Martin Bircks ungdom

Hjalmar Söderberg

Den gamla gatan

I.

MARTIN BIRCK var ett litet barn, som låg i sin säng och drömde.

Det var sommarafton och skymning, en tyst och grön skymning, och Martin
gick vid sin moders hand genom en stor och underlig trädgård, där
skuggan låg mörk i alléernas djup. På båda sidor om vägen växte
sällsamma blå och röda blommor, på smala stänglar vajade de af och an
för vinden. Han gick och höll sin moders hand och såg förvånad på
blommorna och tänkte på ingenting. »Du får bara plocka de blå blommorna,
de röda äro giftiga,» sade modern. Då släppte han hennes hand och
stannade för att plocka en blomma åt henne, en stor blå blomma ville han
plocka, som satt och nickade tungt på sin stjälk. En sådan underlig
blomma! Han såg på den och luktade på den. Och åter såg han på den med
stora, förvånade ögon: den var ju icke blå, utan röd. Den var alldeles
röd! Och så otäckt, giftigt röd! Han kastade den elaka blomman på marken
och trampade på den som på ett farligt djur. Men då han vände sig om,
var modern borta. »Mamma,» ropade han, »hvar är du? Hvar är du, hvarför
gömmer du dig för mig?» Martin sprang ett stycke nedåt allén, men han
såg ingen, och han var nära att gråta. Allén låg tyst och tom, och det
mörknade mer och mer. Ändtligen hörde han en röst helt nära: »Här är
jag, Martin, ser du mig inte?» Men Martin såg ingenting. »Här är jag ju,
hvarför kommer du inte hit?» Nu förstod Martin: bakom fläderbusken, det
var därifrån rösten kom, att han inte hade förstått det genast ... Och
han sprang dit och tittade; han var säker om att hans moder hade gömt
sig där. Men bakom fläderbusken stod Frans från »Långa raden» och gjorde
en otäck grimas med sina tjocka, såriga läppar, och så räckte han ut
tungan så långt han kunde! Och en sådan tunga han hade: den blef längre
och längre, ja den tog aldrig något slut, och den var full med små
gulgröna blåsor.

Frans var en liten buse, som bodde i »Långa raden» snedt öfver gatan.
Förra söndagen hade han spottat på Martins nya bruna klädesjacka och
kallat honom snobb.

Martin ville springa sin väg, men stod som fastspikad vid jorden. Han
kände, hur benen domnade under honom. Och trädgården och blommorna och
träden voro borta, och han stod ensam med Frans i en mörk vrå af gården
därhemma, vid soptunnan, och han försökte skrika, men det kändes som om
strupen varit hopsnörd ...

v

II.

MEN då han vaknade, stod hans moder vid bädden med en ren hvit skjorta i
handen och sade:

»Upp med dig, du lilla sjusofvare, Maria har redan gått till skolan. Och
kommer du inte ihåg att päronträdet på gården skall plundras i dag? Du
får skynda dig, om du skall få något med!»

Martins moder hade blåa ögon och brunt hår. Och på den tiden var blicken
ur dessa ögon ännu leende och ljus.

Hon lade skjortan på sängen och nickade åt honom och gick ut.

Maria var Martins stora syster. Hon var nio år. Hon gick i skolan och
visste redan hvad många saker hette på franska.

Men Martin hade ännu sömnen i ögonen och drömmens virrvarr i hufvudet
och kunde icke komma sig för att stiga upp.

Gardinen var uppdragen, och solen sken rätt in i rummet. Dörren till
köket stod på glänt. Lotta låg i köksfönstret och pratade med någon; det
var visst med Häggbom, portvakten. Till sist började Häggbom sjunga nere
på gården, med sin supiga röst:

»Om jag nu vore som Salomon rik
och hade pengar i stycken,
skulle jag fara till Turkit
och köpa mig hundra flickor.»

»Hvad skulle Häggbom göra med så många?» frågade Lotta. »Häggbom som
inte kan sköta sin madam en gång.»

Martin kunde inte höra hvad Häggbom svarade, men Lotta började skratta
med full hals.

»Häggbom har ingen skam i sig,» sade hon.

Nu kom visst portvaktarmadamen också ut på gården; det lät som om hon
slog ut en balja diskvatten. Så började hon gräla på Häggbom, och på
Lotta också. Men Lotta skrattade bara och smällde igen fönstret.

Martin låg halfvaken och stirrade på sprickorna i taket. Det var en
spricka som var alldeles lik madam Häggbom, om man såg på den på det
rätta sättet.

Klockan slog nio i Ladugårdslandskyrkan, och då den hade slutat att slå,
började klockan i salen. Martin hoppade ur sängen och sprang till
fönstret för att se, om päronen sutto kvar i trädet.

Päronträdet på gården var kärt för husets kattor och barn. Det var
gammalt och stort, och många af dess grenar voro redan torra och döda;
men de andra skänkte ännu blom och grönska hvarje vår och frukt hvar
höst.

Häggboms pojkar sutto uppe i trädet och kastade ned päron, sedan de
först hade stoppat sina fickor fulla, och nedanför slogs den öfriga
barnskaran om hvart päron som kom ned ur trädet. Midt i flocken stod fru
Lundgren, bred och högröstad, och ville skipa rättvisa; men det var
ingen som brydde sig om henne. Ett stycke ifrån stod lilla Ida Dupont
med stora ögon och händerna på ryggen; hon vågade sig icke in i
tumultet. Och fru Lundgren skaffade henne icke något päron, ty hon var
ovän med herr Dupont, som var violoncellist i hofkapellet.

Martin blef ifrig, kastade på sig kläderna i flygande hast och kom ned
utför trapporna.

Lotta skrek efter honom:

»Skall han inte tvätta och kamma sig först –»

Men Martin var redan på gården. Fru Lundgren tog honom genast under sitt
beskydd.

»Kasta ner ett päron åt Martin, John – håll upp mössan, lilla barn, så
får han ett päron –»

Det kom ett päron i mössan. Men nu stod Martin och kunde inte hitta rätt
på sin pennknif; han ville skala päronet.

»Tag hit päronet, jag skall skala det åt dig,» sade fru Lundgren.

Och hon tog päronet, bet i det med sina stora, gula tänder och ref bort
ett stycke af skalet. Martin gjorde stora ögon och blef mycket röd. Nu
ville han inte alls ha något päron.

Herr Dupont låg i sitt fönster i skjortärmarna och rökte pipa med en röd
kalott på hufvudet. Nu böjde han sig ut och skrattade åt fru Lundgren.

Fru Lundgren blef misslynt:

»Det är ett bortskämdt barn,» sade hon.

Nu höll John triumferande upp det sista päronet, och barnen hurrade och
skreko, men John stoppade päronet i sin byxficka. Men så hittade Ville
ännu ett, och det var det allra sista; han fick se Ida Dupont stå med
tårarna i ögonen borta vid väggen, och så kastade han ädelmodigt sitt
päron i hennes förkläde. Så hurrades det igen; päronträdet var
plundradt.

Men nu kom madam Häggbom ut:

»Gud i himmelen ett sånt oväsen, och Häggbom som ligger för döden! Ner
med er ur trädet, lortungar!»

Häggbom hade för en tid sedan legat sjuk, och madamens fantasi vände
ofta tillbaka till denna jämförelsevis lyckliga tid.

Pojkarna hade kommit ned ur trädet; hon fick John i håret och Ville i
örat och skulle leda in dem. Men fru Lundgren kände sig en smula
stucken; hon hade ju på sätt och vis presiderat vid uppträdet. Hon var
dessutom road af gräl och försummade därför icke att med en viss skärpa
förehålla madam Häggbom det olämpliga i hennes uppträdande. Madamen
släppte sina pojkar för att kunna sätta händerna i sidorna, och det blef
stor träta. Åhörare strömmade till, och alla köksfönster slogos upp på
vid gafvel.

Till sist bröt en röst genom grälet:

»Sch! Kanslirådet!»

Det blef alldeles tyst; kanslirådet Oldthusen hade den största våningen
och var husets finaste hyresgäst. Han var klädd i en lång, åtsittande
lifrock, och under armen bar han en sliten skinnportfölj. När han hade
kommit ned för trappan, stannade han och tog en pris snus. Därefter gick
han långsamt ut genom porten med tankspridd och bekymrad statsmannamin.

Martin och Ida smögo ut på gatan, hand i hand. De vågade sig ett par
steg utanför porten; så stannade de midt på gatan och blinkade mot
solen.

Gatan var kantad af trähus och tegeltak och gröna träd. Huset, där
Martin bodde, var det enda stora stenhuset vid hela gatan. »Långa raden»
snedt emot låg i skuggan: en låg, smutsgrå huslänga. Där bodde bara
riktigt fattigt folk, sade Martins mor. Bara patrask, sade fru Lundgren.
I färgeriet litet längre ned på gatan var det ingen brådska; färgaren
stod i sin port i tofflor och hvit linnerock och pratade med frun på
magasinet. Till och med utanför krogen i hörnet var det tyst. En
bryggarkärra höll därutanför; hästen stod med bundna framfötter och åt
hafre ur en påse, hängd om hans mule.

Klockan slog tio i Ladugårdslandskyrkan.

Ida pekade nedåt gatan:

»Där kommer getgumman.»

Getgumman kom med sina båda getter; den ena ledde hon i ett snöre, den
andra gick lös. Kanslirådets lilla dotterdotter hade kikhostan och drack
getmjölk.

»Ja; och där kommer lumpgubben.»

Lumpgubben kutade in genom porten med sin påse på ryggen och sin svarta,
smetiga käpp. Man sade, att han hade sett bättre dagar.

Två fulla kommo ut från krogen och vinglade gatan fram, arm i arm. En
poliskonstapel i hvita linnebyxor gick af och an; »Fäderneslandet» stack
upp ur bakfickan. En flock höns tågade ut från Långa radens gård, med
tuppen i spetsen; polisen stannade, tog upp ett halft franskt bröd ur
bakfickan och började mata dem.

»Hvad ska vi göra?» frågade Ida.

»Jag vet inte,» svarade Martin.

Han såg mycket hjälplös ut.

»Vill du ha mitt päron?»

Ida tog upp sitt päron ur fickan och höll det under näsan på Martin. Det
såg mycket frestande ut.

»Vi kan dela,» föreslog Martin.

»Ja, vi kan ju dela.»

»Men jag har ingen knif att skära med?»

»Det gör ingenting. Bit först du, så biter jag sen.»

Martin bet, och Ida bet. Martin glömde, att han ville ha päronet
skaladt.

Nu var det någon som ropade på Martin, och i nästa ögonblick kom mormor
ut och tog honom vid handen.

»Hvad i Herrans namn tänker Martin på i dag? Skall han inte kamma sig
och tvätta sig och äta frukost? Fanken besitta, en så’n pojke ...»

Mormor skulle föreställa ond, men Martin skrattade bara.

I portgången mötte de Häggbom; han gick redan litet osäkert. Han vek
undan med en lång lof och tog mycket höfligt af sig mössan, medan han
sluddrade på sin visa:

»skulle jag fara till Turkit
och köpa mig hundra flickor.»

På gården hade det blifvit stilla. Madam Häggboms feta röda katt låg på
soptunnan och spann med halfslutna ögon, och nedanför kilade råttorna ut
och in.

v

III.

EN grå oktoberförmiddag fick Martin tillåtelse af sin mor att gå ner
till Ida Dupont och leka.

Herr Dupont hade två små rum en trappa upp. Vid denna tid på dagen var
han på repetition i hofkapellet; Martin och Ida voro ensamma.

Det var en mörk och mulen dag. Det inre rummet låg i halfskymning med en
hög spånjalusi för fönstret. När man vek undan ett litet hörn af
jalusien, såg man mellan två gråa husgaflar ett stycke af
Ladugårdslandskyrkans stora svarta kupol. Bing bång, sade klockorna.

Ida visade Martin ett tittskåp med färglagda taflor. Där funnos hvita
slott och trädgårdar med kulörta lyktor i långa glimmande rader, gula
och röda och blå. Där funnos främmande städer med kyrkor och broar, och
ångbåtar och stora skepp på en bred flod. Och där funnos festligt
upplysta salar med strålande ljuskronor, men det som såg ut som
ljuslågor var bara små hål, utstuckna med knappnålar. Och det blef
alltsamman så stort och så lefvande, när man såg det i tittskåpet. Det
nästan rörde sig, det var visst något trolleri ...

»Det har jag fått af min mamma,» förklarade Ida.

»Men hvar är din mamma?»

»Hon är borta.»

Martin såg undrande ut.

»Hur då borta?»

»Hon har rest bort med en främmande herre. Men ibland skrifver hon bref
till mig, som pappa läser för mig; och ibland får jag vackra saker af
henne, som hon skickar.»

Martin blef mycket nyfiken. Han ville gärna veta mera, men han visste
inte riktigt om han borde fråga.

Men Ida tog Martin om båda axlarna och såg mycket viktig ut:

»Vet du hvad vi ska göra nu?» frågade hon. »Nu ska vi klä ut oss.»

Hon drog ut en byrålåda och började plocka upp röda lif af sammet,
sidensars och rips, med snören och rosetter i oändlighet; sidenskor,
handskar och silkesstrumpor och långa slöjor af tyll – skära, hvita,
blå.

»Det här har jag också fått af min mamma ... när hon var vid baletten.»

Hon tog en tunn, ljusblå slöja med silfverpaljetter och svepte den om
hufvudet på Martin. Så fick han ett rödt lif, ett skärp af silfverskir,
en hvit kjol.

»Så lustig du ser ut,» sade Ida. »Alldeles som en flicka.»

Martin såg sig i spegeln, och de skrattade båda.

»Kom hit,» sade Ida, »så skall jag sota mustascher på dig.»

Martin tyckte inte att det passade med mustascher, när han skulle vara
flicka. Men det brydde Ida sig inte om: hon sotade en kork öfver ett
ljus och ritade stora, svarta mustascher på Martin, och hon passade
också på att svärta ögonbrynen på sig själf – så tittade de i spegeln
igen och skrattade.

»O, så vackert att ha svarta ögonbryn,» sade Ida. »Tycker du inte att
jag är vacker?»

»Jo,» sade Martin.

Ida hittade på allt möjligt:

»Om du nu vill vara riktigt snäll, så ska vi hålla kalas.»

Hon gick till ett skåp och letade fram en halfutdrucken vinbutelj och
ett par gröna glas. Så dukade hon upp på toalettbordet och slog i.

Martin gjorde stora ögon:

»Törs du det för din pappa?»

»Ja då. Jag törs allt hvad jag vill för min pappa. Min pappa är snäll
han. Är din pappa snäll?»

»Ja,» svarade Martin.

Och de skålade och drucko. Det var ett sött och godt vin, och det lyste
så grant och så dunkelrödt i de gröna glasen.

Ute hade det börjat snöa. Det var stora, tunga flingor; fönsterblecket
var redan alldeles hvitt. Det var den första snön som föll; och
kyrkklockorna ringde i den svarta kyrkan: Bing bång, bing bång. Martin
och Ida lågo på knä på en stol med armarna om halsen på hvarandra och
näsorna tryckta mot rutan.

Men Ida slog i mera vin och skålade med Martin. Och sedan tog hon ned en
gammal fiol från väggen och började spela på den, och medan hon spelade,
dansade hon också och svängde med en hvit slöja. Det lät mycket
besynnerligt, då Ida spelade fiol. Martin höll för öronen, skrattade och
sjöng och skrek. Men så började det klia på ryggen på Martin. Då kom han
ihåg, hvad hans mamma hade sagt, att Ida Dupont hade loppor.

– – – Martin var inne i sängalkoven och tittade. Längst inne i
halfdunklet satt en madonnabild bakom två halfbrända vaxljus; och
nedanför hängde ett krucifix.

Martin stirrade förvånad.

»Hvad är det?» frågade han.

Ida blef mycket allvarsam och svarade lågt, nästan hviskande:

»Det är vår religion.»

Herr Dupont var katolik.

»Vänta,» sade Ida, »sätt dig därborta och var tyst, så ska jag lära dig
vår religion.»

Ida svepte in sig i skärt tyll med guldpaljetter. Så gick hon fram och
tände vaxljusen under madonnan: två stilla, klara lågor. På en liten
hylla under krucifixet tände hon en rökgubbe. I långa, blåa skyar
ringlade röken fram under alkovens gardin, och luften blef tung af en
stark, kryddad doft.

Madonnan strålade som en teaterdrottning, i rödt, blått och guld; och
stjärnorna på hennes mantel blinkade och tindrade i skenet från
vaxljusen.

Martin frös af förtjusning.

Men Ida föll på knä framför madonnan. Hennes tjocka, mörkröda fläta
lyste som blank koppar i ljusskenet. Hon mumlade något som Martin icke
förstod, och hon gjorde besynnerliga åtbörder med händerna.

»Hvad är det?» frågade Martin. »Hvarför gör du så?»

»Tst! Det är vår religion.»

Och Ida fortsatte inne i alkoven. Hennes stora, svarta ögon hade en
tindrande glans. Men Martin kände sig så besynnerligt tung i hufvudet.

»Kom hit och var med,» bad Ida. »Tycker du inte att det är vackert?»

Martin satte sig på sängkanten och försökte göra efter Idas åtbörder.
Men snart började han nicka. Hufvudet blef så tungt, så tungt.

... Ute snöade det alltjämt, och kyrkklockorna ringde: Bing bång, bing
bång ...

När herr Dupont kom hem, lågo barnen insomnade på sängen. Vaxljusen hade
brunnit ned.

v

IV.

HÖSTEN gick fram öfver jorden, och i staden, där Martin bodde, stodo
husen gråa och svarta af regn och rök, och dagarna blefvo kortare.

Men då eftermiddagen kom och skymningen föll på, satt Martin Bircks
fader ofta vid brasan och såg in i elden. Han var icke längre ung. Han
hade ett slätrakadt ansikte med skarpa markerade drag, som en
skådespelare eller en präst; och han hade ett sätt att le för sig själf
utan att säga något, som ingaf respekt och en viss känsla af osäkerhet.
Men då han log på detta sätt, gällde hans löje i själfva verket icke
alls någon svaghet eller dårskap hos hans medmänniskor, ty det fanns
ingenting satiriskt i hans lynne; han log bara åt en anekdot, som han
läst i tidningen på morgonen, eller åt ett par hundar, som hade skällt
på lejonen kring Karl XIII:s staty, då han på middagen gick genom torget
på väg hem från sitt ämbetsverk. Ty Martin Bircks fader var tjänsteman.
Och ehuru hans lön icke var stor och han icke heller hade någon enskild
förmögenhet, förstod han likväl att ställa det så, att han med sin
familj kunde föra en jämförelsevis sorgfri tillvaro; ty han hade endast
smak för oskyldiga och enkla nöjen, och ingen fåfänga dref honom att
söka umgänge med dem, som stodo öfver honom i förmögenhet eller rang.
Han var son af en handtverkare; och då han någon gång tänkte öfver sin
lott i lifvet, jämförde han den icke med sina förmäns eller sina
förmögnare kamraters, utan erinrade sig i stället det fattiga hem, ur
hvilket han utgått. Och han fann då, att han var lycklig, och önskade
blott, att den lycka han ägde aldrig skulle förmörkas. Han höll af sin
hustru och sina barn och älskade ingenting i världen så högt som sitt
hem. Då han var ledig från sina ämbetsgöromål, arbetade han gärna med
sina händer. Han lagade bristfälliga möbler; och han förstod att
nödtorftigt reparera den gamla köksklockan, som hade blomstermålningar
på urtaflan och stora mässingslod på kedjor. Han förfärdigade också
lustiga och sinnrika leksaker åt sina barn och små nätta prydnadsting åt
sin hustru till hennes födelsedagar. Bland dem var ett litet tempel af
hvit kartong. Det var siradt med smala guldlister, och bakom en
halfkrets af smärta kolonner fanns ett spegelglas, som tycktes fördubbla
pelarnas antal. Till templets krön, som omgafs med en balustrad af
marmoreradt papper, ledde en spiraltrappa, också den af kartong och
klädd med marmor; men i det nedersta trappsteget fanns det en liten
låda, som kunde dragas ut. Och i denna låda hittade Martins moder hvarje
år på sin födelsedag en hopvikt sedel eller ett litet smycke.

Han älskade också musik och sång. Han sjöng gärna Gluntar med en gammal
studentkamrat, farbror Abraham, som stundom kom på besök; och han kunde
fantisera vid pianot och efter gehör spela några stycken ur sina
favoritoperor.

Men han läste sällan något annat än sin tidning.

Martin Bircks moder satt ofta, när skymningen föll på, vid pianot och
spelade och sjöng. Hennes röst lät vackrare än alla andra röster. Hon
sjöng visor, som ingen sjunger mera. Då stodo Martin och Maria bakom
hennes stol och lyssnade förtjusta, och stundom försökte de sjunga med.
Det var en visa om en soldat, som gömde en fältflaska, ur hvilken han
hade gifvit en döende prins att dricka på slagfältet. »Och prinsen drack
ur den.» Det var omkvädet. Och det var en annan visa om en herdeflicka,
som vallade sin hjord i en dalgång mellan branta alper. Det hördes ett
brak af en lavin, och flickan skyndade på sin hjord: »Spring på, spring
på mina lamm!» Och medan modern sjöng, gledo hennes händer öfver pianots
gulnade tangenter; strängarnas klang hade en spröd glastimbre, och det
suckade och klagade i pedalen. Men i basen låg en sträng bruten och
surrade till då och då.

Och det kändes så ödsligt, då hon hade slutat att sjunga.

Martin dref af och an. Det var som om rummen blefve större och mera
tomma, när skymningen föll på.

Till slut vände han sig till mormor, som satt vid fönstret och läste i
Dagbladet.

»Snälla mormor, tala om en saga,» bad Martin.

Men mormor kunde ingen ny saga. Och de gamla hade Martin redan hört så
många gånger. Mormor fortsatte att läsa i tidningen med glasögonen långt
ner på näsan.

»Kors i herrans namn,» sade hon plötsligt och såg upp öfver tidningen,
»har ni sett att en fröken Oldthusen är död?»

»Nej, är hon död,» sade Martins fader. »Kunde det vara en syster till
kanslirådet?»

»Nej, herregud, det var hans faster,» sade mormor. »Hon hette Pella;
Pella Oldthusen. Jag minns henne mycket väl, jag träffade henne i
Vaxholm för många år sen. Det var en förbaskadt kvick och rolig gumma;
men hon hade tjyforgan. Hennes bekanta brukade säga: ’Kära ni, låt
ingenting ligga framme i kväll, för Pella Oldthusen kommer hit!’ Och så
hade hon en flicka som hon hade tagit upp. När den flickan skulle styras
ut till sin första nattvardsgång, då stal fröken Oldthusen sin gamla
jungfrus linneunderkjolar, som hängde i samma garderob som hennes egna
kläder, och lät sy om dem åt flickan. Ja, det är Guds klara sanning, jag
har själf hört det af en fru, som hade mycket väl reda på henne och hela
släkten. ’Kära fröken,’ sade jungfrun sedan, för hon hade tjänat hos
fröken i många år och kände till hennes egenheter, ’kära fröken, det har
varit tjyfvar i garderoben! Och tänk så ledsamt: de ha stulit alla mina
underkjolar, men inte frökens, fast de hänga alldeles bredvid.’ – ’Kan
man tänka sig så’na kanaljer,’ sa Pella. ’Det var fasligt ledsamt; men
jag kan ingenting göra åt den saken.’ Emellertid gaf hon jungfrun pengar
till nytt linne en tid efteråt, för hon var förmögen och inte snål
heller; men flickan fick gå till herrans heliga nattvard i de stulna
kjolarna.»

Martin och Maria lyssnade med vidöppna munnar. Så hade mormor ändå till
slut berättat en saga. Och sådana sagor kunde hon många.

Fadern hade tändt en cigarr och flyttade sin stol närmare elden. Så
vinkade han åt Martin och Maria:

»Kom barn, nu ska vi leka.»

Brasan hade nästan brunnit ner. Fadern bröt sönder två eller tre tomma
tändsticksaskar, och af spillrorna byggde han ett hus längst fram i
kakelugnen. Han satte också in en mängd tändstickor till pelare och
bjälkar, och slutligen vek han en strut af ett stycke styft papper; det
var ett torn. I strutens spets klippte han ett hål till skorsten. Det
blef ett ståtligt slott med pelargångar och spiror och torn, alldeles
som Stockholms gamla slott i Dahlbergs Svecia. Och när det var färdigt,
satte fadern eld i alla hörn.

Det fräste och gnistrade och brann.

»Nej se – å se, så det brinner! – Nu tar det eld i det bortersta hörnet.
– – Nu brinner östra hvalfvet, nu störtar det in! – – Och tornet brinner
– tornet ramlar. – –

– – – Nu är det slut.»

»Om igen, pappa,» bad Martin, »å, om igen! Bara en gång till!»

»Nej, inte en gång till,» sade fadern. »Det är inte roligt andra
gången.»

Martin tiggde och bad. Men fadern gick bort till pianot och strök sin
hustru öfver håret.

Martin blef sittande framför brasan. Det brände på kinderna, men han
kunde icke slita sig därifrån. Det låg och glödde så grant där längst
inne. Det glimmade och glödde och brann.

Till slut kom mormor och sköt spjället och stängde luckorna. Då gick
Martin till fönstret.

Solen var längesedan borta. Det hade klarnat upp för en stund, men ännu
drefvo mörka skymassor fram i brutna led öfver himmelens tunna och
glasaktiga blå. Långa raden låg i djup skymning. Trädgårdarnas lönnar
och körsbärsträd stodo aflöfvade, och här och hvar glimmade redan ett
ljus i ett fönster fram ur det dunkla kvistnätet. Nere på gatan gick
lyktgubben och tände; han var gammal och krokig och hade en skinnlufva,
som gick långt ner i pannan. Nu kom han till lyktan midt för fönstret,
på andra sidan af gatan: när han tände den, lyste hela rummet upp. Den
hvita spetsgardinen tecknade sitt brutna mönster mot taket och väggen,
och kallor, fucksior och agapantus målade fantastiska skuggor.

Det mörknade mer och mer.

Man kunde se så långt bort där uppifrån – långt bort öfver de låga gamla
kvarteren med trähus och trädgårdar. Man kunde se Humlegården med taket
af rotundan mellan de nakna gamla lindarna. Och längst bort i väster
reste sig en grå kontur; det var Observatoriet på sin kulle.

Oktoberhimlens djupa och tomma blå blef mera djupt och mera tomt. Och i
väster skiftade den i ett rödt, som tycktes smutsigt af dimma och sot.

Martin ritade figurer med fingret på rutan, som började imma sig.

»Är det jul snart, mormor?»

»Å, det dröjer, barn ...»

Martin stod länge med näsan tryckt mot rutan och stirrade på himmelen,
en tungsint skymningshimmel med blekrödt mellan gråa moln.

v

V.

MEN då lampan var tänd och man satt kring det runda bordet, hvar och en
med sitt arbete, sin bok eller sin tidning, då gick Martin bort och
satte sig i en vrå. Ty han hade plötsligt blifvit sorgsen, utan att han
visste hvarför. Där satt han i mörkret och stirrade in i den rundel af
gult ljus, inom hvilken de andra sutto tillsammans och arbetade eller
pratade, och kände sig utanför och öfvergifven och glömd.

Och det hjälpte icke, att Maria letade fram en gammal årgång af »När och
Fjärran» för att visa honom Garibaldi och kriget i Polen och kejsar
Napoleon med spetsiga mustascher; han hade sett det alltsamman, många
gånger. Det hjälpte icke heller att hon gaf honom ett stycke papper och
lärde honom att vika saltkar, kråka och två båtar i lås; ty Martin
längtade blott, utan att veta det, efter att någon skulle säga eller
göra något, som kunde komma honom att gråta. Därför satt han butter och
tyst och lyssnade till regnet, som piskade mot rutan; ty det hade börjat
regna på nytt, och blåsten skakade fönsterglaset.

»Ja,» hörde han plötsligt fadern säga till modern, »du har kanske rätt i
att vi borde försöka sälja pianot och köpa ett pianino i stället, på
afbetalning. Det håller ju inte stämning i fjorton dar; och ett pianino
är också en vackrare möbel.»

Martin spratt till vid orden: sälja pianot. Han visste icke riktigt hvad
ett pianino var, men han trodde icke att det kunde vara ett riktigt
piano; han föreställde sig snarare någonting med en vef. Och han trodde
icke, att något annat instrument kunde låta så vackert som deras piano.
Han var god vän med hvarje buckla och hvarje rispa i det röda
mahognyfaneret, ty han hade själf gjort de flesta af dem, och han kände
igen nästan hvarje tangent på dess särskilda färgton. Sälja pianot! Det
lät för hans öron som någonting omöjligt. Det var nästan som om han hade
hört föräldrarna i lugn ton sitta och tala om att sälja mormor och köpa
en tant i stället.

Martin började gråta innan han själf visste af det.

»Mamma,» sade Maria, »Martin gråter!»

»Hvarför gråter du, Martin?» frågade modern.

Martin snyftade bara.

»Han är trött och sömnig,» förklarade mormor. »Det är bäst att han får
gå och lägga sig.»

Medan Martin snyftande gjorde sin rond för att säga god natt, kom Lotta
in med tebrickan. Hon hade en mycket högtidlig min, då hon sade:

»Nu kan jag tala om för herrskapet att Häggbom är död.»

Det blef alldeles tyst i rummet. Martin slutade upp att gråta.

Mormor knäppte ihop händerna.

»Nej, har han verkligen slutat nu, gick det så hastigt ... Herregud, har
han slutat. Ja, det brännvinet ... Men det var nog bäst för honom att
han fick dö, fast det blir smått för madamen; han var ju portvakt i alla
fall och försörjde hustru och barn.»

»Han dog precis klockan sju,» sade Lotta.

Men då ingen svarade något, gick hon ut i köket igen.

»Det är kanske så godt att man skickar ut en lista bland grannarna och
ställer till en liten insamling,» sade modern.

Martin skickades i säng. Modern satt på sängkanten och läste bönerna med
honom; han slapp med Gud som hafver, ty han var så trött. Eljes brukade
han också läsa Fader vår och Herren välsigne oss.

Martin låg länge vaken och lyssnade till regnet, som plaskade mot
fönsterblecket; ty han var icke alls sömnig, han hade bara sagt så för
att slippa läsa de långa bönerna, som han icke förstod. Ty det är
omöjligt för ett litet barn att förbinda någon som helst föreställning
med vändningar sådana som »helgadt varde ditt namn» eller »tillkomme
ditt rike». Han låg och tänkte på Häggbom och undrade, om han kunde
komma till himmelen. Han luktade ju alltid brännvin.

Martin var mörkrädd. Då Lotta kom in med ett tändt ljus för att ordna
något i rummet, bad han henne att låta ljuset stå.

»Martin skall sofva,» sade Lotta, »annars kommer Häggbom och biter
honom.»

Och hon gick ut och tog ljuset med sig.

Martin började gråta på nytt. Blåsten hvisslade i fönsterspringorna, då
och då slog en port igen med en skräll, och en hund tjöt därute. Innan
modern drog ned gardinen, tyckte Martin att det var ett rödt sken på
himlen. Kanske elden var lös på Söder ...

Det var buller och bråk ner på gatan. Fulla människor, som kommo ut från
krogen – – slag och skrik. – – Tunga steg mot gatläggningen, någon som
sprang och någon som förföljde – och rop på »polis, polis!»

Martin drog täcket öfver hufvudet och grät sig i sömn.

v

VI.

DEN hvita vintern kom med bjällerklang och snö och isblommor på rutan.
Det är döda sommarblommor, som gå igen, sade Martins mor. Granskogarna
där ute på landet drogo från mörkret och ensligheten in till stadens
gator och torg, och då julens klockor ringde in helgen, stod där också i
Martins hem en mörk och försagd gran och doftade af skog, tills kvällen
kom, och den stod tindrande af ljus, hvita ljus och färgade ljus, och
full af röda vinteräpplen och konfekt med deviser, som voro så dumma att
till och med Martin och Maria kunde förstå hur dumma de voro. All julens
härlighet drog förbi, det var som att vända bladen i en bilderbok, och
då nyårsnattens stjärna brann öfver de hvita taken och man sade
hvarandra god natt och tack för i år, tänkte Martin med en frysande
känsla på den rad af gråa vinterdagar som väntade och som han icke kunde
se något slut på; ty det var så ändlöst långt till sommaren, och ännu
längre till nästa jul. Nyårsmorgonen väcktes han medan det ännu var
mörkt för att gå i ottan. Yrvaken kraflade han genom snön vid sina
föräldrars sida, och då man kom förbi hörnet stod Ladugårdslandskyrkan
där som en jättestor lykta och sken ut öfver det hvita torget, där
människorna från alla håll krälade fram öfver snön. I kyrkan var det
orgelbrus och sång och många tindrande ljus, och Martin kände sig
lycklig och god och tänkte, att detta just var rätta sättet att börja
det nya året; och då prästen började predika, somnade han strax. Men då
han vaknade, sken redan gryningens bleka dager in genom fönsterna i
kupolen, och modern ruskade på honom och sade: »Nu ska vi gå hem och
dricka kaffe.»

Så gick man då hem med hjärtat fullt af de vackraste föresatser; ty
Martin förstod af sig själf, att det var någonting sådant prästen hade
predikat om. Och fram på förmiddagen skickades Martin och Maria omkring
på nyårsvisiter till morbror Janne och moster Lovisa och till tanter och
farbröder och blefvo bjudna på kakor och vin och konfekt ur julgranarna.
Men hos farbror Abraham fanns det ingen julgran, ty han var änkling och
hade inga barn utan bodde ensam med en gammal hushållerska. Farbror
Abraham var doktor och hade många gånger kurerat Martin och Maria för
mässling och skarlakansfeber och ondt i bröstet. Han hade ett svart
skägg och en lång, krokig näsa; ty han var jude. Han hade också en
papegoja, som kunde svära på franska, och en svart katt. Denna katt
hette Kolmodin; och han var den klokaste katt i världen, ty då han stod
utanför tamburdörren och ville komma in, jamade han icke som andra
kattor bruka, utan reste sig på bakbenen, spände klorna i klocksträngen
och drog i den mycket hårdt.

Då Martin och Maria denna nyårsdag kommo för att önska farbror Abraham
ett godt nytt år, satt han ensam med en flaska vin på bordet och spelade
schack med sig själf.

Rummet var stort och halfskumt och fullt af böcker. Ute föll snön i
stora flockar. Farbror Abraham stoppade deras fickor fulla med namnam
och lät papegojan svära på franska och var mycket vänlig; men han sade
icke mycket, och framför elden, som glödde i kakelugnen, satt katten
Kolmodin och stirrade dystert på sin herre. Martin och Maria sutto tysta
och sågo på hvarandra och kände sig beklämda. Ty de hade mer än en gång
hört föräldrarna säga, att farbror Abraham icke var någon lycklig
människa, och att han aldrig var riktigt glad.

v

VII.

SÅ var då det nya året inne. Den almanacka, som Martin hade gifvit sin
far i julklapp, hade röda pärmar, medan den gamla hade blå. Och Martin
fann med förundran och missräkning, att detta var den enda skillnad han
kunde se mellan det nya och det gamla året, att dagarna gingo som de
förr hade gått, med klockringning och snö och mulen himmel, med leda vid
de gamla lekarna och de gamla sagorna och med längtan efter att bli
stor. Den tiden längtade han efter, men fruktade den också. Ty modern
hade så ofta pekat på lumpgubben, som hade sett bättre dagar, och sagt,
att om Martin inte ville äta upp sin välling eller sin ölsupa och eljes
vara en snäll och duktig gosse, så skulle han komma att bli just en
sådan lumpgubbe när han blef stor. Men när modern talade så, då snördes
hans bröst samman, och han såg sig själf i skymningen smyga in genom
porten med en påse på ryggen och peta i soptunnan med en svart käpp,
medan far och mor och syster och mormor sutto tillsammans kring lampan
som förr. Ty det föll honom aldrig in att tänka, att hans hem kunde
upplösas och skingras.

Det föll snö, mycket snö. Drifvorna växte, och det blef gnistrande
kallt. Martin fick hålla sig inne med abcbok och multiplikationstabell,
med färglåda och sprattelgubbar och alla de redan vissnande härligheter
som julen lämnat efter sig. Men bland sprattelgubbarna fanns det en, som
hette Röda Turken, och som han höll mera af än de andra, ty farbror
Abraham, som hade gifvit honom den, hade sagt, att det var den
lustigaste sprattelgubbe i hela världen. »Ser du,» hade han sagt en
kväll, »i och för sig är det ju hvarken lustigt eller märkvärdigt, att
en pappgubbe sprattlar, när man rycker i trådarna. Men Röda Turken är
inte någon vanlig pappgubbe, han kan tänka och tycka alldeles som vi.
Och när du nu rycker i trådarna och han börjar sprattla, då säger han
till sig själf: Jag är en varelse med fri vilja, jag sprattlar alldeles
som jag vill och uteslutande för mitt eget nöje; hejsan, det finns
ingenting så roligt som att sprattla! Men när du slutar upp med att
rycka i tråden, då tror han att han är trött och säger till sig själf:
Jag ger katten att sprattla mera, det skönaste som finns är att hänga på
en krok på väggen och vara alldeles stilla. – Ja, det är den lustigaste
sprattelgubbe i världen!»

Martin förstod icke mycket af detta, men han förstod att Röda Turken var
rolig och satte mera värde på honom än förut.

Så gingo dagarna, och med Trettondagen började de små
familjebjudningarna med julgransplundringar och skuggspel och dockteater
och laterna magica med brokiga bilder på ett spökaktigt hvitt lakan. Men
på hemvägen gnistrade stjärnorna, och fadern pekade på himmelen och
sade: Där är Vintergatan, och där är Karlavagnen.

v

VIII.

MEN en morgon, då Martin vaknade, såg han att himlen lyste med ett
ljusare blått än den gjort på mycket länge och att det droppade från
taken och från päronträdets nakna kvistar. Och medan han satt upprätt i
sängen och såg ut mot detta ljusa blå, kom Maria in med ett ris, som
tycktes blomma i hundra färger, men det var icke blommor, det var
brokiga fjädrar, och hon smällde på honom med riset och dansade och
sjöng att det var fettisdag och att hon hade lof från skolan, hurra! Och
att det skulle bli semlor med mandelmassa inuti till middagen.

Och de togo fjädrarna ur riset och klädde ut sig med dem och lekte
indianer och hvita; men de voro indianer bägge två.

Men riset tog modern, och hon satte det i fönstret i en kruka fylld med
vatten, midt i solskenet. Ty kammaren låg åt öster, och där var
morgonsol. Och se, det gick icke många dar, innan det kom fram små
brungröna knoppar här och där på kvistarna, de svällde och blefvo
större, och en dag hade de slagit ut och förvandlats till veckiga,
ljusgröna blad, hela riset grönskade, och nu var det vår.

En eftermiddag föll det en strimma sol in i salen, som låg åt väster.

»Se solen, barn,» sade modern. »Det är vår första eftermiddagssol i år.»

Solstrimman föll på ljuskronans slipade glasbitar, den bröts och strödde
regnbågsfärgade fläckar rundt omkring i rummet, på möbler och tapeter.
Fadern gick just genom salen; han satte de trekantiga glasbitarna i
rörelse med ett litet slag af sin hand. Det blef ett virrvarr och en
dans kring väggarna af de brokiga fläckarna, en dans som af fladdrande
fjärilar. Martin och Maria började en jakt efter dem. De sprungo sig
röda och varma och slogo händerna mot väggarna, och när de sågo en
solfläck teckna sig mot handen i stället för mot tapeten, skreko de i
förtjusning: »Nu har jag honom!»

Men i nästa sekund gled han undan, solstrimman bleknade efter hand, och
fjärilarna tröttnade att fladdra och lysa och blefvo borta – Martin såg
den sista af dem slockna på sin hand.

Men nej, det var icke vår ännu.

Åter föll det snö, våt snö som smälte strax och strax var smutsig, åter
ringde klockorna i den svarta kupolen under en grå himmel, och det var
Långfredag. Martin och Maria voro i kyrkan, men de fingo icke sitta hos
sina föräldrar, ty deras föräldrar sutto långt borta i koret bland en
mängd af svartklädda och allvarliga människor; de voro också svartklädda
själfva, fadern i frack och hvit halsduk, och allt var svart: det röda
på predikstolen och altaret var borta, och det var svart i stället,
prästerna hade svarta mässkåpor, ett svart kors reste sig hotande ur
altartaflans blyfärgade moln längst borta i korets skymning, och
svartgrå låg himlen och stirrade in genom kupolens hvalffönster. Martin
kunde icke somna som vanligt, ty allt var så hemskt, koralen klagade och
kvidde, prästen såg dyster och elak ut och talade om blod, och en hund
tjöt därute på kyrkogården ...

Martin var förtjust öfver allt detta, ehuru han icke visste det.

Nej, våren, den riktiga våren ... Den kom först när de kungliga körde ut
till Djurgården i guldspann och plymascher. Hur sken icke allt den
dagen, hur lyste det icke af blått och sol och vår kring skorstenarna
och taken, kring tuppen på kyrktornet! På Martins gata blommade redan
lönnarna, och öfver de lutande planken sväfvade skyar af hvit blom,
körsbärsblom och hagtorn. På torget och Storgatan vimlade det af folk,
hela staden var ute i ljusa och brokiga kläder, och framför
Lifgardeskasärnen stodo de ljusblå lifgardisterna, som Martin älskade
och vördade, på post med dragna sablar. De kungliga körde förbi i en sky
af plymer och guld, folket hurrade och Martin hurrade med, och så gick
man ut på Djurgården för att dricka saft och vatten på Bellmansro. Rundt
omkring gnällde fioler och positiv, och Martin kände sig fullkomligt
lycklig. Men på hemvägen stannade man ett ögonblick för att se på
Kasperteatern. Det började redan skymma öfver slätten, men ännu skockade
sig folket samman kring dockteatern, där Kasper just höll på att slå
ihjäl sin hustru. Martin tryckte sig hårdt intill sin mor. Han såg
munnar öppna sig till breda skratt rundt omkring, i halfskymningen, han
förstod ingenting, men ljudet af träpåkens slag mot dockans hufvud
skrämde honom – skrattade man åt att den elake mannen därborta slog sin
hustru? Så kom fordringsägaren, också honom slog Kasper ihjäl, polisen
och djäfvulen handterade han lika illa, tills ändtligen Döden narrade
honom ner i sin kittel, och det var slut. Martin kunde icke skratta och
icke heller gråta, han endast stirrade häpen och skräckslagen in i denna
nya värld, som var så olik hans egen. På hemvägen var han frusen och
trött. Solen var borta, och det mörknade mer och mer; kungen hade för
längesedan åkt hem till sitt slott, fulla människor knuffades och
skrålade rundt omkring. Hvitsipporna, som Martin hade plockat i
skogskanten, voro vissna, och han kastade bort dem att trampas ned i
smutsen.

Men då man ändtligen var hemma och det var natt och Martin låg i sin
säng och sof, drömde han, att fadern slog modern i hufvudet med en stor
påk.

v

IX.

SOMMARHIMMEL och sommarsol, ett hvitt hus mellan gröna träd ...

I det hvita huset hade Martins föräldrar hyrt några låga rum med rankiga
hvita möbler och med de blåaste rullgardiner i världen för de små
fyrkantiga fönstren. Tätt förbi dessa fönster strök kronans landsväg
fram. Här drogo ständigt forbönder och vägfarande från Mälaröarna fram
på väg till och från staden, och alla stannade de här för att betala
bropengar, ty det hvita huset var brovaktarens hus och låg just vid
landfästet till Nockeby bro. Och brovaktaren satt hvarje kväll på sin
förstukvist, som var omslingrad af humlerankor, och drack toddy och
räckte fram sin sparbössa åt de vägfarande och pratade och ljög, ty han
hade varit sjökapten och rest i många främmande länder. Men nu var han
en liten hvithårig gubbe och hade i många år haft bron på arrende och
var en välbärgad man.

Men på aftonen första dagen, då packlårar, koffertar och klädkorgar ännu
stodo huller om buller i rummen, som sågo en smula främmande ut ännu,
men där hvarje skåp och stol och hvarje blomma i tapeten tycktes säga:
vi bli väl snart bekanta – och medan kvällsvarden med smör och ost och
några små stekta fiskar stod dukad vid fönstret, satt Martin tyst på
kanten af en kista och betraktade den främmande och nya taflan: den grå
landsvägen med telegrafstolparna, i hvilka vinden sjöng, och hästarnas,
kärrornas och böndernas mörka skuggfigurer mot den grönblå västerhimlen.
Men snedt öfver vägen, ett stycke åt sidan, var det en backe med en
grupp af ekar, hvilkas grönska stod mäktig och tung i sommarkvällens
skymning, och bland dessa ekar var det en, som stod naken och svart och
icke kunde grönska som de andra, och i dess grenar hade kråkorna byggt
bo.

Martin kunde icke taga sina ögon från det svarta trädet med kråkboet
mellan grenarna. Han tyckte att han kände detta träd, att han hade sett
det förr, eller hört en saga om det.

Och han drömde om det på natten.

Sommarhimmel, sommardagar. Gröna ängar, gröna träd ...

Ängarna stodo fulla af blommor, och Martin och Maria plockade dem och
bundo dem till buketter åt sin moder. Och Maria sade till Martin: Akta
dig för ormarna! Om du trampar på en orm, så tror han att du har gjort
det med flit, och så biter han dig. Då trampade Martin så försiktigt han
kunde i det höga gräset. Och hon lärde honom också, att det var en stor
synd att plocka den hvita smultronblomman, ty det var den som det blef
smultron af. Och de kommo öfverens om att den som först fick se en
smultronblomma skulle säga: Fri för den! – Och den som hade sagt »fri»
för en blomma skulle få plocka bäret när det blef moget. Men när de
kommo till ekbacken, då var där alldeles hvitt af smultronblom under
ekarna; Maria var den första som såg det, och hon ropade strax: »Fri för
allihop!» Men då hon såg att Martin inte längre såg riktigt glad ut,
föreslog hon strax att de skulle dela skatten; och så drogo de i tanken
ett streck från ett träd till ett annat och delade på så sätt hela
ekbacken i två delar. Till höger om strecket var det Marias
smultronställe, och Martins var till vänster. Därefter satte de sig ned
under en ek i skuggan och ordnade sina blommor så som de tyckte att det
passade bäst; och Maria lärde Martin att sticka in det fina hjärtformiga
darrgräset öfverallt bland prästkragar och smörblommor och att binda
ihop buketten med långa strån. Men Martin tröttnade snart på sina
blommor, ty han hade glömt att han hade plockat dem för att ge dem åt
sin moder, och han lät dem ligga i gräset och lade sig själf på rygg
midt ibland dem och såg på skyarna, som drefvo fram öfver den blå himlen
högt öfver hans hufvud. De liknade hvita hundar; små lurfviga, hvita
hundar. Det var kanske också små hundar. Då människorna dö, komma de ju
till himmelen; men hundarna, som inte ha någon riktig själ, kunna väl
inte komma så högt upp. De få springa utanför och leka med hvarandra.
Men deras herrar komma nog ut till dem ibland, och då hoppa de små
hundarna upp på sina herrar och slicka dem och bli så glada ...

Hvita skyar, sommarskyar.

Men det roligaste af allt, det var den långa bron och sjön och alla
ångbåtarna, som blåste redan på långt håll för att bron skulle öppna sig
och släppa dem igenom. Martin lärde sig snart att känna igen dem alla:
Fyris och Garibaldi, Brage, som aldrig gjorde sig någon brådska, den
vackra, blåa Tynnelsö och den bruna Enköping, som kallades
kaffebrännaren, emedan den puttrade som då man bränner kaffe. Hvarje båt
hade för honom sitt särskilda ansiktsuttryck, så att han på långt håll
kunde skilja den från de andra. De hjälpte honom också att hålla reda på
tiden. Då Tynnelsö låg i brohålet, var det tid att gå hem och äta
frukost; och då Runan blåste med sin hesa hals, då var Brage inte långt
borta, och med Brage kom pappa från staden. Så var det också
bogserbåtarna med sina långa rader af pråmar; dessa pråmar brukade ofta
fastna i brohålet, och ingenting i världen var så roligt som att då höra
pråmkarlarna svära. Men de dagar då sjön gick grön med hvitt skum och
vågorna stänkte högt upp öfver bron, då kunde inga ångbåtar täfla med
rospiggarnas skutor om första platsen i Martins hjärta. I hvarje
skutskeppare såg han då en hjälte, som trotsade vågorna och stormen för
att nå något okändt och hemlighetsfullt mål; ty det föll honom aldrig in
att tro, att de bara seglade till Stockholm för att sälja den ved, det
hö eller de lerkärl som de hade ombord. Dessa saker behagade honom
likväl icke riktigt, ty han kunde icke hindra att de mot hans vilja
ingåfvo honom en dunkel misstanke om en eller annan lumpen biafsikt hos
skepparen, och han tyckte i djupet af sitt hjärta mest om de skutor, som
kommo tomma från staden. De dansade också käckast öfver vågorna, och de
styrde bort mot trakter, där Martin aldrig hade varit, långt förbi Tyska
Botten och Blackeberg – och där gick gränsen för den kända världen.

Där var det också solen gick ned hvarje kväll i ett rödt och skimrande
förlofvadt land. Martin var fullkomligt viss om att det var just där den
gick ner, strax bakom udden, och inte på något annat ställe. Han såg det
ju så tydligt. Likväl föreställde han sig icke, att de som bodde där
borta fingo se solen på riktigt nära håll, eller att de behöfde vara
rädda för att få den i hufvudet. Om en annan gosse hade kommit till
honom och sagt honom något sådant, skulle Martin ha tyckt att han var
mycket dum. Ty det är med barnen alldeles som med de vuxna: de göra sig
ofta de besynnerligaste föreställningar om världen; men om någon kommer
och drar ut konsekvenserna af deras idéer, säga de att han är mycket
dum, eller att det är opassande att skämta om allvarliga saker.

Sommartiden, smultrontiden ...

På den tiden var sommaren annorlunda än nu. Den var en lycka, som fyllde
dagen och aftonen och trängde ända in i nattens drömmar, och morgonen
var lyckan själf. Men en morgon vaknade Martin tidigare än vanligt, och
då han hörde en liten fågel kvittra i ligusterhäcken utanför fönstret
och såg att solen sken, reste han sig upp i bädden och ville klä på sig
och gå ut. Då kom hans moder och sade, att han skulle ligga stilla ännu
en liten stund, ty det var hans födelsedag, och Maria höll på med
någonting därute, som han inte fick se förr än det var färdigt. Och hon
kysste honom och sade, att han fyllde sju år och att han skulle vara
riktigt flitig och snäll i sommar, så att han inte skulle behöfva
skämmas för de andra gossarna i höst, när han skulle börja skolan. Men
då Martin hörde ordet skolan, glömde han fågeln, som kvittrade i häcken,
och solen som sken, och han kände det så trångt i halsen som om han
måste gråta; men han behärskade sig och grät icke. Han visste inte
riktigt klart hvad en skola ville säga; men det lät så elakt och hårdt.
Hans moder höll visserligen skola med honom och Maria, men det var bara
en liten stund hvar dag nere i trädgården, i syrénbersån, och där
fladdrade fjärilar, både gula och hvita och blå, och humlorna surrade,
medan hans moder berättade sagor för honom om Josef i Egypten och om
kungar och profeter och lärde honom att forma bokstäfver efter en
förskrift. Och han förstod att en riktig skola måste vara något helt
annat. Men medan han var bekymrad i sitt hjärta öfver att han skulle
börja skolan på hösten, kommo de alla in och gratulerade honom för att
det var hans födelsedag, pappa och mormor och Maria, och Maria gjorde
sig till och neg och sade: »Jag har den äran att gratulera!» Men Martin
skämdes och blef röd i ansiktet och vände sig mot väggen.

Då lämnades han ensam. Men det dröjde inte länge förr än mormor stack in
hufvudet och ropade, att kungen kom ridande med femton generaler för att
gratulera Martin, och i detsamma hörde han ett mullrande öfver bron som
om åskan gick. Då sprang han ur sängen och kastade på sig sina kläder,
men bullret kom närmare, det stod en sky af damm öfver vägen, hästarnas
hofvar dånade mot marken och bron, och det blixtrade af blanka vapen. Då
han kom ut på verandan, hade de främsta redan hunnit långt förbi, men
Martins moder tröstade honom med att kungen inte var med. I stället var
det nästan hela hans krigshär, ty det skulle vara fältmanövrer i
Drottningholmstrakten. Det var husarer och dragoner och hela artilleriet
från Stockholm, och artilleristerna skakades som potatissäckar på sina
kärror och voro gråa och svarta af damm och smuts. Men Martin beundrade
dem ännu mera på det sättet och undrade för sig själf, om det inte var
ännu bättre att vara artillerist än att vara skutskeppare.

Men krigsmakten drog förbi och blef borta, det kom en frisk vind från
sjön och tog med sig den lukt af smuts och svett som den hade lämnat
kvar, och då Martin vände sig om, stod där bredvid frukostbordet ett
särskildt litet bord dukadt åt honom, och Maria hade klädt det med
blommor och gröna blad. Då skämdes han återigen och blef röd, men han
blef också mycket glad, ty midt på bordet stod en kaka, som hans mor
hade bakat åt honom, och en stor tallrik full med smultron, som Maria
hade plockat under ekarna, och en tjugufemöring från pappa och ett paket
med strumpor som mormor hade stickat. Men af allt detta tyckte Martin
mest om tjugufemöringen. Ty han hade redan lärt sig förstå att ett par
strumpor, det är ett par strumpor rätt och slätt, och en kaka är en
kaka; men en tjugufemöring, det är ett obestämdt antal uppfyllda
önskningar i hvilken riktning som helst inom en viss gräns, och hur
trång den gränsen var hade erfarenheten ännu icke lärt honom.

Och Martin gick omkring och tackade alla och smakade på kakan och
smultronen och såg att strumporna voro rödrandiga och vackra och gömde
tjugufemöringen väl i en tändsticksask, som han hade till kassaskrin,
och där det låg ett par gamla kopparslantar förut och några små stenar,
som han hade letat ut i sanden och gömt, därför att de voro så vackra.

Så blåste Brage vid Tyska Botten, och pappa måste fara till staden; men
Martin fick gå med mamma och mormor och Maria till Drottningholm. Där
låg kungens hvita sommarslott och speglade sig i den blanka viken, och
träden i parken voro större än alla andra träd, och skuggan under dem
var djup och sval. Och öfver dammarnas och kanalernas mörka vatten gledo
de hvita svanarna fram med stelt sträckta halsar, och Martin trodde icke
att de bekymrade sig om någonting annat i världen än sina egna hvita
drömmar.

Men mormor hade ett franskt bröd med sig, och hon bröt det i smulor och
matade dem som man matar höns.

Sommardagar, lyckodagar, blåklint i den gula rågen ...

Det var nära vid skördetiden, och Martin gick på vägen med sin moder,
Maria gick på hennes andra sida och tog då och då en blåklint ur rågen.
Men modern hade en skär klädning och en halmhatt med stora brätten, och
hon talade med dem om människorna och världen och om Gud.

»Ser du, Martin,» sade hon, »där står just det tunga och det lätta axet,
som vi läste om här om dagen i bersån. Du minns, det fulla axet, som
böjde sitt hufvud så djupt mot jorden, därför att det hade så många
sädeskorn att bära på. Men sädeskornen mal man till mjöl i kvarnen, och
af mjölet bakar man bröd, och brödet är godt att äta när man är hungrig.
Men det tomma axet är till ingen nytta; bonden kastar bort det eller ger
det åt sin häst att tugga på, och det blir hästen inte fetare af. Och
ändå reser det sig så stolt i höjden och ser ned på de andra axen, som
stå och bocka sig rundt omkring.»

Och modern bröt af det stolta, lätta axet och visade Martin att det var
alldeles tomt.

»Sådana äro många bland människorna,» sade hon. »Det kommer du att få se
när du blir stor. Då får du också se människor, som gå och hänga med
hufvudet för att man skall tro, att de höra till de fulla axen. Men de
äro just de allra tommaste.

Men ni skall också komma ihåg, barn, att det inte tillhör er att afgöra,
hvarken nu eller när ni bli stora, om en människa hör till de fulla
eller de tomma axen. Sådant kan en människa aldrig riktigt veta om en
annan. Det vet bara Gud.»

Då modern talade med Martin om Gud, kände han sig på en gång högtidlig
och litet generad, ungefär som en liten hund, då man försöker prata med
honom som med en människa. Ty när han hörde sin mor berätta om paradiset
och Noaks ark, då kunde han mycket väl följa med och såg det alltsammans
så tydligt för sina ögon, både äppelträdet och ormen och alla djuren i
arken; men vid ordet Gud kunde han icke föreställa sig någonting
bestämdt, hvarken en gammal gubbe eller en medelålders herre med mörkt
skägg. Högst uppe i det blå hvalfvet i Ladugårdslandskyrkans kupol satt
ett stort, måladt öga, och modern hade sagt att det var en sinnebild af
Gud. Men det ensamma ögat föreföll Martin så hemskt och sorgligt; han
vågade knappt se på det, och det hjälpte honom icke alls att förstå, hur
Gud i verkligheten såg ut. Han hade också fått lära sig utantill de tio
buden, som Gud hade skrifvit upp åt Moses på Sinai berg. Men de kunde
blott styrka hans hemliga misstanke om att Gud var någonting som
egentligen bara angick de fullvuxna. Aldrig kunde det vara till Martin
som Gud talade, då han sade: »Du skall inga andra gudar hafva för mig.»
Martin visste hvarken hur en afgud såg ut eller hur man skulle göra för
att dyrka honom. Att han skulle hedra sina föräldrar föll ju af sig
själft. Han kände icke heller någon frestelse att dräpa, eller att
stjäla, eller att begära grannens jungfru, oxe eller åsna. Och han
visste inte alls hur han skulle bära sig åt för att göra hor; men han
föresatte sig att försöka akta sig för det i alla fall, för säkerhets
skull.

»Gud vet allt, både det som nu sker och det som kommer att ske. Han har
själf bestämt det alltsammans. Och när du ber till Gud, Martin, skall du
inte tro, att du med dina böner kan förmå honom att ändra en prick i
sina beslut. Men Gud tycker ändå om att man ber till honom, och därför
skall du göra det. Du skall aldrig sluta upp med att läsa din aftonbön
hvar kväll innan du somnar, om du blir aldrig så stor och förståndig.
Men när du blir stor och skall reda dig på egen hand i världen, då får
du aldrig glömma, att du först och främst måste lita på dig själf. Gud
hjälper bara den som hjälper sig själf. Och om det en gång i lifvet
händer dig, att det är någonting som du rätt innerligt önskar dig, så
att du tycker att du aldrig kan vara glad mera, om du inte får det – då
skall du inte be till Gud att han ger dig det. Försök hellre att skaffa
dig det själf; men om det är omöjligt, så bed honom om styrka att
försaka det du önskar. Han tycker inte om andra böner.»

Så talade Martin Bircks moder, medan de gingo på vägen. Och sommarens
vind susade omkring dem och strök fram öfver fälten, och säden gick i
vågor.

Men brovaktaren, gubben Moberg, hade en dräng vid namn Johan. Johan var
fjorton eller femton år och blef snart Martins bästa vän. Han skar
pilbågar och barkbåtar åt Martin, och Martin hjälpte honom att vefva upp
bron. Om kvällarna, då han var ledig, brukade han också leka »dunk»
eller »ingen röfvare finns i skogen» med Martin och Maria och några
andra barn. Men det var hvarken för barkbåtarnas eller lekarnas skull
som Martin höll så mycket af Johan och beundrade honom så gränslöst. Det
var för att Johan alltid hade så mycket underliga saker att berätta om,
saker som pappa och mamma och mormor aldrig talade om. Det var i
synnerhet i mörkningen Johan brukade bli meddelsam, då Martin och han
sutto tillsammans på en bjälke vid brohålet och väntade på en ångbåt,
som skulle komma, och hvars lanternor förr eller senare sköto fram bakom
udden, den gröna först och sedan den röda. Då kunde Johan tala om både
ett och annat. Än var det om gubben Moberg, som brukade se små, små
djäflar hoppa upp och ner i toddyglaset, upp och ner; och det var dem
han pratade med när han satt och muttrade för sig själf och rörde om i
glaset. Men med prästen i Lofö var det ännu värre fatt. Se han var
riktigt god vän med hin onde, det visste hela socken. Det kunde man ju
också förstå af sig själf, om man tänkte rätt på saken; hur skulle han
annars kunna stå i predikstolen och predika som han gjorde i en hel
timme, hvar fick han alla sina ord ifrån? För resten hade Johan en gång
haft ett ärende till honom och varit ända inne i hans rum, och han hade
med sina egna ögon sett, att det var proppfullt med böcker från golf
till tak. Ja, nog var den i kompani med fan! – Eller han berättade om en
som hade blifvit mördad på landsvägen för tre år sedan, alldeles där i
närheten, och han beskref stället så noga: Det var just där skogen står
så tät på ena sidan, och på den andra står ett pilträd bredvid en
telegrafstolpe. Det var en kväll i november det hade skett, och gick man
förbi det stället vid den rätta tiden, då kunde man tydligt höra hur det
jämrade sig i diket. – – – Men de fick aldrig fatt på den som hade gjort
det.

När Martin hörde sådant, klämde han sig hårdt fast vid Johans arm, och
han kände sig lättare om hjärtat då ångbåtens lanternor lyste fram ur
mörkret och närmade sig och då han hörde maskinens dunk-dunk och
kaptenens kommandorop och de måste skynda sig att vefva upp bron. Och
när de följdes åt hem öfver bron, voro de bägge upphetsade af tankar på
spöken och mord, och Johan sade till Martin:

»Hör, han är visst efter oss!»

Martin visste inte om han var mördaren eller den mördade, men han trodde
sig höra steg på bron och tordes inte vända sig om. Men Johan, som hade
ett gladt lynne, skingrade hans rädsla genom att stämma upp en lustig
visa, och han sjöng på melodien »det satt en kärng på Konhams torg»:

»Jag går mot döden hvart jag går,
killivillivippombom!»

Och Martin stämde i och sjöng med.

Men när de kommo fram till brovaktarens hus, tystnade Johan, och Martin
sjöng ensam med full hals:

»Jag går mot döden hvart jag går,
killivillivippombom!»

Men brovaktaren, gubben Moberg, satt på sin förstukvist, som var
omslingrad af humlerankor, och drack toddy med två bönder vid skenet af
en rund kinesisk lykta. Och han var en gammal man och drack toddy hvarje
kväll, och man sade, att han inte kunde ha lång tid kvar. Men han ville
så ogärna dö. Och om han hörde någon tala om sjukdom och död, var det
som om man hade sagt någonting oanständigt, eller det var mycket värre,
ty oanständigt tal sårade icke alls hans öron, utan kryade upp hans
humör. Men då han nu såg Martin komma på vägen och hörde honom sjunga en
dödspsalm på en fräck gatvisas melodi, då reste han sig och gick med
vacklande steg ett stycke fram på vägen och stannade framför Martin.
Martin stannade också och tystnade strax och såg sig om efter Johan, men
Johan var försvunnen.

Men gubben Moberg hade blifvit blåblek i ansiktet, och han darrade på
rösten då han sade:

»Och det där skall vara ett bättre mans barn! Jag får säga, att det är
besynnerliga tider.»

Därefter gick han in i huset utan att hvarken dricka ur sin toddy eller
säga god natt åt bönderna och gick till sängs.

Men Martin stod ensam kvar på vägen, och det hade med ens blifvit så
tyst omkring honom. Han hörde bara ljudet af böndernas käppar, som de
stötte hårdt mot vägen, medan de gingo bort i mörkret utan att säga
något.

Men Martins föräldrar hade hört alltsammans från verandan på sidan af
huset.

»Martin, kom in!»

Martin var så röd som hans halslinning var hvit. Nu skulle han redogöra
för hvem som hade lärt honom att sjunga så där. Men han sade, att han
hade hittat på det själf. Fadern förklarade för Martin, hur
förskräckligt illa han hade burit sig åt, och Martin grät och skickades
till sängs. Hans mor grät också, då hon läste bönerna med honom. Hon var
upprörd och förskräckt. Ty barnens brott bedömas, liksom de fullvuxnas,
mera efter den skandal de ha gjort än efter deras egen inre
beskaffenhet; och Martins brott hade gjort en förskräcklig skandal.

Sommarens vackraste dagar hade gått. Om dagen var det regn och blåst,
och sjön gick grön. Och i skymningen flaxade kråkorna kring ekbacken med
det nakna trädet.

När det regnade, fick Martin läsa »Biet och dufvan» och »En padda såg en
tjur hvad hände». Och han läste också om »Litens resa till Drömmestad»:

»Små guldfiskar, en långan rad,
vimla i silfvervatten.
Liten åker till Drömmestad,
kommer nog fram till natten.
Snart, snart
drömmarnas hus
skimra i månskenskvällen.
Klart, klart
tindrande ljus
skymta på tusen ställen.
Slupen glider, det går mot land,
lyktorna hela raden
stå bland vimmel och sorl på strand,
klockorna slå i staden.»
– – – – – – – – –

– – Staden. Martin fick tårar i ögonen. Han hade ofta tänkt på staden
den sista tiden och undrat om allting var sig likt därhemma. Ty om
vintern längtade Martin efter sommarens gröna gräs och smultronen i
skogen; men då en rad af sommardagar hunnit gå och grönskan icke längre
var ny och maskrosorna på gräsplanen stodo gråa af landsvägens damm, då
drömde han åter om stadens tindrande lyktrader, om julen och snön och om
vinterdagens gråskymning framför den tända brasan.

v

X.

ÅRETS hjul det rullade rundt, och det blef åter höst.

I staden var det så mycket nytt. »Långa raden» var borta med sina
trädgårdar och skjul; i stället reste sig där ett stort tegelhus i
höjden, högre för hvarje dag, och skymde bort både Humlegårdens lindar
och Observatoriet på sin kulle. Öfverallt ref man ned och byggde upp,
och i Ladugårdslandets berg och backar knallade dynamiten hvarje dag;
men Ladugårdslandet skulle nu heta Östermalm. Och madam Häggbom hade
blifvit fru. Om någon kallade henne madam, svarade hon höfligt men
bestämdt: »Det dammar inte!»

Martin gick i skolan; men det var en liten beskedlig skola och inte alls
så farligt som han hade trott. Det var bara att lära sig sina läxor, så
gick det ju bra. Och Martin kände med stolthet sin kunskap om världen
vidgas med hvarje dag. Rummet och tiden flyttade dagligen sina
gränsmärken allt längre ut under hans ögon: världen var mycket större än
han hade drömt och så gammal att tanken hisnade inför årens mängd. Såg
man framåt, då hade tiden inga gränser, då löpte den bara ut i en
svindlande blå oändlighet; men följde man den tillbaka, då fanns det
åtminstone där långt borta i mörkret en begynnelse, en punkt där man
måste stanna: sex tusen år före vår frälsares födelse hade Gud skapat
världen. Det stod tydligt och klart i Martins bibliska historia, på
första sidan.

Och på sex dagar hade han skapat den. Men läraren sade, att dagarna voro
längre på den tiden.

Men om också skapelsedagarna kanske voro litet längre än andra
veckodagar, så var det i stället alldeles tvärt om med Methusalems
niohundrasextionio år. Se, på den tiden räknade man inte så långa år som
nu, sade läraren.

Det var så mycket nytt att lära och förstå, och skolan hade i
verkligheten inga af de fasor, med hvilken Martin hade styrt ut den i
sin fantasi.

Men till gengäld var vägen dit och därifrån uppfylld af alla slags faror
och äfventyrligheter. De illasinnade varelser, som kallades busar, och
som kallade Martin och hans kamrater snobbar, kunde stå på lur bakom
hvarje gathörn. De värsta bland dessa busar voro de grymma och farliga
träskbusarna, som då och då brukade lämna sina dystra hemvist i trakten
mellan Humlegården och Roslagstorg – »Träsket» – för att ge sig ut på
krigståg, och om hvilka man sade, att de begagnade daggar med blykulor.
Men mer än dessa träskbusar, som Martin aldrig hade sett och på hvilkas
tillvaro han icke ens var fullt säker, fruktade han den förskräckliga
busen Frans, som hade bott i »Långa raden» och som ännu bodde kvar på
samma gata. Ty denna buse riktade alla sina krafter och all sin håg på
att förbittra Martins lif om dagen och förföljde honom ända in i nattens
drömmar.

Men en dag, då Martin var på väg hem i frukostlofvet, fann han två af
sina kamrater i slagsmål med Frans i ett gathörn; och de hade redan
öfvervunnit honom och kastat omkull honom och bultade på honom med
knytnäfvarna. Martin hade vid denna tid börjat läsa indianböcker, och
han såg strax i Frans ett ämne till ett ädelt rödskinn och ville icke
försumma ett så gynnsamt tillfälle att göra honom till sin vän och
bundsförvant mot andra busar. Därför gick han fram och förehöll sina
kamrater, hur fegt det var att vara två mot en, att Frans bodde på hans
gata och var en ganska hygglig buse, och att de skulle låta honom vara i
fred. Och medan han på detta sätt drog kamraternas uppmärksamhet till
sig, lyckades Frans komma på benen och sprang sin väg.

I stället fick Martin allt det puckel, som var ämnadt åt Frans. Därtill
måste han länge lida smälek af sina kamrater för att han var god vän med
en buse. Och då han nästa gång mötte Frans på gatan, utanför färgarens
port, satte denne genast krokben för Martin, så att han föll i
rännstenen, slog hans näsa i blod och ref sönder hans böcker, svor
förskräckligt och sprang sin väg.

Ty han hade icke förstått, att han skulle vara ett ädelt rödskinn. Men
denne Frans var icke heller en liten buse som många andra; utan han var
en alldeles förskräcklig buse.

v

XI.

MARTIN kom i elementarskolan.

Där var allting så främmande och kallt. Gråa väggar, långa korridorer.

Och skolgården, den var som öknen Sahara. Då klockan ringde till den
första rasten, smög Martin sig bort till afträdet för att slippa ifrån
sina nya kamrater. Men under nästa rast samlade de sig omkring honom i
en ring och betraktade honom en stund under tystnad, tills slutligen en
liten rödhårig pojke med bred skalle öppnade munnen och frågade:

»Hvad är du för en djäfvel?»

Martin hade vid dessa ord en dunkel känsla af att det var ett nytt skede
i hans lif, som nu tog sin början. Han hade varit lycklig som en ört på
marken, liksom hvarje litet barn med goda föräldrar och ett godt hem. Nu
slogos dörrarna upp till en helt ny värld, en värld där man inte längre
kunde reda sig med samma enkla hjälpmedel som dem hans far och mor hade
lärt honom: att vara höflig och vänlig mot alla och aldrig gå andras
rätt för nära. Här gällde det att snabbt och säkert kunna bedöma, i
hvilka fall man borde använda knytnäfvarna och i hvilka man skulle taga
till benen, och under hvilka omständigheter man kunde ha gagn af list
och förställning. Det dröjde icke heller allt för länge innan Martin
fann sig tillrätta. Han erinrade sig plötsligt diverse svordomar och
fula ord, som han hade hört af brovaktarens dräng på landet, och han
försummade icke att passa in dem här och där i sina samtal med
kamraterna, där han trodde det vara lämpligt. På detta sätt blef han
fortare bekant med dem, och de upplyste honom till gengäld om mycket som
en nykomling kunde ha nytta af att veta: hvilka bland lärarna som
brukade slåss och hvilka som bara brukade ge anmärkningar; att den
värsta af alla var magister Sundell, som hade speglar i glasögonen, så
att han såg allt hvad man gjorde bakom hans rygg, och som alltid gick
med guttaperkagaloscher för att man inte skulle höra när han kom i
korridoren; att Korfkakan var hygglig, fast han var snål på betyg, men
att Loppan var en förbannad stöfvel.

v

XII.

SÅ lades år till år, och nytt fick begrafva gammalt, medan Martin
långsamt öfvades i lifvets dubbla konst, att lära och att glömma. Ty
liksom spelaren för att kunna hålla ut tills det sista myntet runnit
bort ur hans darrande hand måste kunna glömma sina förluster för den
vinst, om hvilken han yrar, så är också för människan, den tvungne
spelaren, konsten att glömma den största och den på hvilken det hela
hänger.

Och Martin glömde. Röda Turken, som längesedan hade tröttnat att
sprattla, var så glömd som om han aldrig hade funnits till. Och farbror
Abraham, som hade gifvit honom den, och som hade hängt sig i ett
spjällsnöre en regnig dag, då han icke fann det mödan värdt att lefva
längre, var snart glömd också han, om han än då och då dök upp i Martins
drömmar som en mörk och oroande gåta. Men medan han glömde, lärde han.
En tredjedel af sanningen skänktes honom af lärarna, och en annan
tredjedel bjöds honom af kamraterna, som snart hjälpte honom att lyfta
på den slöja, i hvilken det sjätte budet och allt hvad därtill hörde låg
höljdt. De begagnade sig därvid gärna af den heliga skrift. De
förklarade noggrant, hvad det var Absalon gjorde med sin faders frillor
på palatsets tak, inför allt folket, och de fråssade med Hezekiel i
Ahalas och Ahalibas bottenlösa synd. Men om än bägge dessa tredjedelar
skänktes honom uppblandade med villfarelser och lögner, och om än
sanningens sista tredjedel, som kanske var den viktigaste och som det
ålåg honom att söka själf en gång, ännu icke hade börjat sysselsätta
honom, så vidgades likväl dagligen luckorna, som erfarenheten ref i de
spindelväfshäckar af saga och dröm, med hvilka vänliga händer hade
omgärdat hans barndoms täppa, och allt oftare gapade genom remnorna det
stora, tomma hålet, som kallas världen.

v

Den hvita mössan

I.

DÅ Martin Birck hade fått den hvita mössan, var hans första omsorg att
gå in i en cigarrbod för att köpa en käpp af kanelrör och en bunt
cigarretter. Den unga flickan, som stod i butiken, hade svarta ögon och
en tjock lugg. Hennes yttre motsvarade endast ofullständigt hans
drömmars ideal, som låg i en ljusare och mera Gretchenartad sfär; men då
hon vänligt lyckönskade honom till hans hvita mössa och samtidigt
betraktade honom med en blick, full af godhet, oaktadt han aldrig förr
hade varit inne i hennes bod, kände han det plötsligt helt varmt om
hjärtat, fattade hennes smutsiga hand, som låg utsträckt öfver diskens
lager af Cameo och Duke of Durham, och kysste den ömt. Han ångrade sig
likväl nästan strax. Han hade kanske uppfört sig illa. Visserligen
trodde han icke att den unga flickan var alldeles oskyldig, hon hade nog
en älskare, eller kanske flera; men därför hade ju inte hvem som helst
rätt att komma in från gatan och kyssa henne på handen utan vidare. Han
stod förlägen och visste icke hvad han skulle säga eller göra, tills han
ändtligen kom sig för att välja ut en käpp, tända en cigarrett, betala
och gå.

Drottninggatan sken ännu våt efter den sista regnskuren, små damer med
guppande turnyrer lyfte på kjolarna för att hoppa öfver vattenpussarna,
som speglade blått, eleganta herrar med smala rutiga ben och med
likadana kanelrör som Martins svängde sina cylinderhattar till
gravitetiska hälsningar och blottade därvid skallar så tättklippta, att
hufvudsvålen lyste igenom. Öfver de grå husens skorstenar och tak ilade
vårdagens oroliga hvita skyar i fladdrande hast, och längst ner i gatans
fond skälfde solljuset kring kyrkor och torn. Martin stannade framför
hvartannat bodfönster för att spegla sin hvita mössa. Han kunde icke
förstå, hur han hade blifvit student. Han hade ända in i det sista trott
att han skulle bli kuggad. Så mycket gladare var hans öfverraskning, då
han fick sitt studentbetyg liksom de andra, och i synnerhet då han kom
till slutraderna: »På grund häraf har bemälde M. Birck befunnits i
afseende på den mogenhet, som en fullständig elementarundervisning afser
att bibringa, förtjäna vitsordet Med beröm godkänd.» Dessa ord kommo
hans hjärta att svälla af rörd tacksamhet mot lärarkollegiet; ty
visserligen ansåg han sig själf tämligen mogen, men det var långt öfver
hans förväntan att finna denna uppfattning delad af hans lärare. Under
de sista terminerna hade han sällan kunnat sina läxor. Ofta hade han
icke ens kunnat förmå sig att läsa öfver dem i tiominuterslofvet före
lektionens början eller att smyga ett par lösrifna blad ur läroboken in
i bibeln för att studera dem under morgonbönen, medan lektorn i teologi
stod i katedern och pratade strunt, en resurs som eljes äfven de lataste
bland hans kamrater icke brukade försumma att anlita. Likväl skulle han
gärna ha velat glädja sina föräldrar med vackra terminsbetyg, om han än
icke för egen del hade någon stark ärelystnad i den riktningen; men det
hade under de senaste åren kommit öfver honom en dof apati för allt hvad
som rörde skolan, mot hvilken han ingenting förmådde. Han hade så svårt
för att taga den på fullt allvar. Om han någon gång mot vanligheten hade
utmärkt sig i ett eller annat ämne, skämdes han nästan inför sig själf
som öfver en platthet. Så ofta han skulle dyka ned bland dessa tarfliga
detaljer, i hvilka läroböckerna hade sin lust, kände han sig nästan lika
löjlig som mannen, hvars hus brann och som räddade eldgaffeln.

Och nu, då eldgaffeln verkligen var räddad, var han likväl så glad att
han hade velat sjunga, och han kände sig lycklig och fri och skyndade
hemåt med sin hvita mössa, hem till sin barndoms blommande gata. Men
gatan var icke längre densamma som förr. Från en enda liten täppa
sträckte ännu körsbärsträden sina grenar ut öfver ett mossigt plank –
resten var stora röda tegelhus och små gemena läsarkapell. Och busen
Frans kunde icke längre störa den smula idyll som ännu fanns kvar, ty
han hade vuxit upp och blifvit stor, också han, och satt för längesedan
på Långholmen.

v

II.

HEMMET var tystare och mera tomt än förr. Maria, Martins syster, var
gift sedan ett år med en läkare i en aflägsen landsort, och mormor fanns
icke mer.

På kvällen skulle Martin och hans kamrater ha studentsexa på
Hasselbacken. Martins fader gaf honom fem kronor att offra åt
ungdomsglädjen, och hans moder tog honom afsides och sade:

»Martin, Martin, nu måste du lofva mig att vara försiktig i kväll och
inte låta narra dig till några galenskaper. Du skall inte bry dig om att
dricka ur ditt glas hvar gång någon vill skåla med dig, då blir du
alldeles yr i hufvudet. Det allra bästa vore om du bara ville låtsa som
om du drack. Och så måste jag säga dig, Martin, att det finns ett slags
förskräckliga kvinnor, som inte tänka på någonting annat än att försöka
störta unga män i fördärfvet. Dem måste du i synnerhet akta dig för.
Lilla Martin, om jag bara visste att du höll dig till Gud och tänkte på
honom, skulle jag inte vara orolig för dig; men det vet jag ju att du
inte gör. Till och med deras andedräkt är giftig; och om du bara stannar
på gatan och talar med en sådan kvinna, kan du sedan få de allra
hemskaste sjukdomar, som ingen läkare i hela världen kan bota.»

»Lilla mamma,» svarade Martin, »det där har du alldeles fått om
bakfoten.»

Och han tog sin hvita mössa och sade adjö och gick.

Modern följde honom med bekymrade ögon, och då han var borta, satte hon
sig ned i en mörk vrå och grät. Ty hon kände, att hon skulle komma att
förlora honom, som mödrarna alltid förlora sina söner.

v

III.

MARTIN tänkte på sin moder, medan han gick utför Storgatan på väg till
Djurgården.

Hur hade förhållandet mellan dem kunnat blifva sådant det var? För henne
var han alltjämt ett litet barn. Då han först började tala med henne om
sina religiösa tvifvel, låtsades hon tro, att det var något som han hade
fått utifrån, från elaka kamrater eller ur någon dålig bok. Sedan hade
det gått därhän, att han icke längre kunde tala med henne annat än om de
hvardagligaste ämnen, om skjortor och strumpor och knappar som skulle
sys i. Om deras samtal någon gång kom in på ett allvarligare område,
behandlade de hvarandra ömsesidigt som små barn. Och utan att han ville
det eller märkte det förr än det redan var för sent, kunde han därvid få
något öfverlägset i tonen, som sårade henne, så att det efter ett sådant
samtal stannade en tagg i hjärtat på dem bägge.

Hon låg ofta vaken om nätterna och grät och sörjde öfver hans otro.
Likväl hörde hon själf med alla sina tankar och förhoppningar och med
hela sin varelse jorden till. Hon trodde visserligen på helvetet, ty hon
trodde på bibeln; men hon kunde aldrig på allvar föreställa sig, att
hennes son eller öfver hufvud taget någon af dem som hon kände och
umgicks med skulle kunna komma till ett så förskräckligt ställe. Därför
var det egentligen icke för hans själ hon sörjde mest, utan för hans
framtid här på jorden; ty hon hade märkt, att det icke brukade gå väl i
världen för dem som föraktade Gud och religionen. Några kommo i
fängelse, andra lämnade landet för att lefva bland främlingar, alla
väckte ovilja och misstro hos hederligt folk. Hon fruktade att hennes
son skulle kunna bli som en af dem, och det var detta som höll henne
vaken om natten och gjorde hennes ögon förgråtna. Hon hade ingen kärare
dröm än att han skulle bli »som andra», som folket är mest, om möjligt
bättre och framför allt lyckligare, men dock i det hela taget som de.
Hon kunde väl föreställa sig att hennes son skulle kunna bli poet, och
hon kunde till och med önska det, ty hon älskade poesi, och hon fick
tårar i ögonen då han läste någon af sina dikter för henne; men hon
tänkte sig då, att han skulle sitta i ett ämbetsverk om hvardagarna och
bara om söndagarna eller eljes på lediga stunder skrifva några verser om
solnedgångar och skicka in dem till svenska akademien och få dem
prisbelönta och bli på en gång en stor skald och en aktad ämbetsman med
säkra inkomster. Och hon trodde på fullt allvar, att han också skulle
bli mera ansedd bland poeterna, om han sutte i ett ämbetsverk och hade
en titel, än om han bara skref. Så hade det ju varit med alla riktiga
skalder. Tegnér var ju egentligen biskop, och till och med Bellman hade
åtminstone haft en befattning vid nummerlotteriet. Och som ett exempel,
hvilket Martin särskildt borde taga till efterföljd, brukade hon nämna
en skald, som hon hade känt då hon var ung, och som nu var revisor i
kammarrätten och skref vers om allt stort och skönt, om hafvet och solen
och kungen, och hade vasaorden. Ett sådant lif fann hon ädelt och
eftersträfvansvärdt, och då hennes drömmar om sonens framtid gingo allra
högst, var det något sådant hon tänkte sig.

Men Martin drömde andra drömmar. Han ville bli diktare. Han skulle
skrifva en bok, en roman eller en diktcykel, eller allra helst ett
idédrama på samma versmått som »Brand» och »Peer Gynt». Han skulle ägna
sitt lif åt att söka efter sanningen och att gifva människorna hvad han
fann eller trodde sig finna af den. Och han skulle också bli berömd och
en stor man och förtjäna mycket pengar, han skulle köpa ett litet hus åt
sin far och en ny sidenklänning åt sin mor, ty den gamla var sliten och
vänd och allt för ofta begagnad. Han skulle bli afundad af männen och
eftersträfvad af kvinnorna, men af alla kvinnor i världen skulle han
icke älska mer än en, och denna enda älskade en annan. Denna olyckliga
kärlek skulle gifva hans tanke bitterhet och djup och hans dikt vingar.
Men han kände dunkelt, att medan han sökte efter sanningen, skulle han
endast finna sanningar, och medan han skänkte dem åt människorna på
vers, underbarare än någon musik, eller på en klar och kall prosa med
ord som hvassa tänder, skulle han förakta sig själf för att han skördade
ära och guld af de smulor han händelsevis hade funnit medan han sökte
efter något annat. Och detta själfförakt skulle fräta på hans själ och
göra honom till ett tomt skal. Men han skulle inte låta världen märka
något, han skulle måla sina kinder med smink och sina ögon med tusch och
bära sitt hufvud upprätt, och just i det ögonblick, då han själf djupast
föraktade sin diktning och satte den lägre än det lägsta handtverk,
skulle den hänföra människorna mest, och han skulle bli invald i Svenska
akademien efter Wirsén. Och med ett ansikte, orörligt som en mask,
skulle han hålla det vanliga blomsterströdda talet öfver sin
företrädare. Aldrig mera skulle han sedan sätta en penna till papperet.
I ett underligt brokigt och förvirradt lif skulle han söka döfva sin
förtviflan. Ingen last skulle vara honom främmande, på ljusa dagen
skulle han åka i droska genom gatorna med gycklare och skökor, och med
spel och drickande skulle han få natten att gå. Tills han en dyster
oktoberkväll tröttnade på sitt vansinniga och tomma lif, gjorde upp eld
i sin kakelugn och brände sina papper, tömde ett glas dunkelrödt vin,
kryddadt med en underlig krydda, och somnade för att icke vakna mer ...

Eller det var kanske inte nödvändigt, att hans lif måste sluta så
tragiskt. När han tänkte närmare på saken, föreföll det honom till och
med en smula banalt. Han kunde ju lika gärna flytta till en småstad,
till Strengnäs eller Grenna. Där kunde han hyra ett hus och lefva ensam
med en papegoja och en svart katt. Han kunde också ha ett akvarium med
guldfiskar. Bakom stängda fönsterluckor skulle han drömma bort sin dag,
men då natten kom, skulle han tända ljus i alla rummen och gå af och an,
af och an, och grubbla öfver allts fåfänglighet. Och när stadens borgare
gingo förbi hans hus på hemväg från sin aftontoddy på stadskällaren,
skulle de stanna och peka uppåt hans fönster och säga:

»Där bor Martin Birck. Han har lärt som en vis och lefvat som en dåre,
och han är mycket olycklig.»

Detta och en del annat tänkte Martin Birck, medan han gick utför
Storgatan öfver Djurgården på väg till Hasselbacken.

v

IV.

ORKESTERN intonerade de första takterna af »Mefistofeles».

Martin satt ute vid balkongräcket med Henrik Rissler. De lyssnade till
musiken och sågo ut öfver terrasserna och talade icke mycket. Henrik
Rissler hade en jämn och hvit panna och lugna, klara ögon. Hans blick
var sökande och lång och tycktes halka öfver de närmaste föremålen för
att snabbare nå fram till de mera aflägsna. Han var den ende af
kamraterna, som sökte Martins umgänge utom skolan. De brukade gå hem
till hvarandra om eftermiddagarna och prata och röka cigarretter, och
emellanåt gingo de långa promenader tillsammans, ofta i regn och snö och
blåst, utåt Djurgården eller Ladugårdsgärdet, och talade om allt det som
sysselsätter unga människor, om flickor och Gud och själens odödlighet.
Eller de gingo i gasskenet på gatorna med en känsla af att de kastade
sig i världsvimlet, de stannade framför kopparsticken i
bokhandelsfönsterna, och framför alla andra beundrade de en litografi
med titeln »Don Juan aux Enfers» och med ett motto från Baudelaire:

»Mais le calme héros, courbé sur sa rapière,
regardait le sillage et ne daignait rien voir.»

Denna bild satte deras fantasi i rörelse, hjärtat klappade fortare när
de sedan i människoströmmen snuddade vid en vacker flickas arm, och de
trodde sig upplefva ett helt äfventyr hvar gång en gammal sminkad
näringsidkerska kastade till dem en varm blick.

Men den första orsaken till deras vänskap var den, att de bägge hade
läst Niels Lyhne och älskade den mer än andra böcker.

Därinne pratade och skrattade man kring bålarna och bildade grupper och
kotterier. De flesta grupperade sig af gammal vana efter de sociala och
intellektuella likheter och olikheter, som redan på skolbänken hade
förenat några och skilt dem från andra: Gabel och Billfelt – Jansson och
Moberg – Planius och Tullman. Andra gingo omkring litet surmulna och
talade om sammanhållning.

Josef Marin knackade i bålen och utbragte en skål för det ontologiska
beviset. Den dracks under tämligen lam tillslutning. Man var så utled
vid skolsakerna, att man icke ens fann det mödan värdt att skämta med
dem.

Josef Marin skulle bli präst; men han var ännu icke riktigt befästad i
tron.

Musiken spelade studentsånger, »Stå stark» och »Sjungom studentens
lyckliga dar». Det började skymma öfver trädens kronor, öfver stadens
skorstenar och tak och södra bergens höjder, vårkvällens bleka skymning,
som förtunnar allt och lyfter allt och gör det sväfvande och overkligt
som drömmens länder. Mängden, som skålade och drack nere på terrassen
och som ännu helt nyss kunde tydligt urskiljas till sina beståndsdelar,
löjtnanter och studenter, gardister och flickor och borgarfolk med
hustrur och barn, hade nu i skymningen smält ihop till en oredig massa,
och liksom af en oförklarlig nyck tystnade plötsligt sorlet, så att man
en sekund hörde vattnets plask i fontänen och de sista sömniga
fågelpipen från träden. Och i väster flammade redan en stark och ensam
stjärna.

»Se Venus,» sade Henrik. »Så hon tindrar!»

Martin satt i tankar och ritade på bordet, och strecken formade sig
under hans hand till en kvinnas armar och bröst.

»Säg,» frågade han plötsligt – han kände att han rodnade – »säg, tror du
att det är möjligt för en man att lefva kysk, tills den riktiga
kärlekslyckan kommer? Det är ju ändå det man helst skulle vilja. Att
vara tillsammans med kvinnor, som man inte kan känna någonting för, som
höra till en annan ras och ha smutsigt linne och säga fula ord och bara
tänka på betalningen, det måste vara otäckt.»

Henrik Rissler blef också en smula röd.

»Möjligt,» sade han, »ja, för några är det väl alltid möjligt.
Människorna äro ju så olika. Men så mycket vet jag redan om mig själf,
att det knappast kommer att bli möjligt för mig. Då får åtminstone den
stora kärleken inte låta vänta på sig stort längre ...»

De sutto tysta och stirrade mot stjärnan, som tindrade allt starkare i
det mörknande blå.

»Venus,» mumlade Martin, »Venus. Det är en stor och vacker stjärna. Men
jag förstår inte hvarför hon skall ha ett namn. Hon kommer i alla fall
inte om man ropar på henne.»

Martin hörde plötsligt en främmande röst bakom sin stol.

»Mycket sant,» sade rösten, »mycket sant! Hon kommer inte om man ropar
på henne. En lika vemodig som träffande anmärkning!»

Martin vände sig om förvånad. Den främmande var en vårdslöst klädd man i
studentmössa, med ett smalt och blekt ansikte och en svart mustasch, som
hängde ned öfver munnen, så att det icke var lätt att se om han log
eller var allvarlig. Ansiktet såg litet gammalt ut till den hvita
mössan, och den var icke heller alldeles ren.

En af Martins kamrater stod bredvid och presenterade honom: doktor
Markel.

Doktor Markel hade kommit dit i sällskap med en äldre bror till
Billfelt. De hade kommit från Uppsala samma dag, ätit middag på
Hasselbacken och därefter inviterat sig själfva att deltaga i
studentsexan. Den äldre Billfelt höll just ett tal därinne. Martin hörde
något om »Uppsala» och »alma mater».

Doktor Markel slog sig utan vidare ned hos Henrik och Martin.

»Två unga skalder, inte sant?» frågade han. »Jag vågar anta det, efter
herrarna sitta här för sig själfva, afsides från den profana hopen, och
tala om stjärnor. Törs man fråga hvad herrarna ha för lifsåskådning?
Tror ni på Gud?»

Henrik Rissler betraktade förvånad den främmande, och Martin skakade på
hufvudet.

Doktor Markel såg fullkomligt allvarlig ut, det låg bara en lätt dimma
öfver hans ögon, som voro stora och sorgsna.

Några af de andra hade kommit till och lyssnade till samtalet. Planius
och Tullman satte upp samma läraktiga ansikten, med hvilka de under
lektionerna hade vant sig att lyssna till lärarens förklaringar. Gabel
smålog sarkastiskt med sitt fina adelsansikte, och bakom honom trängde
sig Josef Marin fram. Josef Marin var liten och svagt byggd, och han såg
blek och förläst ut. De två eller tre glas punsch han druckit hade redan
gjort honom litet uppsluppen; men då han nu hörde en allvarlig fråga
framställas och icke kunde finna att det låg något skämt under, inföll
han med allt det allvar han i en hast kunde samla ihop:

»Jag tror på Gud. Men jag uppfattar honom inte som ett personligt
väsen.»

Doktor Markel föreföll angenämt öfverraskad.

»Å, ni är panteist, charmant! Det måste ni också bli» – han vände sig
till Martin – »ni som skall studera till skald. För skalder och för dem
som vilja förföra flickor, och det vill alla skalder, kan jag inte nog
varmt rekommendera den panteistiska världsuppfattningen. Ingenting kan
vara mer ägnadt att kollra bort en flickunge än det panteistiska svammel
hvarmed Faust besvarar Gretchens enkla fråga: tror du på Gud? Om han då
hade svarat, enkelt och flärdlöst som hon frågade: nej, mitt barn, jag
tror inte på Gud – så var öfvertygad, att flickan hade gjort korstecknet
och sprungit in till sig, ins stille Kämmerlein, och vridit om nyckeln
två hvarf i låset. I stället svarar han, att han både tror och inte
tror, hvilket gör intryck af djupa själsstrider, och att Gud egentligen
är namnet på den känsla, som två älskande erfara när de ligga i samma
säng. Detta säger han med mycket patos och på ett vackert språk, så att
det inte sårar hennes blygsamhet, tvärtom, hon tycker att han talar som
en präst, och resten vet vi. – Och för en skald ... Men tillåt mig först
som äldre student ....»

Doktor Markel lade med lätthet och världsvana bort titlarna med alla som
för tillfället befunno sig inom räckhåll för en brorskål och fortsatte
därefter:

»För en skald är panteismen ett rent fynd, en sann guldgrufva. Om han är
kyrkligt troende, får han visserligen Karl XIII:s orden och goda
inkomster, men blir bara läst af mamseller och förlöjligas i de liberala
tidningarna, som ju i alla fall ha den största publiken. Om han är
ateist, blir han ansedd för en flack och ytlig natur och en elak
människa och får svårt att låna pengar. Nej, en skald bör tro på Gud;
men på en gud som är någonting alldeles extra och noch nie dagewesenes,
aldrig förr visad på någon cirkus, och som man aldrig riktigt kan komma
underfund med, ty då vore ju skämtet genast slut. Panteismens gud är
just det råmaterial som behöfs till en sådan. Det är idealet för en gud.
Honom kan hvar och en skära till på sin egen fason, han fattar aldrig
humör, han straffar aldrig och belönar visserligen inte heller, han tar
det hela med ro, och det kommer sig däraf att han saknar en liten
egenskap, som äfven den enklaste bland Stadsgårdens busar till en viss
grad består sig med: personlighet. Detta är just det fina hos honom.
Till en personlig gud måste man stå i ett personligt förhållande, det
vill säga vara läsare. Att vara läsare är förträffligt, om man nyss har
kommit ut från Långholmen och behöfver rehabiliteras. Eljes är det
onödigt. Ni ser hvart jag vill hän, mina herrar: att hålla sig med en
personlig gud medför en mängd onödigt besvär; att vara alldeles utan är
för riskabelt. Därför måste man ha en opersonlig gud. En sådan gud
sätter fantasien i rörelse och tar sig bra ut i poesi utan att till
gengäld medföra några förpliktelser. Med en sådan gud blir man af allt
bildadt folk ansedd för en upplyst och ädelt tänkande person och kan bli
ungefär hvad som helst, från ärkebiskop till radikal tidningsredaktör.

I högtidlig stil kallas han Allfader, i hvardagslag Vårherre. Egentligen
behöfver han inte något namn, det är nämligen med honom som med stjärnan
därborta: han kommer i alla fall inte om man ropar på honom.»

Den gest, med hvilken doktor Markel sökte stjärnan och liksom vinkade
henne till sig, fann blott en mörk och mulen rymd, ty det hade dragit
upp stora moln, stjärnan var borta, det hade blifvit skumt som på en
höstkväll, och några stora regndroppar började redan falla mot
barriären.

Doktor Markels uppträdande gjorde icke lycka. Josef Marin, som under
hans tal hade druckit mera punsch och blifvit ännu blekare än förut,
mumlade något om att man borde smocka honom på käften. Andra stodo i
grupper och rådslogo om att bryta upp.

Den äldre Billfelt uppfattade stämningen, ringde på kyparen och
rekvirerade champagne. Han höjde sitt glas och tackade i vackert rundade
vändningar för den vänlighet, med hvilken han och hans vän, doktor
Markel, representanter för Uppsala och alma mater, hade blifvit mottagna
af blifvande alumner. Därefter betalade han champagnen och försvann med
Markel.

»Din bror är en gentleman,» sade Gabel till Billfelt.

Det regnade som om himmelen varit öppen. Man trängde ihop sig på en
spårvagn för att fara in till staden och dricka kaffe. De flesta
förordade Hamburger börs.

Martin, som alltid hade trott att Hamburger börs var ett ställe där
Stockholms tyska köpmän samlades för att göra affärer, trädde med
förvåning in i ett kafé, som tycktes honom stråla af en sagolik lyx. Här
och där i sofforna sutto några af hans förra lärare och en del gamla
farbröder och höjde glasen och nickade gemytligt.

Det kom in kaffe och likörer. Man talade om sina framtidsplaner. De
flesta skulle bli jurister och ämnade använda sommaren till att läsa på
prillan. Stämningen steg, och man afgaf oförsiktiga löften att hålla
ihop och inte glömma bort hvarandra. Vid den ena bordsändan svuro Gabel
och Billfelt hvarandra evig vänskap, vid den andra tolkade Jansson sina
känslor för Moberg. Josef Marin kunde endast med möda afhållas från att
profetera. Då Josef Marin profeterade gick det så till, att han läste
upp långa ramsor af likgiltigt innehåll, giftermålsannonser ur Dagens
Nyheter blandade med stycken ur Tegnérs Svea och Norbecks teologi; och
allt detta föredrog han i samma sjungande och högtidliga ton i hvilken
han föreställde sig att Elias bestraffade Achab och Hezekiel spådde
Israels och Judas undergång. Klockan blef ett och närmade sig två, och
en och annan sade redan god natt och bröt upp, i synnerhet de som på
fullt allvar hade för afsikt att läsa på prillan. Publiken glesnade
rundt omkring, det elektriska ljuset var längesedan släckt, endast ett
par gaslågor brunno ännu, och kyparna stodo med martyrminer och längtade
efter sömnen och drickspengarna. Det var ingenting annat att göra än att
bryta upp.

Ute började det redan dagas kring gatorna och torgen, det regnade icke
mer, men luften kändes fuktig och kall och disig, och genom dimman lyste
Jakobs urtafla som en måne ur Fliegende Blätter.

Man hade svårt att skiljas och dref ett stycke ned åt stråkvägen förbi
operan. Från Lagerlunden kommo skalder och tidningsmurflar, och Martin
betraktade dem med vördnad och undrade, om det någonsin skulle förunnas
honom att bli som en af dem. Studentmössorna lyste hvita i natten, det
kom nattfjärilar fladdrande från höger och vänster och smögo sina armar
under de unga männens och frestade dem med löften om lifvets högsta
lycka, och under muntert glam och oskyldigt skämt följdes man åt ner i
Karl XII:s torg, ty Josef Marin hade fått för sig att han måste
profetera för Karl XII. Men medan han profeterade, tog Gabel den
vackraste flickan om lifvet och började en vals med henne kring statyn,
Moberg följde exemplet och trådde dansen med en åldrig bachantinna, och
Martin stod med klappande hjärta och stirrade på en liten blek olycka
med ögon som svarta kol och undrade om han skulle våga närma sig henne,
men medan han undrade, lade Planius armen om hennes lif och skumpade i
väg, och Martin stod ensam och såg dem hvirfla om i dimman, par om par.
Men öfver söder började morgonbrisen redan lätta på dimmorna, öfver
strömmen drefvos de fram som hvit rök, och korset på Katarinas kupol
brann likt morgonstjärnan i den första gryningsstrimman.

En polis skymtade fram nere på kajen och närmade sig långsamt, en af
flickorna utstötte ett litet varningsrop, och skaran skingrades åt alla
håll. En tjock nymf tog utan vidare Martins arm och följde med honom.

»Jag måste hålla dig under armen, min sockergris,» sade hon, »annars
kommer bylingen och tar mig. För resten kan du gärna följa med hem till
mig, hvad? Jag har riktigt trefligt hemma hos mig, skall du få se. Jag
har en stor, skön säng, och lakana har jag själf broderat. Jag sitter
för det mesta och broderar om förmiddagarna, något måste man ju ha för
sig, och jag står inte ut med att sitta och spela mariage med mamma dag
ut och dag in som de andra flickorna, och så svär di och lefver och bär
sig tarfligt åt. Jag tycker inte om sånt där, jag tycker mest om snälla
och hyggliga gossar som du. Och om du är riktigt snäll och kommer och
hälsar på mig ofta, skall jag brodera en nattskjorta åt dig till minne.
– Jaså, du har inga pengar, fy fan, det var ett par andra galoscher. Då
får du komma igen när du har några. Fråga bara efter Hulda. Men säg, är
det sant att det finns en flicka i Uppsala som kallas för Karl XII?»

»Jag vet inte,» svarade Martin.

»Ja, adjö då ...»

Det var icke alldeles sant att Martin inte hade några pengar; han hade
ännu några kronor kvar af honoraret för ett poem, som han hade fått
tryckt i »Hemvännen», och han hade bara sagt så för att icke såra hennes
känslor.

v

V.

MARTIN låg länge vaken och kunde icke sofva. Det var den lilla bleka och
svarta som icke lämnade honom någon ro. Hon hade stått så blek och
stilla och ensam, hon hade icke tagit någons arm och icke skrattat och
pratat som de andra. Hvem var hon, och hur hade hon kommit dit där hon
var? Hon hade väl blifvit förförd och öfvergifven, hon hade kanske ett
litet barn som måste svälta och frysa om hon inte skaffade det mat och
kläder genom att sälja sin kropp. Hur han skulle kyssa henne, om han nu
hade henne i sina armar, hur han skulle smeka henne och gifva henne de
ömmaste namn och försöka komma henne att glömma hvem hon var, en allmän
glädjeflicka, och hvem han var, en tillfällig, betalande kund som alla
andra! Hvem var hon nu tillsammans med, kanske med Planius? Hvad kunde
Planius vara för henne? Han var inte vackrare än Martin, och han var dum
som en braxenpanka. Han hade varit en af de värsta plugghästarna och
ändå bara fått »Godkänd» i mogenhetsbetyg. Hvarför skulle hon just välja
honom? Men hon hade naturligtvis inte gjort något val, hon hade bara
tagit den första bästa. Martin förstod det och fann det naturligt. Hon
hade en gång gifvit bort sitt hjärta och sin själ och hade icke längre
något att ge annat än sin kropp, och hvarför skulle hon neka den åt
någon, då det nu en gång var hennes yrke att sälja den och då hon redan
hade kommit så djupt ned i smutsen som en människa kan komma? Men kanske
ändå, om Martin kunde träffa henne och hon lärde känna honom, kanske hon
ändå kunde komma att hålla af honom och börja ett nytt lif. För henne
skulle han offra allt, alla drömmar om diktarära och hela sin framtid
skulle han offra henne, han skulle välja något yrke med hvilket han
strax skulle kunna förtjäna sitt och hennes uppehälle, de skulle gifta
sig och lefva långt borta från människorna, i ett litet hus vid en sjö
djupt inne i skogen. De skulle ro tillsammans i en liten båt i vassen
och drömma bort timmarna, de skulle gå i land på en holme, och där
skulle de vara tillsammans hela natten, medan stjärnorna brunno öfver
deras hufvuden. All sorg och alla mörka minnen skulle han kyssa bort
från hennes panna, och hennes lilla barn skulle han hålla af som om det
hade varit hans eget. – – –

Men medan Martin fantiserade på detta sätt, förstod han samtidigt
fullkomligt klart, att det under alla dessa drömmerier icke låg något
annat än begäret, en ung mans hunger efter en kvinnas hvita kropp. Och
ju längre det led på natten, medan han låg vaken och stirrade på det grå
dagsljuset, som sipprade in bakom rullgardinen, desto bittrare ångrade
han att han hade sagt nej åt den andra, den tjocka.

v

VI.

NÄR någon frågar en ung man, som nyss har tagit studentexamen: hvad
skall du bli? så kan han icke svara: diktare. Då skulle människorna
vända bort hufvudet och hålla för munnen. Han kan svara: jurist, eller
målare, eller musiker; ty till alla dessa yrken kan man låta utbilda sig
vid statsläroverk, och redan under lärotiden har man en liten hylla i
samhället att sitta på, ett fack att hålla till i, och man är redan
något: studerande vid universitetet, eller elev vid konstakademien eller
konservatoriet. Det är icke mycket, men det är dock alltid en liten
sockerbit att kasta i gapet på de närgångna och en någorlunda begriplig
framtid att peka på för de välvilliga. Men den, som skall bli diktare,
är ingenting alls annat än ett åtlöje för Gud och människor, förr än han
redan blifvit erkänd och berömd. Därför måste han under alla de långa
läroåren hänga en falsk skylt öfver sin dörr och låtsas sysselsätta sig
med något som människorna anse aktningsvärdt.

Detta förstod Martin och fann, att det var fullkomligt naturligt och
icke kunde vara annorlunda; och då hans far frågade honom hvad han ville
bli, svarade han icke att han ville bli diktare, utan att han ville gå
in som extra i något ämbetsverk. Och fadern fann behag i detta svar och
såg däri ett tecken, att hans son skulle bli lika förståndig och lycklig
som han själf. Han hade fruktat, att Martin möjligen skulle vilja resa
till Uppsala för att läsa estetik, och han kände med sig själf, att han
icke hade kunnat säga nej; men han darrade för alla de utgifter och
bekymmer som det för en fattig familjefar medför att hålla en son vid
universitetet. Därför blef han förtjust öfver det svar han nu fick och
hade ingenting annat att anmärka än att Martin borde söka inträde icke i
ett ämbetsverk, utan i så många som möjligt; och på aftonen bjöd han
honom med sig till Blanchs kafé för att höra på musik och dricka toddy.

Men redan nästa dag satte han sig i rörelse och talade med sina bekanta
i de olika verken och hjälpte Martin att skrifva ansökningar.

v

VII.

MEN hos chefen för det ämbetsverk, till hvilket Martin hufvudsakligen
ämnade förlägga sin verksamhet, måste han personligen göra sin
uppvaktning klockan åtta på morgonen i frack och hvit halsduk. Frusen
och hungrig, ty han hade icke hunnit äta något, gick han upp för
trapporna i ett tyst hus vid en förnäm gata och ringde på
generaldirektörens dörr. En betjänt med guldkanter anmälde honom och
öppnade dörren till ett skumt kabinett med blott till hälften uppdragna
gardiner. Alla slags klädesplagg lågo kringströdda här och där på
stolarna, på toalettspegeln hängde ett stort grönt ordensband, och vid
tröskeln stod ett nattkärl som han var nära att snafva öfver, men han
hejdade sig i tid och blef stående med en stum bugning. Midt i rummet
stod en vördnadsbjudande gammal gubbe i en purpurröd sammetsnattrock,
gestikulerande med en rakknif och med hakan intvålad, och ur den röda
sammeten och den hvita tvålen höjde sig en röst och sade:

»Herrn har ett vackert studentbetyg; men glöm inte bort, att ärlighet
och flit är och förblir det förnämsta i statens tjänst. Herrn blir
antagen och kan infinna sig i morgon för att börja sin tjänstgöring, om
det finns något att göra. Framför allt: var ärlig! Farväl.»

Martin antog, att detta ohöfliga tilltal stod i öfverensstämmelse med
gammal häfd, och lät icke afskräcka sig. Han kom till ämbetsrummet, han
fick en plats vid ett bord och en tjock räkenskapsbok att granska. Han
räknade igenom kolumn efter kolumn. Om summorna stämde, skulle han sätta
kråkor i kanten; om de icke stämde skulle han göra anmärkning. Men de
stämde alltid. Martin fick småningom den öfvertygelsen, att det aldrig
förekom några fel i dessa räkenskaper, och när denna öfvertygelse en
gång hunnit bli rotfast hos honom, slutade han alldeles upp att räkna
och satte bara kråkor. Och emellanåt såg han upp från sitt verkliga
eller låtsade arbete och lyssnade till flugornas surrande och regnets
plask mot fönsterblecket, eller till de äldres samtal och gräl, eller
till en blind man, som spelade flöjt på gården.

Och han sade till sig själf:

– Detta är alltså lifvet.

v

VIII.

MEN för Martin var detta icke lifvet. För honom var det ett gömställe,
en asyl, i hvilken han hade sökt sin tillflykt för en tid, som han
hoppades kunna göra kort.

Han läste och tänkte. Han sökte i böckerna och i sina egna tankar det,
som man så ofta söker i ungdomen för att på ålderdomen glömma att man
någonsin har bekymrat sig om det: en tro att lefva på, en stjärna att
styra efter, ett sammanhang i tingen, en mening och ett mål.

Martin hade varit kristen till sitt sextonde år. Det är naturligt, att
ett barn tror, hvad de äldre säga vara sant. Och han hade trott allt och
icke tviflat, och om söndagarna hade han gått i kyrkan med sina
föräldrar. Om prästen var en vältalare och en charlatan, kände han sig
uppbyggd och rörd och önskade, att han själf kunde bli en sådan präst;
men om det var en anspråkslös hedersman, som predikade så godt han kunde
utan att väsnas och gestikulera, somnade han vanligen. Men då han var
sexton år, gick han och läste. Religionen hade dittills varit en detalj
i skolarbetet, sidoordnad med andra detaljer; nu blef den med ens det
väsentliga, det som dagligen tog tiden och tankarna i anspråk, och den
nöjde sig icke med tankarna: den ville också lägga an på känslan, ty det
var brukligt att gråta då man »gick fram», och den utvecklade öppet sitt
kraf på att vara det högsta af allt, den ledande makten i lifvet, det
enda viktiga. Och Martin kunde icke undgå att finna, att om religionen
var sanningen, då hade den rätt äfven i detta, och framför allt i detta;
då måste han ägna den alla sina krafter och hela sin själ, då måste han
bli läsare. Men om den icke var sanningen, då måste han söka sanningen
hvar han kunde finna den, då måste han alltså bli fritänkare. Hvad som
var däremellan, kristendomen af vana och bruk, sådan den bekändes och
troddes af mängden, det var för honom tanklöshet och platthet. Det var
en utväg, som föreföll honom naturlig för de flesta bland hans kamrater;
men det föll honom aldrig in att tro, att den kunde stå öppen för honom.
Han stod vid skiljovägen och måste välja.

Men en natt, då han låg vaken och grubblade öfver detta och icke kunde
sofva, emedan månen sken rätt in i rummet och tankarna trängdes i hans
hufvud, stod det med ens klart för honom att han icke trodde. Det
föreföll honom som om han redan länge hade förstått, att den kristna
religionen var något som egentligen ingen kunde tro på, om han ville
vara uppriktig mot sig själf. Det blef tydligt för honom, att problemet
om kristendomens sanning var något som han redan hade kommit förbi, och
att det egentligen var en helt annan gåta som nu oroade honom: hur var
det möjligt, att de andra kunde tro på detta, och icke han? Och med »de
andra» menade han icke blott sina kamrater, ty de tycktes icke bry sig
något vidare om sådant, och han visste för öfrigt att man kunde få dem
att tro på litet af hvarje, utan sina föräldrar, sina lärare, alla de
fullvuxna, som måste veta mera om lifvet och världen än han. Hur var det
möjligt att han, Martin Birck, som ännu inte hade fyllt sexton år och
låg i en liten järnsäng i sina föräldrars hem, kunde tänka annorlunda om
de högsta och viktigaste tingen än de gamla och erfarna, och att han
kunde ha rätt och de orätt? Detta tycktes honom vara ett nästan lika
svindlande vanvett som själfva den tro han nyss hade förkastat. Här stod
allt stilla för honom, han fick ingen klarhet i detta. Han steg upp ur
bädden och gick till fönstret. Snön lyste hvitt på taken, det var mörkt
i husen, och gatan låg tom. Månen stod högt på himlen, men det var en
gråhvit vintermåne, liten och förfrusen och oändligt aflägsen, och i
måndiset blinkade stjärnorna sömnigt och matt. Martin stod och ritade
med fingret på rutan. »Gif mig ett tecken, Gud!» hviskade han. Och han
stod länge vid fönstret och frös och stirrade på månen, han såg den
glida in och gömma sig bakom en svart fabriksskorsten, och han såg den
krypa fram igen på andra sidan. Men han fick intet tecken.

I djupet af sitt hjärta önskade han icke heller något; ty han kände, att
en öfvertygelse var något som man icke kunde och icke borde få till
skänks, genom ett underverk. Att söka efter sanningen och att i sökandet
vara uppriktig mot sig själf, det var den enda ledtråd han kunde finna.

Martin trodde, att konfirmationen och den första nattvardsgången voro
plikter, föreskrifna af lagen, och som man icke kunde undandraga sig.
Hans far visste icke heller annat, eller om han visste det, sade han det
icke, ty han hyllade valspråket: Tala är silfver, tiga är guld. Därför
gick Martin till nattvarden med de andra läsbarnen. Det var en vårdag
med sol och späd grönska i kyrkogårdens gamla träd, och då Martin hörde
klockorna dåna och sjunga och orgeln tog upp ingångspsalmen, fick han
ögonen fulla af tårar och sörjde i sitt hjärta öfver att han icke var
som de andra och icke kunde tro och känna som de. Och då han såg kyrkan
full af allvarliga människor och hörde lärarens röst, som från
predikstolen förmanade de unga att stadigt hålla fast vid fädernas tro,
kände han oro och förvirring längst inne i själen, och åter var gåtan
där och ängslade honom: hur är det möjligt, att alla dessa kunna tro,
och icke jag? Det är ju ett vanvett att tänka, att jag ensam kan ha rätt
mot dem alla och mot alla de döda, som sofva i grafvarna där ute och som
lefde och dogo i den tro jag förkastar. Det är ett vanvett, ett vanvett!
Jag måste öfvervinna mitt förnuft och lära mig att tro. Men då han kom
till själfva ceremonien och såg prästerna i sina kåpor röra sig af och
an framför altaret, medan de sysslade med brödet och vinet och buro
handdukar öfver armen liksom kypare, kände han svindel och äckel och
kunde icke förstå, att han hade låtit narra sig med på detta. Och ehuru
han visste eller trodde, att dessa präster, som tassade omkring därborta
i skumrasket, i det borgerliga lifvet voro ungefär så hederliga som
folket är mest, föreföllo de honom i detta ögonblick som skamlösa
bedragare.

Tron på en Gud och på ett lif efter detta var hvad Martin vid denna
tidpunkt hade kvar af sin barndoms tro. Men hans gud var icke längre en
faderlig gud, som lyssnade till böner och nickade bifall till dem, om de
voro nyttiga och förståndiga, eller skakade på hufvudet om de voro
barnsliga och dumma. Hans gud hade blifvit iskall och aflägsen som den
måne han hade stått och stirrat på en vinternatt, och han slutade upp
med att läsa sin aftonbön, ty han trodde icke att det fanns någon som
hörde den. Och slutligen kom den dag då Martin förstod, att det som han
på sista tiden hade kallat gud var något till hvilket en människa icke
kunde träda i något som helst förhållande hvarken af kärlek och lydnad
eller af motsatsen, och som icke kunde få namn af gud annat än genom en
lättfärdig lek med ord och ett missbruk af språkets ofullkomlighet. Och
då han granskade sin odödlighetstro, fann han snart, att han hade kommit
mycket långt bort från sin barndoms blåa himmelrike. Han hade märkt, att
alla, som på någon annan grundval än uppenbarelsens försvarade tron på
ett lif efter detta, också förutsatte ett lif före detta, och han fann
det naturligt och logiskt. Evigt är blott det, som alltid har funnits
till. Det som en gång har blifvit till, skall en gång upphöra att vara
till: sådan var lagen för allt varande. Men Martin hade intet minne af
någon tidigare tillvaro, och han hade icke heller läst eller hört talas
om någon, som med något sken af sannolikhet hade uppgifvit sig minnas
något sådant. Visserligen fanns det människor, som påstodo sig minnas
sin præexistens; men de uppgåfvo sig då i regeln ha varit någon
historisk personlighet, om hvilken de i sin nuvarande tillvaro hade läst
i böcker: Julius Cæsar, eller Gregorius VII. Endast sällan kunde någon
erinra sig ha varit slaf eller kypare eller bodbetjänt. Denna
omständighet föreföll besynnerlig. I alla händelser var det tydligt, att
mängden af människor, och bland dem Martin, icke hade det ringaste minne
af någon föregående tillvaro. Han slöt däraf, att han i ett kommande lif
icke heller skulle kunna erinra sig något af det nuvarande, ja, att han
icke ens skulle kunna konstatera sin egen identitet; och han fann, att
om man kallade en sådan fortvaro odödlighet, då var det åter, liksom
nyss i fråga om Gud, en svaghet i tanken och en lek med språkets
ofullkomlighet och ingenting annat. Och ännu mera bizarrt föreföll det
honom att gifva ett sådant namn åt den döda kroppens uppgående i den
lefvande naturen, i växter och djur och luft och vatten. Han hade icke
sinne för dylika ordlekar.

På detta sätt gick det till, att Martin trädde ut i lifvet utan någon
annan tro än den, att han skulle växa och åldras och dö som ett träd på
marken, liksom hans fäder före honom, och att den gröna jorden, som han
såg med sina ögon, var hans enda hem i världarna och det enda rum inom
hvilket det var honom gifvet att lefva och verka. Och bland de många
drömmar han diktade om sitt lif var också den, att han skulle bli som
ett stort och vackert träd vid vägen och grönska rikt och skänka svalka
och skydd åt många. Han ville skapa lycka och skönhet omkring sig och
skingra villfarelserna; och han skulle tala och skrifva så att alla
genast måste inse att han hade rätt. Visserligen var han icke fullt
säker på att sanningen i och för sig kunde skapa lycka; men historien
hade lärt honom, att villfarelsen skapade olycka och brott. Som farsoter
hade de olika religionerna dragit fram öfver världen, och han häpnade,
då han tänkte på all den ödeläggelse med hvilken kristendomen hade
betecknat sin väg genom tiderna och folken. Men han trodde med full
tillförsikt, att dess dagar nu voro räknade. Han tyckte sig känna, att
han lefde i gryningen till en ny tid, och han ville vara med om att i
tanke och dikt bana väg för det som skulle komma.

På den tiden, då Martin trodde och tänkte så, föreföll det honom ännu
som om lifvet, hur kort och vanskligt det var, likväl hade ett slags
mening. Han kände sig stadd i utveckling och växt, och det gick dagligen
upp nya sanningar för hans tanke och ny skönhet för hans sinnen under
hans långa ensamma vandringar bort åt stadens utkanter eller i skogen
när det började våras. Och våren ... På den tiden var våren ännu en
verklig vår – icke en sjukdom, ett rus, en feber i blodet, i hvilken all
gammal halfglömd saknad och längtan flyter upp och säger: se här är jag,
känner du igen mig, jag har sofvit länge, men jag är inte död! Icke
något sådant; men ett uppvaknande, en morgon, ett sus i luften och en
klingande sång. Och på den tiden voro de tusen otillfredsställda begär,
som han bar inom sig, lika många skimrande förhoppningar och halfutsagda
löften, ty inga långa år af tomhet och besvikelse hade ännu hunnit slipa
dem till hvassa knifvar, som sargade och refvo i själen. Och om han än
icke på allvar trodde, att alla dessa förbindelser skulle infrias af
lifvet, eller ens de flesta af dem, så funnos de likväl där som
bestickande möjligheter, som en häfstång till drömmar utan mål och
gräns, och äfven i de ögonblick, då den bok han höll i handen eller den
erfarenhet han under dagens lopp hade gjort hviskade varningar i hans
öra och rådde honom att icke tro på lyckan, flöto de tillsamman i en
längtan utan bitterhet och ett vemod, ljust som vårskymningen.

Och likväl kommo dessa varningar allt tätare, och allt oftare hände det
att han midt i de drömmar ett ungt blod föregycklade honom grep sig
själf i att lyssna till den andra rösten, den röst, som trängde upp ur
de äldsta tidernas djup och gaf eko i dagens nyaste böcker, den
underliga rösten, som intet af de hundra nya evangelier, hvilka
periodiskt som vårstormarna hade blåst genom människornas sinnen,
förmått bringa till tystnad mer än för ett kort ögonblick, den röst som
sade: allt är fåfänglighet, och det finns ingenting nytt under solen.
Hvarför lefde han, och hvad var meningen med det hela? Han upphörde icke
att göra sig själf dessa frågor, ty han begärde ännu alltjämt af det
lif, som han såg med sina ögon, att det skulle ligga något under, något
som kunde kallas: lifvets mening. Ty det mesta både af den lycka, som
han såg människorna äga, och den, som han såg att de sträfvade efter,
tycktes honom liksom trollguldet i sagan egentligen vara vissna löf,
eller de föreföllo honom som lustiga leksaker och något som man icke
kunde taga allvarligt. Och om han vände blicken till sitt eget lif,
sådant han lefde det från dag till dag, kunde han icke undgå att finna,
att det i sig själft var eländigt och tomt och att dess enda värde låg i
det ovissa hoppet, att det icke alltid skulle förblifva sådant. Men hvad
han hoppades var icke att uppnå något som man kunde närma sig steg för
steg, med arbete och tålamod och hundra små försakelser – välstånd och
anseende och liknande, som andra hade uppnått före honom – det som han
hoppades och väntade på var något obestämdt och osägbart; en soluppgång,
en islossning, ett uppvaknande ur en pinsam och meningslös dröm.

Ty som en pinsam och förvirrad dröm föreföll honom hans lif, då han såg
på det med vakna ögon och fann det uppfylldt af fattig glädje, af
tarfliga sorger och ignobla bekymmer. Han skref då och då några poem och
noveller för att förtjäna litet pengar och för att pröfva, hur långt
hans ord kunde följa hans tankar, men hvarje nytt år föreföll honom allt
hvad han hade skrifvit under det gamla barnsligt och värdelöst, och det
ville icke bli till något, som helt kunde fylla honom med skapandets
lycka. För öfrigt utförde han i det närmaste automatiskt den summa af
handlingar eller rättare gester, som i allmänhet brukar utmärka en ung
man i verken eller som omständigheterna eljes kunde föranleda. Han gick
till sitt ämbetsrum så sent på dagen som möjligt, och han lämnade det så
tidigt anständigheten medgaf. Han gjorde bekantskaper bland kamraterna i
verket och deltog i deras nöjen. Han drack punsch och åt sexor och
besökte billiga glädjeflickor; han älskade musik och satt ofta på operan
bland femte radens sotarmurrar och musikentusiaster, och han sjöng
kvartetter och recipierade i Par Bricole, där en gammal skolrektor med
faderligt välsignande händer hängde den gyllene blecktratten i rosenrödt
band om hans hals.

Och han sade till sig själf:

– Nej, jag drömmer. Detta är icke lifvet.

v

IX.

DET gick år.

– – – Martin dref omkring i skymningen. Gatorna och torgen lågo hvita,
snön föll mjukt och tyst. En man gick framför honom i sicksack och tände
en lykta här och en lykta där.

Martin dref omkring utan mål, han visste knappt hvart han gick.

Plötsligt märkte han, att han gick och grät. Han förstod icke rätt
hvarför. Han hade eljes icke lätt för att gråta. Det måste ha fastnat
några snöflingor i ögonhåren, och han hade blifvit våt i ögonen ... Han
vek in på en sidogata och kom till ett stycke park, han snuddade förbi
ett halft insnöadt par på en soffa och gick längre in mellan träden, där
det var ensamt och tomt och grenarna slokade tunga af våt snö.

... Besynnerligt. Ett kyffe i en gränd; en rykande lampa. Två nakna
armar, som böjdes och sträcktes framme vid fönstret, och ljudet af
gardinen som rullades ned. Och flickan, som gnolade på sista
varietévisan medan hon långsamt och likgiltigt häktade upp sitt röda
lifstycke – han gnolade med för att slippa tala – var hon vacker eller
ful? Han visste det icke, han hade knappt sett på henne. Det var dock
icke henne han längtade efter.

Han hade suttit hemma i skymningen, marseftermiddagens isiga blå
skymning, och vridit och vändt på en gammal dikt, som aldrig ville bli
riktigt färdig. Så hade han med ens kommit att tänka på en kvinna. Han
hade mött henne på middagen då han kom från sitt verk, och han hade känt
det som ett plötsligt rus. Hon gick midt i solskenet, och många män
vände på hufvudet efter henne där hon gick fram. Men hon tycktes
ingenting märka eller ana. Hon var helt ung, aderton eller kanske tjugu
år. Hon var hvarken rikt eller fattigt klädd, men hon bar hufvudet
sorglöst och lätt och kanske också litet stolt, och smärt och rak gick
hon sin väg fram med det bruna håret lysande i solskenet och log
emellanåt för sig själf. Han följde henne på afstånd, hon gick upp åt
Östermalm och försvann till sist i en port.

Så hade hon kommit för honom igen i skymningen, då han satt i gungstolen
och letade efter rim, och hon lämnade honom ingen ro, han kastade pennan
och gick ut. Det var icke solsken längre, det snöade. Han kom till det
stora grå huset där han hade sett henne gå in, han gick af och an på
trottoaren midt emot och såg det lysa upp i ett fönster här och ett
fönster där. Hvem var hon? Han erinrade sig att han hade sett henne
hälsa på en herre som han kände. Han gick upp i trapporna och läste
namnen på dörrarna, och till sist fann han sig själf barnslig och dum,
fällde upp rockkragen och gick åter ut i snön. Den första flicka som gaf
honom en menande blick tog han under armen och följde henne hem.

Nu stod han där i hennes kammare, han stod stel och tyst och betraktade
henne, medan hon löste upp sina kläder och pratade och gnolade. Han
frågade sig knappt om hon var vacker. Han visste blott, att hon kunde ha
varit vackrare utan att därför fresta honom mera och fulare utan att
därför fresta honom mindre. Hon var märkt af sitt yrke. Hon var ung
ännu, och likväl såg man att hon för länge sedan hade tröttnat att välja
och rata bland sina kunder. Med samma vana rörelser af sin hand, en
arbeterskas grofva hand, häktade hon upp sitt tarfliga snörlif för hvem
som begärde det af henne, för löjtnanten och bokhållaren, justitierådet
och kyparen, och hon gjorde ingen åtskillnad emellan dem om icke
möjligen den, att hon i sitt hjärta föredrog kyparen, emedan han var
mindre högmodig än de andra och förstod henne bättre. Hvar kom hon
ifrån? Kanske från en bakgård med soptunna och afträden, kanske från ett
torp i skogen. Det senare föreföll sannolikast, det fanns ännu något af
skogstjärnet i ögonen. Glad bland andra glada barn hade hon sprungit
barbent i backarna och plockat smultron. Redan tidigt hade hennes
jämnåriga lärt henne att bita i den förbjudna frukten. Så hade hon
kommit till staden, och det hade gått henne som många andra. Det var
kanske ingen nödvändighet i och för sig, hon kunde också ha blifvit en
arbetares hustru om hon hade velat, men hon fann deras lott hårdare och
hon hade utan att tänka mycket gått den väg, som låg bäst jämnad för
hennes fot. Med litet mera förstånd och bättre tur kunde hon väl också
ha blifvit en borgarfru, som går på torget med sin jungfru och prutar på
pepparrotsköttet ...

»Nå,» sade hon, »skall du inte klä af dig?»

Han stirrade stelt på henne och förstod plötsligt ingenting af
alltsammans, hvarför han hade kommit och hvad han ville henne. Han
mumlade något om att han inte mådde bra, lade några kronor på kommoden
och gick. Hon blef icke ond, hon såg blott förvånad ut och kastade icke
något glåpord efter honom i trappan.

Det snöade alltjämt. Skulle den då aldrig ta något slut, denna vinter?
Det led ju mot slutet af mars, och träden dignade af snö och det var
bittert kallt ...

Martin var trött, han satte sig på en soffa under ett af de hvita träden
och lät snön lägga sig i drifvor på hatten och skuldrorna.

– Hvad göra vi med vårt lif, vi människor?

Det lif han lefde, den fattiga glädje han sökte och stundom också fann,
föreföll honom i detta ögonblick som en dårhusfantasi. Och likväl var
detta lif det normala. De flesta män han kände lefde så. Han var
tjugutre år. I fyra eller fem år hade han redan varit med i leken, han
borde ha hunnit vänja sig ...

Nej, han förstod icke människorna, och han förstod icke heller sig
själf. Han lyssnade ofta till sina kamraters och umgängesvänners samtal
om dessa ting. Han hade märkt, att de flesta aktningsvärda unga män, och
de gamla för resten också, trodde på två sorters kärlek, en ren sort och
en sinnlig sort. Unga flickor af bättre familj skulle älskas med den
rena sorten, men det betydde förlofning och giftermål, och det hade man
sällan råd till. I regeln var det därför bara förmögna flickor som kunde
inspirera en ren kärlek, eljes hörde denna känsla mera hemma i lyrisk
poesi än i verkligheten. Den andra sorten däremot, den sinnliga, kunde
och borde en normal ung man ägna sig åt ungefär en gång i veckan. Men
hela denna sida af tillvaron ansågs icke ha någon allvarlig betydelse,
det var icke något som kunde göra en människa lycklig eller olycklig,
det var enbart komik; ett stoff till roliga historier och en lika
angenäm som hygienisk förströelse, när man hade lyft sin aflöning och
druckit en halfva punsch. Men på mellantiderna sysselsatte hela det
sexuella lifvet endast föga de aktningsvärda och hyggliga bland männen;
de funno dess funktioner osköna och oanständiga, eller som de helst sade
svinaktiga, emedan de icke kunde utföra dem utan att känna sig som svin.

Denna uppfattning var den härskande öfverallt i samhället, och sådana
förhållandena nu en gång voro förklarades detta sätt att lefva vara det
sundaste och klokaste, visserligen icke i prästernas predikningar,
riksdagsmännens tal och tidningarnas ledande artiklar, men i det
upplysta omdömet man och man emellan inom alla kretsar. Det ansågs
nödvändigt för att de unga männen skulle kunna bevara hälsa och godt
humör och för att de unga flickorna af bättre familj skulle kunna få
behålla sin stora dygd. Och de unga männen drucko punsch och besökte
glädjeflickor och blefvo feta och rödblommiga och lyckades icke blott
uthärda med detta lif som med ett eländigt surrogat, utan det tilltalade
dem i så hög grad, att de ofta nog icke ens som gifta försmådde att göra
utflykter till gamla ställen, som blifvit dem kära. Och de unga
flickorna af bättre familj fingo behålla sin stora dygd och tillfrågades
för öfrigt icke om sin mening, men för några af dem blef den dyra
klenoden i längden för tung att bära ...

Hvad ha vi gjort med vårt lif, vi människor?

Lyckan, ungdomsglädjen, hvart tog den vägen? Lifvet är inrättadt för de
gamla, därför är det en olycka att vara ung. Det är inrättadt för de
tanklösa och slöa, för dem som taga falskt för äkta eller till och med
föredraga det falska, därför är det en sjukdom att tänka och känna, en
barnsjukdom som man måste gå igenom innan man blir man ...

En kvinnoskugga gled långsamt förbi soffan där han satt, och knappt
hunnen förbi stannade hon, vände på hufvudet och fäste på honom två
stora mörka ögon.

Han reste sig, skakade af sig snön och gick sin väg.

Han gick fort, ty han frös.

Han tänkte på lifvet och böckerna. I hans uppväxtår hade en ny
litteratur brutit sig fram, som stod i strid mot den härskande
samhällsmoralen och arbetade på att förändra den. Nu hade den tystnat.
Det var dock så litet uträttadt, nästan ingenting, och redan släppte man
taget. Det man hade kämpat för och för hvars skull man hade tagit och
gifvit så hvassa hugg, det befanns nu plötsligt vara »åttiotal» och som
sådant en gång för alla slutrannsakadt och dömdt, vägdt på en våg och
befunnet för tungt. Rundt omkring honom doftade i stället poesiens blå
blomma som aldrig förr. Åter en gång klingade de gamla orden som nya;
jorden blef ung på nytt, åter fylldes skogarna och vattnen af centaurer
och nymfer, riddare och jungfrur lustvandrade i solnedgången, och åter
en gång stod Visan själf med vidöppna ögon, klara af den långa sömnen, i
folkets midt och sjöng som hon icke hade sjungit på hundra år. Martin
älskade denna poesi, dess rytmer och ord smögo sig in äfven i de vers
han själf satt och petade med i skymningen, och likväl var honom allt
detta så besynnerligt främmande. Världen var ju likväl densamma som
förut, allt gick sin vanliga gång, och ingen seger var vunnen – var
tiden inne att sjunga? Det är sant, när han såg närmare efter, fann han
väl också i den nya diktningen idéer på grunden, och också dessa idéer
stodo i uppenbar strid mot den gängse moralen. Men det märkte endast få,
och nästan ingen fäste något afseende vid det. Det var ju vers!

Det var vers; och som forum för idéer var och förblef poesien ungefär
jämnställd med kungliga operan. Också där kunde barytonen vråla mot
tyranner utan att därför befara att gå miste om vasaorden, också där
spelades förförelsescener i bengalisk belysning utan att någon tog
anstöt; det som i det borgerliga lifvet af borgarfolk kallades
svinaktigt, uppfattades i Faust och Romeo och Julia af samma människor
som poetiskt och nätt och fullkomligt passande för unga flickor. Och på
samma sätt i poesien. Idéer, inlindade i vers och vackra ord, voro icke
längre kontraband; man märkte dem icke ens.

Skulle det icke ännu en gång kunna komma en man, som icke sjöng, utan
talade, och talade tydligt!

... Han hade kommit utåt Strandvägen. Isen i Nybroviken var nyss
uppbruten, en bogserbåt banade sig stönande väg mellan isflaken. Till
vänster tornade några nybyggda millionärbaracker upp sig i snödiset, i
en af dem lyste det redan af elektriskt ljus och slipade glasprismor ur
en lång fil af rum, och i en stor sal rörde sig en hvitskimrande härfva
af dansande par bakom gardinernas musslin.

Några ensamma vandrare hade stannat i en grupp och stirrade som
fastnaglade mot paradiset där uppe. Martin stannade också en minut och
gick vidare i tankar. Ett par takter af valsen hade trängt till hans
öra, det var »Donauwellen»; han gick och gnolade på den och fick den
icke ur hufvudet.

O Eros, Eros. Skökans kammare, och festsalen däruppe ... I bägge templen
dyrkades samma gud, och i bägge templen dyrkades han af samma män. Men
kvinnorna ...

Han dansade icke, och likväl älskade han baler. Han höll af att stå i en
dörröppning och se de andra hvirfla förbi. Hvad var det för en stämning
öfver dessa ungdomens fester, som förtrollade honom och gjorde honom
grubblande och sjuk af längtan efter det omöjliga? Se kvinnorna ... Tätt
tryckta i männens armar, med halfslutna ögon och munnarna öppna,
sväfvade de oskyldigaste unga flickor förbi i dräkter, som blottade
eller framhäfde deras unga flämtande bröst. Hvad tänkte de på, hvad
drömde de om? Där funnos väl de som tänkte på ingenting och drömde om
strunt och icke hade någon annan längtan än att röra på benen och få
litet motion, riktiga unga flickor efter mödrarnas och tanternas sinnen.
Men sådana voro väl icke alla. Så oerhördt hade icke människornas
döttrar kunnat förändras sedan den icke alltför aflägsna tid, då
ynglingar och jungfrur buro fallosbilder i procession, sjungande heliga
sånger. Hvad tala de om, de unga flickorna, när de sitta tillsammans och
hviska i en vrå? »Den är hemligt förlofvad med den»; »han är kär i
henne, men hon tycker om en annan». Hvad handla böckerna om, som de
läsa? Om detsamma: om några som äro kära i hvarandra, och hur det sedan
gick, och hvilka som fingo hvarandra. Att »få» hvarandra, hvad betyder
det? Det får man veta på bröllopsnatten.

Men åren gå, och bröllopet, det låter kanske vänta på sig. Den unga
flickan blir tjugufem år, hon närmar sig trettio, och hon dansar ännu på
balerna med halfslutna ögon, men munnen är icke längre öppen, hon vet nu
att det ser opassande ut, och hon håller den krampaktigt sluten, ett
blodrödt streck. Kommer det då aldrig, det stora, underbara? Hennes
blick är en drunknandes. Rädda mig, jag sjunker, jag går under. Ungdomen
är så kort, se min hy bleknar redan, min barm sjunker in och min unga
blomma vissnar. Hon försöker med att vara utmanande och djärf, hon är
rädd att hon har varit för blyg förut, det var kanske inte det rätta
sättet ... Men herrarna skratta redan åt henne i smyg, när de skåla med
hvarandra vid punschen, och några håna henne öppet. Andra förstå henne
bättre och tänka för sig själfva, att hon skulle kunna bli en god hustru
och en varm älskarinna. Men de ha icke lust att gifta sig, och att
förföra en familjeflicka är för resten också en vidlyftig historia, och
när de gå från balen kunna de ju lätt och utan vidare bråk hitta vägen
till sitt gamla ställe, till kammaren med den rykande lampan, eller med
en röd ampel från Leja i taket.

– Hvad göra vi med vårt lif, vi män, och hvad göra vi med deras?

Martin vände tillbaka inåt staden.

I ett gathörn träffade han en poet, som gick och frös i en tunn gulgrön
ulster. Han var ett par år äldre än Martin och redan en smula berömd, ty
han skref med en fabelaktig lätthet de allra vackraste vers om hvad som
helst, mest om flickor och blommor och om juninätterna på den skånska
slätten, som han kom ifrån. Han hade ett blekt ansikte och ett tunt rödt
skägg; och när han mötte en yrkesbroder, fingo hans stora barnögon ett
vildt och stirrande uttryck, som om han lade råd med sig själf och sade:
skall jag mörda honom, eller skola vi gå in någonstans och förtära
alkohol?

De gingo upp på Anglais och drucko grön chartreuse.

Poeten talade om sig själf. Han anförtrodde Martin, att han var
dekadent. Han dyrkade allt som var stadt i upplösning och förruttnelse
och dömdt att gå under. Han hatade solen och ljuset – och han knöt
förbittrad näfven mot gaskronan i taket – han älskade natten och synden
och alla spritdrycker som skiftade i grönt. Han hade de flesta kända
veneriska sjukdomar, och dessutom agorafobi. Ingenting i världen skulle
kunna förmå honom att gå snedt öfver Gustaf Adolfs torg. Denna sjukdom
beredde honom en alldeles särskild glädje, ty han betraktade den som ett
förebud till paralysie générale. Och paralysie générale, det var den
stora sömnen, det var Nirvana.

Martin lyssnade tankspridt. Ljuset är godt, sade han till sig själf, och
mörkret är också godt. Men stundom är mörkret ondt, och ljuset också
ondt ...

»Men hur kommer det sig,» frågade han, »att dina dikter egentligen inte
i något väsentligt hänseende skilja sig från dem som bruka få pris i
akademien?»

Vid dessa ord förmörkades skaldens blick, och hans läppar blefvo
plötsligt tunna och smala. Han tog upp en smutsig slidknif ur fickan,
drog ut den till hälften och lade pekfingret på den blottade klingan.

»Hur långt tål du kallt stål?» frågade han.

»Du missförstår mig alldeles,» sade Martin och lade lugnande sin hand på
hans arm. »Jag älskar dina dikter. Men jag ser bara inte riktigt
sammanhanget mellan dem och ditt eget inre lif, som du nyss skildrade
det ...»

Skalden log.

»Det var roligt att höra att du älskar mina dikter,» sade han. »Det som
jag hittills har låtit trycka är nämligen bara skit. Det kan duga åt
packet. Se här ...»

Och han tog upp ett tidningsurklipp ur fickan, en recension öfver hans
senaste diktsamling, undertecknad med en känd signatur. Den ansedde
kritikern beklagade mildt, att några af dikterna icke kunde frikännas
från en viss anstrykning af sensualism, som verkade obehagligt. I andra
åter anslog skalden renare toner, ägnade att gifva rika löften för
framtiden.

»Jaha, det var ju vänligt,» svarade Martin sedan han läst det.

»Vänligt?» Skalden gjorde åter ett krampaktigt grepp i den ficka där
knifven låg. »Vänligt, säger du? Borde inte en sådan som han krypa i
stoftet för de uslaste af mina dikter?»

»Jo,» sade Martin, »jo, naturligtvis; men när det nu en gång inte brukas
af äldre folk gent emot yngre ...»

Skalden teg och drack och teg länge.

Martin drack också. Den starka gröna drycken brände i hans gom och hans
hjärna. Och åter var kvinnan från förmiddagen där, hon som gick i
solskenet och log. Sof hon kanske nu, drömde hon, log hon i drömmen?
Eller vred hon sig sömnlös på sitt läger i längtan efter en man?

Om han skulle skrifva till henne. Han kunde ju lätt få veta hvad hon
hette. Nej. Hon skulle bara visa brefvet för sina väninnor, och de
skulle fnissa och skratta ...

Kafét var nästan tomt. Längst inne i ett hörn satt en ensam stamkund
gömd bakom en tidning. I en spegel på andra väggen skymtade en gammal
gentleman med hvita polissonger och en röd silkesnäsduk stickande upp ur
bröstfickan. Han betraktade skänkfröken stilla och allvarligt. Hon var
fet och röd och hvit, röd af naturen och hvit af puder, och hon stödde
bröst och armar mot disken och liknade en sfinx.

Skalden utstötte en suck. Martin betraktade honom – ett barns ansikte
under den rödskäggiga röfvarmasken – han kom att tänka på att han kanske
hade sårat honom nyss, och han kände ett behof af att säga honom något
vänligt.

»Vet du hvad,» sade han, »om du rakade af dig skägget skulle du säkert
komma att se ut som en ytterst liderlig munk.»

Poeten lyste upp.

»Det har du kanske rätt i,» sade han och sökte med blicken efter sin
bild i spegeln. »Jag har för resten skrifvit dikter, som luta åt
katolicismen. Du borde en gång läsa mina dikter, de riktiga, de som inte
kunna tryckas.»

»Ja,» sade Martin, »hvar bor du?»

Poeten förklarade, att han inte bodde någonstans. Han hade icke haft
någon bostad på tre veckor, och han behöfde ingen. Han skref sina vers
vid kafébordet och sof hos flickor, och hos en af dem hade han sin
grönrandiga nattsäck med några löskragar och Verlaines dikter, och där
funnos också hans egna manuskript.

Martin började bli verkligt imponerad, men han fann intet uttryck för
sina känslor, och tystnaden bredde sig åter mellan de två, som slumpen
hade drifvit tillsammans i ett gathörn.

Klockan slog tolf, gasen skrufvades ned till hälften, och skalden kände
inspirationen närma sig med mörkret och började skrifva vers på bordet.

Martin sade godnatt.

Stureplan låg hvit och tom. Det snöade icke längre, månen var uppe, och
det var ännu mera bittert kallt. I öster öppnade sig en ny gata utan
hus, som ett stort hål i en vägg. Åt väster bredde sig i måndimman ett
insnöadt gytter af gamla kåkar och murgaflar, och ur en af de syndens
gator som smögo sig fram mellan dem genljöd kvinnoskratt och ljudet af
en port, som öppnades och slogs igen.

v

X.

DET var sent, då Martin kom hem, och han var trött intill döden men
kunde icke sofva. Det fladdrade svarta fjärilar för hans ögon, och
tankar och rytmer kommo för honom, där han låg och stirrade ut i
mörkret. Han reste sig i bädden och tände åter ljuset på nattduksbordet,
där papper och penna lågo tillhands som alltid. Han kände ingenting af
feber och öfverhetsning, blott en djup trötthet som väl smärtade men
icke bedrog; han såg klart hvar tanken sviktade och behöfde stödet af en
rytm, ett stycke melodi; han ändrade och strök öfver, och det blef till
sist en dikt.

»Du däruppe,
som är döf och stum!
Du däruppe,
som kramar med din högra hand
det Godas doftande och friska frukt
och med den vänstra pressar
det Ondas maskbo, tungt af giftig stank,
och som till båda ser
med lika välbehag!
Du däruppe,
hvilkens blick är skum
af all rymdens tomhet
– jag har en bön till dig.

En bön, en enda,
som du ej höra kan
och ej kan fylla:
lär mig,
lär mig att glömma,
att jag har mött din blick.
Ty se,
i unga dagar
jag danade mig själf en gud
i min liknelse,
en varm och lefvande och stridbar gud,
och jag gick ut en vårdag
att söka honom genom värld och himmel.
Ej honom fann jag,
men dig.
Ej lifvets gudom,
men dödens fann jag, under lifvets mask.

Tag minnet af din åsyn bort,
förskräcklige! Det minnet är
en lönnlig sjukdom, är en mask som tär
mitt lifsträds rot.
Jag vet det väl, med hvarje ödsladt år
och hvarje dag som fåfäng rinner
den gnager närmare mitt väsens nerv.
Den gnager och den tär
allt det i mig, som är af mänsklig adel,
allt det, som vågar, det som vill och verkar,
och skonar ej
det själens underbara, sköra ur
som visar Godt och Ondt.

Säg, du däruppe,
är det din vilja
att dana om mig efter ditt beläte?
Var detta tydningen du gaf åt ordet:
den Gud har sett, han måste döden dö?
Förskräcklige,
tvekar du ej att smitta
mig, människobarnet,
med dina gudalyten?

v

XI.

EFTERMIDDAGSSOLEN föll in öfver skrifbordet och förgyllde allt,
skriftyget och böckerna och orden, som han skref på papperet. Röken ur
skorstenarna steg rak och stilla mot himlen, och i ett fönster midt emot
lekte en ung judinna med sitt barn.

Martin skref till sin syster.

»Kära Maria, tack för ditt bref. Mamma är dålig som vanligt, kanske
litet bättre de sista veckorna. Pappa är sig lik, han blir bara tystare
för hvart år. Det är alltså rätt stillsamt här hemma, ty som du vet är
jag heller inte den, som älskar fåfängligt tal. Tiga är guld! Morbror
Janne, moster Louise etc. lefva tyvärr ännu och ha hälsan, och det gör
för resten ingenting, eftersom vi i alla händelser inte lära få ärfva
dem. Men de reta mig alltid genom att fråga mig om mina utsikter i
verket, om pappa inte är i tur att få vasaorden snart, om det är sant
att din man begagnar morfin o. s. v. Eljes är det ju ingenting ondt med
dem.

Du frågar om jag skrifver mycket nu för tiden – nej, mycket litet, men
jag har däremot haft ett långt förordnande som amanuens, och i natt
drömde jag så tydligt och klart, att pappa och jag fick en vasaorden
ihop, emedan kungen inte hade råd att ge oss hvar sin.

Tack för inbjudningen att komma till er i sommar, men det lär väl inte
kunna bli af – mitt förordnande kommer nog att räcka sommaren öfver.
Tråkigt att din man är så nervös. Roligt att din lilla gosse mår bra.
Alla hälsa.

Din bror Martin.

Han kuverterade brefvet och lade det åt sidan.

Han satt och tänkte på sin syster.

Är hon lycklig? frågade han sig själf. Och han nödgades svara: nej, hon
är icke lycklig. Hon vet kanhända icke af det själf. För sex år sedan
var hon mycket lycklig, då hon blef gift och doktorinna och fick ett
eget litet hem på landet att styra med, just hvad hon mest hade drömt
om. Och hon har icke gjort något plötsligt fall från lyckotinnarna sedan
dess. Hon har bara helt sakta glidit utför, som det brukar gå med åren.
Hennes man är älskvärd och begåfvad och en skicklig läkare, men han
stöter sig ofta med de rika i sin trakt och har mest praktik bland de
fattiga. Därför är det stundom ondt om pengar. Dessutom är jag rädd att
hans hälsa är undergräfd, och hans lynne är emellanåt litet bittert.
Likväl var han vid rätt godt humör när han senast var häruppe ensam,
utan henne. Han roade sig så godt han kunde, och jag fruktar att han var
henne litet otrogen.

En sällsynt fågel, lyckan ...

Martin hade under dessa tankar åter börjat skrifva. Han skref långsamt
och halft på lek, en mening då och då, utan att rätt veta hvart han
ville hän.

»Du känner mig icke. Jag mötte dig en dag i solskenet. Det är veckor, ja
månader sedan dess. Du gick på den sidan af gatan, där solen sken, du
gick ensam med sänkt hufvud och log för dig själf.

Det var en af de dagarna, då snön började smälta på gatan och trottoaren
sken våt och blank. Du stannade i ett gathörn och hälsade på en gammal
fru och talade med henne. Den gamla frun var mycket ful och mycket dum,
och jag tror också att hon var litet elak, som dumma människor bruka
vara. Men när du såg på henne och talade med henne, blef hon strax
mindre elak och mindre ful.

Litet längre upp på gatan var det en herre som hälsade på dig, och du
böjde på hufvudet och hälsade tillbaka. Jag kände hur mitt hjärta blef
bittert af afund, och jag följde honom med blicken, då han gick utför
gatan. Men man kunde icke se på honom, att han nyss hade hälsat på dig.
Man kunde snarare tro att han var en löjtnant, som nyss hade hälsat på
en major.

Jag har mött dig ofta sedan dess. Du känner mig icke, och det är icke
sannolikt att du någonsin får veta hvem jag är. Du går i solskenet, jag
går för det mesta i skuggan. Jag är likadant klädd som många andra män,
och jag undviker alltid att betrakta dig så att du ser det. Nej, du kan
icke få veta hvem jag är.

Du har en lampa med en gul skärm. I går stod du länge vid fönstret i det
gula skenet, sedan du hade tändt lampan, och såg på stjärnorna. Du gick
till fönstret för att rulla ned gardinen, men du glömde dig kvar en
liten stund. Midt för ditt fönster stod en stjärna, som brann klarare än
de andra. Jag kunde icke se den, där jag stod inklämd i en liten svart
port midt emot huset där du bor; men jag vet att den nu om vårkvällarna
står just så, att du måste se den från ditt fönster. Det är Venus.

Du känner mig icke, och jag känner icke heller dig annorlunda än jag
känner de kvinnor, som stundom göra mig den stora glädjen att besöka mig
om natten i mina drömmar. Det är därför jag kallar dig du. Men bland
dessa kvinnor är du sedan en tid den enda, de andra ha öfvergifvit mig,
och jag känner heller ingen längtan efter dem.

Läs detta bref och bry dig icke om det; bränn upp det om du vill, eller
göm det nederst i din lilla lönnlåda, om du vill. Läs det och bry dig
icke om det, gå som förut i solskenet och le i dina egna lyckliga
tankar. Men du skall icke visa det för dina väninnor och låta dem fnissa
och fnittra åt det. Om du gör det, skall du tre nätter å rad icke kunna
sofva för onda drömmar, och en liten djäfvul ifrån helvetet skall sätta
sig på din sängkant och se på dig från kvällen ända till morgonen.

Men jag vet att du icke gör det, du visar det icke för någon. God natt,
min älskade. God natt!»

Martin satt länge med detta bref i handen. Hvad kan det leda till om jag
skickar af det? frågade han sig själf. – Till ingenting, förmodligen.
Det sätter hennes fantasi en smula i rörelse, hennes unga flicklängtan
får kanske en liten stöt i riktning mot det obekanta och nya. Hon kommer
kanske att visa brefvet för sina väninnor, eftersom tron på djäflar nu
mera är i aftagande; men hon kommer icke att bränna det. Hon gör sig
kanske lustig öfver det, och hon anser det måhända till och med för sin
plikt att känna sig förnärmad. Men i verkligheten kommer det att göra
henne glädje, och om hon en gång efter naturens ordning blir gift och
får barn och åldras i hushållsbekymmer och med hvart år sjunker djupare
ned i tillvarons tröstlösa enahanda, då kommer hon att erinra sig detta
bref och undra hvem som skref det och om det kanske var där det rätta
lyckofröet låg gömdt. Och hon kommer icke ens att minnas, att det
någonsin har förtörnat henne. I verkligheten innehåller det heller
ingenting som med rätta kan såra henne. Det visar henne bara att hon är
åtrådd af en man; och då hon är tjugu år och från hufvud till fot en
synnerligt skön och härlig naturens skapelse, måste hon redan förut ha
märkt att männen åtrå henne. Och detta gör henne alldeles icke förargad,
utan tvärtom lycklig och glad, och det är därför hon går i solskenet och
ler.

Under dessa tankar satt han likväl länge och vägde brefvet i sin hand,
som om det hade varit ett människoöde, tills han ändtligen fann sin
tvekan löjlig, lade in det i ett kuvert af tjockt och ogenomskinligt
papper och skref utanskriften med en tunn och intetsägande flickstil för
att den icke skulle väcka någon nyfikenhet hos hennes anhöriga. Han hade
utan att lägga i dagen något påfallande intresse lyckats få veta hennes
namn. Hon hette Harriet Skotte. Hennes far hade en egendom på landet,
inåt Mälaren, och hon bodde nu öfver vintern i Stockholm hos några
släktingar för att lära sig någonting; franska eller konstväfnad eller
något sådant ... För att bli förlofvad, kort sagdt ...

Harriet Skotte. Han upprepade detta namn för sig själf och sökte göra
sig reda för det intryck det framkallade. Han tog förnamnet särskildt
och mumlade: Harriet, Harriet. Men det gaf honom intet intryck af hennes
väsen, det väckte blott en obestämd föreställning om något engelskt och
blekt och blondt, en sensation af teångor och välgörenhet och utkylda
sofrum med fernissade golf som på ett sjukhus. Tillnamnet åter ledde
blott tanken på släkten, på en farbror, som var kommerseråd, och en
kusin som var löjtnant på trängen. Men om han hviskade hela namnet för
sig själf: Harriet Skotte – då kom det in ett nytt element, som alldeles
trängde ut de andra, då var det något helt annat och nytt, då kände han
det som om hon själf gick genom rummet med det bruna håret lysande i
solstrimman ...

Han spratt till vid en ringning på tamburklockan, han hörde hur jungfrun
gick och öppnade och hur en välkänd röst frågade om han var hemma. Han
stoppade brefvet i fickan, i nästa ögonblick öppnades dörren och Henrik
Rissler stod på tröskeln och blundade mot solen, hvars kopparröda
strålar nu föllo vågrätt in i kammaren.

v

XII.

HENRIK RISSLER hade kommit ned från Uppsala. Han hade nyss blifvit
färdig med sin licentiat och skulle nu om ett par veckor anträda en tur
ned i Europa innan han skref sin gradualafhandling »Om den romantiska
ironien». Han hade ingen förmögenhet, men hans farbror –
bankofullmäktigen, politikern, millionären – hade erbjudit sig att
bekosta hans resa. Detta visste Martin redan af Henriks bref. Men innan
han reste, skulle han hvila ut några veckor. Han var litet
öfveransträngd, ty han hade arbetat mycket för att så fort som möjligt
komma lös från Uppsala, och han hade likväl fått tid öfver att skrifva
ett par kritiska studier i en tidskrift och därigenom blifvit litet känd
bland det tjugutal människor, som intresserade sig för sådant.

Martin väntade honom sedan ett par dar och hade en flaska vin och en ask
cigarretter i beredskap.

Henrik skuggade med handen för ögonen mot solen:

»Här är allt sig likt,» sade han. »Här har tiden stått still.»

»Ja, i det närmaste,» svarade Martin. »De ha bara byggt upp en stor
fabriksskorsten där midt öfver. Den har varit mig till rätt mycken
förströelse i ensamheten. En tid arbetade jag i kapp med murarne, men
jag blef efter. Jag började på en dikt, när de nyss hade börjat på
skorstenen; nu är skorstenen färdig, men inte dikten. Den är vacker för
resten, skorstenen nämligen. I synnerhet i skymningen, som silhuett.
Röken bolmar inte längre, man glömmer ändamålet; det är inte en
skorsten, det är ett pelartorn, byggdt af någon kaldeisk furste och
präst, som stiger dit upp när det blir natt och mäter stjärnornas gång.»

»Ja,» sade Henrik, »man glömmer ändamålet; och då först blir den
vacker!»

»Nej,» svarade Martin, »den blir inte vacker därför att man glömmer
ändamålet, utan därför att man diktar om det till ett annat, som har
förmånen af gammal och vördnadsvärd poetisk tradition. Eljes höra
fabriksskorstenarna redan i och för sig och utan all omdiktning till de
vackraste bland moderna byggnader. De lofva mindre än de hålla, och de
äro åtminstone inga maskeradfigurer hvarken i gotik eller renässans.»

Henrik smålog.

»Åttital!» sade han.

Henrik Rissler satt på sin gamla plats i soffhörnet, Martin satt i
gungstolen vid skrifbordet. De drucko vin och talade om Uppsala, om
böcker och kvinnor och om en ny filosof vid namn Nietzsche. Och medan de
talade, blef solstrimman, i hvilken dammet dansade som röda gnistor,
allt smalare och snedare och mera öfvermättadt röd.

Martin betraktade Henrik. Han fann honom förändrad; ansiktet var
magrare, starkare och mera manligt modelleradt. Hvarför hade han sagt:
Här är allt sig likt, här har tiden stått still? För honom hade tiden
alltså inte stått stilla. Han hade upplefvat något, men hvad? Han var
kär, förmodligen, han skulle kanske rent af förlofva sig – med hvem? Var
det hans kusin Anna Rissler, hon tyckte om honom, det visste han – nej,
det var det nog inte – var det Maria Randel, eller Sigrid Tesch?

»Det är eget,» sade Henrik, »har du känt detsamma? – hur pinsamt det är
att söka gamla stämningar och inte finna dem. Att läsa om en bok, som
man har hållit af, eller höra en opera, som man förr kunde lägga in allt
möjligt i och litet till – och sitta tomhändt och undra, hvart det tog
vägen.»

»Ja,» sade Martin, »det är en underlig och beklämmande känsla. Man
känner det som om man hade förpliktelser att hålla mot sitt förflutna,
som om man beginge en trolöshet ... Och man kan inte göra något åt det.
Hvarför är det egentligen så pinsamt, är det kanske därför att det inte
finns någon kärandepart i målet, inga bestämdt formulerade kraf att
bemöta? Ty käranden, det är inte den bok eller den musik som man har
förlorat greppet på, inte stämningen som viker undan – käranden, det är
ens eget gamla jag, och det är ju dödt och begrafvet, det är upphäfdt
och vederlagdt af det nya, det har ingen talan att föra och likväl för
det ett slags talan – där ligger motsägelsen, och det finns ingenting så
pinsamt som en motsägelse, när den inte är komisk.»

Henrik fortsatte tråden:

»Ja, du har rätt, det är mellan det gamla och det nya jaget striden
står, och så länge det finns ett nytt, som är starkare, kan man ju
alltid få bukt med skuggorna. Det är en ständig växling. Det gamla går,
och nytt kommer – ja, det gamla går, det är egentligen det enda säkra,
men hur länge kan man vara viss om att det kommer nytt i stället? Om
tillförseln stannar en dag, om ingenting under solen vill vara nytt
längre och man bara blir fattigare med hvart år och hvar dag som går!»

»Ja,» sade Martin, »sådant händer ibland. Och det finns exempel på att
man då vänder på fjärdingen och får upp det allra äldsta, det allra
dödaste och mest vissna och börjar dyrka det på nytt utan att se
karrikatyren. Det är nästan det värsta af allt. Hellre då det kända
receptet: fattig, men stolt.»

De sutto tysta några ögonblick. Solen var borta, och likväl var det icke
skymning ännu. Det var nästan ljusare i rummet än nyss, allt därinne
hade bara plötsligt blifvit blekt.

Henrik bröt tystnaden:

»Ja,» sade han, »det käns vemodigt att växa ur sig själf och sina gamla
stämningar – men hvad gör det, så länge man växer! Och hvad är för
resten vemod om inte hvad busen sade om tandborsten: ett nytt
njutningsmedel som öfverklassen har hittat på. Men vemodigt är det också
bara så länge, som det blott rör sig om stämningar och musik och idéer.
Egentligen är det något annat jag hela tiden har tänkt på. Jag har tänkt
på kvinnorna och på kärleken. Kommer man in på det gebitet, då är det
inte bara vemodigt längre, nej, så billigt kommer man inte ifrån det.
Man är kär i en kvinna. Man vill att hela oändligheten skall ligga i den
känslan. Och likväl kan man inte komma undan reflexionen som säger en,
att den känslan måste vara underkastad samma växlingens lag som allt
annat i världen, och att man en dag skall tröttna på den man älskar, som
man har tröttnat på månskensmusiken i Faust. Jag har inte upplefvat
många kärlekshistorier, men tro mig, jag har aldrig, inte ens i min
fantasi, börjat den leken annat än med den tysta bönen: måtte hon bli
den första som tröttnar, och inte jag!»

»Jag är rädd att den bönen i allmänhet inte blir hörd,» sade Martin.
»Nog kan både en älskare och en äkta man bli bedragna, men det händer
visst sällan när de önska det.»

»Och likväl blygs jag för den bönen, ty jag vet att den går direkt ur
mitt hjärtas stora feghet. Hur långt måste man inte ha kommit bort från
det ursprungliga enkla och rättframma greppet på dessa saker för att
kunna finna det saligare att bedragas än att bedraga! Och ändå finner
jag det så. Hvad betyder egentligen kärleken för mig, hvad betyder den
öfver hufvud taget för en man! Hur skulle det kunna ligga något tragiskt
i att en man blir bedragen i kärlek? Tar han det tragiskt så blir han ju
komisk. Om en man vid upptäckten att han är hanrej afbryter läsningen af
en god bok, så är han värd att vara det. Nej, kvinnorna ... Med dem är
det något annat.»

Henriks blick stirrade ut i det tomma.

»Öfvergifna kvinnor,» sade han, »det är något särskildt med dem. Man
kommer inte lätt förbi dem. – Jo, om de gräla och bråka och ställa till
uppträden, då går det ju strax lättare, då blir det hela burleskt, man
skakar det af sig och är fri. Då frågar man sig själf: hur har jag
någonsin kunnat älska den där människan? – man öfvertygar sig lätt om
att man aldrig har älskat henne, och så är hon ute ur sagan. Men de
andra ... som det pinsammaste af allt förefaller det mig vara att tänka
mig den som jag älskar vissnad och blekt, undanskjuten, ställd på
skuggsidan i lifvet, medan jag själf lefver vidare ... Det är en
paradox, jag vet det, det kan aldrig inträffa; man kan inte samtidigt
handla så och känna det så. Och ändå ... Jag mötte nyss en gammal
kvinna, här på gatan, strax utanför din port. Hon var gammal och urblekt
och litet löjlig. Hon var också rätt fattigt klädd, en pauvre honteuse.
Man ser ofta sådana gamla kvinnor, det var ingenting märkvärdigt med
henne, ingenting som skilde henne från många andra hennes likar, annat
än att hon med ens, när jag kom henne nära, föreföll mig så lik ... Nej,
jag kan gärna säga dig det med ens. Det finns en ung flicka som jag
håller mycket af. Jag håller så mycket af henne att vi komma att gifta
oss med hvarandra, kanske rätt snart. Det var henne hon liknade, trots
skillnaden i ålder och i allt annat – det var för resten en sådan där
obestämd likhet, som man kan tycka sig finna ett ögonblick och som i det
nästa är som borta utan att man vet hvad den bestod i. Men det
ögonblicket var nog för mig, det gick en kyla igenom mig, en isning som
om jag hade sett någonting förfärligt, och det tycktes mig bara värre
därför att allting annars var som vanligt, solen sken och det gick folk
på gatan ... Hon som jag håller af stod för mig, hon gick förbi mig
vissnad, undanskjuten, litet löjlig. Det föreföll mig som om inte ens
den tanken, att jag själf vore död och låg under jorden, kunde vara
någon tröst för mig i detta, den enda föreställning som kunde bringa
någon lindring var den att jag lefde lika eländig och förtärd som hon.»

De sutto länge tysta.

»Säg,» frågade Martin slutligen, »hvem är hon, hon som du håller af? –
Så vida du kan säga det. Känner jag henne?»

»Ja,» svarade Henrik lågt, »du känner henne, och till dig kan jag säga
det. Det är Sigrid Tesch.»

Sigrid Tesch. Martin såg framför sig en ung och vek gestalt, ett stort
mörkt hår, ett fint och regelmässigt ansikte. Han hade träffat henne ett
par gånger, helt flyktigt. Han visste att hon hade gjort intryck på
Henrik, och också i hans egna skymningstankar hade hon någon gång dragit
förbi med ett blekt drömleende.

Så, det var alltså hon, Sigrid Tesch, som skulle bli Henriks brud ...

»Ja,» sade Henrik, »är det inte oförklarligt att man alls kan våga ge
sig in i något sådant som kärleken ... Och ändå!»

»Ja,» sade Martin, »och ändå ...!»

De logo båda.

Henrik Rissler reste sig:

»Det har blifvit skumt,» sade han, »vi se ju knappast glasen, går du med
ut? Det är underbart ute i kväll. Så, du skall skrifva – nå, vi ses väl
snart igen, farväl!»

v

XIII.

DET var skumt nu, nästan mörkt, och Martin satt ännu i gungstolen vid
skrifbordet och kunde icke förmå sig att tända lampan. Det var ännu
litet vin kvar i buteljen, han slog det i sitt glas och drack. Han hade
ställt upp fönstret för att låta röken drifva ut, och genom trampet af
fötter, som likt ljudet af hundra pickande ur steg upp därnerifrån,
hörde han husporten öppnas och falla igen och steg som aflägsnade sig
nedåt gatan – det var Henriks. Martin tänkte på hans kärlek och hvad han
hade sagt om den, och det slog honom strax, hur hans egen förälskelse
vid blotta beröringen med denna smula verklighet löste upp sig och blef
borta som dimma och dröm. Harriet Skotte ... Han frågade sig själf: om
jag i morgon får läsa i tidningen att hon är förlofvad, eller gift,
eller att hon är död – hvad har det att betyda för mig? Ingenting, ingen
mistad verklighet, ingen förhoppning ens som går i spillror, bara en
stämning som brister och som snart skulle ha brustit ändå.

Han tog upp brefvet, som han skrifvit, ur fickan, bröt det och läste det
igen. Jag bränner det, tänkte han. – Ja, hvarför bränna? Jag kanske kan
få användning för det någon gång, i en novell.

Han kastade in det i en skrifbordslåda, bland andra manuskript. Och han
sjönk åter in i drömmar.

Plötsligt stod modern i dörren. Hon höll en lampa i handen och böjde sig
fram och såg på honom.

»Du sitter i mörkret,» sade hon. »Pappa har gått ut. Får jag sitta en
stund här inne hos dig?»

Martin nickade. Hon ställde lampan på bordet, gick efter sin lappkorg
och sina sysaker och satte sig att sy.

Hon satt länge tyst, böjd öfver sitt arbete. Till sist lyfte hon upp
sina ögon, stora af gråt och vakor:

»Säg, Martin,» sade hon, »du får inte bli ond; men en dag, när du var
ute, kunde jag inte låta bli att dra ut en låda i ditt skrifbord och
titta i dina papper. Annars skulle jag aldrig få veta hvad du går och
tänker på. Och det som jag fick fatt i gjorde mig så ängslig, att jag
måste sätta mig ner och gråta. Jag förstod det inte, jag vet inte en
gång om det skulle vara vers, eller hvad det nu var, men jag tyckte att
det bara var fullt af förfärliga hädelser. Jag blef så rädd, jag trodde
nästan ett tag att du inte var riktigt klok. Jag vet ju att jag inte
förstår någonting, men så mycket kan jag ju alltid se, att du inte kan
komma någonstans med att skrifva på det sättet. Du kan ju ändå skrifva
rätt vackert, när du vill!»

Martin teg. Hvad skulle han svara? Han anade eller trodde åtminstone,
att modern i verkligheten hade velat säga något helt annat, och att
detta: att han inte skulle kunna komma fram i världen, egentligen bara
var en nödfallsutväg som hon grep efter då tankarna och orden sveko
henne. Hon hade nog känt och anat, att dikten, som hon funnit i lådan,
var ämnad att uppfattas helt annorlunda än hon nu låtsades tro, hon
ville att han skulle förklara sig, att han skulle tala med henne om sina
tankar, hon bultade på dörren: släpp in mig, låt mig inte stå utanför,
jag fryser, det är så ensamt! Och likväl öppnade han icke dörren, han
kunde det icke, han hade aldrig stängt den, den hade gått i lås af sig
själf. Hvad skulle han svara henne? Hennes ord hade fyllt honom med ett
djupt missmod. Om han hade någon ärelystnad var det den att skrifva så,
att hvar och en med litet god vilja kunde förstå det. Han hade icke smak
för något litterärt frimureri, han ville inte tro på en litteratur för
de utvalda, och det hade heller icke undgått honom hur lätt det hände,
att ingen ville vara utvald. Nu stod det med ens klart för honom hur
hopplöst hans ideal var, det fanns ingen konst för alla och inga tankar
för alla, tvärtom, de enklaste idéer i det tydligaste språk blefvo blott
sällan förstådda af andra än dem, som på förhand voro förtrogna med just
den tankekretsen. Hur skulle kan kunna tala med henne om sina tankar, då
hennes ordförråd, sådant årens enformighet hade utbildat det, icke ens
räckte till att uttrycka hvad hon själf längst inne tänkte och kände?
Den gud hans dikt handlade om, det var ju Spinozas gud, Världssjälen –
men den guden var ju bara ett tankeexperiment, medan hennes, moderns,
åtminstone var en fantasiskapelse och som sådan alltid hade en smula
mera lif och mera blod. Hur skulle han kunna förklara för henne, att det
som hon kallade hädelser icke gällde hennes gud? Hon skulle ha svarat,
att det bara fanns en gud. Han visste allt, hvad hon skulle svara och
säga, därför teg han och såg ut genom fönstret och lyssnade till
lördagstrampet af trötta fötter nere på gatan och till regnet, som
började falla mot fönsterblecket. Och det som hon hade sagt om hans
framtid, hvad kunde han svara på det? På det fanns det ju bara ett svar:
att göra lycka, att bli berömd. Och det svaret kunde han icke ge. Vinner
jag en dag en framgång, tänkte han för sig själf, en framgång som skulle
kunna glädja henne, då lefver hon väl inte mer. Så är det alltid.
Hvarför skulle jag hoppas på ett undantag för henne och mig? Hvad skulle
han då göra, skulle han lägga armarna om hennes hals, skulle han stryka
henne öfver håret och kyssa henne? Nej, det skulle inte ha fallit sig
naturligt, han höll inte af den sortens bedrägerier och inte hon heller;
han kände henne, hon skulle aldrig ha nöjt sig med det. Hon hade frågat,
och det var ett svar hon väntade. Han kunde ingenting svara, och han
teg.

Han teg och kände samtidigt, hur tystnaden sved i hans bröst, och då han
icke kunde säga något sökte han i stället med blicken hennes ögon, de
ögonen som fordom hade lett så ljust och blått, när de sågo in i hans.
Ja, det hände ju stundom ännu någon gång, midt under middagen eller om
kvällen vid tebordet, att hon såg på honom och nickade och log, ljust
som förr, liksom mödrarna nicka och le mot sina små barn innan de kunna
tala. Kanske hade hon en känsla af att tiden hade gått i cirkel, och att
det leendet var den enda uttrycksform hon ännu hade i sin makt, då hon
ville meddela sig med sitt barn. Just så skulle han ha önskat att hon nu
hade velat se på honom och nicka med hufvudet och le, med ett leende
långt på andra sidan om allt det betydelselösa, som skilde dem åt.

Men hon log icke nu, hon satt tyst med händerna korslagda i knät, och
ögonen, som eljes hade så nära till gråt, stirrade nu tårlösa in i
skuggorna som om de sökte och frågade: Äro då alla mödrar lika olyckliga
som jag? Lika ensamma? Lika öfvergifna af sina barn?

Lamplågan fläktade till för nattvinden. Hon reste sig och sade godnatt,
tog lampan och gick.

v

XIV.

MARTIN satt ännu länge vid fönstret.

Här har tiden stått still, hade Henrik Rissler sagt. Ja, han hade rätt.
Här stod den stilla, tiden. Det är med förändringarna man mäter tidens
gång, jag har ingenting att mäta den med. Jag skulle inte ens veta att
det är lördag i dag, om jag inte hörde det på trampet där nere.

Han kom att tänka på en gammal historia. Det var en gång en syndare, han
dog en afton i sin säng. Nästa morgon vaknade han i helvetet, gnuggade
sig i ögonen och skrek: hvad är klockan? Men då stod djäfvulen vid hans
sida och log och höll upp för honom ett ur, som icke hade några visare.
Tiden var ute, evigheten var inne.

Evigheten; ingen brådska mer ...

Andra människor ha dag och natt, helgdag och hvardag, jul och påsk. För
mig flyter det alltsammans i ett. Är jag då redan bosatt i evigheten?

Och han tänkte vidare: i morgon är det söndag. Hvad betyder det för mig?
Det betyder, att jag i morgon är ledig från mitt skenbara arbete, och
att jag alltså dubbelt starkt känner krafvet från det, som skulle vara
mitt verkliga. Men om vädret är vackert, går jag naturligtvis ut och går
... Så blir det i alla fall ingen riktig söndag, hur jag än gör. Hvad är
det för ett besynnerligt slags arbete jag har tagit för mig, är det inte
bäst att afstå medan det ännu är tid, att underkasta sig regeln, som
gäller för de andra. Aldrig blir man färdig med detta, aldrig en känsla
af hvila och ro. Många frimåndagar, men aldrig en riktig söndag, aldrig
mera!

Mitt skenbara och mitt verkliga arbete – hur länge skall jag ännu kunna
hålla den illusionen uppe? Sanningen är, att jag är på god väg att få
ett permanent förordnande, att jag om åtta eller tio år blir ordinarie,
och att jag om fyrtio år får afsked med pension. Min stackars mor skulle
kunna spara sig många bekymmer, om hon såg allt detta lika klart som jag
nu gör. Men hon tror i sitt hjärtas oskuld, att det som jag skrifver på
några papperslappar om natten skall hindra min befordran, ty hon har
ingen aning om människornas gränslösa likgiltighet för idéer. För att
skada min befordran skulle jag vara tvungen att skrifva personligt ovett
om mina förmän, och hvarför skulle jag göra det? Det är ju beskedliga
människor, och de ha skaffat mig gratifikationer och arfvoden oaktadt
andra hade förtjänat dem bättre. De ha visst fattat sympati för mig. Jag
blir aldrig den, som sätter torpedo under arken, det ha de känt
instinktmässigt, och de ha förmodligen rätt.

Han kände, att han skulle komma att försvinna i mängden. Han kunde icke
afgöra, om han i grunden var lik alla andra och om det ödet alltså var
hans rättvisa lott, eller om han kanske var för mycket undantag för att
ens bland undantagen kunna göra sig gällande – han kände blott att
regeln med hvar dag höll honom starkare fången, och att han skulle komma
att försvinna i mängden. Och det andra, hans diktning, hvad var den, och
hvart kunde den leda? En gång, då han behöfde pengar, hade han samlat
ihop en bunt af sina dikter och gått omkring till förläggarne. Ett par
af dem hade velat trycka dem, men ingen hade velat betala något. Nej,
hade han svarat mycket allvarsamt, nej, räkna inte på min ärelystnad! Då
han kom hem hade han åter ögnat igenom dessa vers och åter, som så många
gånger förr, funnit dem likgiltiga och tomma. De flesta voro skrifna för
att omedelbart kunna säljas till en tidning och buro också prägeln
däraf. Och han sade till sig själf: hur tvetydigt blir icke allt
sysslande med idéer för den, som icke har sin existens betryggad! Lika
behändigt som prästen i en begrafningsoration förstår att trolla om
likets födkrok till en lifsuppgift, lika raskt och obarmhärtigt vet
tillvaron att för den, som icke har några räntor, förvandla
lifsuppgiften till en födkrok. Och om den då åtminstone blef en verklig
födkrok, men nej, det blir den icke, det kommer afsmak och leda, man
tröttnar på alltsammans och sjunker tillbaka, ned i mängden.

Ned i mängden; man gör som de andra, då fordras det åtminstone inga
trollkonster mera, man får igen sin tidräkning, man har helg och söcken,
arbete och hvila; verklig hvila ...

Nattluften strömmade kall genom fönstret, han frös men kunde icke komma
sig för att räcka ut armen och stänga fönsterrutan. Regnet droppade
alltjämt, och som ofta, då han var mycket trött, började hans tankar att
gå i meter och rim.

Jag sitter ensam i mörkret
och lyss till regnets fall.
Jag hör, hur det plaskar i droppar
mot fönsterbleckets metall.

Mitt bröst blir tungt af en ängslan,
min andedräkt blir kort.
Det är min ungdom, min ungdom,
som rinner i droppar bort.

v

Vinternatten

I.

ÖFVER Martins bord på ämbetsrummet svängde en elektrisk lampa med grön
skärm sakta af och an på sin silkessnodd, som en pendel. Den hade
blifvit satt i rörelse nyss, då han tände den. Han sträckte icke ut
handen för att stanna den, utan afvaktade lugnt den stund, då
svängningarna saktade af och domnade bort i det omärkliga. Också öfver
de andra borden skrufvades lamporna upp, sex lysande gröna trianglar
svängde långsamt af och an i rummets halfskymning, och vid fönsterna
trefvade magra skrifvarhänder efter gardinernas snören för att draga
till dem och stänga snön och vintermörkret ute. Martin älskade dessa
gröna lampor, som icke hettade och icke luktade illa och hvilkas ljus
hade ädelstenens rena och kalla glans, och han längtade efter den dag,
då det elektriska ljuset skulle bli billigt nog att tränga ända ned till
de fattigas hem. Och just här, i detta stora, låga gamla rum med
hvitmenade väggar, just emedan detta hus var gammalt och hade korshvalf
i porten och låga, smårutiga fönster i entresolen, där hans byrå låg,
tycktes honom dessa gröna lampor ännu bättre falla in i stämningen; han
såg däri en symbol af utvecklingens kontinuitet, en obruten kedja af
händer och viljor, från dem som längesedan tröttnat till dem som ännu
lågo i frö, det nya inväfdt i det gamla ... Men där allt är gammalt, där
kommer det in en luft af misère och förfall, och där allt är nytt kan
bara den trifvas och känna sig hemma, som själf är ny från topp till tå,
från plånboken till själen.

Och Martin var icke ny, hans kläder voro icke nya och icke heller hans
tankar, han tänkte och visste icke stort annat än det, som andra hade
lärt honom, några gamla herrar i England och Frankrike, som nu mest voro
döda. Och om dessa tankar ännu beredde honom någon glädje, så var det
mest därför att tiden för längesedan tycktes ha glömt dem, som om de
varit skrifna i rinnande vatten. Det blåste andra vindar nu, vindar för
hvilka han helst drog upp kragen öfver öronen, allt gick igen och alla
lik tittade, men han ville inte se dem. Den svängande lampan öfver hans
bord hade stannat, och han återgick till sina räkenskaper. Han nöjde sig
icke längre med att sätta kråkor; han granskade samvetsgrant hvarje post
och räknade igenom hvarje kolumn. Den första ungdomens motvilja mot ett
mekaniskt arbete var för längesedan öfvervunnen, och han hade så
småningom märkt, att dessa räkenskaper alldeles icke, som han först hade
trott, voro fria från den ofullkomlighet som vidlåder allt mänskligt. De
voro tvärtom ofta behäftade med oegentligheter och fel; och då han
stundom upptäckte ett sådant fel, gladdes han i sitt hjärta, men kände
på samma gång en aflägsen dyning af sorg. Han gladdes, emedan han hade
fått tillfälle att visa sitt stora nit och emedan han kunde räkna på sin
rättmätiga procent af de belopp, som hans vaksamhet räddade åt
statskassan; och han kände ett dunkelt minne af gammal sorg, då han
erinrade sig, att han fordom hade begärt en helt annan slags glädje af
lifvet. Stundom tänkte han också på den fattiga tjänsteman borta i
Landskrona, Åhus eller Haparanda, som hade räknat miste, kanske under
inflytande af gårdagens toddar, och som nu fick betala. Men denna tanke
lämnade honom kall, ty åren hade lärt honom, att man måste draga gränser
kring sitt medlidande.

Det var varmt i rummet, i kakelugnen glödde ännu resterna af en väldig
björkvedsbrasa, ty man hade ingen anledning att spara på kronans ved i
dessa tider då man måste knappa in på bränslet hemma; och
kammarskrifvaren von Heringslake, hvilken hade fyra tusen sex hundra i
räntor och skötte sin tjänst med den behagfulla lätthet, som följer af
en oberoende ställning, satt på huk framför kakelugnen och stekte äpplen
på glöden. I hans blanka hjässa, som hans dödsfiende, revisor Gamin,
påstod vara en frukt af tidiga utsväfningar, men som i verkligheten
lyste af den första barndomens oskuld, tindrade den triangelformiga
reflexen af en grön lampa. Doften af stekta äpplen spred sig och stack
Martin i näsan, och det grämde honom bittert, att han icke i allt hade
samma åsikter om detta lifvet och det tillkommande som Heringslake, ty
då hade han säkert blifvit bjuden på ett äpple. Från revisor Camins
plats ljöd för hundrade gången det gamla orakelspråket: det blir aldrig
hemtrefligt här i landet förrän vi få skottpengar på bönder. Och vid det
nedersta bordet, borta vid dörren, där det var dragigt och luktade vått
från paraplyer och öfverplagg, var den yngsta generationen ifrigt
sysselsatt med att sätta kråkor och sökte samtidigt hviskande återkalla
för minnet gårdagsnattens orgier och antalet förtärda punschhalfvor.

Martin var ännu ung, ty i statens tjänst åldras man långsamt; men han
hörde icke längre till de yngsta och behöfde icke sitta i draget vid
dörren. Han var bror med de flesta af sina närmaste förmän och äldre
kamrater, och han undandrog sig icke heller plikten att i sin tur lägga
bort titlarna med dem som voro yngre än han. Dessa ceremonier brukade
försiggå på en gemensam sexa i december. Den skulle äga rum nu i
dagarna, och anteckningslistan cirkulerade just på byrån; men Martin
skref icke på. Han hade annan användning för sina pengar, och det var
bara en bland de nykomna, som han skulle ha velat lägga bort titlarna
med, en ung man som hade sin plats midt emot honom vid samma bord och
hos hvilken det fanns något som föreföll honom bekant och väckte hans
instinktlika sympati, den tomma och drömmande blicken och den mekaniska
gesten då han satte kråkor. Martin brukade ofta tala med honom om
världens gång och gladde sig, då han stundom fick förnuftiga svar. Då
han nu räckte honom anteckningslistan utan att själf skrifva på, såg den
andre upp och frågade med en ton, i hvilken det kanske låg en nyans af
besvikenhet:

»Kommer ni inte med på festen?»

»Nej,» svarade Martin, »jag är upptagen på annat håll. Men vi, som stå
öfver fördomarna, kan ju lägga bort titlarna ändå.»

Den andre rodnade en smula, och de räckte hvarandra händerna öfver
bordet.

»Säg,» frågade den andre efter en stund, »hvarför vill revisor Camin ha
skottpengar på bönder?»

»Jag tror egentligen inte att han vill det,» svarade Martin, »han vet
nog rätt väl, att skottpengar på bönder skulle fördyra alla lifsmedel
ännu mera än tullarna. Han upprepar bara ett gammalt talesätt, som han
har hört i sin ungdom, då han var extraordinarie. Det har slagit an på
honom därför att det ger uttryck åt en kollektiv antipati, ett klasshat;
och genomsnittsmänniskor ha alltid behof af att hata och älska
kollektivt. Gif akt på det, det är ett af de säkraste kännetecknen på en
låg ståndpunkt. Han tycker om fruntimmer, ämbetsmän, premiäraktörer och
västgötar, ty han är själf västgöte, och han hatar bönder, judar,
norrmän och tidningsskrifvare. Det är sant, att bönderna litet väl snålt
belöna de tjänster, som han och vi andra här på byrån göra
fäderneslandet, och det är mest därför han hatar dem. Men de följa
därvid samma grundsats som alla andra arbetsgifvare: att betala så litet
som konkurrensen tillåter. Om det uppstår brist på ämbetsmän, skola de
betala mera.

Kammarskrifvaren von Heringslake, som nu hade ätit upp sina stekta
äpplen och återtagit sin plats vid bordet närmast Martin, vände sig om
på stolen och betraktade honom sorgset.

»Du har inte något hjärta,» sade han.

Klockan var öfver tre, här och där lade man ihop sina papper och bröt
upp. Martin reste sig, tog rock och hatt, släckte sin gröna lampa och
gick. Han hade sorgflor på hatten, ty hans mor var död.

v

II.

HAN tog vägen genom Västerlånggatan. Snövädersdagar som denna gick han
nästan alltid den vägen, i den smala och buktande rämnan mellan de höga
gamla husen var man till hälften som inne, i lä för de värsta
vindilarna.

– Vinter, kyla ... Besynnerligt, att det finns människor som påstå sig
tycka om detta väder. Heringslake, som har hjärta i bröstet och älskar
sitt fosterland, anser köld vara att föredraga framför värme. Men när
det är kallt begagnar han alltid päls. Föreställningen om helvetet som
ett mycket varmt ställe röjer tydligen sitt ursprung från den heta
zonen. Om nordbor hade uppfunnit det, skulle det tvärtom vara ett otäckt
draghål, en härd för influensa och kronisk snufva. Men sådant detta
klimat nu en gång är, har jag vant mig vid det, och det har kanske också
gjort mig viktiga tjänster, som jag inte själf vet af. Man lägger ju
matvaror på is för att de skola hålla sig, allting håller sig längre i
kyla, hvarför inte också människorna. Jag längtade en gång efter att
förbrinna i en stor lidelses brand. Den kom aldrig, antingen jag nu inte
var värd en så stor ära, eller hvad orsaken var. Men nu efteråt har jag
börjat misstänka, att en sådan där eldsvåda kanske snarare är en lusteld
för åskådarna än något egentligt nöje för hufvudpersonen. Elden är i
hvart fall tydligen inte mitt element. Kommer det en gång en riktig
vårsol in i mitt lif, så ruttnar jag väl strax, af ovana vid klimatet.

Han stannade ett ögonblick framför en juvelerares fönster. De flesta af
smyckena voro präglade af en gemenhet i smak, som höll honom skadeslös
för att han icke kunde köpa något. En gång, det var just i dag för ett
år sedan, hade han likväl köpt en liten ring med en grön smaragd. Och
hon, som hade fått den, bar den ännu och ville icke bära någon annan
ring. Hon sade, att hon inte ens skulle vilja bära en slät guldring. Nå,
en sådan kunde han i hvart fall inte bjuda henne ...

Jag är otacksam, sade han till sig själf, det har ju dock till sist
kommit in en smula sol i mitt lif, kanske mer än i de flestas. Men jag
har frusit för länge, jag har visst inte hunnit tina upp ännu.

Han hade kommit ut på Mynttorget, nordanstormen sopade igen hans ögon
med snö, och nästan blind trefvade han sig fram mot Norrbro. Han måste
åter stanna för att hämta andan vid Looströms boklåda, där dagens
berömdheter sutto uppradade i fönstret, Crispi, kung Milan och Taine,
och mellan en excellens och en förfalskare upptäckte han ett ansikte,
som syntes honom bekant. Det var en svensk poet, det var dekadenten, som
en gång hade utvecklat sin världsuppfattning för honom på Anglais, vid
en grön chartreuse. Han satt icke där emedan han plötsligt hade blifvit
en stor man, utan emedan han var död.

Martin fortsatte hemåt.

– Ändtligen en, som har nått sitt mål. Hans mål var litet ovanligt, och
han nådde det icke heller alldeles så, som han hade tänkt sig det; han
fick aldrig sina drömmars paralysie générale, ty han dog enkelt och
anspråkslöst i lungsot. Men jag tror inte att han höll så noga på den
detaljen, i verkligheten ville han bara gå under, likgiltigt på hvad
sätt. Och han hade kanske rätt, det är ett sådant mål man bör föresätta
sig, om man vill hoppas att nå det under sin lifstid. Det är sant, man
kan också föresätta sig att bli miljonär, eller biskop, eller statsråd,
och också det målet kan man vanligen nå, om man på allvar vill det. De,
som med en tillräcklig intensitet förstå att samla sin vilja mot ett
enda mål, äro så försvinnande få, att konkurrensen knappast blir
fruktansvärd. Alla vilja bli rika; men de flesta vilja på samma gång
lefva så, som om de redan vore det, de vilja ha det litet trefligt,
sofva middag, dricka champagne med flickor och så vidare, och så bli de
aldrig rika, de bli inte statsråd eller biskopar ens. Den som vill
stanna här och där på vägen och njuta en smula af lifvet innan han har
nått målet, han når det aldrig – och de andra, de få oförtrutna
resenärerna, viljemänniskorna, som nå fram – hvad ha de sedan kvar, när
målet är nådt? Å andra sidan är det kanske öfverflödigt att slösa någon
särskild energi på det målet: att gå under. Det är ett mål, som helt
visst kan nås för billigare pris, det närmar sig ändå, långsamt och
säkert. Det bästa är kanske det, som den andre döde där borta i
bokhandelsfönstret älskade så högt, medan han lefde: ett stort träd och
lugna tankar. Ty det är icke alldeles sant, hvad messer Guido Cavalcanti
sade då han kände döden närma sig, att det är lika fåfängt att tänka och
att handla. På ett sätt är det väl sant, nämligen så till vida, att
slutresultatet alltid blir samma svarta grop, och som dödsbetraktelse ha
messer Guidos ord sitt värde. Men från en annan synpunkt sedt är det
tydligt, att den, som är road af att tänka, i denna värld af
oberäkneligheter dock alltid är en smula gynnsammare ställd än
handlingens män. Ty för honom har minuten sitt värde i och för sig,
oberoende af alla ovissa framtidsmål. Den som vill bli serafimerriddare
eller påfve och offrar allt, både tankens och kärlekens njutningar, för
att nå det målet – och det första offret är åtminstone oundgängligt –
och sätter ett fiskben i halsen och dör, innan han nått det, hans lif är
ett ingenting, en försats utan eftersats. Men den, hvars tyngdpunkt
ligger i tanken, hans lif kan klippas af när som helst och är dock som
ormen i folktron: det lefver lika fullt, det har sitt värde också som
fragment, ja, det har noga räknadt aldrig gifvit sig ut för att vilja
vara något annat än ett fragment. Ty den, hvars tyngdpunkt ligger i
tanken, kan icke sätta sig något mänskligt mål före, eller om han
stundom gör det, då är det oväsentligt och likgiltigt, och det har ingen
betydelse om han når det eller förfelar det.

Martin hade kommit upp åt Östermalm och var nästan hemma, han var
hungrig och längtade efter middagen, men han stannade likväl i ett
gathörn och såg upp mot ett fönster högt uppe i en fjärde våning.

Ja, det lyste däruppe, hon var alltså hemma, det visste han för öfrigt
redan och han visste också att hon väntade honom efter middagen. Och på
kvällen skulle de gå på teatern tillsammans, de skulle sitta i en
avantscen, bakom ett galler, där ingen kunde se dem.

Han hade fått en väninna. Slumpen hade fört dem tillsammans. Hon satt i
ett lifförsäkringsbolag om förmiddagarna och räknade pengar. Hon
arbetade för sitt uppehälle, hon hade visst en gammal far någonstädes
borta på landet, en pensionerad jägmästare som skref bref till henne tre
gånger om året, men hon var själfständig och berodde af ingen. Liksom
andra unga flickor hade hon länge drömt om en regelrätt lycka och vaktat
sin skatt och hoppats bli gift. Hon hade haft tycken och varit förälskad
i män, som icke ens hade märkt det. Men dessa små lågor hade slocknat,
då ingen gaf dem näring, och om blott en icke alltför löjlig eller
motbjudande man hade velat räcka henne sin hand, skulle hon väl med
lätthet ha kunnat invagga sig i den föreställningen, att hon älskade
honom. Men hon hade sett åren rinna bort, hon hade dansat om vintern och
cyklat på sommaren, och många män hade med blickar och halfva ord låtit
henne gissa, att de gärna ville äga henne; men ingen ville gifta sig med
henne, ty hon hade ingen förmögenhet och tillhörde ingen inflytelserik
familj. De sparsamma och anspråkslösa bland männen skrämdes dessutom
tillbaka af hennes elegans, ty hon hade en fin och säker smak och två
flitiga händer, och många nätter satt hon uppe vid sin lampa och sydde
af billiga stufvar och gamla lappar ihop dräkter, som sedan för oerfarna
ögon gjorde intryck af att ha kostat mycket pengar, och som hos en annan
af de mest skeptiska till och med väckte tvifvel på hennes dygd. Likväl
var hon icke vacker nog för de män, hvilkas känslor bestämmas af deras
fåfänga; och hennes väsen hade icke heller något af det ljufva och
fåraktiga som är ägnadt att fånga dem, hvilka vilja vara herrar i sitt
hus eller som bara helt enkelt ha tröttnat på ungkarlslifvet och därför
se sig om efter en snäll och söt och billig och lydig hustru. Både
hennes eget väsen och hennes yttre omständigheter voro sådana, att hon
icke hade stora utsikter att bli älskad af någon annan orsak än kärlek,
och hon hade småningom börjat ana, att denna känsla, om hvilken det
talas och skrifs så mycket, i verkligheten är föraktad och undanskjuten
och ytterligt sällsynt. Hon hade tänkt öfver allt detta, hon hade känt
minuterna rinna bort som sand ur sina händer och funnit, att de år hon
hade att vänta skulle bli ännu eländigare och värdelösare än de som
gått, och att den klenod hon bevakade med hvar dag förlorade allt mera i
värde. Mest af allt hade det skrämt henne, hur hastigt de kvinnor åldras
som lefva utan män, så vida de icke höra till de lyckliga som icke känna
någon stark åtrå eller saknad. Men hon hörde icke till dem, nej, hon var
en verklig kvinna, och hon visste att hon var det. Den åtrå, som i
hennes första ungdom bara hade varit en ljuf och obestämd längtan, en
dröm om lycka af sällsam och okänd art, den brände nu som ett gift i
hennes blod, och af hennes första skygga flickfantasi, som knappast
vågade sig längre fram än till en kyss i skymningen, mellan rosenhäckar,
hade det med åren blifvit en bilderbok mycket värre än den, som John
Blund i sagan visar de stygga barnen. Hennes blick blef sökande och
spörjande, och hon försökte samla sig till ett beslut. Hon hade nästan
uppgifvit hoppet om en man, det var en älskare hon sökte, och äfven
honom sökte hon länge förgäfves. Icke så, att det icke fanns godt om
män, som gärna ville föra henne ut i dansen, det fanns tvärtom många,
och hon kunde välja. Hon såg sig om i kretsen, hon flirtade åt höger och
vänster. Hon blef mindre rädd om sitt rykte än förr, och hon gick till
hemliga möten med män, som hade kurtiserat henne en afton på en bal. Men
de förblefvo henne främmande, och hvar gång det närmade sig till ett
afgörande, öfverväldigades hon af blygsel och blef plötsligt iskall af
rädsla och motvilja. Ty hvar gång, då ögonblicket kom, läste hon i
mannens blickar hans hjärtas outgrundliga råhet: hon läste så tydligt,
som om det stått skrifvet på ett hvitt papper, att det som för henne var
ett helt nytt lif, kanske undergång, kanske räddning, det var för honom
ett galant äfventyr; hon läste, att det som hon stod i begrepp att begå
i hans ögon egentligen var ett felsteg, som han skulle ha öfverseende
med blott så länge som det beredde honom nöje; och hon läste, att han
icke blott ämnade öfvergifva henne mycket snart, utan att han också hade
för afsikt att först lugna sitt samvete genom att visa henne sitt
förakt. Hon såg allt detta och tröttnade på leken redan innan den ännu
hade begynt, och hon frågade sig själf, om hon icke likväl helst borde
följa dygdens väg, som i alla fall tydligen var den bekvämaste, och
åldras och vissna utan vilja och utan hopp. Men då hon träffade Martin,
blef allt detta annorlunda, och då hon gaf sig åt honom, kände hon ingen
rädsla mera, ty hon såg, att han hade förstått henne och att hans tankar
icke voro som de andras, och hon kände att han älskade henne. Och för
honom kände hon ingen blygsel och låtsade heller ingen, ty hon hade
redan syndat så mycket i sina tankar, att verkligheten föreföll henne
oskyldig och ren. Hon var icke ung längre, hon närmade sig de trettio
liksom han. Hennes hy var redan märkt af den första frosten, och svikna
illusioner hade gjort henne bitter i hjärtat och ful i munnen. Men det
bittra hjärtat klappade varmt och fort när det hvilade mot hans, och de
fula orden gjorde icke munnen mindre ljuf att kyssa.

v

III.

MARTIN satt ensam med sin fader vid middagsbordet, inom samma rundel af
gult ljus, som hade omslutit hans barndoms sömniga vinterkvällar. Martin
Birck och hans fader hade sällan något att säga hvarandra. De tänkte
olika om allt, utom om lifsmedelstullarna. Denna brist på
öfverensstämmelse var likväl icke något som gjorde dem sorg, de
tillmätte den ingen nämnvärd betydelse. De visste båda, att olika
släktled tänka olika, och de funno det naturligt. De kände icke heller
tystnaden som något pinsamt eller tryckande, den var blott det
själfklara uttrycket för att ingenting hade passerat, som kunde gifva
anledning till meningsutbyte. När de pratade med hvarandra var det mest
om befordringar i ämbetsverken och om nya hus. Ty Martins fader
intresserade sig för sin stad. Om söndagarna gick han ofta långa
promenader till aflägsna stadsdelar och såg, hur nya kvarter sköto upp
ur jorden, och tänkte på hur Stockholm hade utvecklats sedan hans
ungdom; och han fann alla nya hus vackra, i synnerhet om de voro stora
och präktiga och hade många fönster och små torn i hörnen. Och då Martin
hörde fadern tala om alla dessa fula hus och kalla dem vackra, tänkte
han på hur orättvist lifvet är, som just för de bästa och nyttigaste
samhällsmedlemmarna så obevekligt stänger vägen till skönhetslandets
inre trakter. Ty vägen dit går genom tungsinnet, det finns ingen annan,
och det var icke för roskull den grekiske musikern svarade Alexander: må
gudarna aldrig göra dig så olycklig, herre, att du lär dig förstå musik
bättre än jag. Men Martins fader hade haft en alltför bekymmersam ungdom
och en alltför sträfsam och pliktuppfylld mannaålder för att kunna veta
något om det svårmod med hvilket lifvet straffar dem, som mera tänka på
skönt och fult och godt och ondt än på det dagliga brödet.

Också denna dag småpratade fadern om ett och annat vid kaffet och
cigarren, han talade om en herrmiddag, som han hade varit med på dagen
förut och där han hade suttit och varit generad för sin vasaorden; ty
han hade gått med det stora, officiella formatet, som var det enda han
ägde, medan de andra herrarna hade haft små nätta miniatyrordnar.

»Och på det sättet,» sade han, »såg jag ju ut som den största token i
sällskapet.»

»Ja,» sade Martin, »skenet var tydligen emot pappa. Men i verkligheten
utgjorde de andras miniatyrordnar just det säkra beviset på att deras
narraktighet var större, eftersom de för sina ordnars skull hade
underkastat sig andra utgifter än de strängt nödvändiga.»

»Ja,» svarade fadern, »det var också hvad jag tänkte, men jag skämdes i
alla fall.»

Samtalet domnade bort. Martin hade kommit att tänka på några
ordenshistorier som han hört, om mannen som fick vasaorden emedan han
hade skänkt blommor till Sofiahemmet de dagar då drottningen skulle
komma dit, och om mannen som fick nordstjärnan för att han köpte ett
hus. Men han kom sig icke för att berätta dem, ty då han tänkte närmare
efter föreföll det honom möjligt, att dessa historier, som han fann så
lustiga, kanske icke skulle göra fullt samma verkan på den gamle, som
hade förvärfvat sin orden genom fyrtioårigt, torftigt lönadt arbete i
statens tjänst, och som därför knappast kunde undgå att betrakta den med
ett visst allvar, om han också skämtade öfver den i ord.

Tystnaden bredde sig omkring dem, fadern rökte sin cigarr och såg ut i
mörkret, som lurade bakom fönsterglasen, och Martin satt i tankar. Han
tänkte på hemmets historia, hur det som andra hem hade blifvit till och
växt och blommat, och hur sedan banden hade brustit, ett efter ett,
systern gift, modern död. Den bästa tiden, blomningstiden, det är väl
för det mesta den, då barnen nyss ha vuxit upp och de gamla ännu icke
äro riktigt gamla. Det är sant, han hade ofta hört gamla kvinnor säga,
att den lyckligaste tiden är den, då barnen äro små. Ja, det kan ju så
vara, för mödrarna. Men han erinrade sig de åren, då systern nyss hade
vuxit upp och skulle giftas bort. På den tiden var det gladt där hemma,
ungdom, vänner, musik. Pianot, som nu var stumt, gömde ännu på de gångna
årens valser och operapotpourrier, och ofta, när han låg vaken om
natten, hörde han ännu för sina öron de norska visor som man sjöng den
tiden, »Han tvær over Bænkene hang» och »Jeg beder Dig ikke om Rosen paa
dit Bryst». Sånger, i hvilka det ännu lefde ett stycke af hans ungdom,
och som nu tycktes honom fyllda af all det förflutnas underliga
melankoli. Så hade det med ens blifvit tyst, tystare med hvart år, tills
fadern en dag satt ensam med sonen i ett tomt och splittradt hem. Och
han betraktade sin far och frågade sig själf: hvad kan jag vara för
honom? Oändligt litet, måste han svara. Nästan intet. Hon, som han hade
älskat ända från ungdomen, låg nu under jorden, under en liten
öfversnöad grå sten, och kunde icke värma hans ålderdom. Elden på härden
var på väg att dö ut. Han var den, som borde tända den nya flamman. Han
kände, att det är detta de gamla, när lifvet eljes förlöper normalt, ha
rätt att begära af de unga: att få se kedjan fortsättas, ett nytt hem,
och barnbarn att gunga på knät. Det är så naturen har anordnat det, den
sträfvar öfver allt efter att dölja döden med nytt, ungt lif, liksom vi
själfva dölja liken under blommor, förintelsen blir lättare att nalkas
så, vägen stupar väl nedåt, men man går den under lek och pjoller, som
då man började resan. Men på detta enkla och stora kraf kunde han
ingenting svara. Det är sant, han kunde ett och annat, han trodde icke
att det fanns någon art af skönhet till i världen som var honom
främmande och ingen tanke eller nyans af en tanke, som han icke kunde
följa, och dessutom kunde han granska statens räkenskaper, och rita
karrikatyrer i kanten, och dricka rätt mycket whisky utan att mista
bruket af sitt förstånd, och kanske ännu några andra småsaker. Men han
kunde icke bygga ett hem. Ingen möjlighet, ingen tanke ditåt. En
handtverkare, en arbetare kunde det, men icke han. Han kunde icke trolla
fram de fyra tusen om året, som en fattig familj af medelklassen
behöfver för att lefva. Och om han också en gång kom därhän, och det
skulle han väl göra med åren, då var han redan gammal, och fadern död,
och hon, som han älskade, hvad hade det blifvit af henne?

Men det är sant, han visste väl, att den gamle åtminstone icke medvetet
ställde något sådant kraf på honom. Tvärtom, fadern förstod klart, hur
omöjligt det var. Han hade intet hopp att få se en fortsättning af sin
stam, att få åldras i en omgifning af framtid och löften och nya skott.
Men Martin förstod, att just detta att han icke ens kunde hoppas, låg
öfver honom som en dunkel sorg och gjorde hans skymning ännu mera grå
och tom. Han hade eljes haft sorger nog. Af dotterns giftermål hade han
endast haft föga glädje. Hennes lilla gosse var död, och hon hade
nyligen skrifvit hem, att hon ville skiljas från sin man.

– – – Elden dör ut på härden. Hvem skall tända den nya flamman?

Fadern gick in för att sofva middag.

Klockan var fem, och Martin klädde sig för att gå till henne, som
väntade honom. Han klädde sig i sällskapsdräkt, oaktadt de skulle vara
ensamma och osedda. Han hade lofvat henne det, ty det var deras
bröllopsdag.

v

IV.

– – – HON stod vid toaletten, där två smala ljus brunno framför spegeln,
hon hade nyss ordnat sitt rika bruna hår, och innan hon fullbordade sin
klädsel for hon ett tag med pudervippan öfver ansiktet för att dämpa den
hetaste rodnaden. Han satt bakom henne, i ett soffhörn, men deras
blickar möttes i spegeln och fastnade i hvarandra med ett långt leende.
Ljuslågornas darrning och afståndet, som spegeln förlängde, gjorde detta
leende hemlighetsfullt och skumt. Och långt inne i det mörka djupet
bakom spegelglaset dansade en grön gnista från smaragden på hennes
finger.

»Är du färdig snart?» frågade han. »Klockan är snart half åtta. Jag är
rädd att vi gå miste om spöket.»

Det var Hamlet de skulle se.

Hon vände sig om och strök honom öfver ansiktet med pudervippan, så att
han blef hvit som en Pierrot.

»Dumma Pierrette,» sade han och torkade bort pudret med hennes näsduk,
»ser du inte att jag är blek nog ändå.»

Hon böjde sig ned, tryckte hans hufvud mot sitt bröst och kysste hans
hår.

»Jag är så glad,» hviskade hon, »för att det är min bröllopsdag i dag,
och för att jag får gå med dig på teatern och sitta i en liten vrå, där
ingen ser oss.»

Han smekte sakta hennes hand. Han kände ett hemligt stygn i hjärtat, då
han hörde henne tala så; ty han anade och visste, att om det hade varit
någon möjlighet, så hade hon långt hellre velat sitta med honom på en
plats, där alla kunde se dem. Men han trodde icke att hon hade tänkt på
detta nyss. Aldrig hade hon under det år som gått låtit undfalla sig en
antydan om giftermål, och hon visste ju också allt för väl hur omöjligt
det var. Men själf kunde han aldrig upphöra att känna det som en hemlig
skam, att det icke stod i hans makt att skänka henne den lycka, som
ligger i en aktad och säker ställning och i att icke behöfva dölja något
för världen. Och han kände det så, icke emedan det i någon vrå af hans
själ låg kvar någon föreställning om en plikt att uppfylla eller om
något förbrutet som skulle godtgöras, utan emedan han hade fått henne
oändligt kär och gärna hade velat göra lifvet ljust för hennes öga och
jämnt för hennes lilla fot, som hade haft så steniga vägar att gå, att
det icke var underligt om den till sist hade trampat litet snedt på
skon.

Men han slog bort dessa tankar, han ämnade likväl icke fresta det
omöjliga, han var ingen stark man, som kunde taga henne i sina armar och
bryta väg för dem båda. Och hon hade ju valt själf. Hon hade också känt
starka män, sådana män om hvilka kvinnorna bruka säga: det är en verklig
man; och om hon hade velat, kunde hon ha gifvit sin kärlek åt någon af
dem, de skulle icke ha försmått den. Men hennes innersta instinkt hade
stött henne tillbaka med spådomar om olycka och skam. Ty, eget nog, just
de starka männen handla blott sällan så, som han hade velat handla om
han kunnat, de äro starka just emedan deras känslor alltid till sist,
när det verkligen gäller något, gå i förbund med deras fördel, och de
veta för det mesta att bättre placera sin styrka. Nej, de hade ingenting
annat att göra, de två ensamma och förfrusna, än att tacksamt och utan
alla kraf på det omöjliga värma sig vid den lycka som fallit i deras
händer och välsigna den dag, då de första gången drefvos samman af
blodets röst som sade dem, att de passade för hvarandra och att de
skulle kunna vara hvarandra till glädje. I hemlighet dröjde han likväl
ofta och gärna vid den aflägsna drömmen att en gång, om många år, kunna
gifva henne ett hem. Tanken på att hon vid den tiden redan skulle vara
en gammal kvinna skrämde honom icke. Han hade en känsla af att hur tiden
ilade, om hon än fick rynkor vid ögonen och grått i håret, aldrig kunde
hennes unga, hvita kropp bli gammal, den skulle ständigt förbli smärt
och ung och varm som nu, och hur åren gingo och vinter efter vinter
snöade ned hans ungdom och prickade hans själ och hans tanke med
isnålar, alltid skulle hans hjärta som nu värmas vid hennes hjärtas
slag, alltid skulle det när de båda möttes slå upp en gnista af den
heliga eld, som värmer all världen.

Och medan han tänkte på allt detta, följde han med ögonen hvarje rörelse
af hennes smala hvita armar framför spegeln, åter sökte hans leende
hennes, hon nickade åt honom med ett skimmer af hemlig lycka öfver hyn
ännu under pudret, och långt inne i dunklet såg han sitt eget ansikte
med af ljusskenet maskaktigt skärpta drag nickande till svar som en
kinesisk docka.

»Vi ha ju ingen brådska,» sade hon. »Vi törs i alla fall inte krypa in i
vårt lilla hål förr än ett bra stycke af första akten redan har gått,
eljes kunde vi möta några bekanta i korridoren.»

»Nej, du har rätt,» svarade han.

Han hade för resten också tänkt på det.

»Man måste ha tankarna med sig när man har det ställdt som vi,» nickade
hon, »det är annat än att sitta och hänga med näsan öfver en bok. Men är
det inte nästan ett trolleri, när man tänker efter, att vi verkligen ha
fått vara i fred ett helt år, och att ingen vet något! Jag tror till och
med att folk talar mindre illa om mig nu än förr. Alla ha blifvit så
vänliga mot mig, både kamrern och kassörn och flickorna på kontoret. Men
det är kanske därför att jag har blifvit vackrare än förr – har jag
inte? De se visst på mig att jag är lycklig, det stämmer dem mildt och
gör dem blida och goda mot mig utan att de ana orsaken. Om de finge veta
den!...

Martin höll icke af att höra henne tala om sin lycka. Det var något
annat att läsa den i hennes ögon och hennes hy och att känna den i
hennes kyssar, han trodde på den då, och ingen skrift kunde vara honom
kärare att tyda än den. Men då han hörde henne tala om den, kände han
det tungt öfver bröstet af bitterhet och beklämning vid tanken på hur
litet han i verkligheten hade att gifva henne och hur full af brister
och skavanker hennes stackars lycka var, och han visste, att de korta
minuter hon tillbragte med honom för henne fingo en så het färg just
emedan hon måste betala dem med långa dagars och nätters ångest,
ångesten för att plötsligt mista det, som hon hade vågat så mycket för
att vinna, ångesten för att allt med ens kunde vara slut en dag och
lyckoguldet vissna blad och hon själf ensammare och fattigare än
någonsin förr. Denna ångest lämnade henne egentligen aldrig, han visste
det. En gång, det var icke så längesedan, hade de stämt möte med
hvarandra hos honom. Timmen närmade sig, han väntade henne, det ringde
på dörren och han skyndade sig att öppna; men det var icke hon, det var
en af hans vänner som kom för att sitta och prata en stund. Han kunde
icke svara att han var upptagen eller att han väntade ett besök, vännen
skulle ha mött henne i trappan och förstått alltsammans, han sade i
stället att han just var på väg ut i ett angeläget ärende, han kastade
på sig rock och hatt, och de följdes åt. De hade icke kommit långt
utanför porten innan han såg henne komma på gatan, hon fäste en
villrådig och förskrämd blick på honom, och han hälsade på henne i
förbigående, artigt och litet främmande, så som han måste hälsa för att
icke röja henne. Han vek in på en sidogata för att bli af med vännen,
och efter ett par minuter kom han på omvägar tillbaka till sin port. Hon
gick därutanför, i regnet och smutsen. Han tryckte sakta hennes hand,
och de följdes åt upp. Men då hon kommit innanför dörren såg han, att
hon skakade af gråt.

Det behöfdes inga förklaringar, hon hade redan förstått sammanhanget,
men hans korta och kyliga hälsning i förbigående, medan han pratade med
en främmande herre, hade varit nog för att pressa upp den hemliga
ångesten i hennes blod, hon måste ha luft, hon måste gråta, och hon grät
länge och stilla i hans armar.

Ja, deras stackars lycka, mycket hade den skänkt dem, men ordens klara
och torra belysning tålde den icke, den for icke väl af att man talade
om den. Det lugn, som följer med ett lif sådant att det kan visas upp
för mängden och gillas af den, kunde all hans ömhet icke skänka henne,
och den kunde icke hindra henne från att stundom i ensamheten känna
blygsel och samvetsagg. Ty emedan lifvet hade visat henne två olika
ansikten, som hon icke kunde se något sammanhang emellan, hade hon icke
ett samvete, utan två. Det ena sade henne, att hon hade handlat rätt och
att det en gång skulle komma en tid, då ingen längre kunde förstå
hvarför man fordom hade höljt in kärleken mellan man och kvinna i skam
och smuts och kallat den synd. Men det andra, det sade ingenting om
framtiden, det steg djupt upp ur det förflutna, det talade med den döda
moderns röst och med röster från hemmet i skogen och från barndomen, då
hon ingenting visste om världen och sig själf, då allt var så enkelt och
man bara behöfde vara snäll, så gick det nog bra. Och kvällar, då han
nyss hade lämnat henne och hon satt ensam i sitt hyrda rum med
främmande, dumma möbler, bland hvilka toalettbyrån med empirespegeln och
den gröna stenskifvan var det enda som var hennes och det enda som
påminde om barndomshemmet, steg detta gamla samvete upp och hviskade
många gemena saker i hennes öron, det hviskade, att både de kvinnor, som
gifta sig med motbjudande män för att bli försörjda, och de stackars
flickor, som sälja sin kropp af nöd, voro bättre än hon; ty de hade
åtminstone en ursäkt, och hon hade ingen. Och det hjälpte icke, att hon
tänkte på sin stora kärlek och försvarade sig med den, det gamla
samvetet hade mycket väl reda på sig, och det hviskade till svar, att
det icke var han som hade tändt branden i hennes blod, den branden hade
hennes eget begär blåst upp, det onda var hos henne själf, och hon var
en förkastad varelse och borde piskas med ris i rådstun, som man gjorde
förr i världen med lösaktiga fruntimmer. Och ännu värre saker hittade
samvetet på och hviskade i hennes öra, det hviskade att han, som hon
älskade, snart skulle tröttna på henne, ja att han redan hade tröttnat
och att han föraktade henne i sitt hjärta, för att hon alltid var så
villig till synd och aldrig hade nekat honom något.

Han visste allt detta, ty hon gaf honom alltid del af sina bekymmer. Och
alltid stod han lika undrande och förvånad inför denna tankegång: att
samma begär, som hos mannen var så naturligt och enkelt och lika lätt
att tillstå som hunger eller törst, för kvinnan skulle vara en brännande
skam, som måste kväfvas eller döljas – denna tankegång, som han aldrig
hade kunnat fatta med sin känsla, om han än på eftertankens väg kunde
följa den ända upp till dess ursprung borta i de äldsta tidernas
skymning, då kvinnan ännu var mannens egendom och då det sinnliga hos
henne väl var tillåtet, ja berömvärdt, för så vidt som det gaf uttryck
åt hennes undergifvenhet under ägarens vilja, men brottsligt och
skamligt om det framgick ur hennes egen. Och så djupt sitter denna
tankegång ännu rotad i männens hjärtan, att man i böckerna och i lifvet
blott sällan får höra en man tala om en kvinnas ömma begär annat än med
hån och löje, så vida de icke gälla honom själf och svara mot hans egen
lust, och ofta icke ens då. Och så djupt sitter den ännu fast hos
kvinnan, att ärbara fruar icke sällan i hemlighet känna blygsel öfver
att de älska sina män och längta efter deras famntag, ja, han erinrade
sig, hur han till och med en gång hade hört en allmän flicka indela sina
likar i anständiga och slamsiga, och med de anständiga menade hon dem,
som uteslutande tänkte på betalningen. Och i verkligheten var denna
indelning riktigare och djupare än hon själf anade; den hade sin rot i
årtusendens från ett släktled till det nästa ärfda kvinnopolitik, sådan
nödvändigheten hade dikterat den från begynnelsen, nödvändigheten som
bjöd att icke med gifmildhet och slöseri sänka kursen på den vara, som
var den svagares enda maktmedel och det enda som kunde rädda henne från
att alldeles trampas ned af den starkare. Och om den stackars
glädjeflickan hade varit litet mera bibelsprängd, skulle hon till stöd
för sin indelning också ha kunnat åberopa sig på profeten Hezekiels
ursinniga förbannelser öfver den lättsinniga Ahala, som icke var såsom
andra skökor, »dem man med penningar köpa måste».

Han förstod allt detta rätt väl, lifvet var för snålt för att kvinnorna
skulle kunna vara frikostiga, och han dömde ingen af dem, icke ens de
ärbara. Men han höll af sin gifmilda väninna och tröstade henne så godt
han kunde de dagar, då de stridiga rösterna i hennes inre hade skrämt
henne och fyllt henne med ångest, och det var icke heller svårt för
honom, ty då han var hos henne kände hon ingen fruktan. Men han visste
också att det var dagar, ja veckor, då hon gick i en förtärande oro för
att hon skulle kunna få barn, trots allt. Och han dolde icke för sig
själf, att detta är den sjuka punkten i all hemlig kärlek. Han såg
klart, hur ojämnt spelet alltid blir när man kommer i närheten af denna
punkt, hur all risk och fara i verkligheten ligger på kvinnans sida, och
åter blygdes han i hemlighet öfver att det icke stod i hans makt att
dela det bittra med henne så, som han delade det ljufva. Risken att få
barn var först och främst hennes, och om den också undveks, så var
saknaden och tomheten af att icke kunna tillåta sig moderskapets lycka
också hennes, och det skar honom i hjärtat då han en gång i skymningen
såg henne taga ett främmande barn från gatan i sina armar och kyssa det.
Men för henne skulle moderskapet ha inneburit ett förfärande elände,
sådan världen nu en gång var.

Ingendera af dem var emellertid bortskämd af lifvet, de hade lärt sig
att icke begära någon hel och oskadad lycka, och kärleken hade hjälpt
dem att taga allt detta så, som det måste och skulle tagas.

Hon var färdig nu, hon släckte ljusen framför spegeln och väntade ett
par minuter i mörkret, medan han gick före henne ned på gatan för att
ingen skulle möta dem tillsammans i trappan. På gatan vågade de någon
gång gå i hvarandras sällskap, sedan det var mörkt, i synnerhet om det
var disigt i luften eller regn och snö. Och denna kväll föll snön så
tätt och hvitt, att ingen skulle kunnat känna igen dem. Som skuggor utan
namn och åtskillnad gledo människorna förbi dem i den hvita natten. Tätt
slutna till hvarandra, namnlösa själfva och groft typiska som de parvis
förenade skuggfigurer barnen bruka klippa af ett hopvikt papper, banade
de sig väg genom snön, hon höll hans arm tryckt mot sitt bröst, och de
tego båda.

v

V.

DET var mörkt i salongen, och Martin hade skjutit upp gallerluckorna.
Ingen kunde se dem, och där han satt i sin vrå kunde han icke heller se
något af hvad som försiggick på scenen, han hörde blott vers och
repliker kastas ut i mörkret och såg eller trodde sig se deras verkan på
parkettens slingrande rader af bleka människomasker – en sluttande
rabatt full af stora, besynnerliga blommor, färglösa som de plantor bli
hvilka lefva utan sol, och icke vackra just, där de sakta rörde sig som
under en ohörbar vind eller nickade till då och då på sina stänglar.

Han tyckte sig känna igen dem alla, antingen han nu verkligen så ofta
hade mött dem på den gatans och de offentliga lokalernas scen, på
hvilken han själf var en kompars liksom de, att deras ansikten hade
glömt sig kvar i hans minne utan att han visste det, eller det berodde
på människoansiktenas benägenhet att samla sig i ett fåtal typer, så att
man blott sällan tycker sig möta ett verkligen nytt ansikte.

Och några af dessa ansikten kände han för öfrigt mycket väl. Där borta
satt ju Henrik Rissler, hans vän ända från ungdomen. De träffades sällan
numera, och det var skada, ty Martin kände ingen, som förstod sig bättre
på vänskap, tankar och cigarrer än han. Men han var gift nu, sedan flera
år tillbaka, och lefde ständigt på flyttande fot. Han hade ännu icke
hunnit till slutet på de nygifta hushållens eviga odyssé från en
fuktdrypande våning till en annan, alltid långt ute i periferien, från
Vasastaden till Söder, från Söder till Kungsholmen. Men Martin kände med
sig att de skulle komma att finna hvarandra ännu en gång, om lifvet
blott ville ge dem bägge litet mera ro.

Och där, ett stycke längre ned, det lilla rynkiga ansiktet, som erinrade
om ett barns och något om en gubbes också, var det inte också en gammal
skolkamrat, var det inte Josef Marin? Han blef aldrig präst, som han
skulle försöka bli för att göra sin gamla envisa mor till viljes. Men
han blef aldrig riktigt befästad i tron. Ty väl är det ofta med tron som
med aptiten, att den kommer medan man äter; men han hade aldrig hunnit
dit, där ätandet egentligen börjar, och det fanns kanske också på botten
hos honom en törst efter uppriktighet som gjorde den banan litet för
besvärlig. Nu var han varieté- och begrafningsrecensent i en stor
tidning. Han skref oförbehållsamt hvad han tänkte och bemödade sig om
att tänka så, som han trodde att redaktören tänkte; och redaktören, som
var en satans karl och tänkte hvad han ville, beflitade sig om att tänka
så, som han föreställde sig att bildadt och förmöget folk i allmänhet
tänkte. Och emedan dessa grundsatser alltid hade varit de bestämmande
inom tidningen, hade den blifvit omtyckt och ansedd och mycket gammal
och vunnit ett stadgadt rykte för omutlig redbarhet och opartisk
sanningskärlek.

– Egentligen kunde jag lika gärna ha blifvit präst, hade han sagt till
Martin en dag, litet vemodigt, då de växlade några ord med hvarandra i
ett gathörn.

... Och där, långt uppe i fonden, den bleka smala kvinnan, var det inte
för henne han hade brunnit några vårkvällar för många år sedan, Harriet
Skotte? Han hade visst skrifvit ett bref till henne också, som aldrig
blef afsändt. Ja, den tiden ... Lifvet hade visst farit litet illa fram
med henne sedan dess, hon såg inte lycklig ut. Hon var gift nu, och
mannen satt bredvid. Han är fetlagd och mycket välklädd och ser ut som
om han vore lackerad. Stackars litet barn, hon har det inte riktigt godt
med den äkta herrn, det ser man på honom ...

Och han såg andra ansikten, kvinnor, som han kände en smula ehuru de
icke kände honom, unga kvinnor som han behöll i vänligt minne emedan de
någon gång utan att veta det hade gjort honom en smula rikare och
lyckligare genom att sväfva förbi honom på gatan som solbelysta skyar
... Därnere satt en, som han kände väl igen, ty hon hade en gång märkt
hans blick, och hon hade dragit åt sig kjolarna och gifvit honom ett
ögonkast, som om han varit en mördare i Jack uppskärarens specialitet.
Stackars lilla dam, tiden går, hon är inte ung längre, ty hon var redan
då i sin efterblomnings tid, och nu får hon väl inga sådana blickar mer,
när hon går utför Sturegatan ...

Han var trött af att lyssna till ett och se på ett annat, de djupa och
underliga gamla orden, som ljödo från scenen, sade honom i detta
ögonblick intet, och han tyckte sig läsa i maskerna där nere i
parketten, att orden studsade ohörda tillbaka också från dem och att de
knappast uppfattade mera af hvad som försiggick på scenen än det rent
pantomimiska. Man var redan inne i femte akten, han lutade sig tillbaka
i sin vrå och lät de båda dödgräfvarna kasta boll med vitsar och
dödskallar som det roade dem bäst och sökte i dunklet sin väninnas
blick. Men han fångade den icke, ty hon kunde se allt från sin plats och
tog icke sina ögon från scenen. Och åter fingo orden färg och lif för
hans öron, då han såg spänningen i hennes ansikte, och hela denna
kyrkogårdsscen, som han icke kunde se, men som han kände så väl, tyckte
han sig se speglad i hennes blick. Han såg Hamlet stå där i sin mantel
af natt och gåtor och med Yoricks skalle i sin hand, han såg liktåget,
kistan som sänktes ned, och drottningen, som strödde blommor i grafven:
ljuft åt den ljufva! Han såg det sällsamma uppträdet i grafven, de båda
männen som brottades därnere, och han hörde Hamlets röst: jag älskade
Ofelia!

Hvad vill han, vill han rifva henne upp ur grafven? Om hon icke vore
död, om hon reste sig ur kistan nu, röd och vaken som efter en lugn
sömn, skulle han då taga henne i sina armar och bära henne bort och
älska henne till dagarnas ände? Nej, det är inte så han menar. Han sade
en gång, redan då hon ännu lefde: min fröken, jag älskade er fordom. Han
var dock ingen vanlig flyktig kavaljer, han hade icke glömt henne för en
annan hofdam med smalare lif och större bröst, och likväl kunde han
säga: jag älskade er fordom. Han kunde kanske säga det om mycket. Han
hade också älskat solen, och blommorna och träden. Den blå luften hade
han älskat, och vattnet och elden och den goda jorden. Han hade älskat
allt detta, till alla fyra elementen och till lifvet själft hade han
kunnat säga: jag älskade er fordom. Men det hade blifvit annorlunda
sedan, det var något som smög sig emellan allt detta och honom, något
som tog honom i sin makt utan att fråga om lof och sköt undan allt det
andra, solen och blommorna och kvinnorna och kvinnan, långt bort, så att
han knappast såg det mera, annat än som genom en dimma ... Och då han nu
såg liktåget komma och hörde att den döda var den, som han hade älskat,
mindes han plötsligt hvad han hade ägt och förlorat, men han visste
också, att han hade förlorat henne och allt, långt innan hon var död,
och själfva förlusten tycktes honom blott i första ögonblicket verklig,
i det nästa såg han också den långt bortifrån, genom en dimma ...

– – – Martin hade slutit ögonen, och då han öppnade dem på nytt, såg han
själf allt som genom en dimma, parketten och de hvita maskerna därnere
och henne, som han älskade. Och hon tog hans hand och smekte den sakta
mellan sina båda varma händer och hviskade till honom:

– Säg, hvad tänker du på?

v

VI.

VINTERNATTEN sof omkring dem. Det snöade icke längre, i en hvit måndimma
gingo de hemåt genom snödrifvorna, in genom hennes port och upp för
trapporna. Det ljusnade mer och mer ju högre de stego. De stannade vid
ett trappfönster, midt i månfloden, och sågo ut. Det mesta af dimman var
nedanför dem nu, den låg svept kring gårdarna och tomterna därnere, men
i de öfre luftlagren var det nästan klart, blåaktigt och ljust som en
augustinatt. Det stod en vid ljusring kring månen, och i det bleka
ljuset låg världen som infrusen och förstenad, ur dimhafvet därnere
reste sig en ensam gafvelmur utan ett fönster, den sög åt sig månens
kalla blick och stirrade blindt och tomt tillbaka. Det gick en
frossbrytning genom dem båda, de tryckte sig hårdt intill hvarandra med
ögonen slutna, och allt blef borta för dem i en kyss. Det blef en lång
och underlig kyss. Han kände hela sin varelse lösas upp, och han hörde
klockringning i öronen, aflägset som från en liten landskyrka långt
borta, mellan hagar och sädesfält. Det blef som en söndagsmorgon, han
såg en krattad sandplan, pioner lyste rödt från rabatterna, hvita och
gula fjärilar fladdrade kring buskarna och gräsen, och han hörde suset
af stora träd. Han gick med henne mellan träden, men genom kronornas sus
gick det redan ett vinddrag af höst, de gula fjärilarna voro gula blad,
och några voro redan svarta af frosten. Vinden förde med sig afbrutna
tongångar och ord, än liknade det torra hvardagsord och än förstulna
hviskningar om något som måste hållas hemligt, och med allt detta
blandade det sig som ett eko af skådespelarens sällsamma tonfall nyss,
då han sade: jag älskade Ofelia! Men han släppte icke hennes mun, allt
djupare sjönko de in i hvarandra, han tyckte sig på resa genom rymderna,
i den hvita måndimman brann en röd stjärna, först matt och slocknande,
sedan starkare och allt mera nära, den växte och vidgade sig till en
flammande brunn af eld, och han sög sig fast vid den med sina läppar.
Och han tyckte sig förbrinna utan smärta, lågorna svalkade hans tunga
som ett syrligt vin; och allt, mättnad och hunger, törst och svalka,
solens hälsa och mörkrets ångest, dagens klara tanke och nattens
månsjuka grubbel, all jordens lust och elände tyckte han sig suga ur
denna brunn.

Converted and published on https://SamoLit.com/