------+-----------------------------------+

SAGOR

I Midsommartider

+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 85                                | I Midsommartider                  |
|                                   |                                   |
|                                   | omkväde i den gamla folkvisan     |
|                                   | »Dufvans sång på liljeqvist» som  |
|                                   | har inspirerat Strindberg vid     |
|                                   | författandet av denna saga; se    |
|                                   | Tillkomst och mottagande s. 265   |
|                                   | ff. och nedan s. 87               |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 87                                | då marken hon gläds               |
|                                   |                                   |
|                                   | anspelar på dikten »Om sommaren   |
|                                   | sköna, när marken hon gläds»      |
|                                   | eller »Dalavägvisaren» av prästen |
|                                   | A. Wallenius (1615–63); se        |
|                                   | Tillkomst och mottagande s. 267   |
|                                   |                                   |
|                                   | då källan ännu springer           |
|                                   |                                   |
|                                   | springer här: springer fram,      |
|                                   | flödar fram                       |
|                                   |                                   |
|                                   | gridelint                         |
|                                   |                                   |
|                                   | (variantform) gredelint; i fråga  |
|                                   | om regnbågens spektrum brukar man |
|                                   | använda beteckningen violett för  |
|                                   | det innersta färgbandet           |
|                                   |                                   |
|                                   | duvan tog upp sin sång. Hon sjöng |
|                                   | så fagert om Jesu Krist och om    |
|                                   | himmelrikets glädje och härlighet |
|                                   |                                   |
|                                   | jfr första strofen i »Dufvans     |
|                                   | sång på liljeqvist»: »Det sitter  |
|                                   | en dufva på liljeqvist –/ I       |
|                                   | midsommarstider –/ Hon sjunger så |
|                                   | fagert om Jesu Krist. / I         |
|                                   | himmelen är en stor glädje» (cit. |
|                                   | efter Svenska folkvisor utg. av   |
|                                   | E. G. Geijer och A. A. Afzelius,  |
|                                   | ny uppl. utg. av R. Bergström och |
|                                   | L. Höijer, del I, 1880, s. 293);  |
|                                   | se ovan s. 85                     |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 88                                | bjöd alla välkomna som voro       |
|                                   | betungade                         |
|                                   |                                   |
|                                   | jfr Matteus 11:28, »Kommer till   |
|                                   | mig, I alle, som arbeten och ären |
|                                   | betungade»                        |
|                                   |                                   |
|                                   | tackade stor tack                 |
|                                   |                                   |
|                                   | här: tackade nej                  |
|                                   |                                   |
|                                   | berglund                          |
|                                   |                                   |
|                                   | lund belägen på en höjd           |
|                                   |                                   |
|                                   | stod djupt ner i jorden med tre   |
|                                   | alnar över huvudet, alldeles som  |
|                                   | i sin grav                        |
|                                   |                                   |
|                                   | gravar skulle enligt lag vara tre |
|                                   | alnar djupa; jfr talesättet       |
|                                   | »önska sig tre alnar under        |
|                                   | jorden»; aln äldre längdmått; 1   |
|                                   | aln = ca 60 cm                    |
|                                   |                                   |
|                                   | handmaskin                        |
|                                   |                                   |
|                                   | här: symaskin driven för hand med |
|                                   | vev                               |
|                                   |                                   |
|                                   | vallade sin sorg                  |
|                                   |                                   |
|                                   | valla här: resa (irra) omkring    |
|                                   | med, (»gå i vall med»)            |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 89                                | ingen tjänare hade de på          |
|                                   | sommaren, och modren måste göra   |
|                                   | allt                              |
+-----------------------------------+-----------------------------------+

+-----------------------------------+-----------------------------------+
|                                   | själv                             |
|                                   |                                   |
|                                   | välsituerade hem hade vid denna   |
|                                   | tid en eller flera tjänare        |
|                                   | anställda                         |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 90                                | små klockor av rosenrött, som     |
|                                   | doftade mandel                    |
|                                   |                                   |
|                                   | sannolikt avses linnea, Linnaea   |
|                                   | borealis, som är blekröd och har  |
|                                   | en fin mandelliknande doft; jfr   |
|                                   | nedan s. 199                      |
|                                   |                                   |
|                                   | solsvärta                         |
|                                   |                                   |
|                                   | här: koltrast; jfr bild s. 264    |
|                                   |                                   |
|                                   | trädesgärde                       |
|                                   |                                   |
|                                   | obesådd åker, träda               |
|                                   |                                   |
|                                   | gumse                             |
|                                   |                                   |
|                                   | hanne av tamfåret, bagge          |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 91                                | ullblommor eller bomullsblommor   |
|                                   |                                   |
|                                   | tuvull, tuvdun, Eriophorum        |
|                                   | vaginatum                         |
|                                   |                                   |
|                                   | svarta bär, som voro giftiga      |
|                                   |                                   |
|                                   | torde syfta på odon, Vaccinium    |
|                                   | uliginosum, som växer i tuviga    |
|                                   | kärr eller på sumpig mark; bären  |
|                                   | som kan förväxlas med blåbär,     |
|                                   | förorsakar yrsel och huvudvärk om |
|                                   | de förtärs i större mängd         |
|                                   |                                   |
|                                   | snöbollsbuskar                    |
|                                   |                                   |
|                                   | olvon, Viburnum opulus            |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 92                                | hon plockade korgen full med      |
|                                   | blommor, som dockan Lisa skulle   |
|                                   | sova i om midsommarsnatten för    |
|                                   | att få vackra drömmar             |
|                                   |                                   |
|                                   | jfr den folkliga föreställningen  |
|                                   | att en ung ogift kvinna fick se   |
|                                   | sin tillkommande i drömmen, om    |
|                                   | hon under midsommarnatten         |
|                                   | plockade blommor av sju eller nio |
|                                   | slag och lade under huvudkudden   |
|                                   |                                   |
|                                   | Från hennes panna droppade        |
|                                   | ångestsvetten som röda            |
|                                   | blodsdroppar ner på marken        |
|                                   |                                   |
|                                   | jfr Lukas 22:44, »Och han wardt   |
|                                   | betagen af en mäkta stor ångest   |
|                                   | [– – – ] och hans swett war såsom |
|                                   | blodsdroppar, löpande ned på      |
|                                   | jorden»                           |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 93                                | lövsal                            |
|                                   |                                   |
|                                   | här: sal eller grotta av fällda   |
|                                   | lövträd eller kvistar monterade   |
|                                   | på en stomme av stänger           |
|                                   |                                   |
|                                   | akeleja                           |
|                                   |                                   |
|                                   | (variantform) akleja; Aquilegia   |
|                                   | vulgaris vanlig trädgårdsväxt     |
|                                   |                                   |
|                                   | balsamin                          |
|                                   |                                   |
|                                   | Impatiens balsamina krukväxt med  |
|                                   | vita, röda eller rosa blommor     |
|                                   |                                   |
|                                   | stugukvist                        |
|                                   |                                   |
|                                   | förstu(gu) kvist, (täckt)         |
|                                   | utbyggnad eller veranda utanför   |
|                                   | förstuga                          |
|                                   |                                   |
|                                   | en krans av grönt myrtenris [– –  |
|                                   | – ] en brudkrans                  |
|                                   |                                   |
|                                   | vissa småbladiga former av myrten |
|                                   | (Myrtus communis) odlas och       |
|                                   | används till bl. a. brudkransar   |
|                                   |                                   |
|                                   | svale                             |
|                                   |                                   |
|                                   | förstuga                          |
|                                   |                                   |
|                                   | stoftkista                        |
|                                   |                                   |
|                                   | likkista; stoft här: avlidens     |
|                                   | kvarlevor; jfr nedan s. 134 av    |
|                                   | stoft                             |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 94                                | ögonsten                          |
|                                   |                                   |
|                                   | här: pupill                       |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 95                                | under kyrkudden                   |
|                                   |                                   |
|                                   | under här: intill, invid; i lä av |
+-----------------------------------+-----------------------------------+

+-----------------------------------+-----------------------------------+
|                                   | linblommor                        |
|                                   |                                   |
|                                   | lin, Linum usitatissimum, ört med |
|                                   | stora, blå blommor; jfr nedan s.  |
|                                   | 198 linblomman                    |
+-----------------------------------+-----------------------------------+

Stora Grusharpan

+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 97                                | grusharpa                         |
|                                   |                                   |
|                                   | ett slags såll, bestående av en   |
|                                   | ram med galler avjärnstänger som  |
|                                   | används för att sortera grus; se  |
|                                   | bild s. 350                       |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 99                                | ålkusa                            |
|                                   |                                   |
|                                   | art av familjen tånglakar,        |
|                                   | Zoarces viviparus, med brett      |
|                                   | huvud och bakåt avsmalnande       |
|                                   | kropp, ca 40 cm lång; föder       |
|                                   | levande ungar                     |
|                                   |                                   |
|                                   | snärten                           |
|                                   |                                   |
|                                   | här: reven; jfr bild s. 264       |
|                                   |                                   |
|                                   | kläppen                           |
|                                   |                                   |
|                                   | här: sänket; jfr bild s. 264      |
|                                   |                                   |
|                                   | Åh baxa med den! – För hej! hej   |
|                                   | med den!                          |
|                                   |                                   |
|                                   | etc. parafras på »Grundläggarnes  |
|                                   | ton» (ton ’sång’) i Gamla         |
|                                   | Stockholm, Strindbergs Saml. Skr. |
|                                   | 6, s. 39: ȁ fram med sten,/      |
|                                   | För-hå hej med den,/ Å, sam-sa    |
|                                   | tag,/ För- hå hej med den,/ Å     |
|                                   | jäm-ka me’n,/ För-hå hej med den» |
|                                   | etc.                              |
|                                   |                                   |
|                                   | samsa tag!                        |
|                                   |                                   |
|                                   | ’tag i samtidigt!’, ’på en gång!’ |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 100                               | Tre famnars vatten                |
|                                   |                                   |
|                                   | famn äldre längdmått; 1 famn =    |
|                                   | 1,78 meter                        |
|                                   |                                   |
|                                   | bergmästarn                       |
|                                   |                                   |
|                                   | tjänsteman i Bergsstaten med      |
|                                   | tillsyn över bergshanteringen,    |
|                                   | särskilt gruvdriften              |
|                                   |                                   |
|                                   | pianino                           |
|                                   |                                   |
|                                   | piano; jfr nedan s. 101           |
|                                   | fortepiano                        |
|                                   |                                   |
|                                   | stora rödfisken                   |
|                                   |                                   |
|                                   | syftar på ångbåten med sin        |
|                                   | mönjemålade botten; rödfisk är    |
|                                   | egentligen benämning på olika     |
|                                   | fiskarter med röd(aktig) färg     |
|                                   |                                   |
|                                   | smörbult                          |
|                                   |                                   |
|                                   | fisk av släktet Gobius            |
|                                   |                                   |
|                                   | trampen                           |
|                                   |                                   |
|                                   | syftar på pedalen                 |
|                                   |                                   |
|                                   | stenläggarns jungfru              |
|                                   |                                   |
|                                   | jungfru här: redskap för          |
|                                   | nedstötning av gatsten;           |
|                                   | handdocka, handstöt               |
|                                   |                                   |
|                                   | rälig                             |
|                                   |                                   |
|                                   | (dialekt) ful, otäck              |
|                                   |                                   |
|                                   | Det skiljer sig                   |
|                                   |                                   |
|                                   | pianot spricker; jfr bild s. 264  |
|                                   |                                   |
|                                   | katse                             |
|                                   |                                   |
|                                   | här: typ av fiskredskap i vilket  |
|                                   | fångsten stängs in                |
|                                   |                                   |
|                                   | spiggen som virkar sitt bo        |
|                                   |                                   |
|                                   | spigghannen bygger bo av          |
|                                   | växtdelar som han sammanbinder    |
|                                   | med trådar bildade av sekret från |
|                                   | njurarna                          |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 101                               | chikaner                          |
|                                   |                                   |
|                                   | här: invecklade, krångliga ting   |
|                                   |                                   |
|                                   | små manicker som liknade tår i    |
|                                   | vita ullstrumpor                  |
|                                   |                                   |
|                                   | syftar på de filtklädda           |
|                                   | pianohamrarna                     |
|                                   |                                   |
|                                   | en fot med hundra                 |
|                                   | benrangelsfinger                  |
|                                   |                                   |
|                                   | avser pianots mekanik med dess    |
|                                   | olika »leder»                     |
|                                   |                                   |
|                                   | spiggar [– – – ] med sina piggar  |
|                                   |                                   |
|                                   | spiggar, Gasterosteidae, har      |
|                                   | fristående taggar i ryggfenans    |
|                                   | främre del                        |
+-----------------------------------+-----------------------------------+

+-----------------------------------+-----------------------------------+
|                                   | suto                              |
|                                   |                                   |
|                                   | (variantform) sutto               |
|                                   |                                   |
|                                   | glasharmonika                     |
|                                   |                                   |
|                                   | musikinstrument bestående av      |
|                                   | glasklockor eller glasskivor som  |
|                                   | man stryker över med fingrarna    |
|                                   | eller slår på med små hammare     |
|                                   |                                   |
|                                   | fortepiano                        |
|                                   |                                   |
|                                   | (eller pianoforte) förkortat      |
|                                   | piano, betecknar hela             |
|                                   | »pianofamiljen», såväl flygel som |
|                                   | vad vi i dag kallar ’piano’ och   |
|                                   | som förr benämndes pianino, dvs.  |
|                                   | litet (forte) piano med           |
|                                   | strängarna spända vertikalt; av   |
|                                   | italienska forte e piano          |
|                                   | (tangentinstrument som kan spelas |
|                                   | både) ’starkt och svagt’          |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 102                               | vaktmästare                       |
|                                   |                                   |
|                                   | här antagligen: tullvaktmästare   |
|                                   |                                   |
|                                   | torska                            |
|                                   |                                   |
|                                   | här: fiska torsk                  |
|                                   |                                   |
|                                   | torsklinan med gamla klocklodet   |
|                                   |                                   |
|                                   | torsklina lina i vars nedre del   |
|                                   | fästs ett sänke och en eller      |
|                                   | flera krokar och vilken används   |
|                                   | vid torskfiske för hand; här      |
|                                   | begagnas alltså ett gammalt       |
|                                   | klocklod som sänke                |
|                                   |                                   |
|                                   | löpning                           |
|                                   |                                   |
|                                   | här: tonföljd som spelas hastigt  |
|                                   |                                   |
|                                   | fingerknotor med ylle på ändarne  |
|                                   |                                   |
|                                   | syftar på de filtklädda           |
|                                   | pianohamrarna                     |
|                                   |                                   |
|                                   | rötmånan                          |
|                                   |                                   |
|                                   | rötmånad tiden mellan den 23 juli |
|                                   | och den 23 augusti då det ofta    |
|                                   | råder fuktig värme som påskyndar  |
|                                   | förruttnelse                      |
|                                   |                                   |
|                                   | huvudet djupt mot bröstet, som    |
|                                   | man ser pelikanerna på bilder,    |
|                                   | liksom hon ville bita sig i       |
|                                   | barmen                            |
|                                   |                                   |
|                                   | i bildkonsten har pelikanen ofta  |
|                                   | avbildats med sin långa näbb      |
|                                   | tryckt intill kroppen; enligt en  |
|                                   | myt brukar pelikanhonan sarga     |
|                                   | sitt eget bröst för att låta sina |
|                                   | ungar dricka av blodet            |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 103                               | fisksvala                         |
|                                   |                                   |
|                                   | (dialekt) tärna                   |
+-----------------------------------+-----------------------------------+

Sjusovaren

+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 107                               | droska                            |
|                                   |                                   |
|                                   | här: hästdroska                   |
|                                   |                                   |
|                                   | Rapé-snus                         |
|                                   |                                   |
|                                   | ett slags finmalet snus           |
|                                   |                                   |
|                                   | hyrde han en våning första april  |
|                                   |                                   |
|                                   | se ovan s. 43 aprilflyttningen    |
|                                   |                                   |
|                                   | Hasselbacken                      |
|                                   |                                   |
|                                   | sommarrestaurang vid              |
|                                   | Djurgårdsslätten, öppnad 1853     |
|                                   |                                   |
|                                   | Burgundern                        |
|                                   |                                   |
|                                   | burgundiskt vin, bourgognevin     |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 108                               | ringde han på gamla Lovisa        |
|                                   |                                   |
|                                   | i större lägenheter fanns vid     |
|                                   | denna tid ofta ett                |
|                                   | ringledningssystem varmed         |
|                                   | tjänstefolket tillkallades        |
|                                   |                                   |
|                                   | patron                            |
|                                   |                                   |
|                                   | här: ’herrn’; ordet användes av   |
|                                   | tjänstefolk om och till en        |
|                                   | överordnad                        |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 109                               | ros [– – – ] utan ståltrådar      |
|                                   |                                   |
|                                   | blommor förses ibland i           |
|                                   | blomsterhandeln med en tunn       |
|                                   | metalltråd vilken lindas några    |
|                                   | varv runt stängeln som stöd       |
+-----------------------------------+-----------------------------------+

+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 110                               | pianoduk                          |
|                                   |                                   |
|                                   | prydnadsduk som lägges på ett     |
|                                   | piano                             |
|                                   |                                   |
|                                   | ornament                          |
|                                   |                                   |
|                                   | här antagligen: utsmyckning på    |
|                                   | undersidan av fotogenbehållaren   |
|                                   |                                   |
|                                   | E-moll-sonaten, Griegs            |
|                                   |                                   |
|                                   | pianosonat i e-moll, opus 7       |
|                                   | (1865) av Edvard Grieg            |
|                                   |                                   |
|                                   | Beethovens D-moll                 |
|                                   |                                   |
|                                   | pianosonat i d-moll, opus 31:2    |
|                                   | (1802) av Ludwig van Beethoven    |
|                                   |                                   |
|                                   | när kvinten skulle upp i höjden,  |
|                                   | så vägrade skruven; den var       |
|                                   | fasttorkad                        |
|                                   |                                   |
|                                   | kvint (av latin quintus ’den      |
|                                   | femte’) intervall mellan första   |
|                                   | och femte tonen i en diatonisk    |
|                                   | skala; fiolens fyra strängar      |
|                                   | stäms i rena kvinter; den högsta  |
|                                   | strängen, e-strängen, har         |
|                                   | benämnts ’kvinten’; strängarnas   |
|                                   | spänning regleras medelst skruvar |
|                                   | av ebenholts                      |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 111                               | hak-kors                          |
|                                   |                                   |
|                                   | ett kors vars armar är lika långa |
|                                   | och oftast rätvinkligt böjda åt   |
|                                   | samma håll; urgammalt ornament    |
|                                   | med ursprungligen magisk          |
|                                   | innebörd, känt hos de flesta av   |
|                                   | jordens folk                      |
|                                   |                                   |
|                                   | kamkofta                          |
|                                   |                                   |
|                                   | kofta som man bär vid kamning,    |
|                                   | morgonkofta                       |
+-----------------------------------+-----------------------------------+

Lotsens Vedermödor

+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 115                               | lotskutter                        |
|                                   |                                   |
|                                   | kutterriggad segelbåt för         |
|                                   | lotstjänst; riggen bestod         |
|                                   | vanligen av en mast med           |
|                                   | gaffelsegel, fock och klyvare,    |
|                                   | ibland också toppsegel            |
|                                   |                                   |
|                                   | låg på slaget                     |
|                                   |                                   |
|                                   | kryssade                          |
|                                   |                                   |
|                                   | förgast                           |
|                                   |                                   |
|                                   | besättningsman med tjänstgöring   |
|                                   | på fördäck                        |
|                                   |                                   |
|                                   | i lovart                          |
|                                   |                                   |
|                                   | på vindsidan                      |
|                                   |                                   |
|                                   | brigg                             |
|                                   |                                   |
|                                   | tvåmastat segelfartyg med rår (rå |
|                                   | spira, s. k. rundhult, tvärs över |
|                                   | masten som bär upp ett råsegel)   |
|                                   | på båda masterna och ett          |
|                                   | gaffelsegel (briggseglet) på den  |
|                                   | aktre masten                      |
|                                   |                                   |
|                                   | brassa back                       |
|                                   |                                   |
|                                   | vrida rårna med hjälp av          |
|                                   | brassarna så att vinden verkar på |
|                                   | framsidan av seglet (för          |
|                                   | minskning av farten); brass lina  |
|                                   | varmed rår vrids i horisontalled  |
|                                   |                                   |
|                                   | lotsgös                           |
|                                   |                                   |
|                                   | lotsflagg, signalflagga som       |
|                                   | hissas för att tillkalla lots;    |
|                                   | gös mindre fartygsflagga          |
|                                   |                                   |
|                                   | tascha                            |
|                                   |                                   |
|                                   | här: tuscha (toucha) eller snudda |
|                                   | vid, borda                        |
|                                   |                                   |
|                                   | lä-låring                         |
|                                   |                                   |
|                                   | låring akterdel av fartygssida    |
|                                   |                                   |
|                                   | höll ner på briggen               |
|                                   |                                   |
|                                   | hålla ner på från en position i   |
|                                   | lovart (se ovan) styra fram till  |
+-----------------------------------+-----------------------------------+

+-----------------------------------+-----------------------------------+
|                                   | brassa fullt                      |
|                                   |                                   |
|                                   | vrida rårna med hjälp av          |
|                                   | brassarna (se ovan) så att vinden |
|                                   | fyller seglet bakifrån            |
|                                   |                                   |
|                                   | förtopp                           |
|                                   |                                   |
|                                   | fockmastens översta del           |
|                                   |                                   |
|                                   | ledstång                          |
|                                   |                                   |
|                                   | här: relingens överliggare        |
|                                   |                                   |
|                                   | vant                              |
|                                   |                                   |
|                                   | lina som stöttar masten i sidled  |
|                                   |                                   |
|                                   | inseglingsfyr                     |
|                                   |                                   |
|                                   | fyr vid inloppet till en hamn som |
|                                   | urvisar farleden                  |
|                                   |                                   |
|                                   | salning                           |
|                                   |                                   |
|                                   | tvärbalk på mast som bl.a. håller |
|                                   | isär de linor (vant) som stöttar  |
|                                   | masten i sidled; kan också        |
|                                   | fungera som stöd för mastkorg     |
|                                   | eller för förlängningar av masten |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 116                               | hala                              |
|                                   |                                   |
|                                   | här: dra till sig del efter del   |
|                                   | av lina e. dyl.                   |
|                                   |                                   |
|                                   | gårding                           |
|                                   |                                   |
|                                   | lina varmed ett råsegel halas upp |
|                                   | till rån då det skall bärgas      |
|                                   |                                   |
|                                   | bolin                             |
|                                   |                                   |
|                                   | lina varmed man sträcker råsegel  |
|                                   | för att underlätta vindens infall |
|                                   | i seglet                          |
|                                   |                                   |
|                                   | en passage med butiker            |
|                                   |                                   |
|                                   | se Tillkomst och mottagande s.    |
|                                   | 268 ff.                           |
|                                   |                                   |
|                                   | automat                           |
|                                   |                                   |
|                                   | här: försäljningsautomat; sådana  |
|                                   | automater var när Sagor skrevs en |
|                                   | tämligen ny uppfinning, som       |
|                                   | nyttjades för försäljning av      |
|                                   | cigarrer, choklad, tidningar,     |
|                                   | ströskrifter, brevkort, frimärken |
|                                   | etc. och som också användes för   |
|                                   | offentliga personvågar            |
|                                   |                                   |
|                                   | han vägde åttio kilogram [– – – ] |
|                                   | visaren angav bara åtta kilo [– – |
|                                   | – ] kommit till en annan planet,  |
|                                   | som är tio gånger större eller    |
|                                   | mindre än jorden                  |
|                                   |                                   |
|                                   | enligt Newtons gravitationslag är |
|                                   | en kropps tyngd direkt            |
|                                   | proportionell mot massan av två   |
|                                   | kroppar som påverkar varandra;    |
|                                   | eftersom lotsens kropp har samma  |
|                                   | massa oavsett var den befinner    |
|                                   | sig måste den skenbara            |
|                                   | viktminskningen bero på att       |
|                                   | lotsen hamnat på en främmande     |
|                                   | planet som har en i förhållande   |
|                                   | till viktminskningen              |
|                                   | proportionellt mindre massa än    |
|                                   | jorden                            |
|                                   |                                   |
|                                   | ett stort fönster innanför vilket |
|                                   | syntes en hel utställning av      |
|                                   | snäckor                           |
|                                   |                                   |
|                                   | se Tillkomst och mottagande s.    |
|                                   | 269                               |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 117                               | ture                              |
|                                   |                                   |
|                                   | (lustig) kurre                    |
|                                   |                                   |
|                                   | var född på en torsdag och därför |
|                                   | kunde tyda fåglalåt               |
|                                   |                                   |
|                                   | i gammal folktro ansågs           |
|                                   | torsdagsbarn äga övernaturliga    |
|                                   | gåvor                             |
|                                   |                                   |
|                                   | öronmussla                        |
|                                   |                                   |
|                                   | ytteröra                          |
|                                   |                                   |
|                                   | Strombus pespelicanus             |
|                                   |                                   |
|                                   | familjen Strombidae kallas        |
|                                   | vingsnäckor; till denna familj    |
|                                   | räknas den vid vår västkust       |
|                                   | vanliga Aporrhais pes pelecani,   |
|                                   | pelikanfotsnäckan                 |
|                                   |                                   |
|                                   | purpursnäckan, som heter Murex    |
|                                   | och något konstigt till           |
|                                   |                                   |
|                                   | familjen Muricidae, släktet       |
|                                   | Murex, har flera arter; ur        |
|                                   | purpursnäckan Murex brandaris     |
|                                   | framställdes förr det rödvioletta |
|                                   | färgämnet purpur                  |
+-----------------------------------+-----------------------------------+

+-----------------------------------+-----------------------------------+
|                                   | tigersnäckan som kallas så, för   |
|                                   | att hon ser ut som en panter      |
|                                   |                                   |
|                                   | tigersnäckan, Cypraea tigris,     |
|                                   | tillhör den artrika familjen      |
|                                   | porslinssnäckor och är fläckig    |
|                                   | ungefär som en panter (tigerkatt) |
|                                   |                                   |
|                                   | trädgårdssnäckan                  |
|                                   |                                   |
|                                   | Helix hortensis, svensk art av    |
|                                   | samlingssläktet Helix             |
|                                   |                                   |
|                                   | kålfat                            |
|                                   |                                   |
|                                   | (ursprunglig form: kolfat) från   |
|                                   | början vid, flätad korg utan      |
|                                   | grepe för transport av träkol;    |
|                                   | sedermera även gjord av andra     |
|                                   | material och använd för andra     |
|                                   | ändamål                           |
|                                   |                                   |
|                                   | Coleridge                         |
|                                   |                                   |
|                                   | Samuel Taylor Coleridge           |
|                                   | (1772–1834), engelsk författare;  |
|                                   | se Tillkomst och mottagande s.    |
|                                   | 271                               |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 118                               | bodkammaren                       |
|                                   |                                   |
|                                   | kammaren till boden, dvs. till    |
|                                   | butiken                           |
|                                   |                                   |
|                                   | örats snäcka är en Helix          |
|                                   |                                   |
|                                   | snäckan, ett snäckformigt         |
|                                   | hörselorgan i innerörat, heter    |
|                                   | Cochlea; Helix auris är           |
|                                   | benämningen på den yttre, inböjda |
|                                   | kanten av öronmusslan             |
|                                   | (ytterörat), vars inre veck       |
|                                   | kallas Antihelix (jfr ovan om     |
|                                   | trädgårdssnäckan)                 |
|                                   |                                   |
|                                   | småbenen på trumhinnan på håret   |
|                                   | liknar djuret ini Limnaeus        |
|                                   | stagnalis                         |
|                                   |                                   |
|                                   | denna likhet söker Strindberg     |
|                                   | demonstrera med en illustration i |
|                                   | En blå bok I, 1907 (Saml. Skr.    |
|                                   | 46, s. 354); på håret här:        |
|                                   | fullkomligt, ’på pricken’;        |
|                                   | Limnaeus stagnalis bör rätteligen |
|                                   | vara Limnaea stagnalis, stora     |
|                                   | dammsnäckan                       |
|                                   |                                   |
|                                   | det rödglödgade piphuvudet        |
|                                   |                                   |
|                                   | här antagligen huvudet på en      |
|                                   | liten tobakspipa av smidesjärn,   |
|                                   | »dalkarlspipa»                    |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 119                               | grovsikt                          |
|                                   |                                   |
|                                   | här: vardagligt namn på grovt     |
|                                   | snus                              |
|                                   |                                   |
|                                   | hojade                            |
|                                   |                                   |
|                                   | (variantform) hojtade             |
|                                   |                                   |
|                                   | orange-träd                       |
|                                   |                                   |
|                                   | här antagligen apelsinträd;       |
|                                   | Citrus aurantium och dess         |
|                                   | underarter, bl.a. apelsinträdet,  |
|                                   | har läderartade, glänsande blad   |
|                                   | och vita, välluktande blommor     |
|                                   |                                   |
|                                   | kamelia                           |
|                                   |                                   |
|                                   | Camellia japonica, har ovala,     |
|                                   | läderartade, mörkgröna blad och   |
|                                   | stora, praktfulla, röda eller     |
|                                   | vita blommor                      |
|                                   |                                   |
|                                   | välluktande blommor [– – – ]      |
|                                   | distillationsapparat              |
|                                   |                                   |
|                                   | välluktande ämnen i blommor kan,  |
|                                   | om de är mer beständiga, utvinnas |
|                                   | genom destillering; distillation  |
|                                   | variantform av destillation       |
|                                   |                                   |
|                                   | tuberos                           |
|                                   |                                   |
|                                   | en narcissväxt, Polianthes        |
|                                   | tuberosa                          |
|                                   |                                   |
|                                   | orange                            |
|                                   |                                   |
|                                   | här: orangeträd; se ovan          |
|                                   |                                   |
|                                   | lövjerska                         |
|                                   |                                   |
|                                   | här: skogsrå                      |
|                                   |                                   |
|                                   | gul och grön är Sphinx-fjärilns   |
|                                   | larv [– – – ] bak [– – – ] har    |
|                                   | han ett horn                      |
|                                   |                                   |
|                                   | larven av ligustersvärmaren,      |
|                                   | Sphinx ligustri, är grön med      |
|                                   | violetta, gulvitkantade färgband  |
|                                   | och är på näst sista              |
|                                   | bakkroppsleden utrustad med ett   |
|                                   | hornformigt utskott               |
+-----------------------------------+-----------------------------------+

+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 120                               | såg på henne mellan ringfingret   |
|                                   | och långfingret som häxor, när de |
|                                   | ska döva domaren                  |
|                                   |                                   |
|                                   | i G. O. Hyltén-Cavallius’ av      |
|                                   | Strindberg uppskattade bok Wärend |
|                                   | och Wirdarne, del I (1863–64)     |
|                                   | sägs att enligt »gammal wärendsk  |
|                                   | folktro, eger [– – – ] den [– – – |
|                                   | ] kloka qvinnan [– – – ] i sin    |
|                                   | makt, att, genom läsning          |
|                                   | [uppläsning av besvärjelse eller  |
|                                   | magisk formel], upphäfva [– – – ] |
|                                   | inflytelsen af alla väsen i       |
|                                   | naturen, af hvad slag de ock må   |
|                                   | vara. Detta heter i Wärendsmålet  |
|                                   | att döfva. [– – – ] Döfvar han    |
|                                   | [dvs. »den kloke»] en menniska,   |
|                                   | så verkas hos denna menniska en   |
|                                   | förändring i sinnesart, som äfven |
|                                   | får namn af hågvändning» (s.      |
|                                   | 408); Hyltén-Cavallius citerar en |
|                                   | »läsning» som användes för »Att   |
|                                   | döfva domaren»: »Se på honom      |
|                                   | emellan dina fingrar, och läs     |
|                                   | dessa ord: Jag ser igenom fingren |
|                                   | min/ och förvänder hågen din/     |
|                                   | ifrån alla menniskor och till     |
|                                   | mig./ Och min talan skall vara    |
|                                   | din talan/ och mina tänder skola  |
|                                   | binda dina tänder./ I namn etc.»  |
|                                   | (s. 413); döva domaren här: med   |
|                                   | magi förmå domaren att döma som   |
|                                   | man själv vill                    |
|                                   |                                   |
|                                   | hon ville naturligtvis inte vända |
|                                   | ryggen till                       |
|                                   |                                   |
|                                   | i folktron är skogsrået vacker    |
|                                   | framtill men baktill ihålig som   |
|                                   | ett tråg, alternativt liknar hon  |
|                                   | en murken trädstam eller är hon   |
|                                   | försedd med svans                 |
|                                   |                                   |
|                                   | svedja                            |
|                                   |                                   |
|                                   | skogsmark som röjts och bränts    |
|                                   | för odling av spannmål            |
|                                   |                                   |
|                                   | fälle                             |
|                                   |                                   |
|                                   | ställe i skog där träden fällts   |
|                                   |                                   |
|                                   | milbotten                         |
|                                   |                                   |
|                                   | plats där en kolmila står eller   |
|                                   | stått, kolbotten                  |
|                                   |                                   |
|                                   | rödja                             |
|                                   |                                   |
|                                   | röjning, nyodling                 |
|                                   |                                   |
|                                   | ställa sig i posityr              |
|                                   |                                   |
|                                   | inta en (för tillfället lämpad)   |
|                                   | ställning; här: inta              |
|                                   | försvarsställning                 |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 121                               | han började frysa i hela vänstra  |
|                                   | sidan                             |
|                                   |                                   |
|                                   | i folktron hör vänster sida till  |
|                                   | det övernaturliga                 |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 122                               | Vik hädan                         |
|                                   |                                   |
|                                   | ytterst efter den gamla           |
|                                   | kyrkohandbokens (1614 och 1693)   |
|                                   | ritual vid barndop med djävulens  |
|                                   | utdrivande ur det odöpta barnet;  |
|                                   | härledes numera från Jesu svar    |
|                                   | när djävulen frestade honom:      |
|                                   | »Gack bort, satan» (Matteus 4:10) |
|                                   |                                   |
|                                   | villande skogen                   |
|                                   |                                   |
|                                   | villande här: som man lätt går    |
|                                   | vilse i                           |
|                                   |                                   |
|                                   | läser jag mitt fadervår           |
|                                   | framlänges, för det räcker långa  |
|                                   | vägar                             |
|                                   |                                   |
|                                   | enligt gammal folktro finns       |
|                                   | endast en bot för den som villas  |
|                                   | bort av skogsrået och det är »att |
|                                   | vränga tröjan eller läsa Fader    |
|                                   | Vår afvigt» (G. O. Hyltén-        |
|                                   | Cavallius, Wärend och Wirdarne,   |
|                                   | del I, 1863–64, s. 280); fadervår |
|                                   | Fader Vår; så löd ända till 1981, |
|                                   | då den nya översättningen av Nya  |
|                                   | Testamentet utkom, början på      |
|                                   | ’Herrens bön’, som Jesus enligt   |
|                                   | Matteus 6:9–13 lärde sina         |
|                                   | lärjungar                         |
+-----------------------------------+-----------------------------------+

+-----------------------------------+-----------------------------------+
|                                   | getingbilla                       |
|                                   |                                   |
|                                   | getingbo                          |
|                                   |                                   |
|                                   | bålgeting                         |
|                                   |                                   |
|                                   | Vespa crabro, den största arten   |
|                                   | bland de svenska getingarna       |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 123                               | en orm [– – – ] två gula fläckar  |
|                                   | på; det var dess öron [– – – ]    |
|                                   | båda kråsnålarne mitt i gapet     |
|                                   |                                   |
|                                   | den vanliga snoken, Tropidonotus  |
|                                   | natrix, har två vita eller        |
|                                   | gulvita fläckar på bakhuvudet men |
|                                   | saknar som alla ormar ytteröron;  |
|                                   | kråsnålarne syftar antagligen på  |
|                                   | den långa, smala, tudelade tungan |
|                                   | hos snoken som är utan gifttänder |
|                                   | (kråsnål eg. prydnadsnål att      |
|                                   | sätta i halsduk)                  |
|                                   |                                   |
|                                   | Då föll gumman i farstun          |
|                                   |                                   |
|                                   | falla i farstun här: bli          |
|                                   | imponerad                         |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 124                               | »Mann muss sich nie verbluffen    |
|                                   | lassen»                           |
|                                   |                                   |
|                                   | ’Man får aldrig lov att låta sig  |
|                                   | förbluffas’; efter uttrycket »das |
|                                   | elfte Gebot: Du sollst dich nicht |
|                                   | verblüffen lassen» (’Elfte budet: |
|                                   | Du skall icke låta dig            |
|                                   | förbluffas’), vilket tillskrives  |
|                                   | den tyske författaren Johann      |
|                                   | Gottfried von Herder (1744–1803)  |
|                                   |                                   |
|                                   | »Lyckan står den djärve bi»       |
|                                   |                                   |
|                                   | talesätt, ytterst efter           |
|                                   | Vergilius, Aeneiden 10:284        |
+-----------------------------------+-----------------------------------+

Fotografi och Filosofi

+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 127                               | facer                             |
|                                   |                                   |
|                                   | här: ansikten sedda rakt          |
|                                   | framifrån (av franska face        |
|                                   | ’ansikte’)                        |
|                                   |                                   |
|                                   | knästycke                         |
|                                   |                                   |
|                                   | här: fotografi som avbildar övre  |
|                                   | delen av en person (ungefär till  |
|                                   | knäna)                            |
|                                   |                                   |
|                                   | utveckla                          |
|                                   |                                   |
|                                   | här: framkalla, dvs. behandla     |
|                                   | filmen i ett framkallningsbad,    |
|                                   | s.k. utvecklare, för att den      |
|                                   | negativa bilden ska framträda     |
|                                   |                                   |
|                                   | fixera                            |
|                                   |                                   |
|                                   | här: göra framkallad film         |
|                                   | ljusbeständig                     |
|                                   |                                   |
|                                   | tona guldbad och kopiera          |
|                                   |                                   |
|                                   | till framställning av positiva    |
|                                   | bilder användes kopieringspapper  |
|                                   | (med klorsilver försett papper);  |
|                                   | kopieringen skedde genom att det  |
|                                   | ljuskänsliga papperet bringades i |
|                                   | kontakt med negativet och         |
|                                   | utsattes för ljusets inverkan     |
|                                   | tills bilden blivit tillräckligt  |
|                                   | mörk; toningen som hade till      |
|                                   | uppgift att ge bilden en vackrare |
|                                   | ton skedde med ett s.k. guldbad,  |
|                                   | en lösning av guldklorid,         |
|                                   | varigenom en del av silvret       |
|                                   | ersattes med guld                 |
|                                   |                                   |
|                                   | huggare                           |
|                                   |                                   |
|                                   | här: baddare, överdängare         |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 128                               | körgård                           |
|                                   |                                   |
|                                   | (variantform) kyrkogård           |
|                                   |                                   |
|                                   | amper smak                        |
|                                   |                                   |
|                                   | amper här: besk, bitter, skarp    |
|                                   |                                   |
|                                   | satte sig under en kurbits att    |
|                                   | klaga                             |
|                                   |                                   |
|                                   | kurbits gurkväxt med stora blad   |
|                                   | vilken (i äldre                   |
|                                   | bibelöversättningar) Herren låter |
|                                   | skänka skugga åt Jona och         |
|                                   | »wederqwicka honom i hans         |
|                                   | wedermöda», då han klagat över    |
|                                   | att                               |
+-----------------------------------+-----------------------------------+

+-----------------------------------+-----------------------------------+
|                                   | Herren ej satt hotet att förgöra  |
|                                   | staden Nineve i verket (Jona 4:6  |
|                                   | och 3:10)                         |
|                                   |                                   |
|                                   | gyttjebad mot reumatismen         |
|                                   |                                   |
|                                   | gyttje (massage) bad behandling   |
|                                   | som förr praktiserades vid vissa  |
|                                   | kurorter och ansågs verksam bl.a. |
|                                   | mot reumatism                     |
+-----------------------------------+-----------------------------------+

Ett halvt ark papper

+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 133                               | sorgflor på hatten                |
|                                   |                                   |
|                                   | sorgflor sorgband (av krusflor,   |
|                                   | kräpp)                            |
|                                   |                                   |
|                                   | somt                              |
|                                   |                                   |
|                                   | somligt                           |
|                                   |                                   |
|                                   | avspelats                         |
|                                   |                                   |
|                                   | här: utspelats                    |
|                                   |                                   |
|                                   | sol-gult konceptpapper            |
|                                   |                                   |
|                                   | Strindberg tänker antagligen på   |
|                                   | sådant papper som han själv       |
|                                   | brukade använda till sina utkast  |
|                                   | (koncept), gultonat s.k.          |
|                                   | manillapapper; se bild s. 274     |
|                                   |                                   |
|                                   | salskakelugnens kappa             |
|                                   |                                   |
|                                   | kakelugnskappa kakelugnshylla,    |
|                                   | vilken bildas genom att övre      |
|                                   | delen av kakelugnen är indragen i |
|                                   | förhållande till den undre        |
|                                   |                                   |
|                                   | expressbyrå                       |
|                                   |                                   |
|                                   | företag som bl. a. sköter         |
|                                   | transporter i större skala; jfr   |
|                                   | nedan s. 212 expresskarl          |
|                                   |                                   |
|                                   | Operans biljettkontor: 50.50      |
|                                   |                                   |
|                                   | det autentiska telefonnumret till |
|                                   | Operan vid denna tid; se bild s.  |
|                                   | 274                               |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 134                               | »Frun.» [– – – ] med den stora    |
|                                   | kappan                            |
|                                   |                                   |
|                                   | barnmorskan                       |
|                                   |                                   |
|                                   | kommissionskontor                 |
|                                   |                                   |
|                                   | arbetsförmedlingsbyrå             |
|                                   |                                   |
|                                   | jungfru                           |
|                                   |                                   |
|                                   | här: tjänsteflicka                |
|                                   |                                   |
|                                   | mjölk, tuberkelfri                |
|                                   |                                   |
|                                   | här: pastöriserad mjölk; vid      |
|                                   | upphettning till 80°              |
|                                   | (pastörisering) av mjölk och      |
|                                   | grädde dödas tuberkelbakterier;   |
|                                   | tuberkulos var vid denna tid en   |
|                                   | allvarlig folksjukdom med hög     |
|                                   | dödlighet                         |
|                                   |                                   |
|                                   | kryddbod                          |
|                                   |                                   |
|                                   | speceriaffär                      |
|                                   |                                   |
|                                   | av stoft                          |
|                                   |                                   |
|                                   | anspelar på orden i               |
|                                   | jordfästningsritualen när prästen |
|                                   | låter jord falla över kistan: »Af |
|                                   | jord är du kommen,/ jord skall du |
|                                   | åter varda» (Svensk kyrkohandbok, |
|                                   | 1904, s. 159); återgår på         |
|                                   | skapelseberättelsen, 1 Mosebok    |
|                                   | 2:7, »Och Herren Gud gjorde       |
|                                   | menniskan af jordens stoft», och  |
|                                   | på Herrens ord till Adam, 1       |
|                                   | Mosebok 3:19, »du är jord, och    |
|                                   | till jord skall du warda»         |
+-----------------------------------+-----------------------------------+

Triumfatorn och Narren

+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 137                               | vårkvällen 1880 [– – – ] vi fira  |
|                                   | den varje år                      |
|                                   |                                   |
|                                   | syftar på Vega-dagen den 24 april |
|                                   | till minne av det högtidliga      |
|                                   | mottagandet i Stockholm den 24    |
+-----------------------------------+-----------------------------------+

+-----------------------------------+-----------------------------------+
|                                   | april 1880 som bestods Adolf Erik |
|                                   | Nordenskiöld (1832–1901) och hans |
|                                   | medarbetare efter deras färd med  |
|                                   | skeppet Vega genom                |
|                                   | Nordostpassagen, dvs. längs       |
|                                   | Europas och Asiens ishavskust     |
|                                   | (1878–80)                         |
|                                   |                                   |
|                                   | Blockhusudden                     |
|                                   |                                   |
|                                   | den östligaste udden på Södra     |
|                                   | Djurgården                        |
|                                   |                                   |
|                                   | bron                              |
|                                   |                                   |
|                                   | här: bryggan                      |
|                                   |                                   |
|                                   | riksdagen [– – – ] röstat en      |
|                                   | nationalbelöning i reda pengar    |
|                                   |                                   |
|                                   | Adolf Erik Nordenskiöld och Vegas |
|                                   | befälhavare Louis Palander erhöll |
|                                   | av riksdagen en livstidspension   |
|                                   | på 4 000 kr per år; hela befälet  |
|                                   | och hela besättningen fick en     |
|                                   | kontant gratifikation             |
|                                   |                                   |
|                                   | barkskepp                         |
|                                   |                                   |
|                                   | tremastat fartyg med rår på de    |
|                                   | båda förligaste masterna och      |
|                                   | gaffelsegel på den aktersta       |
|                                   | masten; Vega var riggad som ett   |
|                                   | barkskepp, se Tillkomst och       |
|                                   | mottagande s. 261 f.              |
|                                   |                                   |
|                                   | gistgård                          |
|                                   |                                   |
|                                   | samling av gistor i marken        |
|                                   | nedslagna störar med klyka        |
|                                   | upptill på vilka man hänger upp   |
|                                   | nät till tork                     |
|                                   |                                   |
|                                   | fiskbragder                       |
|                                   |                                   |
|                                   | här: fiskredskap, nät             |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 138                               | skördeande                        |
|                                   |                                   |
|                                   | skörd, skördetid                  |
|                                   |                                   |
|                                   | agnar                             |
|                                   |                                   |
|                                   | fröskal av säd som avskiljs vid   |
|                                   | tröskning                         |
|                                   |                                   |
|                                   | raketkista                        |
|                                   |                                   |
|                                   | en mängd raketer som avfyras      |
|                                   | samtidigt                         |
|                                   |                                   |
|                                   | sjömätare                         |
|                                   |                                   |
|                                   | tjänsteman som gör mätningar och  |
|                                   | beskrivningar för framställning   |
|                                   | av sjökort                        |
|                                   |                                   |
|                                   | i konungens gård                  |
|                                   |                                   |
|                                   | jfr uttrycket »tjänar i kungens   |
|                                   | gård» i folksagor och folkvisor   |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 139                               | studentstaden ville också hylla   |
|                                   | de hemkomna hjältarne             |
|                                   |                                   |
|                                   | i Uppsala mottogs                 |
|                                   | Vega-expeditionens deltagare den  |
|                                   | 7 maj 1880 med stora              |
|                                   | festligheter, vilka avslutades    |
|                                   | med en studentkarneval som i      |
|                                   | skämtsamma tablåer illustrerade   |
|                                   | forskningsfärden                  |
|                                   |                                   |
|                                   | doktor allvetande                 |
|                                   |                                   |
|                                   | eg. figur i en gammal folksaga,   |
|                                   | känd bl.a. från bröderna Grimms   |
|                                   | samling                           |
|                                   |                                   |
|                                   | Den Store [– – – ] med sin päls   |
|                                   | och sina glasögon                 |
|                                   |                                   |
|                                   | på en bekant målning av Georg von |
|                                   | Rosen 1886 avbildas Adolf Erik    |
|                                   | Nordenskiöld stående på packisen  |
|                                   | i Norra ishavet iklädd en knälång |
|                                   | päls, dock utan den pincené han   |
|                                   | annars bar                        |
|                                   |                                   |
|                                   | avritad                           |
|                                   |                                   |
|                                   | här ungefär: framställd           |
|                                   |                                   |
|                                   | ritat till                        |
|                                   |                                   |
|                                   | här ungefär: styrt till           |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 140                               | Det är ju gott att känna sig      |
|                                   | själv; Sokrates kallar det till   |
|                                   | och med för det högsta goda       |
|                                   |                                   |
|                                   | jfr Sokrates ord i Platons dialog |
|                                   | Phaidros: »Jag för min del har    |
|                                   | alldeles icke tid till sådant.    |
|                                   | Orsaken dertill, min vän, är den, |
|                                   | att jag ännu icke har enligt den  |
|                                   | delphiska inskriften lärt känna   |
|                                   | mig sjelf.                        |
+-----------------------------------+-----------------------------------+

+-----------------------------------+-----------------------------------+
|                                   | Löjligt synes det mig vara att    |
|                                   | tänka på andra saker, så länge    |
|                                   | jag är okunnig i detta afseende»  |
|                                   | (cit. efter Platon, Valda         |
|                                   | skrifter i svensk översättning av |
|                                   | Magnus Dalsjö, 3, 1877, s. 40);   |
|                                   | »Känn dig själv» (grek. Gnothi    |
|                                   | seavton), den berömda inskriften  |
|                                   | på Apollon-templet i Delfi        |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 141                               | klingade [– – – ] i bålen         |
|                                   |                                   |
|                                   | bål här: stor skål ur vilken en   |
|                                   | blandad festdryck serveras        |
|                                   |                                   |
|                                   | fyrspann                          |
|                                   |                                   |
|                                   | spann med fyra hästar framför ett |
|                                   | åkdon, förspända två och två      |
|                                   | efter varandra                    |
|                                   |                                   |
|                                   | en narr, som förringade triumfens |
|                                   | värde med sina smädelser, och [–  |
|                                   | – – ] sina nidvisor               |
|                                   |                                   |
|                                   | narrar med denna uppgift torde    |
|                                   | knappast ha förekommit hos        |
|                                   | antikens romare; sist i           |
|                                   | triumftåget marscherade           |
|                                   | legionerna sjungande triumfsånger |
|                                   | men även nidvisor om fältherren   |
|                                   |                                   |
|                                   | intet är gudarne så misshagligt   |
|                                   | som människors övermod            |
|                                   |                                   |
|                                   | se ovan s. 23 Sofokles etc.       |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 142                               | laddstake                         |
|                                   |                                   |
|                                   | trä- eller järnstång varmed       |
|                                   | laddningen stötes ned i pipan på  |
|                                   | skjutvapen med framladdning       |
|                                   |                                   |
|                                   | hasselkäppen kom fram             |
|                                   |                                   |
|                                   | hasselkäppar användes vid         |
|                                   | prygelstraff                      |
|                                   |                                   |
|                                   | tullgatan                         |
|                                   |                                   |
|                                   | tullgata gata som ledde till      |
|                                   | någon av stadstullarna; här avses |
|                                   | troligen norra delen av           |
|                                   | Svartbäcksgatan, som på           |
|                                   | 1800-talet hette Norrtullsgatan,  |
|                                   | i Uppsala                         |
|                                   |                                   |
|                                   | bondkvarter                       |
|                                   |                                   |
|                                   | gård eller härbärge där bönder    |
|                                   | brukade ta in i en stad           |
|                                   |                                   |
|                                   | mjölnaren talade [– – – ]         |
|                                   | Sjömätarn [– – – ] skrivit i      |
|                                   | bladet att Den Store var en       |
|                                   | humbolt                           |
|                                   |                                   |
|                                   | »Den Store» hade tydligen i       |
|                                   | berömmande avsikt jämförts med    |
|                                   | den ryktbare forskningsresanden   |
|                                   | Alexander von Humboldt            |
|                                   | (1769–1859); jämförelsen          |
|                                   | misstolkas av mjölnaren som tror  |
|                                   | att »humbolt» är det samma som    |
|                                   | »humbug»                          |
|                                   |                                   |
|                                   | naja                              |
|                                   |                                   |
|                                   | binda fast                        |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 143                               | ljusbrand från lyktan             |
|                                   |                                   |
|                                   | ljusbrand här: stycke av veken    |
|                                   |                                   |
|                                   | skärnål                           |
|                                   |                                   |
|                                   | här: nål av järn eller trä som    |
|                                   | användes för att sy säckar        |
|                                   |                                   |
|                                   | segelgarn                         |
|                                   |                                   |
|                                   | starkt garn av lin eller hampa,   |
|                                   | ursprungligen att sy segel med    |
+-----------------------------------+-----------------------------------+

När Träsvalan kom i Getapeln

+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 145                               | träsvala                          |
|                                   |                                   |
|                                   | (dialekt) svart och vit           |
|                                   | flugsnappare                      |
|                                   |                                   |
|                                   | getapel                           |
|                                   |                                   |
|                                   | vägtorn, Rhamnus catharticus,     |
|                                   | taggig buske eller litet träd med |
|                                   | ovala, finsågade blad; det yttre  |
|                                   | barklagret är trådigt, nästan som |
|                                   | getragg                           |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 147                               | hamnen där ångbåtarne ligga       |
|                                   |                                   |
|                                   | hamnen på Riddarholmens västra    |
|                                   | sida i Stockholm; se Tillkomst    |
|                                   | och mottagande s. 277             |
+-----------------------------------+-----------------------------------+

+-----------------------------------+-----------------------------------+
|                                   | ett berg [– – – ] ett stort hus   |
|                                   | [– – – ] en rundel från vilken    |
|                                   | åtta flyglar springa ut [– – – ]  |
|                                   | Det är fångahuset                 |
|                                   |                                   |
|                                   | Långholmen med Centralfängelset,  |
|                                   | som byggdes 1874–80 och revs      |
|                                   | 1982; det hade bara fyra flyglar  |
|                                   |                                   |
|                                   | I Oskar den Förstes tid [– – – ]  |
|                                   | människor [– – – ] höggo i sten,  |
|                                   | sprängde sten och buro stenar     |
|                                   |                                   |
|                                   | Oskar I var kung i Sverige        |
|                                   | 1844–59; under hans tid bröts     |
|                                   | sten på Långholmen                |
|                                   |                                   |
|                                   | Livstidsfånge var han, och på     |
|                                   | hans gråa kläder voro insydda i   |
|                                   | svart bokstäverna L.F.            |
|                                   |                                   |
|                                   | livstidsfångarnas kläder var      |
|                                   | naturligtvis inte märkta på detta |
|                                   | sätt                              |
|                                   |                                   |
|                                   | den halvrunda bron med sina pålar |
|                                   | gapade som en tandrad             |
|                                   |                                   |
|                                   | bron kajen; här:                  |
|                                   | Riddarholmskajen, som var skodd   |
|                                   | med pålar                         |
|                                   |                                   |
|                                   | vedskjulet, ridhuset och de två   |
|                                   | jättestora lindarne               |
|                                   |                                   |
|                                   | se Tillkomst och mottagande s.    |
|                                   | 277                               |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 148                               | en dag skedde en förändring:      |
|                                   | kosten blev bättre, behandlingen  |
|                                   | blev mildare, och varje fånge     |
|                                   | fick sova i eget rum. Det var     |
|                                   | kungen själv som lossat litet på  |
|                                   | fångarnes bojor                   |
|                                   |                                   |
|                                   | förbättringar inom fångvården     |
|                                   | infördes under Oskar I:s tid,     |
|                                   | delvis på hans initiativ          |
|                                   |                                   |
|                                   | Riddarholmen                      |
|                                   |                                   |
|                                   | här: Riddarholmskyrkan            |
|                                   |                                   |
|                                   | kungsringning                     |
|                                   |                                   |
|                                   | på bestämda tider närmast efter   |
|                                   | en konungs död verkställd         |
|                                   | klockringning (oftast i landets   |
|                                   | samtliga kyrkor)                  |
|                                   |                                   |
|                                   | stensimpa                         |
|                                   |                                   |
|                                   | Cottus gobio, simpart som lever i |
|                                   | sött och bräckt vatten på ringa   |
|                                   | djup bland stenar                 |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 149                               | det kortklippta håret             |
|                                   |                                   |
|                                   | fångarnas hår klipptes kort       |
|                                   |                                   |
|                                   | finkam                            |
|                                   |                                   |
|                                   | kam med smala, tätt hopsittande   |
|                                   | tänder                            |
|                                   |                                   |
|                                   | Profeten Jona som fick en kurbits |
|                                   | av Herren för att kunna sitta i   |
|                                   | dess skugga                       |
|                                   |                                   |
|                                   | se ovan s. 128                    |
|                                   |                                   |
|                                   | – Vad han fick se’n! hånade han   |
|                                   |                                   |
|                                   | anspelar på att Herren följande   |
|                                   | dag låter förstöra kurbitsen      |
|                                   | (Jona 4:7)                        |
|                                   |                                   |
|                                   | i dy do du                        |
|                                   |                                   |
|                                   | do här: talspråksform av dog      |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 150                               | ett stort björkris, som erinrade  |
|                                   | så väl om hans barndom            |
|                                   |                                   |
|                                   | björkris begagnades att aga barn  |
|                                   | med                               |
|                                   |                                   |
|                                   | en ny kung                        |
|                                   |                                   |
|                                   | Karl XV, kung i Sverige 1859–72   |
|                                   |                                   |
|                                   | bestyrelse                        |
|                                   |                                   |
|                                   | styrelse                          |
|                                   |                                   |
|                                   | det skulle göras nytt farvatten i |
|                                   | staden                            |
|                                   |                                   |
|                                   | Klara sjö och Barnhusviken        |
|                                   | muddrades vid 1870-talets början  |
|                                   |                                   |
|                                   | Därför utkommenderades fångarne   |
|                                   | på pråmar för att muddra          |
|                                   |                                   |
|                                   | se Tillkomst och mottagande s.    |
|                                   | 277                               |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 151                               | såg järnvägen och ångvagnen       |
|                                   |                                   |
|                                   | sammanbindningsbanan, dvs. för    |
+-----------------------------------+-----------------------------------+

+-----------------------------------+-----------------------------------+
|                                   | eningslänken genom Stockholm      |
|                                   | mellan de söder- och norrifrån    |
|                                   | inlöpande stambanorna, öppnades   |
|                                   | för trafik 1871; ångvagn ånglok   |
|                                   |                                   |
|                                   | det var nedanför stationen de     |
|                                   | skulle muddra                     |
|                                   |                                   |
|                                   | bakom Centralstationen            |
|                                   | (stationshuset stod färdigt till  |
|                                   | det yttre 1871) ligger Klara sjö  |
|                                   |                                   |
|                                   | stearinljusfabriken               |
|                                   |                                   |
|                                   | »Clara Tekniska fabrik», Clara    |
|                                   | Bergsgatan 43, (numera            |
|                                   | Klarabergsgatan) som tillverkade  |
|                                   | såpa och stearinljus              |
|                                   |                                   |
|                                   | färgeriet Blå Hand                |
|                                   |                                   |
|                                   | färgeri som låg i hörnet av       |
|                                   | Mäster Samuelsgatan och           |
|                                   | Drottninggatan (där Åhléns        |
|                                   | varuhus nu ligger); brann ner     |
|                                   | redan 1751                        |
|                                   |                                   |
|                                   | garvarbark från garveriet         |
|                                   |                                   |
|                                   | bark från träd användes vid       |
|                                   | garvning av hudar                 |
|                                   |                                   |
|                                   | klappbrygga                       |
|                                   |                                   |
|                                   | brygga där man sköljde och        |
|                                   | klappade tvätten (slog på den med |
|                                   | ett klappträ) för att driva ut    |
|                                   | vattnet                           |
|                                   |                                   |
|                                   | lukt av svavel och ammoniak       |
|                                   |                                   |
|                                   | svavel icke metalliskt grundämne; |
|                                   | vid förruttnelse av biologiskt    |
|                                   | material bildas svavelväte, som   |
|                                   | är en illaluktande och giftig     |
|                                   | gas; ammoniak kemisk förening som |
|                                   | bildas vid förruttnelse av t.ex.  |
|                                   | urin, slakteriavfall o.dyl.; är   |
|                                   | en frätande gas med skarpt        |
|                                   | stickande lukt                    |
|                                   |                                   |
|                                   | brunskära [– – – ] vilken liknar  |
|                                   | en nässla men har bruna blommor   |
|                                   |                                   |
|                                   | Bidens tripartita, art av         |
|                                   | familjen korgblommiga växter; har |
|                                   | en rikligt förgrenad stjälk och   |
|                                   | flikiga, brunaktiga blad;         |
|                                   | blommorna är brungula eller gula  |
|                                   |                                   |
|                                   | syra                              |
|                                   |                                   |
|                                   | här: växtarter av familjen        |
|                                   | Polygonaceae                      |
|                                   |                                   |
|                                   | molla                             |
|                                   |                                   |
|                                   | växtarter av familjen             |
|                                   | Chenopodiaceae                    |
|                                   |                                   |
|                                   | brända tomter                     |
|                                   |                                   |
|                                   | tomter här: återstoder, rester av |
|                                   | byggnader                         |
|                                   |                                   |
|                                   | en ny klippa, som skulle bli      |
|                                   | fästning                          |
|                                   |                                   |
|                                   | Rindön utanför Vaxholm, där       |
|                                   | kustfortet Oskar Fredriksborg     |
|                                   | 1870–78 byggdes med hjälp av      |
|                                   | fästningsfångar                   |
|                                   |                                   |
|                                   | den nya kungen dog och fick en    |
|                                   | efterträdare                      |
|                                   |                                   |
|                                   | Karl XV dog 1872 och efterträddes |
|                                   | av sin bror Oskar II              |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 152                               | Förbannelsens berg var vänt i     |
|                                   | välsignelse                       |
|                                   |                                   |
|                                   | anspelar på Ebal, förbannelsens   |
|                                   | berg, och Grisim (så i            |
|                                   | Fjellstedts bibeledition, skrivs  |
|                                   | också Garizim eller Gerissim),    |
|                                   | välsignelsens berg, i Bibeln (5   |
|                                   | Mosebok 11:29 och 27:12–13)       |
+-----------------------------------+-----------------------------------+

Tobaksladans Hemligheter

+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 155                               | tobakslada                        |
|                                   |                                   |
|                                   | torklada för tobak; tobak odlades |
|                                   | förr i Stockholms utkanter        |
+-----------------------------------+-----------------------------------+

+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 157                               | Viktoria                          |
|                                   |                                   |
|                                   | här: öppen, fyrhjulig             |
|                                   | promenadvagn utan dörrar, som     |
|                                   | fått sitt namn efter den engelska |
|                                   | drottningen Viktoria (1837–1901)  |
|                                   |                                   |
|                                   | brevkort                          |
|                                   |                                   |
|                                   | här: vykort                       |
|                                   |                                   |
|                                   | ström med bakvatten               |
|                                   |                                   |
|                                   | bakvatten här: del av vattenmassa |
|                                   | som rör sig mot huvudströmmen     |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 158                               | majestätsbrott                    |
|                                   |                                   |
|                                   | förgripelse i ord eller gärning   |
|                                   | mot konungens person, s.k.        |
|                                   | högmålsbrott, som förr kunde      |
|                                   | medföra dödsstraff                |
|                                   |                                   |
|                                   | plantage                          |
|                                   |                                   |
|                                   | här: den nedlagda tobaksplantagen |
|                                   | som blivit potatisåker; jfr       |
|                                   | Tillkomst och mottagande s. 277   |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 159                               | Carmen                            |
|                                   |                                   |
|                                   | opera av Georges Bizet (urpremiär |
|                                   | 1875, premiär i Stockholm 1878)   |
|                                   |                                   |
|                                   | Aida                              |
|                                   |                                   |
|                                   | opera av Giuseppe Verdi           |
|                                   | (urpremiär 1871, premiär i        |
|                                   | Stockholm 1880)                   |
|                                   |                                   |
|                                   | avdelningsskärm                   |
|                                   |                                   |
|                                   | skärm för att avdela ett rum      |
|                                   |                                   |
|                                   | Faust                             |
|                                   |                                   |
|                                   | opera av Charles Gounod           |
|                                   | (urpremiär 1859, premiär i        |
|                                   | Stockholm 1862)                   |
|                                   |                                   |
|                                   | vid denna rosenbuske hade hon [–  |
|                                   | – – ] sjungit »Lilla blomma du är |
|                                   | ju»                               |
|                                   |                                   |
|                                   | aria i första scenen, tredje      |
|                                   | akten; librettot till operan      |
|                                   | Faust av J. Barbier och M. Carré  |
|                                   | är översatt till svenska av E.    |
|                                   | Wallmark; »Lilla blomma du är/ ju |
|                                   | henne kär» sjungs av den unge     |
|                                   | studenten Siebel, då han plockar  |
|                                   | rosor för att ge sin älskade;     |
|                                   | Siebels roll är ett sopranparti   |
|                                   | och sjungs därför av en kvinna    |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 160                               | Friskytten [– – – ] med           |
|                                   | Vargklyftan                       |
|                                   |                                   |
|                                   | Friskytten opera av Carl Maria    |
|                                   | von Weber (urpremiär 1821,        |
|                                   | premiär i Stockholm 1823); andra  |
|                                   | tablån i andra akten utspelas i   |
|                                   | en vargklyfta                     |
|                                   |                                   |
|                                   | Den Flygande Holländarn           |
|                                   |                                   |
|                                   | opera av Richard Wagner           |
|                                   | (urpremiär 1843, premiär i        |
|                                   | Stockholm 1878)                   |
|                                   |                                   |
|                                   | Tannhäuser                        |
|                                   |                                   |
|                                   | opera av Richard Wagner           |
|                                   | (urpremiär 1845, premiär i        |
|                                   | Stockholm 1876)                   |
|                                   |                                   |
|                                   | Lohengrin                         |
|                                   |                                   |
|                                   | opera av Richard Wagner           |
|                                   | (urpremiär 1850, premiär i        |
|                                   | Stockholm 1874)                   |
|                                   |                                   |
|                                   | blockgångar                       |
|                                   |                                   |
|                                   | här: hissanordningar för          |
|                                   | teaterdekorationer; block         |
|                                   | hissblock, redskap med en eller   |
|                                   | flera trissor för lyftande av     |
|                                   | tyngder; blockgång eg. det        |
|                                   | utrymme i blockhuset där trissan, |
|                                   | som linan löper över, är infäst   |
|                                   |                                   |
|                                   | »Herrans ansikte står över dem    |
|                                   | som göra ont, så att han          |
|                                   | utskrapar deras åminnelse av      |
|                                   | jorden»                           |
|                                   |                                   |
|                                   | citatet från Psaltaren 34:17      |
+-----------------------------------+-----------------------------------+

Sankt Gotthards Saga

+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 163                               | Sankt Gotthard                    |
|                                   |                                   |
|                                   | bergmassiv i Schweiz              |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 165                               | Göschenen                         |
|                                   |                                   |
|                                   | by på Sankt Gotthards nordsida    |
|                                   |                                   |
|                                   | kantonen Uri, en av de fyra       |
|                                   | urkantonerna, Wilhelm Tells och   |
|                                   | Walter Fürsts kanton              |
|                                   |                                   |
|                                   | kanton delstat i                  |
|                                   | Förbundsrepubliken Schweiz; de    |
|                                   | fyra urkantonerna Uri, Schwyz,    |
|                                   | Nidwalden och Obwalden (de två    |
|                                   | sistnämnda halvkantoner i         |
|                                   | Unterwalden), vilkas              |
|                                   | sammanslutning år 1291 utgjorde   |
|                                   | ursprunget till Schweiziska       |
|                                   | Edsförbundet (Schweiz); Wilhelm   |
|                                   | Tell och Walter Fürst, två        |
|                                   | sägengestalter som förknippats    |
|                                   | med tillkomsten av Edsförbundet   |
|                                   |                                   |
|                                   | germanisk tunga                   |
|                                   |                                   |
|                                   | germanskt tungomål, tyska         |
|                                   |                                   |
|                                   | den »heliga skogen» står          |
|                                   | skyddande för laviner och bergras |
|                                   |                                   |
|                                   | »heliga skogen» här: skyddsskog,  |
|                                   | skog som i lag är skyddad mot     |
|                                   | avverkning; i Schweiz utfärdades  |
|                                   | en sådan lag den 24/3 1876        |
|                                   |                                   |
|                                   | aftonklockan ringer angelus       |
|                                   |                                   |
|                                   | angelus här: den klockringning    |
|                                   | som erinrar om att angelusbönen   |
|                                   | skall förrättas; bönen har sitt   |
|                                   | namn efter inledningsorden        |
|                                   | Angelus Domini (latin) ’Herrens   |
|                                   | ängel’                            |
|                                   |                                   |
|                                   | amtman                            |
|                                   |                                   |
|                                   | styresman över ett amt, dvs. ett  |
|                                   | förvaltningsområde (län) i ett    |
|                                   | land, t.ex. Schweiz; även         |
|                                   | benämning på lokal tjänsteman i   |
|                                   | vissa tyskspråkiga länder         |
|                                   |                                   |
|                                   | mjölkstäva                        |
|                                   |                                   |
|                                   | öppet träkärl att mjölka i        |
|                                   |                                   |
|                                   | silkesträdet                      |
|                                   |                                   |
|                                   | här: vitmullbärsträdet, Morus     |
|                                   | alba, vars blad tjänar som föda   |
|                                   | för silkesfjärilens larv          |
|                                   |                                   |
|                                   | mangold                           |
|                                   |                                   |
|                                   | Beta vulgaris, varietet cicla,    |
|                                   | odlad betväxt vars blad och       |
|                                   | bladskaft används som grönsak     |
|                                   |                                   |
|                                   | äring                             |
|                                   |                                   |
|                                   | årsväxt, gröda                    |
|                                   |                                   |
|                                   | stalp                             |
|                                   |                                   |
|                                   | brant, stup                       |
|                                   |                                   |
|                                   | treklang                          |
|                                   |                                   |
|                                   | ackord bestående av en grundton   |
|                                   | och dess ters (tredje tonsteget)  |
|                                   | och kvint (femte tonsteget)       |
|                                   |                                   |
|                                   | vallhorn                          |
|                                   |                                   |
|                                   | primitivt blåsinstrument, använt  |
|                                   | för signaler och enkla melodier   |
|                                   | av dem som vallar boskap; jfr     |
|                                   | ovan s. 67 vallhjonslurar         |
|                                   |                                   |
|                                   | skällkoklocka                     |
|                                   |                                   |
|                                   | skälla klocka bunden vid halsen   |
|                                   | på det ledande djuret bland fritt |
|                                   | betande boskap; dess klingande    |
|                                   | underlättar lokaliseringen av     |
|                                   | djuren liksom sammanhållningen    |
|                                   | inom hjorden; man var angelägen   |
|                                   | om att olika hjordars skällor     |
|                                   | klingade väl och melodiskt mot    |
|                                   | varandra                          |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 166                               | det blonda ölet                   |
|                                   |                                   |
|                                   | jfr franska bière blonde ’ljust   |
|                                   | öl’                               |
+-----------------------------------+-----------------------------------+

+-----------------------------------+-----------------------------------+
|                                   | skyttefest                        |
|                                   |                                   |
|                                   | här: skyttegilles årsfest         |
|                                   |                                   |
|                                   | tapto                             |
|                                   |                                   |
|                                   | kvällssignal inom det militära    |
|                                   | som anger att det är tid för      |
|                                   | sänggående                        |
|                                   |                                   |
|                                   | skrindan var en [– – – ] lövsal   |
|                                   |                                   |
|                                   | skrindan var lövad; jfr ovan s.   |
|                                   | 93                                |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 167                               | gemsjägaren                       |
|                                   |                                   |
|                                   | gems stenget                      |
|                                   |                                   |
|                                   | kantonen Tessin                   |
|                                   |                                   |
|                                   | Tessin är det tyska namnet på den |
|                                   | huvudsakligen italienskspråkiga   |
|                                   | kantonen (delstaten) Ticino i     |
|                                   | sydligaste Schweiz                |
|                                   |                                   |
|                                   | gentog                            |
|                                   |                                   |
|                                   | upprepade                         |
|                                   |                                   |
|                                   | gillet hade sina lagar            |
|                                   |                                   |
|                                   | gille här: skyttegille,           |
|                                   | skytteförening                    |
|                                   |                                   |
|                                   | välsk                             |
|                                   |                                   |
|                                   | sydländsk, romansk; här:          |
|                                   | italiensk                         |
|                                   |                                   |
|                                   | dansgille                         |
|                                   |                                   |
|                                   | gille här: fest                   |
|                                   |                                   |
|                                   | högbänk                           |
|                                   |                                   |
|                                   | högsäte, den förnämsta platsen    |
|                                   | (urspr. i fornnordisk sal, senare |
|                                   | vid festbord e.dyl.)              |
|                                   |                                   |
|                                   | Vackert ock                       |
|                                   |                                   |
|                                   | Ingalunda, Långt därifrån         |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 168                               | Fredrik Barbarossa [– – – ] den   |
|                                   | här vägen till Italien; han gick  |
|                                   | sex gånger, och lät kröna sig,    |
|                                   | både i Milano och Rom             |
|                                   |                                   |
|                                   | Fredrik Barbarossa, regent i      |
|                                   | tysk-romerska riket 1152–90,      |
|                                   | företog sex expeditioner till     |
|                                   | Italien för att hävda sina        |
|                                   | intressen i den italienska        |
|                                   | halvöns norra del, som då ingick  |
|                                   | i tysk-romerska riket; han        |
|                                   | kröntes till kejsare i Rom 1155   |
|                                   | och till konung av Burgund i      |
|                                   | Arles 1178; den sistnämnda        |
|                                   | ceremonin lät han upprepa några   |
|                                   | år senare i Milano                |
|                                   |                                   |
|                                   | mina fäder löste [– – – ] Ticino  |
|                                   | från tyrannerna i Schwyz, Uri och |
|                                   | Unterwalden                       |
|                                   |                                   |
|                                   | Ticino (tyska Tessin) blev        |
|                                   | självständig kanton i Schweiziska |
|                                   | Edsförbundet (Schweiz) 1803; jfr  |
|                                   | ovan s. 165 och s. 167            |
|                                   |                                   |
|                                   | Hohenstauferns, Barbarossas       |
|                                   |                                   |
|                                   | Fredrik Barbarossa tillhörde      |
|                                   | ätten Hohenstaufen                |
|                                   |                                   |
|                                   | sedan fransmännens kejsare blivit |
|                                   | fången vid Sedan, ha italienarne  |
|                                   | utjagat franska trupperna från    |
|                                   | Rom; och Viktor Emanuel går i     |
|                                   | detta ögonblick mot huvudstaden   |
|                                   |                                   |
|                                   | under fransk-tyska kriget gav sig |
|                                   | den franske kejsaren Napoleon III |
|                                   | (regent 1852–70) fången vid Sedan |
|                                   | den 2 september 1870; de franska  |
|                                   | trupper som besatt området runt   |
|                                   | Rom, vilket lydde under påven,    |
|                                   | drogs tillbaka och Viktor Emanuel |
|                                   | II, kung i Italien 1861–78, kunde |
|                                   | den 20 september 1870 inta Rom,   |
|                                   | som blev det enade Italiens       |
|                                   | huvudstad                         |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 169                               | tyskarnes romerska promenader     |
|                                   |                                   |
|                                   | syftar antagligen på olika tyska  |
|                                   | regenters militära expeditioner   |
|                                   | till Italien; jfr ovan s. 168     |
|                                   | Fredrik Barbarossa etc.           |
|                                   |                                   |
|                                   | en och en halv mil att spränga    |
|                                   |                                   |
|                                   | Sankt Gotthardstunneln, vars      |
|                                   | ändstatio                         |
+-----------------------------------+-----------------------------------+

+-----------------------------------+-----------------------------------+
|                                   | ner utgörs av Göschenen i norr    |
|                                   | och Airolo i söder, är 14 944     |
|                                   | meter lång                        |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 170                               | År 1879 blev den 19 juli en       |
|                                   | sorgens dag                       |
|                                   |                                   |
|                                   | se Tillkomst och mottagande s.    |
|                                   | 279                               |
|                                   |                                   |
|                                   | Favre                             |
|                                   |                                   |
|                                   | Louis Favre (1826–79), schweizisk |
|                                   | ingenjör; åtog sig 1871 att på    |
|                                   | entreprenad utföra arbetet med    |
|                                   | Sankt Gotthardstunneln, vilket    |
|                                   | ruinerade honom och undergrävde   |
|                                   | hans hälsa                        |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 171                               | slog på sin borr                  |
|                                   |                                   |
|                                   | vid handborrning i berg användes  |
|                                   | en mejselliknande borr; på borren |
|                                   | slog man med en slägga och mellan |
|                                   | varje slag vred man den något i   |
|                                   | borrhålet                         |
|                                   |                                   |
|                                   | ett knäppande, som liknade den    |
|                                   | trämaskens kallad dödsuret        |
|                                   |                                   |
|                                   | trämask oegentlig (icke           |
|                                   | fackmässig) benämning på larver   |
|                                   | till trägnagare, familj bland     |
|                                   | skalbaggarna, Anobiidae; dödsur   |
|                                   | kallas flera arter av             |
|                                   | skalbaggsläktet Anobium; dessa    |
|                                   | lever i torrt trävirke och har    |
|                                   | fått sitt namn »dödsur» av att    |
|                                   | hannen och honan vid              |
|                                   | parningstiden lockar varandra     |
|                                   | genom ett ljud som liknar ett urs |
|                                   | tickande och av att detta ljud i  |
|                                   | folktron ansetts förebåda         |
|                                   | dödsfall                          |
|                                   |                                   |
|                                   | de tre männens sång i den         |
|                                   | brinnande ugnen                   |
|                                   |                                   |
|                                   | om de tre männens sång i den      |
|                                   | brinnande ugnen berättas i ett s. |
|                                   | k. apokryfiskt tillägg (som är av |
|                                   | omtvistad äkthet och därför inte  |
|                                   | räknas till den egentliga Bibeln) |
|                                   | till Daniels bok 3:23 i vissa     |
|                                   | tidigare svenska bibeleditioner,  |
|                                   | exempelvis den som utkom i        |
|                                   | Norrköping 1851 på Östlund &      |
|                                   | Berlings förlag                   |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 172                               | tio tusen lire                    |
|                                   |                                   |
|                                   | myntenheten lira (pluralis lire); |
|                                   | 1 lira var vid denna tid värd     |
|                                   | omkr. 70 öre                      |
|                                   |                                   |
|                                   | Allförbarmaren                    |
|                                   |                                   |
|                                   | Gud; jfr Psaltaren 145:9, »Herren |
|                                   | är allom god; och förbarmar sig   |
|                                   | öfwer alla sina werk»             |
|                                   |                                   |
|                                   | Te Deum laudamus                  |
|                                   |                                   |
|                                   | se ovan s. 36                     |
|                                   |                                   |
|                                   | 1880, samma år då Stanley blev    |
|                                   | färdig med Afrika                 |
|                                   |                                   |
|                                   | Stanley Sir Henry Morton Stanley  |
|                                   | (1841–1904), brittisk-amerikansk  |
|                                   | tidningsman och afrikaforskare,   |
|                                   | kartlade Nilens och Kongos        |
|                                   | flodsystem samt medverkade i      |
|                                   | Centralafrikas exploatering; dock |
|                                   | var han även efter 1880 högst     |
|                                   | aktiv i olika afrikanska          |
|                                   | sammanhang                        |
|                                   |                                   |
|                                   | Nordenskiöld med Vegafärden       |
|                                   |                                   |
|                                   | se ovan s. 137                    |
|                                   |                                   |
|                                   | bergstock                         |
|                                   |                                   |
|                                   | bergknut, en större bergmassa,    |
|                                   | från vilken bergarmar skjuter ut  |
|                                   | åt flera håll                     |
|                                   |                                   |
|                                   | Ticino                            |
|                                   |                                   |
|                                   | här: floden med detta namn; en av |
|                                   | Pos större bifloder               |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 173                               | avräkning                         |
|                                   |                                   |
|                                   | här: uppgörande av räkenskaperna  |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 174                               | passvägen                         |
|                                   |                                   |
|                                   | här: vägen genom Sankt            |
|                                   | Gotthardspasset från Göschenen    |
|                                   | till Airolo                       |
+-----------------------------------+-----------------------------------+

Jubal utan Jag

+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 175                               | Jubal                             |
|                                   |                                   |
|                                   | se nedan s. 179                   |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 177                               | Johan utan Land                   |
|                                   |                                   |
|                                   | (eng. John Lackland) kung av      |
|                                   | England 1199–1216, son till       |
|                                   | Henrik II, fick sitt tillnamn av  |
|                                   | fadern som hade delat ut mycket   |
|                                   | land till äldre söner             |
|                                   |                                   |
|                                   | din vilja växer i skogen          |
|                                   |                                   |
|                                   | talesätt (underförstått: från     |
|                                   | skogen hämtar man ris att aga     |
|                                   | barn med)                         |
|                                   |                                   |
|                                   | vintappare                        |
|                                   |                                   |
|                                   | arbetare som sysslade med att     |
|                                   | tappa vin eller andra våta varor  |
|                                   | från fat till buteljer            |
|                                   |                                   |
|                                   | vinkällare                        |
|                                   |                                   |
|                                   | här: källare där lager av vin och |
|                                   | andra våta varor hölls till       |
|                                   | försäljning                       |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 178                               | lack                              |
|                                   |                                   |
|                                   | här: buteljlack, lack för         |
|                                   | försegling av buteljer            |
|                                   |                                   |
|                                   | patron                            |
|                                   |                                   |
|                                   | här: husbonde, arbetsgivare;      |
|                                   | ordet användes av tjänstefolk om  |
|                                   | och till en överordnad            |
|                                   |                                   |
|                                   | »Djupa källarvalvet»              |
|                                   |                                   |
|                                   | »I djupa källarvalvet här/ Jag    |
|                                   | vill all världen glömma»; E.      |
|                                   | Wallmark, Dryckessång, efter K.   |
|                                   | Müchler, Im tiefen Keller (1802)  |
|                                   | tonsatt av den tyske bassångaren  |
|                                   | L. Fischer (1745–1825)            |
|                                   |                                   |
|                                   | kolifej                           |
|                                   |                                   |
|                                   | glad tillställning                |
|                                   |                                   |
|                                   | slå käglor                        |
|                                   |                                   |
|                                   | kägelspel spelas med klot och     |
|                                   | käglor på en rak, jämn bana,      |
|                                   | vanligen av trä; spelet, som      |
|                                   | starkt påminner om bowling, var   |
|                                   | populärt vid sekelskiftet         |
|                                   |                                   |
|                                   | mellan skål och vägg              |
|                                   |                                   |
|                                   | talesätt: vänner emellan (då man  |
|                                   | kan tala fritt)                   |
|                                   |                                   |
|                                   | duskål                            |
|                                   |                                   |
|                                   | skål i samband med                |
|                                   | titelbortläggning                 |
|                                   |                                   |
|                                   | ta sitt parti                     |
|                                   |                                   |
|                                   | fatta beslut, bestämma sig        |
|                                   |                                   |
|                                   | karbas                            |
|                                   |                                   |
|                                   | rotting eller ris att aga barn    |
|                                   | med                               |
|                                   |                                   |
|                                   | halp                              |
|                                   |                                   |
|                                   | (variantform) hjälpte             |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 179                               | Jubal, »Lamechs son som uppfann   |
|                                   | allahanda spel»                   |
|                                   |                                   |
|                                   | i 1 Mosebok 4:19–21 berättas om   |
|                                   | Jubal, Lamechs son: »af honom     |
|                                   | kommo de, som brukade harpor och  |
|                                   | pipor»                            |
|                                   |                                   |
|                                   | det betydde basun efter           |
|                                   | hebreiskan                        |
|                                   |                                   |
|                                   | namnet Jubal kan härledas från    |
|                                   | det hebreiska ordet »jôbel» som   |
|                                   | betyder ’vädur’ och ’vädurshorn’  |
|                                   | och därmed också ’horn’, ’basun’, |
|                                   | ’trumpet’                         |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 180                               | kavitet                           |
|                                   |                                   |
|                                   | hålighet                          |
|                                   |                                   |
|                                   | »Innan hanen tre resor haver      |
|                                   | galit, skall du förneka mig»      |
|                                   |                                   |
|                                   | jfr Jesu ord till Petrus i Markus |
|                                   | 14:30, »i denna natt, förr än     |
|                                   | hanen hafwer twå resor galit,     |
|                                   | skall du tre resor försaka mig»;  |
|                                   | resor här: gånger                 |
|                                   |                                   |
|                                   | gjorde han som Petrus [– – – ]    |
|                                   | grät bitterligen                  |
|                                   |                                   |
|                                   | jfr Matteus 26:75; syftar         |
+-----------------------------------+-----------------------------------+

+-----------------------------------+-----------------------------------+
|                                   | på evangelistens ord om Petrus,   |
|                                   | att denne sedan han tre gånger    |
|                                   | förnekat Jesus »gick ut, och gret |
|                                   | bitterligen»                      |
|                                   |                                   |
|                                   | någonting med tunnband och hästar |
|                                   |                                   |
|                                   | syftar på cirkus och              |
|                                   | cirkuskonster                     |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 181                               | grundade                          |
|                                   |                                   |
|                                   | här: grunnade, funderade          |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 182                               | maestro                           |
|                                   |                                   |
|                                   | (italienska) ’mästare’ (särsk. om |
|                                   | dirigent el. tonsättare)          |
|                                   |                                   |
|                                   | partitur                          |
|                                   |                                   |
|                                   | uppteckning i notskrift av alla   |
|                                   | stämmor i ett musikverk ordnade   |
|                                   | takt för takt under varandra      |
|                                   |                                   |
|                                   | långa och korta noter             |
|                                   |                                   |
|                                   | noter med långa och korta         |
|                                   | notvärden, dvs. olika tidsvärden  |
|                                   |                                   |
|                                   | mässing                           |
|                                   |                                   |
|                                   | här: blåsinstrument av mässing    |
|                                   |                                   |
|                                   | konservatorium                    |
|                                   |                                   |
|                                   | musikkonservatorium,              |
|                                   | musikhögskola                     |
+-----------------------------------+-----------------------------------+

Gullhjälmarne i Ålleberg

+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 185                               | Gullhjälmarne i Ålleberg          |
|                                   |                                   |
|                                   | Ålleberg är ett berg i            |
|                                   | Västergötland, sydöst om          |
|                                   | Falköping; i en praktfull sal i   |
|                                   | detta berg sover enligt en sägen  |
|                                   | de tolv »Riddarne i Ålleberg»     |
|                                   | (Svenska folksägner,              |
|                                   | sammanställda av Herman Hofberg,  |
|                                   | 1882, s. 95 f.); deras lysande    |
|                                   | guldhjälmar ligger på ett stort   |
|                                   | bord i mitten av salen; de »sofva |
|                                   | der tills landet kommer i någon   |
|                                   | stor fara, då de skola uppvakna   |
|                                   | och hjelpa till att rädda Sverige |
|                                   | mot främmande fiender»            |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 187                               | Falbygden                         |
|                                   |                                   |
|                                   | Falan, slätten kring Falköping i  |
|                                   | Västergötland                     |
|                                   |                                   |
|                                   | marscherat kring land och rike    |
|                                   | med alnstickan och tygpackan      |
|                                   |                                   |
|                                   | alnsticka måttsticka av 1 alns    |
|                                   | längd (1 aln = ca 60 cm);         |
|                                   | gårdfarihandlarna från            |
|                                   | Västergötland, västgötaknallarna, |
|                                   | hade textilvaror som en viktig    |
|                                   | försäljningsartikel               |
|                                   |                                   |
|                                   | Västgöta-Dal                      |
|                                   |                                   |
|                                   | här: Västgöta-Dals regemente      |
|                                   |                                   |
|                                   | Kask, så hette han numera         |
|                                   |                                   |
|                                   | soldater fick ofta ett tillnamn,  |
|                                   | soldatnamn, i samband med att de  |
|                                   | rekryterades                      |
|                                   |                                   |
|                                   | Skansen [– – – ] hade han ingen   |
|                                   | femtiöring                        |
|                                   |                                   |
|                                   | Skansen se ovan s. 63;            |
|                                   | inträdesavgiften på Skansen var   |
|                                   | vid denna tid 50 öre (för barn    |
|                                   | under 12 år hälften)              |
|                                   |                                   |
|                                   | stätta                            |
|                                   |                                   |
|                                   | liten trappa över gärdsgård,      |
|                                   | stängsel eller mur                |
|                                   |                                   |
|                                   | solbärgan                         |
|                                   |                                   |
|                                   | (dialekt) solnedgången            |
|                                   |                                   |
|                                   | sjölagg                           |
|                                   |                                   |
|                                   | (dialekt) sjöstrand               |
|                                   |                                   |
|                                   | bergrot                           |
|                                   |                                   |
|                                   | ett bergs nedersta parti eller    |
|                                   | fot                               |
|                                   |                                   |
|                                   | nötskog                           |
|                                   |                                   |
|                                   | hasselskog                        |
|                                   |                                   |
|                                   | sprita nötter                     |
|                                   |                                   |
|                                   | sprita här: ta ut (hassel)nöten   |
|                                   | ur höljet                         |
+-----------------------------------+-----------------------------------+

+-----------------------------------+-----------------------------------+
|                                   | furufnatt                         |
|                                   |                                   |
|                                   | (dialekt) ekorre                  |
|                                   |                                   |
|                                   | Gakkmä                            |
|                                   |                                   |
|                                   | Gå med; gack ålderdomlig          |
|                                   | imperativform av gå; gakk-mä i    |
|                                   | västgötadialekt: oduglig          |
|                                   | följeslagare                      |
|                                   |                                   |
|                                   | pinnso                            |
|                                   |                                   |
|                                   | (dialekt) igelkott; eg.           |
|                                   | igelkottshona                     |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 188                               | al-stövlar                        |
|                                   |                                   |
|                                   | (dialekt) träskor av al med       |
|                                   | stövelskaft; jfr bild s. 264      |
|                                   |                                   |
|                                   | Träd på’n                         |
|                                   |                                   |
|                                   | Trampa på’n                       |
|                                   |                                   |
|                                   | lyfte huggormen på halsröstet och |
|                                   | krokade av                        |
|                                   |                                   |
|                                   | röste eg. taklaget eller det      |
|                                   | oftast trekantiga gavelpartiet    |
|                                   | ovanför takfoten; kroka av här:   |
|                                   | skjuta iväg i bukter (för att gå  |
|                                   | till anfall)                      |
|                                   |                                   |
|                                   | Pass                              |
|                                   |                                   |
|                                   | här ungefär: Å nej, Stopp där     |
|                                   |                                   |
|                                   | halv-tungel                       |
|                                   |                                   |
|                                   | tungel (dialekt) måne             |
|                                   |                                   |
|                                   | ned-tyst                          |
|                                   |                                   |
|                                   | alldeles tyst                     |
|                                   |                                   |
|                                   | pyssling                          |
|                                   |                                   |
|                                   | här: liten tomte, liten varelse   |
|                                   |                                   |
|                                   | Västergylln                       |
|                                   |                                   |
|                                   | Västergyllen folklig och poetisk  |
|                                   | form av namnet Västergötland      |
|                                   |                                   |
|                                   | lögst du                          |
|                                   |                                   |
|                                   | ljög du                           |
|                                   |                                   |
|                                   | grytstjärten                      |
|                                   |                                   |
|                                   | handtaget på grytan; jfr bild s.  |
|                                   | 264                               |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 189                               | eldkäppen                         |
|                                   |                                   |
|                                   | eldgaffeln; jfr bild s. 264       |
|                                   |                                   |
|                                   | mulbändas                         |
|                                   |                                   |
|                                   | munhuggas                         |
|                                   |                                   |
|                                   | pipnubb                           |
|                                   |                                   |
|                                   | (dialekt) liten kort tobakspipa   |
|                                   |                                   |
|                                   | maxa                              |
|                                   |                                   |
|                                   | (dialekt) mäkta, förmå            |
|                                   |                                   |
|                                   | övernöt                           |
|                                   |                                   |
|                                   | (dialekt) bjässe, baddare         |
|                                   |                                   |
|                                   | korpralskoln                      |
|                                   |                                   |
|                                   | korpral den lägsta                |
|                                   | underbefälsgraden                 |
|                                   |                                   |
|                                   | Anno 1161 och däromkring blev     |
|                                   | Sverige till; ett rike, en kung   |
|                                   | och en ärkebiskop                 |
|                                   |                                   |
|                                   | Karl Sverkersson blev Sveriges    |
|                                   | kung 1161 sedan han besegrat en   |
|                                   | dansk prins som året förut dödat  |
|                                   | Erik den helige; man vet med      |
|                                   | säkerhet om Karl Sverkersson att  |
|                                   | han regerat över hela riket; 1164 |
|                                   | blev Sverige en särskild          |
|                                   | kyrkoprovins med egen ärkebiskop  |
|                                   |                                   |
|                                   | Anno 1359 var Svenska folket      |
|                                   | färdigt, ty då sammanträdde       |
|                                   | fyraståndsriksdan och den varade  |
|                                   | med avbrott ända till 1866        |
|                                   |                                   |
|                                   | 1359 utfärdades en kallelse till  |
|                                   | riksmöte i Kalmar, vilken gällde  |
|                                   | representanter för både adel,     |
|                                   | kyrka, borgare och bönder;        |
|                                   | uppgifter saknas dock om att det  |
|                                   | planerade mötet verkligen blev    |
|                                   | av; 1866 ersattes                 |
|                                   | fyrståndsriksdagen av             |
|                                   | tvåkammarriksdagen                |
|                                   |                                   |
|                                   | vi fick envälde 1680 och det      |
|                                   | varade till 1718                  |
|                                   |                                   |
|                                   | en förklaring rörande kungens     |
|                                   | maktställning avgiven av          |
|                                   | ständerna på riksdagen 1680 blev  |
|                                   | inledningen till det enväldiga    |
|                                   | styrelsesättet under Karl XI      |
|                                   | (1660–97) och hans efterträdare   |
|                                   | Karl XII (1697–1718)              |
+-----------------------------------+-----------------------------------+

+-----------------------------------+-----------------------------------+
|                                   | sen blev frihetstiden till 1789   |
|                                   | då enväldet kom igen              |
|                                   |                                   |
|                                   | med frihetstiden avser man        |
|                                   | perioden efter Karl XII:s död     |
|                                   | fram till Gustav III:s (1771–92)  |
|                                   | statsvälvning 1772; genom en ny   |
|                                   | regeringsform detta år stärktes   |
|                                   | kungamakten efter den föregående  |
|                                   | tidens riksdagsdominans;          |
|                                   | grundlagsförändringar bestående i |
|                                   | tillkomsten av »förenings- och    |
|                                   | säkerhetsakten» på riksdagen 1789 |
|                                   | gav till resultat ett nytt        |
|                                   | envälde                           |
|                                   |                                   |
|                                   | gjorde Adlersparre revolution     |
|                                   | 1809 samt lät Hans Järta skriva   |
|                                   | konstitutionen som lever än       |
|                                   |                                   |
|                                   | Georg Adlersparre (1760–1835)     |
|                                   | stod under resningen 1809 mot     |
|                                   | Gustav IV Adolf (1792–1809) i     |
|                                   | spetsen för trupper ur »västra    |
|                                   | armén» och spelade en             |
|                                   | betydelsefull roll i den          |
|                                   | utveckling som ledde till att man |
|                                   | utropade en ny kung (Karl XIII,   |
|                                   | 1809–18) och stadfäste en ny      |
|                                   | regeringsform; Hans Järta         |
|                                   | (1774–1847), som före 1800 skrev  |
|                                   | sitt namn Hierta, var sekreterare |
|                                   | i konstitutionsutskottet vid      |
|                                   | utarbetandet av förslaget till    |
|                                   | den nya regeringsform som trädde  |
|                                   | i kraft den 6 juni 1809 och som   |
|                                   | ännu gällde då Strindberg skrev   |
|                                   | sin saga                          |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 190                               | jämnt skägg                       |
|                                   |                                   |
|                                   | här: jämn kamp, oavgjort          |
|                                   |                                   |
|                                   | klackjärn                         |
|                                   |                                   |
|                                   | järnbeslag under klack på sko     |
|                                   |                                   |
|                                   | så att det eldade om’et           |
|                                   |                                   |
|                                   | så att det slog gnistor om det    |
|                                   |                                   |
|                                   | den sömn som kallas den eviga     |
|                                   |                                   |
|                                   | (stående uttryck): döden, efter   |
|                                   | Bibeln (Jeremia 51: 39)           |
|                                   |                                   |
|                                   | årsmotsmässa                      |
|                                   |                                   |
|                                   | årsmot årlig sammankomst          |
|                                   |                                   |
|                                   | granat                            |
|                                   |                                   |
|                                   | här: glänsande halvädelsten       |
|                                   |                                   |
|                                   | efter Kristi börd                 |
|                                   |                                   |
|                                   | börd här: födelse                 |
|                                   |                                   |
|                                   | sedan Gustav Den Förste har       |
|                                   | landet vuxit. Med Jämtland,       |
|                                   | Härjedalen och Gotland [– – – ]   |
|                                   | det skedde under Drottning        |
|                                   | Kristina; men det var hennes      |
|                                   | förmyndare som tog                |
|                                   |                                   |
|                                   | de nämnda landskapens             |
|                                   | införlivande med det svenska      |
|                                   | riket genom freden i Brömsebro    |
|                                   | 1645 (jfr texten s. 189) var ett  |
|                                   | resultat av kriget med Danmark    |
|                                   | 1643–45; drottning Kristina       |
|                                   | regerade 1632–54, med förmyndare  |
|                                   | 1632–44                           |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 191                               | Det var dalern!                   |
|                                   |                                   |
|                                   | här ungefär: ’Det var som         |
|                                   | tusan!’; daler eg. ett silvermynt |
|                                   |                                   |
|                                   | Karl den tionde Gustav            |
|                                   |                                   |
|                                   | kung 1654–60                      |
|                                   |                                   |
|                                   | Erik den Helige [– – – ] Erik     |
|                                   | Jedvardson är mitt namn och Helig |
|                                   | var jag aldrig [– – – ] var mitt  |
|                                   | Finland tagit vägen               |
|                                   |                                   |
|                                   | om Erik den helige (Erik          |
|                                   | Jedvardson) har vi ytterst få     |
|                                   | säkra uppgifter; han skall på     |
|                                   | 1150-talet ha företagit ett       |
|                                   | korståg till Finland, vilket      |
|                                   | resulterade i att en finsk kyrka  |
|                                   | upprättades; han blev Sveriges    |
|                                   | nationalhelgon men                |
|                                   | helgonförklarades aldrig av påven |
+-----------------------------------+-----------------------------------+

+-----------------------------------+-----------------------------------+
|                                   | Finland gick tillbaks till        |
|                                   | Ryssland, på egen begäran av      |
|                                   | Anjalaförbundets män, och genom   |
|                                   | freden i Fredrikshamn 1809, då    |
|                                   | finnarne hyllade Tsaren           |
|                                   |                                   |
|                                   | Anjalaförbundet en                |
|                                   | sammansvärjning mellan officerare |
|                                   | riktad mot Gustav III under ryska |
|                                   | kriget 1788–90; de sammansvurna   |
|                                   | ville få till stånd en fred och   |
|                                   | vissa av dem ville också skilja   |
|                                   | Finland från Sverige; i freden i  |
|                                   | Fredrikshamn i september 1809     |
|                                   | avträdde Sverige Finland till     |
|                                   | Ryssland; på en lantdag (riksdag) |
|                                   | i Borgå i mars 1809, medan kriget |
|                                   | ännu pågick, betygade de finska   |
|                                   | ständerna den ryske tsaren tro    |
|                                   | och lydnad                        |
|                                   |                                   |
|                                   | Östersjöländerna [– – – ]         |
|                                   | Återtagna av ägarne               |
|                                   |                                   |
|                                   | här avses troligen                |
|                                   | Östersjöprovinserna (Baltiska     |
|                                   | provinserna), dvs. Ingermanland   |
|                                   | (till Sverige 1617), Estland      |
|                                   | (till Sverige 1561, 1595),        |
|                                   | Livland (till Sverige 1629) och   |
|                                   | Kurland (besatt av svenskarna     |
|                                   | 1617–29, 1658–60, 1701–09); de    |
|                                   | tre förstnämnda landområdena      |
|                                   | avträdde Sverige till Ryssland i  |
|                                   | freden i Nystad 1721; av de       |
|                                   | områden vid tyska Östersjökusten  |
|                                   | som Sverige erhöll i Westfaliska  |
|                                   | freden 1648 avträddes de sista    |
|                                   | 1815                              |
|                                   |                                   |
|                                   | två kejsare, en i Berlin och en i |
|                                   | Wien                              |
|                                   |                                   |
|                                   | Berlin blev 1871 huvudstad i det  |
|                                   | nya kejsardömet Tyskland; i Wien  |
|                                   | residerade Österrikes kejsare     |
|                                   |                                   |
|                                   | Habsburgare                       |
|                                   |                                   |
|                                   | kejsarna i Österrike under tiden  |
|                                   | 1804–1918 tillhörde huset         |
|                                   | Habsburg                          |
|                                   |                                   |
|                                   | Hohenzollare                      |
|                                   |                                   |
|                                   | kejsarna i Tyska riket under      |
|                                   | tiden 1871–1918 tillhörde huset   |
|                                   | Hohenzollern                      |
|                                   |                                   |
|                                   | det kallas för Tysklands enhet,   |
|                                   | sa’ Bismarck                      |
|                                   |                                   |
|                                   | vid bildandet av ett enat         |
|                                   | Tyskland, där Otto von Bismarck   |
|                                   | (1815–98) spelade en ledande      |
|                                   | roll, kom den s.k. lilltyska      |
|                                   | modellen att förverkligas, dvs.   |
|                                   | ett Tyskland bestående av         |
|                                   | Preussen och de smärre tyska      |
|                                   | staterna men utan Österrike       |
|                                   |                                   |
|                                   | Nordtyska Riksdagen               |
|                                   |                                   |
|                                   | anspelar sannolikt på att den     |
|                                   | författning som det nybildade     |
|                                   | Tyska riket antog 1871 i allt     |
|                                   | väsentligt liknade Nordtyska      |
|                                   | förbundets; det var ur en         |
|                                   | förening av detta förbund och     |
|                                   | några sydtyska stater som Tyska   |
|                                   | riket (1871–1918) framgick        |
|                                   |                                   |
|                                   | Berlinerkejsarn                   |
|                                   |                                   |
|                                   | syftar på Wilhelm II (1888–1918)  |
|                                   |                                   |
|                                   | kardinalkollegiet [– – – ]        |
|                                   | påvevalet                         |
|                                   |                                   |
|                                   | kardinalerna, som innehar den     |
|                                   | efter påven högsta värdigheten    |
|                                   | inom romersk-katolska kyrkan och  |
|                                   | utnämns av denne, bildar ett      |
|                                   | kardinalkollegium vilket          |
|                                   | förrättar påveval                 |
|                                   |                                   |
|                                   | påven [– – – ] det dog en nyss    |
|                                   |                                   |
|                                   | Strindberg tänker säkerligen på   |
|                                   | påven Leo XIII som avled den 20   |
|                                   | juli 1903                         |
|                                   |                                   |
|                                   | Brandenburgarn                    |
|                                   |                                   |
|                                   | här: den tyske kejsaren; Berlin   |
|                                   | ligger i Brandenburg, som var en  |
|                                   | provins i Preussen, då delstat i  |
|                                   | Tyska riket                       |
+-----------------------------------+-----------------------------------+

+-----------------------------------+-----------------------------------+
|                                   | han vill bli Romersk-Tysk kejsare |
|                                   | av Evangeliska Bekännelsen        |
|                                   |                                   |
|                                   | Romersk-Tysk kejsare eg. kejsare  |
|                                   | i tysk-romerska riket (962–1806); |
|                                   | Evangeliska bekännelsen Wilhelm   |
|                                   | II bekände sig till den           |
|                                   | protestantiska (lutherska) tron   |
|                                   |                                   |
|                                   | En synkretist-kejsare som Johan   |
|                                   | Georg av Sachsen drömde om        |
|                                   |                                   |
|                                   | synkretist anhängare av           |
|                                   | synkretism kompromissartad        |
|                                   | sammanjämkning av olika           |
|                                   | (religiösa) läror; Johan Georg I, |
|                                   | kurfurste av Sachsen (1611–56)    |
|                                   | och en av förgrundsfigurerna i    |
|                                   | trettioåriga kriget, så gott som  |
|                                   | erbjöd den protestantiske Gustav  |
|                                   | II Adolf att bli kejsare i        |
|                                   | tysk-romerska riket               |
|                                   |                                   |
|                                   | vad äro vi? Stoft och aska!       |
|                                   |                                   |
|                                   | jfr 1 Mosebok 18:27, »jag är      |
|                                   | stoft och aska»                   |
|                                   |                                   |
|                                   | Polen [– – – ] är delat           |
|                                   |                                   |
|                                   | vid tre tillfällen (1772, 1793    |
|                                   | och 1795) delades det polska      |
|                                   | landområdet av grannstaterna      |
|                                   | Ryssland, Preussen och Österrike; |
|                                   | efter den sista delningen         |
|                                   | upphörde Polen att existera som   |
|                                   | fri nation                        |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 192                               | Ryssland firade nyligen           |
|                                   | Petersburgs grundläggning, och    |
|                                   | Borgmästarn i Stockholm gick med  |
|                                   | i processionen                    |
|                                   |                                   |
|                                   | tvåhundraårsminnet av S:t         |
|                                   | Petersburgs grundläggning firades |
|                                   | i slutet av maj 1903 och          |
|                                   | Stockholms borgmästare Carl       |
|                                   | Lindhagen deltog som inbjuden i   |
|                                   | festligheterna                    |
|                                   |                                   |
|                                   | i Kina har nyligen en fransk      |
|                                   | armékår godvilligt stått under en |
|                                   | tysk fältmarskalk                 |
|                                   |                                   |
|                                   | överbefälhavare för den           |
|                                   | internationella arméstyrka som    |
|                                   | sattes in under det s.k.          |
|                                   | boxarupproret i Kina år 1900 var  |
|                                   | den tyske fältmarskalken Alfred   |
|                                   | von Waldersee (1832–1904)         |
|                                   |                                   |
|                                   | Det var dyrbart!                  |
|                                   |                                   |
|                                   | dyrbart här: komiskt, kostligt    |
|                                   |                                   |
|                                   | stående fredsdomstol i Haag       |
|                                   |                                   |
|                                   | permanenta skiljedomstolen i      |
|                                   | Haag, som upprättades år 1899 för |
|                                   | att bilägga internationella       |
|                                   | tvister                           |
|                                   |                                   |
|                                   | dröngöt                           |
|                                   |                                   |
|                                   | sölkorv, trögmåns                 |
|                                   |                                   |
|                                   | Västerås recess                   |
|                                   |                                   |
|                                   | beslut av riksdagen i Västerås    |
|                                   | 1527 som bl.a. innebar att stora  |
|                                   | delar av kyrkans tillgångar       |
|                                   | skulle överföras på kronan        |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 193                               | somt                              |
|                                   |                                   |
|                                   | somligt                           |
|                                   |                                   |
|                                   | stampa på                         |
|                                   |                                   |
|                                   | här: pantsätta                    |
|                                   |                                   |
|                                   | Håsjöstapeln                      |
|                                   |                                   |
|                                   | en kopia på Skansen (uppförd      |
|                                   | 1892) av klockstapeln vid Håsjö   |
|                                   | kyrka i Jämtland (byggd 1778–79)  |
|                                   |                                   |
|                                   | Gustav Vasa höll sitt intåg i     |
|                                   | Stockholm omgiven av sina         |
|                                   | Dalkarlar                         |
|                                   |                                   |
|                                   | här åsyftas antagligen ett sådant |
|                                   | festtåg – med deltagarna klädda i |
|                                   | historiska dräkter – som man      |
|                                   | kring sekelskiftet brukade        |
|                                   | anordna på Skansen vid firandet   |
|                                   | av olika minnesdagar; i detta     |
|                                   | fall ägnas festen minnet av       |
|                                   | Gustav Vasas intåg i Stockholm    |
|                                   | den 23 juni 1523                  |
+-----------------------------------+-----------------------------------+

Blåvinge finner Guldpudran

+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 195                               | Blåvinge                          |
|                                   |                                   |
|                                   | jfr nedan s. 198                  |
|                                   |                                   |
|                                   | guldpudra                         |
|                                   |                                   |
|                                   | Chrysosplenium alternifolium,     |
|                                   | vårväxt med oansenliga, gulgröna  |
|                                   | blommor och njurlika, naggade     |
|                                   | blad, vilken är tämligen allmän   |
|                                   | på fuktig, skuggig mark;          |
|                                   | guldpudrans växtplats utvisade    |
|                                   | enligt folktron förekomsten av    |
|                                   | källdrag                          |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 197                               | en av världens berömdaste män [–  |
|                                   | – – ] slog sin diamantstav i      |
|                                   | berget                            |
|                                   |                                   |
|                                   | Strindberg tänker på A. E.        |
|                                   | Nordenskiöld – se ovan s. 137     |
|                                   | vårkvällen etc. – som under       |
|                                   | 1890-talet bedrev framgångsrika   |
|                                   | försök att få dricksvatten genom  |
|                                   | att borra med diamantborr i       |
|                                   | urberget vid havsstranden         |
|                                   |                                   |
|                                   | som Moses, fick han klippan att   |
|                                   | ge vatten                         |
|                                   |                                   |
|                                   | anspelar på 4 Mosebok 20:11, »Och |
|                                   | Mose lyfte upp sin hand och slog  |
|                                   | på klippan med sin staf twå       |
|                                   | gånger, och mycket watten kom     |
|                                   | derutur [– – – ]» (cit. efter     |
|                                   | Gamla Testamentet, Stockholm      |
|                                   | 1878, A. L. Normans               |
|                                   | Förlags-Expedition)               |
|                                   |                                   |
|                                   | skolmästare                       |
|                                   |                                   |
|                                   | här: skollärare                   |
|                                   |                                   |
|                                   | klok gubbe                        |
|                                   |                                   |
|                                   | person som anses besitta ovanlig, |
|                                   | »hemlig» förmåga, t.ex. att bota  |
|                                   | sjukdomar, återfinna stulet eller |
|                                   | bortkommet gods, uppdaga gömda    |
|                                   | skatter                           |
|                                   |                                   |
|                                   | slagruta                          |
|                                   |                                   |
|                                   | grenklyka som används såsom       |
|                                   | (förment) hjälpmedel vid sökande  |
|                                   | efter bl.a. vattenådror i marken  |
|                                   |                                   |
|                                   | halp                              |
|                                   |                                   |
|                                   | (variantform) hjälpte             |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 198                               | blommor som Daggkåpan             |
|                                   |                                   |
|                                   | daggkåpan, Alchemilla vulgaris,   |
|                                   | har oansenliga, gröngula blommor  |
|                                   | liksom guldpudran                 |
|                                   |                                   |
|                                   | blad som Mandelblomman, vilken    |
|                                   | ock kallas Stenbräckan            |
|                                   |                                   |
|                                   | mandelblomman eller stenbräckan,  |
|                                   | Saxifraga granulata, (saxifraga   |
|                                   | latin ’som spränger sten’) har    |
|                                   | njurlika, naggade blad liksom     |
|                                   | guldpudran; jfr nedan s. 200      |
|                                   | stenbräckan spränger berg         |
|                                   |                                   |
|                                   | Rävmjölken [– – – ] är giftig     |
|                                   |                                   |
|                                   | rävmjölk revormstörel, Euphorbia  |
|                                   | helioscopia; om växten såras      |
|                                   | eller bryts, flyter en vit        |
|                                   | mjölksaft ut, som har en starkt   |
|                                   | retande effekt på slemhinnor, hud |
|                                   | och ögon                          |
|                                   |                                   |
|                                   | dragon                            |
|                                   |                                   |
|                                   | här: lätt beväpnad kavallerist    |
|                                   |                                   |
|                                   | blåvinge                          |
|                                   |                                   |
|                                   | dagfjäril tillhörande släktet     |
|                                   | Lycaena; den har sitt namn av att |
|                                   | ovansidan på hannarnas vingar är  |
|                                   | sidenglänsande blå (medan den på  |
|                                   | honornas är brun)                 |
|                                   |                                   |
|                                   | linblomman                        |
|                                   |                                   |
|                                   | Linum usitatissimum, odlat lin    |
|                                   | (spånadslin) som har stora, blå   |
|                                   | blommor                           |
+-----------------------------------+-----------------------------------+

+-----------------------------------+-----------------------------------+
|                                   | munspröt                          |
|                                   |                                   |
|                                   | känselspröt, antenn               |
|                                   |                                   |
|                                   | stoftsträng                       |
|                                   |                                   |
|                                   | ståndarsträng; del av ståndaren,  |
|                                   | blommans hanliga organ;           |
|                                   | ståndarsträngen uppbär            |
|                                   | ståndarknappen, som innesluter    |
|                                   | ståndarmjölet (pollenet)          |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 199                               | kråkris                           |
|                                   |                                   |
|                                   | kråkbär, Empetrum nigrum,         |
|                                   | nedliggande ris med barrlika blad |
|                                   | och blåsvarta, bärliknande        |
|                                   | stenfrukter                       |
|                                   |                                   |
|                                   | mjölon                            |
|                                   |                                   |
|                                   | Arctostaphylos uvaursi, mattlikt  |
|                                   | utbrett ris med övervintrande     |
|                                   | blad, klasar av vita eller        |
|                                   | rödlätta blommor och röda frukter |
|                                   |                                   |
|                                   | linnea                            |
|                                   |                                   |
|                                   | Linnaea borealis, ett krypande,   |
|                                   | ständigt grönt ris med små        |
|                                   | klocklika, ljusröda blommor; jfr  |
|                                   | ovan s. 90                        |
|                                   |                                   |
|                                   | jungfruvin                        |
|                                   |                                   |
|                                   | vildvin, Parthenocissus           |
|                                   | quinquefolia                      |
|                                   |                                   |
|                                   | kaprifolium                       |
|                                   |                                   |
|                                   | vildkaprifol, Lonicera            |
|                                   | periclymenum, eller               |
|                                   | trädgårdskaprifol, Lonicera       |
|                                   | caprifolium                       |
|                                   |                                   |
|                                   | clematis                          |
|                                   |                                   |
|                                   | växtsläkte av familjen            |
|                                   | Ranunculaceae, varav olika arter  |
|                                   | förekommer i Sverige              |
|                                   |                                   |
|                                   | murgrön                           |
|                                   |                                   |
|                                   | (variantform) murgröna, Hedera    |
|                                   | helix; ständigt grön buske med    |
|                                   | krypande eller klättrande stam,   |
|                                   | försedd med fäströtter            |
|                                   |                                   |
|                                   | naturens A-B-C-bok                |
|                                   |                                   |
|                                   | ABC-bok en typ av nybörjarbok i   |
|                                   | läsning; naturens [– – – ] bok    |
|                                   | jfr liber naturae, ’naturens      |
|                                   | bok’, formeluttryck för en        |
|                                   | föreställning om världen som ett  |
|                                   | diktverk skrivet av Gud, vilken   |
|                                   | kan ledas tillbaka till antiken   |
|                                   |                                   |
|                                   | känningar                         |
|                                   |                                   |
|                                   | här: kännetecken; jfr nedan s.    |
|                                   | 200 känne                         |
|                                   |                                   |
|                                   | gråpapper                         |
|                                   |                                   |
|                                   | en sorts mjukt, grovt papper som  |
|                                   | används vid pressning av växter   |
|                                   | för herbarier                     |
|                                   |                                   |
|                                   | liknar renens horn; kallas också  |
|                                   | renlav, och är renens viktigaste  |
|                                   | föda                              |
|                                   |                                   |
|                                   | renlav, Cladonia rangiferina, en  |
|                                   | 1/2–1 dm hög grålav som växer i   |
|                                   | rikt förgrenade tuvor; viktig för |
|                                   | renarnas vinterbete               |
|                                   |                                   |
|                                   | Islandslav [– – – ] begagna den i |
|                                   | bröstsjukdomar                    |
|                                   |                                   |
|                                   | islandslav även kallad            |
|                                   | islandsmossa, Cetraria islandica; |
|                                   | dess förnämsta beståndsdelar      |
|                                   | lichenin och isolichenin          |
|                                   | (lavstärkelse) kan utdragas genom |
|                                   | kokning och bildar då ett gelé    |
|                                   | (islandsmossgelé) som förr        |
|                                   | begagnades som medel mot          |
|                                   | lungsjukdomar                     |
|                                   |                                   |
|                                   | isblommor                         |
|                                   |                                   |
|                                   | blomliknande kristallformationer  |
|                                   | på fönsterruta som uppstår vid    |
|                                   | isbildning                        |
|                                   |                                   |
|                                   | väggmossa                         |
|                                   |                                   |
|                                   | växten Hylocomium parietinum, som |
|                                   | har sitt svenska namn av att den  |
|                                   | ofta har använts till tätning av  |
|                                   | springor i plank- eller timmerhus |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 200                               | mjölkört, Epilobium på latin      |
|                                   |                                   |
|                                   | mjölke, Epilobium angustifolium   |
+-----------------------------------+-----------------------------------+

+-----------------------------------+-----------------------------------+
|                                   | rododendron                       |
|                                   |                                   |
|                                   | växtsläkte av vilket olika arter  |
|                                   | förekommer i Sverige              |
|                                   |                                   |
|                                   | almen, vilken bara är en stor     |
|                                   | nässla                            |
|                                   |                                   |
|                                   | almen, Ulmus glabra, hör till     |
|                                   | familjen Ulmaceae, som är         |
|                                   | besläktad med familjen            |
|                                   | Urticaceae, nässelväxter          |
|                                   |                                   |
|                                   | växter [– – – ] naturen själv har |
|                                   | givit [– – – ] anvisningar om [–  |
|                                   | – – ] huru de skulle användas     |
|                                   |                                   |
|                                   | denna föreställning går närmast   |
|                                   | tillbaka på 1600- talsmystikern   |
|                                   | Jakob Böhme och hans skrift De    |
|                                   | signatura rerum (latin; ’Om       |
|                                   | tingens särmärke’)                |
|                                   |                                   |
|                                   | lintott                           |
|                                   |                                   |
|                                   | se nedan ten                      |
|                                   |                                   |
|                                   | stift                             |
|                                   |                                   |
|                                   | här: del av pistillen, blommans   |
|                                   | honliga organ, som utgår från     |
|                                   | fruktämnet och uppbär märket, där |
|                                   | pollen kan fastna och befrukta    |
|                                   | blomman; jfr ovan s. 198          |
|                                   | stoftsträng                       |
|                                   |                                   |
|                                   | blår                              |
|                                   |                                   |
|                                   | blånor korta och grova fibrer av  |
|                                   | bl.a. lin som avskilts från       |
|                                   | längre och finare fibrer vid      |
|                                   | beredningen                       |
|                                   |                                   |
|                                   | ten                               |
|                                   |                                   |
|                                   | del av sländan; när man spinner   |
|                                   | dras tråden från den på tenen     |
|                                   | virade lintotten (det kardade     |
|                                   | spånadslinet)                     |
|                                   |                                   |
|                                   | en liten snyltört kallad Binda    |
|                                   |                                   |
|                                   | åkerbinda, Polygonum convolvulus, |
|                                   | ett ogräs som slingrar sig kring  |
|                                   | andra växter                      |
|                                   |                                   |
|                                   | linvecklaren [– – – ] av bladen   |
|                                   | spinner han med sitt eget silke   |
|                                   |                                   |
|                                   | etc. linvecklare fjäril av        |
|                                   | familjen Tortricidae, vars larver |
|                                   | uppehåller sig på blad som de     |
|                                   | vecklar eller spinner samman      |
|                                   |                                   |
|                                   | linet ryckes                      |
|                                   |                                   |
|                                   | lin skördas genom att man rycker  |
|                                   | upp hela plantan                  |
|                                   |                                   |
|                                   | vallmon [– – – ] kan ge dödens    |
|                                   | snälla broder, sömnen             |
|                                   |                                   |
|                                   | av vallmo, Papaver somniferum,    |
|                                   | framställs opium, vilket bl.a.    |
|                                   | innehåller morfin; både opium och |
|                                   | rent morfin används medicinskt    |
|                                   | som smärtstillande och rogivande  |
|                                   | medel; »Sömnen är dödens broder»  |
|                                   | är ett talesätt efter Homeros     |
|                                   | (Iliaden 14:231)                  |
|                                   |                                   |
|                                   | känne                             |
|                                   |                                   |
|                                   | (dialekt) kännemärke; jfr ovan s. |
|                                   | 199 känningar                     |
|                                   |                                   |
|                                   | stenbräckan spränger berg         |
|                                   |                                   |
|                                   | stenbräckan växer i bergsskrevor  |
|                                   | och förefaller spränga            |
|                                   | stengrunden där den slagit rot;   |
|                                   | jfr ovan s. 198 blad som [– – – ] |
|                                   | Stenbräckan                       |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 201                               | nötskog                           |
|                                   |                                   |
|                                   | hasselskog                        |
|                                   |                                   |
|                                   | silverlind [– – – ] under den     |
|                                   | ligger en kopparorm               |
|                                   |                                   |
|                                   | kopparormen under silverlind är   |
|                                   | en folksagesymbol för något       |
|                                   | gåtfullt ruvande och              |
|                                   | hemlighetsfullt                   |
|                                   |                                   |
|                                   | spelade silverlinden              |
|                                   |                                   |
|                                   | spelade vinden i lövverket på     |
|                                   | silverlinden                      |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 202                               | bergrot                           |
|                                   |                                   |
|                                   | ett bergs nedersta parti eller    |
|                                   | fot                               |
|                                   |                                   |
|                                   | aptek                             |
|                                   |                                   |
|                                   | (talspråkligt) apotek             |
+-----------------------------------+-----------------------------------+

ÖVRIGA SAGOR

Pintorpa-fruns Julafton

+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 205                               | Pintorpa-frun                     |
|                                   |                                   |
|                                   | så kallas huvudpersonen i en      |
|                                   | spridd sägen om en elak slottsfru |
|                                   | som av den onde fördes till       |
|                                   | helvetet sedan hon tagit livet av |
|                                   | sin man och visat omänsklig       |
|                                   | hårdhet mot sina underlydande; se |
|                                   | Tillkomst och mottagande s. 292   |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 207                               | kammarherre                       |
|                                   |                                   |
|                                   | hovman som tjänstgör såsom        |
|                                   | uppvaktande hos kunglig person    |
|                                   |                                   |
|                                   | vid den vackraste gatan [– – – ]  |
|                                   | med [– – – ] utsikt över          |
|                                   | Djurgården                        |
|                                   |                                   |
|                                   | gatan här antagligen Strandvägen; |
|                                   | med Djurgården avses då Södra     |
|                                   | Djurgården, dvs. ön söder om      |
|                                   | Djurgårdsbrunnsviken och          |
|                                   | Djurgårdsbrunnskanalen; enbart    |
|                                   | »Djurgården» är den vanliga       |
|                                   | benämningen på denna ö            |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 208                               | segelgarn                         |
|                                   |                                   |
|                                   | starkt garn av lin eller hampa,   |
|                                   | ursprungligen till att sy segel   |
|                                   | med                               |
|                                   |                                   |
|                                   | gråpapper                         |
|                                   |                                   |
|                                   | se ovan s. 199                    |
|                                   |                                   |
|                                   | lyst för tredje gången            |
|                                   |                                   |
|                                   | lysning kungörelse från           |
|                                   | predikstolen att ett par ämnar    |
|                                   | ingå äktenskap; detta sker tre    |
|                                   | söndagar å rad i kyrkan i den     |
|                                   | församling där kvinnan är         |
|                                   | kyrkobokförd (skriven)            |
|                                   |                                   |
|                                   | kärleken skulle besegra allt      |
|                                   |                                   |
|                                   | efter amor vincit omnia (latin)   |
|                                   | ’kärleken besegrar allt’          |
|                                   | (Vergilius, Eclogae 10:69)        |
|                                   |                                   |
|                                   | gardinstängerna [– – – ] sågat    |
|                                   | bort ornamenten i ändarne         |
|                                   |                                   |
|                                   | gardinstångens ändar var ofta     |
|                                   | svarvade eller på annat sätt      |
|                                   | ornamenterade                     |
|                                   |                                   |
|                                   | blekselleri                       |
|                                   |                                   |
|                                   | Apium graveolens, varietet dulce, |
|                                   | växt vars bleka bladskaft används |
|                                   | som grönsak                       |
|                                   |                                   |
|                                   | strö                              |
|                                   |                                   |
|                                   | se ovan s. 11                     |
|                                   |                                   |
|                                   | cheminé                           |
|                                   |                                   |
|                                   | (av franska cheminée) ’eldstad’,  |
|                                   | ’öppen spis’; ’kakelugn’          |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 209                               | stoppade han i påsen              |
|                                   |                                   |
|                                   | här: ’höll han inne med’; jfr     |
|                                   | uttrycket »säga ordet ur påsen»,  |
|                                   | säga något rent ut                |
|                                   |                                   |
|                                   | lag sig i                         |
|                                   |                                   |
|                                   | lag (variantform) lade            |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 211                               | figurligt                         |
|                                   |                                   |
|                                   | bildligt, ej bokstavligt          |
|                                   |                                   |
|                                   | kontramandera                     |
|                                   |                                   |
|                                   | återkalla order                   |
|                                   |                                   |
|                                   | papperets vattenstämpel           |
|                                   |                                   |
|                                   | pappersbrukets »firmamärke»;      |
|                                   | förtunning i papperet i form av   |
|                                   | siffror, bokstäver eller olika    |
|                                   | mönster (t.ex. en bikupa) som     |
|                                   | syns tydligt först när man håller |
|                                   | papperet mot ljuset; se bild s.   |
|                                   | 291                               |
|                                   |                                   |
|                                   | spindelnät med en korsspindel     |
|                                   | mitt i                            |
|                                   |                                   |
|                                   | korsspindeln, Araneus diodema     |
+-----------------------------------+-----------------------------------+

+-----------------------------------+-----------------------------------+
|                                   | tus, som har fått sitt namn efter |
|                                   | ett av vita fläckar bildat kors   |
|                                   | på bakkroppen, spinner vertikala  |
|                                   | nät, som liknar hjul vars ekrar   |
|                                   | sammanbundits av tvärtrådar       |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 212                               | jungfru                           |
|                                   |                                   |
|                                   | här: tjänsteflicka                |
|                                   |                                   |
|                                   | expresskarl                       |
|                                   |                                   |
|                                   | karl från expressbyrå, ett slags  |
|                                   | stadsbudskontor, som man anlitade |
|                                   | för att få olika tjänster utförda |
|                                   |                                   |
|                                   | elektriska lågorna                |
|                                   |                                   |
|                                   | elektriska ljusen, lamporna       |
|                                   |                                   |
|                                   | överläst elakhet                  |
|                                   |                                   |
|                                   | påläst, överlagd elakhet          |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 213                               | gissnade                          |
|                                   |                                   |
|                                   | (variantform) gistnade blev otät  |
|                                   | genom sprickbildning i samband    |
|                                   | med uttorkning                    |
|                                   |                                   |
|                                   | maten ystade sig                  |
|                                   |                                   |
|                                   | ysta sig här: skära sig, klumpa   |
|                                   | sig                               |
|                                   |                                   |
|                                   | arsenikpiller                     |
|                                   |                                   |
|                                   | asiatiska piller; användes mot    |
|                                   | nervklenhet och en del fysiska    |
|                                   | svaghetstillstånd                 |
|                                   |                                   |
|                                   | en ringklocka ovanför deras säng  |
|                                   |                                   |
|                                   | jfr ovan s. 108 ringde han etc.   |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 214                               | gick hon in i hissen och drog i   |
|                                   | linan                             |
|                                   |                                   |
|                                   | i en hydrauliskt driven hiss      |
|                                   | reglerades trycket via            |
|                                   | kolvventilen med en lina          |
+-----------------------------------+-----------------------------------+

Anden i flaskan

+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 217                               | anden i flaskan                   |
|                                   |                                   |
|                                   | uttrycket brukar – skämtsamt – få |
|                                   | beteckna alkoholens berusande     |
|                                   | effekt                            |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 219                               | i flaskan satt en ande [– – – ]   |
|                                   | en gammal historia ur »Tusen och  |
|                                   | en natt»                          |
|                                   |                                   |
|                                   | i den orientaliska sagosamlingen  |
|                                   | Tusen och en natt (ca 800– 1200)  |
|                                   | ingår berättelsen om fiskaren,    |
|                                   | som finner en flaska med en       |
|                                   | innesluten ande, vars             |
|                                   | ursprungliga hot han avvärjer med |
|                                   | list och vilken därefter hjälper  |
|                                   | honom till välgång                |
|                                   |                                   |
|                                   | tryckt i år                       |
|                                   |                                   |
|                                   | vanlig tidsangivelse på av        |
|                                   | trycket utgivna folkliga visor o. |
|                                   | likn.                             |
|                                   |                                   |
|                                   | stadskällare                      |
|                                   |                                   |
|                                   | källare här: restaurang, krog     |
|                                   |                                   |
|                                   | spiritus familiaris               |
|                                   |                                   |
|                                   | (latin) ’familjeande’;            |
|                                   | föreställningen om en skyddsande  |
|                                   | för familjen hör hemma i romersk  |
|                                   | religion                          |
|                                   |                                   |
|                                   | ritare                            |
|                                   |                                   |
|                                   | här: tecknare                     |
|                                   |                                   |
|                                   | Vad tror du en sup skulle kosta   |
|                                   | [– – – ] ett öre                  |
|                                   |                                   |
|                                   | priset för en sup torde vid       |
|                                   | seklets början ha varit 15–20 öre |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 220                               | köping                            |
|                                   |                                   |
|                                   | mindre, småstadsliknande samhälle |
|                                   |                                   |
|                                   | ringa hydda                       |
|                                   |                                   |
|                                   | hydda här: boning                 |
|                                   |                                   |
|                                   | staden Ypsilon                    |
|                                   |                                   |
|                                   | ’staden Y’ (den grekiska          |
|                                   | bokstaven ypsilon motsvarar vårt  |
|                                   | Y)                                |
+-----------------------------------+-----------------------------------+

+-----------------------------------+-----------------------------------+
|                                   | demokraternas och silvermännens   |
|                                   | kandidat                          |
|                                   |                                   |
|                                   | demokrater här: politiskt parti i |
|                                   | USA; silvermännen syftar på       |
|                                   | anhängare av fri silvermyntning,  |
|                                   | en stridsfråga i amerikansk       |
|                                   | inrikespolitik mot slutet av      |
|                                   | 1800-talet; det demokratiska      |
|                                   | partiet tog ställning för fri     |
|                                   | utmyntning av silver i            |
|                                   | presidentvalskampanjen 1896       |
|                                   |                                   |
|                                   | cottage                           |
|                                   |                                   |
|                                   | (engelska) ’litet hus’,’stuga’    |
|                                   |                                   |
|                                   | i Nebraska på 66:e breddgraden    |
|                                   | och 2 000 meter över havet        |
|                                   |                                   |
|                                   | delstaten Nebraska i USA är       |
|                                   | belägen mellan 40:e och 43:e      |
|                                   | breddgraden; dess högsta punkt    |
|                                   | ligger omkr. 1600 meter över      |
|                                   | havet                             |
|                                   |                                   |
|                                   | licentiat                         |
|                                   |                                   |
|                                   | (i Sverige) person som vid        |
|                                   | universitet eller högskola avlagt |
|                                   | licentiatexamen, vilken           |
|                                   | berättigade till disputation (för |
|                                   | doktorsgraden)                    |
|                                   |                                   |
|                                   | antivivisektionsförening          |
|                                   |                                   |
|                                   | förening för motståndare till     |
|                                   | vetenskapliga försök på levande   |
|                                   | djur                              |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 221                               | prinsen av Wales                  |
|                                   |                                   |
|                                   | se ovan s. 26                     |
|                                   |                                   |
|                                   | president Kingsley                |
|                                   |                                   |
|                                   | någon amerikansk president med    |
|                                   | detta namn har ej funnits; jfr    |
|                                   | emellertid McKinley, president    |
|                                   | 1897–1901                         |
|                                   |                                   |
|                                   | rådstuarkivet                     |
|                                   |                                   |
|                                   | rådstu rådstuga, rådhus           |
|                                   |                                   |
|                                   | Alleghanybergen                   |
|                                   |                                   |
|                                   | del av bergskedjan Appalacherna   |
|                                   | som ligger i delstaterna          |
|                                   | Pennsylvania och West Virginia    |
|                                   |                                   |
|                                   | Michigan                          |
|                                   |                                   |
|                                   | delstat i mellersta USA           |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 222                               | protestera arvet                  |
|                                   |                                   |
|                                   | protestera här: förklara ogiltigt |
|                                   |                                   |
|                                   | kammarrätten                      |
|                                   |                                   |
|                                   | en för hela riket gemensam,       |
|                                   | administrativ domstol som lyder   |
|                                   | under finansdepartementet         |
|                                   |                                   |
|                                   | interpellera                      |
|                                   |                                   |
|                                   | här: framföra en interpellation,  |
|                                   | en fråga utanför riksdagens       |
|                                   | ordinarie föredragningslista som  |
|                                   | ställs till statsråd av           |
|                                   | riksdagsledamot                   |
|                                   |                                   |
|                                   | kunglig proposition               |
|                                   |                                   |
|                                   | här: förslag om beslut från       |
|                                   | Kungl. Maj:t, regeringen, till    |
|                                   | riksdagen                         |
|                                   |                                   |
|                                   | ministär                          |
|                                   |                                   |
|                                   | samtliga ministrar i en regering  |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 223                               | ankarsmedja                       |
|                                   |                                   |
|                                   | eg. smedja där ankaren            |
|                                   | tillverkas; här (med syftning på  |
|                                   | ankarsmedjan i Karlskrona, som    |
|                                   | användes som                      |
|                                   | straffarbetsanstalt): fängelse,   |
|                                   | straffanstalt                     |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 224                               | Homunculus                        |
|                                   |                                   |
|                                   | liten människovarelse som ansågs  |
|                                   | kunna frambringas med magins      |
|                                   | eller alkemins hjälp              |
|                                   |                                   |
|                                   | Cunard-linjen                     |
|                                   |                                   |
|                                   | Cunard Line Cunard Steam-Ship Co. |
|                                   | Ltd, engelskt rederi som innehade |
|                                   | många av Atlantens snabbaste och  |
|                                   | mest kända passagerarfartyg       |
+-----------------------------------+-----------------------------------+

ETT UTMÖNSTRAT TEXTPARTI I GULLHJÄLMARNE I ÅLLEBERG

+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 298                               | lika många kungar hade vi som     |
|                                   | landshövdingar nu                 |
|                                   |                                   |
|                                   | före det svenska rikets enande    |
|                                   | var olika landsdelar              |
|                                   | självständiga med egna härskare;  |
|                                   | landshövding chef för styrelsen   |
|                                   | över vart och ett av rikets 24    |
|                                   | län                               |
|                                   |                                   |
|                                   | Frankerriket                      |
|                                   |                                   |
|                                   | den statsbildning mellan Rhen och |
|                                   | atlantkusten som uppstod genom    |
|                                   | frankernas erövring av det        |
|                                   | romerska Gallien i slutet av      |
|                                   | 400-talet                         |
|                                   |                                   |
|                                   | Karl den Stores son               |
|                                   |                                   |
|                                   | Ludvig den fromme (död 840)       |
|                                   | efterträdde som kejsare sin far   |
|                                   | Karl den store (död 814)          |
|                                   |                                   |
|                                   | en kristen präst som hette Oskar  |
|                                   | eller Ansgar (vilket är samma     |
|                                   | namn)                             |
|                                   |                                   |
|                                   | den frankiske munken Ansgar       |
|                                   | utsändes av kejsaren som          |
|                                   | missionär till Danmark varifrån   |
|                                   | han 829–30 företog en             |
|                                   | missionsresa till Birka i         |
|                                   | svearnas land; ett andra besök i  |
|                                   | Birka skedde ca 852; namnen Oskar |
|                                   | och Ansgar har båda germanskt     |
|                                   | ursprung och äger samma           |
|                                   | grundbetydelse                    |
|                                   |                                   |
|                                   | blev vi kristna människor,        |
|                                   | Vessköttarne först                |
|                                   |                                   |
|                                   | den förste kristne kungen i       |
|                                   | Sverige var Olof Skötkonung       |
|                                   | (omkr. 1000) som enligt           |
|                                   | traditionen döptes vid Husaby vid |
|                                   | Kinnekulle i Västergötland; han   |
|                                   | befrämjade inrättandet av landets |
|                                   | första biskopssäte i Skara, vars  |
|                                   | förste innehavare blev biskop     |
|                                   | över hela landet; vesskötte       |
|                                   | västgöte                          |
|                                   |                                   |
|                                   | blev Sverige slutligen ett rike   |
|                                   | under en kung och det var anno    |
|                                   | 1161. I samma veva nästan fick vi |
|                                   | Ärkebiskop i Uppsala              |
|                                   |                                   |
|                                   | se ovan s. 189                    |
|                                   |                                   |
|                                   | Ett andligt frälsestånd uppstod   |
|                                   | 1248 och ett världsligt frälse    |
|                                   | 1280                              |
|                                   |                                   |
|                                   | frälse här: samhällsgrupp befriad |
|                                   | från skatt till kronan;           |
|                                   | skattebefrielse för kyrkans jord  |
|                                   | medgavs i Sverige genom ett 1281  |
|                                   | utfärdat privilegiebrev (1248     |
|                                   | påbjöds celibat för prästerskapet |
|                                   | genom ett beslut på Skänninge     |
|                                   | möte); världsligt frälse tillkom  |
|                                   | i Sverige genom Alsnö stadga 1280 |
|                                   |                                   |
|                                   | Folkungaätten                     |
|                                   |                                   |
|                                   | benämning på den dynasti som      |
|                                   | regerade i Sverige 1250–1363, i   |
|                                   | Norge 1319–87 och i Danmark       |
|                                   | 1376–87                           |
|                                   |                                   |
|                                   | lagarne samlades                  |
|                                   |                                   |
|                                   | de olika landskapslagarna         |
|                                   | nedtecknades under 1200- och      |
|                                   | 1300-talen; en enhetlig lag för   |
|                                   | hela riket tillkom på 1340- talet |
|                                   | (Magnus Erikssons allmänna        |
|                                   | landslag); ungefär samtidigt      |
|                                   | tillkom också en lag som gällde   |
|                                   | för alla städer                   |
|                                   |                                   |
|                                   | genom Kalmarunionen tyskar kommo  |
|                                   | på tronen                         |
|                                   |                                   |
|                                   | Kalmarunionen kallas den nordiska |
|                                   | trestatsunion som etablerades     |
|                                   | 1389 till följd av att            |
+-----------------------------------+-----------------------------------+

+-----------------------------------+-----------------------------------+
|                                   | Margareta, dotter till den danske |
|                                   | kungen Valdemar Atterdag, genom   |
|                                   | sin son Olofs död 1387 ärvt       |
|                                   | arvsanspråk på alla de tre        |
|                                   | nordiska länderna; Erik av        |
|                                   | Pommern kröntes som Margaretas    |
|                                   | efterträdare i Kalmar 1397, men   |
|                                   | först efter hennes död 1412 fick  |
|                                   | han den faktiska regeringsmakten; |
|                                   | han avsattes 1439; 1440–48 var    |
|                                   | Kristofer av Bayern kung          |
|                                   |                                   |
|                                   | Under en sådan ussling fick vi [– |
|                                   | – – ] vår första ståndsriksdag    |
|                                   | 1359                              |
|                                   |                                   |
|                                   | om riksmötet 1359 se ovan s. 189; |
|                                   | vid denna tid regerade Magnus     |
|                                   | Eriksson av Folkungaätten         |
+-----------------------------------+-----------------------------------+
| 299                               | Pommerinkaren                     |
|                                   |                                   |
|                                   | Pomraren; syftar på Erik av       |
|                                   | Pommern                           |
|                                   |                                   |
|                                   | reste Engelbrekt hela Svenska     |
|                                   | folket                            |
|                                   |                                   |
|                                   | en folkresning under              |
|                                   | bergfrälsemannen Engelbrekt       |
|                                   | Engelbrektsson (mördad 1436)      |
|                                   | började 1434                      |
|                                   |                                   |
|                                   | Sten Sture den äldres systersons  |
|                                   | son som bar en Vase i vapnet      |
|                                   |                                   |
|                                   | Gustav Vasa (riksföreståndare     |
|                                   | 1521, kung 1523–1560) var sonson  |
|                                   | till Sten Sture d.ä:s syster      |
|                                   | Birgitta; vase (heraldisk term)   |
|                                   | bild (en sädeskärve) i Vasaättens |
|                                   | vapen                             |
|                                   |                                   |
|                                   | Danske Tyrannen                   |
|                                   |                                   |
|                                   | Kristian II, kung i Danmark och   |
|                                   | Norge 1513–23, i Sverige 1520–21; |
|                                   | anstiftade 1520 »Stockholms       |
|                                   | blodbad» vilket gav honom         |
|                                   | epitetet »Tyrann»                 |
|                                   |                                   |
|                                   | lösgjorde vårt land [– – – ] från |
|                                   | Rom 1527, indrog kyrkogodsen till |
|                                   | kronan                            |
|                                   |                                   |
|                                   | besluten på riksdagen i Västerås  |
|                                   | 1527 medförde att den svenska     |
|                                   | kyrkan frigjordes från påvens     |
|                                   | överhöghet; bland annat beslöts   |
|                                   | att kyrkogods skulle överföras    |
|                                   | till kronan                       |
|                                   |                                   |
|                                   | sönerna                           |
|                                   |                                   |
|                                   | Erik XIV, Johan III och Karl IX   |
|                                   |                                   |
|                                   | sonsonen                          |
|                                   |                                   |
|                                   | Gustav II Adolf                   |
|                                   |                                   |
|                                   | satte [– – – ] ordning på Riksdan |
|                                   | genom en författning av 1617, och |
|                                   | på Regeringen 1634                |
|                                   |                                   |
|                                   | syftar på 1617 års                |
|                                   | riksdagsordning och på 1634 års   |
|                                   | regeringsform                     |
|                                   |                                   |
|                                   | Reduktionen                       |
|                                   |                                   |
|                                   | här: den serie åtgärder genom     |
|                                   | vilka jordegendomar och räntor    |
|                                   | (skatter på jord) som avsöndrats  |
|                                   | från kronan återfördes till denna |
|                                   |                                   |
|                                   | infördes Enväldet                 |
|                                   |                                   |
|                                   | se ovan s. 189                    |
|                                   |                                   |
|                                   | Indelningsverket                  |
|                                   |                                   |
|                                   | i vid bemärkelse ett              |
|                                   | administrativt system för         |
|                                   | hantering av statens inkomster    |
|                                   | och utgifter; indelning här:      |
|                                   | bestämda statliga inkomster       |
|                                   | anvisade för att täcka bestämda   |
|                                   | utgifter; det militära            |
|                                   | indelningsverket var en           |
|                                   | organisation för att hålla en     |
|                                   | stående armé och bemanna          |
|                                   | örlogsflottan                     |
|                                   |                                   |
|                                   | skottet vid Fredrikshall 1718     |
|                                   |                                   |
|                                   | Karl XII dödades av ett skott     |
|                                   | 1718 vid fästningen Fredriksten i |
|                                   | den norska staden Fredrikshald    |
|                                   | (från 1928 kallad Halden)         |
+-----------------------------------+-----------------------------------+

+-----------------------------------+-----------------------------------+
|                                   | Frihetstiden                      |
|                                   |                                   |
|                                   | se ovan s. 189                    |
|                                   |                                   |
|                                   | Mössorna under Arvid Horn och     |
|                                   | Hattarne under Gyllenborg         |
|                                   |                                   |
|                                   | mössorna mösspartiet, politiskt   |
|                                   | parti under 1700-talet vars       |
|                                   | anhängare ursprungligen kallades  |
|                                   | nattmössor, ett smädenamn på dem  |
|                                   | som företrädde en annan politik   |
|                                   | än den hattarna, hattpartiet,     |
|                                   | stod för under samma period;      |
|                                   | Arvid Horn, mösspartiet, avgick   |
|                                   | som kanslipresident 1738 och      |
|                                   | efterträddes av Carl Gyllenborg,  |
|                                   | hattpartiet                       |
|                                   |                                   |
|                                   | statskuppen 1772, då Fredrik den  |
|                                   | Stores systerson tog hand om      |
|                                   | styrelsen                         |
|                                   |                                   |
|                                   | statskuppen 1772 se ovan s. 189;  |
|                                   | den preussiske kungen Fredrik den |
|                                   | stores syster Lovisa Ulrika var   |
|                                   | mor till Gustav III               |
|                                   |                                   |
|                                   | högstdensamme                     |
|                                   |                                   |
|                                   | förutnämnde (syftande på furstlig |
|                                   | person)                           |
|                                   |                                   |
|                                   | gjorde sig [– – – ] enväldig 1789 |
|                                   |                                   |
|                                   | se ovan s. 189                    |
|                                   |                                   |
|                                   | Adlersparre gjorde revolution     |
|                                   | 1809, avsatte kungen och lät Hans |
|                                   | Järta göra en konstitution        |
|                                   |                                   |
|                                   | se ovan s. 189                    |
|                                   |                                   |
|                                   | fransk Marskalk på tronen         |
|                                   |                                   |
|                                   | Karl XIV Johan (kung 1818–44) var |
|                                   | fransman till börden och hette    |
|                                   | ursprungligen Jean Baptiste       |
|                                   | Bernadotte; 1804 utnämndes han    |
|                                   | till marskalk av Frankrike        |
|                                   |                                   |
|                                   | 1866 upphävdes de fyra stånden av |
|                                   | Gripenstedt och De Geer           |
|                                   |                                   |
|                                   | 1866 ersattes fyrståndsriksdagen  |
|                                   | av tvåkammarriksdagen; Johan      |
|                                   | August Gripenstedt var            |
|                                   | finansminister 1856–66 och Louis  |
|                                   | De Geer justitiestatsminister     |
|                                   | 1858–70                           |
|                                   |                                   |
|                                   | grundskatter                      |
|                                   |                                   |
|                                   | sammanfattande benämning på de    |
|                                   | ordinarie skatter som från        |
|                                   | medeltiden till 1903 var lagda på |
|                                   | en jordegendom                    |
|                                   |                                   |
|                                   | nu har vi åter en [– – – ] Oskar  |
|                                   |                                   |
|                                   | Oskar II, kung 1872–1907          |
+-----------------------------------+-----------------------------------+

Strindbergs egen förklaring i bild och text av ordet »grusharpa» på ett
brevkort till översättaren Emil Schering med mottagningsstämpel i Berlin
5 januari 1904 (Kungl. Bibl.). Sieb är det tyska ordet för ’sikt’ eller
’såll’. Jfr förklaringen av grusharpa på s. 319 (till s. 97) och
Tillkomst och mottagande s. 264.

KOMMENTARER

  ----------------------------------------------------- -----
  Tillkomst och mottagande                              227
  Ett utmönstrat textparti i Gullhjälmarne i Ålleberg   298
  Ordförklaringar                                       300
  ----------------------------------------------------- -----

Östermalm 1903. Utsnitt ur »Plan över Stockholm», 1903 (Kungl. Bibl.).

Converted and published on https://SamoLit.com/