Karin Boye

Bebådelse

En e-bok från Litteraturbanken.se (The Swedish Literature Bank), baserad
på följande tryckta utgåva: Albert Bonniers Förlag, Stockholm 1941.

FÖRORD

Vid sin bortgång stod Karin Boye på höjden av litterär skaparkraft.
Jämte Kallocain, som hon hann få färdig, sysselsatte henne sista året en
stockholms- och en uppsalaroman. Brottstycken av dessa båda romaner och
flera noveller äro bevarade i hennes kvarlåtenskap. Därur publiceras
här: Bebådelse, Den dödas rätt, Asketer och En röst. Därtill har lagts
en rad noveller och några reseskisser av hennes hand, som varit tryckta
i tidningar och tidskrifter. ”Äventyr i Kandia”, med motiv från en resa
i Grekland 1939, har icke tidigare varit offentliggjord i den
fullständiga form som här meddelas.

I

BEBÅDELSE

I

Den strålande septemberhimlen: ett hån! Den lugna vida utsikten över
Västergötlands slätter och berg: ett hån! Tåget kunde ha dunkat sin väg
fram i tusen år, i takt med mänsklighetens jäktande pulsslag : ångest –
ångest – ångest!

Nu var det krig igen ute i Europa.

Långt borta kring bergen låg ett lätt dis; i solljuset fick det
skiftningar av guld och koppar. Han såg det med samma likgiltighet som
om det varit det tråkigaste stationssamhälle och kände ett nästan
fysiskt obehag, när den äldre damen mittemot lutade sig fram och höll
andan för att riktigt suga in former och dagrar. Att hon ännu gitte! Han
påminde sig en liknelse av Tolstoj: en förolyckad hänger över avgrunden
i en buske, som sakta men säkert håller på att lossna från sitt fäste; i
bergskrevan framför sig upptäcker han honung, och medan han märker hur
rötterna en efter en släpper taget, slickar han i sig honungen ...

Hon hade grått kortklippt hår och sammetsbarett. Förmodligen en äldre
konstnärinna. Bara för ett par år sedan skulle han säkert bestått en
sådan reskamrat åtminstone en liten fläkt av solidaritet, som en
arbetare i samma tjänst, fast på ett annat område. Nu inställde sig
snarast en motsatt reaktion, en starkare ovilja än inför något annat
människoslag. Ofta mötte han människor som han måste kalla fiender, inte
till honom personligen, men till allt det han tjänade och representerade
– och allt mer och mer blev de honom likgiltiga, djupt likgiltiga som
vardagens fula och välkända gator. Men människan framför honom, med sina
vackra själfulla drag, med sitt anspråkslösa väsen och sin varma röst –
hon väckte ett raseri inom honom, som han själv måste säga sig var
löjligt. Kanske att allt som var ande påminde honom om det stora
nederlaget. Allt som var ande var svagt och dömt till undergång. Och
fast han själv nödvändigt måste räkna sig till andens följe och inte
kände något annat hem och något annat mål, hatade han sina medkämpar som
sig själv, därför att alla drömda segrar hade glidit dem ur händerna. I
ett slags förnedringens raseri hånade han sig själv i de andra och
vägrade kännas vid dem.

För mannen i hörnet hyste han helt andra känslor. Han var säkert en av
dem som kunde räknas till fienderna och segrarna. Inför en isbjörn eller
en flodhäst kan man fattas av skräck, men man lägger inte sina egna
mänskliga mått på dem. Mannen i hörnet såg ut som en isbjörn eller en
flodhäst, och varför skulle han inte då också vara sådan? Bara att han
kunde nicka sömnigt över dagens tidning var ju talande nog. Till en
isbjörn eller flodhäst leder ingen brygga över från människan, man har
ingenting annat att göra än att häpna och undra – kanske till och med
beundra. Det som lever över är alltid värt beundran. Allt annat är vårt
subjektiva mått. Att ännu i undergången förhäva sig över sin besegrare –
är det inte dårens envisa: ”Nog är han där tokig: han tror att han är
Gud – och det är ju jag! ”

Med en lätt snarkning överraskade och väckte isbjörnen sig själv och såg
sig yrvaken omkring i kupén. David Aurell sänkte hastigt blicken mot sin
tidskrift, ett nyutkommet politiskt månadshäfte, som han köpte redan på
bangården i London. Var skulle aftontidningarna komma på? Antagligen
tidigast i Södertälje.

”Nej, nej, min herre”, fortsatte han tyst sin avbrutna tysta monolog,
”tro inte att där fanns någon fientlighet i min blick. Jag är den döende
Hamlet, ni är segraren Fortinbras. Jag borde väl tala om för er, att den
döende tronarvingen Hamlet ger sin röst åt Fortinbras, som han aldrig
har sett, men väl hört talas om, och som segerrikt tränger in i landet.
Och när allt kommer omkring – vad har man annat att göra? Whatever is is
right. Följaktligen också ni, herr Hippopotamus-Fortinbras. – Men ni,
min fru, ni står på samma sjunkande skuta som jag. Vi har inte lyckats
leva. Låt oss åtminstone visa, att vi vet vad det är att dö. Men ni vet
det inte, ni vill inte veta det, min fru. Ni vill hålla uppe skenet av
att leva, betyda något, ha en framtid. Det är det jag anser omoraliskt.
That in our very death and burial sure Shadow to shadow well-persuaded
saith: ”See how our works endure ... ”

Med ens blev han pinsamt medveten om att ha rört på läpparna vid
citatet. Dessutom hade han fixerat sin låtsade samtalspartner, och hon
måste ha märkt det och undrat, att döma av det oroligt frågande
ansiktsuttryck hon satte upp.

I motsats till David Aurell hade Signe Thorling genast gripits av
sympati och samhörighetskänsla, då hon iakttog ansiktet mittemot sig.
Högmodigt, ja, och inte så lite heller – men var det egentligen något
skäl till förargelse? Har inte bärarna av den eviga lågan rätt till en
smula högmod? Det smala bleka ansiktet under det uppstrukna ljusa håret
var stundtals stelt som en mask – stundtals brast skorpan av hettan
inifrån, och en ryckning, en grimas visade vilket tryck den i själva
verket var utsatt för. Också hans rörelser hade något av samma ryckighet
– hetsiga och behärskade. ”En eldsjäl i en bräcklig kropp”,
sammanfattade hon sina intryck och kände sig själv ganska rörd vid de
patetiska orden. Han rörde på läpparna – han ville säkert säga något.
Signe Thorling väntade och lyssnade, men ingenting kom. Hon hade en
känsla att hon måste hjälpa honom på traven med det han som alla andra
hade på hjärtat.

– Är det inte förfärligt med kriget! sade hon.

Han vred sig bokstavligen under denna spelöppning. Det är oss tillåtet,
det är till och med god ton att vara banal intill en viss gräns, men den
gränsen där det upphör att vara tillåtet är gränsen mellan det som hör
till ytan och det som hör till kärnan. Till och med herr Hippopotamus i
hörnet måste medge att kriget var något förfärligt. Han kunde inte helt
enkelt svara: jo, det är förfärligt. Det skulle varit tomt ljud. Hon
kunde säga det naturligt och sorgset, han kunde inte.

Han ryckte på axlarna.

– Jag tänker mig att det bara är en del av den nya världsepok vi börjar
uppleva, svarade han. – Vi kommer att kastas in i en sådan smältdegel
för både politiska förhållanden och personliga värden, att våra ord inte
räcker till – inte ens våra begrepp räcker till – ja inte ens vår känsla
räcker till – vår roll är bara att smältas ner. – Ni har inga söner.

Det sista sade han som ett enkelt konstaterande, och hon såg undrande på
honom.

– Nej, det har jag inte. Lyckligtvis, är man frestad att säga. Men hur
visste ni det?

– Jag hörde det på er ton, när ni sade ”förfärligt”. Det var så fullt av
medlidande och indignation och ändå så opersonligt. Ni talade i
mänsklighetens namn, inte i ert eget. (”Som man brukade i er ungdom”,
höll han på att tillägga, men hövligheten hejdade honom.)

– Men i våra dagars krig blir väl kvinnorna lika hårt ansatta som
männen!

– Antagligen. Vi har väl bara inte fattat det än.

– Åtminstone behöver man inte skiljas från sina döttrar och skicka dem
till någon front långt borta, mumlade hon lågt.

För en kort stund sedan hade hon suttit och sett ut i det soliga
höstlandskapet med en svidande längtan tillbaka. Hon visste hur det såg
ut en dag som denna ute i Marlyckan – de långa låga hällarna blanka av
spolande sjöar, ljungen i blom över alla bergknallar, september som ett
oändligt flamblått valv över klippor och hav, svindlande högt och djupt
och klart och svalt. Hon kunde stått ute på Lycke huvud i dag, i lä om
stora klippan, och målat, med seglande skrikande måsar omkring sig, och
hört blåsten och sett färgerna och känt lukten av tång och salt. I
Stockholm skulle hon få ställa ihop stilleben och måla av den gamla blåa
pytsen för hundrade gången i en ny sammanställning. Ja ja – att vara
trogen i det lilla – fast nog var Marlyckan mer ...

Men nu, då det blev tal om söner och döttrar, var hon återigen fattad
och lugn. Det var ju till sina barn hon for. Om en mor hade blivit glömd
och obehövlig för sina vuxna barn – i farans ögonblick är hon ändå mor.
Då lämnar hon allt annat för det som står henne närmast i världen. Då
kommer också barnen tillbaka, de må ha gått sina egna vägar, de må ha
förnekat henne, i faran och nöden är de ändå hennes barn.

Då hon tänkte på Agneta och Kajsa, såg hon dem lustigt nog alltid som
småflickor – sådana de var på den tiden då deras far levde och hemmet
höll ihop. Och då hon tänkte, att de en gång, då stunden var inne,
skulle återvända till henne som förr, hade hon alltid den
föreställningen att allt skulle bli som förr, deras ålder också – deras
korta kjolar och deras ljusa flätor, deras röster, som genljöd så
hemtrevligt genom hela våningen, deras skolgång och deras ljuvliga
beroende. Hon märkte det regelbundet och skrattade åt sig själv, men
fantasin lät inte jaga bort sig. Underligt nog väntade hon sig inte på
samma sätt att Edvin skulle komma tillbaka. Hans bild var för olösligt
sammansmält med den tunga smärtan kring hans död. Men Agnetas och Kajsas
bilder skymdes inte av någon häftig och tung smärta – bara av en
underlig tomhet, som hade brett ut sig över många år. Den ville hon sopa
bort – och vad var naturligare än att åren då också följde med?

För övrigt: nu i dagsljus kunde hon skratta åt alltihop, men hon visste,
att det skulle komma nätter, då den gångna, förgångna tiden stod
skrämmande framför henne som en demonisk gåta. Vad det var ohyggligt att
något kunde gå så fullkomligt förlorat. Redan som barn hade hon smakat
samma skräck. Särskilt väl kom hon ihåg, hur hon en kväll uppskrämd ur
sömnen hade gråtit över möblerna i småskolan, dit hon aldrig skulle
komma tillbaka. Aldrig mer skulle hon se solen lysa över de röda
stolsryggarna – aldrig mer – och samtidigt hade hon en stark
förnimmelse, att det var detta aldrig mer, som just gav dem deras
ojämförliga värde. Så raffinerat grym var själva världsordningen, själva
tidens lag. Men djupast inne i hennes hjärta levde hoppet kvar, att den
skulle låta blidka sig, att allt hade varit en dröm. Därför tänkte hon
sig alltid Agneta och Kajsa med vaxduksklädda skolböcker under armen,
slängande i dörrarna, outvecklade, obalanserade, men fulla av liv och
löfte.

Med ens blev hon riktigt ond på den säkre och ironiske mannen mittemot.
Vad hade han för rätt att pejla hennes familjeförhållanden? Hörde han så
mycket bara ur ett tonfall, vad kunde han då inte se och förstå av
annat? Hon hade visserligen ingenting, absolut ingenting att dölja, men
hon ville inte. Hon ville gå anfallsvis till väga.

– Har ni själv någon familj? frågade hon. Själv tyckte hon det lät
riktigt beskt, fast ingen annan i världen skulle tyckt det. Signe
Thorling hade inga anlag för att vara besk.

– Ingen, svarade han villigt. – Mina föräldrar är döda för länge sen,
syskon har jag inga, själv är jag en gammal ungkarl. Inte sant, en sådan
människa förefaller kallad att vrida världen rätt igen? Gå ut och skjuta
någon misshaglig politisk figur och sedan sig själv ovanpå. Tycker ni
inte det? Modet skulle jag kanske ha, men inte optimismen. Det finns
ingen politisk ledare jag hoppas så mycket av vare sig i levande eller
dött tillstånd. Vi kan omöjligt ha fått sämre än vi förtjänar.
Fördärvets stora massa, sa Augustinus (tror jag).

– Tror ni inte alls på personligheten? frågade Signe Thorling och såg
stort på honom. Hennes ögon var mörka; åldern hade bäddat dem i nät av
fina rynkor, man kunde inte säga om de uttryckte sorg eller munterhet,
kanske sorg, som övervunnits av munterhet, eller lika gärna munterhet,
som stördes av ängslan.

– Nej. Men ni? Ni tror på personligheten? Det är intressant. I våra
dagar är det verkligt intressant. Är det närgånget, om jag frågar: vad
menar ni, då ni säger: jag tror på personligheten?

Hon såg hjälplös och förvirrad ut.

– Det finns mycket man inte kan förklara på rak arm, sade hon. – Tro
mig, jag menar något i alla fall. Ack, man blir gammal – man vet, att
man en gång har tänkt – nu går det så trögt, man vet bara att det var
så, och man håller fast vid det med ett slags blind trohet. Om vi kände
varandra bättre, och om ni hade tålamod, skulle ni förstå ...

– Det är jag övertygad om, sade han rörd. – Men det måste ha varit en
idyllisk tid, den gamla goda tiden, då man gick omkring och sökte sig
själv med ljus och lykta. Var man verkligen så lyckligt sammanvuxen med
sin omgivning, så insmält i kollektivet, att man måste söka för att
finna något som skilde en från andra, slåss för att bli en enskild? Nu
anstränger vi oss av alla krafter för att åtminstone ge oss ett visst
sken av att vara droppar i havet, likadana som alla andra droppar.
Enskildheten, ensamheten är bara alltför ofrånkomlig, den känns nog –
men vi vill inte ha den längre. Massrörelserna väntar oss, var och en
med sitt specialmärke på frälsning, men inte är det i specialmärket
frälsningen ligger, utan i kollektivet. Kan man nå det genom en så
oskyldig akt som genom att vara åskådare till en fotbollsmatch, så har
man räddat sin själ till jämförelsevis billigt pris – det är bara så
sorgligt kortvarigt. De stora kollektivistiska lärorna omfattar inte
några futtiga ögonblick, utan hela livet. De begär kropp och själ av en
människa – dem är det något med. Fotbollsmatchen förlängd genom sekler –
mindre kan inte vår tid begära av en anständig världsåskådning.

Nu satt den gråhåriga damen och log ett fint, sympati fyllt småleende.

– Jag skulle vilja se er som kollektivist, sade hon.

– Men det är ju min olycka, att jag inte kan! Eller att jag inte vill.
För resten är det en lögn, om jag säger att jag inte vill. Har vi inte
alla längst inne samma drift till hjorden, till det gemensamma ...? Utan
det har vi inget verkligt hopp om himmelriket. Men för oss som har något
med konst att skaffa är det svårast.

– Ni är konstnär? frågade hon, som om hon stod inför frågans lösning.

– Ja, jag är musiker.

– Och då är ni ändå så pessimistisk? Det kan jag aldrig, aldrig förstå.
Då har man ju fått den största gåvan på jorden. En väldig samhörighet
bakåt genom tiderna, och framåt ...

– Å? Är det så säkert? Nej, nej, låt inte lura er – det är inte så.
Tiderna är långa och konsten kort. Vi fick en liten stund på oss att
tumla om på jordens gröna ängar i lek och ras, och vi har gjort en hel
del, som gläder oss själva: Bach och Beethoven, Rembrandt och
Michelangelo, Kölnerdomen och annat mer. Märk, att jag säger oss själva.
De som kommer efter oss torde inte dela vår smak. I skolan hade vi en
snäll lärare, som lärde oss, att jätteödlornas värld fick vika för en
annan, som småningom blev människans, och det kallade den snälle läraren
utveckling. Nu faller människornas värld sönder, och jätteödlornas
börjar gry igen. Det är bara en helt subjektiv fördom, att inte det lika
väl skulle kallas utveckling, ur ödlesynpunkt sett. Vi är sentimentala,
det hör också till vår bristfälliga utrustning, vår livsoduglighet, men
inför undergången kunde man kanske bestå sig den lyxen att se utan
skygglappar ...

– Ni talar mot bättre vetande! avbröt fru Thorling häftigt. – Ni talar i
panik.

– Jag medger, att jag överdrev för symbolikens skull. Panik? Jag vet
inte. Kanske bara en för stor ensamhet. Jag har aldrig märkt, att
konsten enar. Den skiljer.

Det sista slungade han ut som en punkt och lutade sig tillbaka med
slutna ögon. Signe Thorling ville lämna honom i fred. Men hon var
upprörd.

För egen del var hon inte fåfäng eller lättsårad. Hon visste, att hon
hörde till de ringa i ett heligt rike, och den ställningen var hon nöjd
med, bara ingen hotade själva riket. Hotades det, då hotades inte bara
himmelen över hennes huvud, solen och ledstjärnorna i hennes liv, utan
själva grunderna rubbades för hennes existensberättigande. För egen del
ville hon gärna lämna den ironiske musikern i fred, men hon kunde inte,
för Rembrandts och Michelangelos skull. De var döda och försvarslösa –
och hon skulle inte ta dem i försvar? Jo minsann, in i döden!

– Det tycker jag då var mycket underligt sagt, sade hon inte utan
eftertryck. Mycket underligt ...

Då stockade sig tanken, hon visste inte mer vad hon skulle säga.
Musikern slog upp ögonen, såg hennes sorg och sårbarhet, och med en av
de tvära omkastningar han redan flera gånger visat, gick han henne till
mötes på nytt:

– Förlåt mig! Jag vet att jag slänger fram paradoxer utan att förklara
dem. Men jag ska förklara mig. – För att vara alldeles uppriktig, så är
den där förnimmelsen av att vara en djurart i utdöende inte något
alldeles nytt för mig. Den har inte kommit med kriget, inte med världens
brutalisering överhuvud. Den har funnits där länge. Man tror man har så
mycket att ge, det är något man söker för sitt liv, och ibland tycker
man nästan att man verkligen ger sitt liv också ... Men för vad? För
vem? Hur många når det? Och av dem det når, hur många förstår någonting
alls av det? Och av dem som förstår något av det – hur många är det som
inte lika gärna kunde vara utan? En livsnödvändighet är det strängt
taget bara för konstnären själv. Lyckligast är författarna, de har
åtminstone någon kontakt med allmänheten, fortfarande. Målarna och
bildhuggarna har mindre. Vi musiker har nästan ingen, om vi inte trampar
på i gamla hjulspår. För oss sena tiders barn är det nästan ofattbart,
att konst en gång var en angelägenhet för folket, för människorna, inte
bara för specialisterna. Vad skulle man inte ge för att musiken, för att
konsten överhuvud skulle få tillbaka sin klangbotten hos de vanliga
riktiga människorna utanför den trånga kretsen ...

I det ögonblicket ingrep isbjörnen. Han hade redan varit vaken en lång
stund och betraktat de båda talande vid fönstret med en ganska skarp
blick. Nu ingrep han, och hans röst var kultiverad och levande:

– Min bäste herre, tillåt mig säga en sak: ni är inte ödmjuk nog. Ni kan
inte få allt, och då vill ni ingenting ha. I trots och trilska. Här
finns så många vanliga människor som tacksamt tar emot vad de kan – kan
någon begära mer? I Kina arbetar läkarna natt och dag, och det är som en
droppe i havet. (Jag vet det, för jag kommer just därifrån.) Tror ni att
de därför kastar yxan i sjön? Det finns ingenting annat än den lilla
kretsen, ingenting annat än de få man når. Har man inte nog av det – ja,
då finns, som ni sa, alltid kollektivet att tillgå. Där kan man känna
sig som ett tusenhövdat vidunder – ett med alla, utsträckt över hundra
tunnland ... varsågod!

Signe Thorling vände sig mot den talande. Alltid på den angripnes sida,
tog hon nästan sats för att svara något om att anspråk på ett heligt
rikes vägnar var annat än om de gjordes för egen räkning, men innan hon
formulerat färdigt, blev hon förekommen av David Aurell, som i tämligen
fredlig ton instämde:

– Ja det är ju det jag säger. Vi behöver kollektivet. Vi är bara för
bortskämda och fördärvade för att kunna uppge oss själva. Men den lilla
kretsen tillfredsställer oss inte. Vi måste veta, att där finns ett
sammanhang utanför också. Åtminstone är det så med mig.

Inom sig konstaterade han, att isbjörnen alltså inte hade varit en
jätteödla, snarare tvärtom. I samma stund gled han ur de likgiltiga
fiendernas läger in i de hatade bundsförvanternas. Men i kupén föll
tystnad, och människorna spann vidare var på sin tråd.

En enda hade tigit hela tiden. Det var den unga flickan, som följde
målarinnan. David Aurell hade redan från början undrat, i vilken
relation hon stod till den gamla damen. Inte en min i hennes ansikte
hade visat, att hon lyssnade till deras samtal. Kanske hon inte hade
förutsättningar att göra det. Där fanns ett något hos henne, som talade
om en annan samhällsklass än målarinnan. Inte kläderna, som var enkla,
men smakfulla och inte tarvligare vara än en ung lärarinna eller
kontorist med små resurser brukar kosta på sig. Snarare låg det i
hållningen. Då hon lutade sig bakåt mot den stoppade soffryggen, tycktes
det ske med ett hemligt förbehåll. Hade hon bara orkat, skulle hon
sannolikt ha hållit sig rakt upprätt utan något stöd alls – åtminstone
var det hans intryck – men att döma av hennes bleka hy måste hon vara
klen och trött, kanske sjuk, så hon var tvungen att ta emot den
bekvämlighet som bjöds. De fasta, välformade händerna, som vilade stilla
i knät, såg på något sätt erfarna ut. Han hade aldrig tänkt på det förr:
att händer lika väl som ansikten mognade av vad de hade upplevat. Hennes
händer var mycket mognare än hennes ansikte, som om de hade ett eget
växlingsrikt liv bakom sig. Trots att de såg mjuka och välvårdade ut,
kunde de knappast tillhöra en läsmänniska. I början av resan hade han
hört de båda kvinnorna växla några ord, men det gav inte många
upplysningar. Mor och dotter kunde de inte vara, det var de för lite
förtrogna till. Kanske flickan var en avlägsnare släkting. Hennes språk
vittnade tydligt om västsvensk härstamning, medan den gamla damen
tydligen var från stockholmstrakten.

Fru Thorling kastade också en blick på sin reskamrat och såg att hon var
trött. När Elisabet var trött, kom det något alldeles särskilt färglöst
över henne, lika väl som hon kunde genomglödgas och skimra på ett eget
sätt, när hon levde som intensivast. Väl, att de tog andra klass – hon
hade gjort det för Elisabets skull, fast det fick hon naturligtvis inte
ana.

Elisabet hade inte alls hört på vad de andra sagt, inte därför att hon
saknade möjligheter att följa med, utan därför att bilderna i hennes
inre inte ville släppa henne.

Närmast henne låg avskedet från dem där hemma. Ett avsked som var likt
alla andra och ändå olikt alla andra. Kargt som alla andra, kargt och
tungt, därför att glädje är övermod i en värld där frestelserna aldrig
upphör att lura, därför att särskilt ett avsked alltid måste innehålla
samma tysta påminnelse: håll fast, håll hårt fast vid vad du lärt, att
ingen tager din krona! Det var som om både far och mor alltid hade
vetat, att ju stillare och enklare ett avsked var, dess outplånligare
brände sig deras bilder in hos barnet, som lämnade dem. Så hade det
alltid varit, ända sen hon först tog tjänst, men denna gången mer än
någonsin. Därför att den ovissa framtidens skugga låg över dem alla –
vem visste vad som skulle vara annorlunda nästa gång de träffades, om
kanske inte alla skulle träffas mer, om några skulle vara borta? Och
ännu en sak: därför att hon bar på sin hemlighet.

När hon tänkte på att hennes hemlighet ännu var osagd, fylldes hon med
ångest. Hon hade rest ner full av tillförsikt. Så långt hade hon kommit
från deras värld där hemma, att hon ingenting längre hade att vara rädd
för, tyckte hon. De sex åren i Stockholm hade öppnat dörrarna till en ny
värld, och fru Thorling hade varit hennes mor i den världen, en gladare
och mildare mor än hennes verkliga, och en som visste mer. Åt fru
Thorling hade hon kunnat säga sin hemlighet, och hon hade tagit den
lugnt och utan att döma. Varför skulle hon inte då, fri från hela den
grå stenvärlden där hemma, kunna säga vad som helst också där? Men i
samma stund hon satte sin fot på de renskurade golvtiljorna i den lilla
lotsstugans dagligrum, i samma stund som mor hade räckt henne sin
knotiga hand och sett på henne, rak i ryggen och allvarlig, med klara
ögon under det åtstramade håret – hade den andra världen, den gamla,
haft hela sitt gamla grepp om henne. Allt nytt hon hört och sett och
levat sig till gällde inte här. Barndomen gällde, Lagen och de stränga
orden, vardagens orörliga, orubbliga ordning. Den som satte sig upp mot
denna eviga lag och ordning, han var redan dömd och utlämnad. Hon kunde
inte.

Nu, då mil efter mil lades mellan henne och Marlyckan, var det inte
hemmet, inte föräldrarna hennes ångest gällde. Vad som mest skrämde
henne var att hon var en invånare i två helt olika världar, att hon
kunde leva i den ena och tro sig tillhöra den och så plötsligt tas i
besittning av den andra och tvingas känna och handla som hon skulle känt
och handlat för sex år sedan. Där fanns en klyfta mellan de båda
världarna, som inte kunde överfaras lika lätt som de fyrti milen mellan
Marlyckan och Stockholm. Skulle hon aldrig kunna övervinna och utrota
barndomen i sitt innersta? Skulle hon tvingas leva kluven? Eller fanns
det en möjlighet att smälta samman det som syntes fientligt och
oförsonligt?

Världen där uppe var ljus och lätt. Ordet synd fanns knappt, åtminstone
rörde det så stora och hemska ting, att man aldrig kom åt dem. Glädjen
var ingen synd, böckerna var ingen synd. Glada sånger och dans var
oskyldiga, till och med kärleken var tillåten. Hon hade varit som
törstig jord, när den suger regn. Allt som var vackert fyllde henne med
extatisk lycka, och det fanns mycket vackert kring fru Thorling – mycket
som hon hade lärt sig se genom henne.

Kanske hon ändå aldrig skulle haft några ögon att se med, om inte den
där världen, den nya, också haft sina rötter i den gamla. Där fanns
hemliga solstrimmor i allt det orörliga grå, hemlig glädje, hemliga
upptäckter. Allt det som hörde ihop med Evert.

Där låg en stor snäcka på byrån. Någon långvägaseglare hade givit den åt
far för länge sedan. Den låg där som prydnad, blank som porslin, brun på
översidan med mörkare prickar och vit under, där sprickan öppnade sig
mot det oåtkomliga inre. Det föll en inte in att ta ner den och
undersöka den, antingen det berodde på att den var för välkänd för att
locka eller för dyrbar att handskas med. Så en dag, då de två var
ensamma i stugan, kallade Evert fram henne till byrån och lade hastigt
snäckan till hennes öra. Där inne hördes ett svagt sus – ett sorl på så
långt håll att man nätt och jämnt uppfattade det ...

Hon kunde numera inte förstå, varför de måste hålla sin upptäckt hemlig.
På västkusten vet man, att stora snäckor susar, och varför skulle inte
barnen också fått höra det? Man hade väl bara inte tänkt på det. Men för
dem båda blev det en hemlighet som de hade tillsammans, kanske också
därför att den betydde detsamma för båda. De talade ibland om sorlet:
för båda var det rösten från ett okänt land, där allt det fanns som de
inte kunde tänka sig finna här. De talade om att segla in genom den
trånga sprickan på snäckans undersida, förbi de farliga tandade vita
porslinsklipporna och vidare över det väldiga havet där inne. Vad som
sedan väntade dem, det växlade från gång till gång. Men alltid var det
snäckan, som bildade porten till världen där bortom.

Orörligt och orubbligt var hemmet, och trångt. Ingenting nymodigt fick
komma innanför väggarna och störa den urgamla ordningen – varken
nymodiga uppfinningar för hushållet eller nymodiga åsikter, som
undergrävde vördnad och lydnad hos de yngre, lugn och fasthet hos de
äldre. Om far och mor var stränga, så låg det knappast i deras egen
natur, de var bara så fast invuxna i föreställningen, att så var den
enda hållning som behagade Herren, och värme och ljus var de inte vana
att uttrycka, även när det fanns i rikt mått. De båda äldsta sönerna
växte in i deras värld naturligt och långsamt och utan stora slitningar.
Men de två yngsta, Evert och Elisabet, bar på en het och syndig längtan
att bryta sig ur det orörliga – om det var snäckans sorl, som kallade
dem, eller om på annat sätt skalet kring familjen Kristersons värld var
moget att brista.

De två, de var fågelungarna, som pickade mot äggskalet. De var
äventyrarna i familjen. Där fanns ett minne, som var oskiljaktigt från
Evert och oskiljaktigt från deras längtan ut. Det var den gången de gav
sig ensamma ut i jullen.

Varför de hade velat komma dit, mindes hon inte längre. Kanske bara
upptäckarlust. Runt viken var det för långt att gå, och så en dag under
sommarlovet, då de hade varit lämnade ensamma hemma, gav de sig av. Ännu
kunde hon känna fasan, då de upptäckte, att avståndet var oändligt stort
och att de knappt ens skulle orka tillbaka, så trötta var de. Dagen var
inte den vackraste från början, men det hade blivit värre, när de väl
hade upptäckt sin svaghet. Blåsten hade tagit till, och hon kunde aldrig
glömma det bleka askgrå skimret över vågorna, när de började hemfärden
med sammanbitna tänder. Hon kunde inte säga, om det var återspeglingen
från vattnet, som gjorde Evert alldeles grå i ansiktet han också, eller
trötthet, eller skräck.

Fast Evert var yngst, var det alltid han, som var den drivande kraften.
Drömmar och tankar gav honom ingen ro, förrän han hade satt dem i
verket. Hos Elisabet mognade allting långsamt, och det var som om bara
en del av henne sträckte sig utåt. En del – ja, säkert, annars hade hon
ju inte så villigt och så förtjust följt honom, när han lockade – men en
annan del strömmade inåt, mot ett hav, där allt långsamt samlades. Och
när han så äntligen hade fått ro, när äventyret var slut och drömmen
hade brunnit ner – då fanns där något kvar hos henne, något som inte var
mättat och kanske inte kunde bli det, och det som han aldrig mer tänkte
på, det brann och levde inom henne och tog aldrig slut. Ingenting tog
någonsin slut inom henne. Det var väl också därför, som barndomen aldrig
tog slut, utan kunde stå upp i all sin makt, bara mor tog en i handen.
Stackars alla, som hade det som hon. En sak skulle hon bra gärna vilja
veta: om andra också gick omkring i flera världar, utan att de världarna
kunde enas och utan att någondera kunde dö.

Everts askgrå ansikte och det askgrå skimret över vattnet, ja, det kom
hon ihåg. Och han hade släppt efter. Han hade inte gråtit och gnällt –
det gjorde ingen av syskonen Kristerson – men han hade slappnat av. Han
hade låtit henne ta ledningen. Han hade med knapp nöd kunnat förmå sig
till att byta av henne kortare stunder – han, som förut var så ivrig,
att han knappt släppte henne till årorna. Den rodden tillbaka hade
blivit hård. De kunde inte låta båten driva ett ögonblick, eftersom
vinden blåste från land; det var bara att hugga i och inte tänka på
annat än att ro. När de äntligen kröp i land på bryggan, var hon öm i
alla leder, och armarna storvärkte. Högtidligen lovade de varandra att
inte nämna något för någon, inte för bröderna, inte för far och mor, och
så lomade de uppåt stugan. Evert gick först, och Elisabet undrade ännu
över hur snopen han såg ut. Hon, som släpade sig efter, hade ingen
känsla av att vara besegrad. De hade ändå orkat en bit. De hade ändå
vågat. Det var ändå början på ett äventyr.

Allt detta hade ändå funnits i hennes barndom, och den dagen kom, då de
båda äventyrarna bröt sig ut i stora världen. Först hon, då hon fick
plats hos fru Thorling – hon skulle väl aldrig fått ta den för
föräldrarna, om de inte hade missförstått den främmande damens täta
besök i Marlyckans lilla kyrka. De trodde det var fromhet, och i själva
verket var det måleriska studier över det bohuslänska kyrkfolket. I alla
fall hade hon underligt nog fått ta platsen och följa med till
Stockholm. – Sedan var det hans tur, då han drev igenom att få bli
sjöman, varken lots eller fyrmästare eller fiskare, som föräldrarna hade
velat.

Hon såg honom tydligt, hur han satt på sin stol, axelbred och ljushårig,
djupt framåtböjd med fingertopparna mot varandra. I gungstolen satt
fadern, i soffan modern, och syskonen runtomkring.

– Det är ett liv med svåra frestelser, sade modern.

– Frestelser finns överallt, det gäller att kämpa mot dem, svarade Evert
allvarligt och rappt. Hans blick var fäst vid golvet, men det var
tydligt att han menade vad han sade.

– Det kan vara sant, sade fadern. – Men det är lättare att få dåliga
kamrater på en främmande skuta, där man ingen känner, än här hemma. Och
det är lättare att ge efter för dåliga råd, när man är långt borta och
inte är känd, än hemma, där allt vad man gör ligger öppet för alla.

– Man kan väl tänka på hemmet ändå, sade Evert glatt.

– Men hur är det, sade modern, är du verkligen så stark, Evert? Ger du
inte ganska lätt efter för dina infall, säg själv?

– Jo, svarade pojken en smula nedstämd, men är mina infall verkligen så
dåliga? Inte vill jag göra något verkligt dåligt.

– Så skulle ingen säga, invände modern strängt. – Människans hjärta är
ont alltifrån ungdomen. Var och en av oss behöver stöd av andra för att
inte falla. Frestaren är starkare än vi tror i våra lyckliga stunder.

Och ändå hade han fått sin vilja fram, för varken fadern eller modern
hade velat hindra honom med maktspråk. Elisabet hade jublat inom sig:
han skulle få komma bort, se världen, veta mer än de andra. Det var
sant, han kanske också skulle frestas och falla – men var det inte i
alla fall bättre? Var det inte i alla fall att få veta mer och känna
livet djupare? Avund kände hon ingen, det behövde hon inte, hon som
själv redan hade brutit sig ut och höll på att upptäcka en ny värld
omkring fru Thorling. Men triumf kände hon, en segerglädje – och kanske
den var riktad mot de andra, mot det trånga skalet som måste brista –
kanske hon unnade dem hålet i deras vägg, ut mot världen ...

På sätt och vis hade han varit den som höll ihop hennes två liv. Därför
var det väl också naturligt, att ångesten nu samlade sig kring honom,
och därtill samlade sig på ett dubbelt sätt. Först kriget: den
förfärliga tanken att han nu skulle ut bland minor och torpedbåtar – och
den hade också präglat deras avsked. Men nu var det för sent för honom
att ändra sig. En gång hade han valt, och nu kom den stund då han måste
betala. Så som också hennes stund hade kommit.

Om hon bara hade kunnat säga det till någon där hemma. Hon hade alltid
tänkt sig att säga det till far och mor, men lika tätt intill varandra
som de bodde, lika tätt intill varandra tänkte och talade de,
föräldrarna och syskonen. Möjligen inte hon och Evert. Men alla skulle
få veta det, och hon hade alltid varit lugn just vid den tanken: Evert
skulle också veta det, Evert skulle förstå henne och uppfatta det på ett
annat sätt än de andra. Han skulle förstå, att det också hörde inte bara
till priset som man betalade, utan lika mycket var livsäventyret självt.
Han skulle inte behöva förlåta, därför att han aldrig skulle betrakta
det som ett brott.

Och så blev det så annorlunda.

Han var inte med bland de andra, då hon kom, han hade haft långfärd och
var ute än. En av de sista dagarna i augusti kom han, då krigsryktena
redan surrade i luften. Men Elisabet undrade, om det verkligen bara var
krigsryktena, som hade förändrat honom så. Där låg en tyngd över honom,
som mer och mer kom honom att likna de äldre bröderna, mer och mer
gjorde honom till ett med den tidigare världen, den tunga gråa, inte
till bryggan därifrån.

Så hade det aldrig varit förr, då hon kom hem. Han hade inte alltid
varit hemma, men förrän han kom var hon inte heller riktigt där. Det
behövdes inte mer än att hon fick se det återhållna leendet i hans
mungipor, medan de gick om varandra på slänten utanför stugan, för att
hon skulle känna sig trygg och rotfast på nytt: de båda, de kunde ta det
tunga grå med lugn, de ensamma visste, att detta omkring stugan inte var
allt, inte det rena rummet med byrån och den blommiga vasen, inte de
kala grå klipporna, inte det ödsliga grå havet, inte ens den oändliga
grå himlen, som samlade blåst och tjocka under sin täta kupa.

Men det var inte längre så. När hon denna gången mötte hans blick och
såg honom vanka i bergen, måste hon tänka på hur det var när de vände
den där gången i jullen, hon visste inte varför.

Han gick och drev. Först trodde hon, att det var ängslan för framtiden,
som gjorde honom rastlös, så som den höll henne vaken om nätterna. Men
det var inte så. När han kom hem, sade han som om han hade fullgjort en
plikt:

– Jag har varit på strandängen i dag! – eller: – Jag har tittat på
skötarna i Krabbviken i dag!

Det var lekplatser och arbetsplatser, som han gick omkring och liksom
samlade i själen, allt som var nära förbundet med familjens liv. På
henne verkade det som om han med all makt ville vända tillbaka, hålla
sig fast vid något han kände att han höll på att lossna från.

Så kom underrättelsen, att det var krig. Men då var hans rastlöshet
redan slut. Då satt han inne hos mor i stugan och gjorde ingenting annat
än sög in allt som fanns där och som inte hade förändrats sedan han var
barn: de röda pelargonerna i fönstret, spetsmönstret på de
blåelsestärkta gardinerna, knarret av gungstolens medar och klirret av
moderns strumpstickor. Och på kvällen sade han:

– Jag skulle önska att far läste ett stycke. I sådana tider är det gott
att veta var man hör hemma.

Elisabet kunde knappast förklara, varför det hade gjort henne så ont.
Man hade säkert kunnat vänta, att far av sig själv tagit fram bibeln och
läst för dem, och om så hade varit, skulle hon också lyssnat med värme
och tacksamhet. Kanske inte med sin barnatro, den hade hon nog lämnat
bakom sig, men därför att det hörde till här, hörde till föräldrarna och
var vackert och stilla. Och hade någon av de äldre bröderna sagt
detsamma som Evert nu, skulle det inte gjort någon skillnad. Men om det
var av klangen i Everts röst eller av andra tecken hon dömde, eller om
hon bara ändå visste det på något oförklarligt sätt – alltnog, då han
sade det, greps hon av en iskall ensamhet. Hos honom var det inte värme
och stillhet, som talade. Hans mening var en annan, en avsvärjande och
förnekande. Med sina ord avsvor han sig det de båda hade för sig,
äventyret och den stora längtan, upptäcktsfärdens ande, snäckans värld.
Han hade vänt tillbaka, inte med sina nya syner i behåll, men uppgiven,
slappnad, så som han hade slappnat och givit upp den gången i deras
barndom. Hon frös.

– Fryser du, Elisabet? frågade Signe Thorling oroligt, men Elisabet
skakade på huvudet.

– Det är nog att jag är trött, tror jag, sade hon.

”I sådana tider är det gott att veta var man hör hemma.” Det var nog
inte bara förnekelsen, som kom hans ord att göra ont i henne. Hon kunde
också förstå honom, bara alltför väl – men inte följa honom. Eller kunde
hon? Ett litet blekt och bittert småleende glimtade för ett ögonblick
kring de slutna läpparna. Hon hade visst en lång stund suttit och glömt
det. Ville hon nu återvända, skulle det vara som den förlorade dottern,
någon annan möjlighet fanns inte. Hon skulle vara tvungen att bekänna en
synd som hon inte kände som synd, ta emot deras stränga dom som rättvis,
leva ett liv i ånger och bot, utan att hon verkligen i sitt inre kände
någon maning till det. För det priset, ånger och förlåtelse, fanns den
gamla gemenskapen att köpa tillbaka. Men hon kunde inte. För något
sådant hade hon ändå förlorat fotfästet i sin barndomsvärld alltför
mycket. Hade det varit lika svårt för Evert? Men han tog åtminstone inte
något med sig – inte något som han djupast inne var stolt över och
älskade, men var tvungen att kalla sin skam. Hon bar det med sig. Hon
skulle fortsätta att bära det med sig hela livet. Ett barn.

Hon kände två varma våta tårar fylla ögonvrårna och blundade för att
ingen skulle se dem. Men hon kunde inte avgöra, om de kom sig av att hon
kände sig förlorad för de sina och ändå främmande i den nya världen
–eller om de sprang fram i lättnad, när hon märkte, hur hårt, hur
ofrånkomligt hon hörde samman med det. Hon lutade huvudet bakåt, och
ansiktet stelnade i en nästan död ro.

David Aurell hade råkat bli vittne till det nakna och omedvetna
minspelet i hennes unga ansikte, och det väckte en skamsenhet inom
honom, som isbjörnens straffpredikan inte hade mäktat frigöra. Som i ett
nötskal såg han framför sig en stor smärta och en stor smärtas
övervinnelse, en miniatyrmålning blekt i blekt, och ändå det mesta som
någonsin det största och bästa av all konst kunde ge. Han hade inga skäl
att högmodas i sin avlägsenhet. Han ville komma dem nära, alla dessa,
som bar allt skapandes kärna inom sig ...

Plötsligt föreföll det honom, att detta var prövostenen på om han
någonsin skulle kunna nå tillbaka dit han längtade: om han kunde hålla
fast kontakten med dessa människor, som händelsevis blivit hans
reskamrater.

– Det är så underligt att vara i Sverige igen, sade han. – Jag har inte
varit här på många år.

– Ni har varit i utlandet? frågade damen, och han nickade.

– I London. Där lämnar jag så gott som hela mitt liv. Mitt arbete. Mina
bästa vänner.

– Å, det måste vara svårt. Det måste vara svårt. Och nu, när man inte
vet om man någonsin träffas igen.

Han teg. Åter hade han det intrycket, att en människa som så lätt kunde
ge uttryck åt sin smärta inte kunde känna den särskilt djupt. Kanske han
misstog sig. Kanske hon bara var en öppnare natur än han. Själv blev han
på ett ögonblick alltför upprörd för att få fram ett ord. Ansiktena, ett
efter ett, röster som ännu ekade i öronen. Och ändå var det inte den ena
eller andra av människorna som lämnade det djupaste märket av saknad,
det var hela atmosfären. Bakom honom en konsert – omkring honom regnvåt
londonkväll, liv, larm, ljus, oöverskådlig trafik – framför honom
diskussion i en krets som delade hans idéer, värme, rörlighet, kontakt
med alla världsdelar. Han anade, att något som motsvarade den kretsen
skulle han aldrig finna här. Arbetet, ja, men inte svaret, inte
intensiteten, inte de stora utsikterna. Nu väntade honom långa år av
vantrivsel.

– Man vänjer sig väl bara alltför snart vid det nya, sade han
nonchalant. Vi känner oss så trogna medan vi tar avsked. Snart är
alltihop glömt igen. Man vänjer sig.

– Men ni har ju följt en äldre trohetsplikt! sade hon sakta.

– Följt vad? Hur så?

– Följt en äldre trohetsplikt! Ni återvänder ju till ert eget land.

– Å – jaså – ja visst. Ja, min far var svensk. Min mor var engelska.
Hela mitt liv har jag bott omväxlande i de båda länderna.

– Och ni har samma känslor för båda? Ja, det måste vara svårt, det
förstår jag. Att ha två hemland.

Han gitte inte svara. För resten kände han igen det där tillståndet, han
hade ofta märkt, att när man reser på tåg, tycks själva skakningen
åstadkomma en uppluckring av känslolivet, så att allt försätter en i
inre skälvning. Helst hade han velat tiga, men samma tvångsföreställning
som nyss höll honom kvar i samtalet: han tyckte, att om han släppte
denna ganska vanligt funtade äldre dam, var det tecknet på hans
ensamhet. Så gick han över till ett annat område.

– Går ni ofta och hör musik? frågade han.

– Å ja, ibland, svarade hon svävande.

– Konserter? Opera?

– Båda delarna.

– Finns det några goda röster i Sverige?

Utan att han själv anade det, hade hans tonfall varit på samma gång
alltför likgiltigt lätt och alltför spänt. Signe Thorling hörde, att det
var ett särskilt namn han väntade på. Hon räknade upp några kända namn.

– Tyra Neever? upprepade han tankfullt. Henne känner jag. Sjunger hon
ofta? Är hon uppskattad?

Och medan fru Thorling stapplande plockade fram ur minnet vad hon visste
om Tyra Neever, hakade han sig fast vid detta som den enda säkra
ljusglimten i det liv som nu väntade honom. Två år sen, knappt mer än en
flyktig bekantskap, och ändå något som tanken kunde fästa sig vid. De
hade träffats på en engelsk-svensk diplomatsoaré.

Den främmande omgivningen hade gjort honom sjuk och led. Ingen hade han
kontakt med, ingen brydde han sig heller det minsta om att söka kontakt
med. De människor han såg omkring sig var säkra, otadliga, färdiga. Han
ensam befann sig ännu på sökandets stadium. Han skulle föraktat sig
själv, om han nedlåtit sig till att gå upp i ett samtal och försökt
tränga ner under den polerade ytan. Samtidigt hetsades han av en viss
osäkerhet: var inte detta en förmätenhet hos honom själv, var det inte
ett tecken på evig pubertet, medan människorna omkring honom var mogna,
vuxna? De hade funnit fäste i tillvaron och behärskade sitt liv. Ännu
kände han samma våg av blandad avund och förakt. Då såg han för första
gången Tyra Neever.

Hon sjöng. Senare, först senare lade han märke till hennes frappanta
utseende och hennes utsökta smak. Det första intrycket var ett annat:
vilket underbart material att göra något av! Hennes röst var en aning
kall och inte av de allra största, men utomordentligt välskolad och ren.
Självklart hade hon valt en repertoar som han avskydde, men som
tilltalade sällskapet i gemen. Omöjligt var det inte, att han av ren
upproriskhet, av trots mot omgivningen greps av en lidelsefull lust att
gripa henne och slunga henne ut, bort, så långt ut och bort som möjligt
från detta profanum vulgus i aftondräkt ...

När han efteråt tackade och började tala om sångteknik, blev hon
intresserad. Trots att hon säkert hade nått en viss berömmelse hemma i
Stockholm, kände hon sig kanske smickrad av att en internationell
berömdhet fann något i hennes föredrag. Från och med det ögonblicket
hade hela tillställningen fått spänning och mening för honom, han glömde
allt annat, koncentrerad på att rikta hela sin lyskraft mot henne och
mot henne ensamt. Under de tre månader hon stannade i London, träffades
de ofta, och hans häftiga impuls gick över i seg uthållighet, fast han
då och då märkte ansatser till leda, särskilt som hon tycktes bjuda så
litet motstånd – det var som att arbeta i vax. Aldrig hade en lärjunge
gått honom så villigt till mötes. Ändå höll sig hela deras bekantskap på
ett strängt sakligt plan, först mot slutet av hennes vistelse i London
började luften bli het mellan dem, och han märkte, att det inte bara var
hennes röst och hennes smak, utan också kopparglansen i hennes hår, de
stela, liksom inte fullt vakna rörelserna och hennes förrädiska rodnad,
som intresserade honom. Trots sin häftighet var han emellertid ingen man
av plötsliga avgöranden, och så sades eller gjordes ingenting, som kunde
innebära ett löfte för framtiden. Kanske det var just därför han nu
tyckte, att den heta skälvningen mellan dem fortfarande låg kvar i
luften, att ingenting kunde ha förändrats sedan sist. Han skulle aldrig
tänkt på att lämna sin tillvaro i London för hennes skull, aldrig rest
för att träffa henne, aldrig ens satt sig ner för att skriva – men nu,
då han ändå kastades i hennes riktning, kände han en viss hetta kring
tinningarna och gladde sig åt att han i tid hade skapat sig ett uns
resonans i sitt främmande fädernesland. Han längtade efter att få träffa
Tyra Neever.

Och löst från sin skräck för ensamheten, fri från tvånget att klamra sig
fast vid okända reskamrater, lutade han sig bakåt och försjönk i tankar
på den vackra unga sångerskan som han träffade för två år sedan ...
Också han klängde sig fast vid den lossnande busken och sträckte sig
efter honungen, i ett vemodigt men allt dimmigare medvetande om
avgrunden nedanför.

II

I den blanka svarta flygeln speglade sig hela rummet på ett dunkelt och
oigenkännligt sätt: närmast en glaskula med några blekröda gladioler, de
var det klaraste och ljusaste där inne i allt det mörkspeglade – sedan
snidad ek och gobeläng i fylliga färger, man kände nog igen alltsammans,
men det hade sugit in en oroande och glädjelös skymning, en svart själ.
Tyra Neever satt och såg på rummet i flygeln och fantiserade om att hon
som Alice i Sagolandet kunde stiga över tröskeln dit in – skulle det
inte vara en värld, mer besläktad med hennes eget innersta än denna
andra verklighet, där solen slog emot de fördragna gräddfärgade
gardinerna och spred lycklig dager över former och färger?

Hennes ackompanjatris, fröken Salling, hade nyss gått och lämnat kvar en
beklämmande doft av ovänskap i luften. Det var omöjligt att bestämma
vare sig hur den tagit sig uttryck eller hur den uppkommit. Tyra hade
bara börjat märka den på sista tiden, i blickar och miner, i tonfall, i
tystnaden. Aldrig hade den kommit till ett sådant utbrott, att hon kunde
peka på det och fråga: vad är det? Aldrig en handling eller ett ord som
var bevisligen fientliga. Och ändå alltid samma hemska stämning, då de
skilts: så som nu hade Tyra suttit åtminstone de tre sista dagarna,
orörlig, förlamad, som en liten flicka när hon har fått en uppsträckning
av mamma. Förgäves lade hon fram de mest skiftande tröstegrunder. Först
och främst: vem kunde vara säker på, att fröken Salling menade henne?
Hon kunde ha råkat i någon personlig tråkighet – alla tråkigheter kan
man ju inte berätta – och så tog den sig uttryck i arbetet. I så fall
var hon, Tyra Neever, absolut oskyldig. Och även om det inte var så,
utan hon av en eller annan anledning hade ådragit sig fröken Sallings
misshag – vad kunde hon göra åt det? Så länge de båda behandlade
varandra på ett passande sätt, hade hon ju inget skäl att klaga. Allt
detta och mycket mer sade hon sig – och ändå satt taggen kvar. Hon
orkade inte med att någon människa avskydde henne. Om hon bara hade
vetat vad det gällde, skulle hon inte ett ögonblick ha dragit sig för
att be om förlåtelse. Det var så barnsligt, men hon kunde inte hjälpa
det, så var hennes natur.

Och än värre: genom denna fiendskap, som kanske inte ens var någon
fiendskap, kom fröken Salling att inta en central plats i hennes tankar
och känslor. Hon hade makt att sänka Tyra Neevers värld i det glädjelösa
svarta som låg över gladiolerna i flygeln. Gång på gång under gårdagens
sysslor och sällskapsliv hade hon känt, hur en upprörd sinnesstämning
låg och lurade under den klara ytan, och hon skrämdes upp som ur sömnen
av den ständigt genombrytande tanken: hurdan kommer hon att vara i
morgon? Det var förödmjukande. Dubbelt förödmjukande därför att det var
en struntsak, och tredubbelt därför att hon i stället borde vara
sysselsatt med den nyhet hon läst i morgontidningen: att den
svensk-engelske dirigenten David Aurell i går anlände till Stockholm.
Hennes hjärna sade: ja, detta är viktigt, här är en vändpunkt i ditt
liv! Men hennes tröga känslor orkade inte sätta sig in i att det kunde
vara verklighet. De sysslade i stället med struntsaker som detta med
fröken Sallings ovänlighet. Vem var hon egentligen, som kunde reagera
så? Var hon en verklighet som andra, eller var hon bara en spegelbild i
en svart flygel? I så fall åtminstone en spegelbild med förmåga av
lidande och ångest som en vanlig riktig människa, fast de satt på orätt
ställe, medan en riktig människa reagerade för väsentligheter.

En ringning på dörren kom henne att spritta till. Skulle han komma nu
och överraska henne mitt i denna skam och tröghet? Skulle han stiga in i
rummet, och hon skulle inte ha något intresse till övers för att han
äntligen, äntligen var där – det som hon hade drömt om i två år men
aldrig vågat hoppas? Långsamt reste hon sig och gick för att öppna. En
sak behövde hon då aldrig vara rädd för: att självbehärskningen skulle
svika henne. Den svek henne aldrig. Snarare kunde hon inte lämna den åt
sidan då det skulle behövts.

Men det var inte David Aurell. Det var Åke. Och i samma ögonblick
önskade hon att det hellre hade varit David Aurell.

Åke Labin såg utmärkt bra ut, han visste det själv och alla hans
flickbekanta visste det. Var det något fel med hans utseende, så var det
snarast att han såg för bra ut. Ju längre ett vackert utseende avlägsnar
sig från det genomsnittliga idealet, dess uttrycksfullare blir det. Åke
Labins sammanföll nästan helt och hållet med den föreställning var och
en gör sig, när han säger ”en vacker karl”, och denna allmängiltighet
underströks ytterligare av en otadlighet i klädseln, ett aktgivande på
modets krav, som kanske var en aning överdriven. Det fanns de som hade
svårt att försona sig med dessa båda egenskaper hos den unge
författaren, kanske inte så mycket därför att de i och för sig själva
måste anses ovärdiga en person av mankön, utan mer därför att de var och
förblev symbolen för något bakomliggande, som var svårt att sammanfatta
i ord. Hur som helst tycktes det först och främst vara män, som
avskräcktes av detta bakomliggande något, medan kvinnorna tvärtom
vimlade och svärmade över alla Åke Labins vägar, som om de just lockats
av samma hemlighetsfulla egenskaper, och väl att märka inte bara ytliga,
lättvunna kvinnor, utan också kvinnor av en typ som man skulle trott
hade helt annan smak.

– Stör jag kanske? frågade Åke lågt och drog varsamt upp sina svarta
ögonbryn.

Det var likt honom att börja med en blyg fråga, så blyg att man för
skams skull och av rent medlidande inte kunde besvara den annat än som
han hoppades. Han hade en mjuk, skiftande röst, full av hänsyn, full av
nästan faderlig omsorg, fast han ännu var helt ung, flera år yngre än
Tyra själv. Förr i världen strömmade alltid blodet ut i huden på henne i
en våg av värme, så fort hon hörde det tonfallet, som om det varit en
lätt och raffinerad smekning – samtidigt som hon aldrig kunde upphöra
att spritta till som för en hemlig varning. Där fanns något överdrivet
också där – något alltför raffinerat, något av medveten utsvävning också
i hans värme. Numera var nästan bara den där varnande sprittningen kvar.
(Den fyllde henne med ängslan var gång de träffades, samtidigt som hon
anklagade sig själv för misstänksamhet och lumpenhet. Vad hade hon
egentligen att förebrå honom? Om det varit tvärtom, skulle det
åtminstone varit någon rimlighet i förebråelsen – men han hade aldrig
förebrått henne någonting.)

– Du ser så – så avlägsen ut! sade Åke småleende och mönstrade henne med
huvudet på sned. – Är du så förvånad över att jag kommer och hälsar på?

– Visst inte. Varför skulle jag vara förvånad för det?

– Det säger jag också. För vi har ju ändå alltid förblivit vänner –
eller hur, Tyra?

– Naturligtvis. Jag är ju bara glad att du kommer. Det är alltid roligt
att träffa dig.

– Jag tror dig, när du säger att det är roligt att träffa mig – men jag
tror dig inte, när du säger att du är bara glad. För det är du inte. Det
märker jag nog. Ibland undrar jag, vad jag har gjort dig för ont. Säg
uppriktigt, Tyra – vad har du att förebrå mig?

– Ingenting, Åke. Aldrig något. Du har varit snällare mot mig än jag
någonsin har förtjänat ...

– Vad är det du pratar! Varför skulle du inte förtjänat ...? Aha, är det
några samvetskval från din sida kanske?

Tyra rodnade skuldmedvetet.

– Om inte precis samvetskval – så har jag kanske varit rädd för att du i
stället hade något att förebrå mig ...

Han höjde ögonbrynen till tecken på oförstående.

– Att jag gav mig av till England så där hastigt, fortsatte hon. Ja, för
du måste väl ha uppfattat det som en flykt från dig – fast det var en
studieresa!

– Det var en flykt, naturligtvis var det en flykt. Än sen? Kära Tyra,
tror du jag är en sådan gammaldags idiot, så jag inte skulle låta dig
fly, när du vill? Visserligen har jag ibland undrat, om det inte var ett
missförstånd alltihop, men jag ville ju inte tränga mig på. – Nå, låt
oss tala om annat.

Underligt nog kände hon sig inte lättad av att ha sagt det. Det var inte
bara detta, som var i vägen. Hon var rädd, men inte för hans
förebråelser, utan för något annat, som hon inte kunde uttrycka.

– Plågar det dig om jag röker? frågade han åter hänsynsfullt och tog
fram ett cigarrettetui.

– Nej, visst inte, Åke. Jag har till och med dina älsklingscigarretter
kvar, se här!

– Verkligen! Och varför det? Har han samma utsökta smak som jag?

– Vem då? Jag har dem kvar, därför att jag inte kan bedöma vad man
annars ska bjuda på – jag röker ju inte själv.

Hon hade satt sig bekvämt till rätta i en stor fåtölj, medan Åke gick
fram och tillbaka över golvet och såg sig omkring.

– Det är smakfullt det här, sade han och visade med cigarretten ut över
rummet. Inte min smak precis, men smak i alla fall. Och du själv ...
Inte illa. Något har det hänt med dig, det är alldeles säkert. Du har
fått en ny älskare – erkänn det!

– Nej men Åke, det har jag inte!

– Dumma dumma Tyra, tror du verkligen jag går här och är svartsjuk!
Efter två år! Om det lugnar dig, kan jag berätta, att jag är starkt
engagerad på annat håll. Det är inte svartsjuka som kommer mig att fråga
– det är faktiskt intresse för dig. Är jag inte din vän? Har vi inte
förblivit vänner? Jag var så glad att vi skildes i vänskap – och du går
och tror att jag är både ond och svartsjuk på samma gång. Jag ska säga
dig en sak: svartsjuka är bara fåfänga, och jag är fåfäng, men min
fåfänga ligger inte så till. Den är – mer på egen hand. Jag frågar dig
som vän. För resten behöver jag inte fråga, jag konstaterar bara faktum.

– Men du konstaterar fel. Tror du verkligen inte, att jag kan utveckla
mig alldeles av mig själv.

– Nej. Vill du verkligen påstå det?

Hans mjuka bruna ögon var så illusionslöst genomskådande, att hon vände
bort sina.

– Det vill jag inte. Men det är i alla fall inte så som du tror. Där
finns någon – bakom min utveckling. Men det är någon jag träffade i
London – någon som nog inte bryr sig om mig på det viset ...

– Han har i alla fall ett gott arbete bakom sig, nickade Åke. Det är för
resten inte bara din smak, det är hela ditt uppträdande. Medge, att förr
i världen var du ändå mest av allt en ambitiös skolflicka!

Hon trodde sig förstå, att han inte menade att förödmjuka henne. Det var
bara så förödmjukande ändå. Hela tiden medan de älskade varandra hade
han gått och sett på henne så – iakttagit, prövat henne, småskrattat.
Just vad hon alltid anat.

– Det medger jag gärna, svarade hon lite kyligt. Jag ville göra rätt för
mig. Jag ville göra heder åt alla dem som hade trott på mig. Först min
far, och sånglärarinnan i skolan. Sedan, när de var döda, alla andra som
hade varit snälla mot mig och hjälpt mig fram. Operachefen. Publiken.

– Mig? Eller var jag en del av publiken?

– Men Åke! Varför säger du så! Du hade en särställning ... Inte hade jag
någon tanke på att göra dig heder.

– Är du säker på det? Nej, Tyra, bli inte ond nu – inte ledsen – du
måste förstå, att jag inte menar något illa! Jag är bara lekfull, och du
har svårt att förstå skämt. Du måste lära dig det, för din egen skull.
Nej, se på mig, och låt mig sitta här på armstödet – jag menar inte alls
att bli alltför intim, jag har ju redan sagt ... Tyra, det finns en sak
jag skulle vilja tala med dig om – fråga dig om – får jag?

– Naturligtvis får du det, svarade hon plågad. Men kan du inte sätta dig
på en egen stol?

– Jag kan, men jag vill inte. Du är rädd för mig, Tyra. Ska jag säga
varför?

– Nej! sade hon häftigt och såg honom i ögonen. Det ska du inte. För jag
vet vad du säger. Du säger att jag vill ha dig tillbaka. Därför att mina
sinnen är utsvultna och vi en gång har hört ihop. För mer är det inte.

– Är det inte nog då? frågade han lågt och strök långsamt över hennes
hand, fortsatte uppåt armen och tog henne lätt om axeln.

– Släpp mig, Åke, bad hon förtvivlad. Hör du inte, jag vill inte. Det är
inte därför jag är rädd för dig. Jag var rädd för dig hela tiden – det
gick aldrig över – –

– Å, sade Åke intresserad, men utan att släppa henne. Du borde ju bäst
veta att jag inte är så farlig. Om jag kunde begripa varför så många
kvinnor är rädda för mig. Kära kära barn! (Han slöt händerna om hennes
nacke.) Jag lovar ju högtidligen att inte göra dig något. Och har jag
någonsin gjort dig illa? I ord eller handling? Nej. Jag som en gång
trodde att vi hade kommit varandra så nära.

– Det trodde aldrig jag, sade hon och blundade för att slippa se hans
ansikte så nära inpå sig. Där fanns alltid ett avstånd, som vi inte kom
över. Den där tryggheten, som jag hade drömt om, den hade jag inte ens
när vi somnade hos varandra. Förmodligen var det därför jag sov så illa
för resten ...

– Den tryggheten? upprepade han tankfullt och lossade taget om hennes
nacke. Du drömde om trygghet?

– Är det så underligt? Finns den någonstans, så måste den väl finnas i
kärleken, tänkte jag. Varför ska man annars älska? Ja, nu skrattar du
igen, så jag blir rädd – men det är så. Kanske vi kvinnor är annorlunda
skapta på den punkten. Jag tror inte vi skulle våga ta ett sådant steg
om vi inte hade hoppet om ett slags okänd trygghet på andra sidan
underkastelsen. Men den vill man offra allting annat för. Den vore
livets mål, om man bara kunde finna den. Och sen – finner man den ändå
inte.

Hennes röst och hennes läppar skälvde. Ett ögonblick slog hon upp
ögonen, men blundade hastigt igen, ty hans blickar borrade sig in i
hennes med en livlig, intresserad och samtidigt kall glans, som tycktes
klä av henne djupare än till bara kroppen. Hon skulle velat skrika, men
det hade varit att ge honom ett ännu grundligare övertag.

– Vartenda ord jag säger ångrar jag genast, sade hon. Jag känner det som
om du kunde – och ville – vända det emot mig på något sätt. Fast jag
inte vet hur. Jag hatar att du är – intresserad av mig.

– Du tar mycket fel, om du tror jag är på något sätt fientligt inställd
mot dig, sade han lågt och mjukt. Egentligen tror jag inte jag är
fientligt inställd mot någon människa. Det är möjligt, att jag inte
älskar någon direkt heller. Det får du inte begära av mig. De har för
mycket i sig, som man genomskådar och kan sätta etikett och latinska
namn på ...

– Du är förstörd av psykoanalytisk litteratur.

– Inte förstörd, Tyra. Det låg bara så helt i min linje, förstår du. Det
var det instrument jag saknade.

– Har du verkligen aldrig älskat någon?

– N-nej, inte så som du menar. Jag förmodar att den romantiska kärleken
är ett slags perversion. Men jag är, just som du säger, intresserad –
och mest av kvinnor, eftersom de väl alltid ändå verkar mer gåtfulla på
en man. Det låter svalt, men det har sina förtjänster. Medge, att jag
aldrig har försökt lösa några konflikter med att slå i dörrar eller hota
och ryta och stå i. Jag vet för mycket för att tro att det är någon
framtid.

– Det har du aldrig gjort, det är sant. Ibland önskade jag du hade gjort
det.

– Var det för att lära mig det som du gav efter för mig? Var det för att
lära mig den romantiska kärleken?

Hon skakade trött på huvudet.

– Jag har redan sagt varför det var. Jag sökte trygghet. Du drev mig som
med drevjakt.

– Men Tyra!

– Jo! För jag var kvinna, och du var man, och jag längtade efter kärlek
i allmänhet, och då passade du på ...

– Men var det inte nog? Har vi inte haft det bra tillsammans många
gånger?

– Det var inte det jag sökte. Faktiskt kände jag mig som ett jagat djur,
tills jag tog språnget. Ja, du försökte upprepa det nyss: jag var rädd –
alltså ... Då var jag också rädd, och jag tog det enda språnget som
fanns att ta – vart skulle jag annars ta vägen?

Han steg upp, tände en ny cigarrett och började åter gå av och an på
golvet. Hon såg på honom. Han rörde sig med mjuka spänstiga rörelser
över golvet, han smålog med hopknipna ögon, intensivt upptagen av någon
inre verksamhet. Med ens kunde hon formulera vad det var hon hatade och
fruktade: att en människa för honom bara var material för forskning och
upptäckter. Ända in i det intimaste hade det varit så. Som älskare hade
han varit ett geni – och hela tiden haft en hemlig sidoblick: hur verkar
det?

– Det var därför du älskade mig! sade han långsamt, fortfarande
småleende. Det var därför! Du ville se, om du inte kunde rädda dig med
att kasta dig själv som byte för förföljaren. Försoningsoffer, ditt namn
är kvinna. Men det här var ju verkligen något ...

Han stannade och såg forskande på henne med sina kisande ögon, kastade
cigarretten och närmade sig i plötslig häftighet.

– Tyra! sade han, och innan hon hann avvärja det, hade han slagit
armarna om henne, ömt, beskyddande. Jag tror ändå, att det är mig du
längtar efter. Känn efter! Vill du inte? Bry dig inte om de romantiska
orden, du vill ha mig helt enkelt ...

I hans fasta och varliga omfamning låg både triumf och tacksamhet, både
barmhärtighet och tvingande överlägsenhet. Men mitt i alltsammans, mitt
i det som drog henne och det som stötte henne bort, urskilde hon vad det
var som egentligen drev honom: jägarens sakliga iver, när han får upp
ett nytt spår.

– Jag vill inte ha dig! sade hon med stela läppar och vände bort
ansiktet. Gå!

Då släppte han henne och skrattade till. Där fanns ingen fientlighet i
skrattet. Utan att bekymra sig om något formellt avsked försvann han ut
i tamburen, hon hörde hur dörren slogs igen efter honom och strax därpå
hans melodiska vissling i trappan.

Hon satt kvar, olycklig, förrådd, död. Hon hade kunnat säga ja, eftersom
hennes sinnen var villiga, och mer begärde han inte. Men hon visste med
fullkomlig tydlighet, att det skulle varit precis detsamma nu som det
var då: ett försök att slippa undan – som han sade: ett försoningsoffer
– och det skulle vara lika lönlöst som då. Hon kunde aldrig komma undan
att han genomskådade henne.

”Människorna har för mycket i sig, som man genomskådar.” Han
genomskådade, och därför kunde han inte älska. Inte henne åtminstone,
inte i tiders tid. Djupast inne hade hon väl alltid burit på det
medvetandet, att hon var något att genomskåda – ett skal, ett ingenting,
en avsiktlig skapelse av hennes egen vilja och ambition. Den som
genomskådade henne, såg ner i det tomma intet. Ingen underkastelse,
ingen uppgivelse skulle göra Åke Labin romantiskt förälskad och blind
och förmå honom att återkalla sin dödliga kunskap. Hade hon förfogat
över magiska krafter, skulle hon i detta samma ögonblick ha förintat
honom för att på nytt få vara ogenomskinlig. Säkerhet skulle det inte ha
givit henne, eftersom världen vimlade av skarpa ögon, men det skulle
räddat henne just nu. Hon hade en förnimmelse – – fast hon på samma gång
visste att det var en illusion – att vad ingen annan visste, behövde hon
inte kännas vid, inte inför sig själv, inte inför den, vars syn på henne
hon mest brydde sig om. Och han var här, i Stockholm, just nu. Han kunde
ringa på dörrklockan i nästa minut.

Men David Aurell kom inte förrän flera dagar senare. Han hade haft
åtskilligt praktiskt att ordna, åtskilliga konventionella visiter att
avlägga, innan han kunde ordna sina dagar som han ville.

Han telefonerade först, och så kom han.

Var och en på sitt håll konstaterade mer eller mindre medvetet, att de
ännu var nya för varandra, med allt vad det innebar av plus och minus.
Hon kände igen och fängslades ändå liksom nyfiket av hans snabba och
något ryckiga rörelser, där han gick fram över golvet med huvudet högt
lyftat, som om denna hållning, tillsammans med det bakåtstrukna ljusa
håret, kunde lägga en halv tum till hans höjd (han var under
medellängd). I allmänhet var det nya för henne mer minus än plus: det
ökade hennes osäkerhet, det kunde bjuda på obehagliga överraskningar.
Men här mildrades faran av hans konstnärliga förströddhet, ett slags
världsfrånvändhet, som både väckte hennes praktiska moderlighet och
trubbade av hennes självkritik. Då han talade, sysslade han inte som Åke
oavbrutet med den han talade med, snarare tycktes han huvudsakligen röra
sig i en opersonlig rymd, en saklig värld, som skulle fått samma eld och
färg av hans egen intensitet, vem han än talat med.

För honom brukade det vara tvärtom: det nya lockade honom alltid mest.
Han kunde gå underliga omvägar bara för att slippa de gamla vana
gatorna, han förstod inte folk med stamkaféer och grundsatser,
åtminstone var det hans eget påstående. Han sade sig, att Tyra Neever
ännu var tillräckligt okänd för honom, tillräckligt gåtfull för att ännu
ha kvar hela sin dragningskraft, men han visste också mycket väl, att
han tog sin tillflykt till henne för att få vila ut vid
förbindelselänken mellan hans förra tillvaro och hans kommande.

Han hade blommor med sig, gula rosor. Medan hon ordnade dem i en vas,
tackade han henne för deras samvaro i London. Hans artighet var nästan
överdriven, men så absolut konventionell, att den inte rörde vid några
inre lager hos henne. I jämförelse med Åkes genomträngande faderliga
mjukhet var den lätt att ta emot och lätt att besvara. Hans formella jag
talade till hennes, och hennes svarade med den säkerhet som fanns lagrad
just där. De kunde varit två smidiga unga människor som spelade
fjäderboll och njöt av bollens bågar, sin egen skicklighet och
motspelarens sakkunniga beundran.

Han hörde sig för om hennes arbete, och det var ett nöje för henne att
redogöra för sina svårigheter och framsteg, lika sakligt och precist som
han frågade. Hon ville höra om resan, om stämningen i England vid
krigsutbrottet, om hans intryck av det politiska läget. Hans
spiritualitet hade en bakgrund av förtvivlan, men det kom inte alltför
tydligt fram. Självmant lämnade han det bittra allmänna och gick över
till att tala om sina närmaste planer här i Sverige: konserter i
Stockholm, någon landsortsturné – om inte inkallelsen kom innan dess.
Ingenting som kunde bryta den behagliga opersonliga stämningen, trots
att den förrädiska skymningen föll; då hon tände den stora golvlampan,
blev staden lysande blå därutanför. De drack te tillsammans. Teet,
kakorna och omgivningen i allmänhet gav anledning till många jämförelser
med London, och man gick över till att bestämma Stockholms karaktär
jämfört med andra städer. Inom sig välsignade hon den engelska
uppfostran till form. Ingenting gav ett bättre tillfälle till kontakt
utan oblyga försök att blotta sig och andra, ingenting gjorde
människorna så otvungna som den väl behärskade formen. Hon kom ihåg vad
en tant till henne hade sagt om bridge: ”Det är en så utmärkt form för
umgänge med människor som man vill träffa men inte tala med.” Och något
annat, som hon alltid hade tyckt var så dumt: ”Orden är till för att
dölja tankarna.” Det var kanske inte så dumt – det var bara inte
tankarna, som skulle döljas –”orden borde vara till för att skyla vår
nakenhet” vore bättre.

En enda gång bröt han igenom höljet – ett kort ögonblick, och redan det
oroade henne och gjorde henne ont.

– Jag tror inte på människan längre, sade han med ett plågsamt försök
till småleende. Naturligtvis på er och på mina vänner Green och Brown
och Violet. Men inte på människan. Den människa vi humanistiskt
uppfostrade har trott på – hon är död – om hon inte alltid har varit en
myt.

– Kanske det, sade hon svävande och fixerade sin tekopp. Hans ord
påminde henne smärtsamt om Åkes: ”Människorna har för mycket i sig som
man genomskådar.” Hur länge skulle han behålla aktningen för just henne?

– Ni måste se på ett bokband som jag nyss har fått och som jag tycker så
mycket om, sade hon hastigt och reste sig från bordet.

Han följde henne in till golvlampan och bokhyllan och kände sig
besviken. Han hade lyckats bryta igenom skalet, och hon hade vikit
tillbaka. Varför? Var hon som han, blygast på de punkter där hon var
hetast? Eller hade han haft rätt i vissa stunder, då han trodde att hon
var vax utan egen organisk form? Hela tiden hade de gått på var sin sida
om en mur, och nu, då han en sekund hade lyckats sträcka sin hand in
över muren, vägrade hon att röra vid den. Två ödsliga individer utan
sammanhang. Var det underligt, om han längtade efter en kollektivism,
som kanske tjöt och vrålade och trampade diverse finare mänskliga värden
under fötterna men i alla fall hade full kontakt på någon punkt, på
någon djupt central punkt. Att vara en del av en enhet, av en enhetlig
massa ...

Tämligen tidigt skildes de artigt efter en synnerligen angenäm kväll.

III

En underlig ängslan hade gripit Elisabet, när hon nu mötte Ivar för
första gången efter sommaren. Det är så dags, sade hon sig. Men den lät
sig inte avvisas. Det var som om den alltid hade funnits, men nu först
vuxit sig så stark att hon lade märke till den.

Omkring dem växte och vajade Haga nästan lika grönt och friskt som om
sommaren, bara lite kallare och med annan lukt, höstlukt. Vassen hade
gulnat, vattnet i viken hade fått en tung och kylig tillsats som metall
i sitt glitter. Hon kom ihåg hur de hade gått här i våras, när änderna
hade ungar, som pep osynliga i ruggarna. Hade hon verkligen haft samma
krypande aning om osäkerhet då som nu? Då skulle hon aldrig låtit honom
komma sig så nära. Eller hade hon hoppats kunna döva och döda den med
starkare gemenskap? Nu var det i alla fall på ett sätt för sent, de
hörde ihop genom det nya livet inom henne.

Ivar sade eftertänksamt:

– Vi har kanske burit oss dumt åt. Vi skulle tagit bort det medan tid
var. Är du säker på att det är för sent? Men det syns ju inte än?

– Jag tror det är för sent ändå, svarade hon. Och ingen av oss ville ju?
Du sa ju att du inte ville?

– Ja, men det var då. Sen har jag tänkt på saken. Det är naturligtvis
oriktigt att jämställa ett kapitalistiskt land med Sovjetunionen. Där
har de kommit fram till sådana sociala förhållanden så de kan respektera
de ofödda – här är det inte detsamma.

Hans resonemang var henne djupt främmande, men hon kände igen honom i
det. Åter strök den kalla fläkten förbi henne. Han tänkte så logiskt,
hon skulle aldrig kunna det. Visst var det bra och beundransvärt – men
nu, just nu i detta ögonblick snuddade hans logik vid henne som något
dött, ett ting, en maskin – inte något med liv i sig.

– Sen dess har kriget kommit, fortsatte han. Att det skulle komma, kunde
ju var och en se, men inte att det skulle komma just i höst. Fast kanske
det också, om man bara hade varit lite förtänksammare. Och vem vet, om
inte vi också kommer med? Och då är jag inte mycket att räkna med, då
blir du ensam med barnet och får det kanske svårt – antingen vi har
hunnit gifta oss eller inte, som ju bara är en formsak. Och kommer vi
inte med, så blir det ju kristid i alla fall. Dyrt om allting. Och jag
kanske blir inkallad. Ja, du tänker väl att du har fru Thorling att
falla tillbaka på, men det är ju det jag inte vill. Hon har förstört dig
tillräckligt redan, om jag får säga min åsikt. För resten är det nog
inte värt att lita på en borgarkvinnas goda hjärta, om det väl blir
nödtid. Du är ändå av annan klass.

Såg man på hennes ögon, som uppmärksamt hängde vid hans drag, då han
talade, skulle man trott, att hon följde hans ord med spänt intresse. I
själva verket gick hennes oro sina egna dunkla vägar, som han aldrig
skulle anat.

Han hade egentligen aldrig anat hennes vägar. Han hade varit för säker
på att de såg ut som hans, lika raka, lika logiska, lika sakliga –
liksom han var säker på att det bara fanns två sätt att reagera
invärtes: klart, logiskt, riktigt – eller oklart, falskt, förblindat av
borgerliga klassintressen. Alltsedan de träffades på den engelska
studiecirkeln på ABF, hade han vetat, att Elisabet skilde sig, och
skilde sig fördelaktigt, från de flesta flickor han kände. Hon väckte
föreställningen om en djup brunn, där allting sjönk och sjönk utan att
någonsin gå förlorat. Så mycket säkrare var han, att hon reagerade
riktigt: med klara tankar, med tillägnad kunskap. Han hade tagit sig an
henne, eftersom han märkte att hon stod under ett olyckligt borgerligt
inflytande, och berättat om mervärdet, om klasskampen, om produktionens
utveckling och revolutionens naturnödvändighet.

Från Elisabet hade hans läror runnit av som avlägsna sagor, men hon hade
förälskat sig i honom själv. Inte som om hon reste genomtänkta tvivel
mot vad han sade. Det var som när hon var liten och satt i kyrkan och
prästen talade om himmel och helvete – visst var det sant, det var klart
att det var sant – men då hon kom ut på backen och såg stenen skifta i
rött och grått och kände luddig gråbo mellan fingrarna och förde den
till näsan och kände den kryddlika doften – så var det alltsammans sant
på ett annat sätt, sant för henne, och angick henne nu och alltid, medan
himmel och helvete redan hade bleknat bort. Snarast var de en del av
prästen. Kanske också en del av far och mor, för hon såg återspeglingen
i deras ansikten och hörde ekot bakom deras ord. Men de var inte en del
av henne. Så var det också med allt vad Ivar sade: det var en del av
honom. Och vad som drog henne till honom var mest två saker. Det ena var
att han liknade föräldrarna, inte så att vem som helst skulle finna det,
men så att hon, bara hon, kunde finna det: han hade ett slags stränghet,
ett slags rak enkelhet, som ibland kunde verka rent ut lite enfaldig,
men ändå alltid var något vackert och vördnadsvärt med. Det andra var
att han ändå mycket mer liknade henne och Evert: han hade snäckans sus i
sig. Han var en äventyrets man och en seglare mot okända land. Men han
var inte som Evert en som släppte taget mitt på vägen. Därför hade hon
också lugnt lagt sitt liv i hans hand.

Lugnt. Men nu var hon inte lugn längre, hon önskade att det varit
ogjort. Det föreföll henne så otänkbart, att hon aldrig förut ryggat
tillbaka för detta något i hans väsen, som nu avskräckte henne.
Otänkbart, att hon tagit hela hans säkerhet, hans fasta grepp om ting
och tankar, för hela sanningen och intet annat än sanningen. Där fanns
något som inte var sant i det, en råge, som var sken och skydd och
rustning. Ett var säkert: hade det funnits där förut, så hade det
åtminstone växt sedan de sist träffades. Möjligt var det väl också, att
hon hade blivit mer lyhörd genom att färdas tillbaka i sitt liv och möta
barndomen igen. Kanske också att hennes kritik mot andra hade skärpts,
nu när hon visste, att dödsfaran låg och lurade på Evert när som helst.

– Jag ska ta reda på om det är för sent än, sade hon långsamt.

Men det var bara ett sätt att leka. Hon lekte, att hon kunde göra allvar
av sin önskan att göra det gjorda ogjort, samtidigt som hon visste, att
detta skulle hon aldrig kunna göra i verkligheten. Aldrig ett sådant
ingrepp i något som var innanför henne själv – det bjöd henne för djupt
emot.

Medan hon talade, fick hon klart för sig, att också hans förnuftiga skäl
bara var en återspegling av hans växande osäkerhet. Den var inget
självbedrägeri hos henne. Var kom den ifrån? Hade han också upptäckt,
att de var så djupt olika till sitt väsen? Men det skulle varit så olikt
honom ... Och i nästa ögonblick visade han att så inte var, genom att
säga:

– Du ska inte vara ledsen för det. Jag hoppas att vi ändå kan gifta oss,
och om allt går bra och kriget går över, så kan vi ju ha barn då i
stället, inte ska du bli utan.

Åter märkte hon samma för mycket i hans käcka vårdslöshet – det osanna,
det som visade hans kluvenhet. Han hade förlorat ett fotfäste, som inte
var hos henne. Hon slöt sin hand om hans, gripen av en önskan att
hjälpa:

– Vad är det, Ivar? Det är något du inte är säker på? Är du inte säker
på dig själv?

– Vad menar du med det? Skulle jag inte vara säker på mig själv? Det är
klart jag är säker på mig själv, fast jag inte är säker på framtiden och
hur det ska gå. Var jag står vet jag naturligtvis. Inte tror du väl jag
hör till dem som har tappat huvudet!

Det var alltså politiken. Den gåtfulla omsvängningen av de begrepp han
hittills varit van att handskas med. Han var besluten att följa sitt
parti i vått och torrt, men hela hans inre hade inte kunnat följa med
den hastiga rörelsen.

– Låt mig höra vad du tänker då, sade hon på försök.

Han talade i en kvart utan uppehåll, så hånfullt mot alla belackare och
motståndare och så överlägset som hon sällan hört honom tala. Så ofta
han kunde, sköt han in ”självklart”, ”naturligtvis”, ”det enda logiska”,
”otänkbart annat”, alltsammans avsett att övertyga och inge säkerhet,
men på henne verkade det som försök att övertyga sig själv. Han kan det
bra, tänkte hon, han har lärt sig det där utantill, hans eget är det
inte.

– Du har inte hittat på det där själv, sade hon nedslagen.

– Nej lyckligtvis inte, svarade han. Då är jag rädd att det inte vore
mycket värt. Vad vet jag, och vad kan jag? De som leder partiet och de
som leder Sovjetunionens politik sitter ju inne med oändligt mycket
större överblickar och oändligt mycket gedignare kunskaper.

– Men det är ju det du alltid har grälat på mig för, invände hon. När
jag inte ville kritisera vad jag inte begrep, sade du alltid – – –

– Men det är ju skillnad! sade han förargad. Du lämnade allting ifrån
dig av okunnighet och lätttrogenhet. Jag lämnar det åt dem jag litar på,
därför att jag vet något och verkligen litar på dem ... Du måste väl
medge, att där finns en skillnad.

Hon nickade långsamt. Ja, hon måste medge att där fanns en skillnad. Hon
hade lämnat det i sitt hjärtas oskuld, av okunnighet, ja, och därför att
hon inte ville döma utan att ha satt sig in i alltsammans lite mer och
hört alla parter, och det var något hon inte kunde och inte skulle
kunna. Så var det inte med honom. Med honom var det på annat sätt,
farligare, därför att han var med och ändå inte var riktigt med.
Plötsligt visste hon, att om hon nu teg och inte försökte uttrycka vad
hon menade, skulle hon ha förverkat all rätt till inre samhörighet med
honom. Då hade hon ställt sig i lydnadsställning, och ändå inte riktigt,
eftersom hon inte var riktigt säker – alldeles på samma sätt som han.
Han gjorde det för att få stå kvar i den stora samhörigheten, som för
honom betydde allt – hon skulle gjort det för att få stå kvar i
samhörigheten med honom – men det skulle varit med kluvet inre, som han
– och hon ville inte klyvas.

– Jag är rädd för dig ibland, sade hon och svalde. För er allesammans.
Jag menar – ni som vill ha samma åsikter och samma vilja allihop. För ni
har det inte, ni bara låtsar. Ni leker.

Han hade blivit mycket allvarlig, kanske påverkad av darrningen i hennes
röst. Han måste förstå, att för henne var detta en livssak – och
samtidigt förstod han också, att det var det inte bara för henne.

– Men är du säker på att det inte är en viljesak? frågade han lågt.
Visserligen förefaller det, som om var människa hade sina egna åsikter
och sina egna meningar. Men det kan inte vara så – inte när vi hör till
samma klass. Det som skjuter ut som individuella kantigheter och
olikheter, det är sådant som vi har fått inympat på oss av borgerliga
vanor och omgivningar. Det är inte vårt, och det ska vi naturligtvis
inte omhulda som något dyrbart och fint och ädelt! Bättre att hugga av
det.

– Men det kan du ju inte! Du kan ju hugga av en fot eller en hand, men
du kan aldrig hugga av en del av ditt innersta!

– Tror du? Jag läste en gång, för mycket länge sen, en recension av en
diktbok, en rysk, där det stod om några marinsoldater – sovjetsoldater –
som frivilligt offrade livet när det så krävdes: ”Om man hade gjort
spikar av dessa män – så skulle det ha blivit alldeles förträffliga
spikar ... ”

Han teg och svalde. Det var tydligt, att dikten ännu i dag grep honom
lika starkt som då. Efter att ha andats djupt fortsatte han:

– Det låter dumt förstås – men det är vad jag vill bli: en förträfflig
spik. Det som är användbart av mig i revolutionens tjänst, det är också
värt att finnas. Det andra kastar jag bort. Förstår du mig?

Ingenting som han sagt hade gjort så djupt intryck på henne som detta,
säkert därför att det verkligen var han. Hon förstod hans längtan att få
kasta sig för den heliga vagnens hjul, men hon kunde inte för allt i
världen förstå den liknelse, som var hans symbol för denna längtan.
Därför måste hon skaka på huvudet.

– Du kan gudskelov aldrig bli någon spik, sade hon. Inte jag heller.
Ingen. Inte en hund kan bli en spik en gång.

– Varför inte det, om man vill?

Hon skakade ännu häftigare på huvudet, så att det burriga ljusa håret
stod som en sky omkring hennes tunna kinder.

– Därför att det inte hjälper om man vill. Det du inte vill kännas vid
blir kvar i alla fall. Vart du går bär du det med dig. Det upphör aldrig
att vara du.

– Det är ju fullkomligt likgiltigt om jag bär det med mig, bara jag inte
ger efter för det. Jag går ju också omkring med ett rudimentärt organ
som heter blindtarm, men det gör ingenting. Om hundra år har människan
kanske ingen blindtarm, därför att jag inte har använt den ...

Liknelsen bet inte på henne. Den hade inga beröringspunkter med det hon
menade. Hon återvände till ämnet.

– En vacker dag gör du något som du aldrig skulle trott dig om, sade hon
lågt. Något som går stick i stäv med allt vad du vill och allt du
strävar efter. Kanske du slår om på något sätt. Blir motsatsen till vad
du är. Då är det det andra i dig, som också vill leva – och det är också
du.

– Nej du, sade han med sammanbitna tänder. Jag ämnar inte låta
överrumpla mig. Jag ämnar utrota det som är i vägen för – spiken.

Hon gick tyst och tänkte på klyftan hon hade upptäckt inom sig själv,
kluvenheten mellan Marlyckan och Stockholm. Hon ville inte ha den, hon
ville fylla igen den. Och ändå var den inte en som hon frivilligt hade
låtit uppstå, det var bara att hon hade vuxit för fort för att det gamla
skulle hunnit med att växa in i det nya. De stora träden omkring henne
kom rätt som det var så nära. Ett ögonblick tyckte hon att hon var
närmare släkt med dem än med mannen som gick där bredvid henne.
”Träden”, tänkte hon, ”de växer de. De växer till det som låg i fröet,
därför blir de stora och man kan få tröst av dem. Varför är människan så
dåligt skapad, att vem som helst kan göra om henne till vad som helst?”
Men då måste hon småle.

– Men det är ju inte sant, sade hon högt, så att den förbluffade Ivar
vände sig om och såg på henne.

– Vilket menar du är inte sant? frågade han.

– Nej, jag gick och tänkte högt, sade hon. Det är inte sant, att
människan helt och hållet kan användas.

– Tyvärr inte, svarade han torrt. Det är ju det jag säger. Men den där
resten – ja, den har vi helt enkelt inte – användning för!

Han skrattade till åt sin egen ordlek och var säker igen.

– Men jag vill inte låta mig användas, mumlade hon med sänkt huvud.

Ivar såg bredvid sig en förtjusande liten kvinnovarelse, åtskilligt
infekterad av borgerliga smittofrön, halsstarrig och en smula trött av
resonemang som låg över hennes horisont – men först och främst
förtjusande, alldeles för mycket för att man skulle behöva misströsta om
hennes framtid som hustru och partimedlem. Ömt skrattande lade han armen
om hennes axlar.

– Det är förbannad borgerlig högfärd, lilla barn, sade han överseende.
Visst måste vi låta oss användas. Inte tycker du väl ändå, att du själv
är något slutmål att sträva efter? Eller tycker du det?

– Nej! sade hon, lyfte på huvudet och andades djupt. Men vem ska använda
mig?

– Din klass, svarade han fast. Du glömmer väl inte, att du också kommer
från det arbetande folket, om också inte från industriarbetare? Och att
du själv också tillhör den, fast en borgarkvinna låter dig kalla henne
för tant? Det får du aldrig aldrig glömma.

– Dina vänner nazisterna skulle säga: din ras! och så vidare, retades
hon. Egentligen menar du, att du ska använda mig – nej, nu är jag
orättvis, förlåt mig, Ivar!

Hon tog hans ansikte mellan sina händer, såg sig försiktigt omkring –
och släppte honom igen. På nytt hade känslan av ensamhet och
främlingskap slagit samman över henne. Om hon bara kunde finna ord för
vad hon menade – både för det hon förstod hos honom och det hon inte
kunde och inte ville gå med på. Men även om hon fann dem, skulle han
inte förstå henne. Hon kunde inte veta på samma sätt som han, det låg
utanför hennes räckvidd – alldeles som det låg utanför hans att veta så
som hon visste. De visste på var sitt plan.

Nu höll det redan på att bli mörkt. Fuktiga skuggor låg och sov under
träden. Han teg, och hon teg, bara ljudet av deras steg hördes, och hon
tyckte det var en sådan lättnad och vila att höra dem i stället för
orden. Tingen talade så självklart och ville ingenting med sina röster,
ingen behövde svara dem, bara lyssna. Hon hade så lätt för att lyssna
och så svårt att svara.

Att det susade i vassen och kluckade i vattenbrynet var just nu nog för
henne och fullt av betydelse. Att tänka i ord och försöka säga dem med
sin egen röst var ett nästan oöverkomligt företag. Hon hade en känsla
av, att kunde hon bara hålla honom kvar här, där träden beskyddade dem,
i skuggan, där de inte kunde oroas och i tystnaden, där de inte behövde
tala, så skulle han alldeles av sig själv och utan att hon hjälpte honom
komma fram till att förstå. Men vid nästa krök av vägen sprutade redan
vitt ljus från den stora trafikvägen emot dem, och en spårvagn gnisslade
till på inte alltför långt håll.

Då vägen åter krökte in i park och stillhet för ett ögonblick, stannade
hon och höll honom kvar.

– Du ska inte tro – att jag inte begriper något, sade hon trevande. För
något begriper jag av vad du menar. Men tror du inte det finns mycket
som vi inte vet?

– Hur menar du? sade han förvånad. Menar du ett liv efter detta och
spöken och sånt?

– Nej, sade hon och rynkade pannan av ansträngning, fast han inte kunde
se det i mörkret. Jag menar – att vi inte kan räkna ut allting. Vi har
alltid fel.

– Naturligtvis kan inte du och jag räkna ut allting. För resten, allting
– det kan väl ingen människa. Det kan alltid bli ett eller annat litet
streck i räkningen. Men jag tror självklart, att det finns de som kan
räkna ut det mesta, när det gäller världens öden och den sociala
utvecklingen och allt sånt som verkligen är viktigt för oss. Varför vill
du inte tro det?

– Jag kan ju inte ens räkna ut hurdant mitt barn ska bli, svarade hon
tveksamt. Det blir bara. Och om jag vill låta det fortsätta växa, så har
jag inget annat att göra än att låta det bli efter sin egen sort.

– Om du vill, ja, sade han torrt och lite dystert. Men du måste ta reda
på om det verkligen är för sent än.

En kort stund var det alldeles tyst, där de stod där inne i den djupa
skuggan. För Ivar betydde den ett kort uppehåll i livsströmmen. Han
sträckte på sig långsamt, beredd att på nytt glida ut i ljuset,
handlingen och ordet. För Elisabet betydde den en omvälvning. Klart och
till botten märkte hon, att mannen, som hon rörde vid, var henne
främmande. Men ensamheten hon förut känt var borta. På ena sidan om den
gränsen hon rörde vid stod han. På den andra träden, och barnet, och
hon.

II

ÄVENTYR I KANDIA

I söderns snabba skymning blev alla färger självlysande – det röda i
sanden under fötterna, det matt gröna i träden, brokiga kläder och
framför allt de vimlande guldbruna ansiktena i människomassan, där den
vällde fram utefter huvudgatan och på vägen utanför staden –
självlysande, som om alltsammans var en tätnande flod av dröm och saga,
kanske just nu uppstigen som regnbågsdimma ur den gamla källan till så
mycket dröm och saga, Medelhavet, som skymtade bortom klipporna, sömnigt
mörknat till viol och vin.

Och hela denna fantastiska folkvandring var ingenting annat än
söndagskvällens vanliga promenad, där hela staden var på benen och drev
fram och tillbaka, fram och tillbaka i två långsamma strömmar med
virvlar och dödvatten vid stora torget och musikkaféerna. Den drypande
daggtimmen var över, och luften fläktade torr och ljum, renad från
dagens hetta.

Med strömmen drev också Kerstin Holm, ensam i sorlet. Ja, för första
gången under sin långa resa bittert ensam. I luften och skymningen flöt
ett farligt vin, ett som inte släckte törst utan väckte den. Skugglösa
och guldlysande simmade fina okända ansikten omkring henne i den
underliga dagern, så främmande, så fulländade, att det gjorde ont att se
in i dem. Detta var söderns människor, med lemmar som pulserade av
segerrikt animaliskt liv.

Hon märkte den stigande oron i blodet med en suck av otålighet. Länge
nog hade hon levat på fientlig fot med sitt eget kött. Visst hade också
hon drömt en dröm om djup och restids gemenskap till sinnen och ande,
men om den ännu levde kvar, var det med ett hemligt, tynande liv, av all
sin vilja förnekade hon den som ett hot mot allt dyrköpt oberoende.

Hon hade gift sig ung med en rätt mycket äldre man. Då hon senare såg
tillbaka på sitt äktenskap måste hon rättvisligen erkänna, att han hade
varit snäll mot henne. Förmögen affärsman som han var hade det knappast
betytt någon större uppoffring för honom att låta henne lämna hushållet
åt hembiträdet och själv inrätta sin lilla verkstad i våningens
avlägsnaste rum, där hon stod med sin keramik förmiddagarna igenom. Det
kunde inte anses vara obilliga krav att han begärde en vacker älskarinna
för sig själv, en intelligent mor för sina blivande söner och en
behaglig värdinna för sina umgängesvänner. Att hon inte uppfyllde det
andra av villkoren berodde på att de aldrig fick några barn, och fast
det vållade honom besvikelse, slog han sig till ro med tanken på att
också hans förra äktenskap varit barnlöst. Verkligen, han hade varit
snäll och human, och nu efteråt skämdes hon ibland över att inte ha
varit tacksam tillräckligt. Att han inte tog henne på allvar kunde väl
vara förklarligt, så mycket yngre som hon var och med en sådan käpphäst,
som han måste finna löjligare ju mer hon gick upp i den. Då hon ville
göra käpphästen till yrke, inlade han sitt veto: det var inte därför han
hade gift sig med henne. Och många gånger under årens lopp, då hon trött
och hetsad slet för den knappa födan, undrade hon över sin energi, då
det gällt att driva igenom skilsmässan. Hon hade skaffat sig
självständighet, så småningom hade hon till och med fått ett namn som
konsthantverkare, men i trista stunder kunde allt det där ta sig ut som
chimärer mot den trygga tillvaron i hemmet och den hygglige och på sitt
sätt förälskade mannen, som en gång givit henne värme och skydd. Och
ändå – ville hon vara ärlig, så måste hon medge, att i samma situation
skulle hon handla precis likadant omigen. Ärelysten i ordets vanliga
bemärkelse hade hon aldrig varit, men där fanns en ambition inom henne,
trång och enkelriktad men outrotlig: åtminstone den hon älskade skulle
uppfatta henne som människa och jämlike, gärna bara som en blivande
jämlike, gärna som en svagare medmänniska – men inte som ett väsen av
lägre art. Henrik hade sett henne som ett litet vackert och nödvändigt
husdjur, och hon hade inte stått ut med det. Hon skulle aldrig i tiders
tid stå ut med det, inte ens nu, då hon fått lära sig hur svårt det var
att försörja sig på konsthantverk och hur rent infernaliskt svårt det
var att finna en smula kärlek utan att behöva vada i all möjlig dy.

Dy var rätta ordet för hela historien med Per Anders. Hon kunde ännu i
dag stöna till av skam, när den sista uppgörelsen mellan Per Anders och
henne dök upp i minnet. Att han inte menade allvar, att det bara hade
varit ett flyktigt infall från hans sida – nå, det hade gjort ont då,
men det hade ärrat sig nu efter många år. Vad som ännu brände henne, var
hans skamliga fråga: ”Säg, Kerstin, inte var väl ändå jag den förste du
hade en fri förbindelse med?” Hon visste, att han hoppades full och
tacksam ansvarsfrihet av svaret. Men det var inte av godhet hon ljög och
sade: ”Visst inte – nej då, visst inte!” Det var av ren grymhet både mot
sig själv och honom. Hon ville se honom avklädd inpå bara benen, se hans
lättnad och hans halvdolda förakt – och själv också få rätt att förakta
honom. Hon fick sin önskan uppfylld.

Kanske den där förfärliga ambitionen, och för resten hennes reella
erfarenheter också, hade gjort henne överdrivet misstänksam. Att det
aldrig blivit något av mellan Gunnar och henne kunde hon åtminstone inte
skylla på några avslöjande händelser, och nu på avstånd måste hon
tillstå, att det var bitter orättvisa att skära Gunnar över en kam med
Henrik och Per Anders. Men det hade blivit så. Hon ville inte ha det där
upprepat. Från Gunnar hade hon åtminstone flytt i så god tid, att såret
ännu var lättläkt.

Det som ännu fanns kvar hos henne av längtande kvinnlighet hade hon
offrat på framtidens altare. Hennes intresse för kvinnofrågan hade
uppstått under eget slit och i kamratskap med andra självständiga, och
hon hade gjort sig känd på det området också, om än inte bland dem som
gick i spetsen. Hade någon frågat henne, skulle hon säkert härlett sitt
patos ur svårigheter och upprörande orätt som hon sett omkring sig, men
djupast inom sig visste hon, att också denna hårda och sakliga
kampinställning var en strävan efter kärlek – en ny kärlek, där man
kunde ge och ta emot utan att behöva vänta det bittraste av allt,
ringaktning just för att man ville ge och ta emot ...

Så kom det sig att hon försökte hålla sig den glödande skymningen från
livet som hon gjort med så många andra skymningar och konstaterade sin
ökade puls med en viss road cynism.

Färgernas glöd svartnade mer och mer, nu var det halvmörkt, ett helt
vanligt halvmörker utan drömmens oro. Kerstin Holm befann sig ett långt
stycke utåt vägen, dit bara enstaka flockar av promenerande hade
förirrat sig och där några plataner avtecknade sina silhuetter mot
himlen.

– Madame! hörde hon tätt bredvid sig. Madame, känner ni igen mig?

Redan att det var franska hon hörde gjorde henne uppmärksam, så att hon
vände sig om, men det dröjde ett slag, innan hon lyckades urskilja den
som talade. Till slut såg hon, att det var den unge medicinaren från
båten, han som hade givit henne huvudvärkspulver. Han presenterade de
två ungdomarna i sitt sällskap: min syster – min vän Gregor (och så ett
sexstavigt efternamn).

Och hon, som hittills under hela resan njutit så intensivt av
ensamhetens oberoende, blev förtjust att stöta på människor som man
kunde tala med. All den livlighet, som en ensam resa inte gav något
utlopp åt, släpptes lös, och inte ett ögonblick kom hon ihåg att hon var
åtskilligt äldre än någon av de tre.

De följdes åt inåt staden igen i samma långsamt flanerande takt, och
ungdomarna frågade ut henne om hennes resa och hennes planer. I det gula
ljuset från lyktorna studerade hon deras ansikten: medicinarens mörka
svärmiska, med sammanvuxna svarta ögonbryn, och hans systers vackra
madonnalika, fast hos en madonna långt innan barnet ännu väntades; och
mest fängslande av dem alla kusinen med det mörkblonda håret, de
spelande ögonen, den rörliga och en smula hårda munnen. Vad de tydligt
hörde hit till den lyckliga södern, till de främmande, avundsvärda, de
fulländade.

Vid stora torget slog de sig ner framför ett kafé, där kyparen serverade
stekta snäckor och salta oliver till brödet och billigt grekiskt vin,
som smakade terpentin ...

Osäkrast på sin franska, och ändå mest intresserad var den unga flickan.
Hon lutade sig fram över bordet och slukade den främmande med andäktiga
ögon.

– Kvinnorna har stor frihet hos er? sade hon. Inte sant, de kan studera
och bli vad som helst, utan att någon säger något om det? Nästan alla
har yrken?

– Ja, nickade Kerstin, nästan alla har ett yrke. Hon kände sig plötsligt
stolt på nordens vägnar.

Lite skillnad var det ju ändå.

– Och läkare ? Finns det många kvinnliga läkare ?

– Många.

– Evangelia vill nämligen bli läkare, förklarade brodern. För min del
anser jag, att känner hon sig kallad till det, så borde hon också få bli
det – men – nåja – det är svårt att ordna rent ekonomiskt, vi är ju inte
rika, och kvinnor studerar inte ofta i vårt land. Föräldrarna är avgjort
emot det. De hoppas hon ska gifta sig i stället, förstår ni.

– Jag gifter mig bara med någon som låter mig studera medicin, sade
Evangelia sammanbitet. Å, om jag hade blivit född uppe i ert land, i
norden.

Gregor betraktade sin lilla kusin med ett egendomligt uttryck. Hans
ansikte, som i all sin behärskade viljekraft knappt var stilla en minut,
gav på något sätt en förnimmelse av flera själar på en gång. ”Han älskar
henne, han beundrar henne,” tänkte Kerstin, ”han är stolt över henne.”
Men samtidigt lekte en liten överlägsen aning till småleende kring hans
ena mungipa. Kerstin kunde gott förstå det: fast han väl inte var så
många år äldre än flickan, hade han säkert sett mycket mer av livet än
hon, särskilt som han legat vid utländska universitet. Och ändå kändes
det där småleendet som en stöt, hon ville ställa sig på flickans sida
och försvara hennes unga eld mot all världens erfarenhet och klokskap.
Allvarligt nickade hon mot henne och kände det som ett hemligt förbund,
då Evangelias ögon strålade upp i tacksamt förtroende.

De frågade vad hon tyckte om folket, och hon förklarade sitt äckel för
de smidiga blaserade rika och sin kärlek till alla bönder, fiskare och
chaufförer hon träffat på, även om hon sällan kunde göra sig förstådd av
dem annat än med teckenspråk. Men kontakten kom inte bara till stånd
genom språket. Bara att se dem var ibland en hel upplevelse. En attisk
bonde hade hon stirrat på som om hon sett en uppenbarelse – ett ansikte
som ett helgons.

– Ändå slår de sina hustrur, sade Evangelia allvarsamt. Det är vanligt
att de slår sina hustrur. Åtminstone här på Kreta.

Gregor skrattade.

– Låt oss inte bli romantiska, sade han. Låt dem vara vad de är och låt
dem slå sina hustrur. Något ska de ju ta sig för, när de ändå inte vill
arbeta. Vi är intelligenta, men vi är lata, det är nakna sanningen.

Sakta skrattande kastade han huvudet bakåt och sökte en glimt av
samförstånd i den främmande damens blick. Flickan mörknade och Niko,
kusinen, gav honom en milt förebrående blick under sina sammanvuxna
ögonbryn, men missdådaren lät sig inte bekomma.

– Där har ni två romantiker, madame, sade han. Om ni rättar er efter
dem, så får ni inte ut något annat av livet än drömmar ...

Hon satt på hotellets lilla balkong mot havet, med reskappan svept om
axlarna till skydd mot den starka daggen, som föll nu framemot kvällen.
Kring den långa piren skimrade Medelhavets vatten så mjukt i turkos och
smaragd som det annars bara gör utanför Venedig. Hon lät boken sjunka i
knät och vilade i färgspelet och sin egen andning. På hela dagen hade
hon av bestämda anledningar inte kunnat läsa en rad.

På gatan nedanför kom två flickor gående. Kerstin Holm lutade sig över
balustraden och ropade.

– Hallå! Evangelia!

Flickan stannade och upptäckte henne. Hon letade efter ord men fann
tydligen inga fullt tillfredsställande. Så ropade hon helt enkelt: Jag
kommer! och försvann om hörnet.

Några ögonblick senare dök hon ensam fram i korridoren och steg ut till
Kerstin på balkongen.

– Först måste jag tacka och tacka en gång till, sade hon. Jag har varit
så lycklig över dagen i går.

De tre ungdomarna hade tagit emot Kerstins inbjudan och följt med henne
i bil tvärsöver ön till den stora ruinen i Phaistos. Det var den resan
flickan tackade för. Det var också minnet av den som hindrat Kerstin
från att läsa.

– Det är jag som ska tacka för att ni ville följa med, sade hon. Jag har
sällan haft så trevligt.

– Är det sant? Vet ni, madame – jag är så tacksam för att jag har fått
träffa er. Jag har så svårt att uttrycka mig – ni måste förstå mig – det
betyder styrka för mig att ha sett er. Jag har sett en god, ren kvinna,
som är verkligt fri – en som inte låter sig bindas av männen och
fördomarna. Jag vill bli sådan som ni. Jag är så glad att ni kom hit.

Utan att ändra en min såg Kerstin in i de regelbundna barnsliga dragen,
madonnans drag långt före bebådelsen – och en känsla av otålighet växte
inom henne. ”Du skulle bara känna till hela min historia med Per Anders,
min lilla vän, så skulle du förmodligen vara ganska chockerad,” tänkte
hon. ”Eller till och med den med Gunnar. Jag har inte bett om någon
dyrkan. Jag undanber mig en sådan kanonisering.”

– Ni överskattar mig.

– Nej, nej, försäkrade Evangelia hängivet, jag läser ju i ert ansikte,
att ni är ren och god ... Det tänker man sig inte om frånskilda kvinnor
här ... För resten kommer jag i ett särskilt ärende. Ni talade om en
bilfärd till, tvärsöver ön. Om ni ändå vill göra det – får vi då bjuda
er till vår hemby bland bergen? Så får ni riktigt se hur vi har det hos
oss på landet. Vi skulle vara så glada att ha er som gäst en dag.

Kerstins otålighet var borta. Fortfarande utan att ändra en min satt hon
tillbakalutad i stolen, men all den skimrande turkosen och smaragden
borta kring piren tycktes ha kommit alldeles nära. Den fanns vid hennes
fötter, den steg inom henne, hon andades den och bars av den och visste
bara ett enda:

En dag till med Gregor. En dag till med Gregor.

Eftersom de skulle ge sig av klockan fem på morgonen, var det bäst att
hon gick till sängs i tid. Ändå blev det en dryg stund hon kom att sitta
framför spegeln, vaket forskande i spegelglaset, i dimmiga samtal med
sin egen bild, förlorad i scenerna från i går. Med båda händer strök hon
över sitt ansikte som för att känna, om huden ännu var trött och torr
efter all den svala bergsvind och all den heta slättluft som svept emot
den under gårdagen, medan bilen klängde sig upp som en get på
bergvägarna utan att avståndet till de skimrande snötopparna minskades –
för att sedan lika våghalsigt störta neråt, mot Messaraslätten, tills
hettan och cikadornas kastanjettsmatter på nytt slog samman över deras
huvuden nere i de milsvida olivplanteringarna. Nej, nej, hennes ögon
brände inte längre, hennes hy hettade inte, hon hade hämtat sig i dag
bland tretusenårig keramik på det svala muséet och var färdig att ta
emot samma jättelika landskap på nytt, med samma hängivenhet.

Men bilden i spegeln log åt hennes turistiver, log på ett vetande och
närgånget sätt. Den tycktes inte vilja tro, att det var vidderna och
höjderna och ruinernas mäktiga ödefält som ännu skakade henne med små
rysningar, när hon slöt ögonen. Den hade sina tvivel om att lusten att
komma nära den lilla bergsbyn och folket långt från alla turistvägar
verkligen kunde fylla henne med sådant jubel över dagen i morgon. Och
den fortsatte att le, medan hon svarade den:

”Ja ja – alltsammans – det också – det också.” Hon kunde inte skilja dem
åt: solen, havet, landskapet, Gregor.

Hon hade varit sprittande uppsluppen hela resan. Särskilt på hemvägen,
då de blivit mer vana vid varandra, hade de allesammans varit som glada
barnungar. De sjöng, de vinkade åt de få mötande. En snäll velig
luffare, tydligen välkänd i trakten, hade de tagit upp i bilen för att
hjälpa honom ett stycke på väg. I ett bergpass måste bilen hålla för en
bonde, som inte fort nog fick sin åsna åt sidan, och Gregor steg ur med
eldsprutande nötbruna ögon för att gräla på gubben. Då han steg upp
bredvid chauffören igen, strålade han över hela ansiktet.

– Vet ni vad han svarade? sade han stolt. Han svarade mig lugnt med en
hälsning som brukas här: ”Gosse – må du ha hälsan!” Ingenting mer.

I en sluttning stod ett stort päronträd översållat med frukt. Gregor lät
chauffören hålla, och som okynniga skolpojkar rusade båda ynglingarna
dit ner för att skaka och plocka och återvända med famnen full. För
första gången kände sig Kerstin Holm smått förlägen och utan värdighet,
men föll helt till föga för Gregors intensitet, då han långsamt och
njutningsrikt gav sin kommentar:

– Därför att stulen frukt är söt!

Åt var och en de sedan mötte – en bonde, som drev sin åsna vägen fram,
några vägarbetare som strävade i kvällssolen – delade de ut sin stulna
frukt. Gregor rörde sig som en lycklig furste, djupt kamratlig och
obegränsat demokratisk och ändå furste, där han strödde jordens håvor
omkring sig.

Och hon kom ihåg en episod till, som hade inträffat på bortvägen.

I en svår terräng, där de lämnat bilen efter sig, stötte de på en så
kallad flod – ja verkligen, ett vattendrag, som var så brett att man
inte utan vidare kunde hoppa över. De hade redan satt sig ner och börjat
dra av skorna för att vada över, men i rätta ögonblicket visade sig en
åsnedrivare. Så slapp de då halka över våta kullerstenar. I stället fick
åsnan tjänstgöra som färja fram och tillbaka, tills hela sällskapet var
över.

– Vill han inte ha betalt? frågade Kerstin villigt, då hon såg Gregor
stå och tala med mannen.

Gregor gjorde en avvärjande gest.

– Han vill nog, men han får inget, sade han med en hård glimt i de
nötbruna. Man ska inte ta betalt för alla små tjänster man gör. Man ska
göra dem ändå.

Hon lutade nacken mot sina knäppta händer och blundade. Egentligen borde
hon väl skratta åt sig själv, halvgammal som hon var – men, för resten,
varför? Åter böjde hon sig fram och såg sig i ögonen. De lyste blågrå
med långa svarta fransar ur ett ungt brunt ansikte, dubbelt brunt mot
det bleka hårburret omkring. Långsamt reste hon sig i sin lätta
klänning, som föll löst kring kroppens linjer utan att framhäva men
också utan att förvanska. Hon var smärt och lång, med nordisk bredd över
axlarna, och det nordiskt späda både i drag och figur kom henne att se
ut som ett par och tjugu trots att hon lämnat de trettifem bakom sig.
Hennes suck, när hon vände sig bort från mönstringen var inte obelåten.
Hennes verkliga ålder fanns bara i passet, och det skulle han aldrig
fråga efter.

I morgonsvalkan gav de sig av med årets första druvor som vägkost och en
flaska sött vin till hemkomstgåva. Som vanligt satt hon och syskonen i
baksätet, Gregor framme hos chauffören.

I hemlighet följde hon alla hans rörelser. De trängde långt in under
huden på henne. Att detta var ett vilt uppflammande av hennes sinnen
hade hon konstaterat för länge sen. Men där fanns också en annan sida av
saken, en mystisk och svärmisk underton i hennes rus, som hon inte kunde
blunda för, trots eller kanske just därför att hon ville ta alltsammans
cyniskt. Hon satt och gjorde en liten utredning för sig själv, hur
naturligt det var, att just den där mörkblonde unge mannen med sin hårda
manliga charm skulle duga till symbol för ett Hellas, som mer eller
mindre har inympats på oss alla som en drömlik och overklig
föreställning och som säkert också hade föresvävat henne själv, då hon
gav sig av just hit ... Mitt ibland sina mjuka och svarthåriga landsmän
rörde han väl vid mer välkända strängar i hennes hungriga själ ... Hon
åtminstone hade väl alltsedan barndomen föreställt sig Hellas’ gudar,
där de stod avbildade i läroboken, med något av hans välavvägda eld och
frihet ...

En likhet slog henne, och hon kunde ändå inte riktigt säga vad den
bestod i. Han var under medellängd och smäckert byggd, och hans livliga
rörelser var det förnämsta uttrycket för hans väsen – och trots det
påminde han henne om en orörlig och jättelik bildstod av tung byggnad:
Apollon i Olympia. Ingenting hon sett på sin resa hade gjort ett sådant
intryck på henne. Inte ett enda hyggligt fotografi hade hon kunnat
uppdriva – antagligen förstod inte fotograferna vem de hade framför sig.
Praxiteles’ kokett själfulle Hermes, en människa som vi andra, honom
förstod de, honom kunde de fotografera, men ljusguden, som aldrig skulle
behöva uttala en befallning eller en vädjan, därför att hela hans väsen
var oryggligt bjudande – honom förstod de inte. Vem förstår gudar i vår
tid?

Hade den olympiske Apollon verkligen varit sitt folks gud en gång, sitt
folks själ? En livshållning, som skapade den kultur vi ännu vänder
tillbaka till för att tigga om läkedom mot våra sjukdomar?

Eller – var det bara hennes egen kvinnlighet, som sträckte sig mot en så
självklar härskare med så självklart livgivande förbarmande mitt i sin
orubblighet?

Och var det nu Hellas’ själ hon såg hos Gregor som en återspegling genom
årtusenden? Eller anade hon mannen-härskaren – och begärde honom?

Så som den lilla bergsbyn äntligen visade sig bakom en krök av vägen
kunde den gott ha legat där i klassisk tid. Bländande vita i solen, med
platta tak, klättrade små små hus nästan lodrätt över varandra uppför en
brant skogig sluttning. Genom dammiga olivlundar närmade sig bilen och
höll på stora bygatan, där den omringades av byborna. En vid krets av
släktingar och bekanta slog sig ner framför kaféet under en jätteplatan,
pratade i munnen på varandra och stirrade troskyldigt och nyfiket på den
främmande, som kom så långt bortifrån.

Antingen resan hade varit särskilt tröttsam eller de oförståeliga
rösterna omkring henne verkade sövande – hur som helst, hon hade svårt
att hålla sig riktigt vaken. Fast ungdomarnas bomullsklänningar och
sportskjortor stack henne i ögonen tydligt och vardagligt som på en
gräsplan där hemma, kunde hon inte jaga bort känslan av att befinna sig
i en tidlös värld. Det som utspelades just här och just nu var ett
ögonblicks dröm och en tillfällighet; bakom drömmen hörde hon
verkligheten sorla med dovt sorl av evig natur och evigt människoväsen.
Själv var hon med som en ton i sorlet. Inte hennes strävanden och
funderingar och samhällsfunktioner – de var tillfälliga och overkliga
som färgen på hennes klänning och hennes tal eller tystnad för
ögonblicket. Men den makt som tvang sig fram och lyfte henne som ett
viljelöst spån närmare och närmare ett evigt extasens ögonblick – den
var verklighet från årtusende till årtusende. Den var sorlet där bakom.

Annars kom det från en bergbäck, som störtade ner från branten och
fångades av en hög vitrappad vattenkvarn. Men det gjorde ingenting. Den
var bara en bild. För att ytterligare understryka detta skymtade ett par
gestalter i kvarnkammaren, två svartklädda kvinnor, som spann på slända;
ett gammalt redskap, ärevördigt och sägenomspunnet. I sina svarta
huvudslöjor kunde de vara ödesgudinnorna själva, tänkte Kerstin sömnigt.
Längre ner sprang vattnet fram igen i en brunn, där kvinnor fyllde sina
krukor och dit bönderna drev sina djur till vattning, sällan mer än en
åsna och en get. De fattiga dammiga folkdräkterna hade mer av orient än
av antik över sig; men det gjorde ingenting; berget och träden, byn
själv och människornas långsamma rörelser i solen var tidlösa, var en
del av det eviga sorlet bortom både orient och antik ...

Det blev bestämt, att middagen skulle ätas uppe i skogen. En stor skara
med matsäckskorgar klättrade uppför bergstigarna, där små rännilar
överallt flöt fram genom blommande myrten och där oliver,
johannisbrödträd, mullbärsträd, citronträd gav den smula skugga som
fanns. I en källa, tätt bäddad i friskt adiantum, lades vattenmelonerna
och vinet till kylning, och där stannade de äldre i skuggan, medan de
yngre klättrade ännu högre, med dem Kerstin. I den varma blåsten på en
klippa slog hon sig ner och såg ut över landet nedanför. Där det
slutade, tog en djupblå dimma vid, som gick över i himlen utan horisont.

– Libyska havet, sade en röst bredvid henne.

Där satt Gregor med armarna om knäna och vind i håret. Och fast hans ord
gällde något så faktiskt som ett geografiskt namn, var hans röst och
hela hans väsen oroande som aldrig förr. De nötbruna ögonen tycktes
hålla fast hennes egna, och den långa tystnad som uppstod mellan dem
hade fått en betydelse som båda kände. Han gjorde ingen min av att ändra
ställning, hans armar låg orörliga om knäna, men själva den varma
fläkten, som smög sig ut och in under hennes tunna kläder, föreföll att
på något sätt styras av honom och fick henne att svindla. Förvirrad såg
hon sig om efter de andra. Hon hörde deras röster längre bort, men ingen
av dem syntes. Då grep hon efter ett halmstrå:

– Tror ni Evangelia någonsin kommer att bli läkare?

Han såg först förvånad ut, sedan ryckte han på axlarna och svarade:

– Hon kommer väl att gifta sig med mig en gång, tänker jag, och då får
hon säkert andra intressen, som är starka nog att skjuta alla griller i
bakgrunden. Ni, madame, som är en erfaren kvinna, ni vet också att en
kvinna förblir alltid en kvinna ...

Där var hans oavvända tvingande blick igen, och svindeln kom tillbaka,
samtidigt som hon inte tyckte riktigt om hans ord, inte riktigt, och
samtidigt som det förvirrade henne, att han satt här och talade
allvarligt om giftermål med en annan i samma ögonblick som hela hans
sätt och uppträdande var en kärleksförklaring. Ett par ungdomar, som dök
fram bakom klippväggen, avbröt den problematiska situationen, och man
började klättra ner igen till källan, där middagen och de gamla lämnats
kvar.

En duk låg utbredd över marken, korgar och knyten packades upp: kokt
fårkött, degigt och ljuvligt doftande rågbröd, gurka, tomater – efteråt
vattenmelon och det söta vinet de haft med sig. Man tog emot det med
händerna, enkelt och primitivt, och lånade varandra de få knivarna och
bägarna i tur och ordning. Efteråt, medan de äldre vilade sig i skuggan,
sjöng de unga växelvis allt vad som föll dem in, från urgamla herdevisor
med underliga gälla och joddlande tonfall till de senaste slagdängorna.
Kerstin skulle givit mycket för att veta vad det var som Gregor sjöng
just nu, medan hans ansikte blev strängt och ögonen brann. ”En politisk
visa”, sade de. Han skulle ju bli politiker. Realpolitiker. Hon vågade
inte stirra på honom för ihärdigt utan vände huvudet mot Evangelia, som
också sjöng med, allvarligt, andäktigt. I första ögonblicket hade hon
behövt tvinga sig till att se dit, sedan stannade blicken av sig själv.
Så som flickan stod där, bildskön, barnsligt uppriktig och klar, med den
fasta bruna armen stödd mot en slingrande olivgren och det silvergrå
bladverket bakom sitt släta svarta hår, var hon en vila för ögat och för
tanken. Och inflätat i de unga rösterna hörde Kerstin återigen samma
sorl, samma uråldriga sorl av bergbäck och mänskligt naturliv. Hon borde
kanske vara glad att hon inte förstod orden de sjöng: i själva verket
var det ju ingen naturhymn, det var politik. Skum på ytan.

De korta pauserna fylldes ut av cikadorna, och eftermiddagen blev hetare
och vitare och dåsigare. Kerstin lutade huvudet mot en trädstam och slöt
ögonen. När hon öppnade dem, mötte de Gregors. Han teg nu, och han hade
ett dystert och intensivt uttryck. Hon blev medveten om att allt detta
som för henne var ett stycke antik och halvt om halvt utspelades i
drömlandet, för honom var rena dammiga vardagen, handfast och trivial,
lika välbekant och lika lite berusande som hans planer på att en gång
sätta bo med Evangelia. För honom var hon, Kerstin, det främmande och
lockande. En nästan vild beslutsamhet fyllde henne. Varför skulle de
båda, han och hon, inte tacksamt ta emot allt vad stunden kunde ge? Åter
slöt hon ögonen, men med ett leende som han borde förstå gällde honom.

På hemvägen halvsov de alla, det hade blivit sent. Evangelia somnade
till och med ett slag riktigt mot hennes axel. Kerstin satt mycket
stilla för att inte väcka henne. Varför hon var tacksam just då kunde
hon inte fullt förklara – men hon var tacksam för att ännu ingenting
hade hänt mellan Gregor och henne. Dåligt samvete? Feghet? Eller vilken
annan oklarhet? Hon var ingen skyldig något, men hon gick upp i det
lätta trycket mot axeln med ett slags sval hemlig lycka.

Då de alla hade tackat varandra för en trevlig dag och hon kommit upp på
sitt rum, fann hon ett papper i fickan. Det var från Gregor:

”Om jag får, kommer jag och hämtar er i morgon kväll klockan nio.”

Dröjande gick hon ner till hotellhallen, där Gregor satt och väntade
bland plyschmöbler i glåmigt lampsken.

Han hade en bil väntande utanför. De bytte bara helt vanliga hälsningar
och artighetsfraser, tills hon stigit upp i den. Då de väl satt sig i
gång, förklarade han, att han tänkte föra henne till ett litet värdshus
en bit ut på landet, så att hon fick se trakten i nattbelysning.

Hon svarade ingenting. Det var underligt att inte ens vara tillfrågad en
gång, men samtidigt ganska skönt. Han fick ta hand om henne.

Obegripligt hur chauffören manövrerade dem fram genom Kandias trängsta
och mörkaste gränder – hon hade en känsla av att de när som helst kunde
sitta fast eller störta i något dolt försåt – tills de äntligen kom ut
på fälten, som låg tysta och lugna i bländande månsken. Det lilla
värdshuset låg helt oansenligt, omgivet av en liten lantlig trädgård,
där vinrankorna på sina spaljéer bildade tak över borden och enstaka
lampor lyste bland det mognande vinet. Så när som på ett sällskap unga
män, som diskuterade högljutt och snart gick sin väg, var Gregor och hon
de enda gästerna.

Stillheten blev bara intensivare av syrsornas ljud, av steg på vägen, av
deras egna röster, som ofrivilligt sänktes under den överväldigande
fullmånen. Kerstin kände att hon var lössliten från allt. Framtid och
förflutet hade upphört att gälla. För mannen framför henne var hon inte
keramikern Kerstin Holm med ett vidhängande släp av torra fakta – lika
lite som hon såg honom tyngd av någon vardag där han lutade sig fram
över bordet med vinlövsskuggor på kinden. Han var en dröm om mannen, hon
var en dröm om kvinnan. Ingen yttervärld existerade, ty de behövde inte
släpa med sig något i morgon. De svävade fritt i tidlösheten.

Han hade böjt sig fram och fattat hennes hand. Han såg upp i hennes
ansikte med korta heta viskningar.

Kanske i en plötslig liten rysning av anständighet och rädsla, eller
kanske bara av elakhet, samma elakhet som en gång mot Per Anders, sade
hon:

– Och Evangelia, som ni ska gifta er med?

Han mulnade, och ögonen blixtrade till.

– Jag kunde inte be henne om något sådant, sade han och släppte hennes
hand.

Hon hade brutit mot tidlösheten och fört honom tillbaka till hans
individuella liv, till vardagen. Hennes skuld ökades av att svaret till
och med sårade henne på något obegripligt sätt. Hon lade sin hand på
hans. Han måste inse, att det var en bön om förlåtelse.

Hon lutade sig tillbaka mot hans arm och såg upp i hans ansikte, som låg
klart blottat i en vit månstrimma. Hastigt böjde hon huvudet igen och
slöt ögonen, villig att inte ha sett. Men det var för sent. Under den
arbetande lidelsen i hans drag hade hon inte kunnat urskilja den
förbarmande ömhet, som skulle fullbordat hennes underkastelse. Där fanns
bara segrarens och förförarens triumf.

Mitt i tidlösheten bubblade tidens bilder upp.

– Inte var väl ändå jag den förste ...

– Jag kunde inte be henne om något sådant!

Orden fick en annan innebörd nu: ”Blanda inte in henne, den
aktningsvärda i detta!” Han måste ha märkt att något kommit i olag,
eftersom det kom något osäkert i hans grepp. Han närmade sin mun, men
hon väjde undan.

– Nej, sade hon hårt och högt, nej, nu ska vi inte göra några dumheter.
Det får vara nog nu. Var snäll och kör mig hem.

Han höll henne fast och talade hett och länge, smekte, rasade. Då han
märkte att hon inte lät sig rubbas, släppte han henne och gick med
sammanbitna tänder för att säga till chauffören, som satt och drack vin
på andra sidan huset.

– God natt, sade han kort, då hon steg ur framför hotellet. Det var de
första ord de växlat på hela vägen.

Hon gick och lade sig med vämjelse. En romantisk tossa hade hon varit.
Nej, de var inga gudar, de var inte ens antika människor, de var
moderna, uppskruvade personligheter avhängiga av en lång och snedvriden
historia.

Eftersom en båt skulle gå till fastlandet nästa kväll, bestämde hon sig
helt hastigt för att ta den. Rent sakligt sett hade hon ingenting mer
att skaffa här. Hennes ritblock var fulla av keramikskisser, hon hade
packar med vykort över de härligaste krukor, vaser och badkar.

Portiern upplyste henne om att en herre ringt och frågat efter henne,
och han hade svarat, att hon skulle resa i dag, hon hade ju sagt upp
sitt rum.

De var nere för att följa av henne, alla tre ungdomarna: Niko och hans
syster ledsna och artiga, Gregor sammanbitet hövlig. Där hon stod vid
relingen och vinkade, överfölls hon av en ångest, som om hon var på väg
att mista något dyrbarare än allt annat, dyrbarare än hon själv hade
anat. Men det varade bara ett par sekunder.

– Ja, jag lovar skriva! ropade hon till Evangelia. Vi ska skriva till
varandra, jag måste höra hur det går med era framtidsplaner. Ni vet inte
hur varmt jag önskar er lycka som pionjär i ert arbete – – –

Då hon såg Kretas mäktiga kontur smälta ner vid horisonten – krönt av
snön på Ida, där Zeus en gång föddes i en grotta – såg hon alltjämt för
sig flickans vidöppna och klara ögon. Om det berodde på att bandet
mellan kvinnor och stridskamrater ändå till sist hade visat sig vara
starkare än det andra, som skymt, eller om hon med makt och vilja höll
upp den lilla brinnande madonnabilden framför sig till skydd och sköld
mot något hon vägrade böja sig under – vem vet det.

SAMTAL MELLAN NYGIFTA

Ingen plats kunde vara mer idyllisk än den lilla kaféträdgården där de
satt. Särskilt nu, innan sommargästerna börjat översvämma trakten, låg
den så ljuvligt övergiven i förmiddagssolen, att man kunde höra vartenda
vågplask från stranden. Några lönnar blommade, några lindar höll på att
spricka ut, och vattnet lyste av vårens hela intensiva blånad, som både
är het och kall. De hade tagit sin tillflykt hit just i rättan tid.

Hon vred på sin ring.

– Det känns lustigt att verkligen vara riktigt gift, sade hon.

Där fanns en bitterhet i rösten, som hon halvt om halvt försökte dölja
bakom skämt. Han sträckte ut handen och kramade hennes fingrar. Lång och
gänglig böjde han sig över bordet, en medelålders man av den stillsamma
blyga typen, som har så svårt att spela ut sina känslor. Men hans
rörelse var full av varsam ömhet.

Smeksamt och beundrande for hans blickar över hennes vackra huvud, där
det bakåtstrukna svarta håret låg alldeles slätt och framhävde en ren
och bestämd profil och ett par vita öronmusslor, inte påfallande små men
påfallande välformade. Hon satt och såg utåt vattnet med ett inåtvänt
leende, inte heller det alldeles fritt från bitterhet, men på samma gång
ironiskt.

Hans mun skälvde till i ett oroligt småleende.

– Nu tänker du på Valdemar, sade han. När du småler så där, tänker du
alltid på Valdemar.

– Ja, sade hon och mötte hans blick med sina klara bestämda ögon. Tänk
att du kunde gissa det? För resten var det bara nästan rätt. Jag tänkte
egentligen på tant. Jag menar Valdemars mor.

– Och förargade dig över att hon åtminstone säkert tog ditt giftermål
med oblandad glädje? frågade han sakta.

Hon brast i högt och hjärtligt skratt och sneglade lite på honom som ett
barn sneglar på en kamrat i okynnet.

– Ja! sade hon. Det förargade mig lite. För resten är det kanske inte
bara för henne som lättnaden är oblandad.

Då han inte svarade, såg hon frågande upp och mötte ett plågat drag i
hans ansikte.

– Är du inte faktiskt svartsjuk än? sade hon häpen. När jag nu har
övergivit Valdemar för din skull och vi är gifta och allting? Kan du
inte vara nöjd nu?

Han svarade inte nu heller. Då tog hon hans hand och flätade in sina
fingrar i hans.

– Dumme, dumme Lars, sade hon lätt. Du bör väl bättre än någon veta hur
jag hade det hos Valdemar.

Hennes röst mörknade och blev häftig, då hon fortsatte:

– Hos honom och hans mor. Det var hon som aldrig tillät, att han gifte
sig med mig. Jag var inte fin nog för hans fina familj och visste för
väl vad jag ville. Och inte var jag god nog heller, eftersom han hade
bekänt att vi redan levde som gifta. Och när hon inte ville, så blev det
inget av för Valdemar. När vi var för oss själva, grät han och besvor
mig att inte be honom om något som skulle såra hans gamla mors hjärta,
för aldrig, aldrig ville han bli en dålig son, hur kolossalt ofantligt
ohyggligt mycket han än älskade mig. Först gick i alla fall ens plikter
mot de gamla, och han var inte den som svek plikter, hur hårda de än
var. Ja, du vet precis alla hans uttryck och vändningar, du har också
hört dem till leda både av honom själv och av mig. Jag är övertygad om
att han låg på knä och grät för henne på samma sätt, när hon fordrade
att han skulle skicka i väg mig, och sa att visst ville han, visst ville
han, men så ont fick man inte göra mot någon, ridderlighet måste man
visa mot alla kvinnor, ridderlighet var en av de plikter han satte högst
i livet, och han var inte den som svek sina plikter, hur hårda och så
vidare. Men självklart kunde han inte gifta sig med mig, självklart
inte, när mamma inte ville det så ... Och du ska inte tro det var för
han hade svårt att mista mig, som han ville ha mig kvar – då känner du
inte Valdemar, det finns ingen som inte han kan mista – nej du, men han
var rädd för vad jag skulle tänka och tycka, om han körde av mig, rädd
för mitt ogillande, och för mina vänners – för jag hade flera i stan
ändå, underligt nog! Jag vet knappt om jag kunde tänkt något värre om
honom än jag redan gjorde, fast han behöll mig. Kanske jag till och med
skulle högaktat honom mer, om han kunde beslutat sig för ett val – – du
milde himmel, vad jag var led på det hela långt innan du kom, Lars!

– Och ändå stannade du så länge. Hur kunde du stanna så många år?

– Jag förstår det inte själv, svarade hon och skakade på huvudet. Kanske
jag väntat på ”det vidunderlige”, som Nora. Jo, jag väntade nog, fast
jag inte riktigt visste på vad. Inte trodde jag de första åren att han
nånsin skulle gifta sig med mig, ånej. Kanske jag hyste ett förmätet
hopp om att han en gång, en enda fattig gång skulle ta mitt parti,
öppet, inför hela stan, i stället för att alltid jama med den siste han
talade med. Å, jag fick nog höra det på omvägar. Hur det skulle gått
till vet jag inte riktigt. Å du store tid, Lars, hur kan du vara
svartsjuk på en människa som jag inte har ett uns högaktning kvar för?

Lars såg förlägen ut och mumlade något om att det väl inte var
högaktningen han var svartsjuk på. Hon hörde honom inte.

– Det lustiga, sade hon, är att du själv har sagt att du inte har anlag
för svartsjuka.

– Om det hade varit någon annan, mumlade han något högre. Om det hade
varit någon som tyckte om dig riktigt, riktigt så som du förtjänar att
tyckas om – inte som en snäll älskarinna vem som helst – för du är
Cilla, och det finns bara en Cilla i världen.

– Det finns Nillor och Pellor och Mallor i massa, sade hon och gjorde en
grimas. Bara de är snälla och mjuka att ta i så ...

– Eller om det bara hade varit någon som du själv tyckte om riktigt,
fortsatte han.

Hon såg skarpt på honom och tänkte sig om.

– Du har rätt, sade hon hastigt, det gör jag inte nu längre – har inte
gjort det på länge. Det vet du alltså – och ändå är du svartsjuk?

– Har du ens någonsin – varit riktigt kär i Valdemar?

– Jag vet det knappt själv, svarade hon och slog ner ögonen. Jag tror
jag tyckt väldigt mycket om honom en gång. Kär – nåja, på ett sätt, ja.
Han var så lättsam att vara med. Vi trivdes så bra ihop. Vi hade ju våra
smalfilmer – å Lars, det måste du ändå medge, att våra smalfilmer, de
var värda att se – särskilt färgfilmerna – –

– Det medger jag gärna. De är storartade. Men det var väl ändå inte
smalfilmerna – –

– Inte bara, nej det förstås, men de var med, och alltihop. Ja, och så
var det det att han behövde mig. Ja, jag tror nog att det var det mest.
Åtminstone var det det som satt i och höll mig kvar, när min beundran
tog slut. Finns det egentligen något mer rörande än en stor karl – en
begåvad karl – ja, jag vet att våra åsikter går isär där, jag håller i
alla fall på att Valdemar är begåvad, på sitt sätt – en stor, stark,
begåvad karl, som ändå är så hjälplös som han? Ingen kvinna kan väl
annat än ta hand om ett barn, som behöver en? Jag tyckte att jag på sätt
och vis hade adopterat Valdemar. Och nu har jag i alla fall övergivit
honom. Så får man kanske inte göra.

– Nu har du adopterat mig i stället.

– Dig! Det är inte samma sak. Dig adopterar man inte, för du är vuxen.
Ja, ja, jag vet att du älskar mig och inte kan leva utan mig och allt
det där, men det är ändå inget påtagligt. Känslor är nu en gång inte
lika reala som fakta. I alla fall kan du slå i en tidtabell utan mig,
och du kan hålla snyggt omkring dig, om du är tvungen, och du kan föra
dina räkenskaper själv – allt det där borde kanske stå på plussidan, men
för mig är jag inte alldeles säker på att det inte står på minussidan.
Jag kan ju tycka om dig för det. Men ofta, nästan alltid tycker jag sånt
är mycket verkligare ting än det där med känslor. Det förstår du kanske
inte. Vi kvinnor är kanske såna. Vi behöver något att ta på, något där
vi direkt ser att vi gör nytta, annars kan vi inte tro det.

– Jag vet det, svarade han oväntat häftigt. Ni tycker att vi karlar är
något, men själva tycker ni bara att ni gör något. Det är inte rim och
reson i det. Att ta sig själv för en prestationsmaskin är precis lika
illa som när man tror att andra är det.

Cilla satt bara och småskrattade.

– I alla fall tror jag nog det var mina prestationer Valdemar
uppskattade, sade hon lugnt. Mina prestationer och så att jag var snäll
och mjuk att ta i. Han trivdes alltså med mig, precis som jag trivdes
med honom. Borde vi inte vara kvitt då kanske?

– Men ni är det inte, sade Lars, och Cilla skrattade igen, litet
bittrare än förut.

– Mina prestationer åtminstone kommer han kanske att sakna, fortsatte
hon. Nu i början nämligen. Vet du, jag tänkte i morse på att det var
dags för Valdemar att få sitt te på sängen och att nu fick han gå upp
och laga det själv, om han iddes och kunde. Det känns nog lite bakvänt
för honom. Såvida inte tant har flyttat hem och lagar teet åt honom. Då
är hon allt lycksalig nu. Men jag är inte alldeles säker på att Valdemar
är lika lycksalig. Hon tjatar så brukar han säga. Jag tjatade aldrig.
Jag var tyst och lugn och effektiv, visste precis hur starkt det skulle
vara, hur många sockerbitar, hur mycket grädde. Nå, det kanske tant kan
lära sig också. Men hon tjatar.

– Det tänkte du på i morse? frågade han med en skälvning i rösten, som
inte lät sig undertryckas. Han slöt ögonen och såg det lilla lantliga
hotellrummet, när morgonsolen föll in genom de lysande vita
tyllgardinerna – en orubblig, obeskrivlig sol, en tystnad, som knappt
stördes av några samtalande på gatan – en himmel, hög och brinnande av
vår och nytt liv över träden och sanden och vattnet – och på samma gång
som allting var sig självt och fullt av djup mening var det ändå bara
Cilla, hela världen var bara Cilla, det var hon som var meningen i våren
och himlen och tystnaden och solen.

– Ja, det tänkte jag på, bekräftade hon. Du förstår, tillade hon, när
hon tyckte sig förstå att hon gjort honom ont, du förstår, man släpper
ju inte sin vanliga miljö så fort. Missförstå mig nu inte – jag längtade
visst inte hem, inte så att jag ville ha något ogjort – jag bara
hoppades att Valdemar saknade mig. Åtminstone att han saknade mitt sätt
att laga te. Det har ingenting med mina känslor för dig att göra.

– Säg Cilla, hur länge trodde du att Valdemar skulle gifta sig med dig?

– Inte så länge. Jag begrep ju ganska snart hur det hela hängde ihop.
Det var ju inte en vigsel som hägrade för mig som ”det vidunderlige”. Så
konventionell är jag nog ändå inte.

– Nej du är inte konventionell alls. Men hela din ställning var otäck,
det vet jag, som såg den både inifrån, genom dina ögon, och utifrån,
genom stans.

Så stark är ingen människa, så hon inte känner småstadsskvallret som en
mara över sig.

– Åjo. Nog tror jag att jag kom över det. I början var det som att stå i
skyltfönster, men sånt går över. De värsta skvallertanterna drog sig
undan, det var alltihop.

– Den värsta skvallertanten var Valdemars mor. Henne kunde du inte sluta
umgås med.

– Det var bara att låtsa som om det regnade – så gott det gick. – Vart
vill du egentligen komma med allt det här? Du vet det ju förut. Du kom
ju och räddade mig ur eländet. Det är därför jag säger, att det är
lustigt att vara gift. För omväxlings skull.

Hon satt och fingrade på sin ring och skrattade till.

– Du har gjort mig ”hederlig”, som det hette nån gång för mycket länge
sedan. Det är ju något att vara tacksam för, är det inte?

– Cilla!

Hon hörde på rösten, att det hade gjort ont i honom, och hon skrattade
en gång till.

– Nej, du ska inte göra mig orätt, fortsatte hon. Det var faktiskt inte
tanterna jag brydde mig om. Det var att Valdemar hörde dit också. Att
han inte ville, och ändå ville halvt om halvt. För det visade ju att han
inte – –

Hon fullbordade inte meningen, men han nickade och lade handen på hennes
arm.

– Sitt inte och riv upp det nu igen, sade han. Det ska för resten jag
säga, som började! Vill du inte ha ett wienerbröd, de är inte så där
över sig läckra, men de går an, de går mycket väl an.

– Det var visst inte du som började, det är jag, som inte kan släppa det
gamla. Det går väl så småningom kanske.

– Ska vi gå på upptäcktsfärd utefter stranden sen? Eller vill du komma
längre ut i markerna?

– Vi går här ett slag. Men först vill jag röka en cigarrett till.

Hon rökte långsamt och eftertänksamt, hela tiden med blicken mot
askkoppen. Flera gånger försökte han börja något nytt samtalsämne, men
det halkade av, hon svarade enstavigt och frånvarande. Till slut gled
hon bakåt mot ryggstödet och sade:

– Det är det, att man inte kan komma åt honom. Inte på något sätt. Ingen
kan komma åt honom. Han rättar sig efter alla men han kan inte fästa sig
djupt vid någon. Det enda viktiga är att han får vara i fred med sina
vanor, utan att någon grälar på honom. Jag försökte nog bli oumbärlig
för honom. Försökte göra det trevligt för honom och annars vara luft,
sån där skön luft som man inte märker. Men jag är visst inte säker på
att han saknar mig. Jag försöker inbilla mig att han gör det, men inte
tror jag det, om jag ska vara uppriktig.

– Säg, Cilla, sade Lars, gifte du dig med mig för att reta Valdemar?

Hon skrattade, kastade cigarretten i sanden och trampade ut den, lade
armarna i kors under nacken och vägde på stolen.

– När du säger det nu, så tror jag det nästan, sade hon. Inte visste jag
det när vi beslöt oss för det, ånej, inte skulle jag burit mig åt så med
vett och vilja, inte mot dig och inte mot någon. Men när jag nu ser
tillbaka – jo, jag tror du har rätt. Åtminstone till en del. En stor
del. Och ändå tycker jag mycket om dig, Lars. På sätt och vis tycker jag
mycket mer om dig än jag har tyckt om Valdemar på mycket länge. Jag
högaktar dig, du är en riktig vuxen människa, och jag kan lita på dig.
Men ändå, när du nu säger det – jo, jag tror jag gifte mig med dig för
att reta Valdemar.

– Jag har nog anat det, sade han och svalde. Och jag hoppas i alla fall
att det ska bli annorlunda. Det är naturligtvis inte aktningen och
uppskattningen och det där som gör det. Men du har inte samma intresse
för mig som för Valdemar.

– Nej – så kan man kanske uttrycka det. Tro nu bara inte att jag ångrar
mig! Gjort är gjort, och tillbaka till Valdemar kan jag inte gärna fara.

– Det skulle nog förfela sin verkan.

– Ja – det skulle det. Men säg nu, Lars – om du kan det – varför vill
jag komma åt Valdemar? Bara komma åt honom, väcka honom eller såra
honom, vad som helst, bara sätta ett märke i honom på något sätt? Är det
som klåfingriga turister skär in sina namn i trävirket på
utsiktsplatser? För i själva verket vet jag lika bra som du att jag inte
håller av honom. Jag vill bara komma åt honom ändå.

– Jo, sade Lars lågt. Jag tror du har blivit för djupt sårad. Ingenting
är så sårande för en människa som att hon är ingenting. Du vill ha
upprättelse. Du vill ha bevis på att du fanns. Något slags känsla som
gäller dig och inte vem som helst.

– Kanske det är så. Jag får det ju av dig, Lars. Men jag skulle haft det
av Valdemar! Jag borde ju inte bry mig om honom alls – utan om dig i
stället – och jag ska försöka, jag ska ärligen försöka – –

– Var inte idiotisk, du kan inte tvinga dig till något som du inte har.
Valdemar kunde det inte heller. Därför är din fordran så hopplös.

– Lars! Nu vet vi hur det ligger till. Jag vet det, och du vet det. Jag
tänker inte hålla dig kvar nu. Vill du gå, så gå. Jag kanske gör dig
illa annars.

Han satt tyst och iakttog hennes ansikte, medan minuterna gick. Det var
stilla och beslutsamt, utan hopp och utan fruktan. Ett ögonblick drog en
skugga över det, och han måste bittert undra, om hon hade kommit att
tänka på sin resväska, som nog kunde bli bra tung för henne ensam, eller
om hon hade föreställt sig hur det skulle vara, när ryktet nådde
Valdemars hem, att hon, Cilla, dess förra husförestånderska, hade blivit
övergiven av sin lagvigde make fyra dar efter bröllopet. Han drog
häftigt in luften som till en djup suck, men lät den bara bli en lång
ljudlös utandning.

I sanden slogs ett par gråsparvar om en bit wienerbröd.

– Då tar vi väl vår upptäcktsfärd då, sade han med en röst som var
fullkomligt lugn och naturlig. Fröken, får jag betala!

DEN DÖDAS RÄTT

━━━━━━━━━━━━━━━━━━━━━

Att vår älskade

LENA

i går hastigt avlidit, lämnande mor och bror i djup sorg ha vi härmed
den smärtsamma plikten tillkännage.

Helena Molin

f. Trast.

Karl-Olov Molin.

━━━━━━━━━━━━━━━━━━━━━

Bertil Hellgren hade satt sig vid sitt ensliga frukostbord och slagit
upp tidningen. Det första hans ögon föll på, var dödsannonsen. Namnet
Lena lyste emot honom stort och betydelsemättat, och med en blick hade
han fattat, att det verkligen var hans Lena det gällde.

Upprörd läste han om de få raderna gång på gång, särskilt de entydiga
orden: hastigt avlidit ... Ty det var entydiga ord. Alla de milda
omskrivningar, som annars brukar användas för att hölja över den
skrämmande döden och ge den ett tycke av sömn eller resa: ”gått bort”,
”lämnat oss”, ”insomnat” – de används inte om en som – – – Hastigt
avlidit – och ändå var också det en omskrivning, av något som var värre
än själva döden.

Värre! Han kände det som en häftig stöt, något vasst som stack till och
kom honom att sätta sig till motvärn. Så träffar inte sorgen.

”Det är jag som har gjort det”, var hans första tanke.

Han gick fram till fönstret och såg ut utan att se. Han skulle velat gå
dit ... Så som mördaren känner sig dragen till platsen för sitt mord,
föll det honom in. Det låg något naturvidrigt i att där borta, i andra
ändan av staden, låg hon nu – och här, här stod han, orsaken, i frid och
ro, ingen kunde komma åt honom, ingen sökte efter honom en gång. Visste
de inte ...?

Åjo, de visste nog. Alla deras bekanta visste det, det var inte farligt
med det. Alla! Det var tre veckor sedan Lenas och hans förlovning bröts.
Vem det var som bar skulden, visste säkert också alla – de som inte hade
vetat det förut, de visste det nu!

”De levande har rätt”, heter det. Det är lögn. De levande har alltid
orätt. De döda har alltid rätt. Eller – de döda får alltid rätt. De
mortuis nil nisi bene. Att den ena parten på det sättet rymmer ifrån ett
forum, där man ställdes som jämlikar – det är lömskt, det är grovt fusk
...

Här stod han alltså och var uppbragt över att hon kunde vara nog låg – –
– Så dålig var han? Och det var han, som hade drivit henne i döden.

Gottgöra ...? Det var ju det som inte gick. Det var ju därför det stack
till, på ett annat sätt än sorg. När någon dör för egen hand är det en
anklagelse, och på samma gång en fällande dom, och på samma gång – på
samma gång det obönhörliga slutet. Efter domen punkt! En brottsling, som
blir dömd i laga ordning, kan ta straffet på sig som en rening och
försoning, och när han har tjänat av det, är han rentvådd – åtminstone
borde han vara det, och i alla fall kan han känna sig så. En som
erkänner en förseelse kan gå till den han har brutit emot och säga: Se
här, jag erkänner, att jag hade orätt – här offrar jag min stolthet och
kommer till dig med uppriktig ärlig vilja – förlåt mig alltså! Till en
död kan man inte komma så. Där är det ögonblick förbi, då en försoning
ännu var möjlig. Därför blandar våra bittra självförebråelser så ofta
oro och grämelse i en sorg, som annars skulle vara högtidligt stilla.
Det enda som kan lugna oss, är den tanken: kanske ändå han har förstått
och förlåtit – vad ser man inte i gränslandet, där allt redan förklaras
i dagern från det okända? Med en som har tagit sitt eget liv är det helt
annorlunda. Att där stå vid båren och hoppas på en förlåtelse i det
sista vore – en taktlöshet.

Utan att avsluta frukosten gick han till sitt arbete. Hur många av
kamraterna på kontoret hade läst annonsen? Han försökte läsa i deras
ansikten, men fann ingenting säkert. Jansson vände sig besvärad bort
inför hans forskande blick. Det kunde vara att han helt enkelt inte hade
lust på en ögonduell. Men det kunde också vara att han visste allt och
var rädd att en min skulle förråda den ovilja han kände mot
gärningsmannen.

Bertil kastade sig i arbetet som man hoppar från Magistern i Sturebadet.
Det här var ändå något som måste göras, även om han varit lustmördare,
mordbrännare och ficktjuv, en opersonlig nödvändighet, som dövade ett
sjukt samvete med själva sin obönhörliga livlösa brådska. Vidare bara!
Täck över oron med siffror och kolumner, slå den i huvudet, när den
försöker komma upp och andas ...

När han gick ut för att äta lunch, föll hans blick på en löpsedel, där
ett Rysslandsreportage var utlovat.

– I Ryssland, tänkte han, där har jag hört att man undersöker
självmorden, tar reda på vad och vem som var orsaken och ställer folk
inför rätta som mördare, om de har haft en trasa med i byken ... Fast
det gäller förstås där någon har blivit hetsad till förtvivlan, inte i
ett sådant här fall ... Nå det vet man ju aldrig vad de skulle hitta på
för galenskaper. Där kan man nog bli beskylld för lite av varje, också
när man är oskyldig ... Har de inte rätt för resten? Ett sådant här
fall? Vad är egentligen skillnaden? Man sticker med små nålar och håller
sig i närheten, eller man riktar ett ordentligt värjstick åt
hjärttrakten och springer sin väg för att slippa se på. Det ena går lite
långsammare, men oskyldig ...?

Den natten sov Bertil Hellgren uselt, och nästa dag var det söndag.

– Jag tycker inte om att tala om döda, sade Gun, där hon satt uppkrupen
i ottomanen och såg hur rökskyarna simmade i det dämpade ljuset.

Bertil lyssnade.

– Nej, för jag vet, att man ska tala bara väl om dem, och det kan inte
jag. Att tala bara väl om en människa – är det inte fånigt? Vad får man
då fram? Man får fram att jag sätter värde på de och de egenskaperna –
det kan jag väl säga ändå utan att tala om någon särskild människa alls.
En människa – det är ju något så sammansatt, hur ska man kunna tänka sig
en levande människa utan sådana egenskaper som jag inte precis beundrar?

– Du har missförstått mig, om du tror jag vill höra ett äreminne över
Lena. Jag söker efter något, förstår du, en förklaring, en belysning ...

Han försökte säga det svalt sakligt och vetenskapligt, men där låg en
darrning i rösten, som lät ana att han var djupt personligt inblandad i
frågan. Gun såg på honom med forskande ögon. Hon förstod. Det låg också
nära till hands i ett fall som detta.

– Ja, sade hon, jag menar så här: Om jag säger något som låter fult och
ovänligt, så ta det bara som att jag är ful och ovänlig. Egentligen tror
jag, att man till slut kan se alla egenskaper och handlingar som
nödvändiga, och sedan beror det på ens egen smak vad man tycker om och
inte tycker om. Men var och en ska ha rätt både att tycka om och inte
tycka om. När det gäller döda också.

III

ASKETER

I

Genom våningen skälvde tre tunna klockslag. Så litet störde de
stillheten där inne, att de snarast tycktes vara en hörbar form av det
guldfärgade vintersolskenet, som länge nog hade vilat över böcker och
blommor utan att göra väsen av sig, tills det nu plötsligt under några
korta ögonblick lät förnimma sig också genom örat och ändå förblev sig
fullt likt och på inget sätt överraskande.

Så litet störde de också professor Dahl i hans bibliotek, att han inte
ens lade märke till ljudet. Den spröda klangen, som gungade genom
luften, sprakandet från brasan i den öppna spisen, februarisolen i
rummen och över snön där utanför, allt förkroppsligade bara hans ljusa
arbetsro, han andades in det i lycklig omedvetenhet, medan han fortsatte
att skriva.

Men han lystrade och steg upp, då nycklar rasslade, dörren öppnades och
steg hördes i tamburen. Det var inte någon av flickorna med deras lätta
steg, det var bastant och tungt, det var Clara.

Professorskan kom in, röd om kinderna av vinterkylan och med en frisk
fläkt omkring sig. Han hade alltid tyckt, att hon var släkt med en
ordentlig nordisk vinter, sund, munter och rivande, med stora linjer. I
den blandning av valkyria och madonna, som en gång tjusat honom så
grundligt, hade valkyrian avgjort tagit överhand, men något fanns i alla
fall kvar av madonnan också: de stora mörka ögonen, de rena och
regelbundna dragen under det mittbenade håret, som tidigt vitnat. Om
hennes väsen med åren hade fått en tillsats av pompös mäktighet, så var
det till allra största delen en rent fysisk angelägenhet.

– Stör jag dig? frågade hon sakligt. Hade han svarat ja, skulle hon
dragit sig tillbaka utan att på minsta vis känna sig sårad. Rösten, som
alltid varit full av uttryck och temperament, hade mörknat med åren och
blivit en aning grov.

– Nej, nej, kom in, svarade han. Det är alltid skönt med ett litet
avbrott.

Hon satte sig något tungt i den stora skinnstolen, och han sjönk
tillbaka i sin skrivbordsstol.

– De skriver så mycket konstigt nu för tiden, jag kan inte låta bli att
klaga, sade han.

I motsats till professorskans hade hans röst börjat krypa en aning i
höjden, särskilt då han hade något att beklaga sig över.

Clara Dahl lutade sig fram, grep den långa eldgaffeln och rörde om i
brasan. I övrigt höll hon sig tyst och avvaktande. Må vara, att hon
numera inte kunde följa sin man i arbetet – och ingen annan skulle
begärt det, det var bara hon själv som ibland plågades av samvetskval,
därför att det från början varit hennes fasta föresats att dela alla
hans tankar, alla hans nya kunskaper – men en sak kunde hon i alla fall
ännu: lyssna med uppmärksamhet, uppmuntra med gillande, styrka honom i
den anda, som var deras livs patos. Han var den finare nyanserade av
dem, men hon var den starkare, den oräddare, och båda hade fullkomligt
klart för sig, att ingen någonsin skulle ana, i hur hög grad hans
livsgärning var bådas verk.

– De är så konstiga nu för tiden, upprepade han. Jag blev faktiskt
inspirerad i rena förargelsen, när jag satt och läste en liten bok här i
morse ... Det finns väl ingenting jag hatar så som tungomålstalande. Det
är grums från kroppen, som gör anspråk på att vara själ. Inget ont om
kroppen – du vet, vi gick till storms mot asketerna på vår tid, minns
du, Clara? Kroppen ska ha sitt, inte tu tal om det. Du minns, hur vi
försvarade den kroppsliga kärleken som uttryck för den själsliga? Det
fordrades en hel del mod till det på den tiden, du ...

Hon nickade och såg stolt på honom. De hade ett gemensamt ärorikt
förflutet i kamp mot mörkmän och hycklare. Deras första vänskap hade
knutits under heta studentdebatter i brännande sociala och moraliska
problem. Hon hade velat gå längre än han, hon hade velat knyta ett fritt
förhållande för att visa världen, att det inte behövdes några
besvärjelser för att göra kärleken helig och ren. Men där hade han
vägrat, han hade inte velat utsätta henne för en sådan påfrestning. Det
höll på att bli brytning, men så blev det helt igen, hur det nu kom sig
– och när allt kom omkring, så kunde man ju kämpa sida vid sida för sin
livsåskådning, även om man var vigd, för familjens skull. Nu, då de satt
här gamla och vithåriga, kunde hon inte hålla tårarna borta, när hon
tänkte på hur trofast han hade bevarat all den förnäma ridderlighet, som
då hade vunnit hennes hjärta. Ett visste hon då säkert: sin ömsesidiga
beundran hade de kvar.

– Ja, kroppen ska ha sitt, fortsatte han. Men de där dunkla områdena,
som varken är det ena eller det andra – dem vill jag helst sopa rena. De
är misstänkta. Ett sunt tänkande och en sund sinnlighet – så skall
människan vara. Inget sjukt fantasteri i halvdunklet. Då är vi tillbaka
i medeltiden.

Hon gav ifrån sig ett litet morrande. För henne som för honom var
medeltiden inbegreppet av oförnuft och andligt mörker.

– Där finns de tendenserna inom det moderna måleriet liksom inom den
moderna dikten, fortsatte han. Men jag har ett intryck av att det redan
håller på att ebba ut igen. Det är den andliga motsvarigheten till
fascism och nazism. Och har inte just nazismen satt sådana filosofier i
högsätet? Blodet kan tänka. Rassjäl. Men vad är det annat än samma
tungomålstalande – psykoanalys och surrealism och alltsammans.

– Men de där företeelserna tar Hitlertyskland avstånd från, sade Clara
Dahl eftertänksamt.

– Och ändå hör de ihop, svarade professorn. De är det dunklas uppror mot
det klara. Det är tungomålstalande. Jag kan inte med det.

– Du har rätt, de hör ihop. De måste höra ihop. Civilisationen har
aldrig trängt längre än till ytan hos de flesta, och nu är det vildens
syn på världen och vildens ansatser till tänkande – magiskt tänkande –
som bryter igenom den tunna fernissan. Du har rätt. Om vi inte ser upp,
står medeltiden för dörren igen. Eller kanske till och med värre:
afrikansk stenålder. Åtminstone vad tänkandet beträffar.

Hans Dahl strålade upp i glädje. Deras tänkande gick alltid i par som
två väl inkörda hästar, och hur ofta denna samma erfarenhet än upprepade
sig, alltid var den en lika stor källa till undran och tacksamhet. Clara
såg på sin man med stolthet och ömhet. Under det yviga silvergrå håret
lyste de fina och rörliga dragen av själ. Det var ett ögonblick av sådan
fulländning, att en plötslig ångest svepte genom hennes hjärta. När
något är så fulländat, måste det vara nära sin undergång, tänkte hon.
Men hon visste inte, om hon menade honom eller sig själv eller något som
de båda bar på sina skuldror.

De hade haft sina duster, de också. Hon hade inte alltid kunnat ha
fördrag med hans fördragsamhet – själv hade hon varit en själ med räta
vinklar och ofta begärt kamp där han hade sökt utjämning. Då de nu smält
samman så helt, berodde det på att de blivit gamla, eller hade världen
förändrats? Den hade förändrats. Oftare och oftare kände de sig som i
sin ungdom: som ett par stridskamrater i en liten tapper skara, omringad
men vid gott hopp.

Åter hördes steg i tamburen, och båda lyssnade. Flickorna tydligen.
Professorskan ropade, och ögonblicket därpå stod de i den öppna dörren,
unga och friska och rödrosiga av vintern – ja verkligen, också Hillevi
hade fått en fin rodnad på kinderna, och det klädde henne.

Inger var Hans och Clara Dahls riktiga dotter. Hon hade låtit vänta på
sig i åtta år, och sedan heller aldrig fått några syskon. I stället hade
hon så småningom fått en jämnårig fostersyster, professor Dahls
brorsdotter Hillevi, som blivit föräldralös.

Stolt, som när man ser på fortsättningen av sig själv, och viss om det
oslitbara bandet lät Clara Dahl sin blick vila på Inger, där hon stod
liten och stadig och rak i ryggen. Blyg, nästan bedjande snuddade en
hastig blick från professorn vid Hillevis kyliga grå ögon för att lika
snabbt vända tillbaka utan att ha mött en glimt, ett stänk av ömhet.
Inger bredvid Hillevi var den trygga vardagen bredvid det gåtfulla
äventyret. Lång, smärt och förnäm med en rådjursaktig stolt skygghet i
rörelserna tycktes fosterdottern alltid vika undan all beröring, ängslig
för att blotta sig. Hennes oåtkomliga ansikte med markerade kindknotor
och en lustig liten tipp på näsan hade ingenting av den livfulla
växling, som var Ingers största charme: det var orörligt, liksom med
avsikt behärskat, liksom för att gömma och hålla undan. Kan hon aldrig
glömma, att hon bara är fosterdotter? tänkte professor Dahl. Är hon så
tyngd av tacksamhetsskulden, att hon inte kan ge svar, när vi håller av
henne? – Men i grund och botten tvivlade han på att detta var den rätta
lösningen. Hennes värld var en annan än hans, och han skulle givit
åtskilliga år av sitt liv för att få se in i hennes själs blommande
skogar. Inger var Claras, självklar som hon, genomskinlig och begriplig
som hon, och just därför var hon väl också hans. Det är dåraktigt att
man skall bry sig mindre om det man är i säker besittning av än det man
inte kan nå – men det är bara alltför vanligt. Hillevis oåtkomlighet gav
alltid ny näring åt Hans Dahls olyckliga faderskärlek.

– Kommer ni från föreläsningen? sade han vänligt. Det var hans sorg, att
Hillevi inte ville läsa konsthistoria. Att Inger slagit sig på historia,
för att bli lärarinna, föreföll honom synnerligen naturligt, men att
Hillevi följde henne steg för steg, gjorde honom besviken.

– Medan jag tänker på det, inföll professorskan, så ska jag be er om en
sak: ni vet kanske, att vi har Hans’ seminarium här på onsdag, i
övermorgon, och kan ni vara med då, så vet ni att ni gör oss en glädje.
Det är så trevligt för ynglingarna att träffa ett par stiliga flickor
och inte bara ett gammalt darrigt professorspar.

– Klart, svarade Inger med en lustig grimas; men genom Hillevi gick en
nästan omärklig ryckning, tydligast framträdande i näsvingarna, och
långsamt, med betoning, sade hon:

– Jag kan inte det. Jag har lovat bort mig. Jag ska gå på bio – med Rolf
Hassel.

Då hon uttalade namnet, rodnade hon över hela ansiktet. Men hon stod
kvar och väntade.

Fostermodern rynkade lätt ögonbrynen, då hon såg den förrädiska
rodnaden. Den mågen ville hon helst inte ha. Men innan hon hann grymta
ut sin ovilja, märkte hon, att detta tycktes vara en sak mellan Hillevi
och Hans.

Professorn hade också sett rodnaden, men med en ögonblicklig skarp
intuition hade han uppfattat den på annat sätt än hustrun. Det var inte
sagt, att Hillevi intresserade sig erotiskt för den unge mannen. Värre
än så, eller kanske bättre, hur man tog det: här, inför den samlade
familjen, hade hon avsiktligt slungat fram hans namn som en stridsyxa –
det var en bekännelsehandling, och en politisk bekännelsehandling. Rolf
Hassel, docent i historia, hade redan skaffat sitt namn en färg utanför
det vetenskapliga området. För inte så länge sedan hade den blide
professor Dahl lagt ifrån sig tidningen med en för honom ovanligt häftig
åtbörd. Han hade pekat på Rolf Hassels namn under en artikel med titeln
”Ur demokratins syndaregister”.

– Den karlen är fascist! hade han sagt. Redaktionen har väl inte
begripit artikeln, eller också vill de skryta med sitt frisinne.

Nu sade han stillsamt, utan att låta sig bringas ur fattningen, på sin
höjd med en liten ironisk biton i rösten:

– Det behövs ingen redogörelse, kära Hillevi. Jag vet inte om, att jag
har utövat någon censur över dina bekantskaper.

”Men han skulle gärna vilja! Han skulle gärna vilja!” triumferade
Hillevi tyst inom sig. Hon hade med fin hörsel spårat en dold irritation
i hans lugna ord, och i full jämvikt, med den lite lättjefulla säkerhet
som brukade utmärka henne, drog hon sig tillbaka utan att ändra en min
eller vidare lyfta på ögonlocken. Inger följde henne.

– Du kan trösta dig med att det är en nyck, sade Clara lugnt. Hon såg på
mannens ansikte, att den lilla händelsen plågade honom långt mer än den
var värd.

Han svarade inte. Möjligt att det var en nyck, en politisk nyck likaväl
som en erotisk. Men det allra värsta var, att han såg ända till roten
... Där låg nämligen ingen tillfällig suggestion bakom Hillevis
hållning, det kände han alltför väl. Hon hade uttalat sina ord som ett
medvetet hugg mot honom, Hans Dahl, och det skulle inte förvånat honom,
om hon i själva verket var fullt ledig på onsdag och inte brydde sig om
Rolf Hassel mer än vem som helst. Hela historien kunde vara uppdiktad,
men sann och verklig var hennes antagonism mot honom ... Vad hade han
egentligen gjort henne, som hon måste hämnas så grymt? Han kunde nästan
haft lust att rådfråga de dunkla psykologer han nyss gjort ett utfall
mot.

Under tiden gick de båda flickorna upp på sitt rum i övre våningen. Före
middagen blev det ändå inget arbete av, och Hillevi sträckte ut sig på
sin säng, medan Inger tankfullt gick fram till fönstret och såg ut över
Kåbos snöiga villatak. Plötsligt vände hon sig om och sade lågt:

– Är det sant att han har bjudit dig på bio?

– Nej, men jag ska försöka laga så han verkligen gör det, mumlade
Hillevi. Jag kunde inte låta bli att säga det. För effektens skull,
förstår du.

– Tycker du om honom? frågade Inger naivt. Hillevi låg och stirrade upp
i taket och smålog.

– Varför inte? sade hon långt om länge. Jag kunde väl också ha lust att
förälska mig någon gång.

– Och just i honom? Men är det sant, är du kär?

– Jag tror jag kan bli det i alla fall. Missunnar du mig?

Nu var det Ingers tur att småle. Hon log hemlighetsfullt och lyckligt ut
mot Kåbovillorna.

– Jag behöver inte missunna någon, sade hon. Jag har också någon som jag
tycker om.

– Allan Fröberg?

Inger såg inte fostersysterns ansikte, bara hennes askblonda hårburr,
som skimrade nästan grått mot den gula kudden. Men hon tyckte inte om
hennes ton. Den var inte elak, men den kom uppifrån, kylig som ett
förslag till lösning på en korsordsgåta. Hon kunde inte ens förmå sig
till att svara ja, så överväldigande tydligt kände hon just nu vad hon
för resten länge hade vetat: att under den intimitet, som nödvändigtvis
uppstår mellan två som delar rum, låg ett djupt främlingskap mellan
henne och Hillevi.

II

Det var hos Selinck, filosofen, man hade samlats. En gammaldags
nersutten soffa, klädd med slitet mörkgrönblommigt tyg, en gungstol och
en något rankig stoppad röd stol var de möbler, som först togs i anspråk
av gästerna. Då sittplatserna sedan började tryta, drog man också det
vita överkastet av sängen – för att undvika värdinnans onåd – och gjorde
det bekvämt för sig bland filtarna. Trots de gamla och hoprafsade
möblerna, trots tapeternas ledsamma bruna färg och stora fettfläckar –
särskilt ovanför den låga soffryggen gick ett brett bälte av
generationers hårolja – och trots värdinnans romantiska oljetryck gjorde
rummet ett rätt hemtrevligt intryck, tack vare brasan i kakelugnen och
trasmattorna på skurgolvet.

Selinck, filosofen, stod tyst och rökte sin pipa i kakelugnsvrån. Den,
som under ordet filosof föreställer sig en fantast, som söker finna
livets mening och universums själ, bör akta sig för att sätta in Selinck
i denna kategori. Han var uppsalafilosof, och hans livs ambition var att
slå ihjäl just den ovan beskrivna kategorien av skalder. Men kantig som
han var i utseende och rörelser, och svårt som han hade för att
personligen på allvar hålla sig närvarande i sinnevärlden motsvarade han
icke desto mindre till skenet om inte till väsendet den gamla kända och
hånade filosoftypen.

Gjelland, nationalekonomen, hade något av samma kantighet över sitt
uppträdande, men där Selinck var fyrkantig och tyst, var Gjelland
spetsig och nervöst ivrig. Han hade slagit sig ner i gungstolen och
rörde den fram och tillbaka i en hastig takt, som störde samtliga
närvarande, fast ingen hittills hade nänts säga något.

Uppkrupen i ena sänghörnet satt Selincks flicka, ännu tystare än han och
på något sätt borta från världen. Inte så att hon inte följde med vad
som sades och gjordes – hon var borta enbart med känslan, eftersom den
var överkoncentrerad på Selinck och på Selinck ensam. Hon var sant
lawrenceskt idealmonogam, och ingen lade någonsin märke till vad hon
hette.

Carla Ulander lade man däremot märke till och pratade om i alla kretsar.
Hon satt i soffhörnet med starkt målade läppar och kedjerökte. Inom den
radikala studentförening hon tillhörde hade hon av allt att döma
föresatt sig två mål, ingetdera särskilt svårt att uppnå: för det första
att avverka alla manliga medlemmar en efter en i så rask takt som
möjligt, för det andra att sätta skräck i brackorna på alla områden. I
strängare mening tillhörde hon inte kretsen, men det var
nationalekonomen som för tillfället var hetsigt intresserad av henne och
hade förmått vännen Selinck att bjuda henne med. ”Hon har möjligheter”,
hade han sagt. ”Jösses vilket skarpt tänkande du.”

För Inger, som hade intagit soffhörnet visavi Carla Ulander, var
sällskapets huvudperson ändå Allan Fröberg. Lång i kroppen, lång i
ansiktet och lång i den svarta luggen hade han flätat in sig i den
skrangliga röda stolen och satt och såg ledsen ut. Inger satt och tänkte
med ömhet, att det nog framför allt var detta bedrövliga uttryck kring
den stora munnen, som gav honom en bestämd likhet med en apa. Samtidigt
var han avgjort den mest mänsklige av allesammans – detta fortfarande i
Ingers ögon – därför att hans ångest var mer barnsligt öppen än de
andras. I hans bedrövelse låg ännu en hjälplös vädjan till en okänd gud,
medan de andra för länge sedan hade tagit sitt öde i egna händer och nu
misshandlade det så gott de kunde med stolt min och manligt
självmedvetande.

Rent objektivt sett var det emellertid en annan, som småningom artade
sig till att bli huvudperson. Han hade krupit upp i fotändan av sängen,
men mindre hemmastadd än flickan hade han inte vågat dra upp benen, de
dinglade korta och magra utan att nå ner till golvet. Rufsig som en
förolyckad fågelunge vände han huvudet från den ene till den andre under
fåfänga bemödanden att uppfatta deras yttranden som skämt.

Per Löf var skald; noggrannare uttryckt, han hade under de sista dagarna
avslöjats som skald. Utan att någon annan i kretsen visste ordet av,
hade en liten tunn diktsamling sett dagen, ordentligt och normalt tryckt
och till och med försedd med en liten blå fågel på omslaget, och
vederbörligen lagts ut av alla stadens bokhandlare, eftersom diktaren
var uppsalastudent. Denna spekulation i studenternas skandalintresse
visade sig också vara fullt riktig, boken köptes, skrattades ut – ganska
orättvist eftersom den varken var bättre eller sämre än det mesta – och
diskuterades lite varstans på kulorna. Bland de första som störtade sig
över den var medlemmarna i den krets som nu var tämligen mangrant samlad
här. Ingenting hade direkt nämnts om att denna kväll skulle helgas åt
Löf, men man hade allmänt haft det på känn.

– Kan någon i sällskapet säga vad rim ska vara till? ropade Gjelland
till ackompanjemang av sina knarrande gungstolsmedar. För min del har
jag samma känsla när jag sätter mig ner och läser rimmat som när jag av
något oförklarligt misstag råkar in på operan och hör två unga älskande
gala fram sina blygaste känslor i koloraturarior. Jag får ingen rätsida
på det. Det är som om jag skulle ta på mig pluderhosor när jag gick till
min salta sill en måndagsmorgon ...

Filosofen tog pipan ur munnen.

– Innan man hade uppfunnit boktryckarkonsten, hade rimmet sannolikt sitt
berättigande, sade han stillsamt. Det var lättare att lära sig utantill,
om något rimmade.

– Förutsatt att man har mycket dåligt minne, sade Carla Ulander. Antiken
klarade sig utan rim, och de hade ändå inga boktryckare.

– De hade slavar i stället, som kunde mångdubbla böckerna, det är
förmodligen förklaringen, insköt Allan Fröberg.

– Nej, återtog Selinck, förklaringen är att de hade sin stränga rytm i
stället. Vides ut alta stet etcetera. Det var också en hjälp för minnet.
Och sen har både rim och rytm blivit kvar som petrifikat, två urgamla
fördomar, fast långtifrån bland de ödesdigraste naturligtvis.

– Men det blir just inte mycket kvar av dikten om man tar bort dem?
invände Per Löf. För säkerhets skull smålog han mångtydigt medan han
talade, som för att visa, att han mycket väl uppfattade hur de skojade
med honom. Men Allan Fröberg klubbade till:

– Än sen? Det är inte mycket kvar av dikten nu för tiden. Gjelland har
rätt, det är som operan, en föråldrad konstform. Vad fan ska man med
dikt till?

– Det går jag inte alldeles med på, invände Gjelland och hjälpte till
med pekfingret i luften, när orden stockade sig i ivern och han började
stamma. Inte alldeles. Såna där korta fyndiga formuleringar har sitt
värde. Det finns till exempel en nationalekonomisk anekdot, som jag
brukar berätta i diskussioner ibland: Två personer går förbi en
grävmaskin. Den ene säger: ”Tänk, här är nu arbete för en man, och om de
grävde med spadar, vore där arbete för hundra!” – Den andre svarar: ”Ja,
och för tusen, om de använde teskedar i stället!” Är det inte bra? Det
slår, och det stannar i minnet. Det är själva logiken i det, som slår
och stannar i minnet. Är inte det finare än yttre verkningsmedel? Såna
korta, slående satser kan man tänka sig att diktarna specialiserade sig
på, för det är ju inte vetenskapens uppgift egentligen. Inte med rim och
rytm, utan med förnuft! Framtidens diktare kommer att göra det. Men då
måste också diktarna kunna något, det går inte för sig att komma med
känslor och stämningar. Hur är det med det, du Löf, har du inte
åtskilligt med känslor och stämningar på ditt skuldkonto?

– Men tror ni inte det har sitt berättigande som agitation? frågade
Inger blygt. Jag menar, den som läser det blir väl mer övertygad då?

– Ja men då ska det ta mig tusan vara såna känslor och inga små
privatkänslor, sade filosofen allvarligt och petade i pipan med en
tändsticka. Jag är rädd, att vår vän Löf har skildrat just sina privata
känslor en smula onödigt brett. Men alla barn i början.

Han försjönk helt i petningen, och sällskapet var tyst och tänkte. Den
kritiserade skalden kände sig arg och ledsen och ville göra en attack.
Han samlade sig:

– Men då får ni ramma de andra också. Målarna ...

– Målarna ja! sade nationalekonomen muntert. Jösses vad de är
antediluvianska! De målar av saker bara för de finns där, alldeles som
grottmänniskorna i Cromagnon – de hade förmodligen någon förnuftig
mening med det för resten, de trodde det skulle locka villebråd med
magins makt – eller också målar de färger eller stämningar eller
surrealism eller fan och hans mormor. Vi ska ha bort alla målare som
inte målar saker med förnuft i.

– Och musikerna, fortsatte skalden envist.

Ett ögonblicks tystnad uppstod.

– Ja, sade filosofen sen, ja, vi får naturligtvis inte väja av
personliga fördomar. Musiken är opium för folket, det är ganska klart
det. Vad används den till? Huvudsakligen till att berusa, dels till att
berusa folk som ska gå ut i krig, så de inte vägrar, dels för att egga
upp deras sexuella lidelser, vid dansbanorna, så att de i kärleksruset
glömmer de allmänna angelägenheterna. Nej, det vore oriktigt att sätta
musiken högt därför att den ger oss njutning. Den hör till de
oförnuftiga makterna. Den hör mörkret till.

Den lätta stämningen gav ett ögonblick vika för ett allvar, som slöt den
lilla kretsen samman. Gudarna lever av offer, och utan offer ingen
kultgemenskap. I utbyte mot den flyktiga njutning man uppgav fick man
varandras högaktning. Det var ett stort värde, eftersom alla låtsade
jämlikhet, men alla i hemlighet beundrade någon eller några av de andra
med en bottensats av skräck.

III

I natt kommer han vinande över slätten för att möta alla sömnlösa.

De ligger och vrider sig och lyssnar och tänker: ”Det är blåsten!” Eller
de går fram till fönstret, ser hur snön ryker upp ur drivorna i skenet
från gungande lyktor, suckar och säger lugnande till sig själva: ”Vad
det stormar i natt!” Men innerst inne känner de alla, att det är mer än
blåst: det är den enda röst, som är helt hemma i ångestens tungomål –
all ångest, som annars ligger tät men stum i luften över Uppsala.

Han drar genom gatorna för att tala till alla sömnlösa ur deras egen
ångest. Han kommer för att vara ett obarmhärtigt svar på deras formlösa
frågor.

Där brinner så många lugna lampor, där faller så många stadiga gula sken
över uppslagna böcker. De uppslagna böckerna är dörrar, som leder ut
från Nuet och ut från Människovärlden, men ingen ingen kan konsten att
låsa dörren bakom sig igen – vinandet från slätten och snön och natten
hinner honom var han går i stenkolsskogarna eller i Alexanders här eller
bland atomerna. Då och då måste de alla vända om och lyssna för ett
ögonblick och önska: ”Om det ändå ville sluta blåsa så!” – Men det är
därför att han där ute påminner dem för mycket om det de helst ville
glömma, fast de alltid släpar det med sig.

Ur skenet från en skrivbordslampa med ogenomskinlig skärm lyfter sig
Bernhard Sellincks huvud upp i skuggan ovanför ljuskretsen och stirrar
mot rutan.

– Vad har du för rätt att sitta här? frågar den väldige utanför rutan.
Vad gör du i världen? Vem gör du nytta och glädje?

Bernhard Sellinck hör det och hör det inte. Han svarar och han svarar
inte. Både det han hör och det han svarar ligger på ett plan i skuggan,
så som hans ansikte just har råkat i skugga, utanför lampans ljuskrets.
Själv tror han att han hela tiden fortsätter att tänka på boken han nyss
läste i.

– Förnuftet är allt, svarar han. Jag är ingenting. Men jag tjänar
förnuftet. År och århundraden ska förnuftet kämpa mot fördomarna, mot
känslotänkandet, mot drömmarna, men det måste segra. Det kan inte annat.

Han säger så med en uppfostrares lugn. Det som tjuter utanför är till
för att uppfostras och tämjas. Det är röster från ett lägre plan. Han
vill organisera dem med sin klarhet.

Mot rutan kastar sig en vindstöt, som skulle låtit som vilt skratt, om
den inte hade varit så full av jämmer på samma gång. Det är skrik från
vilda djur och lössläppt kaos, och studenten som sitter inne i sitt
lugna rum känner hela andnöden av att stå mitt på slätten i snöyra. Det
för med sig tankekedjor om slagfält, rustningar, kommande krig, hets,
folkens blindhet. På samma gång som han känner, att han ryggar tillbaka
för tanken att nu stå där ute i blåsten och snön, sjunker han ihop i en
ännu större maktlöshet. Han vet, att en snöstorm på slätten ändå är
ingenting mot de blodiga krafter som är lösa ute i världen.

Han stönar, och när han hör det själv, undrar och skäms han.

– Det kommer att dröja mycket länge! mumlar han för att urskulda sucken
inför sig själv. Men hade han talat efter vad han känner, då skulle det
låtit: ”Hjälp, jag drunknar!” Så skulle han ropat, men han är inte
hysteriker. Han skulle väckt hela huset, om han hade ropat så högt som
hans ångest är. Dessutom skulle han skämts inför sin egen tanke och
frågat sig: ”Vem ropar jag på? Eftersom jag ropar på hjälp, måste jag
tydligen förutsätta, att någon finns till hands, som skulle kunna rädda
mig ur detta världskaos. Då nu ingen sådan finns, måste man kalla mitt
rop meningslöst, innehållslöst, tomt på begrepp och logik. Jag har
alltså ingenting lärt av hela den långa tid jag här studerat filosofi,
ingenting tillgodogjort mig av mina egna tankar ...” Det är alltså en
stor lycka, att han inte ropar ut vad han känner. Den ende som ropar ut
det är han där utanför.

Evert Gjelland, nationalekonomen, har nyss släckt och dragit täcket över
öronen. Han är pulvermänniska, han sover på pulver och tabletter och
arbetar på pulver och tabletter, och i kväll har han också tagit något,
men det verkar långsamt, han ligger och hör hur det viner och tjuter.
Där dyker upp en tanke för honom, att just i kväll borde någon kommit
och stoppat om honom, men den tanken jagar han bort med tyst skratt, han
är ju en vuxen karl. Carla Uhlander saknar moderlighet, så mycket
bättre, moderlighet är just vad han inte vill ha av kvinnorna, det gör
en ju till toffelhjälte och barn på nytt. Nej, hellre då ensamheten ...

Men det tjuter och det viner. Och nu, medan pulverlugnet långsamt börjar
smyga sig över honom, går det upp för honom, att hans rädsla och hans
ensamhet inte bara är en rest från pojkårens mörkrädsla. Mer än allt
annat är det den stora rädslan för framtiden. Nej, inte för det
personliga ödet, nog skulle han väl alltid dra sig fram, hade han kanske
någonsin ännu sett en studerad karl svälta ihjäl, nej aldrig, såvitt han
inte av patologisk blygsamhet undvek att säga ifrån – men ett slags
opersonlig rädsla, ett slags mardröm, som när man springer och springer
för att hinna fram i tid – mycket viktigt – men fötterna är som bly. Det
gäller allt – det gäller mer än livet – men man kan inte ta det viktiga,
det avgörande språnget ...

– Ni kan inte, ropar blåsten. Inte du, inte de andra. Ni är avkopplade.

– Det ligger så nära, mumlar han halvt i sömn. Jag måste finna det. Jag
måste. Så att vi får betyda något igen. Vi är avkopplade. Vi måste
kopplas till igen ...

– Ni har ingen kraft! viner det. Ni är svaga! Ni är bleka skuggor! Ni är
ingenting!

Som så ofta sjunker han in i sömnen med en blandad fasa och lättnad.
Fasa för det stora svaghetstillståndet, som alltid och oupphörligt
påminner honom om döden och förintelsen – lättnad för att han trots allt
tvingas att upphöra ...

Men Linda Segerholm sitter upp i sängen, klarvaken, och fryser om
ryggen. Ju längre hon fryser, ju bättre. Hon vet att hon inte har något
att göra bot för, men hon gör det ändå. Hon vet att hon inte har något
att vinna tillbaka, men i alla fall ...

Den vilda jakten därutanför plågar henne. Ingenting är hemlöst som
vinden. Ett stort väsen utan fäste och sammanhang. Träden har sina
rötter, och de rörliga djuren och människorna har åtminstone sin tyngd,
sin växttid och sin avtyningstid, sitt fasta sammanhang. Alla har ett
sammanhang, bara inte vinden. Hon är så rädd, hon känner sig lik vinden.
Hon är sönder någonstans, hon är lösa pustar utan sammanhang.

– Du ville inte, du ville inte, säger vinden. Hon tycker alla måste höra
det, hennes värdinna också.

– Jag ville, svarar hon. Jag gjorde det alldeles frivilligt. Det hade
varit mycket mycket dumt annars. Jag insåg ju att det var det enda
förnuftiga.

– Du ville inte, du ville inte, ropar vinden. Du vill med orden, men
inte med hela dig. Ännu i natt vill du inte och har inte gjort det och
söker efter en fortsättning som inte finns ...

– Det tar så lång tid att övertyga sig själv, viskar hon. Det kanske tar
många många år. När det redan är gjort, är man ändå inte färdig än för
att göra det.

– Du ville inte, du ville inte, du kommer aldrig att vilja, men du kan
aldrig få det gjorda ogjort!

Då kryper hon ner, som om det inte längre tjänade något till att frysa.
Hon sluter ögonen och formar tysta ord:

– Vad vill man egentligen, och vad vill man inte? Man inser ett och
handlar efter det, och sen ville man inte. Men så måste det vara. Hur
skulle man kunna handla annat än efter vad man inser. Det är ju det enda
vi har. Det andra är kaos.

Men länge länge hör hon hur det viner och visslar: ”Du ville inte, du
ville inte ...”

Blåsten går genom gränderna. Gistna dörrar och gnisslande lås får liv.
Blåsten går genom Kyrkogårdsallén. De nakna lindarna ropar och klagar.

Ensam i mörkret står Allan Fröberg vid fönstret. Han har slagit upp det
för att höra vinden bättre. Hans långa näsa vädrar i det kalla
luftdraget, medan hans ansikte har ett plågat uttryck, som om han söker
och söker utan att ens vara viss om vad, men inte kan låta bli att söka
dess okända lukt också här. Till honom säger vinden:

– Vad vill du? Varför plågas du? Varför kvävs du?

Men han kan inte svara. Han drar ett djupt andedrag och fortsätter vädra
i kölden, som sveper in över hans rum.

Han känner igen den ångestens höga visa, som slätten och staden nu
sjunger. Har han inte känt allt det där morgon och kväll länge länge?
När man vaknar, vaknar man först till det. Man känner sig inringad. Som
om ingenting fanns att uträtta. Och det finns oändligt mycket: på vilket
område finns inte allting kvar att göra? Skriar inte hela samhället
efter sådana som vill ta i och handla? Men det är långt dit. Först det
egna arbetet ...

Också där finns mycket att göra. Många historiska problem ligger olösta.
Ja, han känner nog till forskarglädjen, då man finner nya detaljer och
långsamt fogar dem samman till ett helt. Och ändå känner han sig
inringad.

Om kvällarna, då man ska somna, kommer det över en som hunger och törst.
Förr trodde han det var ett slags sexuell törst, som hade slagit in som
mässlingen. Nu var han ju lycklig med Inger. Eller var han inte det? Hon
lugnade honom, det var sant. Han somnade i hennes armar utan ångest och
vaknade sundare och helare. Men det fanns ändå, i allting, också i hans
förhållande till Inger ... Det var inte efter nya kvinnor han hungrade,
inte efter nya smekningar.

Han lutade sig längre ut, så han knappast kunde andas i blåsten.

– Efter mig själv, viskade han.

Han skulle inte precis kunnat förklara vad han menade, men han ryste
själv. På något sätt lät det sjukt, rubbat. En frisk människa går ut
ifrån sig själv, iakttar yttervärlden, lär känna den, lär sig behärska
den. Hon blir slav under verkligheten och dess fakta för att kunna styra
dessa fakta en gång, då hon lärt sig deras natur tillräckligt djupt och
glömt sina subjektiva konstigheter och drömmar tillräckligt grundligt.
Den motsatta vägen ledde till hospitalet. Att längta efter sig själv var
att känna hospitalet locka och dra. Blåstens andar var demoner. Bort med
vakendrömmarna! Det var nog något som var på sned i hans kärleksliv i
alla fall.

Men det var inte bara ångest i blåsten, då skulle den inte haft en sådan
tjuskraft. Den var självhärlig och hånfull. Den dansade. Den ingav
förmätna fantasier om att man egentligen kunde flyga ...

Å fy fan. Stod han inte här och personifierade blåsten som en vilde
eller en naturromantisk skald. Stod han inte och föreställde sig en
väldig figur med mantel ... Höll han verkligen på att bli sinnesrubbad?
Och dessutom: flyga, säger psykoanalytikerna. En coitussymbol. Det fick
vara hur det ville, en sund människa lever inte i symbol, utan i
verklighet. Sådana larvigheter fick man sluta upp med.

Med en hård smäll stängde han fönstret. Fast han fortfarande kände sig
beklämd och instängd, var det kallt i rummet som i en iskällare. Hastigt
kastade han av sig kläderna och gick till sängs. Domkyrkans klocka slog
två.

Uppsala är en sömnlös stad. Där är för mycket framtid och ovisshet i
luften.

Inger Dahl låg inte sömnlös, men hon vaknade plötsligt upp, när vinden
slog om, så att den kom att ligga rakt på flickornas fönster och började
pipa i springorna. I ett dåsigt mellantillstånd, som inte var helt vaka
och inte heller helt sömn, sträckte hon sig i sin egen värme och kröp
ihop på nytt. Hon hörde inte vinden som ångest. Hon kände den så väl,
den var hemma här på slätten som hon. Den var ett slags sång, en
slättsång, gammal som Upplandsbygden och hednisk och oslipad. Genom
hennes huvud for diskussionen i kretsen kring Allan och Bernhard
Selinck, musiken som något att skämmas för. ”Jag väntar tills jag märker
det själv,” avgjorde hon tyst. Till dess var hon vän med blåsten och
musiken och alltsammans. De skulle tycka hon var ljum och slapp och
klibbig och dum, men hon hade en instinktiv motvilja att gå på stigar
där hon ingenting urskilde. Allan kunde nog förklara. Så somnade hon om.

FÖRFÖLJAREN

Visst följde han efter henne – så grundligt kunde hon inte ta fel. Om
hon bara hade vågat vända sig om och se på honom, bara se hur han såg
ut, feg eller brutal, stor och grov och farlig eller liten och ettrig –
men hon vågade inte, för då måste han ju ta det som en uppmuntran. I
stället gick hon bara fortare och fortare, till slut började hon nästan
halvspringa, ända tills hon kom ut på en bredare gata, där det ännu
fanns gott om människor, trots den sena timmen. Där saktade hon åter
stegen, eftersom hon ju var tvungen att gå som folk här där man kunde se
henne.

Men hela tiden kände hon, att han var med. På ganska långt avstånd
visserligen, men han hade inte tappat bort henne. För att pröva hur det
förhöll sig, svängde hon om hörnet, när hon kom till en mindre upplyst
sidogata. Ett ögonblick stannade hon och lyssnade: allt var stilla. Hon
fortsatte några steg och stannade igen: lika tyst. Sakta, dröjande, med
så litet buller som möjligt för att höra bättre, drog hon sig uppåt
gränden. Då var det där igen, nästan tystare än hon själv, nästan som en
fläkt, långsamma steg, liksom tvekande. Hon ville stanna för att höra,
om hans steg också stannade, men samma dumma rädsla som nyss hindrade
henne på nytt: om hon nu till exempel blev stående framför de nysatta
vildvinsplantorna för att se hur de hade växt – då skulle han
ögonblickligen inte bara genomskåda att det var en förevändning för
hennes nyfikenhet utan också ta det som ett tecken på tillmötesgående,
och det ville hon inte riskera. Andfådd, med klappande hjärta fortsatte
hon, här där hon ingenting hade att skaffa.

Hur kunde hon veta, att han var något att vara rädd för? Hur kunde hon
veta, om det överhuvudtaget var en han? Men hon visste det – kanske hon
utan att veta det hade fångat en skymt av honom, innan hon ännu hade
blivit uppmärksam på att han förföljde henne ... Vem det än var,
undanbad hon sig för resten allt sällskap just i kväll.

Plötsligt kom hon på en lysande idé. Hastigt, som om hon glömt något,
vände hon helt om och skyndade samma väg tillbaka. Och innan förföljaren
lyckades komma in i skuggan av en portgång, hade hon redan hunnit
uppfatta en glimt av honom. Ja, det var en man, inte särskilt storväxt,
såvitt hon kunde se, snarare liten och spenslig, och med kläder som såg
fattiga ut.

Hennes ängslan blev mindre. Ingen stor stark buse alltså, som kunde
kasta sig över henne, när de blev ensamma. Men en fattig man, inte en
välklädd flickjägare – samtidigt som han därigenom blev mindre att räkna
med liksom, gick det lustigt nog en våg av sympati genom henne, som om
de båda på något sätt delade samma öde, hon, den välklädda unga flickan,
och han, den fattige lille mannen – båda hörde i alla fall till de
förorättade i världen. Framför allt var det kanske ändå en annan sak,
som lättade hennes hjärta: hon hade trott, att det möjligen kunde vara
någon annan ...

Men varför skulle denne okände förfölja just henne? Hon var inte
särskilt vacker, elegant visserligen, men inte uppseendeväckande, inte
märkvärdig på något sätt, och hela tiden hade hon gått mycket fort, inte
som en gatflicka med inbjudande ögonkast åt höger och vänster. Minsann,
var man ute i sådant ärende som hon, så såg man sig knappast om efter
dem man mötte. Kunde han trots allt vara en bekant? Eller kanske en
sinnessjuk?

Hon måste över bron, till stranden mittemot. Den låg i mörker och var
folktom så här dags på dygnet. Hon kastade en prövande blick dit bort:
ja, där syntes ingenting i den djupa skuggan. Man kunde komma dit på en
omväg också, från andra sidan – det var bättre, det skulle förvilla
honom. Och hon hade inte kommit långt på sin väg, förrän hon märkte att
det var det rätta – nu hade han försvunnit, hon hörde inte mer några
tysta steg bakom sig.

Äntligen, äntligen var hon framme. Alldeles ensam, osynlig för staden
där borta stod hon framme vid stranden, där några klipphällar sköt ut i
djupt vatten. Nu skulle det alltså ske. Smärtsamt tydligt såg hon hur
vackert de höga husen på stranden mittemot skimrade i nattljuset: en
svag återglans från himlen, som ännu inte hunnit bli riktigt
sensommarmörk, och små reflexer nerifrån av gatlyktorna – och smågatorna
svepta i mjukt sammetsbrunt mörker. Jorden var mycket, mycket vacker –
men vad hjälpte det, när man var olycklig som hon. Hon var rädd, när hon
tänkte på hur det skulle vara att inte få luft – men det gick nog fort
över.

Det prasslade under träden. Hon ryckte till och såg ditåt. Där i skuggan
stod en människa. Hon kunde svära på att det var samme man som följt
efter henne. Han hade hunnit före henne dit och stod och väntade!

– Jag visste jag skulle träffa er här, sade han stilla. Tydligen var han
utlänning, ty han talade med stark brytning. Men det var en låg, lugn,
vänlig röst, en sådan som inte verkade skrämmande i sig själv. Även om
han var sinnessjuk, så kunde han ju vara en vänlig själ för det. Hon
önskade honom bara så långt vägen räckte.

– Gjorde ni det? sade hon avvisande, ointresserat. Hon ville visa honom,
att hon inte var rädd för honom – och nu var det verkligen sant också.
Det där andra, som hon hade framför sig, upptog henne för mycket för att
hon skulle tänka på att vara rädd.

Han steg fram ur skuggan. Ljuset var i alla fall för svagt för att hon
skulle se mycket mer än ett par stora svarta ögon i ett smalt ansikte –
jo, hon anade också hans drag, snarare än hon urskilde dem, allvarliga,
förandligade, med spår av mycket svårt som han hade genomgått.

– Ja, fortsatte han med samma starka brytning, fast han för övrigt
talade flytande nog. Ni gick förbi mig just i ljuset från en gatlykta,
och jag såg genast vad ni hade för er. Så följde jag efter er. Och hade
jag haft orätt, så skulle det ju inte gjort något heller.

Nej, han var inte sinnessjuk, det kände hon när han talade. Han var inte
uppfylld av något inom sig själv, bara intresserad av henne. Men hon
hade inte den minsta önskan att bli hjälpt. Hur skulle han för resten
kunna hjälpa henne ?

– Jag har väl rättighet att göra vad jag vill, sade hon trumpet.

– Om ett ögonblick går jag, sade han allvarligt. Tro inte, att jag vill
hindra er med våld. Jag ville bara tala med er först.

– Varsågod, bara det inte tar för lång tid, sade hon torrt. Men i
detsamma kände hon hela sin bottenlösa övergivenhet och snyftade till.

Han tog hennes hand, inte närgånget, utan varsamt och högtidligt.

– Varför vill ni göra det här? frågade han.

– Varför? För jag ser ingen utväg att leva förstås.

– Det är någon ni håller av?

– Nej – nej, så är det inte. Nej, snarare tvärtom. Det är någon som
håller av mig, och jag vill inte ha honom!

– Och det kan ni inte säga honom?

– Nej – jag vet inte hur jag ska kunna säga det. Jag vågar inte!

– Jag hade rätt, sade han för sig själv och nickade.

Hennes förra oro för att det kunde vara någon som kände henne, vaknade
på nytt.

– På vad sätt hade ni rätt? frågade hon skarpt. Känner ni mig?

– Nej. Men jag antar, att det som driver människor till sådant här, det
är alltid fruktan, och i nittionio fall av hundra är det en överdriven
fruktan, som de själva skulle skratta åt, om de bara var vid sunda
vätskor. Det var därför jag följde efter er. Jag ville säga, att ni inte
behöver vara rädd.

Hon teg. Vad skulle hon svara? Å ena sidan hade hon lust att bli ond –
vad hade han med hennes angelägenheter att göra? Å andra sidan hade hon
också lust att försvara sig. Men inga skäl hade hon att lägga fram. Om
hon ändå kunde ha svarat: Han kommer att mörda mig! Då hade alltihop
varit tydligt. Men det var ju inte så. Mörda henne skulle väl ändå inte
farbror Jonas göra.

– Det kan hända, att jag inte behöver vara rädd, sade hon långsamt. Men
jag är det!

Nu var det hans tur att tiga. Hon kände, att han inte accepterade hennes
skäl. Hon måste fortsätta:

– Ni förstår, han är en avlägsen släkting, förfärligt gammal, tycker
jag. Han tog hand om mig, då mor också hade dött. Han är underlig och
sträng, jag har alltid varit rädd för honom. Men det är klart att jag är
tacksam också, för allt vad han har kostat på mig. Rädd och tacksam. Jag
vet inte, om jag ändå kan förklara, hur förfärligt det är att göra honom
emot.

– Hur gammal är ni? frågade den främmande.

– Ja – jag är myndig, fast nätt och jämnt. Lagligen har han ingenting
att säga till om mer. Men annars är jag beroende av honom, fullständigt,
fullständigt beroende av honom.

– Fullständigt? sade den främmande tankfullt.

– Ekonomiskt då, om ni föredrar det. Gör jag honom emot, kan han kasta
ut mig på gatan vilken dag som helst.

– Då får vi sällskap då, log mannen. Jag går brandvakt för tillfället,
som det kallas. Det är rätta årstiden nu, kan jag säga er. Om vintern
vore det värre.

Hon ryckte till och såg på honom. Hittills hade hon knappast tänkt på
hur han kunde ha det. Samtidigt som hon skämdes en smula – för han måste
ju tycka hon klagade i onödan, när hon hade det så bra – ångrade hon
sitt förtroende: en som levde i yttre misär kunde bestämt aldrig förstå
en människa som led i sitt inre. Han tyckte förstås bara att hon skulle
ta farbror Jonas, och därmed punkt. Mat och husrum måste ju hägra som
livets högsta goda för en sådan stackare som inte hade dem.

– Ni tycker nog jag är ryslig, som inte är tacksam för vad jag har, sade
hon, halvt ängsligt och halvt försmädligt.

– Jag tycker bara det är synd att ni är så rädd. Ni har ju inget att
vara rädd för. Ni kan få arbete när som helst.

– Vad då för arbete? sade hon. Som hembiträde kanske? För min fortsatta
utbildning skulle farbror Jonas bekostat, annars blir det inget av med
den.

– Varför inte som hembiträde? Ni har hela livet för er, och då är ni
fri. Är ni så rädd för det arbetet, att ni hellre dränker er?

– Jag – jag har ju egentligen – fått en annan utbildning, stammade hon
häpen. För resten, tillade hon hastigt, det är inte själva arbetet som
skrämmer mig, det skulle jag nog klara – men alla våra bekanta ... Vad
de skulle säga, det kan ni nog inte tänka er ens. Ni tycker väl jag är
feg – och det är sant, jag är feg, så fort någon säger något ont om mig
blir jag ifrån mig. Allra minst vill jag att farbror Jonas ska säga
något ont om mig. Jag vill inte ha honom, men jag vill han ska tycka om
mig ... Alla ska tycka om mig ...

Hon insåg, att vad hon sade måste verka rysligt dumt och kanske var det.
I plötslig förtvivlan över denna trassliga härva övergick hon till
offensiven.

– Vad är ni själv då? frågade hon med oväntad häftighet.

– Lärare, svarade han och ryckte på axlarna. Akademiker. Historiker och
filosof. Men det är längesen. Nu är jag bara flykting.

– Men vad gör ni? Vad lever ni av?

– Jag gör ingenting. Jag får ju inte, sade han lugnt. Och jag lever av
understöd. Men jag lever i alla fall.

Det stack till i henne. Vilket var bättre: att ställa stora anspråk på
livet som hon och kasta det ifrån sig av något skäl, som andra kanske
tyckte var obetydligt, eller att som han vara så anspråkslöst nöjd med
vilken tillvaro som helst, till och med en där man inte fick arbeta och
där man levde på understöd? I alla fall gick det ju inte an att visa sig
alldeles utan medlidande, så hon sade:

– Det är många som har det så nuförtiden. Många som har det värre också.

Han nickade allvarligt och tyst, och hon såg hans stora svarta ögon
öppna och sluta sig som om han såg syner.

– Jag har hört och sett förfärliga saker, sade han stillsamt. Jag har
sett hatet, som gör människorna värre än vilddjur, och bakom hatet har
jag alltid, alltid sett den stora rädslan. Rädslan är det, som gör
människorna onda. Vore vi inte så rädda, skulle vi inte göra så mycket
ont.

– Är det verkligen många som är så rädda? frågade hon tankfullt. Jag har
alltid trott att det bara var jag.

– Alla, alla är rädda, sade han och skakade på huvudet. Det går som
smitta över jorden. Hur skulle rädda föräldrar kunna uppfostra annat än
rädda barn? Och vilken lära, som nu går fram bland människorna, är inte
full av fruktan och skydd mot fiender och hat mot fiender och mest av
allt skydd mot att någon skulle tro att man är feg? Hela luften är
förgiftad av rädsla.

Hon förstod inte riktigt hur han menade, men hon tyckte om att höra
honom tala. Hans röst var så lugn, fastän sorgsen, det var som om han
berättade sagor för henne, hemska sagor, och ändå vackra att höra. Hon
skulle vilja att han tog henne i hand igen, inte därför att han var man
och hon kvinna, utan därför att hans närhet lugnade henne som om han
varit hennes far eller mor. Hon blev trygg, då hon hörde honom.

– Men från var människa, fortsatte han, som har kommit ifrån sin rädsla,
om också bara en liten del av den, går det ut läkedom.

– Ni vill att man ska vara modig, sade hon dröjande.

– Nej, kom det energiskt. Jag vill inte att man ska vara modig. Jag
avskyr ordet mod, därför att det har blivit så missbrukat. Används det
inte alltid av sådana, som jämt och samt behöver visa sig själva att de
inte är fega? Men behöver man visa det, så är man rädd. Hjältemod,
heroism, det är oftast andra namn på samma gamla rädsla. Den naturliga,
självklara friheten från fruktan är tyst och utan åthävor.

Nu tyckte hon nästan hon började förstå honom, men inte genom vad han
sade, utan genom hans röst, hans väsen. I början hade hon gripits av
medlidande med hans fattiga liv, samtidigt som hon föraktat honom för
hans avsigkommenhet. Nu kunde hon inte längre göra någotdera, hon var
bara glad åt att han fanns där. Hon stod tyst och hörde, hur det susade
i trädkronorna över dem. Suset var inte likgiltigt och främmande, det
var vänligt, och vänliga var också de kluckande vågorna och de stora
husen på andra stranden i sitt underliga ljus. De ville henne väl, som
han ville henne väl.

Hela tiden hade han talat lågt och stilla, nu sjönk rösten och blev
nästan svår att höra.

– Det var bara därför jag följde efter er, för jag ville säga er detta
... Mig har ju ödet gjort mycket ont, så som alla andra ser det, men
nästan mer gott, så som jag ser det själv. Det har tagit mycket av min
rädsla ifrån mig. Och eftersom det har gjort så, tänker jag mig, att jag
måste stå i de läkande makternas tjänst – och är alltså inte utan
uppgift på jorden.

De var tysta igen, och träden susade och vattnet kluckade.

– Ja, och så ska jag gå, sade han. Det var aldrig min avsikt att hindra
er från någonting.

– Men jag går med, sade hon. Just nu förstår jag, hur dumt det är att
vara rädd för farbror Jonas och hur dumt det är att vara rädd för steget
ut mot något nytt och hur förfärligt dumt det är att vara rädd för vad
folk tänker. I morgon kanske jag har glömt det, men då ska jag tänka på
hur det var i natt, så kanske det kommer igen.

De teg båda hela tiden, medan han följde henne fram till hennes port. Då
hon räckte honom handen till god natt, frågade hon:

– Tror ni vi träffas igen? Han sade sitt namn.

– Ni kan ju alltid fråga efter mig på polisen – om det blir av någon
gång, sade han vemodigt. Då är jag väl antingen kvar här, eller också
har jag blivit tvungen att resa vidare. Jag vill inte söka upp er. Det
kunde ni lätt tycka vara efterhängset – då.

Hon protesterade, men han var orubblig. Till slut skakade han hennes
hand och gick. Medan hon trött av alla sinnesrörelser – trött och tom –
öppnade porten och tände trappljuset, såg hon honom försvinna neråt
gatan.

Jag kommer att glömma hur det var, mumlade hon för sig själv och stängde
hissdörren om sig. Men måtte jag bara komma ihåg att det var något –
något särskilt – något att göra av livet – – –

GÅTANS LÖSNING

Den unge läkaren, som skulle vikariera vid Vitå sanatorium, följde i dag
för första gången med på ronden genom salarna. Doktor Larsson, som han
skulle vikariera för, satte honom in i patienternas föregående och gav
honom faderliga råd. Från bädd till bädd gick de båda i sina vita
rockar, först Larsson, liten och satt med grå hårkrans kring sin
jovialiska flintskalle, ett par steg efter honom Carleman, lång och
bredaxlad, med något mjukt och tveksamt i rörelserna.

Ingen av patienterna, som inte var helt och hållet absorberad av sin
sjukdom, kunde undgå att fästa sig vid den nye doktorns ansikte. Redan
att han var ny och skulle ersätta Larsson var ju nog för att väcka
intresse. Men det var inte bara det. Så gott som varenda patient följde
Carleman med ögonen, när läkarna vandrade från hans säng till nästa, och
alla lade sig åter till rätta med en suck av belåtenhet och förtroende.
Visserligen var han ung, den nye doktorn. Men tvärsigenom hans försynta
rörelser och hans allvarliga uttryck strålade en trygg värme ut.
Instinktivt kände de flesta, att den värmen var vad man brukar kalla
godhet.

Vid sista sängen i salen, närmast dörren, visade Larsson stumt på
feberkurvan och utbytte en blick med sin vikarie. Denne rynkade
ögonbrynen och tittade först uppmärksamt på kurvan och sedan på
patienten i sängen. Det var en ung man, blond, med markerade drag, som
kom en att gissa på kroppsarbete, ty en sådan utmejslad karaktär över
ett ungt ansikte kommer i regel av ansträngande kroppsarbete. Den unge
mannen låg på sidan, tydligen likgiltig för läkarnas besök. Ändå dåsade
han inte, hans ögon stod öppna och stirrade framför sig som i tankar. Så
hög var hans feber återigen inte, att man kunde misstänka honom för
några yrselfantasier. Å andra sidan kunde han nog ha rätt att vara
upptagen av sitt tillstånd. Från att ha visat tydlig bättring hade
sjukdomen åter gått till försämring, och detta endast under sista
veckan.

Då de åter kommit ut i korridoren, skakade Larsson på huvudet och sade:

– Den siste, den där unge Ljung, gör mig bekymmer. Gudarna vete vad som
har stött till där. Han tycks ha mist livslusten på sista veckan. Som om
något stort bekymmer plågade honom. Här kan de ju inte precis få några
extra stora bekymmer, som de inte har förut. Det kan förstås vara någon
inre orsak, någon rubbning, som jag inte kan fundera ut. Jag hade inte
alls väntat mig det, det måste jag säga. Men mer finns förstås i himmel
och på jord, Horatio, haha. Nå, det är väl inte mycket att göra åt.
Synd, för det är en ovanligt trevlig pojke, lite blyg och tafatt, men
särdeles hygglig.

– Men han har kanske verkligen fått bekymmer? frågade Carleman. Några
ledsamma underrättelser hemifrån kanske?

Larsson ryckte på axlarna.

– Hans syster var här i förrgår, sade han. Då var försämringen redan
tydlig. Hon föreföll högst pigg och glad, då hon kom, säger syster –
trodde förstås att det fortfarande bara gick till bättring – och var hon
nedslagen, när hon gick, så tycks det ha berott på den nya försämringen.
Såvitt jag vet, är hon den enda anhöriga han har. – Förstås, han får då
och då brev från olika håll, det kan ha varit något sådant. Han säger i
alla fall ingenting.

De fördjupade sig i diskussion om de andra patienterna.

Carlemans tjänstgöring började.

Han hade en märkvärdig förmåga att ägna sig åt alla. Minst av allt hörde
han till dem, för vilka var patient är ett nummer och inget mer. Ett
verkligt oskrymtat intresse, en personlig värme, ett deltagande i alla
detaljer av de sjukas alla bekymmer var det som mest betecknade den nye
läkaren. Inte ens den jovialiske doktor Larsson hade orkat med ett
sådant uppgående i sina sjuka medmänniskor. Patienterna höll genast av
honom och beundrade honom. Sjuksköterskornas känslor var mera delade.
Åtskilliga av dem kunde inte låta bli att vara honom tacksamma för hans
varma mänsklighet, två av de yngre svärmade redan i smyg för honom, men
de äldre och vanare gjorde miner åt varandra: de fann honom för långsam
och omständlig, för lite hemma i sitt yrke, tyckte de.

Ljung, den unge arbetaren, tycktes höra till de patienter, som var
alltför sysselsatta med sig och sitt för att skänka omvärlden något
intresse. Men en dag, då doktorn gjorde ronden, slog han upp ögonen och
log.

– Jag har drömt om doktorn i natt, sade han och tittade nyfiket på
Carleman. Inte visste jag, att doktorn såg sån ut, inte.

– Gör jag det då?

– Precis sån, svarade Ljung lugnt. Men hur kan man drömma om något som
man inte har sett?

– Man har väl sett det ändå, sade Carleman. Man har inte vetat om det,
men så kommer drömmen och visar, att man har sett det ändå. Det har hänt
mig också.

Därmed var alldeles tydligt ett band knutet mellan patienten och
läkaren. Inte så att Ljung egentligen sade något hädanefter heller. Men
han var där. Han var med. Det fanns en ordlös, liksom avvaktande
kontakt, som också Carleman kände.

Tills en dag Carleman gick till angrepp med ögonen på feberkurvan:

– Märkvärdigt med den här försämringen, tycker jag. Ni har bestämt något
tråkigt att tänka på.

– Jaha, det har jag, svarade Ljung bestämt. Sedan teg han länge, och
hade Carleman med raska och yrkesmässiga steg gått därifrån, så hade han
inte fått höra något. Men nu stod han där och sölade, tittade på kurvan
och på den sjuke och såg begrundande ut.

– Se, det är så, att jag har fått lösningen på en gåta! återtog den
sjuke med ett litet förläget skratt.

– Det brukar väl tvärtom vara roligt, det? invände Carleman.

– Nehej. Beror på hur den är.

– Ja. Det är sant, svarade den andre. En skugga av ett smärtsamt minne
flög över hans drag. Den skuggan förde honom ännu närmare patienten i
sängen.

– Jag ska säga doktorn, sade Ljung, det är förfärligt, när man har trott
på en människa och den sen visar sig vara rena bluffen. Det var
lösningen på min gåta det.

– Ja – det är förfärligt, sade Carleman allvarligt och mötte den sjukes
blick.

Hastigt halade Ljung fram ett brev ur en bok på nattduksbordet och
räckte det åt läkaren.

– Ta med det här, sade han beslutsamt, och läs det, när doktorn får tid.
För jag skulle vilja höra vad ni säger om den här saken.

På kvällen, då Carleman gick och lade sig, tände han den lilla
grönskärmade lampan vid huvudändan av sängen och tog fram brevet. Det
var långt, skrivet med blyerts, med oskolad men tydlig och sympatisk
handstil. Han vände på det. Underskriften var: Evert Ljung. Alltså från
den sjuke själv. Lustigt nog var blyertsskriften rättad med rödpenna,
som man rättar en skoluppsats, dels i fråga om stavfel, som förekom ett
par gånger, dels i fråga om satsbildning och ordval. Hade Ljung legat
och roat sig med att rätta sitt eget brev? Och varför hade han inte
skickat av det?

Carleman läste:

”Vitå den 19 februari 1938. Käre kamrat. Här ligger jag nu på Sanatorium
(rättat: sanatorium) och då tänkte jag skriva till dig. För då jag
tänker på Klubben, är du den ende som jag minns, och så en av flickorna,
som jag var rätt så förtjust i, men var hon finns nu det vet jag inte
(rättat: men jag vet inte, var hon finns nu). Här ligger man nu och är
sjuk, och då tänker man på en hel del och får lust att säga en hel del,
som man annars aldrig kommer sig för med. Det finns sådant som har
betytt mycket för en och då vill man gärna säga det. Till exempel på
klubben. (Rättat: Så var det till exempel på klubben.) När jag kom till
Klubben, så var det så mycket som jag ville veta, mest om människorna.
Jag kan säga, mest om människorna, hurdana de är och vad de kan bli. För
jag trodde alltid, som jag tror än, att människorna kan bli mycket mer
än vad de nu är. Det är den vägen som alla de stora männen har börjat
visa oss, och har de inte det, så är de inte stora i mina ögon, utan
oviktiga, om de fyller aldrig så många sidor i uppslagsböckerna. Så jag
började (rättat: Så började jag) studera samhällslära, både Marx och
annat, och ville läsa psykologi också, men då begrep jag, att jag fick
börja med människokroppen för att få reda på hur det var med körtlarna
och sådant och själslivet. Men så var du med i Klubben och jag lärde
känna dig. Annars skulle jag väl ha studerat mer än jag gjorde, fast
kanske med klen behållning, för jag vet ju nog, att jag inte är något
ljus, det begrep jag, när jag träffade dig. Du stod så högt över oss
andra. Vi skämdes för att du skrattade åt oss. Du skrattade aldrig för
resten, för du bara drog på mun (rättat: munnen) men det var värre. Men
du hade rätt till det, för du stod över oss, fast ingen hade reda på
dig, ingen kände dig, men vi visste det ändå allihop. Just för att vi
skämdes som vi gjorde, när du tittade på oss. Alla skämdes inte, somliga
var arga på dig (rättat: förargade), men till dem hörde inte jag. Jag
visste hela tiden, att du stod högre än jag och kanske var en av dem som
kunde visa vägen. Men jag vågade aldrig be dig att säga vad du tänkte,
fast jag alltid önskade veta det, för det kunde ju inte intressera dig,
eftersom jag var så mycket mindre begåvad och visste så mycket mindre.
För det gjorde jag. Men jag ville gärna vetat mera. Jag ville gärna
vetat vad du tänkte, för jag anade att du var en av dem som; gick före.
Men vad du sade var alltid bara kritik av vad andra sade. Det var också
vad som övertygade mig. Du skrävlade inte och stod i som åtskilliga
andra. Du drog på mun (återigen rättat) och det gjorde mig rädd för dig,
samtidigt som det naturligtvis också övertygade mig. När vi diskuterade,
drog du alltid på mun (rättat omigen!) och tittade så där som man
skämdes, och sade något kort och riktigt dräpande, du tyckte väl vi
andra var för dumma för att du skulle vilja komma fram med vad du själv
tänkte. Jag begrep att jag aldrig skulle förstå något av mig själv, och
att det inte fanns mycket hopp om hjälp heller, för hur skulle sådana
som du som var så långt komna intressera sig för oss andra som var så
bakom. Så jag började tycka, att det inte var något vidare lönt att
fortsätta. Därför kom jag ur studiearbetet, och så gott var väl det, för
man ska förstås hålla sig på det plan dit man hör. Men nu är det så
annorlunda. Ja, jag är trött nu, så jag får fortsätta i morgon.

Den 20 februari. Jag ville säga att det är annorlunda. När man är mycket
sjuk eller har varit mycket sjuk så är det som om man ville försöka
förstå så mycket som möjligt i alla fall, antingen man är dum eller
begåvad, åtminstone förstå så pass mycket som man kan. Det är som om man
hade fått klart för sig, att man måste hinna så långt man kan och orkar,
alltefter sina krafter, om du förstår mig. Därför skriver jag också till
dig. Jag vill bara så gärna veta, vad du egentligen tänker. Jag är säker
på att du skulle kunna få mig att förstå lite mer än jag gör. Det är
dina åsikter om människorna, om deras själsliv och om deras förhållande
till varandra i samhället jag ville höra om. Som är mycket, det förstår
jag, och kanske svårt att säga så där på rak arm, men bara något som du
tycker du har kommit fram till. Det är ju mycket begärt att du ska sätta
dig ner och skriva till mig, särskilt som du säkert har fullt med jobb,
men om du bara skriver någon rad om dan (rättat: dagen), så kan du väl
skriva en sida eller så. Eller några rader, något som du tycker du har
kommit fram till. För detta är ju ändå vårt stora intresse, som är
gemensamt för både begåvade och obegåvade, fast de begåvade har kommit
mycket längre med problemen. Jag tyckte ju att det inte var lönt längre
för min egen del, jag lämnade det åt dig och sådana som du, men nu kan
du väl skriva några rader ändå. Din kamrat Evert Ljung.”

Carleman släckte lampan och låg i mörkret och funderade över brevet,
över avsändaren och adressaten.

Då han dagen därpå efter ronden lämnade tillbaka brevet åt den sjuke,
föreföll denne mycket förlägen.

– Det var förstås dumt av mig att visa det här, sade Ljung. Man behöver
just inte visa alla människor, vilken stackare man är. Doktorn ser, att
han tyckte det också, han som brevet är till, menar jag.

– Hur så? Vad för något? Är det han som har gjort rättningarna med
rödpenna?

Evert Ljung nickade.

– Ja, sade han. Det är han. Jag glömde för resten att lämna med hans
svar. Det är mycket kort. Se här.

Han drog fram en annan liten brevlapp ur samma bok på nattduksbordet och
lämnade åt Carleman.

”Vän Evert. Tack för brevet. Som du ser, har jag gjort en del
rättningar, som tycktes behövas. Då jag anser, att du kan ha nytta av
att ta del av dem, sänder jag dig brevet tillbaka. Men skicka mig det
sedan, ty jag samlar. Rudolf Törngren.”

Carleman rynkade ögonbrynen.

– Hur var det möjligt, frågade han lågt, att ni kunde beundra den typen?

Ljung rodnade och smålog.

– Det har jag undrat också de sista dagarna, svarade han. Ser doktorn,
först, då brevet kom, var jag alldeles förtvivlad. Jag tyckte liksom att
jag hade fått sista intyget på att jag var en idiot och ingenting mer.
Att han föraktade mig så djupt ... Det grämde mig dag och natt. Säg
själv, doktorn, tror man inte gärna, att en människa, som drar på mun åt
en, en som verkar överlägsen, också måste vara överlägsen? Men de här
dagarna, medan jag bara har legat och tänkt på den saken, har jag kommit
underfund med, att det är tvärtom.

– Ja, sade Carleman en smula obestämt. Ja, det kan nog vara.

– Jo, fortfor den andre ivrigt, jo, alltid. Det måste alltid vara så. De
som går före, det är de som kan förmå de andra att följa efter. Måste
det inte vara så?

– Jo, jag tänker väl det ...

– Inte de som får de andra att stanna och ge upp hoppet? De är inte
före, de är efter.

Då doktorn inte svarade, fortfor han lika ivrigt: – Ja, jag kan tala med
doktorn, för ni är tvärtom, mot Törngren, menar jag. Och nu tycker jag
att jag har kommit att förstå en hel del. De där som kommer en att känna
sig underlägsen, dem är det egentligen synd om. Titta på honom här, som
har rättat ett allvarligt menat brev på det där sättet men inte har ett
ord att säga själv. Och om han hade haft det, vad skulle det varit? Jo,
doktorn, det skulle varit något som slog ner mig. För han vill slå ner
andra. Det är det som är hans storhet. Nu ser jag det alldeles klart,
när jag ser tillbaka på hur han var och vad han sa och gjorde. Han hade
ingen annan storhet. Han var mindre än den dummaste av oss andra. Och
honom gick vi och beundrade därför att vi var rädda för honom och hans
överlägsenhet! Men de som verkligen är före på vägen, det är de som drar
oss andra efter, det är de som tar bort ens känsla av underlägsenhet.

– Jag tror inte ni skulle tala så mycket, sade Carleman. Jag ser, att
det upprör er. För resten tror jag, att ni har rätt.

– Jag ligger bara och retar mig över att jag slutade med studiearbetet,
sade Ljung. Tänk, att man kunde låta lura sig så av den där! Nu kan jag
inte ta igen någonting mer. Nu får jag aldrig lära mig något.

– Är ni så säker på det? frågade doktorn med ett spjuveraktigt leende.
Är ni säker på att ni inte har legat här och lärt er en hel del?

Ljung såg ett ögonblick häpen ut. Sedan fylldes hans ansikte av ett
brett leende.

– Det har jag förstås gjort, sade han. Ja, det har jag gjort.

Han teg ett ögonblick och låg och stirrade leende rakt framför sig.
Carleman satt kvar.

– Jaha, upprepade Ljung. Det hade kanske tagit sina år i cirkeln innan
jag hade lärt mig just det. För om det också skulle stå i böckerna, så
är det något annat att se själv.

– Jag tror det är en viktig sak för den som vill veta något om
människorna, tillfogade Carleman stillsamt.

Ljung strålade av förtjusning. Han hade insett en sanning, men nu först
insåg han, hur grundläggande hans sanning var. Han grep den andres hand.

– Ja, men då har jag arbetat en hel del, medan jag låg här, sade han. Då
får ni inte undra så mycket på att febern steg. Jag har uträttat
någonting. Jag har kommit framåt.

Carleman nickade och tryckte handen, som fattat hans.

– Jag undrar inte på det alls, svarade han. Jag vet nog hur det är:
först blir man förbittrad. Sen måste man tycka synd om den som är
fattigare och räddare än man själv.

– Just så är det, sade Ljung allvarligt. Just så är det. – Men för
resten, doktorn, var inte orolig för mig. Antingen jag blir bättre eller
sämre, så tycker jag, att jag har kommit framåt nu.

EN RÖST

Natten hade varit dålig, och då fröken Mårtenson kom klockan elva, hade
Tyra just somnat. Aurel, som hade avlöst sjuksköterskan klockan nio, bar
också han spår av en sömnlös natt, framför allt i sina rörelser, som
blev ryckigare än annars, så fort han var nervös. I askkoppen framför
honom låg ett berg av aska och cigarrettstumpar, och han såg knappast
upp på fröken Mårtenson, när han bjöd henne sitta ner och vänta.

Barbro Mårtenson hade ovanligt god tid i dag och slog sig lugnt ner. Då
hon märkte, att mannen som tog emot henne var fullt upptagen med annat,
tog hon en bok från hyllan och slog upp den. Genom fönstret, som stod på
glänt för att vädra ut röken, hörde hon barn leka utanför. Vad här var
stilla, eftersom man kunde höra sådant ända hit upp! Hon lät boken
sjunka och satt bara och njöt av stillheten och de svaga barnrösterna.

Dafford gick fram och tillbaka, stannade än vid fönstret och än vid
bokhyllan. Då han på sin vandring kom så att han kunde se henne
bakifrån, tog han tillfället i akt och gjorde en överblick av den unga
damen. Hon hörde till dem som gör ett odelat förtroendeväckande intryck
redan vid första blicken. Förmodligen var det hennes lugn,
självklarheten i alla rörelser, enkelheten i hela uppträdandet, som hade
denna verkan på åskådaren. Hon tycktes vara fullständigt obekymrad om
vilket intryck hon gjorde, obekymrad som om hon vore osynlig eller inte
funnes till. Hos äldre människor, som har mycket bakom sig och bara
halvt lever i vad som försiggår omkring dem hade han då och då lagt
märke till en sådan omedvetenhet, hos dem och hos mycket små barn, när
de är fullt upptagna av sin lek. Men hos en ung människa, därtill en ung
kvinna, var det en ovanlig egenskap, och allra helst som den unga
personen på inget sätt kunde antas ha vänt världen och medmänniskornas
intresse ryggen i resolut hopplöshet, som det ibland kan inträffa med
mycket fula unga kvinnor, som i stället utvecklar sina rent mänskliga
egenskaper på ett storartat och självförglömmande sätt. Barbro Mårtenson
såg tvärtom snarast bra ut, inte vacker, men ungdomligt täck: frisk hy,
klara ögon, obestämda men öppna drag – ett nordiskt flickansikte, som
håller sig länge ungt men också länge förblir obestämt och utan starkare
karaktärsprägling. För Aurel Dafford, som i detta ögonblick sist av allt
tänkte på att inlåta sig i flirt, kom huvudsumman att bli, att den
sympatiska unga personen såg ut att vara samvetsgrann i sitt yrke och av
behagligt väsen. Det var allt vad man kunde begära av henne.

Hans nervositet slog plötsligt ut i ett obetvingligt begär att få tala
med någon. Aurel Dafford var i grund och botten inte på långa vägar så
förtegen som han verkade i sina egna kretsar. Där låg mycken invand och
erfarenhetsmässig försiktighet i hans vardagliga tystlåtenhet.

– Ni tycker nog att jag verkar något nervös, sade han. Ja, ni talar väl
engelska?

– Ja, det gör jag, svarade hon. Åtminstone förstår jag det tämligen bra.

– Skönt. Men ni förstår nog, att man kan bli rätt nervös av ett
olycksfall som det här?

– Men är det inte bara en vrickning? Jag trodde inte det var något
farligt.

– Nej visst – det är det inte heller. Men det kunde ha blivit. Ofta är
det ju så, att man är mest upprörd efteråt – över vad som inte har
inträffat.

– Ja, jag vet.

– Det hängde på ett hår att det hade gått värre. Det är så underligt att
tänka på. När man ligger sömnlös, får man så underliga fantasier. Så –
metafysiska. En sådan meningslös fråga som denna till exempel: vart tar
en röst vägen, som inte längre finns?

Barbro Mårtenson såg honom rakt i ansiktet, plötsligt djupt och odelat
intresserad.

– Det är en fråga som jag förstår, sade hon allvarligt.

– Verkligen? – Själv tror man gärna, att ingen annan frågar så konstigt.
I själva verket är det kanske en fråga, som har sysselsatt mänskligheten
sedan urminnes tider. Melodin, formen, väsendet – var har de sitt hem,
varifrån kommer de och vart går de? Är ni road av filosofi?

– Det har jag ingen aning om. Jag har aldrig läst sådana saker. Men när
folk talar om vad de tänker, då är det mycket intressant, tycker jag.

– När jag låg och grubblade i natt över den här saken, så tänkte jag:
men det är ju detta, som ligger bakom alla obegripliga och främmande
företeelser i tänkandets historia, allt det man lärde sig en gång med
svett och möda som några gamla grubblares spetsfundigheter till ingen
nytta och ingen glädje – bakom alltsammans ligger den underliga
företeelsen, att man faller ner och tillbeder inför något jordiskt
altare, där man anar en gudomlig närhet, och altaret kan vara en kvinna
eller en gudabild eller en fiol eller bara ens eget jag sådant det
skymtar i sällsynta ögonblick, kanske rentav i ruset – och man tillber
egentligen inte altaret, utan det som en gång har hemsökt altaret – – –
I natt tänkte jag: egentligen bryr jag mig ju inte om – – –

Han hejdade sig. Han hade hållit på att säga något alltför intimt och
alltför grymt. I stället frågade han:

– Hur gammal är ni?

– Tjugunio.

Det var mycket mer än han hade väntat. Men det gjorde ingenting. Hon
hade ungdomens hela storögda allvar, när hon lyssnade. Hon skulle nog
ändå inte förstå så mycket av vad han sade, och det gjorde honom lustigt
nog frimodigare, det och så tanken på att de två aldrig skulle ha mycket
att göra med varandra.

– Ni förstår, sade han och pekade upp mot övervåningen, där sovrummet
låg, det jag först träffade av fröken Neewer var rösten. Ni går
antagligen på operan och har hört henne sjunga?

– Ja. Hon sjunger mycket mycket vackert. Jag har hört henne två gånger.

– Två? Det var inte mycket, när ni har tillfälle till det år ut och år
in. Det är också en av de eviga frågorna: varför ser somliga, där andra
inte ser – och tvärtom? Är vi inte allesammans gudar och den högstes
söner? Men den som begär att alla andra ska dela just hans tillbedjan,
han är antingen en dåre eller något värre.

Hon teg och satt tankfull. Sedan strök hon över sin egen hand och sade:

– Mitt altare var det här, från början.

Han såg förvånad på henne. Denna unga flicka, som verkade så litet
självupptagen – hade hon börjat med att falla ner inför sig själv? Inför
sin egen skönhet? Inför sitt jag i allra enklaste mening? Kanske hon
ville säga, att det var en irrväg, som hon hade kommit ifrån. Han
väntade uppmärksamt på fortsättningen.

Nu höll hon upp handen och såg på den.

– Det är världens finaste arbete, detta, sade hon allvarligt.

Där fanns ingen blyghet, heller inget koketteri eller återhållsamhet i
hennes röst. Bara på tonfallet kunde han urskilja, att hon menade det på
ett annat sätt än han först trott. Där låg en mystikers hängivenhet
inför undret i hennes lågmälda långsamma ord. Han väntade på
fortsättning, men hon teg, och fast han anade hennes känslor, förstod
han inte riktigt vad hon menade och orkade inte heller hålla fast vid
sin undran. Han återtog sin vandring i rummet och efter några korta
ögonblick också sin avbrutna monolog:

– Vet ni vad som kan ligga i en sådan röst? Jag hörde henne sjunga
operaroller, som aldrig hade haft någon mening för mig. Ni vet hurdana
operatexter och operaroller brukar vara. Musiken har sitt eget liv
utanför och ovanför rollerna. Har ni inte märkt det? Redan som barn satt
jag helst och blundade, medan de feta operastjärnorna skuttade omkring
på scenen i sitt klumpiga spel – men då var det naturligtvis mest för
att de förstörde illusionen för mig. Sedan har jag försökt blunda för
det dramatiska innehållet – med vissa geniala undantag, naturligtvis –
för att svinga mig upp till en ren musik, som lika gärna kunde vara
något helt annat än opera. Vad som har gjort mig glädje, var violinernas
spel mot basfiolernas, flöjternas och fagotternas insats i det mörkare
underlaget, alltsammans rent tekniskt sett, eller åtminstone från en
helt annan synpunkt än den banala dramatiska. Det där känner ni säkert
till?

– Nej, sade fröken Mårtenson, jag är inte så musikbildad. Jag följer
alltid handlingen med spänt intresse.

För första gången log han.

– Nå, ni är ett gott barn, när det gäller musik, det förstår jag. Men ni
förstår kanske ändå, att något kan inträffa, som gör det banala
meningsfullt. Ett mord av svartsjuka, som jag annars uppriktigt sagt
tycker är det trivialaste och minst uppbyggliga som tänkas kan, eller en
ung flickas förälskelse, som strängt taget inträffar alla dar och på
inget sätt kan kallas märkvärdig, eller en fästmös dygdiga ängslan för
den vilseförde fästmannen-gardisten – den skulle vara löjlig, om den
inte vore enbart ointressant – plötsligt rör det en och griper en och
vad ni vill. Och efteråt skäms man över sitt återfall i en mänsklig –
allför mänsklig intressesfär, men det är en oäkta skam. Djupare in är
man tacksam. Man har kommit närmare den stora massan av människor, alla
dem man förut fann banala, ointressanta – och man är tacksam. Man har
kommit närmare de banala och ointressanta ting, som inträffar i
tidningarna, i romanerna, på gator och torg och lockar de banalas och
ointressantas intresse till sig. Och man är tacksam. Ni förstår mig
inte, men det gör ingenting.

– Jo, jag förstår, sade hon stillsamt. Jag förstår på ett annat område.

– Det var alltså vad Tyra Neewer gjorde med sin röst, fortsatte han. Jag
kan inte alls förklara varför just hon kunde göra det. Jag har hört
många vackra röster i min dar. Kanske det ligger något alldeles särskilt
i den.

– Det måste det göra, nickade hon allvarligt. Hon måste själv förstå
allt det där, som hon får andra att förstå. Hon måste väl själv vara en
människa, som upptäcker det stora i det lilla.

Han teg och såg forskande på henne. Förstod hon mer av musik än hon gav
sig sken av, retades hon med honom? Men det var inte så, hon var nästan
förnumstigt allvarlig. Hon kunde inte själv veta, hur orätt hon hade.
Det där, den inre motsvarigheten, det var ju just vad Tyra Neewer inte
hade. Han hade länge trott det. Han hade rusat från sin nya underliga
upplevelse av djupet i det lilla och vardagliga till människan, som hade
ingivit honom den med sin underbara röst. Hon hade vikit undan och
försvunnit, och till sist, när han hade jagat henne land och rike runt,
när han äntligen hade hunnit upp henne och ville ta detta nya undrens
land i besittning, fanns där ingenting som motsvarade hans aningar. Det
var bara i hennes röst som hans under fanns, bara när han hörde henne
sjunga kunde hon ge honom ny kontakt med det förnyande livsbadet. Nu,
inför en främmande, kunde han mycket väl ge sina tankar och fantastiska
drömmar till pris, men inte sin besvikelse.

– Ni förstår i alla fall, sade han hastigt, att man inte vill bli av med
en sådan röst. Världen skulle ha gjort en stor förlust, om den inte
fanns kvar.

– Ja – det förstår jag verkligen – men inte finns det väl någon fara för
det? Har fröken Neewer fått någon nervchock, så att hennes röst har
blivit skadad?

Den tanken, som hittills inte hade fallit honom in, kom honom att
blekna.

– Inte vad jag vet, svarade han. Någon nervchock har jag inte hört talas
om. Nej, naturligtvis inte, det finns inte den ringaste fara för rösten.
Det var bara i natt, som jag låg och grubblade på hur det skulle varit –
om det hade gått riktigt illa.

Vad han plågar sig, tänkte Barbro Mårtenson, Varför måste han plåga sig
så? Han har ju inget ont gjort, och fröken Neewer är ju vid liv.

Men han tog ett språng över till nattens fantasier igen.

– Det var därför jag grubblade över var en röst skulle finnas kvar, när
inte människan själv levde längre. Här går vi alla omkring i bojor och
band och väntar på en underlig morgonrodnad och befrielse. För somliga
går den kanske upp genom en tavla, för andra genom en dikt, vad vet jag.
För andra återigen genom en röst, som sjunger. Och det är tydligen en
alldeles bestämd röst. Vem skulle befria dem, om inte den rösten fanns?
Därför kan det inte vara så, att den får försvinna alldeles ur
världsalltet. Den måste finnas kvar någonstans, så att Gud, när den
stunden är inne, kan använda den igen till nya människors räddning.
Någonstans måste han ha sitt stora förrådshus, där alltsammans ligger
samlat som gamla teaterrekvisita, eller om man hellre vill det, en
väldig apotekssal, där all livsens läkemedel väntar längs väggarna på
dimmiga himmelshyllor. Tycker ni inte det är en vacker dröm?

– Jo, sade hon allvarligt. Det är vackert. Skriver ni dikter?

– Nej, svarade han småleende. För mig räcker det med en konst, och det
är dirigentens. Men ni, diktar inte ni? Eller har ni någon dragning till
en annan konst?

– Konst? Nej, inte så som ni menar det. Men på ett sätt är ju allting
konst.

– Ja, det har ni rätt i. På ett sätt är ju allting konst. Själva livet
lär ju vara en konst. Men vad menar ni med konst då?

Hon rynkade ögonbrynen och funderade.

– Ja – att hjälpa fram– – , kom det trevande.

– Vet ni, det tycker jag också var vackert sagt, sade han lätt. Hans
uppmärksamhet blev åter en smula förströdd, han lyssnade mot
övervåningen, om inte Tyra kunde vara vaken nu. Men inget ljud hördes.

SUGGESTION

Hon hade varit på alldeles särskilt gott humör, då Elsa Salgren kom och
hälsade på. Det var bra skönt en sådan här regnig hösteftermiddag att
komma hem från middagen till ett eget rum, där värdinnan hade tänt
brasa, och lägga upp sitt inköpta kaffebröd och känna sig festlig i
väntan på en trevlig pratstund. Ännu hade hon inte fått så många bekanta
i Skillköping, allra minst jämnåriga, Elsa var väl egentligen den enda
hon träffade. Men hon började trivas ganska bra – och vid den tanken log
hon ett litet retsamt leende åt sig själv: så fort hade det i alla fall
gått att glömma den värsta hjärtesorgen. Nå, oöverkomlig hade den aldrig
varit – det var ju just för att hindra den från att sätta sig fast som
hon hade kallat allt sitt förnuft till hjälp och hals över huvud givit
sig av från sin framtidsplats i huvudstaden. Chefen med de underbara
bruna ögonen – just de ögon som hon ville komma utom räckhåll för – hade
säkert inte anat orsaken, bara visat kylig förvåning över att en ung
flicka i våra dagar satte så lite värde på en utmärkt anställning, och
skrivit ett synnerligen korrekt betyg. Hon förstod ju, att det kanske
verkade underligt att ett tu tre ta till flykten så där, men bättre att
stämma i bäcken än i ån, och vad kan det inte bli för ledsamheter av, om
man går och förälskar sig i sin chef, som är gamla gifta karlen. Så
hamnade hon alltså i Skillköping, i C. A. Rewanders bok- och
pappershandel. Varför inte? Det var en idyllisk liten stad, dessutom
närmare föräldrahemmet, och även om lönen var sämre, så var
levnadsomkostnaderna i gengäld också mindre.

Hon önskade bara att hon inte varit så blyg. Hon ville så gärna tycka om
och bli omtyckt, hon längtade efter det så att hon ibland nästan skämdes
över att vara så beroende av omgivningen. När hon omsider blev medbjuden
på värdinnans små kaffebjudningar och gjorde bekantskap med hennes lilla
krets, var hon lycklig och tacksam. Inte behöver folk vara intressanta
för att man ska längta efter dem, intressant var inte hon själv heller,
den mänskliga värmen är skön och kostbar ändå.

För Elsa Salgren, sin kamrat i bokhandeln, var hon också glad och
tacksam. Elsa var kanske fem år äldre och verkade på något sätt ungdom.
Hon hade så lustiga rörelser: som om hon smög omkring med någon stor och
viktig hemlighet och visserligen gärna ville tala om den, men bara om
hon fick något riktigt fint i vedergällning. Greta skrattade ofta åt
hennes gåtfulla min och hennes detektiviska sätt att ta fram sitt
handarbete eller ta av sig kappan. I alla fall var hon bra trevlig att
ha.

Men i dag – i dag hade hennes hemlighetsfulla min haft mening. I dag
hade den trevnad hon spred förvandlats till skräck, och hon hade
knappast kunnat dölja triumfen över den verkan hennes ord haft. Greta
satt lamslagen på sin stol långt efter det hennes gäst hade gått.

Först alla krusiduller: Ja, jag vet verkligen inte om jag ska tala om
det ... Men då måste du lova mig att inte andas en halvdragen aning om
att du har hört det, för då förstår de genast att det är jag som har
fört det vidare ... Lova säkert, heligt ... Ja, och så får du inte bli
ond på mig, för jag tror naturligtvis inte ett ord av alltihop ...

Och så själva saken. Den kom som ett klubbslag. I Skillköping löpte ett
rykte runt, att Greta Andersson hos Rewanders varit tvungen att lämna
sin plats i Stockholm för hon hade gjort ett tillgrepp i kassan; det
blev upptäckt, men chefen lät nåd gå före rätt, för han tyckte synd om
flickan, bra såg hon ju också ut, men sluta måste hon, för en som är så
opålitlig kan man ju inte ha kvar.

Sedan återigen: kom ihåg vad du har lovat mig, för annars blir jag
olycklig, det är ju bara för jag är din vän som jag har talat om det,
inte vill du löna min vänskap så illa så du går och skvallrar ...

Egentligen hade Greta velat rusa upp, springa runt i alla stadens hus,
ta människorna i armen, ruska dem och skrika: ”Ni får inte tro det, jag
har inte gjort det, det är inte sant, det är lögn, lögn, lögn!” – men
hon insåg, att det vore meningslöst och att hon dessutom var bunden av
sitt löfte och måste tiga. Elsa hade bara menat väl. Och hur fasansfullt
det än kunde vara att veta vad folk sade om en – var det inte i alla
fall tusen gånger bättre än att inte veta det? Hon skulle minsann trotsa
dem, inte skulle hon låta märka något – och vad kunde de göra henne?

Men hon satt kvar i skymningen, ända tills värdinnan kom in och frågade,
om hon fick ta ut kaffebrickan.

Greta lystrade till. Där låg en söt inställsamhet i tonen, som inte var
alldeles naturlig. Det förargade henne också att ha blivit överraskad
med att sitta och grubbla i mörkret – nu trodde människan förstås, att
hon satt här förtärd av samvetskval över sitt hemska brott! Hon måste ut
i friska luften ett slag, gå av sig det obehagliga intrycket.

Det småregnade. Ingen annan var ute i det här vädret, och det var skönt
med det fina regnet. Greta hade alltid lust att sjunga, när det duggade;
nu i sin enslighet kunde hon ge fritt lopp åt sin tvivelaktiga röst.
Stämningen lättade, hon glömde hela eländet för de ljuvliga svala
dofterna av höst och jord, som steg ur parkens gräsmattor.

Men när hon vände och gick tillbaka, stötte hon ihop med apotekarens
fru, som hon inte kände annat än till namn och utseende. Greta rodnade
för att hon hade sjungit – den andra hade säkert hört det – och försökte
undvika att se upp. I alla fall kunde hon inte låta bli att kasta en
blick just som de gick om varandra. Ett sådant underligt ögonkast
apotekarfrun gav henne! Rodnaden steg till högrött och hon höll på att
snava över en oskyldig sten. ”Tillgrepp ur kassan! Tillgrepp ur kassan!”
hade den mötandes min sagt. Hela Skillköping hade säkert hört den
vedervärdiga historien, och hela Skillköping trodde den säkert också.

Greta sov illa den natten. Hennes hjärta dunkade som en hammare, och när
hon vaknade på morgonen, kände hon sig tom i huvudet.

Till arbetet i Rewanders bok- och pappershandel kom hon i god tid som
vanligt, allt var som vanligt, allt fanns på sin plats, och ändå kände
hon att något var förändrat. Gamle Rewanders hälsning brukade alltid
vara kort, inte av ovänlighet, utan därför att han gick i tankar, men i
dag tyckte Greta att den var kortare än någonsin. Han också! Vart skulle
hon vända sig! Hur skulle hon rättfärdiga sig! Elsa höll på med att
sätta upp en stege till översta hyllorna – hon nickade med viktig min,
som en inblandad, men mycket för beskyddande för att det skulle verka
kamratligt.

En tung ångest lade sig över Greta. Hon kände, att hon hädanefter skulle
komma att arbeta under ett omänskligt tryck. Om hon bara hade haft någon
att fråga, att rentvå sig för, att lita på! Elsa fanns där, det var
sant, men hur pass tillförlitlig hon var, det visste man ju inte. Hon
kanske överdrev saken. Eller förmildrade den, det kunde tänkas precis
lika väl.

Hon längtade hem till sina föräldrar, men vad skulle de mena, om hon
lämnade sitt nya arbete bara av hemlängtan? Hon försökte föreställa sig,
vad mor kunde ha sagt, ”du tänker väl inte bry dig om vad folk säger,
när du vet att det inte är sant? Vet man med sig, att man inget ont har
gjort, så kan man lugnt låta dem prata.”

Ja, så kunde mor säga, hon som hade far att hålla sig till! Han kände
henne, han visste allt om henne, han litade på henne. En människa, det
var ju nog. Men Greta, som var alldeles ensam, hur skulle hon kunna låta
bli att bry sig om vad folk sade! Inte ens Elsa var hon säker på. I går
sade hon visserligen, att hon inte trodde på historien, men var det så
säkert? Hade hon inte berättat den för att pröva henne och se vilket
intryck den gjorde? Och Greta som blivit så upprörd! Måste inte vem som
helst tro, att den som blir så upprörd också är skyldig? Och inför
apotekarfruns forskande blickar hade hon rodnat! Vad skulle hon tänka?

Den förste kund som kom in och som Greta måste se i ansiktet var
jägmästar Holm. Flickorna brukade bry varandra för honom, helt enkelt
därför att han var ung och ogift och såg bra ut. Det var ett skämt och
ingen hade tagit det för annat. Men i dag, när han stod där och frågande
såg upp från reservoarpennorna, blev hon plötsligt så oändligt beklämd.
Han såg ju också ut att veta, han som alla andra! Inte för att hon
brydde sig om honom just, men då hon tänkte på att ingen man i världen
gärna kan vara intresserad för en flicka som har begått tillgrepp ur
kassan ... Hon var ju som en spetälsk, utestängd från livet.

Då hon gick hem på middagen, var hon så trött, att hon skälvde och
kallsvettades. För var ny kund hade hon frågat sig: ”Vet hon något? –
Vet han något?” – och var gång hade hon måst svara sig själv: ”Hon om
någon. – Han om någon.” – Men ändå värre var det med gamle Rewander
själv. Där fanns något i hans stillsamma sätt, som påminde Greta om
hennes egen far, och det gjorde henne ont i hjärtat att han skulle gå
och tro något sådant utan att hon fick försvara sig en gång. Och detta
skulle fortsätta dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad.

Och det fortsatte. Elsa sörjde för att inte hela historien bleknade bort
och föll i glömska. Små förtäckta antydningar, små miner vid lämpliga
tillfällen, ett menande leende ...

Småningom började Greta undersöka terrängen hos föräldrarna. Hon klagade
mer och mer i sina brev över Skillköping och beskrev sin hemlängtan så
rörande som möjligt. Modern svarade förvånad, att så hade det ju inte
låtit i början, då hade Greta varit idel belåtenhet och tyckt att staden
var ovanligt nätt och trevlig. Var det något särskilt tråkigt hon hade
på hjärtat? Vad hade inträffat? I vilket fall som helst fick hon allt
lov att stanna ett år åtminstone, det såg för illa ut att springa ifrån
alla sina platser strax efter det man fått dem.

Många gånger kände hon sig frestad att tala om alltihop för dem där
hemma. Särskilt då hon var hemma över jul, var det svårt att tiga. Men
vissheten om att de inte skulle förstå, hur rent förtal kunde plåga
henne så och hur omöjligt det var för henne att sätta sig över det höll
henne tillbaka. En bekännelse skulle kanske stänga alla utvägar att
slippa hem före årets slut. De skulle bara skratta ut henne.

Nattsömnen led, hon förföll till pulver och tabletter. Hemma hos sig
grät hon ofta i ensamheten: livet var så trist, utan alla glädjeämnen,
när man inte hade sina medmänniskors aktning och förtroende kvar. Hon
märkte det ju på allt.

Häromdagen hade hon kommit hem lite senare än vanligt. Då hon gick genom
tamburen, hörde och luktade hon, att värdinnan hade en av sina vanliga
kaffebjudningar. Till henne hade ingen sagt något. Det var tydligen slut
med sådant nu. Hon var en utstött. – I dag hade hon däremot bjudit henne
med på måndag, kanske för att visa henne som ett annat underdjur, men
det hade varit för mycket för Gretas stolthet, att komma tillbaka som om
ingenting hänt, hon sade nej tack, just på måndag hade hon lovat bort
sig ... Hon fick väl gå ut och promenera på måndag för att inte avslöja
sig – eller varför det, varför inte lugnt stanna hemma, så alla såg, att
det hade varit en nödlögn, och för en gångs skull förstod, att hon
genomskådade spexet?

Våren kom, en stark vår, som skulle tagit på Gretas krafter också utan
komplikationer. Som det nu var, blev den outhärdlig. På middagarna, när
hon kom hem, var hon tvungen att lägga sig, och på sätt och vis var det
skönt, för i sin trötthet glömde hon ofta sin belägenhet. Tills hon
oroligt frågade sig: ”Vad är det för en stor ledsamhet som finns i mig
och vill upp?” – Och då kom alltsammans igen.

I slutet av maj inträffade en händelse. Det var vårfesten i Stadsparken
till förmån för idrottens främjande. Idrottsföreningens ståtliga
ordförande löjtnant Lange hade satt sina trogna i rörelse långt i
förväg, skolungdomarna hade ställt sig till förfogande var de kunde
behövas, lite var gick omkring i spänning och förväntan, och hela
Skillköping sneglade upp mot den blå vårhimlen: skulle det vackra vädret
hålla sig eller inte?

Men det höll sig. Den 27 maj bröt in med strålande sol och mer än
tillräcklig värme. Skolans rektor hade sparat ett lov att ha till hands
vid ömmande tillfälle, och mer ömmande än detta kunde inget tillfälle
bli. Staden mötte mangrant upp, de som så kunde redan på förmiddagen, de
andra vid arbetstidens slut. Greta gick med Elsa Salgren. Hon skulle
inte varit en ung flicka på nitton år, om hon inte fått rosor på
kinderna och en ny spänstighet i gången vid åsynen av alla de lätta
ljusa vårdräkterna i Stadsparken. Det var en sådan dag, då man är glad
att bo i en småstad, där människor känner varandra och hälsar på
varandra.

”SERVERING AV KAFFE OCH LÄSKEDRYCKER. FÖRSÄLJNING AV KAKOR OCH
KARAMELLER. SKJUTBANA. MÅLKASTNING. LYCKOHJUL. FISKDAMM. DANSBANA” stod
det på affischerna. Verkligheten uppfyllde alla dessa löften, och
stämningen var god.

Men framemot kvällen drog det ihop sig, och plötsligt kom ett häftigt
sommarregn, som jagade det stora flertalet av besökarna hem. Greta, som
just då befann sig i närheten av lyckohjulet, var glad att hon tagit
kappa med sig; Elsa, som varit mindre försiktig, måste springa av alla
krafter för att komma under tak.

– Finns det någon som vill stå här vid lyckohjulet en stund? hördes
löjtnant Langes röst. Fröken Karlbom måste hem och hämta sin kappa.

Greta vågade inte stiga fram och erbjuda sig. På hela tiden hade hon
inte tänkt på sin skam och olycka, men nu blev den medveten för henne
igen. Löjtnanten hade emellertid redan sett henne och vinkade åt henne.

– Fröken är ju rustad för oväder, sade han, skulle inte ni kunna överta
platsen bara för en liten stund?

Gärna, naturligtvis. Hon steg fram med en iver som hon sedan skämdes
över, den var nästan lite för stor. Han kunde kanske tro att den gällde
honom. Men det var verkligen bara att hon blev så tacksam för att någon
tog emot hennes små tjänster självklart och utan tvekan. Han hade nog
inte hört den där historien kanske, eller också visste han inte att det
var hon.

När fröken Karlbom kom tillbaka med kappa – då hade regnet naturligtvis
redan upphört – erbjöd sig Greta att fortsätta, och anbudet mottogs med
tacksamhet. Så kom det sig, att hon stod där resten av kvällen. Mörkret
började falla, granna lyktor tändas mellan träden, musiken från
dansbanan i paviljongen tycktes uppsluka alla andra ljud. När det blev
stängningsdags, kom löjtnant Lange förbi med några andra herrar och
damer, var och en med sin lilla skramlande låda under armen.

– Jaha, nu gäller det att räkna kassorna, sade han. Kassorna! Gretas
hjärta gjorde ett skutt, bara hon hörde ordet. Kunde han mena något? Men
han hade ju alldeles rätt: nu gällde det rent faktiskt att räkna
kassorna. Det var kanske bara hon som blev lite tokig när någon sade
kassa.

– Ja, vet fröken Andersson, fortsatte han (han kände henne alltså, hade
väl frågat vem hon var!) vi andra har så mycket att ta hand om, så vi
får visst be fröken Andersson räkna inkomsterna från lyckohjulet.

Han såg henne rakt i ansiktet. Och det föreföll henne, som om hon i en
blixt genomskådade allt som låg bakom hans begäran: den godes och
rättfärdiges medvetna ädelmod, då han visar en brottsling förtroende för
att det skall föra den stackaren till ånger och bättring ... Låt oss
försöka, sade hans fasta blick, om inte så mycken tillit måste tala till
det bästa inom henne – det är säkert ännu inte helt utslocknat – så att
hon tvingas visa sig värdig ...

Den rodnad, som sköt upp i Gretas ansikte, kom inte av blyghet, utan av
raseri. Inom henne skummade ett vilt trots upp, som hon förr bara känt
ansatser till, ansatser som hon väluppfostrat kvävt i deras linda. Där
stod nu den ädle, gode, högsinte och nedlåtande välgöraren inför den
lilla vilsekomna! Tänk så rörande! Som i en sentimental kriminalfilm!

Men hon hade ingen lust att spela just den filmen. Som han satt där böjd
över räkningen och alla de andra också var sysselsatta var med sitt, var
det som om en ond ande hade vuxit sig färdig inom henne, som om hon av
pur elakhet måste göra honom och de andra till viljes och förvandla
förtalet till verklighet. I själva verket var det ingen konst att
smussla två tior över i väskan, som hon hade i knät. Vad skulle hon med
tjugu kronor? Å, dem fanns det väl alltid användning för. En resa hem
till exempel! Eller en ny sommarhatt! Men det var inte användningen hon
tänkte på, det var själva handlingen. Nu hade hon fått gå och skämmas
för den så länge, nu kunde hon verkligen ha rättighet att utföra den
också!

Det var med en ny och underlig säkerhet hon lämnade ifrån sig kassan och
avgav falsk räkenskap. Som om hon nu var fri från vad de tänkte om
henne. Eller kanske tvärtom: som om hon nu äntligen hade anpassat sig
till att vara vad hon borde vara. En tjuv! Det kändes nästan bättre och
lugnare att verkligen vara det än att gå och vara rädd för att de trodde
hon var det.

Ingen andades en misstanke, hon fick tack för hjälpen och smög sig ifrån
de andra för att ensam vandra hemåt i den vackra majnatten. Så
underligt! Så underligt! Hon hade inte känt sig så fridfull, så
överlägsen, så munter på länge. Hon var en tjuv! Och det var inte värre
än så! Nu kunde de gärna fortsätta att tro det, hon hade ingen anledning
att vara förtvivlad över deras misstanke, bara de ingenting kunde
bevisa. Man ska alltid vara väl placerad i sitt fack, tänkte hon,
antingen bland de hederliga människorna eller bland tjuvarna, i bägge
fallen vet man hur man ska bära sig åt; men att inte riktigt höra
någonstans, det är för oroligt.

Drömstämningen bröts, då hon såg bokhandeln skymta mellan almarna på
Storgatan. Vardagsstämningen, arbetsstämningen dränkte den i verklighet.
Hon saktade stegen och började känna sig konstig. Egentligen inte så att
hon skakades av samvetskval, bara så att hon kände sig främmande för vad
som hänt under de sista timmarna.

När hon kom fram, såg hon att det ännu brann ljus i bokhandeln. Det var
ingenting ovanligt. Gamle Rewander satt ofta uppe och läste på nätterna,
det visste hon och hela Skillköping. Kunde hon gå in? Alldeles plötsligt
överströmmades hon av en sådan längtan efter att se någon, tala med
någon, som hörde till gårdagens värld. Hon kunde inte motstå, utan
knackade på dörren.

– Vem är det? frågade gubben Rewanders röst, och då Greta svarade
öppnades dörren, och där stod den gamle mannen i nattrock och såg
bländad ut i mörkret. Han var mer lik hennes far än någonsin: samma vaga
uttryck av road undran över världens evigt nya obegripligheter, samma
utstrålning av resignerad och trygg värme. Hon steg in och ursäktade sig
stammande för sitt tilltag. Hon kom från vårfesten, sade hon.

Det kom ett litet knipslugt drag i hans ögonvrår, då han bad henne sitta
ner. Han frågade ingenting, utan slätade över hennes förlägenhet med att
börja tala om sig själv.

– Jag sitter här och läser sagor, sade han. Fröken Andersson måste väl
tro att jag håller på att bli barn på nytt.

Det var också förtroende, men ett förtroende av annat slag än det hon
blivit så ond över där borta. Där satt han och utlämnade sin lilla
löjlighet, fast han mycket väl visste, att det var en löjlighet – för
den profana hopen. Greta fick tårar i ögonen, och i samma sekund kände
hon, att nu måste hon tala, nu eller aldrig. Här satt hon inför den hon
vågade tala med. Han som läste sagor.

– Jag – har gått och blivit en tjuv, sade hon oförberett.

Hans småleende dog inte bort.

– Det var ju förfärligt, sade han alltjämt leende, vad har fröken
Andersson då stulit?

– Pengar!

– Gudskelov för det då! Det är värre om man har stulit någons hjärtero,
ska jag säga er, men det förstår inte unga flickor inte.

– Men det är allvar! Jag har stulit ur vårfestens kassa!

Var inte heller det nog för att göra honom ond? – Då får väl fröken
Andersson lämna tillbaka dem då!

– Ja! sade hon mitt i en inandning, som egentligen var en suck. Han hade
rätt, och vad skulle hon annat säga? Men vad skulle hon gjort i morgon,
om inte han funnits, och vad skulle hon gjort, om han hade rört upp
himmel och jord och sagt: eländiga! Sakta, sakta, började det droppa
vått ur ögonfransarna, och hon fick ta upp näsduken ur väskan och snyta
sig.

Men då hade han blivit allvarlig. Och med en oändligt faderlig
försiktighet lade han handen på hennes skuldra.

– Så så! sade han. Gråt på bara! Och så tala om vad som är på tok!

Då kom hela historien, med det osanna förtalet och de långa månadernas
pina. Och sist de tjugu kronorna, som hade gjort dem till viljes. Och
nog var det uselt av henne att berätta det här trots att hon lovade Elsa
att tiga, men han fick inte tala om det, och hon kände sig så konstig
...

– Vi kan nog vara glada att fröken Andersson kom sig för med att tala om
det, sade bokhandlar Rewander. Och de tjugu kronorna ska vi väl klara
upp, lämna dem åt mig, så ska jag nog sköta om att det går utan
ledsamheter. – Men det är ju hemskt att sådant förtal kunde få en sådan
makt över er. Och här har ingen människa hört någonting alls om ett
tillgrepp ur kassan. Ett dåligt skämt, ett mycket dåligt skämt av fröken
Salgren, det är alltsammans. Hon kunde väl inte tänka sig att det skulle
ha en sådan verkan.

– Är det ingen, som tror om mig att jag är en tjuv? sade Greta och lyfte
sina rödgråtna ögon i förvånad lättnad. Ögonblicket därpå sänkte hon dem
igen. Ja men nu, efter detta! – och så störtade tårarna.

– Varken före eller efter detta, det ska jag bli man för, sade gamle
Rewander med eftertryck, så nu kan fröken lugna sig, och i morgon börjar
en alldeles ny dag utan mardrömmar.

– – –

Men dagen därpå tog Rewander sitt andra biträde i enrum och talade med
henne så strängt, att hon också grät.

– Men det var ju sant! försvarade hon sig. Det var någon som trodde det
var därför hon fick sluta så plötsligt i Stockholm!

– Någon! Och av det har det blivit halva stan! Och för resten: om det
också hade varit halva stan, eller hela stan, eller Sveriges rike, vad
är det för mening med att gå och tala om det för den det rör sig om? Det
är mord, ska jag säga fröken Salgren. Hör man något ont, ska man lägga
det på kistbotten, om man inte är absolut säker på att ens ingripande
leder till gott! Här har den stackars flickungen gått och blivit
övernervös och klen, ensam och blyg som hon är, och vem är skuld till
det? Inte den som först kom upp med kassafantasin. Utan fröken Salgren,
ingen annan än fröken Salgren. Jag hoppas ni mår riktigt illa, när ni
tänker på det.

Fröken Salgren mådde illa, det syntes på hennes olyckliga min. För att
säga sanningen kom den nog i alla fall mindre av medlidande med Greta än
av förskräckelse över den snälle herr Rewanders vrede.

– Vad ska jag göra? Vad ska jag göra? frågade hon för att visa sin
ånger.

– Jo, det ska jag tala om, svarade bokhandlar Rewander med eftertryck,
fröken Salgren ska få bära fröken Anderssons ovänskap som en hjältinna,
just som en hjältinna! För jag har sagt henne, att alltihop var ert
påhitt, så hon blir nog förargad. Och då är det bara till att tiga och
lida. Tänk på att det är botgöring, och ganska lindrig botgöring!

Och fortfarande röd av upphetsning vände han om på klacken och gick.

OVÄNNER MED ORVARSSONS

– Nå, sade jag vid middagsbordet, du hade väl trevligt med Orvarssons i
går?

Det låter elakt, men det var faktiskt inte menat så, för det hade ju
varit meningen, och jag hade gått med på det, att Ragnar och Karl
Orvarsson skulle supa lite ihop, Karl behöver det ibland; han är
konstnär. Ragnar måtte ändå haft behov av att försvara sig, för han
suckade djupt och tittade uppmärksamt på tallriken, innan han svarade:

– Trevligt är väl inte precis rätta ordet. Det var mycket man fick höra,
må du tro. Stackars Kalle har det inte för roligt. Då har jag det bättre
i alla fall.

– Jaså, sa jag smickrad och låtsade som om jag inte var ett dugg
nyfiken. Det är nämligen bästa sättet att få ur Ragnar något som han
egentligen inte bör tala om. Gör man aktiva ansträngningar att få fram
något, så känner han sig frestad och står manligen emot, men tiger man,
känner han sig bara manad, och då går det ganska lätt.

– Det måtte vara en outhärdlig nippertippa till fru, den där Stina,
utlät han sig äntligen med halvkvävd röst.

– Hur så då? sa jag. Jag har tvärtom alltid tyckt hon verkar rar och
snäll – fast jag medger, att ingen av oss har då känt vare sig Karl
eller Stina så värst länge.

– Länge? sa Ragnar. De är väl inga mysterier heller. Inte behöver man ha
sett Kalle Orvarsson mer än två gånger för att se vad slags karl han är:
den där rättframma typen, lite uppbrusande, lite högröstad, men
genomhederlig. En riktig svensk. En som man kan lita på. Hör man honom
tala, vet man att det är sant vart eviga ord.

Inte för jag vet, om det verkligen är lag på att alla högröstade typer
nödvändigt ska vara genomhederliga, och hur man kan kalla en karl med
stor slokhatt och klargrön halsduk för en riktig svensk, det begriper
jag inte, men det betyder ju också mindre vad jag tycker. Det som retade
mig så alldeles särskilt var i alla fall den där ögonblickliga och
omdömeslösa sammanhållningen mellan karlar, vad det sen gäller – och
jag, som inte hade supit tillsammans med Kalle och inte var karl som de
båda bevars, jag anhöll helt hövligt om att få veta vad herr Orvarsson
strängt taget hade sagt. För jämviktens och rättvisans skull insåg jag
att det tills vidare var min plikt att hålla på Stina.

Ragnar försökte samla ihop sina minnen. Att det tog sin rundliga tid,
skulle jag förr i världen skyllt på tvekan att förråda en väns
hemligheter. Nu tror jag ju snarare att han helt enkelt inte riktigt kom
ihåg de enskilda dragen i historierna längre, utan bara hade ett visst
allmänt intryck kvar. Till slut kom det droppvis i alla fall:

– En sån där som inte tål skämt. Är det inte det värsta som finns – ett
sånt där fruntimmer – ja, ta nu inte åt dig för allt i världen, du är
inget fruntimmer, jag har ju sagt dig tusen gånger, att du inte är som
andra kvinnor. Men hon! Stött för det minsta. Tar åt sig allt vad man
säger. Fordrar hänsyn. En sån som vill man ska gå på tå. Kan du tänka
dig en man som Karl Orvarsson gå på tå – ha ha ha!

Det kunde jag visst, men jag insåg också, att det skulle åstadkomma mer
buller, andligen talat, än om han fick sätta ner hela foten ordentligt,
med klacken först.

– Gråter, fortfor Ragnar. Suckar. Står i. Visar alltid, hur synd det är
om henne.

– Och mannen, som springer och beklagar sig, han visar förstås ingenting
han? sa jag spydigt.

– Det är väl en annan sak, en enda gång så här, sa Ragnar. Någon enda
gång kan väl vad som helst bli för tungt att bära, förstår du väl.

Jo, det förstod jag ju, och dessutom förstod jag: för det första att
Ragnar nog hade klagat en del han också, fast mindre, och för det andra
att det nyss måste ha försiggått en större sammanstötning mellan Karl
Orvarssons svällande temperament och Stinas mer spinkiga. Jag kan gärna
så gott först som sist erkänna, att jag tycker Karl är roligare än
Stina, inte för han är karl, men i alla fall, men som jag förut sa: att
karlar alltid ska hålla ihop, det är nu en sak som gör mig rasande.

På kvällen, då Ragnar var borta på föreningssammanträde, kom Stina upp
till mig, vit om kinderna och blekröd och blank om näsa och ögon. Ragnar
brukar påstå hon ser bra ut; han skulle sett henne då! Inte har jag
precis varit Stinas förtrogna förut, men det är klart jag skulle bli det
nu: hon visste ju, att hennes Kalle hade varit ute och supit med min
Ragnar kvällen förut, och hade inte Kalle vågat säga det rent ut, så
anade hon nog på egen hand, vad de hade avhandlat, och så hade hon ju
ingen annan utväg än att försöka drypa in motgift i familjen andra
vägen, alltså genom mig.

Men när hon hade gått, var jag faktiskt uppriktigt upprörd. Det är
riktigt skönt att få vara så ordentligt uppriktigt upprörd någon gång.
Ska en stor stark karl som denne Orvarsson få behandla en liten hjälplös
kvinna som Stina precis hur som helst kanske? Sårande likgiltighet
bittida och sent, och sårande tillmälen om hon någon gång låter en liten
antydning falla om det olämpliga i hans beteende. Och nästan värst av
allt den där högfärden, som kommer en stackars kvinnsperson att känna
sig som om man gick på nåder och borde tacka för att man fick finnas
till: man är väl konstnär gubevars, man har väl sina specialrättigheter
i fråga om dåligt uppförande, är madam inte nöjd, så finns det andra!
Inte bara att han drog sig inom sitt skal av tuber och penslar i
veckotal, till råga på allt var han också stolt över sin konstighet.
Tänk att vara gift med en sån! Då måste jag ju medge – och är glad att
jag gjorde det inför Stina också – att visst har Ragnar sina sidor, fast
ingen skulle tro det, som det att han aldrig kan hålla ordning omkring
sig och att han aldrig torkar fötterna när han kommer in, och att man
får gå och samla ihop piptobak efter honom, att inte tala om en massa
andra ovanor, som det skulle bli för långt att räkna upp här – men nog
är han på det stora hela bättre än den där Kalle Orvarsson.

När Ragnar kom hem, fick han alltihop ordentligt i sig, och eftersom jag
inte hade glömt detaljerna, tror jag att jag var åtskilligt mer
övertygande än han själv hade varit.

– En självisk gorilla, sa jag, han är inte värd en fin liten hustru som
Stina.

– Är inte Kalle? sa Ragnar upprörd, men så tystnade han och tänkte och
behärskade sig.

– Det må vara hur som helst med värdet av den ena och den andra,
fortsatte han sen beslutsamt mellan hopbitna tänder. Vad som är säkert
är att de inte passar ihop, och det är vi som har fått på vår lott att
hjälpa dem isär. Vi får inte stanna vid vaga sympatier eller ord – här
måste handlas.

Det tyckte jag var riktigt storvulet sagt av Ragnar, och ovanligt också,
för han brukar aldrig vilja handla. Men handlas måste det, så mycket var
klart; de närmare detaljerna låg ännu i grums, men vi beslöt sova på
saken och vänta på goda infall under sömnen.

Tänk att vara gift med Karl Orvarsson! tänkte jag omigen med en rysning
av fasa, när Ragnar redan snarkade och jag själv välte över från vänster
till höger och från höger till vänster utan att kunna sova. För resten,
föll det mig plötsligt in – var det nu verkligen så svårt, förutsatt att
man var en verklig, blodfull kvinna och inte en sån där liten bleknos
som Stina? Hade det varit jag, så skulle det sett annorlunda ut. Nå, det
var inte jag, inte ville jag lämna Ragnar, det skulle ingen i hela
världen med lock eller pock eller guld och gröna skogar kunna förmå mig
till, men i alla fall – hade det varit jag, skulle jag säkert ha
lyckats. Inte skulle jag tagit illa upp, när han tidvis helt och hållet
levde för sin konst – tänk vad det är sorgligt få hustrur som förstår en
konstnär på den punkten! Men för min del så beundrar jag en sådan djup
kallelse. Fast jag förstår att det ska vara en undantagsmänniska som
står ut med att se den hos sin man. – Utan att jag alltså på allra
minsta vis var förälskad eller så i Karl Orvarsson, fick jag klart för
mig den natten, att han hade rätt.

På morgonen vaknade jag av att Ragnar pustade och stånkade, och när jag
lyckades få upp ögonen, såg han ut som om han hade varit vaken länge.

– Vet du vad jag har kommit att tänka på? sa han. Jo, att egentligen har
du alldeles rätt. Det är ju faktiskt en skam, att en liten kvinnoblomma
som Stina ska ha råkat i händerna på en grovhuggare som Kalle. Ja, för
all del, inget ont om Kalle, det är en snäll karl och bra tavlor målar
han också, vad jag kan förstå – men inte förstår han sig på hur man ska
behandla en kvinna!

– Haha, sa jag, och nu tror du förstås, att om det hade varit du ...

– Det gör jag visst inte, sa Ragnar med stött röst, och för resten, vad
kan du döma om den saken, du är då inte någon typisk kvinna minsann, och
du tror visst att man ingenting duger till du. Men det säger jag dig,
att hade jag inte fått dig – och du ska inte tro jag tänker överge dig,
Linnea, aldrig på tiden, vem som än försöker gå emellan – men om jag
inte hade fått dig, så nog kunde jag gjort en sån som Stina lycklig
alltid. Kalle begriper sig inte på sånt, du har alldeles rätt, när du
säger han är en självisk gorilla.

– Jo jag kan tro det, sa jag något häpen. Det är förstås för att Stina
är fruntimmer, som du tar hennes parti så där häftigt ...

Men så besinnade jag mig och fortsatte i stället:

– I vilket fall som helst, så är sakens praktiska kärna precis densamma
i dag som i går: de passar inte ihop, och det är vi som måste hjälpa dem
isär. Vi måste handla.

Ragnar såg på mig med en tår i ögonvrån. Jag tror den kom av beundran
för mitt ädelmod, när jag för en gångs skull inte kom med något: ”haha,
vad var det jag sa”. I själva verket skulle han bara vetat, att mitt
offer denna gång var ändå större än så, för det brände på tungan att få
säga emot honom i stället, nu när jag äntligen hade sett rätsidan på
saken. Men vad gör man inte för husfriden – och på så sätt hade jag ju
minst lika väl gjort mig förtjänt av den rörda tåren i ögonvrån.

– Hur länge har de varit gifta egentligen? frågade jag. Ragnar funderade
länge och svarade:

– Två år, tror jag. Högst.

– I alla fall är det inte en dag för tidigt att de skils, helst som de
inte har några barn, sa jag. Vilken av dem är det som sätter sig på
tvären?

– Det är väl hon, sa Ragnar tankfullt. För nog ville Karl slippa undan.
Men hon är alldeles säkert en sån där trofast liten varelse, som ger
hela sitt hjärta en gång och aldrig mer. I det här fallet är det dumt
förstås, men nog får du medge, att det är nåt rörande i det på samma
gång.

– Du har fel, älskling, sa jag. Nog hörde jag på Stina, att hon inget
högre önskade än komma ifrån eländet. Det är han förstås, som hindras av
sin ansvarskänsla. Just den här gången medger jag att det är missriktad
dygd, men annars måste jag säga, att en karl som inte har ansvarskänsla
är ingen riktig karl i mina ögon. Jag hoppas du har det, Ragnar. Karl
Orvarsson har det, det är tydligt.

– Vi får tala med dem, sa Ragnar. Men vem ska tala med vem?

Det var faktiskt en kinkigare fråga än det först kunde tyckas. Det
naturligaste hade varit att Ragnar gick till Karl och jag till Stina och
hetsade upp dem på var sitt håll, tills bägge var mogna för advokaten.
Men nu var ju mina sympatier lika avgjort på Karls sida som Ragnars var
på Stinas, och hur skulle det tagit sig ut om vi gick tvärtom?
Förmodligen som ormen i paradiset.

Till slut kom vi överens om att eftersom jag har lättare för att hyckla,
skulle jag i alla fall gå till Stina, och Ragnar skulle slippa alldeles
– det var orättvist, särskilt som han inte kunde dölja sin lättnad, men
det var väl ändå mest praktiskt. Så gick jag.

Stina tog inte emot mig så hjärtligt som jag hade väntat mig. Det var
moln över solen, som om hon hade lidit av dåligt samvete.

– Jaha, sa jag, när vi hade språkat om vädret i dag, i går, i morgon och
i fjol vid den här tiden. Jag har tänkt mycket på vad vi talade om sist.

– Har du? sa Stina och lät inte riktigt belåten.

– Ja, och jag förstår mer än väl, att du vill och måste skiljas.

– Vill jag det? Måste jag det? sa Stina. Hon lät intresserad på ett
mycket försmädligt sätt, och jag blev het om öronen.

– Men jag förstår också Karl mycket väl, om han inte vill, fortsatte
jag. Det är klart han är olycklig också – kanske minst lika olycklig som
du, kära Stina, fast det kanske låter överdrivet – men han står väl ut
med mer förstås. Och så har han väl det där behovet av att skydda och
värna, jo det har han, Stina, det där som alla riktiga karlar har, och
du kanske inte sätter värde på det nu, men nog borde du göra det ...

– Jag gör det, sa Stina.

– Nehej, jag tror inte du sätter värde på Karl riktigt ...

I samma ögonblick kom jag ihåg varför jag var där, så jag teg.

– Vart vill du komma? sa Stina.

– Jo, som jag sa, jag tycker absolut ni skulle skiljas, sa jag med
övertygelse.

– Skiljas! För att jag inte sätter värde på Karl? Du var mig en snygg
vän du!

– Men snälla Stina! Tänk efter själv allt vad du har berättat för mig!
Sa du inte själv kanske, att du var olycklig med Karl!

– I förrgår ja! Ska du komma och rida på det nu, så här efteråt, när det
redan är förlåtet och glömt, och försöka ställa till tråkigheter mellan
Karl och mig!

I detsamma kom Karl hem. Pustande och bullersamt klev han in från
tamburen, kastade sin stora otäcka slokhatt på matsalsbordet – det
skulle Ragnar aldrig få, men just då tyckte jag direkt om Karl Orvarsson
för han gjorde det – och pustande och bullersamt stegade han in till oss
och bredde ut sin väldiga famn mot Stina, som inte tvekade ett
ögonblick, utan störtade sig mitt i den med dödsförakt. Jag vände mig
bort i äckel och grannlagenhet. Men Stina pekade på mig, så fort
omfamningen var över, blekröd om ögon och näsa nu igen, men den här
gången inte av sorg utan av förargelse.

– Kan du tänka dig en sån vän! sa hon till Karl med skälvande röst. Här
kommer hon och försöker skilja dig och mig, för hon tycker inte jag är
god nog åt dig. Så har hon missförstått mig! Man ska aldrig anförtro sig
åt någon människa, aldrig, aldrig, för det blir bara missförstått och
missbrukat!

– Ett sant ord! mullrade Kalle Orvarssons djupa bas. Jag har också råkat
öppna dörren till mitt hjärta på glänt ett par gånger i mitt liv –
senast till och med för hennes man där – och tror du inte jag varenda
gång fick ångra det bittert! Tror du inte jag har gått och misstänkt det
här hela tiden! Inte för han har sagt något än, men det vet man ju, hur
folk går och tyder och tyder, när de inte begriper något själva. De
kunde låta bli att gå och tyda andras angelägenheter, tycker jag. Dem
sköter man bäst själv. Hälsa maken det från mig!

Arm i arm stod de borta vid fönstret, beredda att trotsa en värld. Själv
var jag mållös. Hade jag trängt mig på dem, hade jag missbrukat deras
förtroende?

– Om inte fru Larsén hittar till utgången, så ska jag kanske visa var
den finns, föreslog Karl Orvarsson med en sarkastisk blick, och Stina
kunde inte kväva ett litet skratt av triumf över ovännens förödmjukelse.

Men jag hittade själv, och i förstun lovade jag mig att aldrig mer ta
andras äktenskapliga trätor på allvar, nej, inte förrän de tigger på
sina bara knän. Och har de kommit så långt, så hittar de kanske till
advokaten själva.

Så gick det till, när vi blev ovänner med Orvarssons.

IV

AGNETAS HEMLIGHET

Hela skaran av ungdomar hade varit och klätt kyrkan, både de som själva
skulle gå fram och deras syskon, kusiner och vänner. De hade lövat, de
hade klätt altaret med hög blekröd gladiolus och luftiga luktärter, och
när solen föll in genom de pärlemorskiftande rutorna och träffade den
gamla mattförgyllda snidade altartavlan och kom blombladen att lysa upp
som av ett inre sken, stod de allesammans tysta, gripna av ljuset och
stillheten inom den lilla landskyrkans vita väggar. Strålande nöjd vände
sig stora syster Gerd om för att se efter Agneta, som skulle få gå fram
i all denna sommarprakt. Men Agneta var inte där, och Gerds uttryck
slocknade långsamt. Vad hon var konstig, Agneta. Aldrig hade hon varit
så konstig som nu på sista tiden. Man kunde trott att hon var en gammal
gumma och inte en ung människa. Inte ens detta, inte ens solljuset över
löv och blommor i den gamla kyrkan kunde alltså hänföra henne och göra
henne lik de andra. En sekund gled en skugga av harm över de drömmande
mörka ögonen, men bara en sekund – sedan tappade hon bort sig igen i
allt det vackra, i högtidligheten och väntansstämningen. Allt detta var
just något för en fantastisk själ som Gerd.

Men Agneta satt ute på kyrkogården och lät vinden blåsa genom sitt ljusa
hår.

Där fanns ett nyare område med grav vid grav i ordentliga rader och mer
eller mindre påkostade stenar, men så fanns det också en äldre del, där
en sammanhängande gräsvall täckte de sjunkande kullarna och ingen längre
kunde läsa inskrifterna på de enkla träkorsen, alla lika. Här, bland de
namnlösa, satt hon. Och ändå kunde hon alldeles säkert veta, att var
hennes föräldrar än fanns, bland de döda eller de levande – här låg de i
alla fall inte, här hade ingen spade rört jorden på hundrafemti år allra
minst.

Men hon kände sig hemma bland de namnlösa. Hon var som de, vem visste
något om henne! Hon visste ju inte ens själv vem hon var. För alla de
gånger hon hade strövat hit ut och suttit som bland släkt och vänner! De
hade viskat till henne, alla de glömda:

”Nej nej, sörj nu inte över det där. Du är olik dem – än sen? Du hör ju
inte till dem. Du hör till oss, till de slitna, de sträva och
strävsamma. Du ska vara som du är, så får vi glädje av dig. Du behöver
inte vara som Gerd.”

Så hade hon suttit här i ljumma sommarskymningar och vankat här i grått
snöslask och fått mod och självförtröstan igen. Hon visste ju, att där
fanns en stor stor skara av människor, ett folk av levande och döda, som
väntade på henne. Gerds alla fullkomligheter, hennes fina skolbetyg,
hennes goda huvud, hennes många uppvaktande kavaljerer hade aldrig
riktigt kunnat väcka hennes avund. Gerd hade sin värld, hon hade de
sina, och Agneta hade också de sina. För deras skull var det bättre att
hon var som hon var, stark och fortfärdig, duktig i köket och påpasslig
i allt som var praktiskt. Hon behövde inte skämmas, hennes egna skulle
inte skämmas för henne.

Ända sedan den dagen för tre år sedan hade de funnits till för henne,
levande och verkliga, hennes riktiga föräldrar, och ändå hade ingen
talat om dem, ingen. Ibland hade hon nästan glömt bort dem för det hon
såg runtomkring sig, men aldrig länge. Rätt som det var växte där som en
ensamhet omkring henne, och i den ensamheten fanns de.

Alldeles säkert var de fattiga. Annars lämnar man väl inte bort sitt
eget barn till främmande människor. Kanske det var annat också, kanske
hon bara hade en mor, som aldrig varit gift och inte sett sig någon
annan råd än ett sådant förtvivlat steg. Agneta själv skulle nog aldrig
kunnat lämna bort sitt barn, hon skulle alltid velat ha det hos sig –
men när hennes mor hade gjort det, så var det säkert med stor
övervinnelse, mer för barnets skull än för sin egen. Ibland kom det små
gummor och sålde något eller tiggde vid dörren, med tandlös mun och
kutig rygg. Då var Agneta alltid till hands och satt där medan de fick
sin kaffetår och frågade ut dem och följde dem med ögonen när de gick.
Var det inte hennes riktiga mor, kunde det åtminstone vara mormor.

Om hon bara inte hade haft sina fosterföräldrar också, dem som hon
kallade mor och far och som ännu inte hade sagt något om hemligheten.

Ofta hade hon försökt föreställa sig hur det skulle vara, när de
berättade alltihop. Det skulle säkert ske vid konfirmationen, det hade
Gerd sagt den där gången. Sådant talas alltid om vid konfirmationen,
sade hon, det är nog inte lag på det precis, men det är brukligt. Så då
skulle de berätta det, och hon skulle nog inte kunna stanna kvar länge
hemma efter det – ja, hon sa hemma av gammal vana, men hon menade hos
fosterföräldrarna. Hon skulle gå ifrån dem till sina riktiga föräldrar.
Och hon hade tänkt sig vad hon skulle säga: ”Ni har varit alldeles för
snälla mot mig, jag kan aldrig glömma er, jag tycker det är förfärligt
svårt att gå härifrån, men jag tror nog att mina riktiga föräldrar har
det mycket sämre än jag. Då förstår ni väl att jag inte kan stanna här
och ha det så bra.” Sen skulle hon lämna allting ifrån sig utom det
allra nödvändigaste, en omgång kläder och nattlinne och tandborste och
sånt där, som hon ju ändå måste ha, och sen skulle hon gå. De skulle
vinka från fönstret, det trodde hon nog att de skulle göra, och hon
skulle vinka tillbaka så länge hon såg dem.

Så hade hon tänkt sig det först. Allteftersom åren gick, blev hon
osäkrare i detaljerna. Det kunde ju vara långa resor och dyra biljetter
och allt möjligt, och för resten var ju inte ens tandborsten riktigt
hennes egen, egentligen. Hade hon varit Gerd, ja då! Då kunde hon ha
skrivit långa vackra uppsatser om hela resan och berättat allt så
levande att man grät då man läste det. Nu var hon bara Agneta och kunde
inte ens riktigt föreställa sig hur allt skulle gå till, ännu mindre
skriva om det.

Men hade hon varit Gerd, så skulle hon också ha glömt bort alltsammans
efter en dag eller två. Då skulle hon ha skrivit sin rörande historia
och sedan skrivit en annan lika vacker och sedan kommit på helt andra
tankar och gjort upp nya planer för framtiden utan att det någonsin
blivit annat än planer. Så var det aldrig för Agneta. Ord och drömmar
och planer var inte hennes starka sida, men hade hon fått en tanke i
huvudet, så satt den där, och sedan sög den till sig mer av hennes vilja
och arbete än någon kunde ana, som bara iakttog hennes tysta strävsamma
vardag.

Det var en enda scen i hela den där reshistorien som blev levande och
påtaglig för henne. Det var när hon stod där borta, i sitt riktiga hem,
som hon inte visste något om, framför sina riktiga föräldrar, som hon
inte kände, och sa: ”Här är jag nu! Jag förstår hur svårt det var för er
den gången ni lämnade bort mig. Jag förstår att ni ville mitt bästa. Och
nu är jag här och vill hjälpa er om jag får.” – Vad hon såg framför sig
var inte riktigt klart, det kunde växla från gång till gång. Än var det
på landet, en fattig statarstuga kanske, där det en gång hade varit
fullt med barn, så fullt att det inte funnits plats för henne, men där
det nu blivit tomt och väl behövdes en handräckning. Än var det ett
litet kvavt stadsrum, där en ensam kvinna satt böjd över symaskinen. Än
skymtade till och med det som var värre än bara fattigdom, glimtar av
förfall och förnedring, men det skymtade bara, hon hade inte
tillräckligt stark fantasi för att trolla fram vad hon aldrig hade sett.
Överhuvudtaget blev alla hennes frågande bilder lite dimmiga, liksom ett
sammandrag, en replik som hon hade att svara på. För det var bara en
sak, som alltid var densamma: hennes villighet att fatta fäste där hon
hörde hemma och göra det bästa av vad det sen var. Och alltid var det en
övervinnelse, alltid ryggade hon tillbaka i dörren, men alltid tvang hon
sig igenom och sade sitt: Ja nu är jag här. Det fanns stunder, då hon
sade det glatt och förtröstansfullt; det fanns andra, då det kom
sammanbitet och resignerat. Men aldrig vände hon sig om och sökte nåd
och undflykt.

I tre år hade sådana tankar bildat bakgrunden till hennes arbete och
hennes framtidsdrömmar. Det var ett allvarligt öde hon förberedde sig
till. Men att den stora dagen nu hade kommit henne så nära inpå livet –
det var förfärligt. Det var värre än hon någonsin kunde drömt om.

Nu kom ungdomarna ut ur kyrkan, främst Gerd, som redan hade glömt sin
besvikelse och åter strålade på sitt vackra varma sätt, och Agneta reste
sig och slöt sig till skaran, ensam tyst bland alla de glada. Och ändå
skulle hon så gärna velat säga något, något mycket vackert och rart, för
att visa Gerd hur hon höll av henne. Där hon såg henne strax framför
sig, försökte hon föreställa sig, hur det skulle bli att inte längre se
henne och höra henne, och genast snörde det ihop sig i halsen, så att
hon redan därför inte skulle kunnat säga något, även om hon inte alltid
varit så blyg för att visa sina känslor.

De gick förbi den låglänta ängen, där dimman brukade stiga om kvällarna.
Nu låg den i het middagssol med alla sina vajande strån och ängssyror.
Där ute bland tuvorna hade det varit, en likadan sommardag, som Gerd
hade talat om hemligheten. Tre år sedan – och de hade aldrig nämnt det
mer. Ännu kunde hon minnas alldeles tydligt, hur allt det blå över dem
plötsligt hade verkat gammalt och urblekt och hur grässtråna hade blivit
likgiltiga döda ting i stället för lekfullt liv.

– Vet du verkligen inte det, att du är fosterbarn? hade Gerd sagt. Jo,
men du har väl lagt märke till att du inte är lik varken far eller mor?
Ja, visst berättar de historier från när du var nyfödd, men det är ju
för att inte göra dig ledsen, begriper du väl. Hur jag vet det? Mjaa –
lovar du att tiga då?

Självklart gjorde hon det.

– Jo det talade tant Anna om, tant Anna som är död nu. Men far och mor
får inte veta, att du eller jag vet det. Talar du om det, då har du
svikit mitt förtroende, då vågar jag aldrig lita på dig mer. Men de
säger det säkert när du konfirmeras ...

Och fastän himlen hade mist sin färg och gräset sitt liv, så måste hon
säga sig, att nog hade hon väl anat det där redan förut. Hade hon inte
alltid trott, att hon var en bortbyting? Tårarna steg henne i ögonen,
men alltsammans var så självklart, att hon inte svarade ett ord. Men
alltifrån den stunden hade hon sett med särskilda ögon på Gerd – Gerd,
som hade givit henne ett sådant förtroende och också hade rätt, då hon
vågade lita på henne.

Nu skulle hon bra gärna velat påminna henne om den där dagen, då den
stora hemligheten uttalades. Men mitt bland ungdomarna lät det sig inte
göra – för resten var hon inte säker på att hon orkat säga något ens om
de varit ensamma. Det gjorde så ont att tänka på det just nu. I morgon
skulle ju alltsammans hända.

Gerd, som nog en liten smula hade gått och trott, att Agnetas oro och
dysterhet var rädsla för det sista högtidliga förhöret – som ju inte var
ett dugg farligt, men Agneta trodde ju alltid själv att hon var så dum –
blev besviken en gång till, då systern inte verkade det minsta gladare
på kvällen, när förhöret var över. Vad gick det åt den förståndiga
människan, ingenting brukade kunna få ur jämvikten?

Grubblade hon över andliga ting? Av erfarenhet visste Gerd, att den
gamle livlige kyrkoherden aldrig understödde sådant. Han talade till
sina konfirmander som till unga hoppfulla stridsmän för en god sak och
skrämde aldrig någon. Men Agneta bar på något, det märktes.

Ännu tydligare märktes det dagen därpå. Hela familjen gick till kyrkan i
sol och blåst, Agneta i sin vita klänning, och på vägarna såg man från
alla håll de andra ungdomarna komma med sina familjer. Allvarliga var de
alla, och allvarliga brukar och ska nattvardsbarn ju vara – men Agneta
var inte bara allvarlig. Där låg en oro över hela hennes väsen, som
verkade skrämmande, och allra mest skrämmande hos den lugna Agneta. Gerd
smög sig fram till hennes sida och tryckte uppmuntrande hennes hand, men
hon vände sig mot henne med en jagad blick, nästan förfärad, och systern
drog sig rådvill tillbaka.

Många av flickorna grät vid altarringen, men inte Agneta. Blek och stel
skred hon mot utgången, då allt var slut. Det var som om hon höll på att
stiga ut i en ny värld, inte bara de vuxnas värld, som de ju ändå alla
kände till lite smått, utan en annan okänd, en hård och ytterligt
krävande, där hela hennes viljekraft fordrades – och gavs.

Med rynkade ögonbryn och en smula frågande blickar tog hon emot det
armbandsur hennes föräldrar räckte henne, som om hon undrat över en så
lönlös komedi, och hela hemvägen var hennes läppar så plågsamt hårt
slutna, att alla kände sig nedstämda bara de såg på henne.

Men den kvällen löste sig hennes kramp.

Flickorna hade var sitt lilla krypin i övre våningen av huset, och
mellan deras rum var hallen. Både Gerd och Agneta hade redan gått och
lagt sig, men ingen av dem hade somnat ännu, så att de tydligt hörde,
hur modern kom uppför trappan och gick i linneskåpet. Då kom det
halvkvävt inifrån Agnetas rum:

– Mor!

Hon lade ner vad hon hade för händer och skyndade in. Agneta satt lång
och ljus och rak i sin säng och knäppte ihop händerna så knogarna
vitnade.

– Varför säger du ingenting? frågade hon hotfullt. Varför talar du inte
om det för mig?

– Vilket, Agneta? Vad är det jag ska tala om för dig?

– Att jag är fosterbarn! skrek flickan högt och förtvivlat. Varför har
du inte talat om det för mig! Säg det nu, för jag kan inte vänta på det
här sättet! Det är bättre att ha det sagt!

Modern satte sig handfallen vid hennes säng och grep hennes händer. I
dörren stod Gerd med vitt uppspärrade ögon. Hon hade blivit skrämd av
ropet och sprungit upp ur sängen.

– Men kära Agneta lilla, du är visst inget fosterbarn, det vet nog jag
bäst, som har fött dig till världen – och det var ingen barnlek, det är
allt vad jag har att tala om ...

– Men Gerd har sagt det – Gerd har ju sagt det! Tant Anna hade ju sagt
det till Gerd! ropade Agneta åter, glömsk av det förräderi hon begick,
det stora sveket hon hittills aktat sig för. Strax därpå stod det klart
för henne vad hon gjort, hon stelnade av skam och skräck och såg på
systern, som om hon väntat få se henne råka i raseri. Men Gerd var bara
en bild av oförställd häpnad.

– Har jag sagt det? viskade hon.

Att hon nändes förneka det gjorde Agneta hård igen.

– Det har du visst det, minns du kanske inte det – på ängen – för tre år
sen – du skar dig i handen på ett grässtrå – – –

– Ja, det minns jag, sade Gerd hastigt. Och medan en allt mörkare rodnad
började stiga upp över hennes ansikte tillade hon lågt: Det andra minns
jag inte – men det kan vara sant ändå – jag lekte ibland för mig själv
att du var fosterbarn och bara jag var riktigt barn ...

– Du skulle kommit till mig och frågat, sade mor. Hade vi haft ett
fosterbarn, så kan du vara säker på att vi skulle talat om det från
början för henne, så det aldrig behövde komma som en överraskning.

Agneta slog krampaktigt armarna kring modern och brast i störtgråt. Det
lättade så skönt.

Alltsammans var fel. Hon hörde att de talade sanning. Hon hörde ihop med
dem, hon slapp skiljas från mor och far och Gerd. De sista dagarna hade
tanken blivit allt svårare och svårare att uthärda för henne, men först
nu, då hon förstod att hon slapp, visste hon riktigt i grund och botten
hur fullkomligt outhärdligt det skulle ha varit. Hon grät och grät som
om hon på en gång ville gråta ut tre års spänning, hela tiden med
armarna om modern, medan Gerd, som smugit sig tillbaka i sin säng, låg
och lyssnade och skamset undrade över vad hon tycktes ha gjort sin
syster.

Men många år senare, då Agneta var gammal och stadig och satt som husmor
på ett ålderdomshem långt ute i bygderna, hände det sig att hon hade
ledigt och var hemma och hälsade på. Då gick också hon och Gerd vägen
förbi den lilla vita kyrkan och blev stående för att titta in över den
låga muren, medan Gerds båda små pojkar sprang efter en stor fjäril vid
dikesrenen. Där inne lutade de gamla träkorsen, alla lika, med sina
oläsliga inskrifter, och gräsvallen låg jämn och tät över de sjunkande
kullarna.

Agneta smålog plötsligt.

– Kommer du ihåg den där historien om att jag skulle vara fosterbarn?
frågade hon. Att man ändå var så barnslig vid femton år ...

– Usch ja, visst kommer jag ihåg den, svarade Gerd, tydligt skamsen
alltjämt. Å Agneta, jag måste ha gjort dig mycket ont med den historien
...

Agneta skakade på huvudet och fortsatte att småle.

– Var inte ledsen för det, du Gerd, sade hon. Det är bra som det är. Då
såg jag visst bara ena sidan av saken. Jag såg, att jag hade hållit på
att mista alla er som jag hörde ihop med. Men nu förstår jag, att du gav
mig en ny släkt också. De släppte mig aldrig, förstår du.

Gerd besvarade osäkert hennes småleende. Hon förstod inte riktigt vad
Agneta menade. Men just då kom pojkarna springande och berättade att de
hade sett en sork, och sedan glömde hon att fråga.

LILLEBROR

Tre ungdomar gick till tåget en vacker dag i slutet av augusti.

Medelpunkten i sällskapet – och hon visste det – var en smal, storögd
flicka med rakt, mycket blont kortklippt hår. Det var inte utan att man
kom att tänka på ett rådjur, när man såg henne. De stora ögonen hade ett
uttryck av spänd väntan, och i rörelserna låg också en snabb oro, som om
hon lyssnade och höll sig beredd.

Erik, den långe, brede och trygge pojken bredvid henne, märkte nog att
Cissi var tankspridd, men fann det rätt naturligt. För en ung flicka
måste det ju vara ganska spännande att lämna sin lilla hemstad, där man
vuxit upp och samlat sig vänner och bekanta, för att resa in till
residensstaden och gå på lyceum. Själv skulle han väl knappast låtit
oroa sig av något sådant. Dels var han man, om än blott på
gymnasiststadiet, dels var hans temperament ungefär lika oemottagligt
för sjögång och virvlar som en filbunke. Att Cissi reste, var ett
bedrövligt faktum, men hon kom ju igen. Han konverserade alltså ostört
vidare, och Cissi svarade, om också med halvt frånvarande röst.

Den tredje i sällskapet gick inte på Cissis andra sida; flickan likaväl
som han själv kände på sig att det skulle fallit sig naturligast och
passat bäst, men han kom sig inte för. I stället gick han på andra sidan
om brodern, mindre på grund av oskiljaktig vänskap än för att hålla sig
i skymundan. När Cissi böjde sig fram, såg hon en skymt av Bertils
ljusare hårrufs bakom Eriks mörkbruna. Ja, i rak linje – Bertil, som
alltid hade varit så liten och spinkig, alltid hade blivit hunsad och
snäst och behandlad som småbarn, han hade nu vuxit i kapp den stadige
Erik, utan att vare sig han själv eller någon annan lagt märke till
saken. Först nu i detta ögonblick fattade Cissi det förvånande faktum,
att lillebror var lika lång som storebror. En dunkel, bitter smärta steg
upp inom henne, oro utan grund, medlidande utan orsak, och hon kunde
inte förklara varför världen syntes henne så tung denna vackra
eftermiddag.

Den här sista promenaden hade de gjort tillsammans för att säga farväl
till sitt glada kamratskap alltsedan barndomen. Nå, så tragiskt var inte
det precis, resan var inte lång, hon kunde komma hem över en söndag då
och då. För övrigt hörde inte Cissi till dem som såg sig tillbaka – hon
längtade efter framtiden som fågelungen efter att flyga. I alla fall var
det något som drog ihop sig inom henne.

De äldre skulle möta på stationen, men ännu var det god tid, så
naturligtvis tog de vägen utmed ån, genom lönnallén. Bertil, som knappt
sagt något på hela tiden, började med ens vissla och drog några
lönnfrukter från träden. Näsor! Han satte en på sig, så som de alltid
brukade göra som barn, en till, den ville inte sitta, jo nu gick det,
alltjämt visslande vandrade han vidare med två gröna näsor fästa på sin
egen.

Erik lade knappt märke till det. Ingenting kunde vara naturligare än att
Bertil sysslade med barnsligheter, som han själv för länge sen hade
vuxit ifrån. Men Cissi, redan förut i beklämd stämning, måste vända sig
bort för att inte se eländet. Hon ville det inte! Han var nästan lika
lång nu som Erik. Varför var han inte som han?

– Det är ju löjligt, snälla Cissi, att du som är dam ska gå och bära din
kappa! Nu när vi kommer till station och alla människor står där och
stirrar kan du väl åtminstone låta mig få bära den! sade Erik, en smula
överlägset, som man måste tala till en småstadsflicka, när hon visar sig
sakna de enklaste begrepp om vad som är passande. Men Cissi smålog
kyligt och ryckte på axlarna. Det överlägset konventionella hos Erik
behagade henne inte. Samtidigt retade det henne, ologiskt nog, att
Bertil aldrig ens gjorde ringaste försök att vara ridderlig. Han tog det
som en självklar sak, att han måste stå utanför.

Så kom de då till stationen, och där stod pojkarnas mamma och pappa, och
Cissis mamma, som skulle följa med henne och installera henne där borta,
och allt var polletterat och klart, och tåget brusade in. Och så
vinkades det, och så for Cissi vidare mot framtiden, inkrupen i hörnet
vid kupéfönstret och med mamma mitt emot sig, onekligen en lugnande syn.

Hela tiden plågades hon likafullt av den där bittra känslan. Till slut
kom hon den så nära, att hon kunde tänka: ”Jag är ond på Bertil, riktigt
ond, men han kan ju inte rå för det. Vad det var han inte kunde rå för,
visste hon inte riktigt, det var inte det att han inte ville bära hennes
kappa, inte heller att han hade satt på sig lönnäsorna, fast usch då,
och allra minst kunde det vara att han var lika lång som Erik och hade
sådana lustiga långa mörka ögonfransar ... Men det var alltsammans en
röra, på något sätt. Det var att han ändå var lillebror, och hon ville
inte att han skulle vara det.

När modern hade rest på kvällen och Cissi skulle gå och lägga sig på
sitt nya rum på inackorderingsstället, satt hon länge framför spegeln
med rynkade ögonbryn. Hon såg knappast på sin bild i glaset, men hon
tyckte hon behövde någon att prata för. Och bland annat som hon
meddelade sig själv var också en hel del om Bertil.

– Det kan inte vara roligt att vara lillebror, sade hon. För pojkar
slåss ju bara, och den som är svagare är inte mycket värd. Och Bertil,
som var en sådan liten stackare, det minns jag nog. Jag tror jag
skrattade åt honom jag med. Jo, det minns jag nog, jag skrattade och var
stygg mot honom. Undras om han kommer ihåg det än? Kanske han är rädd
för mig? Men han får inte vara rädd för mig.

Sen kröp hon i säng och drömde om något helt annat, något som hon inte
ens kunde påminna sig, när hon vaknade.

Veckorna hade gått och blivit till månader, månaderna hade blivit till
terminer. Rätt som det var, märkte man att det var vår. Och snart satt
Cissi på tåget igen för att fara hem över sommaren.

– Nu blir det väl roligt att träffa pojkarna Dysing igen? sade modern
redan vid första middagen. Ja, det skulle bli roligt. Under terminerna
hade hon då och då varit hemma, men bara över en söndag, och då hade
inte tiden räckt till för att träffa dem. Och över jul hade mamma och
hon varit bortresta till släktingar.

Under tiden hade nu Erik tagit studenten. Hon hade nog tänkt på honom
och tyckt det var tråkigt att inte få ta emot honom, särskilt som hon
visste hur festlig en studentexamen var där hemma, där läroverket var en
så viktig medelpunkt i stadens liv.

– Han fick visst bra betyg, sade modern, och vad jag kan förstå var han
mycket belåten med dem.

Cissi gick till Dysings och träffade den lugne Erik, som gick omkring i
sin nya härlighet och förklarade, att alltihop varit en lek. Bertil
kastade långa blickar efter den vita mössan, han hade ännu två år kvar,
stackare. Dagen därpå skulle han ha sin sedvanliga årsexamen med ty
åtföljande uppflyttning i tredje ringen – det behövde han då åtminstone
inte vara rädd för.

Jag håller mig väl i närheten vid passande tid, så jag stöter ihop med
honom, så kan vi gå på kondis ihop, tänkte Cissi, väl vetande att endast
småpojkarna tålde åhörare vid årsexamen. Hon hade plötsligt fått en
känsla av att hon måste ta hand om Bertil på något sätt, nu eller
aldrig. Det gick inte an att han var rädd för henne.

Avslutningen var över, betygen utdelade. Som det var förbjudet att öppna
betygen i klassrummet, skyndade alla ut på gatan för att göra det där.
Bertil stirrade. Ett grant AB lyste emot honom, där han minst av allt
förtjänat det: i historia. Vad menades med det? Ett misstag? Bäst att
visa att man begrep det, innan lärarna själva upptäckte det och gjorde
sig lustiga över hans godtrogenhet och fåfänga ...

Han vände och sprang flämtande uppför trapporna, in i klassrummet, och
mycket riktigt, där stod ännu klassföreståndaren, som också var hans
historielärare.

– Le-ektorn, stammade Bertil, varför har jag fått så högt betyg i
historia?

Den lille spenslige läraren tittade på honom med ett underligt
småleende. Överhuvudtaget var han känd som en konstig kurre, kvick, men
oberäknelig, tidvis den muntraste bland sällskapsbröder, tidvis upp över
öronen försjunken i vetenskap borta i sin välstädade ungkarlslya i
utkanten av staden. Då han nu med en ytterst elegant handrörelse tog
emot Bertils betyg, vittnade hans leende om den karaktärsbrist, som de
andra lärarna avskydde som pesten hos sin kollega, därför att den
utgjorde en förolämpning mot det absoluta i deras livsuppgift: en
obotlig oförmåga att ta skolan riktigt på allvar. Å, vad vi leker, sade
lektor Törnros’ leende – men varför skulle vi inte roa oss som vi kan
och får?

Ett ögonblick gled hans blick över pojkens ansikte liksom för att där
söka ett svar, sedan såg han suckande upp mot ett litet vitt vårmoln,
som höll på att smälta på himlen utanför, och svarade med fullkomligt
allvar:

– Jag förmodar det är för jag tyckte jag gav din bror orättvist lågt
betyg i studenten.

Bertil ryckte till och blev blodröd. Vad som helst hade han väntat sig,
men inte det. Ett misstag, som skulle skrapas bort igen, gärna det, till
och med en förklaring att han ändå var värd AB, varför inte

– men detta! Av Eriks överflödande förtjänst! Och då lektorn gav honom
betyget tillbaka utan att ha gjort min av att ändra det, enkelt och
naturligt, som om den lilla struntsaken nu var avklarad, bet Bertil ihop
tänderna så hårt, att det gnisslade. I ett ögonblick störtade en skur av
minnen över honom – varför skaffade vi oss den där lipsillen mamma –
usch ska Bertil med också, det dibarnet – och Erik, som alldeles
självfallet tar för sig alla de bästa barkbitarna till båtar – och Erik,
som föraktfullt berättar för de andra, hur feg Bertil är när det är
mörkt – Erik, som alla beundrar, och Bertil i hans kölvatten lydig,
undergiven, levande av smulorna från storebrors bord – – – Och värst,
värst, outhärdliga alla de förolämpningar han fått smälta i Cissis
närvaro – – – Och så detta sista, denna oförskämda välgärning, som
äntligen kom bägaren att flöda över!

Han hade aldrig vetat förr, hur stark han var. Det formligen knakade i
alla muskler, av styrka och bärsärkaraseri. Han såg inte längre den
lille lektorn, han vände på klacken med betyget i handen och rusade ut,
hem, för att hämnas år av smälek och förtryck.

Cissi såg honom rusa förbi. Då hon förstod att han inte märkte henne,
tänkte hon springa fram och ropa, men hejdade sig vid tanken på hans
bleka ansikte och sammanbitna mun. Något måste vara i görningen.
Långsamt följde hon efter, ända fram till trädgårdsgatan, där familjen
Dysing bodde, men vågade inte gå in genom grinden, av fruktan att
olägligen komma intrillande i någon viktig uppgörelse eller någon
ömtålig familjescen. – En halvtimme och mer gick hon fram och tillbaka
utanför på gatan, men insåg småningom det dåraktiga i sitt företag.
Huset hade inte bara en ingång från gatan, utan också en dörr på
baksidan, där man lätt kunde försvinna ibland de obebyggda tomterna på
andra sidan kullen. Bertil var kanske borta för länge sen. Så uppgav hon
sin väntan och gick hem.

Dagen därpå fick hon av en händelse syn på de båda bröderna, medan hon
var ute för att göra några inköp. De kom pratande och skrattande borta
på tvärgatan, och utan att de märkte henne, stannade hon och såg efter
dem. Det slog henne, att där fanns något nytt i deras sätt – ett nytt
kamratskap, ett närmare sammanhang än vad som funnits förr. En klyfta
tycktes ha blivit igenfylld, en överlägsenhetens och underlägsenhetens
klyfta. Den gamla bittra smärtan från i höstas vaknade plötsligt till
liv igen, men mindre bitter, mindre hopplös, blandad med en ny väntans
värme.

Tycker jag om Bertil? frågade hon sig tyst och petade på det solbelysta
vita murbruket i husväggen utan att veta det. Ja du store tid vad jag
tycker om honom, svarade hon lika tyst och bredde ut sin hand över den
skrovliga ytan.

Hon skulle velat gå och söka upp honom, men kunde inte förmå sig till
det. I stället satt hon hemma och väntade att det skulle ringa på
dörrklockan, och Bertil skulle stå där ensam. Ännu hade det visserligen
aldrig hänt, att Bertil kommit ensam, utan Erik, men nu skulle det
hända. Hon hade liksom en underlig aning om att nu först kunde det
hända.

Och hon behövde inte vänta länge. Efter att brevbäraren, tant Emma, två
tiggare och en försäljare av säkerhetsnålar i tur och ordning blivit
mottagna av en ung flicka med besvikna rådjursögon, stod hon äntligen
öga mot öga med en stor, ljus, frimodig Bertil, samme Bertil som förr
och ändå inte riktigt densamme.

– Ska vi gå ut och gå? frågade han – alldeles som Erik brukade säga, när
bröderna infann sig tillsammans. Så gick de ner under lönnarna, utmed
ån, bortåt slussarna, och pratade mycket.

Men när de stod och såg ner i det grönvita lilla fallet, vände Bertil
sig hastigt emot henne.

– Vet du av att jag har klått upp Erik nu? frågade han, strålande över
hela ansiktet. Grundligt! Det har jag aldrig gjort förr.

Hon såg på honom tillbaka, lika strålande.

Vad han är barnslig, tänkte hon, och ändå har han blivit vuxen sen dess.
Hur kan jag tycka han har blivit man, när han ändå är så barnslig?

Och den unga kvinnan log mot den unge mannen, som slagit ihjäl sin
barndom, och en ung sol lyste över en ung jord.

HEMLIGT VÄRDE

Långsamt, långsamt gick Astrid Jönsson hem från skolan, alldeles ensam.
Hon hade dröjt sig kvar så länge med avsikt för att slippa få sällskap
med alla de andra barnen. I dag ville hon gå ensam hem. För det var en
underlig dag.

Luften svettades vantrevnad, disig och tung hängde den över tak och
fabriksskorstenar. De ruckliga husen utdunstade vantrevnad,
trappuppgångarna spydde ut sin samlade ånga av fläskos, sillos, mögel,
katt och de olika familjedofterna. Hon gick sin väg fram mellan
halvförfallna, avskavda gistna träkåkar, illa byggda från början och
illa medfarna av åren, och här och där förbi någon enstaka hög
stadskasern med söndrig rappning. Utmed vanskötta leriga
trädgårdslappar, utmed trasiga staket, där då och då en rostig taggtråd
löpte längs krönet. Mot katter, sade husägarna. Men katterna gick i alla
fall genom hålen i staketet. Astrid skulle aldrig kommit på den tanken
att fråga sig, vad det egentligen fanns där innanför, som behövde
skyddas. Instinktivt, utan att klä sina tankar i medvetna begrepp,
förnam hon den rostiga taggtråden som det riktiga uttrycket för en
stämning, som låg tät som tjocka över hela denna gyttring av fattiga
förstadshus, över hela denna gyttring av plågade och glädjelösa
existenser, där oginhet och illvilja passade på att visa tänderna så
fort de fick tillfälle, också där det inte behövdes, bara för att få
utlopp åt länge hopad olust.

Men i dag bet ingenting av omvärldens vantrevnad på den lilla flickan,
där hon vankade den leriga vägen fram. För det här var en underlig dag.

Hon skulle bli julängel, med silverstjärna i håret.

Ett mäktigt väsen, som stiger ner genom himlarna för att trösta och göra
människor lyckliga. Ett väsen av klarhet och ljus, sådant som man aldrig
får se i Ögesta, bara på julkort och vackra bokmärken och andra
uppenbarelser av den eviga skönheten. En lätt stråle, utan tyngd, en som
ingen grälar på, en som inte själv har några bekymmer, men kan lätta
andras.

En silverstjärna över håret är tecknet på hennes höga värdighet och
makt. När man ser den, tänker man: ”Nej men det är ju en ängel ... ” Och
då vet man att allt blir bra. Just när det är som värst så får man syn
på den där stjärnan, först ser det ut som om det var ett stjärnfall, en
av himlens många stjärnor, som har gjort sig lös från de andra, sedan
märker man att den kommer allt närmre och närmre och blir allt större
och större – till slut är den så stor, att man nästan vill hålla för
ögonen, men då ser man, att den sitter i håret på en ängel. Och då
förstår man, att nu är allt det sorgliga slut, allt det som har varit
hittills, nu har ängeln kommit, äntligen.

Hon skulle vara julängel i ett sångspel, som skulle uppföras framemot
jul.

Att fröken Dahl hade utvalt henne, just henne bland alla de andra, det
var det stora undret. Hon tog emot det så som man måste ta emot ett
under, ödmjuk och full av bävan, utan att ställa några fåfänga frågor.
Det var bara så. Hon var utvald. Och utvald kände hon sig sannerligen,
där hon trampade vägen utan att märka den, med ett skimmer från den
stora silverstjärnan över sitt lilla bleka ansikte.

Hon skulle böja sig över de insomnade små barnen och säga: ”Kära små
barn ... ” Längre kom hon inte ihåg, inte precis de riktiga orden, bara
att hon skulle trösta dem och lova dem allt gott. Med en mjuk rörelse
böjde hon sig över ett svartnat kardborrstånd vid vägkanten och sade
blygt och lågt, men med hela den ömhet som en kärlekstörstande åttaåring
är mäktig:

”Kära små barn, var nu inte rädda längre, det ska bli så bra ska ni få
se ... ”

Förskräckt kom hon ihåg var hon befann sig och såg sig om för att
upptäcka, om någon hade lagt märke till henne. Nej, där fanns ingen. Om
inte någon tittade ut genom fönstret där i Svenssons villa. Å det vore
hemskt ... Hon rodnade och fortsatte sin väg halvspringande och med
sänkt huvud.

Ingen skulle få veta detta, inte där hemma. Kamraterna kanske
skvallrade, men hon hoppades att de inte skulle göra det, för resten
hade de kanske glömt alltihop redan. Hon bar på en hemlig värdighet, och
de där hemma fick inte göra narr av den. Just att den var hemlig gjorde
den ännu större. Det var som om hon när som helst då det behövdes kunde
tagit fram sin glänsande änglastjärna och framträtt som den hon
egentligen var, fast ingen visste det, framträtt som det höga sändebudet
med makt att lyfta bort alla sorger. Så underligt: hade de där hemma
vetat om det, då skulle alltihop bara varit lek. Och hade bara hon själv
vetat om det, skulle det också ha varit lek. Men nu fanns det en till,
som delade hennes hemlighet, en som inte hörde till dem där hemma: hon
som hade utvalt henne, fröken Dahl. Och därför var det i alla fall
allvar.

Med förvirrade ögon och klappande hjärta sprang hon uppför den knarrande
och matdoftande trappan i Villa Rosenborg, där familjen Jönsson bebodde
ett rum och kök i övre våningen.

När hon steg in, såg hon med sina nya ögon, sina julängelsögon, att allt
var som det brukade, fast hon knappt hade sett det förr. Vid spisen stod
modern, slarvigt kammad som vanligt, i trasig kofta och nerkippade
tofflor och med hål på strumphälarna. Hennes sävliga rörelser hade ändå
något lugnande över sig. Man visste var man hade henne, hon beredde inga
överraskningar. Hennes känslor svämmade aldrig över, varken åt ena eller
andra hållet, grälade hon någon gång, var det på ämbetets vägnar, utan
lidelse. Julängeln spände ihop sina långa vingar med glittrande snö på
fjädrarna och tänkte: ”Här står en snäll människa, som har det tråkigt,
vad ska jag hitta på att ge henne för vackert?” Och Astrid gick fram
till henne och strök henne blygt över koftärmen.

Fru Jönsson såg frånvarande på dottern. Den ovana smekningen förvånade
henne inte, den framkallade överhuvudtaget ingen förändring i hennes
inre. Somliga människor tar till morfin eller kokain för att döva sina
sorger, ännu fler slår sig på att dricka, det hade herr Jönsson gjort.
Fru Jönsson hade under årens lopp utvecklat sitt rusmedel inom sig
själv, billigt och fullt respektabelt: hon hade dragit tillbaka sin
levande själ inom en mur av trubbig okänslighet; där låg den och sov som
Törnrosa utan att någonsin låta sig störas. En mekanisk husmor rörde sig
i köket som i en långsamt flytande dröm, hade glömt bort hur det var att
vara glad och ledsen, nöjde sig med att vara till så länge det räckte
och låta vardagssysslorna upprepa sig och upprepa sig i ett aldrig
sinande flöde.

– Gå ut och lek med de andra, tills det blir middag, sade hon varken
vänligt eller ovänligt, och Astrid försvann utför trappan igen, sedan
hon lagt skolböckerna ifrån sig.

På vägen nere vid Wahlgrens plank stod en klunga barn, däribland också
de båda äldsta av Astrids småbröder. Just som hon kom fram, höjdes ett
ensamt skri ur klungan.

– Han har tagit min kniv, han har tagit min kniv! ropade en liten parvel
med hjärtskärande röst. Buse du, fähund du ...

Och en lång rad av skällsord och svordomar fick utlösa hans vanmäktiga
ilska och ersätta de handgripligheter, som en liten svag stackare ändå
aldrig kunde tillåta sig mot en stor tioåring.

– Vad snackar du, dibarn, jag har ju bara lånat den, svarade förbrytaren
nonchalant, beredd att dra sig undan med klenoden.

Ur klungan steg en dov upproriskhet. Det visade sig i mulna miner och
hotfulla blickar, men tog sig inga hörbara uttryck. Rättvisan, som lite
var har nytta av, var kränkt, men i denna snöda värld gör man bäst i att
inte ta alltför tydligt parti mot den som har åldern och armstyrkan
inne. Kalle, den starke mannen, visste nog, att så fort han kommit
tillräckligt långt bort, skulle hela skaran ropa: ”Tjyv, tjyv!” efter
honom, men det brydde han sig nästan inte alls om.

Då steg Astrid fram, stadigt, självklart, som om det vore det
naturligaste i världen.

– Ge honom tillbaka kniven, sade hon lugnt.

Den store tioåringen stirrade på den lilla spensliga åttaåringen. Kom
hon och gjorde sig viktig! Men där fanns ett slags absolut säkerhet i
hennes röst, som när en vuxen talar till barn, med makt och myndighet
och utan tvekan, eftersom där inte finns det minsta att vara rädd för.
Kalle kunde inte veta vem han hade framför sig, men tonen kände han igen
från sina kontroverser med överordnade och föll ovillkorligen undan.

– Ä, jag har ju bara lånat den, sade han övertygande.

Instinktivt anade hela skaran, att Kalle var tillspillogiven: han hade
försvarat sig i stället för att angripa. Men man höll sig stilla, ännu
mer stilla än förut: hur skulle det nu gå?

– Inte kan man låna om man inte får lov till det först, sade Astrid lika
lugnt.

Mer sade hon inte, stod bara och väntade på att hennes befallning skulle
bli åtlydd. Också Kalle förstod, att han med sin ursäkt hade givit sig
moralen i våld och beslöt sig för att betäcka återtåget på ett något så
när högdraget sätt. Svärjande som en hel karl drog han kniven ur fickan
– en rostig gammal fällkniv, knappt användbar mer om inte till att
skaffa sig blodförgiftning med – och slängde den bortåt vägen med all
sin kraft.

Knutte lunkade förnöjt efter för att söka rätt på sin återerövrade
skatt. Kalle vände ryggen åt ungarna och vandrade bort, som när en av de
storvulna oförstådd och besviken drar sig undan det småvuxna byket.
Barnskaran var förtjust över att Kalle fått en näsknäpp, förargad över
att Astrid gjort sig viktig, avundsjuk över Knuttes kniv och samtidigt
belåten med att rättvisan, som de förfäktade, för en gångs skull hade
segrat. Det vägde alltså ungefär jämnt i vågskålarna, och stämningen var
stillsam.

Till det yttre blygsam, till det inre stolt och jublande intog Astrid
sin plats i ledet som julängel inkognito. Inte ett ögonblick hade hon
tvivlat på att det skulle gå som det gick. Hon var ju skickad hit för
att ställa till rätta, fast ingen visste om det.

Då barnen ropades upp till middag, var det redan skumt. Den grå dagern i
köket verkade beklämmande, dubbelt beklämmande därför att fadern
saknades. Det bådade aldrig gott, då han inte kom till middag.

De åt under tystnad. Inte förrän Astrid hjälpt till med att torka
disken, springa ner med slaskhinken, uträtta en hel del andra småärenden
åt mor, och nu satt med sina läxböcker vid köksbordet, hördes dånande
och osäkra steg i trappan, dörren slogs upp med en krasch, och in kom
fadern, betydligt onykter.

Han skulle egentligen inte alls bo här, inte här i villa Rosenborg, inte
i hela Ögesta. Under de nyktra dagarna samlade sig hans ovilja till en
värkande böld, som sedan brast under ruset. Att han likafullt bodde här,
berodde på två ting: osäker och dålig lön och stor familj. Under de
nyktra dagarna anlade han en social syn på tingen och förbannade den
förstnämnda av dessa orsaker. Under ruset däremot tog det personliga och
närliggande överhand, och han knöt näven mot familjen, som dragit honom
ner i förnedringens dy.

Han hälsade inte utan satte sig stum vid bordet och lade mössan bredvid
sig som om han trodde sig vara på ett ölkafé, där man stiger in för att
få sina beställningar verkställda och strax ämnar gå igen, om man inte
trivs. Hans blickar mönstrade med ett slags hånfull överraskning de båda
närvarande: först hustrun, där hon stod med sina trasiga strumphälar och
sitt okammade hår och vände ryggen till, sedan dottern, som med
uppspärrade, allvarsamma ögon såg upp från läxboken.

– Vad glor du på? frågade han, inte helt ovänligt. Det fanns också en
viss sympati i hans röst, kattens sympati för råttan. Han kände sig på
en gång upprymd och upphöjd: han stod i begrepp att skipa ett slags
helig rättvisa. De hade förnedrat hans liv, nu plågade han dem en smula,
lika för lika, eller rättare sagt ett litet litet gryn för så dignande
mycket. Och dottern var den det tog bäst på, därför var det henne han
närmast vände sig till.

Han började med läxböckerna. Hans stora näve vidgade ut sig över bordet
och grabbade tag i dem. Ännu var han tillräckligt nykter för att se, hur
de borde hållas när man läste dem. – Visste hon att det var lögn allt
det där? Nå, svara, när far din talar. Hon hade trott att det var sant?
Inte?! Ja, där ser man att jäntor är dumma. Han för sin del hade inte
trott ett ljud av det som stod där. Han hade tidigt begripit att världen
inte var annat än dynga.

Där var han inne på sitt älsklingstema. Världen var dynga. Han kunde
tugga om det och tugga om det och variera det och återigen tugga om
variationerna. Att han kunde finna något nöje i det, verkade
svårbegripligt för de nyktra. Kanske därför att han av en ryckning i
Astrids ansikte slöt sig till att det tog. Hon skulle få det i sig, hon
skulle få det i sig ...

Astrid grubblade inte över själva orden, tänkte sig inte den vida
världen med städer, skogar och hav. Hon kände med den kuvades
psykologiska säkerhet, vad han menade med ”världen”. Hans blick irrade
som ett djur i bur mellan de trasiga köksgardinerna, hustruns hårtestar
och smutsen på golvet för att slutligen skarpt och ondskefullt stanna
vid dotterns plågade ansikte, medan han lågt och intensivt upprepade
sitt ”dynga”. Mest var det henne han menade. Hustrun skulle han kanske
kunnat skaka av sig, men aldrig barnen. De var den ohjälpliga blacken om
foten.

Astrid satt stilla, utan att kunna läsa vidare. Över det stela ansiktet
låg en spänd ångest, och med vidöppna ögon följde hon minspelet i
ansiktet framför henne, som om hon bakom föraktet och avskyn sökte något
annat, en ljusning ... Men han var ingenting annat än vedergällningens
demon och hade lämnat sin mänskliga natur bakom sig på samma gång som
sin nyktra behärskning.

Hon visste, att han inte skulle slå henne, det gjorde han aldrig. Men
hans föraktfulla ord dränkte henne i en tung smutsig flod. Det var ju
henne han menade. Långsamt började fukten stiga i ögonen, hon bet sig i
läppen för att inte snyfta till.

Då ... Hennes drag slätades ut som i en stor lättnad. Som om en annan
värld plötsligt genomkorsade den hon dittills sett som den enda och som
om hon med en enda blick uppfattade, att den stackars flickan, som satt
där och höll på att gråta över sin stora föraktlighet, bara var hennes
skugga. De stora ögonen blev alldeles stilla och iakttog utan ångest.
Den darrande munnen ljusnade, inte till ett leende, men till den fasta
säkerhet, som kommer av en hemlig tillflykt. Fadern märkte med ens, att
hans ord gled av från en glatt yta. Han fortsatte en stund men så miste
han på något sätt intresset, grep sin mössa och vacklade nerför trappan
igen.

Modern vände sig om från spisen för att säga sitt vanliga trösteord. Hon
såg att det inte behövdes. Det bringade henne inte ur fattningen men gav
henne ändå en högtidlig känsla av att någonting på något sätt var
ovanligt.

Astrid satt kvar i ljuset från silverstjärnan.

En ny värdighet, ett nytt värde. Ett värde, som hon hade fått på lek,
men ändå det största hon någonsin hade haft. Under några veckor var hon
djupt och lyckligt osårbar genom sin stora hemlighet. Omvärlden började
till och med räkna med henne på ett nytt sätt. Det föreföll henne så
självklart. Egentligen gällde det ju inte Astrid Jönsson.

Då blev fröken Dahl sjuk. Redan första gången, då Astrid såg vikarien
och förstod vad som inträffat, gick det en isande rysning genom henne.
Sångspelet? Men vikarien tyckte det var för besvärligt, så invecklade
saker var bättre att skjuta upp, tills den ordinarie kom tillbaka.

Det dröjde dagar, det dröjde veckan ut. Var dag rusade Astrid fram till
någon av lärarinnorna och frågade oroligt:

– Hur är det med fröken Dahl?

Lärarinnorna var förvånade. Fröken Dahl var en liten på en gång torr och
blyg varelse, inåtvänd och utan sinne för det levande livet. Hennes
avsikt med sångspelet hade nog snarare varit att göra en prydlig
uppvisning för föräldrarna än att glädja barnen. Varken bland kamrater
eller lärjungar hade hon lätt att vinna hjärtan – och här stod ändå en
liten tös, som hade fäst sig så djupt vid den torra lilla fröken Dahl?

Men det var egentligen inte vid fröken Dahl.

På söndag inhämtade Astrid sina föräldrars tilllåtelse och traskade mol
ensam in till staden, till det sjukhus, där fröken Dahl låg. Den
underliga doftande sjukhusluften, de stilla stenlagda korridorerna, där
stegen ekade, allt det som brukar möta en så ängslande hotfullt, när man
besöker en kär vän, verkade enbart högtidligt på Astrid, berusande
högtidligt. Rak och stilla steg hon in i sjuksalen, med låg röst gjorde
hon små artiga frågor och satt för resten tyst, värdigt och utan buller
reste hon sig och försvann. Man kunde se på henne, att det var en mycket
stor upplevelse.

Och sedan dess nöjde hon sig inte med att komma dit på söndagarna. Så
gott som varannan dag gick hon den rätt ansenliga vägen in från Ögesta
och satt mer eller mindre tyst vid den sjukas säng. Fröken Dahl undrade
över den lilla bleka, tysta flickan, som kom så troget och satt så
stilla. Eftersom hon var mycket trött, kunde hon själv inte heller hitta
på något att säga, men det gjorde ingenting, Astrid såg inte ut att ha
tråkigt. För henne tycktes besöket vara ett slags andakt.

I själva verket gick Astrid hit för att få stöd i leken, som var halvt
allvar. Fröken Dahl och hon, de hade den hemligheten tillsammans. Fröken
Dahl var den enda som visste om den. Fröken Dahl var den enda som kände
till hennes hemliga värdighet. Medan hon satt här vid sjuksängen, hade
hon en stund av styrkande och tröstande hemliv, då hennes verkliga,
fördolda och värdiga jag kunde breda ut sig i dagsljuset inför den enda
människa som såg det. Man behövde ju inte alls prata, det var snarare
bättre att inte göra det, för fröken Dahl såg så trött ut. De visste nog
ändå, de båda.

Besöken på sjukhuset var verklighetskriteriet på en dröm, som hade
blivit ett med hennes självkänsla.

En dag, då hon just gått uppför den stilla stentrappan och stod i den
välkända korridoren med alla de gröna växterna i fönstret, kom en
sjuksyster emot henne och sade:

– I dag får fröken Dahl inte ta emot besök, hon är sämre.

Astrid fick vända om och gå hem igen. Det var tomt. Hon kände sig ensam.
Och en fasans tanke skar plötsligt den högtidliga stämningen i trasor:
tänk om ...

Hon kom tillbaka och fick samma bud: inga besök i dag. Och marken
gungade under hennes fötter, som om det stora röda tegelhuset, de svala
gångarna med sjukhuslukten, växterna i fönstret och ekot av steg var
skenbilder, som höll på att lösas upp. Och värst av allt, det skulle dra
henne själv med i förgängelsen, det som egentligen var hon själv, och
bara lämna kvar något annat, något värdelöst, som hon nästan hade glömt
...

En morgon i skolan fick hon veta det: fröken Dahl var död. Hon skulle
begravas på söndag. Och lärarinnorna suckade och nickade till varandra,
då Astrid satt blek och frånvarande under lektionerna: jaja, den lilla
tösen, nog hade hon varit fäst vid Berna Dahl, undra på det för resten,
hon var ju en sådan snäll människa, Berna.

Då Astrid kom hem från begravningen, var det en helt vanlig söndag
hemma, och fadern var drucken.

– Sätt dig här, sade han, så ska jag förklara för dig vad världen är.
Vet du vad den är, du ... ?

Då lutade Astrid huvudet mot armarna och grät som om hjärtat ville
brista. Ett tungt hav av orenlighet slog ihop över hennes huvud, och hon
själv var en del av det.

Hon hade haft en stor värdighet, och hon hade förlorat den. En lek som
man bara själv vet om, den är lek och inget annat, och hon var mycket,
mycket för gammal för att leka så.

VÄRLDSSMÄRTA

Det var kemitimme, och tiden kröp fram. Rummet var skumt i det fula
vädret, och en lampa brann vid kapellet, där lärarinnan demonstrerade
några laborationer. Genom fönstret såg man ut över staden, en tröstlös
och blek målning i gråvitt, slaskig snö på hustaken, dimgrå våt himmel.

Ella Wiman hade trots sin korta växt krupit bakom kamraterna för att
alldeles undvika möjligheten att stå i vägen. Sist av allt ville hon
vara framfusig, hon som väl bäst själv visste hur löjlig och värdelös
hon var.

Nej, nu måste hon höra på, vad fröken Lyra sade. Hon ansträngde sig
krampaktigt, men tankarna gled undan i hennes trötta hjärna, hon kunde
inte, och med en uppgivelsens lättnad sökte hon vila i den bedövande
jämngrå rymden därutanför. Hur vore det att sväva fram i den gråvita
luften utan att någonsin möta ett föremål, som man måste tänka över
eller ta ställning till? Oändlig vila – nirvana. Hennes ögon fylldes av
längtans tårar. Evig vila ...

En fråga väckte henne, en enkel fråga, som hon visste att hon kunde
svara på, bara inte just nu. Hon kunde inte samla sig till att leta
efter vad hon visste. Blodröd av skam böjde hon huvudet – skamsen över
att sitta till åtlöje och skamsen över att bry sig om vad kamraterna
tänkte. Höll hon på att mista förståndet? Förr ansågs hon vara bäst i
klassen, och nu orkade hon inte ens tänka. Det var säkert tecknet på
börjande sinnessjukdom. Vad de andra måste förakta henne! Och med rätta,
eftersom hon brydde sig om att de gjorde det.

Och i sin dränkande översvämning av skam, och medan frågan utan att hon
längre märkte det gick över till en annan, lovade hon sig själv, inte
att kunna bättre – för hon kunde inte plugga bättre än hon redan gjorde,
och sina plötsliga anfall av orkeslöshet i minnet kunde hon inte
behärska – men att inte begära aktning längre av någon människa, utan
nöja sig med föraktet. Tiga och svälja bara. Det är väl också ett sätt
att göra sig till herre över ödet.

Nu ringde det ut, och flickorna försvann i små grupper. Ella var
klassvakt och skulle sätta undan grejorna. Hjälplöst lät hon armarna
hänga utefter sidorna och såg sig omkring. Naturligtvis borde hon veta
var allting skulle stå, men hon kom inte ihåg ...

Egentligen skulle hon haft hjälp av den andra klassvakten, Lea Larsson,
men hon hade väl glömt det och försvunnit, innan Ella hann påminna
henne. Långsamt grep hon en trefot och bar den till skåpet. För sitt
inre öra hörde hon moderns röst: ”Jag skulle bli vansinnig, om jag var
dag var tvungen att se hur långsamt du snör kängorna!” Och hon försökte
skynda sig, men det var som i mardrömmar, där man försöker och försöker
och ändå inte kommer någon vart.

När hon var nästan färdig, öppnades plötsligt dörren, och där stod Lea
Larsson, stor och grov och slängig i rörelserna.

– Jag glömde ju bort att jag också är vakt, sade hon. Snälla du, förlåt
mig! Är det något kvar att göra?

Det var det knappast, men en våg av överraskning och obeskrivlig
tacksamhet sköljde fram genom Ellas själ. Lea bad henne om förlåtelse!
Med den vänligaste ton i världen! Och var i alla fall villig att hjälpa
henne! Och denna Lea Larsson tyckte kamraterna illa om – de tyckte hon
var dum, de tyckte hon var okamratlig, de tyckte hon var oärlig – de
visste inte, vilken storslagen människa hon egentligen var, hur vänlig
hon kunde se ut, mot vem som helst. Å, hur kunde hon vilja visa sig
sådan mot Ella! Än en gång steg tårarna upp i Ellas ögon, och i det
ögonblicket kunde hon ha kastat sig på knä för Lea i beundran och
tacksamhet, om hon bara hade torts visa sina känslor så – men det gick
inte för sig, man spelar inte teater i verkligheten, utan man behärskar
sig. Så sade hon bara med ansträngning, och rösten lät lite tjock:

– Förlåta dig? Kära du då, inte rår man för om man glömmer. Nu är det
för resten färdigt.

Då tog Lea fram en bok och lade framför henne.

– Ä hör du, då kan du gärna dra engelskan för mig, va? De andra höll på
med franskan.

Ellas tacksamhet fortsatte att växa. Hon kunde hjälpa Lea. Hon kunde
göra sig nyttig. Någon behövde henne. Det var för vackert för att vara
sant.

Det ringde in, innan de var färdiga, men Ella lovade fortsätta nästa
rast, direkt före engelskan, och det var nästan med spänning hon tog
fatt igen. Sin engelska kunde hon då åtminstone, som ett vatten till och
med, och fast Lea tydligen inte alls hade läst på, fick hon det att gå
rätt skapligt till slut. Hon var så lycklig. Tänk om Lea, som hon visste
att ingen annan ville vara med, kunde tycka om henne eller åtminstone
behöva henne! Synd att de bodde åt olika håll i stan, så att de inte
kunde få sällskap en bit på vägen.

Skoldagen var slut, och man drog sig hemåt med trött lättnad, de flesta
två och två eller fler i sällskap. Ella gick ensam, hon trivdes bäst så.
Det fanns en flicka, en mycket rar flicka, och klok, som hade samma väg
från skolan som hon, och förr i världen, då de var små, hade de alltid
sällskap med varandra. Nu på gymnasiet hade de kommit ifrån varandra.
Det var också helt naturligt. Den andra var en sådan trevlig och
rättfram flicka – och hon, hurudan var hon?

En gång för något år sedan hade de båda gått hem under prat och skratt,
ovanligt uppsluppna, kanske mest av trötthet, och den andra hade bara
varit lustig och kvick, men själv kände Ella med sig att hon hade varit
fånig och flinig och mist kontrollen över sig själv. När hon sade adjö,
hade hon en förnimmelse sådan hon antog att man måste ha ”dagen efter”,
då man inte är säker på vad man har pratat under ruset och lovar sig
heligt att det aldrig, aldrig mer ska hända.

Sedan hade hon givit noga akt på sig själv och tagit vara på sin
värdighet, men hennes kritiska åskådarjag var aldrig belåtet med hennes
handlande skådespelarjag – här var ett tonfall, som lät tillgjort, där
ett ord, som kunde misstydas. Hon kände, att hon spelade teater för att
behaga sin kamrat och fann det finkänsligast att förskona den stackars
människan från sällskapet med en genomoäkta person. Det fanns inget
tvivel om att det var medlidande, som drev den andra att fortfarande
söka Ellas sällskap, och visst var det rörande snällt, men det kändes så
pinsamt. Alltså lagade Ella hädanefter, att hon gick hem en bra stund
före eller efter den andra.

Det var bekvämast så också, för var man ensam, slapp man spela en roll.
Schopenhauer, hennes älskade Schopenhauer, som hon hittat i sin fars
bokhylla och smygläst, sade ju, att man endast i ensamheten är fullt
fri, och det instämde hon i av fullaste hjärta. Såg hon en kamrat före
sig, saktade hon stegen, och gick där någon bekant på andra trottoaren,
ökade hon farten med ögonen fästa på marken.

Varken butiksfönstren eller träden i parken fängslade hennes
uppmärksamhet, hon var helt fördjupad i en inre, fantastisk värld. Hon
insåg klarare och klarare, hur allting bara fanns till genom vårt
medvetande, till och med tiden kunde ju inte finnas annat än i ett
medvetande ... Många gånger hade hon snuddat vid liknande tankegångar,
men aldrig hade det arbetat av sig själv som nu, och aldrig hade det
ordnat sig i så ovederläggliga logiska tankeräckor. Lyckligt glömsk av
sig själv, sina medmänniskor och tingen runtomkring vandrade hon framåt
lite krokig, med böckerna under armen och blickarna sökande i de
smältande drivorna utan att ändå se. Detta var inte arbete, det var vila
och nöje, och en känsla av makt genomströmmade henne, som om hon höll på
att göra sig till herre över universum. Å, filosofi – om man fick hålla
på med det i stället för att plugga olika sätt att framställa
svavelsyra! Om hon ändå hade blivit född i Indien i stället, ”och India
vore sig själv” ...

Hade hon redan hunnit hem? Hon sköt upp porten och tog hissen. Det var
så skönt att sitta stilla där inne i den halvmörka hissen, att hon
nästan kände sig besviken, när den var framme. Men så kom hon ihåg, att
det var lördag i dag, och det gav henne nya krafter. Efter middagen
väntade henne veckans enda vila, och det som var mer än vila.

För när hon slog sig ner i sitt soffhörn och sin ensamhet inne i sitt
eget rum, började det återigen arbeta i henne, så att det tog
herraväldet över henne, och hon lät det glatt ske. Men nu var det inte
logiska tankeräckor som ville fram. Efter timmar av halvdröm, som
feberaktigt samlade sig kring en bestämd uppgift, inre arbete, som inte
var arbete utan förlossning och lättnad, tog hon fram en gammal
anteckningsbok och skrev ner resultatet med sin otympliga barnstil:

SNÖ.

Ännu ej av fotspår rörda
vida, snöbetäckta mo,
oerhörda
aldrig av en mänska störda
stora skogars djupa ro!
Hundramila
djupa vila,
tigande, förutan tid,
ödemarkens tysta frid!
Din jag är. Ej längre tjusar
mig den vilda livets dröm.
Här, där ingen stämma brusar,
knappast ens en viskning susar,
här har stannat livets ström.
Snö, du vita, vita snö,
här är evig vilas ö,
som ur stormig sjö
reser sig – den andra stranden,
hemmets strand för trötta anden.

Det var hennes upplevelse i den snögrå rymden utanför kemisalen. De
stora skogarna var uppfunna av hennes egen fantasi, men innerst inne
tyckte hon de var lika verkliga som snön. Tänk, stora skogar, med
skyhöga, mollstämda, drömmande granar, som gömde en och kom en att
glömma, att man hade eget liv! Tänk ensamheten, där ingen människa
visste, om man lade sig raklång i en snödriva och sjönk bort i ljuvlig
tanklöshet! Tänk att vandra och vandra utan mål och utan plikter, utan
hopp och fruktan och önskningar!

Nu ropades hon in till kvällsmaten. Det var otäckt att komma in mitt
ibland de andra, när man några evigheter hade varit i sitt eget land.
Hon fick nästan svårt att andas, när de vände sig mot henne allihop,
nästan som om de vetat vad hon haft för sig. Nå ja, om de tyckte det var
löjligt att drömma och skriva pessimistisk vers, så skulle de inte
inbilla sig att det var mindre löjligt – ja inte bara löjligt, utan tomt
och lättsinnigt att sitta här och skämta kring fyllda fat och tro att
livet var något gott. Visst unnade hon dem deras korta och fåvitska
glädje – ack, snart nog var den väl borta – men de skulle bara inte
begära, att hon, som tänkte, skulle dela den. Hon anlade en blid, men
allvarsam min och satte sig ner utan bordsbön. Den hade hon lagt bort,
för hon trodde ju inte på Gud. Ingen god gud kunde ha skapat en värld
som denna. Möjligen en ond, och den tänkte hon inte böja sig för.

– Har du suttit och kurat hela eftermiddagen inne hos dig? Vad har du
gjort hela tiden? frågade mamma.

O himmel, nu börjades det. Skulle hon säga att hon hade läst? Nej, det
var fegt att ljuga, hon föraktade det.

– Jag har skrivit, svarade hon och blev blodröd.

– Vers? sade pappa. Jaja, det går väl över det som andra barnsjukdomar.

Han smålog. En pil genomborrade hennes hjärta. Han tog på skämt vad som
var livets djupaste allvar. Hon ansågs som ett barn av dem här hemma!

– När jag gick förbi skridskobanan, såg jag flera av dina kamrater där,
fortsatte mamma. Varför går du aldrig ut med dem? Du behöver sannerligen
lite motion.

– Jag är så trött!

– Trött! Ja, andligen kanske, det förstår jag, men då bör det ju bara
vara vilsamt med lite kroppsrörelse. Jag har då aldrig sett en så trög
barnunge som du.

Ella bet trotsigt ihop tänderna utan att svara. Trög! Trött var hon,
trött. Samtidigt gnagde ett litet samvetskval längst in: nu hade hon nog
ljugit ändå i hastigheten. För visst var hon trött, men det var inte
hela sanningen. Där fanns ett annat skäl också till att hon undvek
kamraternas skridskobanor: rädsla. Att gå där och känna sig dum och
bakom och föraktlig bland alla de andra. Ella älskade ensamheten.

Ännu när hon hade krupit under täcket på kvällen, brändes hon av
förödmjukelsen i familjens syn på henne. Hon försökte jaga undan den.
Hon försökte säga sig: Människorna är dumma, grymma, hjärtlösa – vad har
jag med dem att göra? Min värld är bättre än deras. Min syn på världen
är sannare än deras.

Kanske det gav henne ett slags bitter tröst. Men i nästa ögonblick, som
om hon hade isats av det alltför ensamma, alltför tröstlösa i sin
hållning, gled hon över till en annan tanke, en som gav henne varmare
skydd. Hon kände ett hopp välla upp inom henne som en het våg, medan hon
tänkte: Lea Larsson behövde mig till att översätta engelskan. Kanske hon
behöver mig fler gånger. Kanske – kanske jag – nästan – har en vän?

MIN SON BLIR INTE SNICKARE

Första gången Karl-Gunnar och Åström träffades var under jullovet, under
skidsäsongen. Mellan skidorna ska det ju sitta en liten träkloss för att
hålla dem spända medan de står och väntar, och den hade kommit bort för
Karl-Gunnar. Så gick han in i en sportaffär för att få en ny, men lagret
var just slut, sa de. Nå, det var bara att gå till närmaste
snickeriverkstad, så gav de honom en där med detsamma. Ja, var fanns den
då? undrade Karl-Gunnar, och expediten nämnde adressen. Karl-Gunnar
stegade dit.

Under en oansenlig skylt fanns en konstig dörr av järn; vid noggrann
undersökning kunde man konstatera, att den måste gå att skjuta ihop som
en skärm – mycket intressant. Karl-Gunnar öppnade den med vördnad och
tittade ner i en källarvåning – en lång och ganska brant trappa ledde
utför, och där nere var ett buller, som gjorde honom nyfiken. Försiktigt
klev han nerför trappan och stod plötsligt i en äventyrlig och
tilltalande värld. Väldiga drivor av hyvelspån täckte golvet, var man
gick trampade man i dem, det kändes mjukt och ändå fast, elastiskt på
något sätt, och det luktade gott. Då han såg, att karlarna vid
maskinerna inte hade lagt märke till honom – steg kunde man ju inte höra
i vinet från sågklingorna – böjde han sig ner och grävde i en av
spånhögarna, tog upp en handfull av de lövtunna trästrimlorna och
kramade dem smeksamt mellan fingrarna. Han blev tung i bröstet av det
där tjocka som kallas längtan, och han visste mycket väl vad det var han
längtade efter. Det var något han kom ihåg och som var försvunnet för
evigt: träslöjden i småklasserna. Träslöjd hade varit hans bästa ämne,
ingenting hade han kunnat gå upp i så helt. De timmarna hade flugit sin
kos med en fart, så man visste inte vart de tog vägen. Och den lukten,
den underbara lukten av trä, hade funnits i slöjdsalen, den hade spritt
sig från bräderna, där de stod utmed väggen och väntade på att få bli
något, tunna vita furubräder och något tjockare bräder av mörkare sort,
han visste inte vad de kallades, men de luktade inte riktigt likadant,
och de vägde på ett annat sätt i handen.

Nu hade en av karlarna fått syn på honom och tog några långsamma steg
emot honom. Karl-Gunnar blev plötsligt skrämd och fick svårt att tala,
alldeles som i skolan, när han fick frågan. Den som kom emot honom var
lång och senig och ljus, klädd i blå overall. Först tyckte Karl-Gunnar,
att han såg så sträng ut. Kanske man rentav inte fick gå ner här,
åtminstone inte minderåriga? Men allvaret på den långe ljuse karlens
ansikte var inte ovänligt, och rätt som det var började han småskratta,
så det kröp av trevnad i Karl-Gunnar. Pojken började skratta han med och
lyfte sitt lilla runda ansikte upp mot den långe ljuse för att göra sig
hörd.

– Jag skulle ha en skidkloss! sa Karl-Gunnar.

– En skidkloss? upprepade den andre. Vad är nu det för slag då?

Karl-Gunnar förklarade, och karlen, som nu återigen var djupt allvarlig,
nickade eftertänksamt och ställde sig vid sågen för att leverera
beställningen.

Den vinande sågklingan skar genom trät som om det varit smör.
Karl-Gunnar drog en djup suck, när den väl kommit igenom, för hela tiden
medan den arbetade hade han glömt att andas. Det var en såg det! I
stället för lövsågarna de hade haft i skolan.

– Är det svårt? frågade pojken. Först hördes hans fråga inte i bullret.
Han fick upprepa den högre, han fick nästan skrika.

– Nej! svarade den andre lika högt. Bara man är försiktig!

Och så slipade han av klossen på en lika imponerande maskin, som
tydligen motsvarade både fil och sandpapper. Karl-Gunnar stod och
undrade, om det skulle bli en mycket dyr skidkloss, eftersom den gjordes
på så fint sätt.

När han tog emot den, bugade han sig djupt.

– Vad kostar den? frågade han.

– Det kostar inget, sa karlen och skrattade lika genomtrevligt igen. Då
tog Karl-Gunnar i hand och bugade sig en gång till.

Så var bekantskapen gjord.

Att det första besöket följdes av ett andra och ett tredje och sedan av
många andra får inte bara tillskrivas den goda och minnesrika trälukten
i snickeriverkstaden; det var också maskinernas förtjänst. Karl-Gunnar
kunde inte glömma, hur sågklingan gled fram genom trät. Han längtade
efter att få se det igen. Och det dröjde inte många dagar, förrän han på
nytt tveksamt trevade sig nerför trappan.

Där stod han sen långa stunder och hängde eller slog sig ner någonstans
där han inte var i vägen och ändå hade utsikt. Nu visste han, att den
långe ljuse hette Åström, och Åström visste att han hette Karl- Gunnar.
Med stor hövlighet frågade han, om det var säkert att han inte störde,
och Åström skrattade: inte lät han störa sig av en sån knatt inte. Det
var bra, sa Karl-Gunnar. Annars sa han inte så mycket, bara tittade.

– Ska du försöka här? sa Åström en dag. Men var försiktig, det säger jag
dig, annars ryker fingrarna.

Karl-Gunnar rodnade över hela ansiktet av stolthet och lycksalighet och
lovade med en stum men blå blick att vara oerhört försiktig. Åström
visade honom hur han skulle göra, och pojken skötte sig som en hel karl.
Det där med fingrarna var för resten mer ett skrämskott av Åström,
sådana risker skulle han knappt vågat ta. Men det är bäst att lära sig
från början att vara försiktig, när man handskas med sådana maskiner.

För pojken var det en tillvaro för sig, som han förde de lyckliga
timmarna i verkstaden. Hela den outhärdliga världen med läxor och
bakläxor och kvarsittning och rädsla och spänning lämnade han där uppe,
när han klev nerför källartrappan. Den var en ond dröm, som upplöste sig
i intet, när han väl hade fått tillträde till sin egen sanna existens,
som var här. Här släppte hans ängslan, här var tryggt att vara, här gick
han helt upp i något som var roligt över all måtta. Någon enstaka gång
skar en gäll varningssignal inifrån genom lugnet: Kom ihåg
matematikläxan! Tysk grammatik till i morgon! – Men han tystade den utan
alltför stora svårigheter. Plågan fanns, och det lät nu en gång inte
ändra sig. Då den ändå inte kunde skaffas ur världen, varför inte njuta
den goda tiden så länge den varade?

En lördag frampå vårkanten kom Karl-Gunnar just som verkstaden höll på
att stängas. Han var mycket besviken, det såg man på hans runda
barnansikte.

– Ska du följa med mig och måla båten? sa Åström. Jag har en båt utåt
Karlberg, den ska målas blå i dag. Du kan nog få ta ett par tag med
penseln också.

Det var tröst och mer än tröst. Vid Åströms sida travade Karl-Gunnar
genom halva stan. Åström var inte pratsam av sig, men det var inte
Karl-Gunnar heller, och han kände sig omätligt viktig, där han försökte
hålla takt med den starke ljuse jätten. Och så kom de fram till
stranden, där Åströms något urblekta blåa eka låg i vinteride bland
många andra, och här och var stod någon och vårströk sin båt.

Åström packade upp penslar och pytsar och började röra till. Alltihop
var omänskligt spännande. Och när sen arbetet kom i gång, kom också
samtalet i gång, mer obehindrat här, där inga sågblad tvang en att ropa
för full hals vad man hade på hjärtat.

– Jaså, du går i privatläroverk, du, sa Åström betänksamt, medan han
just då tänkte mer på vad han hade för händer än på vad han sa.

– Ja, sa Karl-Gunnar, jag blev inte godkänd i inträdesprövningen till
Norra Real.

Han tittade spänt på Åström för att se vad hans ord hade för effekt. Men
lyckligtvis var det så som han hade tänkt sig: det där, som upprörde
alla andra så förskräckligt, det hade just ingen verkan alls på Åström.

– Nej sånt är marigt, sa Åström lugnt och fortsatte måla.

– Ja! Sånt är marigt! instämde Karl-Gunnar av fullaste hjärta. Att sitta
här och diskutera plugg med en vuxen karl, som kallade det ”sånt” – som
om ”sånt” bara var en detalj av hela det stora livet, en liten detalj
bland allt annat som fyllde världen, trä och sågar och båtar att måla
och allt möjligt – det var skönt! Det var egentligen de rätta
proportionerna, proportionerna efter hans sinne. Men det där begrep inte
de andra vuxna, inte föräldrar, inte farbröder och tanter, inte lärare.
Bara Åström.

Som för att pröva, hur långt han kunde gå i samma riktning, och
samtidigt i en känsla av att han inte ville dölja något för Åström, inte
ens det värsta, fortsatte han:

– Jag fick varningar den här termin också. Det får jag jämt. Så att om
jag inte blir bättre till våren, så kör jag. Och då får jag plugga hela
sommaren igen, annars kvastar jag. Det är så kymigt att plugga hela
sommarn.

– Ja, fy sjutsingen! sa Åström med eftertryck. I snickeri skulle du inte
få varning, kan jag tala om för dig. Vill du ta den här penseln och
stryka här, så får vi se hur det går.

Det gick bra, och så hjälpte Karl-Gunnar så smått till med att måla ekan
blå. Inte förrän solen hade gått sin väg från stranden och
våreftermiddagens kalla skugga fick honom att hacka tänder, kom han att
tänka på en mycket viktig sak:

– Middagen! Nu kommer jag för sent igen! – Och han rusade i väg.

Sommaren kom, och Karl-Gunnar och Åström förlorade varandra ur sikte.
Men när september hade samlat alla skolbarn till arbete från deras gröna
sommarbeten, stod pojken en vacker dag framför sågen igen. Han såg inte
på långt när så frisk och glad ut som han borde gjort efter en sommar på
landet.

– Har du fått plugga mycket? frågade Åström i en paus, och Karl-Gunnar
nickade undergivet. Det var nu en gång tingens ordning, omöjlig att
rubba. Lyckligtvis fanns det då också snickeriverkstäder i världen, där
man kunde få glömma sitt öde.

Emellertid fick han inte så mycket tid över den här vintern. I skolan
blev kurserna alltmera krävande. Hans önskelista till jul började med En
hyvelbänk, understruket och med stjärna för, och till yttermera visso
avslutades listan med samma önskan. Visst skulle det vara en rätt klen
ersättning för de utsökta maskinerna på fabriken, men bättre än inget. I
varje fall fick han den inte, och fadern förklarade vänligt och ingående
varför. Dels skulle Karl-Gunnar säkert skräpa ner alldeles fruktansvärt
i sitt rum, om han höll på med trä, dels skulle det också bli störande
för familjen med allt bullret – det blir ju inte måttligt högljutt, om
någon står i samma våning och bultar och filar och sågar. Men det allra
viktigaste skälet var ett annat: snickrandet skulle alldeles säkert dra
honom från skolarbetet. För det visste nog Karl-Gunnar, att egentligen
hade han inte en enda timme, inte en enda kvart att avvara, om han ville
följa med i skolan, och hans privatlektioner var åtskilligt dyrbarare än
många hyvelbänkar tillsammans. – Jo, dummare var ju inte Karl-Gunnar än
att han insåg allt det där utan vidare, och nedslagen men övertygad fann
han sig i det oundvikliga, som alltid.

Våren kom med trötthet och underbetyg och sommaren med privatlektioner.
Åström hade under tiden haft en olycklig kärlekshistoria och inte ägnat
så många tankar just åt Karl-Gunnar, fast han alltid tyckte om, när
pojken slank in på verkstaden och hjälpte honom. Inte för att hjälpen
var så stor – Åström var inte den som lät andra jobba för sig – men det
var alltid roligt att titta på någon, som hade så stora anlag och så
stort intresse för just den här sortens jobb. – På hösten däremot, när
Karl-Gunnar visade sig igen, en hel del gängligare och en hel del
vemodigare än förr, kände han liksom ett stygn i hjärtat, och han
föreslog, att de skulle träffas på någon tid då de båda hade ledigt, för
det var några saker han ville fråga om.

– Vad tänker du bli? var kärnan i hans frågor.

– Inte vet jag. Först ska jag ta studenten, sedan får vi se, säger dom.

– Säger dom det? – Jag tror du skulle duga bra till att jobba på våran
verkstad eller en liknande.

Karl-Gunnar såg upp med en stor förundran. Det hade ännu aldrig fallit
honom in, att en sådan framtid skulle ligga inom räckhåll för honom. Det
var ju ändå en annan värld, vitt skild från hans egen.

– Förstås, inte är det lika bra betalt som om man blir tandläkare eller
så. Men det är ju inte så mycket att plugga heller. Och för min del
tycker jag det är ett rejälare arbete. Om man trivs med jobbet så ...

– Jag ska tala med farsan, svarade Karl-Gunnar med en röst som var svag
av sinnesrörelse.

– Nå, frågade Åström nästa gång de träffades – det var flera veckor
senare – nå, vad sa farsan?

Pojken visste ögonblickligen vad han menade.

– Å, svarade han harmfullt och rodnade, och så blev det inte mer på en
lång stund. Sedan fortsatte han:

– Farsan skrattade. Först skrattade han och sen skällde han ut mig. När
han nu kostar på mig en dyrbar utbildning, sa han, så ska jag vara så
otacksam och komma med såna larvigheter, inte visste jag nån enda av
hela vår släkt eller av mina kamraters släkt eller av alla våra bekanta
som har ett sånt yrke, sa han. Jo, sa jag, för jag känner en som är
snickeriarbetare, och när jag nu inte har bett om den där dyrbara
utbildningen, varför ska jag då vara tacksam. Men då sa han bara: Min
son blir inte snickare och därmed punkt. – Jag önskar jag hade Åström
till farsa i stället.

– Då skulle jag allt ha börjat bra tidigt. Hur gammal är du?

– Fjorton i somras.

– Jaha, sa Åström betänksamt, då vore det allt på tiden att du började
med något ordentligt.

Det svaret livade upp Karl-Gunnar och gav honom mod och gott humör igen.
Något ordentligt! Ja, han skulle sannerligen vilja börja med något
ordentligt.

Men vintern gick, och vad skulle han göra? Det som från början var ett
oväntat hopp och en vanvettig framtidsplan bleknade småningom till en
tröstande dagdröm. Kanske ändå en gång att han kom ifrån allt det här
eländet ... Men nästa minut gällde det att hugga i med det dagliga
plugget.

På verkstaden visade han sig alltmer sällan. Hans inställning till
Åström och till maskinerna hade fått något visst osäkert över sig. Inte
så att han ett enda ögonblick var böjd att dela faderns nedlåtande
synpunkter, men han visste inte längre var han hade dem och var han hade
sig själv. Som liten pojke hade han tagit äventyret som det kom,
sorglöst och utan att fråga. Hans vaknande ungdom kom med ett nytt
allvarsdigert medvetande om att det fanns något som hette framtid.
Åströms direkta frågor och hans egen sammanstötning med fadern hade
ställt upp problemet för honom. Själv kunde han inte bryta sig loss ur
sin omgivning. Under ett allt strängare skolarbete, som inte lämnade
mycket tid över för grubbel, såg han snickeriverkstaden blekna och
försvinna i fjärran, en barndomslek på samma sätt som småskolans
träslöjd, en dröm, alltför lycklig för att någonsin bli verklighet.

Ett par år senare mötte Åström en gänglig och finnig ung man på gatan,
med gymnasistmössa på huvudet och bekymrad uppsyn. På långt håll lyste
det bleka ansiktet upp i ett lyckligt igenkännande, och när han gick
förbi Åström, hälsade han. Det såg ut som om han ville stanna, men i sin
obeslutsamhet fortsatte han, då han märkte, att den andre inte hade
riktigt klart för sig vem han var.

Först när han gått ett långt stycke, kom Åström underfund med vem
gymnasisten hade varit. Samma stygn som en gång förr, bara mycket
starkare och med en liten bitter giftverkan av hopplöshet, gick genom
hjärtat på honom. Han vände sig om, men Karl-Gunnar hade redan vikit om
ett gathörn och var utom synhåll.

– Och det skulle verkligen kunnat bli något av honom! mumlade Åström,
medan han fortsatte sin väg.

SNÄCKORNA

En ny mamma? Vedervärdig tanke. Inför vem som helst var Tord beredd att
förklara, hur livslevande klart han ännu mindes sin döda mor.
Visserligen hade han varit en liten parvel på den tiden, knappt fyra år,
och nu var han en stor pojke på tio, men sådant glömmer man ju inte. Han
kom inte ihåg, om mamma hade haft ljust hår eller mörkt, inte om hennes
ögon varit blå eller bruna, och ville han tänka sig hennes utseende,
måste han ta sin tillflykt till porträttet, som stod inne på
skrivbordet. Följaktligen kunde han aldrig föreställa sig hennes ansikte
annat än halvt framifrån. Vad hon än sade och vad hon än gjorde, så fick
hon alltid säga och göra det så där en liten smula bortvänd, och alltid
var hon bara i svart och vitt, hon hade ingen färg. Och ändå var han så
säker på att han kom ihåg henne. Det hade varit som en annan dager i
luften och en annan doft i rummen och en annan värme i hela världen, och
det var just hon. Tord var alldeles säker på att han skulle känna igen
den dagern och den doften och den värmen, om han någonsin mer fick möta
den, och långt under allt annat, som han gick och tänkte och önskade
sig, låg alltid den förfärliga hopplösa hungern efter att få tillbaka
det där, det där obestämda, som han inte kunde beskriva för någon
människa.

Men en ny mamma, det var hemskt att tänka sig. Pappa hade då åtminstone
varit kvar och varit hans pappa, bara hans. Nu skulle plötsligt en annan
ha större anspråk på honom än han. Pappa brydde sig redan mer om henne,
det märktes nog. Det värsta var, att han inte ville medge det, så Tord
hörde det. Då lät det som om hela det här eländet ställdes till bara för
Tords skull, och tänk en sådan lycka det var för den lille gossen, sade
alla människor, och tänk så tacksam lille Tord borde vara och glad för
att han nu fick en ny mamma av sin snälla pappa. Det där kunde de gärna
låtit bli att säga.

Hur det var hade pratet gjort honom spänd på vad som skulle hända, och
när hon verkligen kom upp för första gången och hälsade på, var Tord
idel ögon och öron. Men det var ingen mamma, det var ett vanligt
fruntimmer. Tord tyckte inte om fruntimmer. De är sjåpiga och krafsiga,
och vuxna karlar bryr sig konstigt mycket om dem, fast man skulle tycka
det var under deras värdighet. Tord hyste innerst inne den outtalade
övertygelsen, att fruntimmer bara går omkring och lurar på att tränga
sig emellan och störa den trofasta vänskapen mellan män – som nu mellan
honom och hans pappa till exempel. Hädanefter skulle han hålla sig undan
så mycket som möjligt, när hon fanns i farvattnen.

Tord var alltså begripligt nog på mycket dåligt humör den dagen pappa
skulle gifta sig med den nya. När Fina klädde på honom hans nya kostym,
kinkade han och ville stanna hemma, och hur hon bråkade med honom, bar
det sig inte bättre än att han började tjuta som en liten unge. Pappa
kom in och tog honom i upptuktelse, och visst skämdes han, så han
tystnade, men värre än skammen bet smärtan, då han hörde den nervösa
undertonen i faderns röst. Det var en ton, som tycktes komma långt
bortifrån och inte gällde Tord. När han hade gått, kände pojken sig så
grymt ensam, övergiven av hela världen, Fina med, som stod på deras sida
och klädde honom till bröllopet, att han åter började gråta, men den här
gången stilla och alldeles för sig själv. Förrådd, övergiven, utan hopp
eller tröst följde han med i bilen och var med vid bröllopet utan att
uppfatta eller bry sig om de onödiga ceremonierna.

Vid middagen efteråt hade det lugnat en smula inom honom. Ljuset,
blommorna och de finklädda gästerna överväldigade honom mindre än den
goda maten. Men just som han ett ögonblick i lycklig glömska av
förgånget och tillkommande stoppade munnen full, kom han att tänka på
vad hela den här festen egentligen innebar, och borta var hans aptit.
Den nya skulle bo hemma hos dem, det skulle vara hennes våning, där han,
Tord, togs emot av nåd. Nu skulle det bli hennes hem, hennes och pappas.
Tuggorna växte i munnen på Tord, så han fick riktigt svårt att svälja.

Just då nickade hon under sin brudslöja och log mot honom. En smula röd
– hon skulle bara vetat vad han satt och tänkte! – tittade han tillbaka,
men varken nickade eller log. Aldrig skulle han småle mot henne, aldrig.
Och medan han stirrade stint på hennes rosiga ansikte i de vita
slöjorna, märkte han, att hennes blick blev osäker och sänkte sig mot
tallriken. En känsla av triumf flög igenom honom: hon kunde småle aldrig
så – inte skulle hon tro att han var tacksam för det!

Under de två veckor, då både pappa och den nya var borta – de var ute
och reste tillsammans – gick Tord omkring i rummen som om det gällde att
ta avsked. Här hade han trott att han var hemma. Misstag! Pappa kunde
förfoga över det som han ville, han och den där nya. Själv var han
utanför. Tåld. På nåder. Fina hade redan gått över till fienden, henne
kunde man inte lita på. Överhuvudtaget kunde man inte lita på någon i
världen, när ens egen pappa förrådde en. Han var övergiven, han var
maktlös – och ändå inte alldeles maktlös. Hade den där nya kommit och
stört honom i det han trodde var hans hem, så skulle åtminstone han
också vara där och störa henne i hennes hem. Han ville se, om hon inte
många gånger än skulle få sänka blicken i osäkerhet och ta tillbaka ett
småleende som inte besvarades.

De båda bortresta kom hem dagen före Tords födelsedag. Upptagna av
varandra, vänliga mot Tord, men utan att såras av hans avvisande
hållning, flyttade de in tillsammans i ett rum och där kom flera stora
koffertar med hennes tillhörigheter, så nog var det tydligt, att hon
verkligen slog sig ner på allvar. I det längsta hade han kanske gått och
hoppats, att alltsammans på något sätt skulle visa sig vara ett misstag,
att ännu allting kunde rättas och bättras och hon flytta lika fort som
hon kommit. Hade han, utan att erkänna det ens för sig själv, hyst en
sådan barnslig förhoppning, så dog den nu slutgiltigt. Den natten grät
Tord sig i sömn.

På morgonen vaknade han av ett svagt buller utanför i gången. Det är min
födelsedag, var hans första tanke, och den kom honom att sätta sig upp i
sängen. Det är den nya, var nästa tanke, och den kom honom att krypa ner
igen och dra täcket över öronen.

De kom in med en bricka, det hörde han, både pappa och den nya, men
Fina, som annars alltid var med, hon var inte med i dag. Kära gamla
Fina! Rara älskade Fina! Då var det ju ingen födelsedag! Han glömde det
förakt han öst över hennes huvud på sista tiden och tyckte i stället,
att aldrig hade då någon människa varit hans vän så som Fina. Därför
ville de inte ha henne med, det var klart det.

– Vi har den äran att gratulera! sade inkräkterskan med munter röst, men
Tord anade osäkerheten under hennes glada ton. Han fick ju lov att sätta
sig upp förstås, och han gjorde det sansat, utan någon min av
förtjusning.

Paketen var snart öppnade, där var indianboken, där var ett munspel, där
var en hel del annat. Ibland var det ganska svårt att behärska sig, men
han gjorde det manligen. Inte en muskel rörde sig i hans allvarliga
ansikte, men när allting var öppnat, bugade han sig där han satt både
för pappa och för den nya och sade: Tack snälla pappa. Tack så mycket. –
Han kunde inte förmå sig till att kalla inkräkterskan för mamma.

Hela tiden anade han mer än såg, hur hon letade efter en strimma
förtjusning i hans min eller röst. Vänta fick hon! Med alla sina
nådegåvor!

Men nu, då allt var uppackat och Tord redan vände sig till
chokladkoppen, som stod och kallnade på brickan med blåsippor omkring,
gick fadern hemlighetsfullt tillbaka ut genom dörren och kom in igen,
ledande en cykel.

Något av chokladen skvätte ut över täcket, och Tords mun blev stående
öppen i ett ansikte, där ingen behärskning fanns kvar.

– Pappa ... stammade han.

– Det är från mamma! sade fadern.

Tord begrep mycket väl vem som menades, men han såg förvirrad upp.

– Från mamma? sade han förvånad. Men mamma är ju död?!

– Snälla du, varför kan han inte lika gärna få kalla mig för Sigrid, om
han nu hellre vill det! sade inkräkterskan. För resten så är den från
oss bägge två.

– Tack så mycket! sade Tord, och hans röst var åter behärskad och kall,
och hans lilla sittande bugning var så väluppfostrad man kunde begära
för det läget. Faderns min mörknade en aning, men Sigrid tog hans hand,
drog honom med sig och vinkade i dörren. Tord vinkade inte tillbaka.

Sitt första beslut att aldrig använda cykeln kunde han naturligtvis inte
hålla. Men han använde den med ett förbehåll: han låtsades som om han
bara hade den till låns. Så stoiskt långt drev han denna fiktion, att
han till och med inför kamraterna vidhöll, att det var en lånad hoj. Det
var ett stort offer, men så lyckades han också verkligen bibehålla en
viss känsla av främlingskap inför denna största frestelse, denna
jättegåva, som han en gång hade åtrått så hett.

Den nya hade makt att uppfylla alla hans önskningar, men han hade makt
att uppge dem, så snart hon lade dem som gåvor för hans fot. Hon skulle
inte ha makt över honom. Han ville inte stå i skuld till henne. Han
ville vara fri.

Men det fanns dagar, då han var utled på sin frihet. Det är mer
ansträngande än någon anar att gå omkring i vardagslag och vara en stark
hjälte. Ibland kunde han nästan tycka synd om henne, där hon satt och
läste eller sydde och såg så bekymrad ut. Att hon var bekymrad for hans
skull, det förstod han. På sätt och vis hade han segrat i tvekampen –
men det gjorde honom ingen större glädje.

Inte är det så lätt heller att alltid, i vartenda ögonblick, komma ihåg
att man är utstött. En dag överraskade han sig själv, då han krupit upp
med en äventyrsbok i sitt gamla hörn inne i vardagsrummet – överraskade
sig med att sitta och känna det riktigt lugnt och trivsamt hemma – och
med en skammens rodnad på kinderna över sin egen ärelösa slapphet gled
han ner ur hörnet och drog sig tillbaka in till sitt, där det inte var
hälften så trevligt. För ett ögonblick hade han verkligen glömt bort,
att hemmet inte längre var hans, han hade fallit in i gamla vanor. Men
nu, nu var han olycklig igen, för det hörnet där inne, det fanns inte
maken till, när man ville sitta och läsa – ja, nu grät han till och med
bittra tårar över att det var så förlorat, så förbjudet och förlorat.
Att det måste finnas små gossar, som var så olyckliga som han – inte nog
med att han först hade blivit av med sin mamma – sen hade han till på
köpet blivit av med allt, som gav livet värde ...

Sommaren kom, och man flyttade ut på landet. Det var ett nytt ställe i
skärgården, och där ute glömde Tord snart alla sina olycksöden och alla
hederns bittra fordringar för det myckna nya, som ropade på hans
intresse. Vid bryggan låg segelbåtar, och en av dem tillhörde en familj
med en son i tolvårsåldern, Olle. Av honom lärde sig Tord alla namn på
de olika delarna av båten och – teoretiskt – hur de användes. Den
praktiska tillämpningen fick pojkarna inte pröva på egen hand, men när
Pelle kom – det var Olles stora kusin – då skulle Tord också få följa
med ut och segla.

Vid sidan av segelbåtarna hade Tord också ett annat stort intresse
alldeles för sig själv: han samlade snäckor, som var särskilt vackra,
både vanliga blåmusselskal, om de hade jämn, pärlemorglänsande innersida
och fint blårandad yttersida, och sådana där krusiga små vita av olika
storlekar, ibland också någon sten, som utmärkte sig alldeles särskilt i
fråga om färg eller fin slipning. Under regniga dagar avbröt han ofta
sin läsning eller ritning med en liten inspektion av samlingarna, och
han försökte också rita av några av de intressantaste exemplaren, fast
utan större framgång.

Här på landet var det som om den ständiga dragkampen hade lugnat sig
något. Krampen släppte taget, när han nu rådde om sig själv så
fullständigt, och det här huset, som ingen av dem hade sett förr och där
de bodde med hyrda möbler, var allas lika mycket eller lika litet.
Sigrid var mer en ovidkommande, hon hörde kanske till och med dit på
något sätt, och han lade för lite märke till henne för att hon skulle
besvära honom.

Så en dag, då han kom in i den lilla kyffiga tamburen – han gick barfota
och hördes därför inte mycket – fick han se genom den öppna dörren, att
hon hade satt sig framför hans samling, som han glömt ställa bort, och
tittade på den utan att röra den. Hade hon fingrat på hans fynd, skulle
han förmodligen tyckt det var närgånget, men just att hon inte rörde
något, stämde honom milt. Han gick in och ställde sig bredvid henne. Hon
såg upp.

– Tycker – tycker Sigrid de är vackra? frågade han med blyg stolthet.

– Ja, jag tycker de är mycket vackra, svarade hon allvarligt.

Han märkte, att hon menade det. Många vuxna säger saker som de inte
menar eller bara menar till hälften, och det hör man redan på det
överdrivna tonfallet. Men hon talade stilla som man talar med en
jämnårig eller med sig själv. Hon tyckte verkligen om dem.

– Vill – vill Sigrid ha några? sade han hastigt och rodnade i detsamma,
så att det var riktigt förargligt, att hon just då skulle se på honom.
Hon såg glad ut.

– Vill du ge mig några? frågade hon lika stilla som förut.

Han började plocka ut ett par stycken, som han tyckte han kunde avvara.
Egentligen var det vackra stenar och snäckor allihop, och han kunde gott
haft användning för dem. Ändå växte urvalet, tills han hade en ganska
försvarlig liten hög att räcka henne.

I sista ögonblicket vaknade hans misstro åter.

– Men Sigrid får inte kasta bort dem? slapp det ur honom, ångestfullt ur
hans innersta djup.

– Vad skulle jag då ha dem för, om jag tänkte kasta bort dem igen!
svarade hon. Rösten lät nästan lite stött, och det lugnade honom. Hon
ville verkligen ha dem.

– Ja – här får Sigrid då, sade han och tömde sin näve i hennes öppna
hand.

Just då vaknade en ny fruktan inom honom: att hon skulle rusa upp och
krama honom och tacka honom och visa, att nu hade hon lurat honom, nu
hade hon vunnit honom, och det var bara därför hon hade låtsat tycka om
snäckorna ... För säkerhets skull tog han två steg tillbaka. Han hade
givit sig in på ett vågspel.

Men ingenting sådant gjorde hon. Hon sa tack så som Olle skulle gjort
det, hon tittade hela tiden på snäckorna och gick bort med dem för att
söka efter ett förvaringsställe. – Det var all right.

Han steg ut på trappan i solskenet. Det hade hänt något bra, tyckte han.
Hans ställning hade plötsligt blivit en annan, och han kände, att den nu
skulle förbli som den var. Utan att kunna klargöra det för sig själv i
tydliga tankar och ord, hade han en lycklig förnimmelse av att han
äntligen hade upphört att vara gäldenär. Han hade givit – han skulle nog
också våga ta emot.

En fred var sluten, och han drog djupt efter andan. Det var som en okänd
och ändå välkänd dager i luften, en doft, en värme i världen – bara en
aning, men den gav honom en trygghet, som han inte hade haft på långa
långa tider och ändå måste ha saknat så bittert ...

V

STRÖVTÅG I SARAJEVO

I

För ett främmande öra har namnet Sarajevo en ödesdiger klang: det var
här det skottet lossades, som blev världskrigets startsignal. Och guiden
visar ännu främlingen det gathörn där det skedde och pekar ut den väg
bilen tog. På husväggen intill har man satt upp en minnestavla med
inskrift: PÅ DENNA HISTORISKA PLATS FÖRKUNNADE GAVRILO PRINCIP FRIHETEN
DEN HEL. VIDS DAG1 DEN 15 (28) JUNI 1914.

Men för den som besöker platsen kommer snart den levande staden att
tränga minnena i bakgrunden. Sarajevo är ingalunda vilken liten stad som
helst, hänvisad till sina minnesmärken för att kunna dra uppmärksamheten
till sig. Den är förmodligen en av Europas mest egenartade städer, en
Österlandets utpost, som trots den dagliga intima blandningen med
västern har behållit sin orientaliska färg renare än numera ens det
europeiserade Turkiet.

Reser man från Belgrad på morgonen, är man framme i Sarajevo så sent på
kvällen, att det redan är fullständigt mörkt. Det är en vacker syn, när
ljusen glimmar fram, utströdda över hela sluttningen nedanför
järnvägsvallen och på motsatta sidan åter stigande mot höjden; men än
vackrare är staden vid dagsljus. Ty Sarajevo ligger på sluttningarna
kring den dalsänka, där floden Drina rinner fram, 600 meter över havet.
Riktigt hett, som i Belgrad eller Dalmatien, blir det aldrig här. Också
på den hetaste middag följer en kylig kväll, och regn och rusk är
vanliga gäster. Runt horisonten sträcker sig bergen, tillräckligt höga
för att verka majestätiska, tillräckligt långsluttande för att man inte
skall känna sig beklämd, och i solskenet lyser vita husklungor mot den
gröna bakgrunden av skog och ängar. Högt ovanför de sista gatorna ligger
en grön sluttning med underliga vita fläckar. Det är de spanska judarnas
kyrkogård med sina gravstenar.

Det är betecknande för Sarajevo detta, att man inte kan se på en utsikt,
inte gå en gata fram utan att bli påmind om de många religioner, som
lever här sida vid sida utan att blandas. Överallt i staden stiger
moskéernas smäckra minareter mot himlen, kyrkor av olika bekännelser
välver sina kupoler och sträcker sina torn, och synagogor finns av två
slag, de spanska judarnas och de andras. Går man på gatan, kan man inte
undgå att möta folk i muhammedansk dräkt: beslöjade kvinnor, män i fez;
då och då är fezen lindad med en snövit bindel, då är det en skriftlärd
man har stött på, kanske utexaminerad i den muhammedanska högskola som
finns just här i Sarajevo; eller också är bindeln stickad med gult silke
– då är bäraren en hadji, han har varit i Mecka som pilgrim. – Från
landsbygden kommer bondfolk in till staden i sina pösande folkdräkter,
som måste vara otroligt varma nu på sommaren med sitt myckna ylle; i
allmänhet är de grekisk-katolska, men en och annan bär turban, då är han
muhammedan. Bland de spanska judarna är det kvinnorna, och bland dem
egentligen bara de äldre man kan känna igen: deras huvudbonad är en
ovanligt missklädsam kask av något damastliknande tyg, ofta invävt med
några stora blommor i fina färger och ofta med guldkant nertill. Munkar
och nunnor möter man också. Nunnorna tillhör en skolorden, uppfostrar
alltså unga flickor, munkarna är i allmänhet franciskaner och lär vara
goda vänner med folk av alla religioner och bekännelser; dessutom finns
här en och annan jesuit som lärare vid olika skolor.

Vill man riktigt göra klart för sig religionsblandningen, behöver man
bara tänka på de överhuvuden som staden hyser: en romersk-katolsk
ärkebiskop, en ortodox metropolit, en rëis ulema (muhammedansk biskop),
två rabbiner och en protestantisk församlingsföreståndare.

Med avsikt har jag talat om religioner, inte om raser. Raserna är
visserligen också blandade, men det är inte utmed rasgränserna som
skiljelinjerna går. Muhammedanerna till exempel är till allra största
delen serber, och serberna lär från början ha varit en ljus ras,
invandrad norrifrån. (I själva verket är det påfallande, hur många
blonda huvuden man ser ända längst ner i södra Jugoslavien.) Under
turkarnas herravälde antog de islam till skydd och bekvämlighet, och har
sedan dess hållit fast vid sin en gång påtvingade tro. Det gör till en
början ett överraskande intryck, när man får se en djupt beslöjad kvinna
dra med sig en liten Kalle eller Lisa med linvitt hår; man kommer att
tänka på bortbytingar och barnarov. Och åtskilliga av de fezprydda
männen i basarerna skulle mycket väl kunnat heta Svensson. I vardagslag
talar man visserligen om ”turkarna”, men menar muhammedanerna.

I vissa fall sammanfaller religion och ras, och den religiösa pieteten
kan då ha sina sidor. Så hos de spanska judarna, sefarderna. Inflyttade
hit för hundratals år sedan undan religionsförföljelser i sitt hemland,
har de noga undvikit all uppblandning ens med sina västliga rasfränder,
strängare än de i sitt iakttagande av seder och bruk. Som de aldrig
varit särdeles många, har följden blivit ett intensivt ingifte, och
många av de typer man möter skvallrar om degeneration. Konstnärligt
temperament och smak har de emellertid. De spansk-judiska danserskorna
lär överträffa alla andra, och Sarajevos kanske vackraste byggnad är
sefardernas nya synagoga, ännu knappast färdig.

Det märkbaraste och mest egenartade inslaget i stadens liv är
naturligtvis det muhammedanska. Som jag redan nämnt, är det i Sarajevo
man bör söka Orienten nu sedan Mustafa Kemal har avskaffat slöja och fez
i Turkiet. Här lever de kvar. Inhöljda i sina vida tygpåsar och med
ansiktet gömt bakom en kort svart slöjbit skyndar de muhammedanska
kvinnorna genom gatorna med torgkasse i handen eller med elegant väska,
last fashion. På Sarajevos corso utmed floden kan man se åtskilliga, som
helt lagt bort den vida överklädnaden och uppträder i modern
promenaddräkt, fortfarande dock med slöja. Är bärarinnan mycket
frigjord, är slöjan emellertid inte tjockare än sorgslöjor hos oss. Allt
detta gäller endast de gifta, ty de unga flickorna bär ingen slöja alls,
bara en stor schal om huvudet, som ger deras unga drag en oskyldig och
madonnelik prägel. Det är alltså inte längre sant, att den muhammedanske
ynglingen gifter sig utan att ha sett sin tillkommandes ansikte – men
det har varit, ty en sådan frihet för de unga flickorna är snarast att
räkna som anpassning till den nya tiden. Lagen i all sin stränghet
bjuder egentligen, att en kvinna alltifrån den stund hon verkligen
mognat till kvinna skall uppträda beslöjad. I tysthet lär det visst
länge ha försiggått en strid mellan kvinnorna och prästerna om slöjan,
men ännu så länge har tydligen de senare varit starkare.

Det muhammedanska inslaget gör sig så mycket starkare gällande, som
muhammedanerna till antalet är varje annan bekännelse överlägsna: de
utgör drygt en tredjedel av stadens befolkning och har långa tider
konstant hållit sig vid den siffran, medan det annars försiggår en del
förskjutningar mellan de olika religionernas anhängare. (Det är särskilt
den grekisk-ortodoxa kyrkan som vinner terräng på den romersk-katolskas
bekostnad.) Både förste och andre borgmästaren i staden är muhammedaner.
Vissa yrken ligger till övervägande del i muselmanernas händer, särskilt
hantverk och köpenskap. Vid den statliga hantverksskolan, om vilken mera
nedan, är varenda lärjunge muselman.

Varför? Det har helt enkelt blivit så, det är tradition, och
föreståndaren, som visade oss omkring i skolan, förklarade, att det
skulle bli ganska synd om en stackars enstaka kristen yngling, om han
släpptes in bland alla de andra.

Att man i Sarajevo och för övrigt hela Jugoslavien inte ser en skymt av
söderns beryktade djurplågeri lär vara att tillskriva det muhammedanska
inflytandet. Vänlighet mot djuren hör till Islams bud. På skämt berättas
det, att en muselman som hittar en lus i sina kläder helt enkelt släpper
den på gatan. Så långt går det nog inte, men att alla de katter som föds
i staden förblir odränkta, det kan vilken besökare som helst övertyga
sig om personligen. Aldrig har jag sett eller tänkt mig en plats så full
med katter som Sarajevo. På vartenda tak vandrar de, magra och eländiga,
men livslevande och utan att frukta någon människa. Under varenda stol
utanför butikerna kryper en à två kattungar, och på de soliga trapporna
levs ett idylliskt kattfamiljeliv. Och ve den som vågar röra duvorna på
torgen! Det är ett venezianskt vimmel, koncentrerat kring någon gammal
gubbe eller gumma, som samlar stora skaror omkring sig och på sig för
att mata dem.

De muhammedanska bodarna ligger samlade i en särskild stadsdel, rad i
rad som österländska basarer skall ligga. Och bakom dem sträcker sig
smala, lustiga gator upp mot höjden, med hus där övervåningen skjuter ut
en smula över den undre och där burspråken ibland är täckta av tätt
snidat gallerverk av trä, så att ingen kan se in, men invånarna kan
titta ut – gamla haremsburspråk. Där uppe går kvinnorna omkring
obeslöjade och hänger upp tvätt, vissa om att inte möta någon
muhammedansk man så här dags (andra än muhammedaner är det inte så noga
med, de räknas inte), och småbarnen springer omkring i solskenet med det
minsta möjliga på sig.

Så ser Sarajevo ut i stora drag.

II

En vandring genom de turkiska basarerna gör verkligen ett sagolikt
intryck. De smala gatorna rymmer ingen modern trafik, här färdas varken
bilar eller spårvagnar, inte ens en cykel kan ta sig fram bland vimlet
av fotgängare. Då och då banar sig några bönder med lastade dragare,
hästar eller mulåsnor väg genom mängden, men det går inte fort, och
varannan minut måste de ropa – deras rop har för övrigt en viss likhet
med varningssignalen i vår barndoms kälkbackar: ”Öpp! ” Det är tydligen
internationellt.

På ömse sidor sträcker sig den långa raden av öppna bodar, ofta på samma
gång butik och hantverkslokal, och liksom i andra österländska städer
har alla hantverkare av samma slag sina affärer vid en gemensam gata. En
gata är skohandlarnas gata. De just nu moderna flätskorna är en
jugoslavisk nationalvara, de bärs också av bönderna, fast förfärdigade
av enklare material och försedda med en pittoresk snibb framtill.
Naturligtvis finns det också västerländska modeller i alla
schatteringar, men också de urgamla inhemska eller österifrån komna
opraktiska styltskorna säljs – en träplatta med två klossar under. Jag
såg verkligen folk (muhammedanska kvinnor, inga andra), som gick med dem
och gick ganska bra.

På skomakargatan hände mig en lustig episod. Vi gick förbi en liten
skomakarverkstad, som såg så ovanligt hemtrevlig ut; en mästare och
några gesäller satt där inne i det skuggiga men fullt öppna rummet och
arbetade med kaffeservisen bredvid sig på bänken. Jag gick några steg
ifrån, lyfte min kamera och siktade. Vilda avvärjande gester från
innevånarna! Gubben själv kastade sig skräckslagen ner bakom något
skynke, och en av pojkarna höll händerna för ansiktet. Aha! tänkte jag
och samlade mina religionshistoriska kunskaper, – de vill tydligen göra
vad de kan för att hindra mig bryta mot Koranen och göra bilder av
människor. Har de nu gjort allt de kan, så måste de anses vara utan
skuld, skulden komme över mitt huvud. – Och pietetslöst knäppte jag dem.
Efteråt ångrade jag mig, ty jag fick höra, att vidskepliga muhammedaner
väntar sig döden, om någon fotograferar dem. Nu hoppas jag verkligen,
att den stackars gubben inte suggererar ihjäl sig innan årets slut. Ett
gott omen tycks det mig vara, att fotot misslyckades fullständigt. Jag
önskar bara jag kunde tala om det för honom!

Vid en gata är larmet öronbedövande. Det är konstsmedernas. Där siras de
små turkiska kaffeserviserna av koppar och mässing, som man kan få köpa
för en mycket blygsam penning. Stora fat och skålar dekoreras också,
ofta utomordentligt vackra. Alla former, både här och på torget, där
keramiken säljs, bär vittne om den kulturkrets dessa människor av vår
egen ras assimilerats av: det är de arabiskt- turkiska smäckra linjerna,
de hög- och smalhalsade kärlen, de slingrande arabeskerna österifrån.

Mattor och bonader vävs i Sarajevo, men schalar och annan sådan
flärdfull ljuvlighet importeras för det mesta från Mindre Asien. Vill
man se sådant, bör man gå till Hasanović vid Stora moskén. Dit fördes vi
också av vår över all beskrivning älskvärde ciceron, resebyrån Putniks
chef direktör Woelz, och tillbringade en frestelserik stund bland vackra
ting, billiga nog i sitt slag, men dyra i förhållande till vår reskassa.
Innehavaren, Hasanović själv, var en typ att lägga märke till: en mörk
ung man, på samma gång med den språkkunniga smidighet som anstår en
orientalisk affärsinnehavare och med den förnäma tillbakadragenhet i
sätt och väsen, som anstår en medlem av en av stadens mest ansedda
familjer.

Vårt intresse för honom blev egentligen riktigt livligt först vid ett
senare tillfälle, då vi fick höra, att han varit ledare för det
muhammedanska partiet på den tiden, då partier ännu var tillåtna i
Jugoslavien. Nu, under diktaturen, är de som bekant förbjudna.

Vill man se konsthantverket i sin prydnad, bör man gå till den statliga
yrkesskolan. Vad som görs i bodarna är alltid mindre omsorgsfullt gjort,
eftersom köpmannen ju framför allt har intresse av att få saken färdig
snart för att få sälja så mycket som möjligt. Också yrkesskolan säljer,
och lärjungarna, som går där i fyra år, har en blygsam avlöning, som
emellertid räcker till livsuppehället. Ett fyrtiotal unga pojkar av
olika åldrar – i allmänhet kommer de hit efter fyraårig folkskola –
sitter i de olika rummen för gravering, ciselering, metallinläggningar i
trä och niellering, de flesta klädda i fez också inomhus, alla med
mycket högtidlig min, bemödande sig om att inte märka de besökande, men
tydligt nervösa, om man stannar och ser på deras arbete. Det är mycket
vackra saker som görs här, alla efter gamla inhemska, d. v. s.
ursprungliga orientaliska mönster.

Det finns också ett statligt väveri, som går efter samma
hemslöjdsprinciper. Det är ingen skola, utan ren industri – utom
tobaksindustrin egentligen den enda staden har – men också där väver man
efter gamla mönster, och om det ibland händer att man kopierar franska
gobelänger, så är det för att visa vad man duger till. Utsökta färger
och vackra mönster finns det gott om – särskilt de persiska
silkesmattorna har underbara skiftningar. Så är det också fantastiska
sifferuppgifter vi får höra: på en kvadratmeter av en sådan persisk
silkesmatta går det inte mindre än 400,000 knutar, och det tar 2 1/2
månad att få ett så stort stycke färdigt.

Utom yrkesskolan finns det inte många högre läroanstalter i Sarajevo,
bara ett folkskoleseminarium och så den ovan omtalade muhammedanska
högskolan. Vi var där och synade den. Byggnaden gav ett visst intryck av
förfallen storhet, och praktisk men mycket torftig västerländsk
inredning höll på att tränga ut den ursprungliga österländska. Det enda
som ur turistsynpunkt var något att se var kollegierummet, där en lång
låg bänk med dynor löpte runt en upphöjning på ena sidan av rummet: det
var professorernas plats. Annars såg anstalten ut som anstalter gör
mest, med föreläsningssal och bibliotek, som inte skilde sig från
seminarielokalerna vid våra högskolor annat än genom sin större
torftighet och genom den egendomliga beskaffenheten hos böckerna i
bokskåpen runt väggarna: till största delen arabiska skrifter,
antagligen mest exegetiska arbeten. Som skolan är internat, ville vi
gärna se ett sovrum också. Den unge sympatiske mannen, som visade oss
omkring, ryckte på axlarna och försäkrade att det inte var något att se,
men om vi ville så ... Och det var verkligen det mest spartanska man
kunde se. Kalkade väggar, ett litet smutsigt fönster, en säng, en stol,
ett bord, punkt och slut.

Det vore naturligtvis alldeles fel att uppfatta anstalten som en
högskola i västerländsk mening. Vad man får lära sig där är
huvudsakligen arabiska och skrifttolkning. Vi är numera långt från den
tid, då kristenhetens ende bildade man hade studerat vid ett islamitiskt
universitet. Icke dess mindre berättigar en avgångsexamen från denna
muhammedanska högskola inte bara till prästämbetet utan också till en
muhammedansk domarplats. Det finns nämligen områden av den jugoslaviska
lagen, där muhammedanerna intar en särställning och döms av egna domare
efter koranen, nämligen i frågor som rör giftermål, skilsmässa och arv.
Den nuvarande diktaturen arbetar för att upphäva denna särställning och
åstadkomma enhetliga bestämmelser också här, och som det synes inte utan
grunder. Särskilt de muhammedanska skilsmässobestämmelserna har mörka
skuggsidor. Det är lätt att skiljas från sin hustru, om man är
muhammedan, och några större underhållsskyldigheter har man inte,
ungefär 30–40 svenska kronor är nog för att man skall ha uppfyllt all
rättfärdighet. Så är också skilsmässor särdeles vanliga. Och som
kvinnorna naturligtvis aldrig har lärt sig något yrke, överhuvudtaget
sällan kan någonting annat än sköta ett litet muhammedanskt hushåll, och
som det inte är någon efterfrågan på muhammedanska hushållerskor i
Sarajevo, så är prostitutionen den enda väg som står dem öppen, om de
vill leva. Det lär finnas ett stort antal prostituerade (fortfarande
beslöjade!) på Sarajevos gator, och vilka faror för folkhälsan det
innebär behöver jag inte gå närmare in på.

Vår älskvärde ciceron beklagade, att inte Sarajevo hade fler
läroanstalter. Staden är tämligen stor – ungefär 70,000 invånare – och
dessutom särskilt lämplig som bildningscentrum, ansåg han, därför att
den har ett sådant utmärkt museum, ett av de bästa i landet. Det var
verkligen ganska ståtligt. Tyvärr är jag inte botaniker, så jag kunde
inte suga någon näring ur den botaniska avdelningen, där Bosniens och
Herzegovinas samtliga växter finns samlade, men där finns också en
ansenlig etnografisk avdelning, en arkeologisk samt en zoologisk. Alltså
en hel del. Den arkeologiska var i och för sig inte så märkvärdig, men
här på Balkan fattas man ovillkorligen av en viss rysning, när man ser
det gångna glimta fram i sten och metall. Få trakter har varit utsatta
för sådana växlingar, sådana härjningar – direktor Woelz själv hade
varit med i inte mindre än sex krig – och översvämmade av ett sådant
myller av raser, folk och kulturer. Österrikarna – turkarna – romarna –
namn på skilda världar, som dragit över och förbi – och längst borta i
fjärran skymtar den tid, då de grekiska stammarna drog fram över halvön.
Hela Balkan är fyllt av saga och sägen alltifrån den tid som ligger
insvept i urtidsdimma och ända fram till i går ...

III

I Ragusa träffade vi en målare, som förklarade sin hjärtliga avsky för
Sarajevo med de orden: ”Det är en stad, där västerland och österland är
blandade på ett perverst sätt.” I mina ögon vittnar en sådan blandning
tvärtom om oskuld. Vackert är det inte alltid, stilrent är det inte
alls, och ändå tycker jag, att en hadji med svart paraply är en på sätt
och vis upplyftande syn. Han är ännu ett stycke originalkultur, har ännu
inte blivit museikonst och hemslöjd. När man upptäcker stilen, då är den
första friska oskulden redan förlorad.

Oskyldigt i den meningen är Sarajevo för visso. Går man i den gamla
ortodoxa kyrkan, där stadens förnämsta familjer alltid har hållit till,
möts man av de gräsligaste oljetryck sida vid sida med underbara gamla
mörknade ikoner, allt förenat av samma fromhet, och över huvudmoskéns
vackra mattor svävar hemska elektriska lampor. Det är möjligt, att
senare tider börjar ställa upp strängare fordringar. För turistens öga
märks det i varje fall inte. Sarajevo är inget Skansen på något sätt,
det lever sitt äkta liv med koran och paraply.

I stadens nöjesliv är blandningen påfallande. Redan att åskåda en
amerikansk (färglagd!) vikingafilm om hur Leif Eriksson drog mot väster
för att utbreda kristendomen, medan man omkring sig ser en publik, som
åtminstone till halva sitt antal bär fez, gör ett ganska egendomligt
intryck. Men betydligt intressantare är det att söka upp något litet
nöjesetablissemang av den art som hemma närmast skulle kallas varieté.

Vi hade redan av en slump råkat dricka te på ett sådant litet kafé med
sångerska, clowner, hunddressyr och tydligen också dans, fast den senare
redan var slut, när vi kom, och den otroligt tjocka, otroligt sminkade
och otroligt oxygenolblonda primadonnan gick omkring och samlade slantar
på en tallrik. Det är nämligen på alla sådana ställen de uppträdande
konstnärernas sätt att få ut sitt gage. Publiken ger allt efter tycke
och smak, och ju större konstnär, dess större är hänförelsen bland
åskådarna och följaktligen också givmildheten. Vår utomordentlige
ciceron lovade emellertid att ta oss med på stadens förnämsta ställe i
genren, och efter lång väntan – föreställningens glansnummer kommer inte
förrän sent på kvällen – begav vi oss till Schadrvan.

Schadrvan är ett turkiskt namn, som betyder springbrunn, och en sådan
fanns också, om man kan använda det namnet om den blygsamma lilla
vattenstråle – inte olik dem som för något år sedan gjorde sitt segertåg
runt Stockholms restauranger – som strilade mot höjden, medan
olikfärgade lampor belyste vattnet och undersidan av en
kanariefågelsbur, som var placerad rakt över. Borden var dukade dels
under tak, dels i mitten av trädgården under bar himmel, och
föreställningen pågick omväxlande på två scener, utförd av två olika
sällskap, så att publiken aldrig behövde befara någon paus.

Det ena sällskapet var en rysk skådespelartrupp, som skådespelare
betraktade inte så dåliga, fast det stycke de spelade var mer än lovligt
enkelt (en modern och förgrovad Argbigga) – men som baletttrupp däremot
något så fasligt, att jag var glad att sitta med ryggen åt dem. De
infödda och mindre bortskämda åskådarna tycktes däremot njuta i fulla
drag av dessa kontinentala fläktar. Alldeles särskilt rolig var en
gammal spansk judinna, som satt vid bordet intill vårt och följde allt
med skälvande intresse i sitt darrande, rynkiga och gulnade ansikte. Jag
undrade vad gumman egentligen tänkte om det hela, och undrar det än,
fast min bordsgranne välvilligt upplyste om att hon var för gammal för
att överhuvudtaget tänka någonting.

Det största intresset koncentrerade sig i alla fall omkring den andra
scenen, behärskad av ett inhemskt sällskap. Själva scenen var lustig
nog. Belägen i hörnet, så att två väggar av salen bildade fond, och i
det fristående hörnet markerad av en smal pelare från golv till tak,
kunde den inte gärna bestå sig med någon ridå. På det lilla platta
brädgolvet befann sig inte bara alla de uppträdande, som alltså under
sina egna pauser satt och såg på längs scenens väggar, utan också hela
orkestern. Denna var dock inte fulltalig, bestod bara av en fyra-fem
man, och bland instrumenten fattades bland annat den berömda guzlan, det
nationella instrumentet. Fonden var målad med fönster, genom vilka man
såg ut över ett paradisiskt landskap, och gav närmast intryck av
väggarna i en turkisk kiosk.

När vi kom, var det det ryska sällskapets tur att uppträda, och vi
ägnade oss med iver åt den nationella födan, små stycken av fårkött,
rostade på pinne och serverade med en myckenhet rå lök under det
svåruttalade namnet tjeváptschitji. Äntligen hade ryssarna slutat, och
den serbiska sångerskan steg fram från sin vägg.

Det var serbiska folksånger hon sjöng, allvarliga, långsamma melodier
med klagande ödsliga tonfall, inte olika de ryska folkvisorna och på
inte alltför långt håll släkt med de finska och skandinaviska. Vad som
verkade särskilt egendomligt och vackert var den teknik i uppträdandet,
som tycktes vara det vedertagna, att döma av våra erfarenheter också
från det förra enklare stället: med några små korta vårdslöst spänstiga
steg trädde hon ut på scenen, satte fram ena foten, lutade huvudet något
bakåt med en överlägsen åtbörd och sjöng i denna stolta ställning, utan
att någonsin sträcka sig på tårna, lyfta på axlarna eller sträcka fram
händerna, som sångerskorna brukar hos oss. De gester hon gjorde
inskränkte sig till ett och annat majestätiskt steg (på hela foten),
framåt eller åt sidan, och stolta, passionerade kast med huvudet. Rösten
var ganska vacker, inte vidare väl skolad, men intensivt uttrycksfull.
Här är det det avgörande. Skolningen kan man undvara, men inte den
levande anden, inte glöden. Först den, och bara den, är konstnärskapets
oeftergivliga villkor.

Plötsligt fick jag se, att någon vid ett bord i närheten av scenen
ropade sångerskan till sig och talade med henne. Hon nickade och började
på nytt. ”Det betyder, att han ber henne sjunga en bestämd sång”,
förklarade min bordsgranne, ”men så, att vissa ord, som har gjort
särskilt djupt intryck på honom, kommer till sin fulla rätt och
betydelse. ” Och hon sjöng verkligen också med ett egendomligt tonfall,
som om hon pejlade den milsdjupa betydelsen i vissa rader. Med slutna
ögon sökte hon efter just den känsla, som hon anade hos honom vid
folkvisans ord. Det gjorde ett nästan mystiskt intryck.

Sedan gick hon och hämtade de extra dinarer en sådan extra prestation
kunde vara värd. Och här liksom överallt samlade var och en av de
uppträdande ihop sitt gage i form av allmosor från publiken.

Kvällens clou var två magdanserskor från Saloniki, den ena armeniska,
den andra spansk judinna. Den spanska judinnan kom först. Skakande en
väldig lejonman, som lyste röd i det nakna elektriska ljuset – en stark
lampa utan skärm hängde mitt över scenen, det var rampljuset – i
glittrande, åtsittande dräkt och med ett odygdigt Mona-Lisaleende över
sitt egentligen ganska fula ansikte steg hon fram på scenen och knäppte
händerna. Ty som de spanska flickorna ackompanjerar sig med
kastanjetter, så dansar magdanserskorna till takten av sina egna
knäppande fingrar.

Magdans brukar alltid beskrivas som något så vederstyggligt fult. Jag
fick egentligen inte den uppfattningen i Schadrvan. Mitt huvudintryck
var en gamängaktig odygd över alla gränser, som tar i sin tjänst den
otroligaste behärskning av alla de muskler och nerver i kroppen, vilka
vanligen inte står under viljans kontroll – något som påminde om de
allra självsvåldigaste visorna till ukulele, milsvitt från alla
översinnliga ideal, eller helt enkelt släkt med småpojkarnas stolta
skicklighet i att spotta ståtliga bågar genom luckorna av tappade
tänder, andra ännu mera ouppfostrade konststycken att förtiga.

Plötsligt kommer det, barnsligt smeksamt, långt utdraget, uppsluppet och
odygdigt: ”Meschai!” (Rör om!) Och så börjar kroppen röra sig omkring
sig själv ... Att just den rörelsen, liksom motsvarande med huvudet –
ett fullkomligt omöjligt och otroligt trick – är avsett att framkalla en
komisk effekt, är det inget tvivel om. Efter välförrättad ansträngning
glider danserskan också tillbaka till sin plats med samma okynniga
leende uppblandat med akrobatens triumf.

Armeniskan har under tiden suttit och varit skön, österländskt och
trånsjukt skön. Det är mycket för att få se henne dansa, som vi sitter
kvar till sent på natten. Men det blir en besvikelse. Hon har inte den
andras temperament, och när det gäller magdans, är temperament
otvivelaktigt viktigare än skönhet. Som de spanska judinnorna lär ingen
dansa. Vi får höra en historia om en urgammal en, som lär bo uppe i de
oåtkomliga turkiska kvarteren, men ibland, då vinet och anden
överväldigar henne, vandrar ner till Schadrvan och dansar med ännu mer
temperament än någon av de unga ...

Då vi går, är klockan redan ett. Det är en mycket sen timme här i
södern, där man har tidiga vanor både morgon och kväll. Men Schadrvan
kommer att hålla på länge än ... Jag vet inte hur pass livlig publiken
slutligen blir, man kan frukta det värsta, att döma av det lilla anslag
som sitter på väggen: DEN ÄRADE PUBLIKEN UPPMANAS ATT INTE SLÅ SÖNDER
GLASEN. I MOTSATT FALL BETALAS 20 DINARER. Nå, det kan ju också vara en
enkel säkerhetsåtgärd, för att inte eventuella olycksfåglar sedan ska
kunna beklaga sig. I umgängesformerna lär det alltjämt förekomma en del
orientaliska inslag. Åtminstone hörde vi, jag vet inte om det är sant,
att vill man riktigt vinna en muhammedansk kaféidkares bevågenhet, så
beställer man kaffe med följande ord: ”Effendi (herre), jag besvär dig
vid din vackra turkiska tro, ge mig en kopp kaffe!” Som sagt, hörsägen
är hörsägen, och i varje fall tycks man också i basarerna vara tämligen
van vid västerlänningarnas mer oslipade sätt. Sarajevo går ganska säkert
sin europeisering till mötes med snabba steg. Syns det ännu inte så
mycket på ytan, så har det nog i stället försiggått omvälvningar på
djupet. När man ser de unga turkarna gå och promenera med sin fru i gott
kamratskap och jämför med de äldre lantliga muhammedanfamiljerna, där
mannen går före och hustrun kommer traskande ett stycke efter, anar man,
att det inte behövs många stötar för att fez, slöja och fädernas
sedvanor skall falla. Det är kanske inte ens en fråga om årtionden, bara
om år. Men innan det har skett, ser åtminstone den tillfällige besökaren
ingenting annat än de ärevördiga utanverken, det som skiljer kulturerna
och världarna åt, och Sarajevo är fullt av det exotiskas tjusning ...

IV

Trebinje är en liten muhammedansk (”turkisk”) stad inte långt från
Ragusa, i sig själv inte så märkvärdig, men tämligen oberörd av
främlingar och centrum för en kringliggande färgrik landsbygd. Skall man
fara dit, bör det vara på en marknadsdag, onsdag eller lördag, för att
man skall få en glimt av det folkliv, som blomstrar här alldeles för sig
själv utan att snegla åt turisterna. Det är den brokigaste skara, som då
rör sig kring de långa borden på marknadstorget, där landsbygdens
produkter, gröna vattenmeloner, gula sockermeloner, röda tomater, grön
och röd paprika, ligger uppstaplade i granna högar: unga bondflickor i
lysande huvuddukar – framför allt gula, citrongula, smörgula och
gräddgula – äldre kvinnor i herzegovinska folkdräkter, lång vit klänning
med broderad lång väst och den lilla runda röda mössan, placerad framme
i pannan och med en lätt vit slöja nedhängande i nacken – bondgubbar i
sina lustiga korta byxor, som sluter till om knäna och för övrigt hänger
som en säck – säkert ytterst bekväma – och så de tvättäkta ”turkarna”,
stadens egna innevånare. (Jag ber läsaren lägga märke till, att turkar
här inte är namn på någon ras; ordet betecknar helt enkelt landets
muhammedanska innebyggare av samma ras eller rasblandning som de
övriga.) Männen i herzegovinsk bonddräkt eller vanlig europeisk dräkt
med fez, kvinnorna beslöjade med en liten svart slöja, utom de allra
fattigaste, vilka söker hålla ihop sin huvudschal framför ansiktet så
gott det går. I skuggan under träden står böndernas åsnor bundna, och
små åsneföl skumpar omkring i närheten av sina mödrar.

När vi kom på morgonen halv åtta, var marknaden redan i full gång för
länge sedan. Man har tidiga vanor här i landet, följer tämligen noga
solen, som går upp klockan fem och ner klockan sju. En stund gled vi
omkring i vimlet som jägare med kameran i högsta hugg – man hade kunnat
fylla åtskilliga filmrullar på den marknaden – men som en marknad i alla
fall förblir en marknad och inte förändrar sig mycket från sin första
stund till sin sista, så lämnade vi den snart och gick ut för att se på
stan.

Moskén var snart synad. Vi var redan blaserade på moskéer. Den var i
alla fall vacker, med arabesker i klara färger och arabiska skrivtecken
på väggarna: några av Allahs hundra namn. Bilder och altaren får ju inte
förekomma i en muhammedansk moské, påpekade vaktmästaren med stolthet.

Som vi hade närmare nio timmar på oss innan tåget gick, gjorde vi oss
ingen brådska, utan gick och strök på gatorna på måfå. Vi travade
huvudgatan fram ända till stadsporten – som de flesta gamla städer här
kan Trebinje ståta med en ringmur: få trakter har varit så oupphörligt
utsatta för krig som Balkan, och för städerna har det alltid gällt att
skydda sig så gott de kunde. Vid stadsporten var det bäst att vända, ty
åt det hållet sträckte sig bara kala berg utanför, så långt ögat såg –
de tröstlöst fattiga, sagolikt vackra vitskimrande herzegovinska bergen,
där den glesa ginsten är det enda, som växer i sluttningarna mil efter
mil.

Hela staden verkar för övrigt fattig. De turkiska basarerna har inte den
österländska yppighet, som vilar över Sarajevos handelskvarter. Där är
det till stadsbor man säljer, här är det till bönder, och varorna är
sträva och enkla nyttighetsartiklar, hinkar och grova skor och liar (och
skäror. Man går ännu och skär skörden med skära!). Stadens enda
silversmed besökte vi. Det låter så förnämt, men i själva verket är det
inget fett yrke att vara silversmed i Trebinje. Den stackars mannen
själv satt där inne bakom disken – det var en annan, som sålde hans
varor – och såg obeskrivligt klen ut. Hans vackra filigransaker var
billiga, och billiga var också de underbara antika turkiska smycken han
sålde. Då vi frågade ut honom, berättade han, att han arbetade 13–14
timmar om dagen och förtjänade ungefär 2–3 kr. per dag.

En tjänstvillig guide kom snart fram och erbjöd sina tjänster, och efter
något prutande följde vi honom. Också han var naturligtvis muhammedan
och tyckte som sådan tydligen att kvinnan i allt bör rätta sig efter
mannen, ty han och min man började sätta i väg med långa steg – de hade
ungefär lika långa ben – medan vi fruntimmer, som inte hade lust att
trava som små ölänningar i stekhettan, vägrade fortsätta i den takten.
Föraren avhånade oss på det föraktfullaste och satte kronan på verket,
när han längre fram pekade på vår reskamrat, fröken Anderberg, med
orden: ”Kann das auch Deutsch?” Hur det nu var, visade han oss i alla
fall fram till en muhammedansk kyrkogård. Nå, vi hade sett sådana förut,
men han ville inte försumma tillfället att undervisa oss. De här
gravarna med turbanerna var mansgravar. De andra var kvinnogravar. De
där stora gravstenarna med väldiga fezer på var resta över någon pascha
eller annan hög ämbetsman. Alla var vända mot öster, för att man skulle
uppstå med ansiktet mot Mecka, där Domaren skulle komma på den yttersta
dagen. Långsamt stavade han igenom några av inskrifterna – namn,
fadersnamn och data.

Skolan, som vi gick förbi, var stängd – två månaders ferier under
hetaste tiden. De stackars barn, som vi tidigare på dagen hade hört och
sett läsa där inne under en turbanprydd och alltså skriftlärd lärares
överinseende – med en ton, inte olik den som förr brukades i våra
folkskolor i obygden, halvt mässande – var tydligen olyckliga
ferieläsare.

Äntligen, efter långa och heta vandringar, blev vi av med föraren. Något
särskilt märkvärdigt hade han verkligen inte visat oss, bara sådant som
man kan se med egna ögon, och nu beslöt vi vandra på egen hand, helt
enkelt ge oss ut på landsbygden utanför och fräckt kliva in i stugorna.
En annan man, lika tjänstvillig som den förre, erbjöd sig visserligen
att visa oss ett gammalt turkiskt harem, men vi avböjde tacksamt. Ska
man lunka omkring i söderns middagsgass, så är det oändligt mycket
mindre betungande, när man gör det helt och hållet på eget bevåg.

De allra flesta, från tjänstemännen på resebyrån Putnik och till
chaufförer och guider, spärrar upp ögonen och tror sig ha att göra med
rubbade människor, när man förklarar, att man vill se på bondstugor. Det
var emellertid vad min man hade satt sig i sinnet att göra, och av några
lyckade försök i Montenegro kunde man sluta sig till att de minst
ovilliga var bönderna själva: de var glada åt främmandet, nyfikna och
roade, dessutom vänligt stämda över att här var någon som försökte lära
sig deras språk. Vi gick alltså gladeligen på och steg in i första bästa
stuga.

En gammal skröplig gumma kom och öppnade. Min make försökte klargöra
vårt ärende, och sedan gumman väl försäkrat, att här var mycket fattigt
och ingenting att visa, bjöd hon oss vänligt stiga in. ”De som inte har
någon mark har det svårt här”, sade hon. Det var alltså inte någon
bondstuga.

Stugan var inte hennes, hon bodde ensam ett stycke därifrån, utan den
hyrdes av en familj. Hustrun och barnen var hemma. Den lille minste låg
och sov på bara stengolvet med ett skynke över sig för flugornas skull,
ty de svärmade i hundratal överallt i rummet. Barnen fick karameller,
och samtalet kom i gång. Mannen var arbetare vid fabriken nere i staden.
Han hade 600 dinarer i månaden (ungefär 40 kr.), av det gick hundra till
hyran, och resten skulle de leva på, man, hustru och fyra barn (hon
väntade för övrigt ett till). Det var svårt, sade hon. Om vintern var
det ibland så kallt att floden frös ... Hur lång arbetstid han hade? Hon
visste inte så noga, det gick i skift.

En av pojkarna visade oss till nästa stuga, som då skulle vara en
bondstuga. Det visade sig emellertid vara ett misstag: där bodde en
pensionerad statstjänsteman med familj. Han kom ut på gårdsplanen och
började förhöra sig om Sverige och Skandinavien och visste verkligen vad
alla tre huvudstäderna hette ... Hans otroligt vackra unga dotter, som
dessutom var kunnig i franska (fast hon tydligen var för blyg och för
oövad att våga sig på det) fick tillsägelse att visa vägen till en
verklig bondgård. Så skedde, och efter en tämligen lång promenad mitt i
värsta solbaddet kom vi då fram.

Inte en människa syntes till. Vi steg in på gården och såg oss omkring.
Fortfarande inte en själ. På långt håll fick vi emellertid se en gammal
gumma styra sin kosa just mot gården, och vi gick förtjusta och mötte
henne.

Jo, nog var detta en bondgård alltid, och visst skulle vi få se den. Det
visade sig i alla fall stöta på svårigheter: det var middagsrast i
skörden just nu, och allt skördefolket låg och sov inne i stugan. Vi
fick till en början nöja oss med köket, som bestod av en särskild liten
byggnad i längan kring den inbyggda gården.

Där inne brann en stor gryta över en eld, tänd på en primitiv härd på
golvet. Visserligen stod det en spis i ett hörn, men den var tydligen
sönder, skorstenspipan var avbruten, den hade förut gått ut genom
väggen. Det ute i bygderna fortfarande vanligare sättet att göra upp en
eld direkt på några stenar på golvet hade tydligen länge praktiserats,
att döma av de svartnade takbjälkarna. Här var litet och lågt till
taket, men det behövdes egentligen inte mer heller, här kokades bara
mat, ingen bodde här.

Så småningom hade husbonden och husmodern kommit på benen och kom ut
till oss, godmodiga och skämtsamma. Nej, komma in fick vi inte, där sov
de än. Vi kunde kasta en blick in genom fönstret, det var allt. Där såg
rent och snyggt ut, ytterligt enkelt mot vad vi är vana vid hemma
naturligtvis, men tydligt välbärgat för traktens förhållanden. De hade
också djur: får och getter och kor och gris, och grisen var vi tvungna
att kasta ett öga på. (Den såg ut precis som sådana kreatur gör hemma,
inte som de bosniska små svart-och-vita, smärta och graciösa kräken.)
Här drog man sig väl fram, hade jord nog och inget att klaga över. Huset
hade visserligen blivit förstört under kriget, men nu var det ju
uppbyggt igen.

För övrigt fick vi nöja oss med att titta på den inbyggda gården och
fotografera de familjemedlemmar som var pigga på det, vilket vill säga
gammelmoran och telningarna. De senare var linhåriga som svenska barn –
det är lustigt nog mycket vanligt i Jugoslavien. Man tänker sig, att
folk så långt åt söder ska vara svarta, men det är tydligen inte
klimatet som gör hårfärgen.

Nå, hittills hade vi ju haft lite otur. En av sönerna visade oss vidare
till en muhammedansk bondgård, som låg inte långt därifrån. Inte heller
där syntes någon till i början, men när bandhunden började skälla,
visade sig några kvinnogestalter i fönstret och hörde på vad vi (d. v.
s. min man) hade att säga. Kort överläggning. Sedan förklarade de, att
kvinnorna var hjärtligt välkomna, men mannen fick stanna utanför, ty far
i gården var inte hemma.

Vi kände oss något enkla, ty vi kunde ju inte mer än enstaka ord
kroatiska, och även om det var de viktigaste, som ”tack”, ”mycket bra”,
o. s. v., så är det svårt att göra någon innehållsrikare konversation av
det. Nu skulle det i alla fall varit ytterst ohövligt att inte ta emot
inbjudningen, och vi följde med in i huset, medan mannen fick stå kvar
på gårdsplanen.

Också den gården var renlig och snygg, tydligt välbärgad. Vad som
förvånade mig mest var själva harem. Jag har alltid tänkt mig ett harem
som det ledsammaste av allt, med all världens tråkighet instängd mellan
fyra kala och smutsiga väggar. Åtminstone med tråkigheten tycker jag nog
också att det bör äga sin riktighet, när det gäller staden. Så här på
landet kan det väl inte vara så farligt, här är ju familjen ändå
hänvisad till sig själv, och arbete finns det fullt upp. Och vad
särskilt de kala väggarna beträffar, så stämde det inte alls. Det stora,
välskurade och vitrappade rummet var möblerat med målade skåp och en låg
bänk, som löpte runt tre väggar och var täckt med de vackraste kuddar
och dynor. När vi visade vår beundran, tog man fram andra utomordentligt
vackra vävnader, mattor och bonader och broderade slöjor och dukar och
visade med stolthet, vem det var som hade gjort det och det. Allt var
hemarbete. Vi tillfrågades, om vi ville ha kaffe, men som vi tyckte synd
om den stackars mannen där utanför, så avslog vi för att inte dra ut på
visiten i det oändliga.

Samtalet var enkelt, men det gick bra. Vi frågade med tecken, om alla
barnen hörde hemma i gården och fick till svar, likaledes med tecken,
att två av de större var från en gård längre bort, men de mindre var
hemma här. Den som tydligen var rummets och som vi trodde gårdens
härskarinna visade oss sin ring, och vi försökte förklara innebörden av
våra ringar, vilket också gick utan svårighet, eftersom vi visste, vad
fru och fröken hette.

Sedan blev vi införda i en annan del av huset i ett likadant rum, och
där fanns också en fru ... Först efteråt stadgades mina misstankar, att
båda två var bondens hustrur. Månggiftet är på avskrivning i städerna,
men på landet, där en hustru är ett tillskott i billig arbetskraft,
blomstrar det ännu. Också här fick vi se vackra vävnader och broderier.

Men nu hade bonden kommit hem, och han och min man hade slagit sig i
språk ute på gårdsplanen. Han klagade dels över torkan i år, dels över
Herzegovinas steniga fattigdom. I Bosnien, där var det annorlunda! Där
hade de skog, det fanns det ju inte här. Själv hade han tre hästar och
tre kor, en liten tobaksodling och en liten vinplantering, men det
förslog inte långt. Nu kunde gärna den främmande få stiga in också (se
vi muselmaner låter aldrig några främmande herrar komma och hälsa på
våra fruntimmer). Sagt och gjort, de båda herrarna steg in, och damerna
flydde ut i trappan, där de stod och uppsnappade vad de kunde höra.

Vi frågade, om vävnaderna skulle säljas. Nej, egentligen inte. Det var
flickornas utstyrsel, hemgift. En kvinnlig röst nerifrån trappan frågade
hur mycket vi skulle vilja ge för dem. Men vi vågade inte kasta oss ut i
något överdåd. I stället framställde vi en blygsam bön om litet vatten;
dagen var mycket varm, och vi hade gått långt. Det kom ögonblickligen
därnerifrån, en stor glasmugg full med kallt härligt vatten.

Till avsked fick vi här liksom i den förra bondgården en liten bukett
blommor – några pelargonieblommor och en liten kvist av någon
kryddluktande växt. Vi tackade så mycket för allt vi hade fått se och
gav oss av.

Vad som särskilt har stannat i mitt minne från vårt haremsbesök, är den
lugna och stolta värdigheten i kvinnornas sätt – en värdighet, som jag
har tyckt mig finna är särskilt utmärkande för den muhammedanska
befolkningen från springpojkarna och till de skriftlärda. Jag skulle
vilja veta, vad den kommer sig av, om det är de rättrognas säkra
överlägsenhet eller om den har djupare grunder ...

Tågresan hem tog sina modiga fem timmar, om man räknar med ett grundligt
uppehåll vid tågombytet i Hum. Det var en liten kuriös håla, där vi fick
fårkött i papper och te som smakade som varm punsch – förmodligen var
det kryddat med allehanda örter – och där vi inte hade annat att göra än
sätta oss på järnvägsvallen och se på solnedgången och höra på syrsorna,
tills tåget skulle gå. Tilläggas kan, att vi återfann en gammal bekant,
Kanolds kola, under namn av ”Karameller” på järnvägsautomaten.

Järnvägsresorna är för resten givande nog. Ingen bekymrar sig om de
andra, var och en gör som det faller honom in – en ung man utan röst
sjöng hela tiden för sig själv så jämmerligt, att vi inte hade annat att
göra än att också börja sjunga var för sig. Det gick bra. Till slut
lyckades var och en koncentrera sig så att han bara hörde sig själv. Och
vad ska man för resten göra under långa timmar, då landskapet utanför är
mörkt och tåget kryper som en snigel?

Noter

1)

En allmän helgdag.

Converted and published on https://SamoLit.com/