Selma Lagerlöf

Herr Arnes penningar

En e-bok från Litteraturbanken.se (The Swedish Literature Bank), baserad
på följande tryckta utgåva: Iduns redaktion, Stockholm 1903.

I Solberga prästgård.

I.

På den tiden, då kung Fredrik den andre af Danmark regerade öfver
Bohuslän, bodde i Marstrand en fattig fiskmånglare, som hette Torarin.
Han var en så svag och ringa man, hans ena arm var lam, så att han dugde
hvarken till fiske eller rodd. Han kunde inte vinna sitt uppehälle på
sjön som alla andra skärgårdskarlar, utan han for omkring och sålde
saltad och torkad fisk till folk på landbacken. Han var ej hemma många
dagar på året, han reste jämt från by till by med sitt fisklass.

En februaridag, då det led mot skymningen, kom Torarin åkande på vägen,
som från Kunghäll ledde upp till Solberga socken. Det var alldeles
ödsligt och folktomt på vägen, men Torarin behöfde ej därför hålla sig
tyst. Han hade bredvid sig på lasset, en fullgod vän, med hvilken han
kunde språka. Det var en liten svart hund med yfvig päls, som Torarin
kallade Grim. Han låg mestadels stilla med hufvudet nedtryckt mellan
benen och bara blinkade åt allt hvad husbonden sade. Men om han fick
höra något, som ej behagade honom, så reste han sig upp på lasset, satte
nosen i vädret och tjöt värre än en ulf.

»Nu skall jag berätta för dig, Grim, min hund,» sade Torarin, »att i dag
har jag fått höra stora nyheter. Både i Kunghäll och i Kareby talade de
om för mig, att hafvet hade frusit. Det har varit vackert och lugnt
väder nu en tid, det vet du bäst, som varit ute alla dagar, och hafvet
lär ha lagt sig inte blott i vikar och sund, utan långt utåt Kattegatt.
Det finns ingen väg för båtar och skepp nu mellan skären, det är bara
stark, hård is öfver allt, och nu kan man köra med häst och släde ända
ut till Marstrand och Paternosterskären.»

Allt detta hörde hunden, och det tycktes ej misshaga honom. Han låg
stilla och blinkade åt Torarin.

»Vi hafva inte synnerligt mycket fisk kvar här på lasset,» sade Torarin
liksom öfvertalande. »Hvad skulle du säga om att vika af vid nästa
vägskäl och fara västerut mot hafvet? Vi fara förbi Solberga kyrka och
ned på Ödsmålskil och sedan tror jag inte, att det är stort mer än fem
fjärdingars väg till Marstrand. Det vore en stor sak att kunna komma hem
en gång, utan att behöfva begagna hvarken båt eller färja.»

De åkte fram öfver den långa Kareby hed, och fastän det varit lugnt
väder hela dagen, kom ett kallt drag strykande fram öfver heden och
gjorde färden obehaglig.

»Det kan synas vekligt att fara hem så här midt i bästa arbetstiden,»
sade Torarin och slog ut med armarne för köldens skull. »Men vi hafva
dock legat ute på vägen flere veckor, du och jag, och kunna väl behöfva
att få sitta hemma ett par dagar och smälta kylan ur kroppen.»

Då hunden alltjämt låg stilla, tycktes Torarin bli mer säker på sin sak,
och han fortfor i glädtigare ton:

»Nu har mor suttit ensam hemma i stugan i flere dagar. Hon längtar nog
efter att få träffa oss. Och i Marstrand går det stort till nu på
vintern. Gator och gränder, Grim, äro fulla af främmande fiskare och
köpmän. I sjöbodarna hålles det dans hvarje kväll. Och så mycket öl, som
flödar på krogen! Det kan du aldrig begripa.»

Då Torarin sade detta, böjde han sig ned öfver hunden för att se efter,
om han hörde på hvad han sade honom.

Men då hunden låg där alldeles vaken och inte gjorde något tecken till
missnöje, vek Torarin af på första väg, som ledde västerut mot hafvet.
Han klatschade till hästen med tömlyckan och lät det gå raskt undan.

»Eftersom vi fara förbi Solberga prästgård,» sade Torarin, »skall jag
väl taga in där och fråga öm det är säkert, att isen bär ända ut till
Marstrand. Där måtte de väl ha reda på den saken.»

Torarin hade sagt detta med låg röst, utan att tänka på om hunden hörde
honom eller icke. Men knappt voro orden sagda, förrän hunden reste sig
på lasset och upphäfde ett förfärligt tjut.

Hästen gjorde ett språng åt sidan och äfven Torarin blef skrämd och såg
sig om för att se, om det kom ulfvar jagande efter honom. Men då han
fann, att det var Grim, som tjöt, försökte han lugna honom.

»Käre,» sade han till honom, »hur många gånger hafva ej du och jag åkt
in på Solberga prästgård! Inte vet jag, om herr Arne har någon reda på,
hur det är med isen, men det är jag viss om, att han ger oss en god
kvällsvard, innan vi skola börja vår sjöresa.»

Men hans ord kunde ej lugna hunden. Han satte upp nosen och tjöt allt
hiskligare.

Då var det ej långt ifrån, att Torarin kände sig hemsk till mods. Det
hade nu blifvit nästan mörkt, men Torarin kunde dock se Solberga kyrka
och den vida slätten där omkring, som låg skyddad af breda skogshöjder
åt landsidan och af runda, skoglösa klippkullar åt hafvet till. Där han
åkte fram alldeles ensam på den vida, hvita slätten, tyckte han sig vara
ett ringa och litet kryp, men från de mörka skogarna och de ödsliga
bergkullarna ryckte det ut stora odjur och troll af alla slag, som
vågade sig ut på öppen mark, sedan det blifvit mörkt. Och på hela
slätten fanns ingen annan, som de kunde kasta sig öfver än den fattige
Torarin.

Men på samma gång försökte han att tysta på hunden.

»Käre, hvad har du emot herr Arne? Han är den rikaste man i landet. Han
är högättad, och om han inte hade varit präst, skulle han ha blifvit en
stor höfding.»

Men inte kunde han med detta få hunden att tiga. Då brast Torarins
tålamod, så att han tog hunden vid nackskinnet och kastade honom ned
från lasset. .

Hunden följde ej efter honom, då han for vidare, utan stod stilla på
vägen och tjöt ända tills Torarin körde in genom ett mörkt porthvalf och
kom in på prästboställets gård, hvilken var omgifven af fyra långa
längor af låga trähus.

II.

I Solberga prästgård satt prästen, herr Arne, och åt aftonvard i kretsen
af allt sitt husfolk. Det var ingen främmande närvarande utom Torarin.

Prästen var en gammal, hvithårig man, men han var dock ännu kraftig och
reslig. Han hade sin hustru sittande bredvid sig. Henne hade åren farit
illa med. Hennes hufvud och händer skälfde, och hon var nästan döf. På
andra sidan om herr Arne satt hjälpprästen. Han var ung och blek och
hade ett bekymradt utseende, som om han ej kunnat bära all den lärdom
han hade insamlat under studieåret i Wittenberg.

Dessa tre sutto öfverst vid bordet liksom en smula för sig själfva.
Nedom dem sutto Torarin och sedan tjänarna. Dessa voro också gammalt
folk. Det fanns tre drängar, de voro kala i hufvudet, ryggarna voro
böjda, och ögonen blinkade och runno. Pigorna voro ej flere än två. De
voro något yngre och raskare än drängarna, men de tycktes dock bräckliga
och fulla af ålderdomskrämpor.

Allra längst nere vid bordet sutto två barn. Den ena var herr Arnes
sondotter, hon var ej mer än fjorton år. Hon var ljushårig och
spädlemmad, ansiktet var ej färdigt än, men hon såg ut att kunna bli
fager. Hon hade en annan liten jungfru bredvid sig. Det var en fattig,
som var fader- och moderlös och alltid lefde i prästgården. De båda
sutto tätt intill hvarandra på bänken, och det såg ut att råda stor
vänskap mellan dem.

Alla dessa sutto och åto under djupaste tystnad. Torarin såg från den
ene till den andre, men ingen hade lust att tala under måltiden. Alla de
gamla tänkte för sig själfva: Det är en stor sak att få mat och ej
behöfva lida nöd eller svälta som vi gjort många gånger under vår
lefnad. Medan vi äta, böra vi ej tänka på annat än att tacka Gud för
hans godhet.

Då Torarin ej hade någon att tala med, vandrade hans blickar uppåt och
nedåt rummet. Han kastade ögonen från den stora ugnen, som var uppmurad
i många afsatser nere vid ingångsdörren, till den höga himmelssängen,
som stod i bortersta hörnet af rummet. Han blickade från de väggfasta
bänkarna, som löpte rundtom rummet, upp till vindhålet i taket, genom
hvilket röken drog ut och vinterkölden strömmade in.

Då Torarin fiskmånglare, som bodde i den minsta och fattigaste stuga i
skärgården, såg på allt detta, tänkte han: Om jag vore en storman som
herr Arne, då skulle jag ej nöja mig med att bo i en urgammal stuga med
endast ett rum. Jag skulle bygga mig hus med höga gaflar och många rum,
såsom borgmästarna och rådmännen göra inne i Marstrand.

Men oftast kastade Torarin sina blickar till en stor kista af ek, som
stod vid foten af himmelssängen. Han såg så ofta på den, därför att han
visste, att herr Arne i den förvarade alla sina silfverpenningar, och
han hade hört, att de voro så många, att de fyllde kistan ända upp till
randen.

Och Torarin, som var så fattig, att han nästan aldrig hade en
silfverslant i sin ficka, sade till sig själf: Jag vill ändå ej ha de
här pengarna. De säga, att herr Arne har tagit dem ur de stora klostren,
som funnos här i landet förr i världen, och att de gamla munkarna hafva
spått, att dessa pengar skola bringa honom hans olycka.

Just som Torarin satt med dessa tankar, såg han den gamla husmodern
sätta upp handen till örat för att höra bättre. Därpå vände hon sig till
herr Arne och frågade honom: »Hvarför slipa de knifvar på Branehög?»

Det var en så stor tystnad i rummet, att då den gamla kvinnan frågade
detta, ryckte alla till och blickade skrämda upp. Då de sågo, att hon
satt och lyssnade efter något, höllo de sina skedar stilla och
ansträngde sig för att höra.

Det var alldeles dödstyst i stugan en stund, men därunder blef den gamla
kvinnan allt mer och mer orolig. Hon lade handen på herr Arnes arm och
frågade honom: »Jag vet inte hvarför de i denna kväll slipa så långa
knifvar på Branehög?»

Torarin såg, att herr Arne strök henne öfver handen för att lugna henne.
Men han brydde sig ej om att svara, utan han åt lugnt som förut.

Den gamla kvinnan fortfor att sitta och lyssna. Hon fick tårar i ögonen
af förfäran, och hennes händer och hufvud skälfde allt häftigare.

Då började de båda små jungfrurna, som sutto vid bordsändan, att gråta
af ängslan.

»Kan ni inte höra, hur det skrapar och filar?» frågade den gamla. »Kan
ni inte höra, hur det hväser och gnisslar?»

Herr Arne satt stilla och strök sin hustru öfver handen. Så länge som
han teg, vågade ingen annan yttra ett ord.

Men alla trodde, att den gamla husmodern hörde något, som var förfärligt
och olycksbringande. Alla kände, att blodet stelnade i deras ådror. Det
var ingen vid bordet, som mera förde en bit mat till munnen, utom den
gamle herr Arne själf.

De tänkte på att den gamla husmodern var den, som i många år hade dragit
omsorg om hemmet. Hon hade alltid stannat hemma vid gården och med
klokhet och ömhet vakat öfver barn och tjänare, öfver gods och boskap,
så att allt frodats. Nu var hon utnött och utgammal, men det var dock
visst, att hon före någon annan skulle märka, om en fara hotade gården.

Den gamla kvinnan blef allt mer och mer förskrämd. Hon knäppte sina
händer, och i sin hjälplöshet började hon gråta så svårt, att tårarna
föllo stora ned för de skrumpna kinderna.

»Spörjer du intet därom, Arne Arneson, att jag är så rädd?» klagade hon.

Herr Arne lutade sig nu ned till henne och sade: »Jag vet ej hvad det
är, som skrämmer dig.»

»Jag är rädd för de långa knifvarna, som de slipa på Branehög,» sade
hon.

»Hur kan du höra, att de slipa knifvar på Branehög?» sade herr Arne och
log. »Den gården ligger ju en fjärdingsväg härifrån. Tag du åter skeden
i hand och låt oss sluta vår aftonvard!»

Den gamla försökte att kufva sin förfäran. Hon tog sin sked och förde
den till mjölkskålen, men därvid darrade handen så, att alla hörde hur
skeden slamrade mot kanten. Hon lade genast ned den tillbaka. »Hur kan
jag äta?» sade hon. »Hör jag ej, hur det gnisslar? Hör jag ej, hur det
filar?»

I detsamma sköt herr Arne från sig mjölkskålen och knäppte sina händer.
Alla de andra gjorde detsamma, och hjälpprästen började läsa bordsbönen.

Då denna var slutad, såg herr Arne ned på dem, som sutto utmed bordet,
och då han märkte, att de voro bleka och förskrämda, vredgades han.

Han började tala med dem om de tider, då han nyss hade kommit till
Bohuslän för att predika den lutherska läran. Då hade han och hans
tjänare måst fly för de påfviske som jagade vilddjur. »Ha vi ej sett
fiender ligga i bakhåll för oss, då vi drogo till Guds hus? Hafva vi ej
varit bortdrifna ur prästgården och hafva vi ej måst draga till skogen
som fredlösa? Anstår det oss att bli öfver oss gifna och förlora modet
för ett ondt varsel?»

Då herr Arne talade, såg han ut som en kämpe, och de andra fingo nytt
mod vid att höra honom.

Det är ju sant, tänkte de. Gud har skyddat herr Arne i de största faror.
Han håller sin hand öfver honom. Han låter ej sin tjänare förgås.

III.

Då Torarin for ut på vägen, kom hans hund Grim emot honom och hoppade
upp på lasset. Då Torarin såg, att hunden väntade utanför prästgården,
blef han orolig på nytt. »Käre, hvarför står du här i porten hela
kvällen? Hvarför går du inte in i stugen och får dig kvällsvard?» sade
han till hunden. »Kan något ondt förestå herr Arne? Det är törhända
sista gången jag sett honom. Men äfven en sådan kämpe som han måste väl
en gång dö. Han är väl nära nittio år gammal.»

Han styrde hästen in på en väg, som förbi gården Branehög förde ned på
Ödsmålskil.

Då han kom fram till Branehög, såg han, att där stodo slädar på gården
och att ljussken gled ut genom de förstängda gluggarna i väggen.

Då sade Torarin till Grim: »Här är folk ännu uppe. Jag vill köra in och
fråga, om de i kväll hafva slipat knifvar här på gården.»

Han körde in på gårdsplanen, men då han öppnade dörren till stugan, såg
han, att därinne hölls gästabud. På bänkarna längs med väggarna sutto
gamla karlar och drucko öl, och på golfvet gingo de unga och lekte och
sjöngo.

Torarin såg genast, att ingen här tänkte på att göra sina vapen i
ordning till att utföra blodsdåd. Han slog igen dörren och ville gå sin
väg, men värden kom efter honom. Han bad Torarin, att han skulle stanna,
då han nu en gång var ditkommen och drog in honom i stugan.

Torarin satt en god stund i stor trefnad och språkade med bönderna. De
voro mycket uppspelta, och Torarin var glad åt att få slå alla mörka
tankar bort ur hågen.

Men Torarin var ej den ende, som kom sent på gästabudet den kvällen.
Långt efteråt stego en man och en kvinna in genom dörren. De voro
torftigt klädda, och de dröjde försagda i hörnet mellan dörren och
spisen.

Värden gick genast ned till de båda gästerna. Han tog en vid hvardera
handen och förde dem upp i stugan. Därpå sade han till de andra: »Är det
inte sant, som det säges, att de, som hafva kortaste vägen, komma senast
fram? Detta är mina närmaste grannar. Det finnes inte flere åbor här på
Branehög än de och jag.»

»Säg så godt, att det inte finnes någon mer än du!» sade mannen. »Du kan
ej kalla mig för en åbo. Jag är endast en fattig kolare, som du låtit
bygga på din mark.»

Mannen satte sig bredvid Torarin, och de började samtala. Han, som var
nykommen, talade om för Torarin, hvarför han kom så sent till
gästabudet. Det var därför, att de hemma i kojan hade haft främmande,
som de ej hade vågat lämna. Det var trenne garfvaregesäller, som hade
varit hos dem hela dagen. På morgonen, då de kommit, hade de varit
utmattade och sjuka. De sade, att de hade gått vilse på skogen en hel
vecka. Men sedan de ätit och sofvit, hade de snart kommit till krafter,
och på kvällen hade de frågat, hvilken gård som var störst och rikast i
den trakten. Dit ville de gå för att söka arbete. Hustrun hade svarat
dem, att prästgården, där herr Arne bodde, var det förnämligaste
stället. Då hade de genast dragit fram ur sina ränslar långa knifvar och
börjat slipa dem. De hade hållit på med detta en god stund, och under
tiden hade de sett så vilda ut, att kolaren och hans hustru ej hade
vågat gå från hemmet. »Jag ser dem ännu för mig, där de sutto och
gnisslade med sina knifvar,» sade karlen. »De sågo förfärliga ut, de
hade stora skägg, som de inte hade klippt eller ansat på mången god dag,
och de voro klädda i ludna skinnrockar, som voro sönderfläkta och
smutsiga. Jag trodde, att det var tre varulfvar, som hade kommit in i
stugan. Jag blef glad, då de ändtligen gåfvo sig af.»

Då Torarin hörde detta, talade han om för kolaren hvad han själf hade
varit med om i prästgården.

»Så var det dock sant, att de i kväll slipade knifvar på Branehög,» sade
Torarin och skrattade. Han hade druckit mycket, därför att han hade
kommit så sorgsen och bedröfvad till gården. Han hade måst söka trösta
sig det bästa han kunnat. »Nu är jag glad igen,» sade han, »då jag har
fått veta, att det ej var annat varsel, som prästhustrun hörde, än några
garfvare, som gjorde i ordning sina verktyg.»

IV.

Långt efter midnatt gingo ett par karlar ut ur stugan på Branehög för
att lägga seldon på hästen och fara hem.

Då de kommo ned på gårdsplanen, sågo de en eldsvåda fladdra upp mot
himmelen i norr. De skyndade då genast tillbaka in i stugan och ropade:
»Stånder upp! Stånder upp! Solberga prästgård står i brand!»

Det var mycket folk på gästabudet, och den, som hade en häst, kastade
sig upp på hans rygg och skyndade till prästgården, men nästan lika
snart voro de framme, som måste löpa dit på egna snabba fötter.

Då folket kom till prästgården, syntes där ingen människa uppe eller i
rörelse, utan alla tycktes sofva, fastän eldsvådan stod högt mot skyn.

Men det var intet af husen, som brann, utan en stor hög af ris och halm
och ved, som var uppkastad invid det gamla prästhusets vägg. Den hade ej
brunnit länge. Lågorna hade ej hunnit mer än att svärta det goda timret
i väggen och smälta snön på halmtaket. Nu höllo de dock på att bita sig
fast i takhalmen. Alla förstodo genast, att detta var mordbrand. De
började undra, om herr Arne och hans husfolk verkligen sofvo eller om
det hade öfvergått dem en olycka.

Men innan räddarna trängde in i huset, vräkte de med långa stänger undan
det brinnande bålet från husväggen samt klättrade upp på taket och refvo
af halmen, som hade börjat ryka och var nära att fatta eld.

Sedan gingo några karlar fram mot stugdörren för att gå in och väcka
herr Arne, men då den, som gick först, kom fram till tröskeln, vek han
åt sidan och lämnade försteget åt en, som kom efter honom.

Denne tog ett steg framåt, men då han skulle sträcka ut handen efter
dörrhandtaget, gick han undan och lämnade plats åt dem, som stodo bakom.

Det syntes dem en hemsk dörr att öppna, ty det kom en bred blodström
silande fram under tröskeln, och handtaget var nedsöladt med blod.

Då gick dörren upp framför dem, och herr Arnes hjälppräst kom ut. Han
raglade fram mot männen, han hade ett djupt sår i hufvudet, och han var
öfversköljd med blod. Han stod upprätt ett ögonblick och sträckte upp
sin hand för att äska tystnad. Därpå sade han med rosslande röst:

»I natt har herr Arne och allt hans husfolk blifvit mördade af trenne
karlar, som kommo nedklättrande genom vindhålet i taket och voro klädda
i ludet skinn. De kastade sig öfver oss som vilddjur och dräpte oss.»

Mer förmådde han ej. Han föll ned framför männens fötter och var död.

Nu gick folk in i stugan och fann allt så, som hjälpprästen hade sagt.

Den stora ekkistan, i hvilken herr Arne förvarade sina penningar, var
borta, och herr Arnes häst var tagen ur stallet och hans släde ur
skjulet.

Det ledde slädspår från gården öfver prästgårdsängarna ned till hafvet,
och tjugo män skyndade åstad för att gripa mördarna. Men kvinnorna gingo
att ordna med de döda och buro dem ur den blodiga stugan ut på den rena
snön.

Då funnos där ej alla af herr Arnes folk, utan en fattades. Det var den
fattiga jungfrun, som herr Arne hade upptagit i sitt hus. Det blef stor
undran, om hon måhända hade lyckats fly eller om röfvarna hade tagit
henne med sig.

Men då de noga genomsökte hela stugan, funno de henne, där hon hade
stuckit sig undan mellan den stora ugnen och väggen. Hon hade hållit sig
gömd där under striden och var alldeles oskadad, men hon var så förbi af
skrämsel, att hon hvarken kunde tala eller svara.

________

På bryggorna.

Den fattiga jungfrun, som hade blifvit räddad undan blodbadet, hade
Torarin tagit med sig ut till Marstrand. Han hade fattat ett så stort
medlidande med henne, att han erbjudit henne att bo i hans trånga koja
och dela mat med honom och hans mor.

Detta är det enda jag kan göra för herr Arne, tänkte Torarin, till lön
för alla de gånger han köpt min fisk och låtit mig äta vid sitt bord.

Så ringa och fattig jag är, tänkte Torarin, är det dock bättre för
jungfrun, att hon följer med mig ut till staden, än att hon stannar
härinne bland bönderna. I Marstrand finnas många rika borgare, och den
unga jungfrun skall kanske få tjänst hos en af dem och finna en god
utkomst.

De första dagarna, sedan jungfrun kommit till staden, satt hon och grät
från morgon till kväll. Hon jämrade sig öfver herr Arne och hans folk,
och hon klagade, att hon hade mist alla dem, som stodo henne nära. Mest
af allt jämrade hon sig öfver sin fostersyster och sade, att hon
önskade, att hon ej hade stuckit sig undan på muren, så att hon hade
fått följa henne i döden.

Torarins mor sade ingenting om detta, så länge som sonen var hemma. Men
då han hade dragit bort på sina resor igen, sade hon en morgon till
jungfrun:

»Inte är jag så rik, Elsalill, att jag kan ge dig föda och kläder, för
att du skall få sitta med händerna i skötet och vakta på din sorg. Kom
du med mig ned på bryggorna och lär dig att rensa fisk!»

Då gick Elsalill med henne ned på bryggorna och stod hela dagen bland de
andra fiskrenserskorna och arbetade.

Men de flesta kvinnorna på bryggorna voro unga och glada. De började
tala med Elsalill och frågade henne, hvarför hon var så sorgsen och
tyst.

Då började Elsalill berätta för dem i hvad äfventyr hon hade råkat för
ej mer än trenne nätter sedan. Hon talade om de tre röfvarna, som hade
trängt in i stugan genom vindhålet i taket och mördat alla, som stodo
henne nära i lifvet.

Då Elsalill berättade detta, föll en svart skugga ned öfver bordet, där
hon stod och arbetade. Och då hon såg upp, stodo framför henne tre
förnäma herrar, hvilka buro breda hattar med stora plymer och
sammetskläder med stora puffar, som voro utsömmade med silke och guld.

Det var en af dem, som tycktes vara den förnämste. Han var mycket blek,
skägget var afrakadt, och ögonen lågo djupt inne. Det såg ut, som om han
nyss hade varit sjuk. Men eljes såg han ut som en lustig och djärf
kavaljer, som gick omkring på de soliga bryggorna för att låta folk se
på hans vackra kläder och hans vackra ansikte.

Elsalill höll inne med både arbete och berättelse. Hon stod med öppen
mun och uppspärrade ögon och betraktade honom. Och han smålog mot henne.

»Vi äro inte komna hit för att skrämma dig, jungfru,» sade han, »utan vi
bedja dig, att du låter äfven oss lyssna till din berättelse.»

Den fattiga Elsalill, aldrig hade hon sett en sådan man i hela sitt lif.
Hon tyckte sig ej kunna tala inför honom. Hon bara teg och såg ned på
sitt arbete.

Då började den främmande än en gång: »Låt inte skrämma dig, jungfru. Vi
äro skottar, som hafva varit i tjänst hos kung Johan af Sverige i väl
sina tio år, men nu hafva vi fått orlof och ämna resa hem. Vi ha kommit
till Marstrand för att finna en lägenhet öfver till Skottland, men då vi
kommo hit, lågo alla sund och fjordar frusna, och här måste vi nu stanna
och vänta. Vi hafva ingenting att sysselsätta oss med, och därför drifva
vi fram öfver bryggorna för att träffa människor. Vi skulle vara glada,
jungfru, om du läte oss höra din berättelse.»

Elsalill förstod, att han talade så länge, för att hon skulle hinna att
återfå sitt lugn. Ändtligen tänkte hon för sig själf: Du må väl visa,
att du ej är för simpel att tala med en hög herre, Elsalill! Du är ju en
jungfru af god börd och ej en fiskartös.

»Jag talade endast om det stora blodbadet i Solberga prästgård,» sade
Elsalill. »De äro så många, som därom veta att berätta.»

»Ja,» sade den främmande, »men jag visste inte förrän nu, att någon af
herr Arnes folk hade kommit lefvande undan.»

Då berättade Elsalill än en gång om de vilda röfvarnas framfart. Hon
talade om hur de gamla drängarna hade samlat sig omkring herr Arne för
att försvara honom, och hur herr Arne själf hade ryckt, sitt svärd från
väggen och trängt in på röfvarna, men dessa hade besegrat dem alla. Och
den gamla prästhustrun hade tagit upp sin mans svärd och gått mot
röfvarna, men henne hade de bara skrattat åt och fällt henne till marken
med ett vedträd. Och alla de andra kvinnorna hade krupit undan på
ugnsmuren, men då männen voro döda, kommo mördarna och drogo ned dem och
dödade dem. Den sista, som de dödade,» sade Elsalill, »var min kära
fostersyster. Hon bad så bönligt för sitt lif och två af dem ville låta
henne lefva, men den tredje sade, att alla måste dö, och han stack sin
knif i hennes hjärta.»

Så länge som Elsalill talade om mord och blod, stodo de tre männen
stilla framför henne. De bytte ej en blick med hvarandra, men deras öron
blefvo långa af att lyssna, och deras ögon gnistrade, och ibland drogo
sig deras läppar isär, så att tandraderna lyste fram.

Elsalill stod med ögonen fulla af gråt, ej en gång såg hon upp, medan
hon talade. Hon såg ej, att mannen framför henne hade ögon och tänder
som en ulf. Först då hon hade slutat att tala, torkade hon sina ögon och
såg upp till honom.

Men då han mötte Elsalills blick, förändrade sig hans ansikte genast.

»Då du har sett mördarna så väl, jungfru,» sade han, »skulle du väl
genast känt igen dem, om du hade mött dem?»

»Inte har jag sett dem annat än vid skenet af eldbränderna, som de
ryckte ur spisen för att lysa sig med under mördandet,» sade Elsalill,
»men nog skulle jag väl med Guds makt känna igen dem. Och jag ber Gud
alla dagar, att jag måtte möta dem.»

»Hvad menar du med detta, jungfru?» sporde den främmande. »Är det ej
sant, att de mordiska vandrarna äro döda?»

»Jo, jag vet det väl,» sade Elsalill. »Bönderna, som jagade dem, följde
deras spår ifrån prästgården och fram till en vak i isen. Ända dit sågo
de på den blanka isen spår af slädmedar, spår af hästhofvar, spår af
människor, som burit hårda järnbeslagna skor. Men från vaken ledde inga
spår vidare öfver isen, utan därför trodde bönderna, att alla voro
döda.»

»Tror inte du, Elsalill, att de äro döda?» frågade den främmande.

»Jo, jag tror väl, att de hafva drunknat,» sade Elsalill, »och dock ber
jag till Gud hvarje dag, att de måtte hafva undkommit. Jag säger till
Gud på detta sätt: Låt det vara så, att de blott hafva kört ned hästen
och släden i vaken, men att de själfva hafva undkommit.»

»Hvarför ville du detta, Elsalill?» frågade den främmande.

Den späda jungfrun Elsalill, hon kastade hufvudet tillbaka och hennes
ögon lyste. »Jag ville väl, att de lefde, så att jag kunde finna ut dem
och gripa dem. Jag ville, att de lefde, så att jag finge slita dem
hjärtat ur bröstet. Jag ville, att de lefde, så att jag finge se deras
kropp styckad i fyra delar och fästad på steglet.»

»Hur ville du väl rå med allt detta?» sade den främmande. »Du är ju
blott en så svag liten jungfru.»

»Om de lefde,» sade Elsalill, »då skulle nog jag skaffa dem deras straff
öfver hufvudet. Hellre skulle jag gå i döden än låta dem undkomma. De må
vara starka och väldiga, det vet jag, men icke skulle de kunna undkomma
mig.»

Då log den främmande åt henne, men Elsalill stampade med foten.

»Om de lefde, då skulle jag väl komma ihåg, att de hafva tagit bort mitt
hem från mig, så att jag nu är en fattig tös, som måste stå ute på kalla
bryggan och rensa fisk. Jag skulle komma ihåg, att de hafva dödat alla
dem, som stodo mig nära. Och mest skulle jag komma ihåg honom, som drog
ned min fostersyster från muren och dödade henne, som var mig så huld.»

Men då den lilla späda jungfrun visade en så stor vrede, började de tre
skottska krigsmännen att skratta. De voro så skrattlystna, att de gingo
sin väg för att Elsalill ej måtte taga anstöt. De gingo öfver hamnen
uppåt en trång gränd, som ledde till torget. Men långt efter att de voro
ur sikte, hörde Elsalill, att de skrattade med full hals hånfullt och
gällt.

________

Den utsända.

Åtta dagar efter sin död blef herr Arne nedsatt i Solberga kyrka, och
samma dag hölls det rannsakning öfver mordet vid tingsplatsen på
Branehög.

Men herr Arne hade varit en väl känd man i Bohuslän, och på hans
begrafningsdag kommo så mycket människor tillsamman från både inlandet
och skärgården, att det var, som då en krigshär samlas kring sin
anförare. Och på fälten mellan Solberga kyrka och Branehög vandrade så
mycket folk, att mot aftonen fanns där ej en tumsbredd snö, som ej
blifvit trampad af människor.

Men sent på kvällen, då alla dessa hade dragit sina färde, kom Torarin
fiskmånglare åkande vägen fram från Branehög och uppåt mot Solberga.

Torarin hade talat med mycket folk under dagens lopp. Om och om igen
hade han berättat om herr Arnes död. Han hade också blifvit väl
förplägad framme vid tingsplatsen och hade måst tömma månget ölkrus med
långväga resande.

Torarin kände sig dufven och tung, han hade lagt sig ned på lasset. Han
var bedröfvad däröfver, att herr Arne var borta, och då han kom i
närheten af prästgården, började han plågas af än tyngre tankar. »Grim,
min hund,» sade han, »om jag hade trott på det där varslet med
knifvarna, kunde jag hafva afvärjt hela olyckan. Jag tänker ofta på
detta, Grim, min hund. Jag känner mig ängslig till mods, alldeles som
skulle jag ha varit med om att skaffa herr Arne ur världen. Kom nu ihåg
hvad jag säger, att nästa gång jag får höra något sådant, skall jag
sätta tro till det och rätta mig därefter.»

Men medan Torarin låg och dåsade på lasset med halfslutna ögon, gick
hans häst, som den bäst tyckte, och då den kom till Solberga prästgård,
vek den af gammal vana in genom gårdsledet och gick fram till
stalldörren. Torarin visste om intet. Först då hästen stannade, reste
han sig upp och såg sig omkring. Han började rysa, då han såg, att han
befann sig på gårdsplanen framför ett hus, där så många människor hade
blifvit mördade för endast en vecka sedan.

Han grep genast efter tömmarna. Han ville vända hästen och köra ut på
vägen igen, men i detsamma slog någon honom på skuldran, och han såg sig
tillbaka. Då stod där bredvid honom den gamle Olof hästskötare, som hade
tjänat i prästgården, så länge som Torarin kunde minnas tillbaka.

»Har du så brådtom att fara från gården i natt, Torarin?» sade drängen.
»Kom du hellre in i stugan! Herr Arne sitter och väntar på dig.»

Torarin fick tusen tankar i hufvudet. Han visste ej om han drömde eller
var vaken. Olof hästskötare, som han såg stå frisk och lefvande framför
sig, hade han för en vecka sedan sett ligga död bredvid de andra med ett
stort sår i halsen.

Torarin grep fastare om tömlyckan. Han tyckte att det bästa för honom
skulle vara att komma fort undan. Men Olof hästskötares hand låg ännu på
hans skuldra och gubben fortfor att truga honom,

Torarin funderade hit och dit för att finna en ursäkt. »Det var inte min
mening att komma och störa herr Arne så här sent på kvällen,» sade han.
»Hästen tog af hit in, utan att jag visste det. Jag skall nu fara och
skaffa mig härbärge öfver natten. Om herr Arne vill träffa mig, så kan
jag väl komma igen i morgon.»

Härmed böjde sig Torarin framåt och slog till hästen med tömlyckan för
att förmå honom att sätta sig i rörelse.

Men prästgårdsdrängen stod i samma ögonblick framme vid hästens hufvud,
fattade den vid betslet och tvang den att stå stilla. »Var ej
genstörtig, Torarin,» sade drängen. »Herr Arne har ännu inte gått till
sängs, han sitter och väntar på dig. Och du måtte väl veta, att du kan
få lika godt nattkvarter här som på något annat ställe i socknen.»

Då ville Torarin svara, att han ej kunde nöja sig med att bo i taklöst
hus. Men innan han yttrade något, kastade han ögonen uppåt manbyggnaden.
Då såg han den gamla ryggåsstugan stå där lika välbehållen och ansenlig
som före branden. Dock hade Torarin ännu på morgonen sett de nakna
takstolarna skjuta upp i luften.

Han såg och såg och gned sina ögon, men visserligen stod prästhuset där
oskadadt med halm och snö på taket. Genom takhålet såg han rök och
gnistor fladdra upp. Och genom de väl stängda luckorna såg han ljussken
sila ut på snön.

Den, som reser vida omkring på kalla vägen, vet ej en bättre syn än
ljusskenet, som smyger ut ur den varma stugan. Men Torarin blef än mer
skrämd än han varit förut vid denna syn. Han piskade på hästen, så att
den både stegrade sig och slog. Men icke fick han den ett steg längre
från stalldörren.

»Kom du med in, Torarin,» sade stalldrängen. »Jag trodde, att du inte
mer ville ha något att ångra i denna sak.»

Nu kom Torarin ihåg hvad han på vägen hade lofvat sig själf. Han, som
hade stått på lasset med tömlyckan i högsta hugg, blef då genast spak
som ett lamm.

»Se här, Olof hästskötare, här är jag nu!» sade han och sprang af
lasset. »Det är sant, att jag inte vill hafva något att ångra i denna
sak. För mig nu in till herr Arne!»

Men de tyngsta steg Torarin gått, voro de, som han vandrade öfver
gårdsplanen fram till stugan.

Då dörren gick upp, slöt Torarin ögonen för att slippa se in i rummet.
Men han sökte ge sig mod genom att tänka på herr Arne. »Han har gett dig
månget godt mål mat. Han har köpt din fisk, äfven då hans eget visthus
varit fullt. Han har alltid varit dig huld i lifvet och säkerligen vill
han ej skada dig efter döden. Kanske att han har en tjänst att begära af
dig. Du skall ej förgäta, Torarin, att man måste visa tacksamhet äfven
mot de döda.»

Torarin öppnade ögonen och såg framåt rummet. Då såg han den stora
stugan alldeles likadan som han förr sett den. Han kände igen den högt
uppmurade ugnen och de väfda bonader, som klädde väggarna. Men han
skådade många gånger från vägg till vägg och från golf till tak, innan
han fick mod att se upp till bordet och bänken, där herr Arne hade
brukat sitta.

Men sent omsider blickade han också ditåt, och då såg han herr Arne
själf sitta lifslefvande midt för bordet med hustrun och hjälpprästen på
hvar sin sida, såsom han hade sett honom för åtta dagar sedan. Han
tycktes nyss ha slutat sin måltid, han hade skjutit tillbaka fatet, och
skeden låg på bordet framför honom. Alla de gamla tjänarna och
tjänarinnorna sutto vid bordet, men endast en af de unga jungfrurna.

Torarin stod länge stilla nere vid dörren och betraktade dem, som sutto
till bords. De sågo alla ängsliga och bedröfvade ut, och äfven herr Arne
satt tungsint som de andra och stödde hufvudet i handen.

Ändtligen såg Torarin, att herr Arne lyfte upp hufvudet.

»Är det någon främmande, som du för med dig in i stugan, Olof
hästskötare?»

»Ja,» svarade drängen, »det är Torarin fiskmånglare, som i dag har varit
på tinget på Branehög.»

Herr Arne tycktes då få ett gladare utseende, och Torarin hörde honom
säga: »Stig då fram, Torarin, och gif oss nyheter från tinget! Här har
jag nu suttit och väntat på dig halfva natten.»

Allt detta lät så verkligt och naturligt, att Torarin började känna sig
mer och mer orädd. Han gick helt modigt öfver golfvet fram till herr
Arne. Han frågade sig, om det ej varit en ond dröm, att herr Arne
blifvit mördad, och om ej sanningen vore att han lefde.

Men medan Torarin gick öfver golfvet, kastade han af gammal vana en
blick fram till himmelssängen, bredvid hvilken den stora penningkistan
brukade stå. Men den järnbeslagna kistan fanns ej mer på sin plats, och
då Torarin såg det, gick det åter en rysning genom honom.

»Nu skall Torarin säga oss, hur det i dag har aflupit på tinget,» sade
herr Arne.

Torarin sökte göra, som han hade blifvit tillsagd, och berättade om
tinget och rannsakningen, men han kunde hvarken befalla öfver sina
läppar eller sin tunga, utan han talade illa och stammande.

Herr Arne afbröt honom också genast: »Säg mig endast det viktigaste,
Torarin. Blefvo våra mördare funna och straffade?»

»Nej, herr Arne,» tog sig då Torarin dristighet att svara. »Era mördare
ligga på bottnen af Hakefjord. Hur vill ni, att någon skall kunna hämnas
på dem?»

Då Torarin gaf detta svar, tycktes herr Arne upptändas af sitt gamla
humör, och han slog handen hårdt i bordet. »Hvad är det du säger,
Torarin? Har länsherren på Bohus varit här med lagmän och skrifvare och
hållit ting, och har ingen kunnat säga honom hvar han skulle finna mina
mördare?»

»Nej, herr Arne,» svarade Torarin, »det kan ingen bland de lefvande säga
honom.»

Herr Arne satt en stund med rynkade ögonbryn och blickade dystert
framför sig. Därpå vände han sig än en gång till Torarin.

»Jag vet, att du är mig tillgifven, Torarin. Kan du då säga mig, hur jag
skall få hämnd på mina mördare?»

»Det kan jag väl förstå, herr Arne,» sade då Torarin »att ni önskar taga
hämnd på dem, som så omildt hafva beröfvat er lifvet. Men det finnes
ingen bland oss, som vandra på Guds gröna jord, som kan hjälpa er
härutinnan.»

Herr Arne föll i tungt grubbel, sedan han fått detta svar.

Det blef nu en lång tystnad. Om en stund vågade sig Torarin fram med en
begäran.

»Jag har nu uppfyllt er önskan, herr Arne, och sagt er hur det aflopp på
tinget. Har ni ännu något mer att spörja mig om, eller vill ni nu låta
mig gå?»

»Du skall inte gå, Torarin,» sade herr Arne, »förrän du än en gång har
svarat mig, om ingen af de lefvande kan skaffa oss hämnd.»

»Icke om alla män i Bohuslän och Norge komme tillsammans för att hämnas
på era mördare, skulle de vara i stånd att finna dem,» sade Torarin.

Då sade herr Arne:

»När icke de lefvande kunna hjälpa oss, måste vi hjälpa oss själfva.»

Härmed började herr Arne att med hög röst läsa ett fadervår, men icke på
norska, utan på latin, såsom det hade varit brukligt att läsa det där i
landet före hans tid. Och för hvarje ord i bönen, som han uttalade,
pekade han med fingret på en af dem, som sutto med honom vid bordet. Han
gick dem på detta sätt igenom flere gånger, till dess han kom till amen.
Men då han sade detta ord, sträckte han fingret mot den unga jungfrun,
som var hans sondotter.

Den unga jungfrun reste sig genast från bänken och herr Arne sade till
henne: »Du vet hvad du har att göra.»

Då klagade den unga jungfrun och sade: »Sänd mig ej ut på detta. Det är
ett för svårt uppdrag för en så späd jungfru som jag.»

»Visserligen skall du gå,» sade herr Arne. »Det är rätt, att du går, ty
du har mest att hämnas. Ingen af oss har blifvit beröfvad så många af
lifvets år som du, som är yngst ibland oss.»

»Jag begär väl ingen hämnd på någon människa,» sade jungfrun.

»Du skall genast gå,» sade herr Arne. »Och du skall ej stå ensam. Du
vet, att det bland de lefvande finnes två, som sutto med oss här vid
bordet för åtta dagar sedan.»

Men då Torarin hörde herr Arne säga detta, trodde han sig förstå, att
herr Arne utsåg honom att kämpa mot missdådare och mördare, och han
utropade:

»För Guds barmhärtighets skull besvär jag er, herr Arne, — — —»

I detsamma tyckte Torarin, att både herr Arne och prästgården försvunno
i en dimma, och han själf sjönk djupt ned såsom hade han fallit ned från
en svindlande höjd, och därmed förlorade han medvetandet.

Då han vaknade till lif igen, började det ljusna till morgon. Han såg
då, att han låg på marken inne på Solberga prästgård. Hästen stod
bredvid honom med lasset, och Grim skällde och tjöt öfver honom.

»Det var alltsammans bara en dröm,» sade Torarin, »nu inser jag det.
Gården är öde och förstörd. Jag har hvarken sett herr Arne eller någon
annan. Men jag har blifvit så skrämd af drömmen, att jag har ramlat af
lasset.»

________

I månskenet.

Då herr Arne hade varit död i fjorton dagar, kommo ett par nätter med
starkt, klart månsken. Och en kväll var Torarin ute och åkte i
månskenet. Han hejdade hästen gång på gång, liksom skulle han ha svårt
för att finna vägen. Han for dock ej fram i någon villsam skog, utan på
något, som såg ut att vara vid och öppen slätt, öfver hvilken en mängd
steniga kullar höjde sig.

Hela trakten var täckt med hvit, skinande snö. Den hade fallit vid godt
väder lika och jämnt, den låg ej i drifvor eller hvirflar. Så långt öga
kunde se, fanns intet annat än samma jämna slätt och samma steniga
kullar.

»Grim, min hund,» sade Torarin, »som vi i kväll såge detta för första
gången, då skulle vi väl tro, att vi färdades öfver en stor hed. Men vi
skulle nog undra öfver, att marken vore så jämn och vägen utan stenar
eller gropar. Hvad är detta för en trakt, skulle vi säga, där det
hvarken finnes diken eller gärdesgårdar, och hur kommer det sig, att det
hvarken sticker upp strå eller buske genom snön? Och hvarför se vi inte
till åar eller vattubäckar, som eljes bruka draga sina svarta fåror fram
öfver de hvita fälten äfven i den strängaste köld?»

Torarin förnöjde sig mycket åt dessa tankar, och äfven Grim fann behag i
dem. Han rörde sig ej från sin plats på lasset, utan låg stilla och
blinkade.

Men just som Torarin hade slutat sitt tal, for han förbi en hög stång,
på hvilken en kvast var fastbunden.

»Om vi vore främmande här, Grim, min hund,» sade Torarin, »då skulle vi
väl fråga oss hvad detta är för en hed, där de sätta upp likadana
märken, som de begagna ute på hafvet. Detta kan väl aldrig vara själfva
hafvet, skulle vi till sist säga. Men det skulle vi väl tycka vara
alldeles omöjligt. Detta, som ligger så stadigt och tryggt, skulle det
kunna vara bara vatten? Och alla de där klippkullarna, som ligga så fast
förenade, skulle de endast vara holmar och skär och vara skilda åt genom
svallande vågor? Nej, inte skulle vi kunna tro, att sådant vore möjligt,
Grim, min hund.»

Torarin skrattade, och Grim låg alltjämt stilla och orörlig. Torarin
körde vidare ända till dess han vek om en hög klippkulle. Då ropade han
till, som hade han sett något märkligt. Han låtsade bli mycket förvånad,
drog in tömmarna och slog ihop händerna.

»Grim, min hund, du som inte ville tro på att detta var hafvet! Nu ser
du dock hvad det är. Res på dig, så får du se, att det ligger ett stort
fartyg här framför oss. Du ville inte känna igen sjömärket, men detta
kan du inte ta miste på. Nu kan du väl inte neka till, att det är
själfva hafvet, som vi färdas öfver.»

Torarin höll stilla än en stund och betraktade ett stort fartyg, som låg
infruset i isen. Det såg alldeles vilsekommet ut, där det låg med den
jämna, släta snömarken rundt omkring sig.

Men då Torarin såg, att en liten rök steg upp från fartygets skans,
körde han fram och anropade skepparen för att höra, om han ville köpa af
hans fisk. Endast ett par torskar hade han kvar på bottnen af lasset,
eftersom han under dagens lopp hade rest omkring till alla de skutor,
som lågo infrusna i skärgården, och sålt fisk på dem.

Där ombord satt skepparen med sina män och hade dödtråkigt. De köpte
fisk af handelsmannen, inte därför att de behöfde den, utan för att få
någon att tala vid.

Då de kommo ned på isen till Torarin, satte han på sig en oskyldig min.

Han började tala med dem om vädret. »I mannaminne har det inte varit så
vackert väder som i år,» sade Torarin. »I nära nog trenne veckor hafva
vi haft lugnt väder och sträng köld. Det är annat än hvad vi äro vana
vid i skärgården.»

Men skepparen, som låg där med den stora galeasen fullastad af
silltunnor, och som hade frusit inne i en vik nära Marstrand, just då
han varit färdig att styra ut till hafs, han såg bistert på Torarin och
svarade:

»Jaså, du kallar detta vackert väder.»

»Hvad annat skulle jag kalla det?» sade Torarin. Han såg oskyldig ut som
ett barn. »Himlen är klar och lugn och blå, och natten är lika grann som
dagen. Jag har aldrig förr varit med om att kunna köra omkring på isen
vecka efter vecka. Det är inte ofta hafvet lägger sig här ute, och om
det något år varit isbetäckt, så har alltid en storm kommit och rifvit
upp det om några få dagar.»

Skepparen stod mörk och dyster; han svarade ej Torarin något på allt
hans prat. Då började Torarin spörja, hvarför han ej begåfve sig in till
Marstrand. »Det är ju inte mer än en timmes vandring öfver isen,» sade
Torarin. Härpå fick han ej heller något svar. Torarin förstod, att
karlen ej ville lämna galeasen ett ögonblick af fruktan att ej vara till
hands, då isen skulle bryta upp. Sällan har jag sett någon med ögon så
sjuka af längtan, tänkte Torarin.

Men skepparen, som nu dag efter dag hade suttit instängd bland skären
och icke kunnat hissa sitt segel och fara ut till hafs, han hade under
tiden haft så många tankar, och han sade till Torarin:

»Du, som reser omkring öfver allt och hör talas om allt, som händer, vet
du hvarför Gud så länge stänger vägarna ut till hafvet detta år och
håller oss alla i fångenskap?»

Då han sade detta, upphörde Torarin att le, men han ställde sig ovetande
och sade: »Nu vet jag inte hur du menar det.»

»Jo,» sade skepparen, »jag låg en gång i hamnen i Bergen en hel månad,
och det blåste motvind alla dagar, så att intet skepp kunde gå ut. Men
ombord på ett af de skepp, som lågo instängda i hamnen, fanns en man,
som hade stulit i kyrkor, och han skulle ha undkommit, om inte stormen
hade rasat. Nu hunno de att spana ut, hvar han fanns, och så snart han
hade blifvit bragt i land, blef det genast vackert väder och god vind.
Förstår du nu hvad jag menar, då jag frågar, om du vet, hvarför Gud
håller hafvets portar stängda?»

Torarin stod nu en stund tyst. Det såg ut, som hade han haft lust att
svara med allvarliga ord. Men han slog bort det och sade: »Du blir
tungsint af att sitta här instängd mellan skären. Hvarför beger du dig
ej in till Marstrand? Jag skall säga dig, att där föres ett gladt lif.
Där gå hundratals främmande, de ha intet annat att göra än dansa och
dricka.»

»Hur kan det vara så mycken glädje därinne?» sade skepparen.

»Å,» sade Torarin, »där går sjöfolk, som har sina skepp infrusna såsom
du. Där finnes en mängd fiskare, som just hade slutat att fånga sin
sill, då de blefvo hindrade af isen att fara hem. Och där gå ett
hundrade skottska legoknektar, som fått orlof ur tjänsten och ligga här
och vänta på lägenhet att fara hem till Skottland. Tror du att alla
dessa gå med hängande hufvud och försumma att göra sig glada dagar?»

»Ja, det må nu vara, att dessa kunna förnöja sig, men jag tycker bäst om
att vänta härute,» sade skepparen.

Torarin gaf honom en snabb blick. Skepparen var en lång, mager karl.
Hans ögon voro ljusa och vattenklara med en svårmodig blick. Den där
karlen kan ej jag göra glad och ingen annan heller, tänkte Torarin.

Än en gång började skepparen själfmant tala med honom. »De där
skottske,» sade han, »äro de bra folk?»

»Är det måhända du, som skall föra dem öfver till Skottland?» sade
Torarin.

»Ja,» sade skepparen, »jag har last till Edinburg, och en af dem har
nyss varit härute och talat med mig, om att jag skulle laga dem. Men jag
tycker ej om att segla med sådana vilda sällar ombord, och jag bad honom
om betänketid. Har du hört något om dem? Tror du, att jag kan våga att
taga emot dem?»

»Jag har ej hört annat om dem, än att det skall vara ett tappert folk.
Du kan säkert taga emot dem.»

Men i samma stund, som Torarin sade detta, reste sig hans hund upp från
lasset, satte nosen i vädret och började tjuta.

Torarin afbröt då genast berömmet öfver skottarne.

»Hvad är det nu åt dig, Grim, min hund?» sade han. »Tycker du, att jag
står alltför länge stilla på isen och pratar bort tiden?»

Han gjorde sig i ordning att fara. »Ja, lef då väl här ute!» sade han.

Torarin körde in till Marstrand genom det smala sundet mellan Klöfverön
och Koön. Då han var så långt kommen, att han kunde se Marstrand, märkte
han, att han ej var ensam ute på isen.

I det klara månskenet såg han en lång karl med stolt hållning gå fram
öfver snön. Han såg, att han bar en plymprydd hatt och rikt utstyrda
kläder med vida puffar.

»Se där,» sade Torarin för sig själf, »där går sir Archie, de skottskes
anförare, som i kväll har varit ute på galeasen för att betinga sig
öfverfart till Skottland.»

Torarin var mannen så nära, att han hade kört fatt hans långa skugga,
som gled fram efter honom. Hans häst satte just sina hofvar på
skuggbildens hattplymer.

»Grim,» sade Torarin, »skola vi fråga honom, om han vill åka med oss in
till staden?»

Hunden började genast resa på sig, men Torarin lade då handen på hans
rygg . »Var du stilla, Grim, min hund! Jag ser, att du ej tycker om de
skottske.»

Sir Archie hade ej märkt, att någon var honom så nära. Han gick framåt,
utan att se sig om. Torarin tog helt sakta af åt sidan för att komma
förbi honom.

Men i detsamma såg Torarin bakom den skottske herrn något, som var likt
ännu en skugga. Han såg något, som var långt och tunt och grått och som
sväfvade fram öfver marken, utan att sätta fotspår på vägen och utan att
komma den hvita snön att knarra.

Skotten skred fram med stora steg. Han såg sig ej om, hvarken till höger
eller vänster. Men den gråa skuggan gled fram bakom honom, så nära att
det tycktes, som om den ville hviska något i hans öra.

Torarin körde sakta framåt, tills han kom i jämnbredd med dem båda. Han
såg då skottens ansikte i det klara månskenet. Han gick med sammandragna
ögonbryn och såg förargad ut liksom upptagen af en tanke, som misshagade
honom.

Just då Torarin for förbi honom, vände han sig om och blickade bakom sig
såsom hade han märkt någons närvaro.

Torarin såg tydligt, att bakom sir Archie smög sig en ung jungfru i sid
grå klädnad, men sir Archie såg henne ej. Då han vände hufvudet
tillbaka, stod hon orörligt stilla, och sir Archies egen skugga lade sig
mörk och bred öfver henne och dolde henne.

Sir Archie vände sig genast om och fortsatte vandringen, och åter
skyndade jungfrun fram och gick, som om hon hviskade i hans öra.

Men Torarin blef mer skrämd, då han såg detta, än han väl kunde bära.
Han ropade högt till, och han piskade på sin häst, så att han kom i
fullt sken med svettdrypande fåle fram till dörren af sin koja.

________

Förföljelse.

I.

På den sidan af Marstrandsön, som vette inåt mot skärgården och låg
skyddad af en krans af öar och holmar, fanns staden med alla dess hus
och byggnader. Där rörde sig människor i gränder och gator, där låg
hamnen, som var full af båtar och skepp, där saltades sill, där rensades
fisk, där lågo kyrka och kyrkogård, där lågo rådhus och torg, och där
stod månget högt träd, som om sommaren vajade grönt.

Men på den hälften af Marstrandsön, som vette västerut mot hafvet och
skyddades hvarken af ö eller skär, fanns det intet annat än ödsliga,
nakna klippor och sönderslitna berguddar, som stucko ut i hafvet. Där
funnos ljung med bruna toppar och stickande snår af törnbuskar, kulor
för utter och räf och bo för ejder och mås, men inga stigar, inga hus
och inga människor.

Men Torarins koja låg högt uppe på kammen af ön, så att den hade staden
på sin ena sida och vildmarken på den andra. Och då Elsalill öppnade sin
dörr, lågo framför henne breda, nakna hällar, från hvilka hon kunde
skåda långt åt väster, ända till den mörka randen, där hafvet gick
öppet.

Men alla de sjömän och fiskare, som lågo infrusna i Marstrand, brukade
gå förbi Torarins koja för att stiga upp på klipporna och se efter, om
vikar och sund inte hade börjat att kasta af sig sitt istäcke.

Elsalill stod mången gång i stugdörren och såg efter dem, som gingo dit
upp. Hon var hjärtesjuk efter den stora sorg, som hade öfvergått henne,
och hon tänkte: Jag tycker, att alla de äro lyckliga, som hafva något
att längta till. Men jag äger ingenting i hela världen att eftertråna.

En kväll såg Elsalill, att en lång man, som bar en bredbrättad hatt med
stor plym, stod uppe på hällarna och blickade åt väster, ut öfver hafvet
som alla de andra. Och Elsalill såg genast, att mannen var sir Archie,
de skottskes anförare, som hade talat med henne nere på bryggorna.

Då han gick förbi stugan på hemvägen till staden, stod Elsalill ännu
kvar i dörren, och hon grät.

»Hvarför gråter du?» frågade han och stannade framför henne.

»Jag gråter, därför att jag intet äger att längta efter,» sade Elsalill.
»Då jag såg er stå på klippan och se ut öfver hafvet, tänkte jag: Säkert
har han däruppe ett hem på andra sidan hafvet, som han nu skall resa
till.»

Då blef sir Archie vek om hjärtat, så att han sade: »Det har ingen talat
vid mig om mitt hem på långa år. Gud vete hur det står till på min
faders gård. Därifrån for jag, då jag var sjutton år, för att tjäna i
främmande härar.»

Därmed gick sir Archie in i stugan till Elsalill, och han började tala
med henne om sitt hem.

Och Elsalill satt stilla och hörde sir Archie tala både länge och väl.
Hon kände sig lycklig öfver hvarje ord, som hon hörde sir Archie säga.

Men då det led mot den tiden, då sir Archie skulle gå, bad han Elsalill,
att han skulle få kyssa henne.

Då sade Elsalill nej och skyndade undan mot dörren, men sir Archie
ställde sig i vägen för henne och nödgade henne.

Med detsamma gick dörren till stugan upp, och husmodern kom in mycket
hastigt.

Då vek sir Archie tillbaka från Elsalill. Han bjöd henne blott handen
för att taga farväl och skyndade bort.

Men Torarins moder sade till Elsalill: »Det var rätt af dig, att du
sände mig bud. Det är inte passande för en jungfru att sitta ensam i
stugan med en sådan man som sir Archie. Det vet du väl, att en
legoknekt, han äger hvarken heder eller samvete.»

»Har jag sändt bud efter er?» sade då Elsalill förvånad.

»Ja,» svarade gumman, »då jag stod på bryggan vid arbetet, kom en liten
jungfru, som jag ej förr hade sett, och sade, att du hälsade och bad,
att jag skulle gå hem.»

»Hur såg den jungfrun ut?» sade Elsalill.

»Inte såg jag så noga på henne, att jag kan säga dig hur hon såg ut,»
sade gumman. »Men det lade jag märke till, att hon gick så lätt öfver
snön, att inte ett ljud förnams.»

Då Elsalill hörde detta, blef hon alldeles blek, och hon sade: »Då var
det väl en af himmelens änglar, som bragte er budet och förde er hem.»

II.

En annan gång satt sir Archie i Torarins stuga och språkade med
Elsalill.

De två voro ensamma. De talade lustigt med hvarandra och voro helt
glada.

Sir Archie satt och talade med Elsalill om att hon skulle följa honom
till Skottland. Där ville han bygga ett slott åt henne och göra henne
till en förnäm borgfru. Han sade henne, att hon skulle få hundrade
tärnor under sig och att hon skulle få dansa på konungens hof.

Elsalill satt tyst och lyssnade till hvarje ord, som sir Archie sade
till henne, och hon trodde dem alla. Och sir Archie tänkte, att aldrig
hade han råkat en tärna, som varit så lätt att dåra som Elsalill.

Plötsligen blef sir Archie alldeles tyst och såg ned på sin vänstra
hand.

»Hvad är det, sir Archie, hvarför talar ni inte mer?» frågade Elsalill.

Sir Archie öppnade och slöt handen krampaktigt. Han vände den fram och
åter.

»Hvad är det, sir Archie?» frågade Elsalill. »Ni har väl inte fått några
smärtor i er hand?»

Då vände sig sir Archie mot Elsalill med ett uppskrämdt ansikte och
sade: »Ser du håret, Elsalill, som är snodt om min hand? Ser du den
ljusa hårlocken?»

Då han började tala, såg den unga jungfrun ingenting, men innan han hade
slutat, såg hon en slinga ljust, fint hår vira sig ett par gånger om sir
Archies hand.

Och den unga jungfrun sprang upp förfärad och utropade: »Sir Archie,
hvems hår är det, som ni håller viradt om er hand?»

Sir Archie blickade bestört och rådvill bort till henne, »Jag känner,
Elsalill, att det är riktigt hår. Det lägger sig svalt och mjukt om
handen. Men hvarifrån är det kommet?»

Jungfrun satt och stirrade på handen med ögon, som tycktes falla henne
ur hufvudet.

»Det var så, som min fostersysters hår låg snodt kring handen på den,
som dödade henne,» sade hon.

Men nu började sir Archie skratta. Han drog raskt tillbaka sin hand.

»Se,» sade han, »du och jag, Elsalill, vi skrämma upp oss som småbarn.
Det var intet annat än ett par starka solstrålar, som föllo in genom
fönstret.»

Men den unga jungfrun började gråta och sade: »Nu tycker jag mig åter
ligga på ugnsmuren, och jag ser mördarna vid deras arbete. Ack, jag
hoppades dock i det längsta, att de ej skulle finna min kära
fostersyster, men till sist kom dock en af dem och drog ned henne från
muren, och då hon ville undfly, lindade han hennes hår om sin hand och
höll fast henne. Men hon låg på knä för honom och sade: »Si, min ungdom.
Låt mig behålla mitt lif, så att jag får lefva så länge, att jag lär mig
begripa, hvarför jag är kommen till världen! Jag har intet ondt gjort
dig, hvarför vill du då döda mig? Hvarför skall du neka mig att lefva?»
Och han hörde inte på henne utan dödade henne.

Medan Elsalill sade detta, stod sir Archie med rynkade ögonbryn och såg
åt sidan.

»Ja, om jag en gång mötte den mannen!» sade Elsalill. Hon stod med
knutna näfvar inför sir Archie.

»Du kan inte möta den mannen,» sade sir Archie. »Han är död.»

Men jungfrun kastade sig på bänken och snyftade. »Sir Archie, sir
Archie, hvarför kom ni mig att tänka på de döda? Hela kvällen och natten
måste jag nu gråta. Gå ifrån mig, sir Archie, ty nu har jag inte sinne
för annat än de döda. Nu måste jag tänka på min fostersyster, hur huld
hon var emot mig.»

Och inte var sir Archie i stånd att trösta henne, utan han blef
fördrifven af tårar och jämmer och gick bort till sina dryckesbröder.

III.

Sir Archie kunde inte förstå, hvarför hans håg alltid var full af så
tunga tankar. Inte glömde han dem som han satt och språkade med
Elsalill, och inte, då han satt och drack med sina kamrater. Om han
dansade natten i ända i sjöbodarna, kunde han ej komma ifrån dem, och
inte undgick han dem, om han vandrade milslånga vägar utåt det frusna
hafvet.

»Hvarför skall jag alltid minnas det, som jag ej vill komma ihåg?» sade
sir Archie till sig själf. »Det är mig så, som om alltid någon smög sig
efter mig och hviskade i mitt öra.»

»Det är mig så, som om någon spunne ett nät omkring mig,» sade sir
Archie, »för att fånga alla mina tankar och lämna mig denna enda kvar.
Jag kan ej se den jägaren, som ställer ut nätet, men jag hör hans steg,
då han kommer smygande efter mig.»

»Det är mig så, som om en målare ginge framför mig och målade allt hvad
jag betraktar med samma tafla,» sade sir Archie. »Om jag vänder
blickarna mot himmelen eller mot jorden, så ser jag dock intet annat än
en enda sak.»

»Det är mig så, som om en stenhuggare sutte vid mitt hjärta och bultade
in där en enda sorg,» sade sir Archie. »Jag kan ej se den stenhuggaren,
men dag och natt kan jag höra hur hans slägga hamrar och bultar. Du
stenhjärta, du stenhjärta, säger han, nu måste du ge vika. Nu skall jag
hamra in i dig en sorg.»

Sir Archie hade två vänner, sir Filip och sir Reginald, som alltid
följde honom. De bedröfvades öfver att han alltid var oglad och att
intet gaf honom lycka.

»Hvad är det, som fattas dig?» brukade de säga. »Hvarför äro dina ögon
så brinnande, och hvarför äro dina kinder så bleka?»

Sir Archie ville ej säga dem hvad det var, som pinade honom. Han tänkte:
Hvad skulle mina kamrater säga om mig, ifall de funne, att jag hängåfve
mig åt något omanligt? De skulle ej mer lyda mig, om de finge veta, att
jag pinas af ånger öfver en gärning, som var nödvändig.

Då de nödgade honom allt mer, sade han till dem för att leda dem på
villospår:

»Det går mig så underligt i dessa dagar. Det är en jungfru, som jag vill
vinna, men henne kan jag inte nå. Det ställer sig alltid något i min
väg.»

»Kanske då, att den jungfrun inte älskar dig?» sade sir Reginald.

»Visst tror jag, att hennes håg är vänd emot mig,» sade sir Archie, »men
det är något, som vakar öfver henne, så att jag inte kan vinna henne.»

Då började sir Reginald och sir Filip att skratta, och de sade: »Den
jungfrun skola vi nog skaffa dig.»

På kvällen kom Elsalill gående ensam uppåt gränden. Hon kom trött från
arbetet, och hon tänkte för sig själf: Detta lif är hårdt, och det gör
mig ingen glädje. Jag vämjes vid att hela dagen stå och känna
fisklukten. Jag vämjes vid att höra de andra kvinnorna skämta och
skratta med så hårda röster. Jag vämjes vid de hungriga måsarna, som
flyga öfver borden och vilja rycka fiskbitarna ur mina händer. Om blott
någon ville komma och föra mig härifrån. Då skulle jag följa honom till
världens ände.

Då Elsalill gick fram på det ställe, där gränden var mörkast, kommo sir
Reginald och sir Filip ut ur skuggan och hälsade henne.

»Jungfru Elsalill!» sade de. »Vi bringa dig bud från sir Archie. Han
ligger sjuk hemma i härbärget. Han längtar efter att få tala vid dig och
ber, att du skall följa oss hem till honom.»

Elsalill började ängslas, att sir Archie skulle vara mycket sjuk, och
hon vände genast om med de två skottska herrarna, som ville föra henne
till honom.

Sir Filip och sir Reginald gingo på ömse sidor om henne. De logo mot
hvarandra och tänkte, att ingenting kunde vara lättare än att dåra
Elsalill.

Elsalill hade så stor hast. Hon nästan sprang nedåt gränden. Sir Filip
och sir Reginald måste taga ut stegen för att kunna följa henne.

Men då Elsalill skyndade så hastigt, började något rulla framför hennes
fot. Det var något, som kastades framför henne, och hon var nära att
snafva öfver det.

Hvad är det som rullar och far framför mina fötter? tänkte Elsalill. Det
måtte vara en sten, som jag har sparkat upp ur marken och som rullar
åstad nedåt backen.

Hon hade så brådtom att komma till sir Archie, hon tyckte ej om att
hindras af detta, som rullade tätt framför hennes fötter. Hon sparkade
det till sidan, men det kom genast tillbaka och rullade framför henne
nedåt gränden.

Elsalill hörde, att det klang som silfver, då hon sparkade det åt sidan,
och hon såg, att det blänkte och skimrade.

Det är ej någon vanlig sten, tänkte Elsalill. Jag tror att det är ett
silfvermynt. Men hon hade så brådtom att komma till sir Archie, att hon
ej tyckte sig ha tid att taga upp det från gatan.

Men åter och åter rullade det framför hennes fötter, och hon tänkte: Du
kommer fortare fram, om du böjer dig ned och tar upp det. Du kan kasta
det långt bort, om det ingenting är.

Hon böjde sig ned och tog upp det. Det var ett stort silfvermynt, som
lyste hvitt i hennes hand.

»Hvad är det du hittar på gatan, jungfru?» sade sir Reginald. »Det lyser
så hvitt i månskenet.»

De gingo just då förbi en af de stora sjöbodarna, där främmande fiskare
bodde, medan de lågo i Marstrand för sitt arbete. Framför ingången
hängde en hornlykta, som kastade ett svagt sken ned på gatan.

»Låt oss se hvad du har funnit, jungfru!» sade sir Filip och stannade
under lyktan.

Elsalill höll upp myntet mot lyktan, och knappt hade hon kastat sina
blickar därpå, förr än hon började ropa: »Detta är en af herr Arnes
penningar! Jag känner igen den. Detta är en af herr Arnes penningar!»

»Hvad är det du säger, jungfru?» sporde sir Reginald. »Hvarför säger du,
att detta är en af herr Arnes penningar?»

»Jag känner den,» sade Elsalill. »Jag har ofta sett herr Arne hålla den
i sin hand. Ja visst är detta en af herr Arnes penningar.»

»Ropa ej så högt, jungfru!» sade sir Filip. »Här börjar redan komma
folk, som skyndar till för att få höra, hvarför du skriker.»

Men Elsalill hörde ej på sir Filip. Hon såg, att dörren till sjöboden
stod öppen. Midt på golfvet därinne brann en eld, och rundt omkring
brasan sutto en mängd karlar i långsamt och lugnt samspråk.

Elsalill skyndade in till dem. Hon höll myntet högt upplyftadt.

»Hören till, alle man!» ropade hon. »Nu vet jag, att herr Arnes mördare
äro vid lif. Se här, jag har funnit en af herr Arnes penningar!»

Alla männen vände sig mot henne. Hon såg då, att Torarin fiskmånglare
också satt med där i kretsen.

»Hvad är det du kommer och ropar om, jungfru?» sporde nu Torarin. »Hur
kan du känna igen herr Arnes penningar från andra mynt?»

»Jag må väl känna igen just denna penning från en hvar annan,» sade
Elsalill. »Den är gammal och stor, och den har ett urklipp i kanten.
Herr Arne sade, att den var från de gamla norska kungars tid, och aldrig
lämnade han den ifrån sig för att betala ett inköp.»

»Nu skall du berätta, hvar du har funnit den, jungfru,» sade en annan af
fiskarena.

»Jag har funnit den på gatan rullande framför mina fötter,» sade
Elsalill, »där hade väl en af mördarna tappat den.»

»Det må vara sant eller osant, hvad du säger,» sade Torarin, »men hvad
kunna vi göra vid detta? Vi kunna inte finna mördarna endast därför, att
du vet, att de hafva trampat på en af våra gator.»

Fiskarena funno, att Torarin hade talat klokt. De satte sig åter till
rätta omkring elden.

»Kom du med mig hem, Elsalill!» sade Torarin. »Detta är ej tiden, då en
jungfru skall löpa ute på gator och torg.»

Då Torarin sade detta, såg sig Elsalill om efter sina följeslagare. Men
sir Reginald och sir Filip hade smugit sig bort, utan att hon hade vetat
därom.

________

I Rådhuskällaren.

I.

Värdinnan på rådhuskällaren i Marstrand slog en morgon upp dörrarna för
att sopa trappa och förstuga. Hon såg då en ung jungfru sitta på ett af
trappstegen och vänta. Hon var klädd i en sid, grå klädnad, som var
fästad med ett bälte om lifvet. Håret var ljust, och det var hvarken
uppsatt eller flätadt, utan hängde rakt ned på ömse sidor om ansiktet.

Då dörren slogs upp, reste hon sig och gick utför trappan ned i
förstugan, men värdinnan tyckte, att hon gick, som hade hon vandrat i
sömnen. Hela tiden höll hon ögonlocken sänkta och armarna hårdt slutna
intill kroppen. Ju närmare hon kom, ju mer förvånades värdinnan öfver
att hon var så späd och finlemmad. Äfven hennes ansikte var fagert, men
det var tunt och genomskinligt, som om det hade varit formadt af sprödt
glas.

Då hon kom fram till värdinnan, sporde hon, om där fanns någon plats,
som hon kunde sköta, och bad att bli tagen i tjänst.

Då tänkte värdinnan på alla de vilda karlar, som om kvällarna brukade
sitta och dricka öl och vin i krogrummet, och hon kunde ej hjälpa att
hon log. »Nej, här hos oss finnes ingen plats för en så liten jungfru
som du,» sade hon.

Jungfrun hvarken lyfte upp ögonen eller eljes gjorde den minsta rörelse,
men hon bad på nytt att bli tagen i tjänst. Hon begärde hvarken kost
eller lön, sade hon, endast att få en syssla att sköta.

»Nej,» sade värdinnan, »om min egen dotter vore som du, skulle jag neka
henne detta. Jag unnar dig bättre än att tjäna hos mig.»

Den unga jungfrun gick sakta utför trappan, och värdinnan stod och
blickade efter henne. Då såg hon så liten och hjälplös ut, att värdinnan
ömkade sig öfver henne.

Hon ropade henne tillbaka och sade till henne: »Kanske du löper större
faror, om du går ensam omkring i gator och gränder, än om du kommer till
mig. Du skall få stanna hos mig i dag och diska koppar och fat, så får
jag se hvad du duger till.»

Värdinnan förde henne till en liten kammare, som hon hade inrättat bakom
källarsalen. Den var ej större än ett skåp, och där fanns hvarken glugg
eller fönster, utan den fick ljus endast genom en lucka i väggen till
krogrummet.

»Stå här i dag,» sade värdinnan till den unga jungfrun, »och diska alla
de koppar och fat, som jag räcker dig genom den där luckan, så får jag
se, om jag kan behålla dig i min tjänst.»

Den unga jungfrun gick in i kammaren, och hon rörde sig så tyst, att
värdinnan tänkte, att det var, som om en död hade glidit in i sin graf.

Hon stod därinne hela dagen, och inte talade hon vid någon, och inte
lutade hon fram hufvudet genom luckan för att se på folket, som gick
fram och tillbaka i källarsalen. Och inte rörde hon vid maten, som gafs
henne.

Ingen hörde henne slamra med diskningen, men när helst värdinnan
sträckte fram handen till luckan, räckte hon till henne nydiskade koppar
och fat, på hvilka ej fanns en fläck.

Men då värdinnan tog dem för att sätta dem på borden, voro de så kalla,
att hon tyckte, att de ville bränna skinnet af fingrarna. Och hon ryste
och sade: »Det är, som om jag skulle taga dem ur händerna på den kalla
döden.»

II.

En dag hade det ej varit någon fisk att rensa på bryggorna, så att
Elsalill hade fått stanna hemma. Hon satt ensam i stugan och spann. Det
var en god brasa på spisen och tämligen ljust i stugan.

Midt under arbetet kände hon ett lätt drag, liksom om en kall vind
strukit öfver hennes panna. Hon blickade upp och såg då, att hennes döda
fostersyster stod framför henne på golfvet.

Elsalill lade handen på sländan, så att den stannade, och satt stilla
och betraktade sin fostersyster. I förstone blef hon rädd, men hon
tänkte inom sig: Det anstår inte mig att bli rädd för min fostersyster.
Antingen hon är död eller lefvande, är jag dock nöjd att få se henne.

»Kära,» sade hon till den döda, »önskar du något af mig?»

Den andra sade till henne med en röst, som var utan både styrka och ton:
»Min syster Elsalill, jag har tagit tjänst på värdshuset, och värdinnan
har hela dagen låtit mig stå och diska koppar och fat. Nu mot kvällen är
jag så trött, att jag inte står ut med mer. Jag har nu gått hit för att
fråga, om du ej vill komma och hjälpa mig.»

Då Elsalill hörde detta, tyckte hon, att det drog sig en slöja öfver
hennes förstånd. Hon kunde ej mer tänka eller vilja eller känna fruktan.
Hon kunde blott erfara glädje öfver att hon återsåg sin fostersyster,
och hon svarade: »Ja, kära, jag vill genast komma och hjälpa dig.»

Då gick den döda mot dörren, och Elsalill följde henne. Men då de stodo
på tröskeln, stannade hennes fostersyster och sade till Elsalill: »Du
skall sätta på dig din kappa. Ute blåser en hård storm.» Och då hon sade
detta, ljöd hennes stämma litet tydligare än förut och mindre tonlös.

Elsalill tog då ned sin kappa från väggen och svepte den om sig. Hon
tänkte vid sig själf: Min fostersyster älskar mig ännu. Hon vill mig
intet ondt. Jag är endast lycklig vid att få följa henne hvart hon vill
föra mig.

Därpå följde hon den döda genom många gator, alltifrån Torarins stuga,
som låg på en stenig brant, ända ned till de jämnare gatorna vid hamnen
och torget.

Den döda gick hela tiden två steg före Elsalill. Det var stark storm,
som tjöt genom gränderna den kvällen, och Elsalill märkte, att då vinden
kom mycket hård och ville pressa henne mot väggen, ställde sig den döda
mellan henne och vinden och skyddade henne så godt hon kunde med sin
späda kropp.

Då de ändtligen kommo till rådhuset, gick den döda nedför källartrappan
och vinkade Elsalill att följa henne. Men då de gingo i trappan, blåste
vinden ut ljuset i lyktan, som hängde i förstugan, och de stodo i
mörker. Då visste ej Elsalill, hvart hon skulle vända sina steg, utan
den döda måste lägga sin hand på hennes för att leda henne. Men den
dödas hand var så kall, att Elsalill ryckte till och började skaka af
skräck. Då tog den döda bort sin hand och lindade in den i en flik af
Elsalills kappa, innan hon åter sökte leda henne. Men Elsalill kände
iskylan tvärs igenom både foder och pälsverk.

Nu ledde den döda Elsalill genom en lång gång och öppnade sedan en dörr
för henne. De kommo in i en liten mörk kammare, dit det föll ett svagt
ljus genom en lucka i väggen. Elsalill såg, att de befunno sig i ett
rum, där värdinnan brukade ha sin skänkpiga stående för att diska koppar
och fat, som hon behöfde för att ställa fram på borden till gästerna.
Elsalill kunda skymta, att det stod en vattenbalja på en pall, och i
luckan stodo många bägare och kärl, som behöfde sköljas.

»Vill du hjälpa mig med detta arbete i kväll, Elsalill?» sade den döda.

»Ja, kära,» sade Elsalill, »du vet, att jag vill hjälpa dig med hvad
helst du önskar.»

Därmed lade Elsalill af kappan. Hon vek upp sina klädningsärmar och
började arbetet.

»Vill du nu vara mycket tyst och stilla härinne, Elsalill, så att inte
värdinnan märker, att jag har skaffat mig hjälp.»

»Ja, kära,» sade Elsalill, »det vill jag visst vara.»

»Ta, far då väl, Elsalill!» sade den döda. »Nu skall jag endast bedja
dig om än en sak. Och det är, att du inte efter detta allt för mycket
vredgas på mig.»

»Hvad är detta, att du bjuder mig farväl?» sade Elsalill. »Jag vill
gärna komma alla kvällar och hjälpa dig.»

»Nej, mer än i kväll behöfver du väl inte komma,» sade den döda. »Jag
tänker, att du i natt hjälper mig så, att jag nu får detta ärendet
lyktadt.»

Då de talade sålunda, hade Elsalill redan böjt sig ned öfver arbetet.
Allt var stilla en stund, men så kände hon ett svagt drag öfver pannan,
på samma sätt som då den döda kommit till henne i Torarins koja. Hon såg
då upp och märkte, att hon var ensam. Hon förstod hvad det var, som hade
känts som en svag vind öfver hennes panna, och sade för sig själf: »Min
döda fostersyster har kysst min panna, innan hon skildes ifrån mig.»

Elsalill gjorde nu först färdigt sitt arbete. Hon sköljde af alla skålar
och kannor och torkade dem. Sedan gick hon fram till luckan för att se,
om några nya hade blifvit ditsatta. Hon fann inga där, och hon ställde
sig då i luckan och såg ut i källarsalen.

Det var en sådan stund på dagen, då inga gäster brukade komma till
källaren. Värdinnan satt ej bakom sin disk, och ingen af hennes tjänare
fanns i rummet. De enda, som funnos där, voro tre män, som sutto vid
ändan af ett stort bord. De voro gäster, men de tycktes vara väl
hemmastadda, ty en af dem, som hade tömt sin bägare, gick fram till
disken, fyllde den ur ett af de stora fat med öl och vin, som lågo
uppstaplade där, och satte sig åter att dricka.

Elsalill stod där, som skulle hon vara kommen från en främmande värld.
Hon hade sina tankar hos sin döda fostersyster, och hon kunde ej rätt
reda hvad hon såg. Det dröjde en lång stund, innan hon märkte, att de
tre männen vid bordet voro henne välbekanta och kära. Ty de, som sutto
där, voro inga andra än sir Archie och hans båda vänner, sir Reginald
och sir Filip.

Under de sista dagarna hade ej sir Archie kommit till Elsalill, och hon
blef glad att se honom. Hon ville genast ropa till honom, att hon var
där helt nära, men då tänkte hon på hur underligt det var, att han
aldrig mer kom till henne, och hon höll sig stilla. Kanske att han har
fått en annan kär, tänkte Elsalill. Kanske det är på henne han nu
tänker.

Ty sir Archie satt ett litet stycke från de andra. Han satt tyst och
stirrade rakt framför sig, utan att dricka. Han tog ej del i samtalet,
och då hans vänner sade något till honom, brydde han sig mestadels ej om
att svara.

Elsalill hörde, att de andra försökte att muntra upp honom. De sporde
honom hvarför han ej drack. De rådde honom till och med, att han skulle
gå och språka med Elsalill för att bli glad igen.

»Ni skola ej bry er om mig,» sade sir Archie. »Det är en annan jag
tänker på. Jämt ser jag henne framför mig, och jämt hör jag hennes röst
ljuda i mina öron.»

Och Elsalill såg, att sir Archie satt och stirrade fram mot en af de
tjocka pelare, som uppburo källartaket. Nu såg hon också hvad hon ej
hade märkt förut, att hennes fostersyster stod vid den där pelaren och
såg på sir Archie. Hon stod där alldeles orörlig i sin gråa dräkt, och
det var ej lätt att urskilja henne, där hon höll sig tätt tryckt intill
pelaren.

Elsalill stod helt stilla och såg inåt rummet. Hon märkte, att hennes
fostersyster höll sina ögon lyfta, då hon såg på sir Archie. Under hela
tiden, som hon hade varit med Elsalill, hade hon gått med ögonen
nedslagna.

Men hennes ögon voro det enda, som var fasansfullt hos henne. Elsalill
såg, att de voro brustna och skumma. De voro utan blick, och ljuset
återspeglade sig ej mera i dem.

Om en stund började sir Archie åter jämra sig. »Jag ser henne alltid.
Hon följer mig hvart jag går,» sade han.

Han satt vänd mot pelaren, där den döda stod, och stirrade fram mot
henne. Men Elsalill förstod, att han ej såg den döda. Han talade ej om
henne, utan om någon, som ständigt fanns i hans tankar.

Elsalill stod kvar vid luckan och följde med allt som skedde. Hon
tänkte, att hon helst af allt ville veta, hvem det var, som sir Archie
ständigt bar i sina tankar. Plötsligen märkte hon, att den döda hade
satt sig på bänken bredvid sir Archie och hviskade i hans öra.

Men sir Archie visste alltjämt ingenting om att hon var honom så nära
och att hon satt och hviskade i hans öra. Han märkte endast hennes
närvaro genom den förfärliga ängslan, som kom öfver honom.

Elsalill såg, att då den döda hade suttit och hviskat ett par ögonblick
vid sir Archie, lade han ned sitt hufvud i händerna och grät: »Ack, om
jag dock aldrig hade funnit den unga jungfrun!» sade han. »Jag ångrar
intet annat, än att jag ej lät den unga jungfrun undslippa, då hon bad
mig.»

De båda andra skottarna upphörde att dricka och sågo förskräckta på sir
Archie, som på detta sätt lade bort all manlighet och gaf vika för
ånger. De sutto rådlösa en stund, men därpå gick en af dem fram till
disken, tog den största dryckeskanna där stod och fyllde den med rödt
vin. Sedan gick han fram till sir Archie, slog honom på axeln och sade:
»Drick, min bror! Herr Arnes penningar vara ännu. Så länge vi ha råd att
skaffa oss sådant vin som detta, behöfver ej sorgen ta makten öfver
oss.»

Men i detsamma som detta var sagdt: »Drick, min bror! Herr Arnes
penningar vara ännu,» såg Elsalill, att den döda reste sig från bänken
och försvann.

Och med detsamma såg Elsalill framför sig tre karlar, som hade stora
skägg och ludna skinnkläder och kämpade med herr Arnes folk. Och nu
kände hon igen, att de voro de tre männen, som sutto i källaren: sir
Archie, sir Filip och sir Reginald.

III.

Elsalill gick ut ur rummet, där hon hade stått och sköljt värdinnans
bägare, och slöt sakta dörren efter sig. I den smala gången därutanför
stannade hon. Hon stödde sig mot väggen och stod där orörlig nära nog en
timme.

Medan hon stod där, tänkte hon vid sig själf: Jag kan ej förråda honom.
Han må hafva gjort hvad ondt han vill, men jag håller honom af hjärtat
kär. Jag kan ej sända honom till stegel och hjul. Jag kan ej se dem
bränna af honom hand och fot. Stormen, som hade rasat hela dagen, tog
till och blef allt väldigare, ju längre det led på kvällen, och Elsalill
hörde dess starka brus, där hon stod i mörkret.

Nu är den första vårstormen kommen, tänkte hon. Nu har den kommit i sin
väldighet för att göra hafvet fritt och bryta isen. Om några dagar skola
vi ha öppet vatten, och då kommer sir Archie att draga härifrån, och
aldrig vänder han hit igen. Han kommer ej att begå några fler ogärningar
i detta land. Hvartill gagnar det då, att han blir infångad och
straffad? Hvarken de döda eller de lefvande hafva däraf någon hugnad.

Elsalill svepte kappan omkring sig. Hon tänkte, att hon skulle gå hem
och sätta sig tyst vid sitt arbete utan att förråda hemligheten för
någon människa.

Men innan hon hade lyft sin fot för att gå, hade hon redan uppgifvit sin
afsikt och blef stående.

Hon stod stilla och hörde stormen brusa. Hon tänkte åter på, att nu
skulle det snart bli vår. Snön skulle försvinna, och jorden skulle kläda
sig grön.

Gud förbarme sig hvad detta blir för en vår för mig! tänkte Elsalill.
Ingen glädje och ingen lycka kunna grönska för mig efter denna vinterns
köld.

Det var endast för ett år sedan, tänkte hon. Då var jag så lycklig, då
vintern var till ända, och våren kom. Jag minns en kväll, den var så
vacker, att jag ej kunde sitta hemma vid gården. Då tog jag min
fostersyster vid handen, och vi vandrade ut i marken för att taga in
grönt löf och pryda ugnsmuren.

Hon stod och drog sig till minnes, hur hon och hennes fostersyster hade
vandrat utåt en grön stig. Och där vid sidan af vägen hade de sett en
liten ungbjörk, som hade blifvit afhuggen. Det syntes på veden, att den
hade blifvit huggen för flere dagar sedan. Men nu sågo de, att det
stackars afhuggna trädet hade börjat grönska, och att dess blad trängde
ut ur knopparna.

Då hade hennes fostersyster stannat och böjt sig ned öfver trädet. »Ack,
du arma träd,» sade hon, »hvad ondt har du väl begått, eftersom du ej
kan dö, fastän du är afhugget? Hvarför måste du slå ut dina blad, som om
du ännu lefde?»

Då hade Elsalill skrattat åt henne och svarat henne: »Det grönskar väl
så ljufligt, därför att den, som har huggit det, skall se hvad skada han
har gjort och känna ånger.»

Men hennes fostersyster hade ej skrattat. Hon hade fått tårarna i
ögonen.

»Detta är en stor synd, att fälla ett träd i löfsprickningen, då det är
så fullt af kraft, att det ej kan dö. Det är förfärligt för en död, då
han ej får ro i sin graf. De, som äro döda, de kunna ej vänta sig mycket
godt, de kunna hvarken nås af kärlek eller lycka. Det enda goda, som de
ännu begära, det är att få sofva i stilla ro. Jag må väl gråta, då du
säger, att björken ej kan dö, därför att den tänker på sin mördare. Det
är dock det hårdaste öde för en, som har beröfvats lifvet, att ej få
sofva i ro, därför att han måste förfölja sin mördare. De döda hafva
intet annat att eftersträfva än att få sofva i ro.»

Då Elsalill påminde sig detta, började hon gråta och vrida sina händer.

»Min fostersyster får ej ro i sin graf,» sade hon, »om jag ej förråder
min älskade. Om jag ej bistår henne härutinnan, då måste hon irra ofvan
jord utan hvila och ro. Min arma fostersyster, hon har ej mer att önska
än att få ro i sin graf, och den kan jag ej ge henne, utan att jag
sänder den jag har kär till stegel och hjul.»

IV.

Sir Archie kom ut ur källarsalen och gick fram genom den smala gången.
Nu var lyktan, som hängde i taket, åter tänd, och i dess sken, såg han,
att en ung jungfru stod och stödde sig mot väggen.

Hon var så blek, och hon stod så stilla, att sir Archie blef rädd och
tänkte: Nu ändtligen står den döda, som förföljer mig alla dagar, inför
mina ögon.

Då sir Archie gick förbi Elsalill, lade han sin hand på hennes, för att
få veta, om det verkligen var en död, som stod där. Och handen var så
kall, att han ej kunde säga, om den tillhörde en död eller en lefvande.

Men då sir Archie rörde vid Elsalills hand, ryckte hon den tillbaka, och
då kände sir Archie igen Elsalill.

Han trodde, att hon hade kommit dit för hans skull, och han blef mycket
glad öfver att få se henne. I detsamma for en tanke igenom honom. Nu vet
jag hvad jag vill göra, på det att den döda må bli försonad och upphöra
att förfölja mig.

Han tog Elsalills händer mellan sina och förde dem upp till sina läppar.
»Gud signe dig, därför att du kommit till mig i kväll, Elsalill,» sade
han.

Men Elsalills hjärta var så bedröfvadt. Hon kunde ej tala för tårar ens
så mycket som för att säga sir Archie, att hon inte hade gått dit för
att sammanträffa med honom.

Sir Archie stod tyst en lång stund, men han höll Elsalills händer mellan
sina hela tiden. Och ju längre han stod på detta sätt, desto klarare och
vackrare blef hans ansikte.

»Elsalill,» sade sir Archie, och han talade med mycken högtidlighet. »På
flere dagar har jag ej kommit till dig, därför att jag varit plågad af
svåra tankar. De hafva aldrig lämnat mig ro, och jag trodde, att jag var
på väg att mista förståndet. Men i kväll har det blifvit bättre för mig,
och jag ser ej mer för mina ögon den bilden, som plågade mig. Och då jag
fann dig här ute, sade mig mitt hjärta hvad jag skulle göra för att
komma ifrån min plåga till allan tid.»

Han böjde sig ned för att han skulle kunna se Elsalill in i ögonen, men
då hon stod med nedfällda ögonlock, fortfor han:

»Du är vred på mig, Elsalill, därför att jag ej kommit till dig på flere
dagar. Men jag har ej kunnat komma, därför att, då jag såg dig, påmindes
jag än mer, om det, som pinade mig. Då jag såg dig, måste jag än mer
tänka på en ung jungfru, mot hvilken jag har handlat illa. Jag har eljes
handlat illa mot många människor, Elsalill, men mitt samvete förföljer
mig ej för något annat än det, som jag har begått mot den unga
jungfrun.»

Då Elsalill alltjämt teg, tog han åter hennes händer, och drog dem upp
till sina läppar och kysste dem.

»Hör nu, Elsalill, hvad mitt hjärta sade till mig, då jag fick se, att
du stod där ute och väntade mig. Du har förfördelat en jungfru, sade
det, därför skall du sona mot en annan, hvad du låtit henne lida. Du
skall taga henne till din hustru, och du skall vara så god mot henne,
att hon aldrig får känna sorg. Du skall bevara henne en sådan trohet,
att du älskar henne mer på den sista dagen, som du lefver, än på din
bröllopsdag.»

Elsalill stod kvar på samma sätt med nedslagna ögon. Då lade sir Archie
handen på hennes hufvud och reste upp det. »Jag måste veta, Elsalill, om
du hör hvad jag säger,» sade han.

Då såg han att Elsalill grät så häftigt, att stora tårar runno henne
utför kinderna.

»Hvarför gråter du, Elsalill?» frågade sir Archie.

»Jag gråter, sir Archie,» sade Elsalill, »därför att jag bär en allt för
stor kärlek till er i mitt hjärta.»

Då flyttade sig sir Archie än närmare Elsalill och lade sin arm om
hennes lif. »Hör du, hur stormen tjuter där ute?» sade han. »Det
betyder, att hafvet snart går upp och att skepp och fartyg åter skola
kunna färdas öfver till mitt hemland. Säg mig nu, Elsalill, om du vill
följa mig dit öfver, så att jag kan få göra godt emot dig hvad jag har
gjort ondt emot en annan?»

Sir Archie ställde sig att hviska vid Elsalill om det ljufliga lif, som
väntade henne, och Elsalill började tänka vid sig själf: Ack, att jag
dock ej visste hvad ondt han har begått. Då skulle jag följa honom och
lefva lycklig med honom.

Sir Archie kom henne allt närmare, och då Elsalill blickade upp, såg
hon, att hans ansikte var böjdt öfver henne och att han var nära att
kyssa henne på pannan. Då kom hon ihåg den döda, som nyss hade varit hos
henne och kysst henne. Hon ryckte sig lös från sir Archie och sade:
»Nej, sir Archie, jag skall aldrig följa er.»

»Jo,» sade sir Archie, »du måste följa mig, Elsalill, eljes drages jag
ned till min undergång.»

Han började hviska allt ömmare ord till jungfrun, och hon tänkte åter
vid sig själf: Vore det ej mera behagligt för Gud och människor, om han
finge försona sitt onda lif och bli en rättskaffens man? Hvem har väl
nytta af att han blir straffad och dödad?

Då Elsalill började tänka så, kommo ett par män gående, som ämnade sig
in i källarsalen. Då sir Archie märkte, att de kastade nyfikna blickar
på honom och jungfrun, sade han till henne:

»Kom, Elsalill, så skall jag följa dig hem. Jag vill ej, att någon skall
se, att du kommit till mig i källarsalen.»

Då blickade Elsalill upp, som om hon plötsligen hade påmint sig, att hon
hade ett annat ärende att fullfölja än att lyssna till sir Archie. Men
hennes hjärta pinade henne, då hon tänkte på att förråda hans brott. Om
du utlämnar honom till bödeln, då måste jag brista, sade hennes hjärta
till henne. Men sir Archie drog jungfruns kappa tätare omkring henne och
förde henne ut på gatan. Sedan gick han med henne ända upp till Torarins
stuga. Och hon märkte, att hvarje gång, då stormen kom brusande mycket
hårdt emot dem, ställde han sig framför och skyddade henne.

Elsalill tänkte hela tiden, medan de gingo: Min döda fostersyster visste
ej om detta, att han ville försona sitt lif och blifva en god människa.

Sir Archie hviskade alltjämt de ljufvaste ord i Elsalills öra. Och ju
längre som Elsalill lyssnade till honom, desto större blef hennes
förvissning.

Det må ha varit för att jag skulle få höra sir Archie hviska sådana ord
i mitt öra som min fostersyster kallade mig ut, tänkte hon. Hon älskar
mig så högt. Hon önskar ej min olycka, utan min lycka.

Och då de stannade utanför kojan, frågade sir Archie Elsalill än en
gång, om hon ville följa honom öfver hafvet. Och Elsalill svarade, att
med Guds hjälp ville hon ledsaga honom.

________

Den fredlösa.

Nästa dag hade stormen upphört. Det var nu blidväder, men det tärde ej
stort på snön, utan hafvet stod lika stängdt som någonsin.

Då Elsalill vaknade på morgonen, tänkte hon: Visserligen är det bättre,
att en ogärningsman omvänder sig och lefver efter Guds bud, än att han
blir straffad och dödad.

Fram på dagen sände sir Archie en budbärare till Elsalill, som förde med
sig till henne en bred armring af guld.

Och det fröjdade Elsalill, att sir Archie hade tänkt på att göra henne
en glädje, och hon tackade budbäraren och mottog gåfvan.

Men då han var gången, kom hon att tänka därpå, att denna ring hade sir
Archie köpt henne för herr Arnes penningar. Hon kunde ej uthärda att se
den, då hon tänkte på detta. Hon ref den af armen och kastade den långt
ifrån sig.

Hvad skall det bli för ett lif för mig, om jag ständigt måste tänka, att
jag lefver af herr Arnes penningar, tänkte hon. Om jag för en smula mat
till mina läppar, måste jag då ej tänka på de röfvade penningarna, och
om jag får ett nytt klädesplagg, så måste jag höra det ringa i mitt öra,
att detta är köpt för orättfånget gods. Nu ser jag dock, att det är mig
omöjligt att följa sir Archie och lefva lifvet samman med honom. Jag
skall säga honom detta, då han kommer till mig.

Då det led mot kvällen, kom sir Archie till henne. Han var helt glad,
han hade ej varit plågad af andra tankar, och han trodde, att detta kom
sig däraf, att han lofvat att göra godt mot en ung jungfru, hvad han
hade förbrutit mot en annan.

Då Elsalill såg honom och hörde honom tala, förmådde hon ej säga honom,
att hon var bedröfvad och ville skiljas från honom.

Alla de sorger, som tärde henne, glömde hon, då hon satt och hörde på
sir Archie.

Nästa dag var en söndag, och då gick Elsalill i kyrkan. Hon gick dit
både under högmässa och aftonsång.

Då hon under högmässan satt och lyssnade till prästen, så hörde hon
någon snyfta och gråta helt nära henne.

Hon trodde, att det var någon af dem, som sutto bredvid henne i bänken,
som grät, men om hon blickade till höger eller vänster, så såg hon intet
annat än lugna och högtidliga människor.

Likafullt hörde hon tydligt, att någon grät, och hon tyckte, att den
gråtande var henne så nära, att hon skulle kunna nå henne, om hon endast
sträckte ut sin hand.

Elsalill satt och hörde, hur det suckade och snyftade, och hon tänkte
inom sig, att hon aldrig hade hört något, som hade ljudit så sorgefullt.

Hvem är det, som bär på en så djup sorg, att hon måste fälla så bittra
tårar? tänkte Elsalill.

Hon såg sig tillbaka, och hon lutade sig fram öfver nästa bänk för att
se. Men alla sutto tysta, och ingens anlete var öfversköljdt af tårar.

Då tänkte Elsalill, att hon väl ej behöfde spörja och undra. Hon hade
dock från första stunden vetat hvem det var, som grät bredvid henne.

»Kära,» hviskade hon, »hvarför visar du dig ej för mig, såsom du gjorde
i förgår. Du vet ju dock, att jag gärna vill göra allt hvad jag kan för
att torka dina tårar.»

Hon lyssnade efter svar, men hon fick intet. Hon endast hörde, hur den
döda snyftade bredvid henne.

Elsalill försökte att lyssna till hvad prästen sade på sin predikstol,
men hon kunde föga följa med hvad han sade. Och hon blef otålig och
hviskade: »Jag vet en, som har större skäl att gråta än någon annan, och
det är jag själf. Hade ej min fostersyster låta mig veta, hvilka som
voro hennes mördare, så kunde jag nu suttit här med hjärtat fullt af
fröjd.»

Medan hon lyssnade på gråtandet, blef hon allt mer harmsen, så att hon
tänkte: Hur kan min döda fostersyster begära af mig, att jag skall
förråda den jag har kär? Aldrig hade hon själf velat begå en sådan
handling, om hon ännu hade lefvat.

Hon satt instängd i kyrkbänken, men hon kunde knappt hålla sig stilla.
Hon vaggade kroppen fram och tillbaka, och hon vred händerna. Nu skall
väl detta följa mig hela dagen, tänkte hon. Hvem vet, fortfor hon och
blef alltmer ängslig, hvem vet, om det ej skall följa mig genom hela
mitt lif?

Men allt djupare och tyngre blefvo de snyftningar, som hon hörde bredvid
sig, och till sist rördes dock hennes hjärta, så att hon själf började
gråta.

Den måste väl hafva en förfärligt tung sorg, som gråter så, tänkte hon.
Den måtte väl bära på ett lidande, som är tyngre än att en lefvande kan
fatta det.

Då gudstjänsten var slut, och Elsalill kommit ut ur kyrkan, hörde hon ej
mera det där snyftandet. Men under hela hemvägen gick hon själf och
grät, därför att hennes fostersyster ej kunde få ro i sin graf.

Men då det ånyo blef gudstjänst på aftonen, gick Elsalill åter till
kyrkan, därför att hon måste veta, om hennes fostersyster ännu satt där
och grät.

Och så snart Elsalill trädde in i kyrkan, hörde hon henne, och hennes
själ darrade inom henne, då hon förnam snyftningarna. Hon kände, att
hennes styrka förgick henne, och hon hade ej vilja till annat än att
hjälpa den döda, som gick fredlös omkring bland människorna.

Då Elsalill kom ut ur kyrkan, var det ännu så ljust, att hon kunde se,
att en af dem, som gingo före henne, satte blodiga fotspår på snön.

Hvem kan det vara, som är så fattig, att han går med nakna fötter och
sätter blodiga fotspår på snön? tänkte hon.

Alla de, som gingo framför henne, sågo ut att vara välbärgadt folk. De
voro alla ordentligt klädda och hade skor på fötterna.

Men de röda, fotspåren voro ej gamla. Elsalill såg, hur de aftrycktes i
snön af något i den skaran, som gick före henne.

Det är någon, som har gått sig fördärfvad på långa vägar, tänkte hon.
Gud låte honom ej behöfva gå länge, innan han kommer in under tak och
finner hvila.

Hon ville gärna veta, hvem det var, som hade gjort en så tung vandring,
och hon följde efter fotspåren, fastän hon därför måste vika af från sin
egen väg.

Men plötsligen märkte hon, att alla de kyrkobesökande hade tagit af åt
annat håll och att hon var ensam på gatan. Lika fullt fortforo de
blodröda fotspåren att afteckna sig framför henne.

Det är min arma fostersyster, som går där, tänkte hon då, och hon visste
med sig, att hon hade vetat hela tiden, att det var hon.

»Ack, min arma fostersyster, jag trodde att du vandrade så lätt fram
öfver jorden, att du ej stödde din fot mot marken. Men inte kan någon af
de lefvande förstå, hur plågsam din vandring kan vara dig.»

Tårarna sprungo henne i ögonen och hon suckade: »Att hon dock ej kan
finna ro i sin graf. Ve mig, att hon har måst irra här så länge, att
hennes fötter hafva lupit i blod.»

»Stanna, min kära fostersyster,» ropade hon, »stanna, så att jag kan få
tala med dig.»

Men då hon ropade på detta sätt, såg hon, att fotspåren sattes än
snabbare på snön, som om den döda skyndade på sina steg.

»Nu flyr hon undan mig. Hon väntar sig ej mer någon hjälp af mig,» sade
Elsalill.

De blodiga fotspåren gjorde henne alldeles utom sig, och hon utropade:
»Min kära fostersyster, jag skall göra allt hvad du vill, på det att du
må finna ro i din graf.»

Kort efter att Elsalill hade sagt dessa ord, kom en storväxt kvinna, som
hade gått efter henne, fram till henne och lade sin hand på hennes arm.

»Hvem är du, som går här på gatan och gråter och vrider händerna?» sade
kvinnan. »Du är lik en liten jungfru, som kom till mig i fredags och bad
om tjänst och sedan blef borta för mig. Eller är kanske du densamma?»

»Nej, inte är jag densamma,» sade Elsalill, »men om det är så som jag
tror, att ni är värdinnan på rådhuskällaren, så vet jag hvilken jungfru
det är, som ni talar om.»

»Då skall du säga mig, hvarför hon gick bort från mig och inte har
kommit tillbaka,» sade värdinnan.

»Hon gick bort från er,» sade Elsalill, »därför att hon ej ville höra
talet af alla de ogärningsmän, som sutto i er sal.»

»Det sitter många vilda karlar i min sal, men inte sitter det där några
ogärningsmän,» sade värdinnan.

»Dock hörde jungfrun, att tre män sutto där och talade med hvarandra,»
sade Elsalill, »och en af dem sade: ’Drick, min bror. Herr Arnes
penningar vara ännu’.»

Då Elsalill hade sagt detta, tänkte hon: Nu har jag hjälpt min
fostersyster och talat om hvad jag hört. Må nu Gud hjälpa mig, så att
värdinnan ej bryr sig om att tro mina ord, så har jag ingen skuld.

Men då hon såg på värdinnans ansikte, att hon trodde henne, blef hon
rädd och ville fly sin väg.

Men innan hon hann att taga ett steg, hade värdinnans tunga hand fattat
ett säkert tag i henne, så att hon ej kunde undkomma.

»Har du hört omtalas, att sådana ord blifvit fällda i min källarsal,
jungfru, sade värdinnan, då är ej skäl, att du löper din väg. Utan du
måste följa mig till dem, som hafva makt och vilja att gripa mördarna
och skaffa dem deras straff.»

________

Sir Archies flykt.

Elsalill kom in i källarsalen, insvept i sin långa kappa och gick fram
till ett bord, där sir Archie satt och drack med sina vänner. Där fanns
en mängd gäster bänkade utmed borden, men Elsalill brydde sig ej om alla
de undrande blickar, som kastades efter henne, då hon gick och satte sig
vid sidan af den, som hon höll kär. Hon tänkte blott, att under de sista
ögonblick, som sir Archie ännu hade sin frihet, ville hon vara
tillsammans med honom.

Då sir Archie såg Elsalill komma och taga plats bredvid honom, steg han
upp och satte sig med henne vid ett bord, som stod långt nere i salen
undangömdt bakom en pelare. Hon kunde se, att han ej tyckte om, att hon
hade kommit till honom ute på en källare, där det ej var sed att unga
jungfrur läto se sig.

»Jag har intet långt ärende att säga er, sir Archie,» sade Elsalill,
»men ni måste dock veta, att det ej står till för mig att följa er öfver
till ert land.»

Då sir Archie hörde Elsalill säga detta, blef han förfärad, ty han
fruktade, att om han förlorade Elsalill, så skulle de onda tankarna åter
taga väldet öfver honom.

»Hvarför vill du ej följa mig, Elsalill?» sade sir Archie.

Elsalill satt blek som en död, hennes tankar voro så förvirrade, att hon
knappt visste hvad hon svarade honom.

»Det kan ej vara så godt att följa en landsknekt,» sade hon. »Ingen vet,
om en sådan håller lofven och tro.».

Innan sir Archie hann svara, kom en sjöman in i källarsalen.

Han gick fram till sir Archie och sade till honom, att han var utsänd af
skepparen på den stora galeasen, som låg infrusen bakom Klöfverön. Nu
bad skepparen, att sir Archie och alla hans män i denna kväll skulle
göra sin packning i ordning och komma ombord. Stormen hade börjat på
nytt. Hafvet hade börjat rensa långt borta i väster. Det kunde väl
hända, att de skulle ha öppen väg öfver till Skottland före dagningen.

»Du hör hvad han säger,» sade sir Archie till Elsalill. »Vill du följa
mig?»

»Nej,» sade Elsalill, »jag vill inte följa er.»

Men inom sig blef hon mycket glad, ty hon tänkte: Nu kan det dock hända,
att det ställer sig så, att han drar bort härifrån, innan vakten hinner
komma och gripa honom.

Sir Archie reste sig och gick bort till sir Filip och sir Reginald och
talade om budskapet, »Gå ni före mig hem till härbärget,» sade han, »och
ordna med allt! Jag måste ännu tala ett par ord med Elsalill.»

Då Elsalill såg, att sir Archie kom tillbaka till henne, slog hon ut med
händerna emot honom. »Hvarför kommer ni tillbaka, sir Archie?» sade hon.
»Hvarför skyndar ni inte ned till hafvet så raskt som era fötter kunna
bära er?»

Ty hon hade en så stor kärlek till sir Archie. Hon hade väl förrådt
honom för sin kära fostersysters skull, men hon önskade intet hellre, än
att han skulle undkomma.

»Nej, jag vill först bedja dig än en gång, att du måtte komma med mig,»
sade sir Archie.

»Det vet ni dock, sir Archie, att jag ej kan följa er,» sade Elsalill.

»Hvarför kan du icke?» sade sir Archie. »Du är en så ensam och fattig
tös, att ingen frågar efter hvad som blir af dig. Men om du kommer med
mig, skall jag göra dig till en mäktig fru. Jag är en förnäm man i mitt
eget land. Du skall få gå klädd i silke och guld, och du skall få tråda
dansen på konungens hof.»

Elsalill darrade af ängslan öfver att han dröjde hos henne, medan ännu
flykten låg honom öppen. Hon hade knappt ro att svara honom: »Drag nu
hädan, sir Archie! Ni skall inte dröja längre för att bedja mig.»

»Jag vill säga dig något, Elsalill,» sade sir Archie och talade till
henne med allt vekare röst. »Då jag först såg dig, då tänkte jag blott
på att dåra och locka dig. Jag har lofvat dig slott och guld mången gång
förut, men alltsedan i förgår kväll har jag menat det ärligt med dig.
Och nu är det min vilja och önskan att, göra dig till min hustru. Du kan
lita på mig, så sant som jag är en ädling och krigare.»

I detsamma hörde Elsalill, att vapenklädda män tågade fram på torget
utanför källaren. Om jag nu följer honom, tänkte hon, så kan han ännu
undkomma. Jag drar honom i fördärfvet. Det är för min skull han blir
sittande här så länge, att vakten hinner att gripa honom. Men jag kan
dock ej följa den, som har mördat alla de mina, tänkte hon.

»Sir Archie,» sade Elsalill, och hon hoppades, att hon skulle kunna
skrämma honom. »Hör ni inte, att det kommer vapenklädda män tågande
öfver torget?»

»Jo, jag hör,» sade sir Archie, »det har väl varit något slagsmål på en
krog. Blif du inte orolig, Elsalill, det är endast några fiskare, som
hafva kommit i gräl om väder och vind.»

»Sir Archie,» sade Elsalill, »hör ni inte, att de stanna utanför
rådhuset?»

Elsalill skalf från topp till tå, men sir Archie märkte det ej, utan var
alldeles lugn.

»Hvar vill du väl, att de eljes skulle stanna?» sade sir Archie. »De
måste ju föra orostiftarna hit för att sätta in dem i häktet i rådhuset.
Lyssna inte efter dem, Elsalill, utan lyssna till mig, som ber dig följa
mig öfver hafvet!»

Men Elsalill sökte än en gång att skrämma sir Archie.

»Sir Archie,» sade hon, »hör ni inte, hur knektarna komma utför trappan
till rådhuskällaren?»

»Jo, jag hör,» sade sir Archie, »de komma väl hit för att tömma en kanna
öl, sedan de hafva satt sina fångar i säkert förvar. Tänk inte på dem,
Elsalill, utan tänk på att i morgon fara du och jag på det fria hafvet,
till mitt kära fädernesland!»

Men Elsalill, var blek som ett lik, och hon darrade så, att hon knappt
kunde tala.

»Sir Archie,» sade hon, »ser ni ej, hur de tala vid värdinnan däruppe
vid disken. De fråga henne väl, om någon af dem, som de söka, finnes här
inne?»

»De göra nog upp med henne om att hon skall blanda till åt dem en stark
och varm dryck i denna stormiga natt,» sade sir Archie. »Du skall inte
darra och skälfva så svårt, Elsalill. Du kan följa mig utan fruktan. Jag
säger dig, att om min fader nu ville gifta bort mig med den ädlaste
fröken i vårt land, skulle jag ge henne nej. Far du med mig öfver hafvet
i största trygghet, Elsalill! Du skall resa mot den största lycka och
fröjd.»

Det samlades allt flere knektar nere vid dörren, och Elsalill kunde ej
bärga sig längre för ängslans skull. Jag kan ej se detta, att de komma
och gripa honom, tänkte hon. Hon lutade sig mot sir Archie och hviskade
till honom:

»Hör ni inte, sir Archie, att knektarna fråga värdinnan, om herr Arnes
mördare finnas här i salen?»

Då kastade sir Archie en blick framåt rummet och såg på landsknektarna,
som talade med värdinnan. Men han stod ej upp för att fly, som Elsalill
hade väntat, utan han böjde sig ned och såg Elsalill djupt in i ögonen.
»Är det du, Elsalill, som har känt igen mig och förrådt mig?» frågade
han.

»Jag har gjort det för min kära fostersysters skull, för att hon skulle
få ro i sin graf,» sade Elsalill. »Gud vet hvad det kostade mig att göra
det. Men fly nu, sir Archie! Det är ännu tid. De hafva ej ännu spärrat
dörrar och förstuga.»

»Du vargunge!» sade sir Archie. »Då jag första gången såg dig på
bryggorna, tänkte jag, att jag borde dräpa dig.»

Men Elsalill lade sin hand på hans arm. »Fly, sir Archie, jag kan inte
sitta stilla och se, att de komma och gripa er. Vill ni inte fly utan
mig, så skall jag i Guds namn följa er. Men sitt ej stilla här längre
för min skull, sir Archie. Allt hvad ni vill skall jag göra för er,
endast ni räddar ert lif.»

Men sir Archie var nu mycket vred, och han talade hånligt till Elsalill.

»Nu får du aldrig, jungfru, vandra i guldstickade skor genom stora
slottsgemak. Nu får du i hela ditt lif stanna här i Marstrand och rensa
sill. Aldrig får du en man, som har slott och län, Elsalill. Din man
blir en fattig fiskare, och din bostad blir en koja på ett kalt skär.»

»Hör ni inte, hur de sätta ut vakt vid alla dörrar och fälla lansar
framför ingångarna?» frågade Elsalill. »Hvarför skyndar ni inte
härifrån? Hvarför flyr ni inte ned på isen och gömmer er undan på ett
skepp?»

»Jag flyr inte, därför att jag tycker om att sitta och språka med
Elsalill,» sade sir Archie. »Tänker du på att det nu är slut med all
glädje för dig, Elsalill? Tänker du på att det nu är slut för mig att
hoppas, att jag hade kunnat försona min skuld?»

»Sir Archie,» hviskade Elsalill och reste sig upp i sin förskräckelse,
»nu äro knektarna färdiga. Nu komma de för att gripa er. Skynda er att
fly! Jag skall komma till er ute på skeppet, sir Archie, om ni blott
flyr.»

»Du behöfver inte vara så rädd, Elsalill,» sade sir Archie. »Vi hafva
ännu någon tid kvar att språka med hvarandra. Knektarna tänka inte kasta
sig öfver mig härinne, där jag kan försvara mig. De ämna fånga mig i den
trånga källartrappan. Där tänka de spetsa mig på sina långa spjut. Det
är ju detta, du alltid har önskat mig, Elsalill.»

Men ju mer förskrämd Elsalill visade sig, desto lugnare blef sir Archie.
Hon bad, att han skulle fly, men han skrattade åt henne.

»Du skall inte vara så viss på, jungfru, att knektarna kunna fånga mig.
Jag har lupit värre faror än denna och kommit undan. Det var väl värre
för mig för några månader sedan i Sverige. Det var några bakdantare, som
hade sagt till kung Johan, att hans skottska garde ej var honom troget.
Och kungen trodde dem. Han lät sätta de tre anförarna i tornet, och
deras knektar sände han ur sitt rike och lät bevaka dem, ända tills de
voro komna öfver gränsen.»

»Fly, sir Archie, fly!» bad Elsalill.

»Du skall inte vara orolig för mig, Elsalill,» sade sir Archie och
skrattade hårdt. »I kväll är jag mig lik igen, nu är jag åter i mitt
gamla lynne. Nu ser jag inte mer den unga jungfrun för mina ögon, då
hjälper jag mig nog. Jag skall berätta för dig om de tre, som sutto i
kung Johans fängelse. De smögo ur tornet en natt, då väktarna voro
rusiga, och lupo sin väg. Sedan flydde de mot gränsen. Men så länge som
de vandrade i den svenske kungens land, vågade de ej förråda, hvilka de
voro. De visste ingen annan råd, Elsalill, de skaffade sig dräkter af
ludet skinn och sade, att de voro garfvaregesäller, som gingo öfver
landet för att söka efter arbete.»

Men nu började Elsalill märka, hur förändrad sir Archie var mot henne.
Och hon förstod, att han hatade henne, sedan hon talat om, att hon
förrådt honom.

»Tala ej så, sir Archie!» sade Elsalill.

»Hvarför skulle du svika mig, då jag trodde dig som bäst?» sade sir
Archie. »Nu är jag åter sådan jag förr var. Nu bryr jag mig ej om att
spara någon. Och nu skall du få se, att allt åter kommer att gå mig väl,
som det gjort förr i världen. Voro vi inte illa ute, jag och mina
kamrater, då vi ändtligen hade genomvandrat Sverige och kommo hit ned
till kusten? Vi hade inte penningar, så att vi kunde köpa oss hederliga
kläder. Vi hade inte penningar, så att vi kunde skaffa oss öfverfart
till Skottland. Vi visste oss ingen annan råd än att göra ett inbrott i
Solberga prästgård.»

»Tala ej mer om detta!» sade Elsalill.

»Jo, nu skall du höra allt, Elsalill,» sade sir Archie. »Det är en sak,
som du inte vet, och det är att först, då vi voro inkomna i prästgården,
gingo vi fram till herr Arne, väckte honom och sade till honom, att han
skulle ge oss penningar. Om han gjorde det godvilligt, skulle vi inte
skada honom. Men herr Arne öppnade strid med oss, och då måste vi fälla
honom. Och sedan vi hade dödat honom, måste vi fälla allt hans folk.»

Elsalill afbröt ej mera sir Archie, men det blef tomt och kallt i hennes
hjärta. Hon ryste, då hon såg och hörde sir Archie, ty då han talade,
fick han ett grymt och blodtörstigt utseende. Hvad har jag velat göra?
tänkte hon. Har jag varit galen och älskat den, som mördat alla de mina?
Må Gud förlåta mig min synd!»

»Då vi trodde, att alla voro döda,» sade sir Archie, »släpade vi ut den
tunga penningkistan ur huset. Sedan lade vi eld däromkring, på det att
människor skulle tro, att herr Arne hade bränt inne.»

»Jag har älskat en ulf i skogen,» sade Elsalill till sig själf. »Och
honom har jag velat rädda från straff!»

»Men vi foro ned på isen och flydde utåt hafvet,» fortfor sir Archie.
»Vi voro inte rädda så länge, som vi sågo elden låga mot skyn, men då vi
sågo den aftaga, blefvo vi skrämda. Vi förstodo, att det hade kommit
folk tillstädes, som hade släckt eldsvådan, och att vi skulle bli
eftersatta. Då körde vi tillbaka mot land, där vi hade sett en åmynning
med svag is. Vi lyfte penningkistan af släden och körde framåt, tills
isen brast under hästen. Då läto vi den drunkna och sprungo själfva åt
sidan. Om du vore annat än en jungfru, Elsalill, skulle du förstå, att
detta var raskt handladt. Vi hade skött oss som män.»

Nu höll sig Elsalill stilla. Hon satt och kände en svidande värk i sitt
hjärta. Men sir Archie hatade henne och var glad att plåga henne. »Därpå
togo vi våra skärp och fäste dem vid kistan och började draga. Men då
kistan gjorde märke i isen, gingo vi i land, kvistade af en gran och
lade granris under kistan. Därpå togo vi af oss våra skor och vandrade
bort öfver isen, utan att lämna spår efter oss.»

Sir Archie höll inne för att kasta, en hånfull blick på Elsalill.

»Fastän allt detta hade lyckats oss väl, voro vi dock illa ute. Hvart vi
kommo i våra blodiga kläder, skulle vi bli igenkända och gripna. Men hör
nu detta, Elsalill, så att du kan säga det till alla dem, som vilja göra
sig besvär att sätta efter oss, så att de förstå, att vi ej äro af dem,
som det är lätt att taga! Hör detta, att då vi kommo gående öfver isen
här fram emot Marstrand, mötte vi på hafvet våra landsmän och kamrater,
desamma som af kung Johan hade blifvit sända ur hans land. De hade inte
kunnat lämna Marstrand för isens skull, och de hulpo oss i vår nöd, så
att vi fingo kläder. Sedan ha vi gått omkring utan fara här i Marstrand.
Och ingen fara skulle ha varit öfver oss nu, om inte du varit trolös och
svikit mig.»

Elsalill satt stilla, det var en för stor sorg för henne. Hon kunde
knappt känna, att hennes hjärta slog.

Men sir Archie sprang upp och utropade:

»Och intet ondt skall hända oss i denna kväll heller. Det skall du bli
vittne till, Elsalill.»

I detsamma grep han Elsalill med båda sina, händer och lyfte upp henne.
Och med Elsalill framför sig som en sköld sprang sir Archie genom
källarsalen ned mot utgången. Och knektarna, som voro utsatta som vakt
vid dörren, sträckte sina långa spjut mot honom, men de kunde ej bruka
dem af fruktan att såra Elsalill.

Då sir Archie kom i den trånga trappan och förstugan, sträckte han
Elsalill framför sig på samma sätt. Och hon skyddade honom bättre än det
yppersta harnesk, ty knektarna, som stodo uppställda där, kunde ej göra
bruk af sina vapen. Han kom på detta sätt ett godt stycke uppåt trappan,
och Elsalill kände himmelens fria väder blåsa emot sig.

Men Elsalill hyste ingen kärlek mer för sir Archie, utan det dödligaste
hat, och hon tänkte blott därpå, att han var en ond mördare. Och då hon
nu såg, att hon skyddade honom med sin kropp, så att han var nära att
undkomma, sträckte hon ut sin hand och drog till sig ett af spjuten, som
knektarna höllo, och riktade det mot sitt hjärta. Nu vill jag tjäna min
fostersyster så, att detta ärendet ändtligen lyktas, tänkte Elsalill.
Och vid nästa steg, som sir Archie tog uppåt trappan, trängde spjutet in
i Elsalills hjärta.

Men då stod sir Archie redan öfverst på trappan. Och krigsknektarna foro
tillbaka, då de sågo, att en af dem hade sårat jungfrun. Och han sprang
förbi dem.

Då sir Archie kom ut på torget, hörde han härskri från en gränd och rop
på skottska: »Till hjälp, till hjälp! För Skottland, för Skottland!»

Det var sir Filip och sir Reginald, som hade samlat de skottske och nu
kommo för att undsätta honom.

Och sir Archie sprang emot dem och ropade med hög röst: »Hitåt! Hitåt!
För Skottland! För Skottland!»

________

Öfver isen.

Då sir Archie vandrade bort öfver isen, höll han alltjämt Elsalill på
sin arm.

Sir Filip och sir Reginald gingo bredvid honom. De ville tala om för
honom, hur de hade kommit underfund med försåtet och hur det hade
lyckats dem att skaffa den tunga penningkistan bort till galeasen och
att samla landsmännen, men sir Archie lyssnade ej till dem. Han tycktes
gå och samspråka med henne, som han bar på sin arm.

»Hvem är det, som du för med dig?» frågade sir Reginald.

»Det är Elsalill,» svarade sir Archie. »Jag skall föra henne med mig
öfver till Skottland. Jag vill inte lämna henne efter mig här. Här
skulle hon aldrig bli annat än en fattig fiskrenserska.»

»Nej, det kan väl vara troligt,» sade sir Reginald.

»Här skulle ingen ge henne annat än kläder af grof ull,» sade sir
Archie, »och en trång bädd af hårda plankor skulle hon få sofva i. Jag
skall bädda henne på de mjukaste kuddar, och hennes hviloplats skall jag
låta göra af marmor. Jag skall svepa om henne det dyraste skinn, och på
hennes fötter skall jag låta sätta skor med juvelspännen.»

»Du ämnar henne stor ära,» sade sir Reginald.

»Jag kan inte låta henne stanna här hemma,» sade sir Archie, »ty hvem
skulle här ge sig tid att komma ihåg en sådan fattig stackare? Hon
skulle bli förgäten af alla om endast några månader. Ingen skulle se
till henne i hennes bostad, ingen skulle uppsöka henne i hennes
ensamhet. Men då jag en gång uppnår mitt hem, skall jag där låta bygga
henne en skön boning. Där skall hennes namn stå inristadt i den hårda
stenen, så att ingen skall glömma det. Där skall jag själf hvarje dag gå
till henne, och där skall allt, varda inrättadt så präktigt, att folk
skall komma resande långt ifrån för att besöka henne. Där skall finnas
ljus och lampor brinnande natt och dag, och där skall ljuda sång och
musik, som vore där ett ständigt gästabud.»

Stormen kom våldsamt emot dem, medan de vandrade ute på isen. Den ryckte
lös Elsalills kappa och kom den att fladdra ut som en fana.

»Vill du hjälpa mig att bära Elsalill för ett ögonblick,» sade sir
Archie, »medan jag lägger hennes kappa omkring henne?»

Sir Reginald tog emot Elsalill i sina armar, men med detsamma blef han
så förfärad, att han lät henne glida mellan sina händer ned på isen.

»Jag visste inte, att Elsalill var död,» sade han.

________

Vågornas brus.

Hela natten gick skepparen å den stora galeasen fram och tillbaka på det
höga skansdäcket. Det var mörkt, och stormen hven omkring honom. Den kom
drifvande än med snö och än med regn. Alltjämt låg isen fast och säker
rundt om galeasen, så att skepparen likasåväl kunnat sofva lugnt i sin
koj.

Men han höll sig uppe hela natten. Gång efter annan satte han upp handen
till örat och lyssnade.

Det var inte godt att veta, hvad han lyssnade efter. Allt sitt folk hade
han ombord och likaså alla de resenärer, som han skulle frakta öfver
till Skottland. De lågo nu allesammans och sofvo i skeppsrummen. Ingen
af dem förde något samtal, till hvilket skepparen kunde lyssna.

Då stormen kom flygande fram öfver den fastfrusna galeasen, kastade den
sig öfver fartyget, liksom af gammal vana för att drifva det framför sig
öfver hafvet. Och då galeasen alltjämt låg stilla, tog stormen tag på
tag i den. Det rasslade i alla de små istappar, som hängde i tackel och
tåg. Det knakade och knarrade i skeppssidorna. Det ljöd hårda smällar i
masterna, som pressades så, att de höllo på att brista.

Det var ingen tyst natt. Det hördes som ett lätt gnissel i luften, då
snön kom hvinande. Det hördes smatter och plask, då regnet piskade ned.

Men i isen uppkom den ena springan efter den andra och därvid hördes ett
dunder, som om det hade legat krigsskepp på hafvet och de lossat hårda
skott mot hvarandra.

Men skepparen lyssnade ej efter något af allt detta.

Han gick uppe hela natten, ända tills en grå dager spred sig öfver
himmelen, men han hörde ändå ej det, som han ville höra.

Till sist ljöd genom natten ett sjungande, entonigt brus, ett vaggande,
smekande ljud såsom af en fjärran sång.

Då skyndade skepparen tvärs öfver roddarbänkarna i midten af galeasen
och bort till den höga uppbyggnaden i fören, där hans folk sof. »Stån nu
upp,» ropade han till dem, »och fatten båtshakar och åror. Nu är snart
den stund kommen, då vi blifva fria. Jag hör det öppna vattnets brus.
Jag hör de fria vågornas sång.»

Männen reste sig genast ur sin sömn. De stodo på post längs med
skeppssidorna, under det att morgonen långsamt klarnade.

Då det ändtligen blef så ljust, att de kunde se hvad som hade skett
under natten, funno de, att vikar och sund gingo öppna långt ut till
hafs. Men i den viken, där de lågo infrusna, fanns ej en rämna i isen,
utan den låg fast och obruten.

Och i sundet, som ledde ut ur viken, hade det tornat upp sig en hög mur
af is. Vågorna, som lekte fria därutanför, kastade dit upp isflak efter
isflak.

Ute i sunden vimlade det af segel. Det var alla de fiskare, som hade
legat infrusna i Marstrand, hvilka nu strömmade därifrån. Sjön vräkte
hög, och isstycken dansade ännu på vågorna, men fiskarena, tyckte sig
väl ej ha tid till att vänta på ett lugnt och ofarligt haf, utan de hade
börjat sin färd. De stodo i fören på sina båtar och höllo skarp utkik.
De små isstyckena motade de undan med en åra, men då de stora kommo,
lade de om rodret och veko åt sidan. På galeasen stod skepparen i den
högt uppbyggda skansen och såg efter dem. Han förstod, att de hade en
besvärlig resa, men han såg också, att den ene efter den andre krånglade
sig fram och nådde ut till hafvet.

Och då skepparen såg seglen glida fram öfver det blå hafvet, grep honom
hans längtan så starkt, att hans ögon ville tåras.

Men hans skepp låg stilla, och framför honom upptornade sig isen till en
allt väldigare mur.

Där ute i hafvet flöto ej endast fartyg och båtar, utan stundom kommo
också små hvita berg af is seglande. Det var väldiga isflak, som hade
kastats på hvarandra och seglade söderut. De blänkte hvita som silfver i
morgonsolen och stundom lyste de upp så röda, som hade de blifvit
belagda med rosor.

Men midt uppe i den fräsande stormen hördes höga rop. Än lät det som
sjungande röster, och än lät det som dånande basuner. Det stod starkt
jubel om dessa ljud. Det var så, att hjärtat måste vidgas, då de hördes.
De utgingo från ett långt tåg af svanor, som kom farande söder ifrån.

Men då skepparen såg isbergen draga mot söder och svanorna flyga mot
norr, kom en sådan längtan öfver honom, att han vred sina händer.

»Ve, att jag skall ligga här!» sade han. »När blir det islossning
härinne i viken? Här får jag ligga ännu i många dagar och vänta.»

Just då han tänkte detta, såg han en man komma körande på isen. Han kom
fram ur ett trångt sund åt Marstrandshållet, och han färdades så trygg
på isen, som hade han ej vetat om att vågorna åter hade börjat bära
båtar och skepp.

Då han körde fram under galeasen, ropade han upp till skepparen:

»Käre, har du något att äta, där du ligger fastfrusen i isen? Vill du
köpa af mig salt sill eller torkad långa eller rökt ål?»

Skepparen brydde sig ej om att svara honom. Han knöt näfven åt honom och
svor.

Då steg fiskmånglaren af lasset. Han tog en tapp hö ur släden och lade
framför hästen. Därpå klättrade han upp på galeasens däck.

Då han stod framför skepparen, sade han till honom med stort allvar:

»Jag är inte hitkommen i dag för att sälja fisk. Men jag vet, att du är
en from man. Därför har jag kommit hit för att bedja dig, att du skaffar
mig tillrätta en jungfru, som de skottske knektarna i går förde med sig
hit ut till skeppet.»

»Jag vet ej om, att de hafva fört hit ut någon jungfru,» sade skepparen.
»Ingen kvinnoröst har jag hört ombord på skeppet i natt.»

»Jag är Torarin fiskmånglare,» sade den andre, »du har väl hört talas om
mig? Det var jag, som åt kväll med herr Arne i Solberga prästgård samma
natt, han blef dödad. Sedan dess har jag haft herr Arnes fosterdotter i
mitt hus, men i går natt blef hon bortröfvad af hans mördare, och de
hafva väl fört henne med sig hit ut till fartyget.»

»Finnas herr Arnes mördare ombord på mitt fartyg?» sade skepparen
förfärad.

»Du ser, att jag är en så ringa och svag man,» sade Torarin. »Min ena
arm är lam, därför är jag rädd att kasta mig ut i något vågsamt företag.
Jag har vetat i ett par veckor, hvilka herr Arnes mördare voro, men jag
har ej vågat försöka att taga hämnd på dem. Men därför att jag fegat,
hafva de nu kommit undan och hafva fått tillfälle att föra med sig
jungfrun. Men nu har jag sagt, att jag inte vill ha något mer att ångra
i denna sak. Jag vill åtminstone försöka att rädda den unga jungfrun.»

»Om herr Arnes mördare äro här på skeppet, hvarför kommer då inte
stadsvakten hit ut och griper dem?»

»Jag har bedt och talat hela natten och morgonen,» sade Torarin, »men
vakten vågar sig inte hit ut, den säger, att här finnas hundrade
legoknektar ombord, och den vågar inte taga upp striden med dem. Då
tänkte jag, att jag fick väl i Guds namn fara ensam hit ut och bedja
dig, att du hjälper mig att skaffa mig reda på jungfrun, ty jag vet, att
du är en from man.»

Men skepparen brydde sig ej om att svara honom om jungfrun. Han tänkte
blott på det andra. »Hur kan du veta, att mördarna äro här ombord?» sade
han.

Torarin pekade på en stor kista af ek, som stod mellan roddarbänkarna.

»Jag har sett den kistan för ofta i herr Arnes hem för att taga miste på
den,» sade han. »I den ligga herr Arnes penningar, och där hans
penningar finnas, där finnas väl också hans mördare.»

»Den där kistan tillhör sir Archie och hans båda vänner sir Reginald och
sir Filip,» sade skepparen.

»Ja,» sade Torarin och såg fast på skepparen, »det är så. Den tillhör
sir Archie och sir Filip och sir Reginald.»

Skepparen stod tyst en stund och såg sig om åt alla sidor.

»När tror du, att det blir islossning här i viken?» sade han till
Torarin.

»Det är underligt här i år,» sade Torarin. »I den här viken brukar isen
gå tidigt upp, ty här är stark ström. Men som det nu är, får du akta
dig, att du inte blir skrufvad upp på land, då isen kommer i rörelse.»

»Jag tänker inte på annat,» sade skepparen.

Han stod åter tyst en stund. Han vände ansiktet ut mot hafvet.
Morgonsolen blänkte högt på himmelen, och vågorna återkastade dess
glans. Fram och åter färdades de fria skeppen, och sjöfåglarna kommo
flygande söderifrån med glädjeskrin. Fiskarna höllo sig i vattenbrynet,
de gjorde höga språng och kastade sig glittrande upp ur vattnet, liksom
yra efter fångenskapen under isen. Måsarna, som hade hållit sin jakt ute
vid iskanten, kommo i stora flockar in mot land för att jaga på de kända
platserna.

Skepparen kunde ej uthärda denna syn. »Är jag någon vän till mördare och
missdådare?» sade han. »Skall jag sluta mina ögon och inte se, hvarför
Gud håller hafvets portar stängda för mitt fartyg? Skall jag förgås för
de orättfärdigas skull, som tagit sin tillflykt hit?»

Och skepparen gick bort och sade till sitt folk: »Jag vet nu hvarför vi
måste ligga innestängda, då alla andra fartyg gå ut till hafvet. Det är
därför att vi hafva mördare och ogärningsmän ombord.»

Därpå gick skepparen till de skottske legoknektarna, som ännu lågo och
sofvo i skeppsrummet. »Käre,» sade han till dem, »hållen er stilla ännu
en stund hvad I än måtten få höra för rop eller oväsen ombord! Vi måste
följa Guds bud och inte tåla ogärningsmän ibland oss. Om I lyden mig, så
lofvar jag, att jag skall sätta in till er den kistan, där herr Arnes
penningar finnas, och I skolen få dela dem mellan er.»

Men till Torarin sade skepparen: »Gå ned till släden och kasta ut din
fisk på isen. Du skall nu få annan frakt att föra.»

Därpå bröt skepparen och hans folk in i den kajutan, där sir Archie och
hans vänner sofvo. Och de kastade sig öfver dem, medan de ännu lågo i
sin sömn, för att binda dem.

Och då de tre skottarna sökte att försvara sig, slogo de dem hårdt med
sina yxor och handspakar, och skepparen sade till dem: »I ären mördare
och ogärningsmän. Hur trodden I, att I skullen undkomma edert straff?
Veten I ej, att det är för er skull, som Gud håller hafvets portar
stängda?»

Då ropade de tre männen högt på sina kamrater, att de skulle komma och
hjälpa dem.

»I skolen ej kalla på dem,» sade skepparen. »De komma ej. De hafva fått
herr Arnes penningar att dela, och de hålla på att mäta upp silfvermynt
i sina hattar. För dessa penningars skull är denna onda handeln skedd,
och för dessa penningars skull kommer nu straffet öfver er.»

Men innan Torarin hade hunnit att lasta fisken ur släden, kommo
skepparen och hans folk ned till honom på isen. De förde mellan sig tre
män, som voro väl fängslade. De voro ömkligen slagna och vanmäktiga af
sina sår.

»Gud har inte behöft kalla på mig förgäfves,» sade skepparen, »så snart
som jag har förstått hans vilja, har jag åtlydt den.»

De lade fångarna på Torarins släde, och Torarin körde med dem genom
trånga vikar och sund, där isen ännu låg fast, in till Marstrand.

Men frampå eftermiddagen stod skepparen ännu på den höga skansen af sitt
fartyg och skådade mot hafvet. Allting var sig ännu likt rundt omkring
fartyget och ismuren framför det fortfor att torna upp sig allt högre.

Då såg skepparen, att en lång rad af människor kom tågande ut till hans
skepp. Det var alla kvinnor ifrån Marstrand, unga och gamla. De buro
alla sorgdräkt och de förde med sig unga gossar, hvilka buro en bår.

Då de kommo fram till galeasen, sade de till skepparen:

»Vi äro komna hit för att hämta en ung jungfru, som är död. Dessa
mördare hafva bekänt, att hon gaf sitt lif, för att de inte skulle
undkomma, och nu hafva vi, alla kvinnor i Marstrand, gått ut för att
hämta henne till vår stad med all den heder, som henne tillkommer.»

Då blef Elsalill funnen och förd ned på isen och buren in till
Marstrand, och alla kvinnor i staden gräto öfver den unga jungfrun, som
hade älskat en ogärningsman och gett sitt lif för att fördärfva den hon
älskade.

Men allt som kvinnorna framskredo, så bröto storm och vågor in bakom dem
och vräkte upp isen, där de nyss hade vandrat, så att, då de voro komna
till Marstrand med Elsalill, stodo alla hafvets portar öppna.

________

Converted and published on https://SamoLit.com/