Selma Lagerlöf

Troll och människor

En e-bok från Litteraturbanken.se (The Swedish Literature Bank), baserad
på följande tryckta utgåva: Albert Bonniers förlag, Stockholm 1915.

MONARKMÖTET

Det var i början av åttitalet vid en järnvägsstation i Värmland, där
kungen skulle resa förbi. Man hade klätt med grönt och med blommor, det
svajade fanor i luften, och allt folk, som fanns i hela trakten, hade
strömmat dit.

Och medan människorna väntade på att kungatåget skulle komma, var de
både glada och lyckliga. De stod och gjorde upp för sig hur de skulle ta
emot majestätet. De skulle ropa hurra, och de skulle ge honom blommor,
och de skulle sjunga. Ja, här vid Kils station skulle han bli så
mottagen, att han aldrig skulle förglömma det.

Men när tåget brusade in på stationen, blev det en stor oro strax i
början, därför att alla ville tränga sig fram, så att de skulle komma i
närheten av kungens vagn. Det var ju nu, som de skulle ha ropat hurra,
men det glömde de rent bort, av ängslan för att de inte skulle kunna
armbåga sig fram till någon bra plats.

Men en var det, som varken sprang eller trängdes, utan bara stod stilla
och höjde käppen med den stora silverknappen för att slå takt, och som
hurrade så, att det genljöd i alla väggar. Det var en liten karl, som
hade en hög, grön kaskett på huvudet och hela bröstet fullsatt med
stjärnor av både guld- och silverpapper.

Och det kan nog hända, att kungen och de, som var med honom, lade märke
till att det fanns en karl i hela hopen, som var lugn och bar sig rätt
åt, när alla de andra var som stolliga.

Inte blev det något av med sången, för se, skolbarnen, som skulle
sjunga, de hade i trängseln blivit förskingrade åt alla håll, och inte
heller fick kungen några blommor. De, som stod med buketter i händerna,
hade blivit så förstenade av blyghet, att de inte kom sig för att gå
fram till honom.

Det var bara en karl, som inte förlorade besinningen, och just i
detsamma som kungen kom ut ur järnvägsvagnen och steg ner på träbron
framför stationshuset och stod där och såg både bekymrad och ledsen ut,
därför att han hade fått ett så dåligt mottagande, så banade sig den
karlen väg fram till honom.

«Go’dag, min snälla Oskar den andre!« sa karlen, och därmed tog han av
sig kasketten och sträckte fram handen.

Kungen såg riktigt belåten ut. Han blev nog glad över att här vid Kils
station fanns någon, som inte var blyg och inte hade blivit yr i mössan,
utan visste hur han skulle bete sig.

«Go’dag, du!« sa kungen tillbaka. «Vad är du för en?«

Då svarade karlen, som sanningen var: «Jag är kejsar Johannes av
Portugallien.« Men han sade det med en så mild och len röst, som det var
honom möjligt, för det kunde ju hända, att kungen var van att alltid
vara den första här i landet, och att han inte skulle tycka om, att det
fanns en, som stod lika högt som han.

Det var nog flera, som var rädda för att det kunde förhålla sig så, för
de, som stod närmast, ryckte honom i rocken och ville ha bort honom,
liksom om de inte var säkra på hur detta mötet skulle sluta. Men kungen
var inte av det slaget, som inte kan tåla sin like. Han bara vinkade åt
dem, att de skulle hålla sig stilla.

«Kors i alla mina dar!« sa han och lät riktigt glad i rösten. «Är det en
ämbetsbroder, som jag har råkat ut för?«

«Ja, vi har väl ungefär samma börda te å bära,« sa då han, som var
kejsare, så ödmjukt, så. För se, att skryta över att han hade ett högre
ämbete, han, än den andre, det skulle han aldrig ha kunnat förmå sig
till att göra.

«Jag hör, att du har den rätta uppfattningen av saken,« sa kungen. «De,
som inte har prövat på vad det vill säga, de tror, att vi kungar inte
har något annat att göra än att sitta på en tron med krona på huvudet
och spira i handen. Men bli kung bara, så får man se på annat. Tänk, att
det ska kännas tungt också till att vara kejsare av Portugallien!« lade
han till med en suck.

«Det har ju inte var’t så värst tungt hittills,« sa då kejsarn, för han
ville förstås inte skämma ut det egna landet. «Vi har ju fått behålla
freden, och det är ändå det förnämsta goda.«

Det syntes allt, att kungen blev storbelåten. «Det är inte fritt, att
inte du förstår dej på regeringskonsten,« sa han. «För se, att hålla
fred, det är både det första å det sista. Freden är för riket detsamma,
som hälsan är för kroppen.«

Kejsarn fick allt lov att vända sig om och se sig omkring, när kungen
sade detta. Folk stod molstilla i en vid krets, och inte en enda tordes
röra sig ur fläcken bara för att inte mista ett ord av det, som han och
kungen sade till varandra. Det hade allt varit bra, om han hade tänkt på
att ta Kattrinna med sig. Åtminstone skulle han ha önskat, att någon
enda Svartsjöbo, och helst någon av herrkarlarna, hade varit tillstädes.

Men på samma gång hörde han noga efter vad kungen sade och var strax
färdig att svara honom.

«Ja, nog är freden e god sak,« sa han. «Men en kan inte veta hur länge
vi får behålla honom, för i söndags, när jag skulle gå hem från
gudstjänsten i Svartsjö kyrka, kom jag i sällskap med två främmande
karlar. Å den ena åv dom var Kriget, å den andra var Döden.«

Det var så vanligt för honom, som var kejsare av Portugallien, att råka
alla slags konstigheter och besynnerligheter, så att inte hade han trott
på att det, som han berättade om mötet på kyrkvägen, skulle bli
betraktat som något försök att förhäva sig. Men det måtte det ändå ha
blivit, för nu började de på att rycka honom i rocken igen, de, som stod
bakom, och ville ha honom att tiga. Men kungen förstod nog, att ett
sådant där möte, det var som ingenting att räkna för en sådan som han,
och han vinkade åt folket, att de skulle hålla sig stilla.

«Vad är det du säjer?« sa han. «Har du varit ute å gått i sällskap med
Döden å Kriget? Jag kan just undra hur de två såg ut.«

«Di var väl mest lika ett par fattiga vedhuggare,« sa kejsarn, «för di
gick med stora timmeryxor på axeln. När jag hade fått veta vilka di var,
så fråga’ jag dom förstås vad di var ute i för ett ärende, å då sa di,
att di gick omkring å drog ihop bränsle te stora bål. Di vandra’ från
land te land, sa di, å bara di blev färdiga, så skulle di sätta eld på
hela världen.«

«De kunde väl aldrig tänka på att lägga opp något bål i det här landet
heller,« sa kungen, och alltjämt smålog han och såg glad ut.

«Di trodde allt, att det skulle bli klent med förtjänsten här i landet,«
sa kejsarn. «Men di skulle ändå göra ett försök på västkanten. För där
trodde di att det var möjligt, att di kunde samla ihop bränsle te ett
ordentligt bål.«

Men tänk, att med detsamma som kejsarn hade talat om västkanten, så
rätade kungen upp sig och blev allvarsam. «Nej,« sa han helt tvärt och
höjde rösten, så att det han sade kunde höras till varenda människa på
Kils station, «det kommer inte att lyckas för dem. Det kommer inte att
bli något arbete för Krig å Död åt det hållet, så länge jag lever. För
tror du, att jag vill vara kung över folk, som jag skulle vara tvungen
att underlägga mej med makt å våld? Jag vet väl, att det är svårt att
hålla fred, men hellre vill jag offra kronan, än att jag skulle släppa
lös eld å plundring över fredliga städer å byar å se åkrar nedtrampade å
se människor döda å lemlästade. Jag har sett hur det har gått framåt i
mina två länder under min regering,« sa han och kastade en stor, ljus
blick omkring sig, «å aldrig ska jag vara med om att förstöra det, som
det har varit min största glädje att se växa.«

När kungen hade sagt detta, hade han fått glans över ansiktet, och
rösten skälvde till så vackert, att man hörde, att han menade vad han
sade. Men kejsarn hade ju aldrig väntat mindre av honom, och nu lade han
handen på armen på honom. «Min snälla kung Oskar! Min snälla kung
Oskar!« sa han för att lugna honom.

«Ja, sätt mej på prov bara!« sa kungen och såg än stoltare ut än förut.

Men folket runt omkring tyckte, att kungen talade så vackert, att de
fick tårar i ögonen, och rätt som det var, var det en, som gav sig till
att ropa hurra.

Med detsamma tog de upp ropet över hela Kils station, och nu viftade de
åt honom med hattar och näsdukar, och nu sjöng de, och nu kom de med
blommor, för se, nu var de inte rädda för honom mer, nu hade han värmt
dem. Nu fick han allt det, som de inte hade kommit sig för med att ge
honom, då de först såg honom.

Men medan kungen av Sverige blev hyllad och firad, stod kejsarn av
Portugallien alldeles stilla en stund och såg på med stora ögon. Sedan
smög han sig så stilla och tyst bort genom folkhopen.

Inte för att han kände sig på minsta sätt missbelåten med att han hade
fått göra bekantskap med en riktig kung, men nog tycktes det, att han
såg bra fattig och liten och avsigkommen ut, när han gav sig i väg hem
till Svartsjösocknen.

*

Det var mången, som gladde sig åt kungens ord vid Kils station, men just
ingen trodde då, att man fick ta dem alldeles efter bokstaven.

Sedan, flera år efteråt, då man såg hur det gick, var det flera, som
påminde sig samtalet, och då förstod de, att kungen hade sagt sant, och
att han hade bestått provet.

Och att det var sant med dem, som gick omkring och samlade ihop bränsle
till världskriget, det har vi också sett.

Men när visar sig för oss den store fridsfurste, som inte kan se
människor lida och byar brännas och åkrar nedtrampas? När kommer han,
som vill offra kronans ära och glans för att ge den förtvivlade världen
fred?

BORTBYTINGEN

Det var en trollkäring, som kom gående genom skogen med ungen hängande i
en näverkont, som hon bar på ryggen. Han var stor och ful med hår som
borst, sylvassa tänder och klo på lillfingret, men trollkäringen tyckte
förstås, att det inte kunde finnas ett vackrare barn.

Om en stund kom hon till ett ställe, där skogen glesnade en smula. Det
var en väg, som gick fram där, gropig och slipprig av trädrötter, och på
vägen kom en bonde och hans hustru ridande.

I detsamma som trollkäringen fick syn på dem, ville hon smyga sig
tillbaka in i skogen för att inte bli sedd av människorna, men så märkte
hon, att bondhustrun höll ett barn på armen, och då ändrade hon tankar.
«Jag vill allt se om människobarnet kan vara likaså vackert som mitt,«
tänkte hon och kröp ihop bakom en stor hasselbuske, som stod tätt invid
vägkanten.

Men när de ridande for förbi henne, sträckte hon sig för långt fram i
sin iver, så att hästarna fick syn på det stora, svarta trollhuvudet. De
stegrade sig och satte av i fullt sken. Både bonden och hans hustru höll
på att bli kastade ur sadeln. De gav till ett rop i förskräckelsen, sen
böjde de sig framåt för att fatta tag i tyglarna, och i nästa ögonblick
var de försvunna.

Trollkäringen grinade till av förargelse, för hon hade knappast hunnit
kasta en blick på människobarnet. Men strax därpå blev hon helt belåten
igen. Där låg ju barnet på marken mitt framför hennes fötter.

Det hade fallit ur moderns armar, då hästarna stegrade sig, men till all
lycka hade det störtat ner i en hög torra löv och var alldeles oskadat.
Det skrek högt av skrämsel över fallet, men då trollkäringen lutade sig
över det, blev det så förvånat och roat, att det tvärtystnade och
sträckte upp händerna för att rycka henne i hennes svarta skägg.

Trollkäringen stod där helt förbluffad och betraktade människobarnet.
Hon såg på de smala fingrarna med de rosenröda naglarna, de klara, blå
ögonen och den lilla, röda munnen. Hon kände på det mjuka håret, strök
med handen över kinden och blev allt mer och mer förvånad. Hon kunde
rakt inte fatta, att ett barn kunde vara så rosigt och mjukt och fint.

På en gång ryckte trollkäringen näverkonten från ryggen, hämtade fram
sin egen unge och satte ner den bredvid människobarnet. Och när hon nu
såg vilken skillnad det var på dem, så kunde hon inte styra sig, utan
började stortjuta. Under tiden hade bonden och hans hustru fått makt med
hästarna, och de vände nu tillbaka för att söka sitt barn. Trollkvinnan
hörde, att de närmade sig, men hon hade inte sett sig mätt på
människobarnet, utan blev sittande bredvid det, ända tills de ridande
nästan var inom synhåll. Då fattade hon ett raskt beslut. Hon lät sin
egen unge ligga kvar vid vägkanten, men människobarnet stoppade hon i
näverkonten, slängde den på ryggen och löpte till skogs.

Hon var knappt försvunnen, förrän de ridande kom till synes. Det var ett
präktigt bondfolk, rikt och aktat och ägare till en stor gård i den
fruktbara dalen nedanför berget. De hade redan varit gifta i flera år,
men de hade bara detta enda barnet, så att man kan förstå, att de var
ivriga att få det tillbaka.

Bondhustrun kom ett par hästlängder före mannen och fick först syn på
barnet, som låg vid vägkanten. Det skrek av alla krafter för att kalla
sin mor tillbaka, och hustrun borde redan av det förskräckliga tjutet ha
förstått vad det var för ett barn, men hon hade varit i sådan ångest för
att den lille skulle ha slagit ihjäl sig i fallet, att hon bara tänkte:
«Gud vare lov, att han är i livet!« – «Här ligger barnet!« ropade hon
till mannen, och med detsamma gled hon ur sadeln och skyndade fram till
trollungen.

Då bonden kom fram till platsen, satt hustrun på marken och såg ut som
en, som inte kan tro sina sinnen. «Inte hade mitt barn tänder som
sylar,« sa hon, under det att hon vände barnet fram och tillbaka. «Inte
hade mitt barn hår som svinborst,« klagade hon, och hennes stämma
uttryckte en allt större och större förskräckelse. «Inte hade mitt barn
klo på lillfingret.«

Bonden kunde inte tro annat, än att hans hustru hade blivit tokig, och
sprang raskt av hästen. «Titta på barnet, och säg om du kan begripa
varför det ser så underligt ut!« sa hustrun och räckte det till honom.
Han tog emot det ur hennes händer, men knappt hade han gett det en
blick, förrän han spottade tre gånger och slängde det ifrån sig. «Det är
ju en trollunge!« sa han. «Det är inte vårt barn.« Hustrun satt alltjämt
kvar vid vägkanten. Hon var inte snabbtänkt och kunde rakt inte förklara
för sig vad som hade hänt. – «Men vad gör du med barnet?« utbrast hon. –
«Märker du inte, att det är en bortbyting?« frågade mannen. «Trollena
har passat på, då våra hästar skenade. De har stulit vårt barn och lagt
hit ett av sina egna.« – «Men var är då mitt barn nu?« frågade hustrun.
– «Det är borta hos trollena, det,« sa mannen.

Nu fattade hustrun hela olyckan. Hon bleknade bort som en döende, och
mannen trodde, att hon skulle ge upp andan på fläcken.

«Vårt barn kan ju inte vara långt borta,« sa han och försökte lugna
henne. «Vi ska gå in i skogen och söka.«

Därmed band han sin häst vid ett träd och begav sig in i snåren. Hustrun
reste sig för att följa honom, men då märkte hon, att trollungen låg så,
att han när som helst kunde bli sparkad av hästarna, som var oroliga
över att ha honom i sin närhet. Hon ryste bara vid tanken på att röra
bortbytingen, men hon flyttade honom ändå ett stycke åt sidan, så att
hästarna inte skulle komma åt honom.

«Här ligger skramlan, som vår pojke höll i handen, när du tappade
honom,« ropade bonden inifrån skogen, «nu vet jag, att jag är på rätt
spår.« Hustrun skyndade efter honom, och de gick sedan länge inne i
skogen och sökte. Men de fann varken barn eller troll, och då skymningen
bröt in, måste de vända tillbaka till hästarna.

Hustrun grät och vred sina händer. Mannen gick med tänderna sammanbitna
och sade inte ett ord för att trösta henne. Han var av en gammal och god
släkt, som skulle ha slocknat ut, om han inte hade fått en son. Nu gick
han där och var ond på hustrun, därför att hon hade låtit barnet falla
till marken. «Barnet borde hon ha hållit fast framför allt annat,«
tänkte han. Men då han såg hur bedrövad hon var, så hade han inte hjärta
att göra henne några förebråelser.

Han hade redan hjälpt henne upp i sadeln, då hon kom att tänka på
bortbytingen. «Vad ska vi ta oss till med trollungen?« sa hon. – «Ja,
vart har den tagit vägen?« undrade mannen. – «Han ligger därborta under
busken.« – «Där ligger han ju bra,« sa mannen och skrattade bittert. –
«Vi får väl ändå lov att ta den med oss. Vi kan inte låta den ligga kvar
i vildmarken.« – «Jo, det måtte vi väl kunna,« sa bonden och satte foten
i stigbygeln.

Hustrun tyckte, att mannen egentligen hade rätt. Inte behövde de ta sig
an trollets barn. Hon lät också hästen ta ett par steg, men så på en
gång blev det omöjligt för henne att rida vidare. «Det är ju i alla fall
ett barn,« sa hon. «Jag kan inte låta det ligga här till mat för
vargarna. Du måste ge mig ungen.« – «Det gör jag visst inte,« svarade
mannen. «Den ligger bra, där den ligger.« – «Om du inte ger mig honom
nu, så vet jag, att jag måste gå tillbaka hit i kväll och hämta honom,«
sa hustrun. – «Jag tror, att det inte är nog med att trollena har stulit
mitt barn. De har visst också förvridit huvudet på min hustru,« mumlade
bonden. Men han lyfte ändå upp barnet och lämnade det till hustrun, för
han hade en stor kärlek till henne och var van att göra henne till
viljes i allting.

Nästa dag var olyckan känd i hela socknen, och alla, som var erfarna och
kloka, skyndade till bondgården för att ge visa råd och förmaningar.
«Den, som har fått en bortbyting i huset, ska slå honom med en grov
käpp,« sa en gumma. – «Varför ska man vara så svår mot honom?« frågade
bondkvinnan. «Nog är han ful, men han har ju ändå inte något ont gjort.«
– «Jo, om man piskar trollbarnet så länge, att blodet rinner, så kommer
trollkäringen farande, kastar till en ens eget barn och tar sitt med
sig. Jag vet många, som på det sättet har fått igen sina barn.« – «Ja,
men de barnen har inte länge blivit vid liv,« inföll en annan av de
gamla, och hustrun tänkte för sig själv, att det medlet kunde hon inte
använda.

Mot kvällen, då hon en stund satt ensam i stugan med bortbytingen,
började hon längta så häftigt efter sitt eget barn, att hon inte visste
vad hon skulle ta sig till. «Kanske att jag ändå borde göra så, som jag
har blivit tillrådd,« tänkte hon, men hon kunde inte komma sig för med
det.

I samma ögonblick steg bonden in i stugan. Han höll en käpp i handen och
frågade efter bortbytingen. Hustrun förstod, att han ville följa de
kloka kvinnornas råd och slå trollbarnet för att få igen sitt eget. «Det
är bra väl, att han gör det,« tänkte hon. «Jag är så dum. Jag skulle
aldrig kunna slå ett oskyldigt barn.«

Men knappt hade mannen gett trollungen ett slag, förrän hustrun rusade
fram och grep honom i armen. «Nej, slå inte, slå inte!« bad hon.

– «Du vill visst inte ha igen ditt barn, du,« sa mannen och försökte
göra sig lös. – «Visst vill jag ha det tillbaka,« sa hustrun, «men inte
på det här sättet.« Bonden höjde armen till ett nytt slag, men innan det
hade fallit, hade hustrun kastat sig över barnet, så att slaget träffade
henne.

– «Gud i himlen!« sa mannen. «Nu förstår jag, att du ämnar ställa det
så, att vårt barn ska få stanna hos trollen i hela sitt liv.« Han stod
stilla och väntade, men hustrun låg kvar framför honom och skyddade
barnet. Då kastade mannen käppen ifrån sig och gick harmsen och bedrövad
ut ur stugan. Han undrade sedan över att han inte hade fört igenom sin
vilja trots hustruns motstånd, men det fanns något hos henne, som
betvang honom. Han kunde inte göra henne emot.

Det gick återigen ett par dagar under sorg och bedrövelse. Det kan vara
svårt nog för en mor att ha mistat sitt barn, men värre än allt annat är
det att ha fått det ersatt av en bortbyting. Det håller hennes längtan
ständigt vid liv och låter den aldrig komma till ro.

«Jag vet inte vad jag ska ge bortbytingen till mat,« sa hustrun en
morgon till mannen. «Han vill inte äta det, som jag sätter fram för
honom.« – «Det är nog inte underligt,« sa mannen. «Har du inte hört, att
trollena inte vill äta annat än grodor och möss?« – «Men du kan väl inte
begära, att jag ska gå ut i groddammen och hämta föda åt honom,« sa
hustrun. – «Nej, jag begär det visst inte,« sa mannen. «Jag tycker, att
det bästa vore, att han finge svälta ihjäl.«

Hela veckan förgick, utan att bondhustrun var i stånd att förmå
trollungen att äta något. Runt omkring honom ställde hon upp alla
möjliga goda saker, men trollungen bara grinade och spottade, då hon
ville förmå honom att smaka på läckerheterna.

En kväll, då det såg ut, som om han höll på att dö av hunger, kom katten
springande in i rummet med en råtta i munnen. Då ryckte bondkvinnan
råttan från katten, kastade den till bortbytingen och gick hastigt ut ur
rummet för att slippa se hur trollbarnet åt.

Men då bonden märkte, att hustrun verkligen hade börjat samla in grodor
och spindlar åt bortbytingen, fattade han en sådan avsky för henne, att
han inte längre kunde dölja den. Det var honom omöjligt att säga ett
vänligt ord till henne. Ännu hade hon dock kvar så mycket av sin gamla
makt över honom, att han stannade i hemmet.

Men det var inte nog med detta. Också tjänstfolket började visa
husmodern olydnad och vanvördnad. Husbonden låtsade inte om, att han
märkte det, och hustrun förstod nu, att om hon fortfore att ta
bortbytingen i försvar, skulle hon få det svårt och tungt varenda dag,
som Gud gav. Men hon var nu en gång sådan, att då det fanns någon, som
alla hatade, så måste hon uppbjuda sina yttersta krafter för att komma
en sådan stackare till hjälp. Och ju mer hon fick lida för bortbytingens
skull, dess mer trofast vakade hon över att intet ont skulle vederfaras
honom.

Ett par år senare satt bondhustrun en förmiddag ensam i stugan och sydde
lapp på lapp på en barnklänning. «Ack ja!« tänkte hon, medan hon sydde.
«Den har inga goda dagar, som ska hålla på och sörja för ett främmande
barn.«

Hon sydde och sydde, men hålen var så stora och många, att hon fick
tårarna i ögonen, då hon såg dem. «Men så mycket vet jag,« tänkte hon,
«att om jag finge laga kolten åt min egen son, då skulle jag inte räkna
hålena.«

«Jag har det allt bra svårt med bortbytingen,« tänkte bondhustrun, då
hon fick syn på ett hål till. «Det bästa vore, att jag toge honom med
mig så långt in i skogen, att han inte kunde hitta hem, och lämnade
honom där.

«Det är då sant, att jag inte behövde göra mig så mycken möda för att
slippa honom,« fortsatte hon om en stund. «Om jag bara lämnade honom ur
sikte ett ögonblick, så skulle han dränka sig i brunnen eller brinna opp
i spisen eller bli biten av hunden eller sparkad av hästarna. Ja, det
vore en lätt sak att bli av med honom, så elak och oförvägen som han är.
Det finns ingen på gården, som inte hatar honom, och om jag inte
ständigt hade honom omkring mig, så skulle strax någon begagna
tillfället att skaffa honom ur vägen.«

Hon gick bort och tittade på barnet, som låg och sov i en vrå av stugan.
Det hade vuxit och var ännu fulare, än då hon såg det första gången.
Munnen hade dragits ut till ett tryne, ögonbrynen var som två styva
borstar, och skinnet var alldeles brunt.

«Att laga dina kläder och att vaka över dig ginge väl ändå an,« tänkte
hon. «Det är det minsta jag får utstå för din skull. Men min man har
blivit led åt mig, drängarna föraktar mig, pigorna skrattar åt mig,
katten fräser, då han får se mig, hunden morrar och visar tänderna, och
du är skuld till alltsammans.

«Men att djur och människor hatar mig, kunde jag väl ändå bära,« brast
hon ut. «Det värsta är, att var gång jag ser dig, längtar jag mer än
förut efter mitt eget barn. Ack, mitt gullebarn, var är du? Ligger du
och sover på mossa och ris borta hos trollkäringen?«

Dörren gick upp, och hustrun skyndade sig tillbaka till sin sömnad. Det
var hennes man, som kom in. Han såg glad ut och talade vänligare till
henne, än han hade gjort på länge.

«Det är marknad i dag borta i kyrkbyn,« sa han. «Vad säger du, om vi
skulle ta och gå dit?«

Hustrun blev glad över förslaget och sade, att det ville hon gärna vara
med om. «Gör dig då färdig, så fort du kan!« sa mannen. «Vi får lov att
gå till fots, för hästarna är ute på åkern. Men om vi tar vägen över
berget, så kommer vi nog fram i rätt tid.«

En liten stund efteråt stod bondhustrun på tröskeln, fin och pyntad i
sina bästa kläder. Detta var det gladaste, som hade hänt henne på många
år, och hon hade alldeles glömt bort trollungen. «Men,« tänkte hon
plötsligt, «kanske min man bara vill locka bort mig, för att drängarna
ska kunna slå ihjäl bortbytingen, medan jag är ur vägen.« Hon gick
hastigt in i stugan och kom tillbaka med den stora trollungen på armen.

«Kan du inte lämna den där hemma?« sa mannen, men han lät inte förargad,
utan talade med mild röst. – «Nej, jag vågar inte gå ifrån honom,«
svarade hon. – «Ja, det är din ensak,« sa bonden, «men nog blir det
tungt för dig att släpa en sådan börda över berget.«

De började nu sin vandring, men den blev mödosam, för det bar brant
uppför. De måste klättra ända upp till toppen av bergkullen, innan vägen
tog av mot kyrkbyn.

Hustrun blev slutligen så trött, att hon knappt kunde flytta en fot.
Gång på gång sökte hon övertala den stora pojken att gå själv, men han
ville inte.

Mannen var helt förnöjd och så vänlig, som han inte hade varit, sedan de
hade förlorat sitt eget barn. «Nu får du ge mig bytingen,« sa han, «så
ska jag bära den en stund.« – «Ånej, jag orkar nog,« sa hustrun, «jag
vill inte, att du ska ha besvär med trolltyget.« – «Varför ska du vara
ensam om att sträva med det?« sa han och tog ungen ifrån henne.

Just där bonden tog barnet, var vägen som allra svårast. Hal och
slipprig löpte den fram vid kanten av en brant klyfta och var så smal,
att det knappt fanns plats på den för att sätta ner foten. Hustrun gick
efter, och helt hastigt blev hon rädd för att det skulle hända mannen
något, medan han gick och släpade på barnet. «Gå sakta här!« ropade hon,
för hon tyckte, att han vandrade fram alldeles för fort och oförsiktigt.
Strax därpå snavade han också och hade så när tappat barnet ner i
avgrunden.

«Om barnet nu verkligen hade fallit, då hade vi varit av med det för
alltid,« tänkte hon. Men i samma ögonblick begrep hon, att det var
mannens avsikt att kasta barnet ner i klyftan och sedan låtsa, att det
hade skett av våda. «Ja, ja,« tänkte hon, «så är det. Han har ställt
till allt det här för att skaffa bortbytingen ur världen, utan att jag
skulle märka, att det var gjort med flit. Ja, det bästa vore ju också,
om jag läte honom göra, som han vill.«

Återigen snavade mannen mot en sten, och återigen höll bortbytingen på
att glida ur hans armar. «Ge mig barnet! Du faller med det,« sa hustrun.
– «Nej,« sa mannen, «jag ska nog vara försiktig.«

I samma ögonblick snavade han för tredje gången. Han sträckte ut armarna
för att gripa tag i en trädgren, och barnet föll. Hustrun gick tätt
bakom honom, och fastän hon nyss förut hade sagt till sig själv, att det
vore bra gott att slippa bortbytingen, så störtade hon nu fram, fick
fatt i en flik av trollungens kläder och drog upp honom på vägen.

Då vände sig mannen till henne. Hans ansikte var nu fult och alldeles
förvandlat. «Du var inte så fortfärdig, när du lät vårt barn falla i
skogen,« sa han vredgad.

Hustrun svarade ingenting. Hon hade blivit så bedrövad över att mannens
vänlighet bara var låtsad, att hon hade börjat gråta. «Varför gråter
du?« sa han hårt. «Det hade väl inte varit en så stor olycka, om jag
hade låtit bytingen falla. Kom nu, annars blir det för sent.« – «Jag
tror inte, att jag har någon lust att gå på marknan,« sa hon. – «Nåja,
jag har allt förlorat lusten, jag med,« sa mannen och var enig med
henne.

På hemvägen gick han och frågade sig själv hur länge han ännu skulle
kunna hålla ut med hustrun. Om han nu gjorde bruk av sin styrka och
ryckte barnet ifrån henne, så kunde ju allt bli bra igen mellan dem,
menade han. Han var just färdig att börja en strid med henne om barnet,
men då mötte han hennes blick, som vilade på honom svårmodig och
ängslig. Han lade band på sig ännu en gång för hennes skull, och allt
blev, som det hade varit.

Återigen gick ett par år, men då hände det en sommarnatt, att bondgården
råkade i brand. Då folket vaknade, var stuga och kammare fulla av rök,
och hela vinden var ett enda eldhav. Man kunde varken tänka på att
släcka eller rädda, man måste bara rusa ut för att inte bli innebränd.

Bonden hade kommit ut på gården och stod där och såg på sitt brinnande
hus. «Ett ville jag gärna veta,« sa han, «och det är vem som har vållat
mig den här olyckan.« – «Nå, vem annan skulle det väl vara än
bortbytingen?« sa en dräng. «Han har ju i långliga tider hållit på med
att samla ihop stickor och strå och tänt på dem både ute och inne.« – «I
går hade han burit ihop en hög torra kvistar på vinden,« sa en piga,
«och höll just på att sätta eld på den, när jag fick se honom.« – «Han
har nog tänt på dem sent i kväll i stället,« sa drängen. «Ni kan vara
säker på att ni har honom att tacka för hela olyckan.«

«Om han åtminstone ville brinna inne,« sa bonden, «då skulle jag inte
klaga över att min gamla stuga har gått opp i lågor.« Just som han sade
detta, kom hustrun ut ur huset och släpade barnet efter sig. Då rusade
bonden mot henne, ryckte bortbytingen ifrån henne, lyfte honom högt på
sina armar och kastade honom tillbaka in i huset.

Elden slog just då ut genom tak och fönster, och hettan var förfärlig.
Ett ögonblick stirrade hustrun på mannen, likblek av förskräckelse.
Sedan vände hon och skyndade in i huset efter barnet.

«Du kan gärna brinna opp, du med!« ropade mannen efter henne. Hon kom
tillbaka ut i alla fall, och bortbytingen hade hon med sig. Händerna
hade hon fått svårt brända, och hennes hår var nästan avsvett. Ingen
sade ett ord till henne, då hon kom ut. Hon gick bort till brunnen,
släckte ett par gnistor, som glödde på hennes kjortelfåll, och satte sig
sedan med ryggen mot brunnskaret. Trollbarnet låg i hennes knä och
somnade snart, men hon satt kvar, upprätt och vaken, och stirrade
sorgset framför sig. En hel mängd människor skyndade förbi henne fram
mot det brinnande huset, men ingen talade till henne. Alla tycktes finna
henne så hemsk och avskräckande, att de inte tordes komma i hennes
närhet.

Vid dagbräckningen, då stugan var nerbrunnen till grunden, kom mannen
fram till henne. «Jag härdar inte längre ut med detta,« sa han. «Du vet
nog, att jag ogärna lämnar dig, men jag kan inte längre stå ut att leva
samman med ett troll. Nu går jag min väg och kommer aldrig tillbaka.«

Då hustrun hörde orden och såg hur mannen vände sig bort och gick,
tyckte hon, att det ryckte och slet i henne. Hon ville skynda efter
honom, men trollbarnet låg tungt på hennes knä. Hon kände sig inte ha
kraft nog att skaka det ifrån sig, utan blev sittande.

Bonden begav sig rätt uppåt skogen och tänkte därvid för sig själv, att
nu gick han väl den här vägen för sista gången. Men knappt hade han
hunnit ett stycke uppåt höjden, förrän en liten pilt kom springande emot
honom. Han var skön och smärt som ett ungträd. Håret var silkesmjukt,
och ögonen lyste som stål. «Ack, sådan skulle min son ha sett ut, om jag
hade fått behålla honom!« sa bonden. «En sådan arvinge skulle jag ha
haft. Det skulle ha varit något annat än det svarta otyget, som min
hustru har dragit hem till gården.«

«Goddag i skogen!« hälsade bonden. «Vart skall du ta vägen?« – «Goddag
igen!« sa barnet. «Om du kan gissa vem jag är, så ska du få veta vart
jag går.«

Men då bonden hörde rösten, blev han alldeles blek.

«Du talar, som folk av min släkt brukar tala,« sa han. «Och om inte min
son vore hos trollena, så skulle jag säga, att det är du.« – «Ja, nu har
ni gissat rätt, far,« sa gossen och skrattade. «Och eftersom ni har
gissat rätt, så ska ni få veta, att jag är på väg till mor.« – «Du ska
inte gå till mor,« sa bonden. «Hon frågar inte efter varken dig eller
mig. Hon har inte hjärta för någon annan än en stor, svart trollunge.« –
«Menar ni det, far?« sa gossen och såg fadern djupt in i ögonen. «Då är
det kanske bäst, att jag stannar hos er nu för det första.«

Bonden kände en sådan glädje över barnet, att tårarna ville tränga fram.
«Ja, stanna du bara hos mig!« sa han, tog gossen i sina armar och lyfte
honom högt i luften. Han var så rädd för att förlora honom en gång till,
att han vandrade vidare med barnet i famnen.

Då de hade gått ett par steg, begynte gossen prata med honom. «Det är
väl, att ni inte bär mig så illa, som ni bar bortbytingen,« sa han. –
«Vad menar du?« frågade bonden. – «Jo, trollkäringen gick på andra sidan
klyftan med mig på armen, och var gång, som ni snavade och höll på att
tappa bortbytingen, höll hon också på att falla med mig.« – «Vad säger
du? Gick ni på andra sidan klyftan?« sa bonden och blev rätt betänksam.
– «Jag har aldrig varit så rädd förr,« sa gossen. «Då ni kastade
trollbarnet ner i klyftan, ville trollkäringen kasta mig efter. Om inte
mor då hade varit ...«

Bonden började gå långsammare, under det att han försökte fråga ut
gossen. «Du får lov att tala om för mig hur du har haft det hos
trollena.« – «Det kunde vara svårt ibland,« sa den lille, «men bara mor
var snäll mot trollungen, så var också trollkäringen snäll mot mig.«

«Brukade hon ge dig stryk?« frågade bonden. – «Hon slog inte mig oftare,
än ni slog hennes barn.« – «Vad fick du att äta?« frågade fadern vidare.
– «Var gång, som mor gav trollungen grodor och möss, fick jag smör och
bröd. Men när ni satte fram bröd och kött för trollungen, bjöd
trollkäringen mig på ormar och tistlar. Den första veckan höll jag på
att svälta ihjäl. Om inte mor då hade varit ...«

Då barnet sade detta, gjorde bonden helt om och började gå raskt neråt
dalen. «Jag vet inte hur det kommer sig,« sa han, «men jag tycker, att
det luktar brandrök av dig.« – «Ja, det är inte så underligt,« sa
barnet. «Jag blev ju kastad i elden förra natten, då ni slängde in
trollbarnet i den brinnande stugan. Hade inte mor då varit ...«

Bonden fick nu så brått, att han nästan sprang, men plötsligt blev han
stående. «Nu ska du säga mig hur det kommer sig, att trollena har gett
dig fri,« sa han. – «Då mor offrade det, som var henne mer värt än
livet, så hade inte trollena någon makt över mig mer, utan lät mig gå,«
sa pojken. – «Har hon offrat det, som var henne mer värt än livet?«
frågade bonden. – «Ja, det har hon väl, när hon lät er gå, för att hon
skulle kunna behålla trollungen,« sa barnet. – – –

Bondhustrun satt alltjämt kvar på sin plats vid brunnen. Hon sov inte,
men hon kände sig som en förstenad. Hon förmådde inte röra sig, och det,
som skedde omkring henne, såg hon lika litet, som om hon hade varit
riktigt död. Då hörde hon mannens stämma ropa hennes namn långt borta
ifrån, och hennes hjärta började åter klappa. Livet vände tillbaka till
henne. Hon slog upp sina ögon och såg sig omkring som en sömndrucken.
Det var ljus dag, solen sken, lärkan drillade, och det tycktes omöjligt,
att hon också denna vackra dag skulle behöva släpa på sin olycka. Men
strax därpå såg hon de förkolnade bjälkarna, som låg runt omkring henne,
och en mängd människor med svärtade händer och upphettade ansikten. Då
visste hon ju, att hon vaknade upp till ett ännu sorgligare liv, än det
gamla hade varit, men i alla fall hade hon kvar känslan, att hennes
lidande nu hade kommit till ett slut. Hon såg sig om efter bortbytingen.
Han låg inte i hennes knä, och han fanns ingenstans i närheten. Hade nu
allt varit som förr, så skulle hon ha sprungit upp och börjat söka efter
honom, men nu kände hon på något sätt, att det var onödigt.

Hon hörde återigen hur hennes man ropade på henne ifrån skogshållet. Han
kom på den smala stigen ner mot gården, och alla de främmande, som hade
hjälpt till vid släckningen, sprang emot honom och omringade honom, så
att hon inte kunde se honom. Hon hörde bara hur han gång på gång ropade
hennes namn, liksom för att hon skulle skynda till hans möte, hon som de
andra.

Och stämman bar budskap om en stor glädje, men hon blev ändå sittande
stilla. Hon vågade inte röra sig. Äntligen stod hela människohopen runt
omkring henne, och mannen skilde sig från de andra och gick fram och
lade ett skönt barn i hennes armar.

«Här är vår son. Han har vänt tillbaka till oss,« sa mannen, «och det är
du och ingen annan, som har räddat honom.«

EN HISTORIA FRÅN HALLAND

För omkring hundra år sedan fanns i södra Halland en gammal gård, som
låg på en enslig plats nära kusten. Den var bebyggd med små låga och
ålderdomliga hus med gråsvarta halmtak, och själva storstugan var så
urgammal, att den hade takfönster.

Gården hette Bredane. Den hade stora ägor, men det var endast trakten
närmast omkring husen, som kunde odlas. Det övriga bestod av ofruktbara
flygsandsfält.

Gammalt folk visste att berätta, att runt omkring den ensamma gården
skulle det förr i världen ha legat en hel by. Det hade varit på den
tiden, då det fanns gott om träd i Halland, då det växte väldiga skogar
av ek och bok ifrån havskusten ända upp till Smålandsgränsen. Då hade
byn med sina ägor legat som på en uthuggning, och träden hade stått runt
om och skyddat den. Men så hade skogen blivit borthuggen, inte bara den
skogen, som stod närmast, utan all skog i hela trakten, ja, all skog i
hela Halland.

Det sades, att bönderna i Bredane först skulle ha varit glada över att
de hade lyckats göra sig av med skogen. De kunde nu lägga ut sina åkrar
allt vidare, och de fick släppa ut boskapen på öppna vidder, där den
lätt kunde vaktas. Det var en och annan, som klagade över att det aldrig
var lugnväder, sedan träden inte längre tog emot blåsten, och andra
jämrade sig över att de måste fara ända till Småland för att hämta ved.
Men det fanns ingen, som var missnöjd på allvar. Ingen trodde, att det
kunde ligga en fara i detta, att skogen var borta.

Men byn Bredane låg, som sagt, alldeles vid havet, och de stora åkrarna
sträckte sig ända ner till vattnet. Och nu sägs det, att några år efter
att skogen var borthuggen, hände det en höst, att stormen rev upp ett
par vissnade grästuvor nere i strandbrädden. Under grästuvorna låg fin,
lätt sjösand. Den bestod nästan inte av annat än skal av musslor och
snäckor, som hade blivit malda till finaste mjöl på havets stora kvarn,
och den lyftes upp med vinden och började yra omkring. Sedan var det,
som om vinden inte kunde lämna stranden i ro. Gräset var snustorrt,
sedan skogen inte mer höll kvar fuktigheten, och det rycktes bort av
blåsten utan minsta svårighet. På så sätt kom allt mer och mer sand upp
i dagsljuset. Den for upp i luften, dansade omkring en stund och föll
ner igen i hårda, vita drivor, ungefär som yrsnö.

Då bönderna i Bredane såg den där leken första gången, tänkte de intet
ont om den. Men nästa vår märkte de, att åkrarna, som låg närmast havet,
var nersandade.

Det var bara ett tunt sandlager, och det tycktes inte vara till stort
men för växtligheten. Men hela den sommarn blev ofantligt torr och
blåsig. Säden kunde inte växa, den vissnade bort, krympte ihop till
ingenting. Under den låg matjorden torr som fnöske, och varje dag rev
blåsten upp hela skyar av den och förde bort dem. Men under det tunna
jordlagret återigen låg den lätta sjösanden, finmalen som mjöl och redo
att dansa om med vinden. Det gick så, att då sommarn var slut, hade
stormen hela stora fält att leka med. Uppe i byn Bredane satt bönderna
och såg hur den lyfte upp sandmassorna, vräkte dem mot skyn, valsade
runt med dem och kastade ner dem i drivor och småkullar, som den nästa
dag flyttade och omformade.

År efter år sandade vinden ner allt flera fält, och bönderna fick allt
mindre jord att odla. De förde nog kamp mot sanden, reste stängsel och
grävde diken, men ingenting tycktes hjälpa. Om de plöjde och harvade,
var det, som om de hjälpte vinden att riva upp sanden, och om de lät
jorden ligga i fred, blev den snart så översandad, att inte ett grönt
strå kunde sticka upp.

Det var inte nog med att flygsanden förstörde åkrarna: det var ingen
ände på den otrevnad den medförde. Den låg i drivor på dörrtröskeln, då
man om mornarna öppnade stugdörren, den piskade en i ansiktet, då man
gick ute, den rusade ner genom skorstenen och blandade sig i maten, och
på vägar och stigar lade den sig i så djupa lager, att allt gående och
åkande blev oändligt mödosamt.

Snart kunde invånarna i byn inte härda ut längre. Om några år rev ett
par av dem ner sina hus och satte upp dem längre inåt landet. Varje vår
flyttade någon, och till sist fanns det bara en enda gård kvar av hela
byn.

Nu väntade man ju, att inte heller den gården skulle bli länge stående
mitt ibland flygsandsfälten. Men det blev den likafullt. Bonden, som
ägde den, var av sådant slags folk, som inte vill låta sig drivas bort.
Det var inte därför, att han var så kär i trakten, att han inte kunde
trivas någon annanstans, som han inte ville byta om boplats. Men han
kunde inte tåla att bli tvingad att flytta mot sin vilja. Han ville
hellre stanna, där han var, och kämpa med sanden.

Sedan föll det sig så, att hans son och alla de, som efter honom kom
till gården, var av samma sinnelag. De ville inte höra talas om att
sanden skulle tvinga dem att flytta gården, så länge som de kunde lyfta
en spade för att mota bort den. Och det var ingen lätt kamp, som de hade
att föra, framför allt av den orsaken, att ingen lärde dem hur den borde
föras. Ingen sade dem hur de skulle binda sanden för att förmå den att
hålla sig stilla. De nöjde sig med att resa upp täta stängsel kring de
åkrar, som låg närmast boningshuset, för att åtminstone kunna bevara
dessa.

De där människorna frågade inte efter, att de måste leva i fattigdom för
sin envishets skull. De satte detta, att inte låta sig drivas bort,
högre än allt annat. I stället för de stora boskapshjordar, som de förut
hade ägt, hade de nu bara några få kor och en enda häst. Men så länge
som de kunde föda dessa, var de ändå i stånd att hålla sig kvar.

Något, som styrkte dem, var nog det, att det följde anseende med att
föra en sådan strid. Folk tyckte om att se, att de inte lät sig
fördrivas, och när bonden från Bredane gick fram i en folksamling, var
det alltid någon, som vände sig om för att se efter den, som hade kraft
att hålla ut bland flygsanden.

Men för hundra år sedan, då kampen mellan människan och sanden pågick
som ivrigast, såg det på en gång ut, som om sanden skulle få övertaget.
Bonden i Bredane dog plötsligt i sina bästa år, och sonen, som han
lämnade efter sig, var inte mera än femton år gammal, så att han kom
under sin mors förmynderskap. Det var således hon, som nu skulle föra
striden mot sanden, och fastän hon dittills hade skött sig väl, var det
ingen, som trodde, att hon hade nog uthållighet för att övervinna en
sådan fiende. Sonen hette Sigurd. Till utseendet bråddes han på modern,
som var ljus och vacker. Han tycktes ha ett lätt lynne av naturen, men
så länge som fadern levde, hade denne givit honom del av alla sina
bekymmer, så att han hade blivit väl mycket nedtryckt och var alltför
allvarlig för sin ålder. Han och modern var goda vänner. De var ense om
att de skulle försöka att hålla sig kvar på Bredane och inte visa sig
sämre än de förra ägarna.

Då bonden på Bredane hade varit död ett år, kom en ny dräng till gården.
Sigurd hade inte sett drängen, förrän han kom vid höstflyttningen.
Matmodern hade råkat honom på ett bröllop sommarn förut och hade genast
statt honom utan att fråga sonen till råds. Drängen hette Jan. Han var
lång och smärt, hade hår, som var starkt rött, blek hy och svarta ögon.
Modern tog synnerligen väl emot honom. När han kom in, var stort
flyttkalas anordnat: grynkaka, färskt bröd, nykärnat smör, ost, korv och
brännvin. Det låg duk på bordet som på en helgdagskväll. Drängen åt
ohyggligt mycket, och Sigurd fann det underligt, att han ville visa, att
han kom svulten till gårds. Både under måltiden och efteråt språkade han
oupphörligt, munnen stod inte ett ögonblick stilla på honom. Han var
mycket skämtsam, och både modern och tjänstefolket hade så roligt, att
de ibland var som upplösta av skratt. Sigurd lämnade honom inte med
ögonen på hela kvällen, men han skrattade inte.

Drängen gick ut i stallet ett ögonblick för att sköta om hästen, och då
passade modern på att fråga Sigurd vad han tyckte om den nykomne. Sigurd
visste, att modern skulle ha blivit mycket glad, om han hade svarat, att
han var nöjd med honom, men det kunde han inte förmå sig till. «Är han
inte en tattare?« frågade han i stället. – «Han!« sa modern. «Varför
skulle han vara en tattare? Vet du inte, att alla tattare är mörklagda?
Och den här har ju rött hår.« – «Ja, men han har silverknappar i
västen.« – «Det måtte han väl kunna få ha utan att vara en tattare,« sa
modern och lät harmsen.

Under de följande dagarna gjorde Sigurd jämt sällskap med den nya
drängen, och vad han än tänkte om hans ätt, så kunde han inte neka till
att han var duktig att arbeta. Han var så flink, att han hann med mer på
en dag än den förra drängen på fyra. Han var därtill så villig, att han
företog sig mer arbete, än man väntade av honom. Det var inte nog med
att han högg sönder veden i vedskjulet, han bar också in den i stugan.
Det fanns en lucka på lagården, som i mångfaldiga år hade hängt snett på
ett gångjärn, utan att någon hade lagt märke till det, men nu blev detta
äntligen lagat. Han smorde gamla rostiga lås, satte gjordar på
bryggkaren och stoppade noga igen hålen i gärdesgårdarna. Och allt
arbete gick under skämt och glam. Det kunde inte nekas, att det hade
blivit en mycket större trevnad i hemmet, sedan han hade kommit.

Det stod en gammal kaffekittel på en hylla i storstugan på Bredane, som
inte på många år hade kunnat begagnas. En dag vände sig Sigurd till Jan
och frågade om han inte kunde sätta den i stånd. «Det kan jag nog, om
jag bara får se på den,« sa Jan. Husmodern tog då ner den från hyllan
och räckte den till Jan, men med detsamma gjorde hon ett litet tecken
till honom. Jan tog av locket och tittade ner i kitteln, men satte den
genast ifrån sig. «Den här ska vi passa på att få lagad, när det kommer
några tattare dragande förbi,« sa han. «Det är inget fel med den, bara
den blir förtennad.« Sigurd kände en stor lättnad vid dessa Jans ord.
Han visste, att alla tattare kunde förtenna, och om Jan inte förstod sig
på den konsten, så hörde han väl inte till deras stam. Det var nog så,
att gossen inte hade kunnat undgå att fästa sig vid drängen, och han var
glad, att Jan inte var någon tattare, så att han kunde få stanna kvar på
gården.

Men om ett par dagar blev Sigurd återigen orolig. Matmodern hade talat
om hur mycket präktigt fiolspel hon hade hört i sin ungdom, och då hade
Jan tagit fram en fiol och börjat spela. Först hade han spelat trögt och
osäkert, som om han inte skulle vara mycket hemma i konsten, men med ens
kastade han huvudet tillbaka, ögonen började glänsa, och stråken for med
fart och kraft över strängarna. Det visade sig, att han var en
mästerspelman. När han kom rätt i tagen, kunde inte kvinnfolken hålla
sig stilla, utan började dansa. Sigurd däremot satt orörlig och bara
lyssnade. Han hade knappt hört någon god spelman förut, och han blev så
glad åt musiken, att han bara ville hålla sig stilla och suga in tonerna
i öronen. Men medan han satt och lyddes som bäst, hände honom något
besynnerligt. Det var ett svårt minne, som dök upp i hans tankar och
störde honom i njutningen. Han såg för sig ett sådant där tattarfölje,
som brukade draga fram genom landet. Det kom inkörande på deras gård:
ett par stora vagnar, som bara tycktes vara lastade med trasbylten, och
som drogs av eländiga, utsvultna hästar. Med vagnarna följde långa,
magra karlar med ansikten fulla av skråmor och ärr, fula, gulhyade
kvinnor och en oändlighet av svartögda ungar, som sprang omkring
överallt och tiggde allt, vad de såg. Fadern hade inte varit hemma, då
de kom, och modern hade de skrämt och tvungit att ge dem allt, vad de
begärde. Hon hade måst ge dem mat, brännvin, hö, ull och kläder, så att
när de äntligen drog sin väg, hade huset varit som utplundrat. Och allt
detta kom han ihåg nu, då Jan spelade. Han sökte komma ifrån det, men
det var något i spelet, som påminde honom om de gälla, skrikiga
skojarrösterna.

Några dagar efteråt kom Sigurd hastigt in i storstugan, där modern satt
och spann. «Nu ska jag säga dig, att Jan ändå är en tattare,« sa han. –
Modern lutade sig litet framåt, men hon upphörde inte att spinna. «Nej,
vad du säger!« svarade hon. «Det var en märklig nyhet.« Det var något i
hennes ton, som om hon gjorde narr av honom. «Det kom en vagn, full av
tattare, körande förbi just nu, då Jan och jag stod på gården. De ropade
till Jan, och han svarade dem.« – «Det är då väl inte förbjudet att tala
med tattare,« sa modern och lät ganska ointresserad. – «Nej, men de
ropade till honom på tattarspråket, och han svarade. Jag kunde inte
förstå ett ord.« – «Och nu menar du väl, att eftersom Jan förstår
tattarspråket, så är han själv en tattare,« sa modern med den
sorglösaste ton i världen och utan att upphöra med arbetet. – «Tror du
inte det också?« sa gossen.

Han blev förundrad över att modern tog detta så lugnt. «Blir du inte
tvungen att skicka honom bort från gården?« frågade han, för han hade
alltid hört, att det var omöjligt att ha en tattare i sin tjänst. Han
kom ihåg faderns förtvivlan den där gången, då tattarna hade varit där
och han fann huset utplundrat vid hemkomsten. «Jag trodde, att den här
gården var nog hemsökt redan förut,« hade han sagt. «Jag trodde, att det
var nog med sanden, ska nu tattarna också komma över oss?«

Längre fram på kvällen hade fadern ropat Sigurd till sig. Han hade
ställt honom mellan sina knän och börjat tala med honom om tattarna.
«Kom ihåg vad jag säger dig,« hade han sagt, «och glöm det aldrig! Du
ska akta dig för att ha något att göra med tattare, för de är inte som
vi andra, och de blir aldrig som vi. De har något vilt i sig, så att de
inte kan förmå sig att bli boende under tak, utan jämt ska de stryka
omkring på landsvägen. De kan inte bli så pass tama, att de kan göra
ordentligt arbete, utan de vill leva av hästbyte och kortspel, när de
inte tigger eller småstjäl. Och kommer en tattare så långt, att han
arbetar, så ska du aldrig se, att han gör något nytt, utan han vill bara
flicka och lappa på det, som är gammalt.«

Sigurd såg fadern tydligt för sig, såsom han var, då han sade detta. Han
hade varit högtidlig, och orden hade fallit tunga och hotfulla. «Kom
ihåg detta, att du ska aldrig lita på en tattare, för de är inte av vår
stam, och de vill alltid svika oss. De är mer i släkt med troll och
strömkarlar än med oss. Det är därför, som de är bättre spåmän och
spelmän än vi andra, men det är också därför, som de aldrig kan bli
ärliga, kristna människor. De är lika trollena också i det, att de gärna
smyger ner till bygden och smiskar och ställer sig in, så att de får
tjänst hos oss bönder och blir gifta med våra döttrar och kommer åt våra
gårdar. Men olycklig den, som får en sådan i huset, för alltid tar
trollet hos dem ut sin rätt. De må sträva emot aldrig så mycket, så
slutar de med att förstöra och förskingra och bringa elände över alla,
som har trott på dem.«

Sigurd stod stilla bredvid modern och tänkte på detta. Hon var också
tyst och dröjde med att svara honom. «Det är väl bäst, att ni låter Jan
flytta, så snart som det går an,« påminde han en gång till. – Nu
upphörde modern med arbetet, lyfte huvudet och såg Sigurd in i ögonen.
«Det gör detsamma, vad Jan är av för ätt,« sa hon. «Jag ska gifta mig
med honom. Nästa fredag far vi till prästen och tar ut lysning.« –
Sigurd blev som is, men vad som nu närmast sårade honom, var, att han
hade blivit hållen utanför, att modern hade bestämt allt utan att fråga
honom om hans tycke. «Om ni redan har allt klart er emellan, så är det
inte värt, att jag säger något mer,« utbrast han och vände sig för att
gå ut.

Men då han slog upp dörren, stod han ansikte mot ansikte med drängen.
Jan kom in i rummet med något förfärligt mörkt och dystert över sig. Den
hopplösaste smärta låg utbredd över hans ansikte.

«Jag hör, att Sigurd vill, att jag ska bort härifrån, därför att jag är
en tattare,« sa han och gick fram till matmodern med utsträckt hand
liksom för att bjuda farväl. «Det blir väl inte annat för mig än att ta
till landsvägen igen.« – «Du behöver inte bry dig om Sigurd,« sa
matmodern. «Jag har sagt honom, att vi ämnar oss till prästen för att ta
ut lysning.«

«Det är inte att tänka på,« sa drängen. Han sjönk ner på en bänk, som om
han inte hade kraft att hålla sig uppe, fäste ögonen envist på golvet
och satt och slog luvan mot handen. «Det tjänar ingenting till att söka
komma lös ur det,« sa han. «En må göra det bästa en förmår, en må arbeta
till blods, så blir en ändå alltid stött tillbaka. Den, som är av
bondeätt kommen, han kan aldrig förstå vad det vill säga att inte ha
något annat arv än skojarvagnen. Det finns ingen räddning för mig, utan
jag får omigen börja leva av att byta hästar och förtenna.«

Nu gick matmodern fram till drängen. «Jag har sett hur du har bjudit
till,« sa hon. «Jag tror, att Sigurd också har sett det. Jag tänker, att
han är så storsinnad, att han litar på dig.« – «Nej, det är inte att
begära,« sa drängen. – «Men i alla fall är det jag, som har att befalla
här än så länge,« fortfor matmodern. – «Det kan aldrig hända, att jag
stannar här en dag mot Sigurds vilja,« svarade Jan. «Gården är ändå
hans, och det skulle bara bli söndring mellan er och honom, om jag bleve
kvar.«

Det uppstod en rätt lång tystnad, sedan Jan hade sagt detta. Sigurd
förstod, att modern nu väntade av honom, att han skulle be Jan stanna,
och han var själv så rörd över hans ord, att han var mycket benägen för
att göra detta. Men så kom han ihåg faderns tal om tattarna, och det
uppstod sådan strid och oro inom honom, att han ingenting förmådde säga.
Han skulle vilja veta om det inte kunde finnas en ärlig och duglig karl
också bland tattarna, och om inte Jan var en helt annan man än alla de
andra.

Jan höll sig alldeles stilla. Han hade upphört att slå med mössan och
satt och stirrade framför sig med dystra blickar, som om han såge ut
över ändlösa vidder av olycka.

Det blev modern, som bröt tystnaden. «Jag vet vad det skulle ha blivit
för en man av dig, om du hade fått stanna här hos oss,« sa hon. «Och jag
vill inte, att du ska ner i eländet igen. Därför vill jag följa dig, om
du går.« – «Det får ni aldrig!« ropade drängen raskt. «Skulle ni dra
omkring som skojarkäring, ni, som har varit bondhustru!« – «Det får jag
finna mig i, om du inte tycker, att du kan stanna här.« – «Nej, detta
går jag aldrig in på!« utbrast drängen. «Tack för att ni vill det! Men
inte ska jag dra er med mig i olyckan.«

Sigurd teg alltjämt. Men nu var det inte utan, att han började blygas
över sig själv. De andra två var färdiga till allt, vad som vackert och
ädelt var, medan han stod och var hård och misstrogen!

Äntligen steg tattarn upp, gick fram till Sigurd och bjöd honom handen.
«Farväl, Sigurd!« sa han. «Du ska inte tro, att jag är ond på dig. Du
har nog hört så mycke dåligt om oss tattare, att jag förstår, att du
inte kan tro gott om någon av oss.«

Sigurd räckte honom inte handen, inte heller sade han något. Han var nu
så överväldigad av de andras ädelmod och så skamsen över sin hårdhet,
att han kände, att han i nästa ögonblick skulle brista i gråt. Men det
ville han inte att någon skulle se, utan han sprang på dörren. Redan ute
i förstun kom gråten över honom, så att han stortjöt.

Nästa dag var Sigurd mycket stilla och tyst. Han satt på ekbrädan
framför förstudörren utan att ta sig något före. Jan gick och sysslade
på gården, och gossen följde honom med ögonen, men gick inte fram till
honom. Jan ropade honom till sig och talade vänligt och skämtsamt till
honom, som han brukade. Sigurd blev glad, och sedan följde han med honom
hela dagen. Modern var också god mot Sigurd, men han tycktes inte sätta
så mycket pris på det. Han var en av dem, som inte kan älska mer än en i
sänder, och all kärlek, som han förut hade hyst för modern, hade han
överflyttat på Jan.

Det var givet, att Sigurd inte mer satte sig emot giftermålet, utan
lysning blev uttagen och bröllop hållet, som bestämt var. Det blev ett
stillsamt bröllop. Endast de närboende var inbjudna och ingen enda av
Jans släkt. Jan själv var mycket allvarlig, var inte tillsammans med
ungdomen, utan satt och talade förstånd med de äldre karlarna. Folk
började tro gott om honom, och på vägen från bröllopsgården sade några,
att det kanske ändå vore möjligt, att en tattare kunde bli en ordentlig
och skötsam man.

När Jan hade varit gift ett par veckor, började han och Sigurd en dag
att gräva en ny brunn. Då de arbetade sig ner i marken, träffade de på
flera olika jordlager, överst låg en tunn skorpa av matjord, därunder
låg ett lager sjösand och under detta grovt grus och lera. Ibland stötte
de på gamla knivblad och nycklar, som hade blivit nerbäddade i jorden
för många år sedan. Alltsom arbetet fortgick, blev de allt gladare åt
det. De grävde ivrigt för att få se vad de härnäst skulle finna och
skämtade med varandra om att de nog torde kunna råka på både guld och
silver. När de hade kommit ett par alnar djupt, stötte de omigen på
sjösanden, och under denna fann de en ny sorts lera. Så fort Jan såg
den, gav han till ett utrop, böjde sig ner och tog upp litet, som han
klämde mellan fingrarna. Till sist smakade han också på den. «Var det
inte det jag sa, att vi skulle finna guld!« utbrast han. – «Vad är det
då, som du har funnit?« frågade Sigurd. – «Jag ska ingenting säga,
förrän jag har blivit säker på min sak,« svarade tattaren.

I detsamma kom hustrun och ropade på Jan. «Du får komma opp och hjälpa
mig, Jan!« sa hon. Jan och Sigurd tittade på samma gång upp över
brunnskanten och såg, att ett par skojarvagnar av det vanliga slaget
hade kört in på gården. De mörklagda karlarna med ansiktena märkta av
många ärr och skråmor, de fula kvinnorna och de skrikande, påflugna
barnen var också med. Sigurd blev ängslig vid synen, och han tyckte, att
också Jans ansikte förmörkades.

«Kan du inte köra bort dem, Jan?« frågade hustrun med bekymrad röst. –
«Det kan jag väl inte,« sa Jan och skrattade. «Det är ju far och mor och
syskona mina, som är komna för att se hur jag har det.«

Han hoppade upp ur gropen och gick fram till de nykomna. Det var ännu en
viss tveksamhet över hans hållning, men ju närmare han kom de sina,
desto fortare gick han, och när han stod mitt ibland dem, slog han ut
med armarna och ropade högt som en, som har kommit ut ur ett fängelse.
Han blev så yr av glädje, att han företog sig alla möjliga galenskaper.
Han sprang med ett hopp upp på den ena hästen, stod och balanserade på
hästryggen en sekund och for så ner igen. Han började brottas med den
äldsta av sina bröder, och ögonblicket därefter var han inne i
barnflocken, kastade sig på marken och tumlade om med alla de vilda
ungarna.

Sedan blev det kalas hela dagen. Jan gjorde nästan ingenting annat än
spelade fiol. Det var stort dryckeslag, men Jan drack inte mycket själv,
utan han spelade. På kvällen blev det dans, och Jan dansade med, men
spelade likafullt.

Sigurd satt med i stugan. Han tyckte lika illa om de andra tattarna som
förr, men han kunde inte stå emot lusten att se på Jan och höra honom
spela. Och ju längre han lyssnade, desto lättare och bekymmerslösare
kände han sig. För allra första gången i sitt liv började han förstå,
att det kunde vara roligt att leva. Alltid hade det legat och tyngt ner
honom, det där, att han skulle kämpa med flygsanden, han liksom
förfäderna, att han skulle hålla gården vid makt, han som de. Men det
var ju inte att glömma gården, att man någon gång kände sig glad.

Det föll sig sedan så besynnerligt, att TattarJan aldrig kom att
fortsätta med grävningen av brunnen. Nästa dag, sedan släktingarna var
resta, lade han sig att sova, och då han vaknade fram på eftermiddagen,
stod ett bud där från den rikaste bonden i socknen med en bön till Jan,
att han skulle komma och hjälpa honom. Han höll på att fira bröllop åt
sin dotter, men den spelmannen, som han hade bådat, hade blivit sjuk,
och nu hade han huset fullt med folk, som bara längtade att få dansa,
men ingen spelman. Jan följde med och Sigurd också. De var borta i tre
dagar. Då de kom hem igen, var de trötta och håglösa och hade inte lust
att börja något arbete. Sigurd hade dansat och druckit, lekt och
skämtat. Han gick omkring alldeles yrvaken och kunde inte komma ifrån
sin förvåning över att livet hade sådana härligheter att bjuda på.

Det såg ut att vara förutbestämt, att var gång, som de talade om att
börja gräva brunnen, skulle det komma främmande. Som oftast var det
någon av Jans anhöriga. Han tycktes vara släkt med alla tattare, som
fanns i Halland, och alla gav han ett så gott mottagande, som det var
honom möjligt. Det tog hårt på förråden i visthus och kornbod, och då
Jan var ensam med Sigurd och hustrun, klagade han över att hans eget
folk bragte honom till tiggarstaven. Men då de kom, tvekade han aldrig
att på bästa sätt undfägna dem. Ibland lockade de honom att spela kort,
och en gång lyckades det en tattare att spela av honom en ko. Till
hustrun och Sigurd sade han, att han hade sålt kon, men de fick veta av
andra hur saken förhöll sig.

Kon var ju Sigurds, liksom hela egendomen, och när han fick veta, att
Jan hade spelat bort den, blev han mycket uppretad. Denna händelse
tycktes med ens ha öppnat hans ögon, så att han såg hur det stod till på
gården.

Bredane var ju redan förut så fattigt, att det fordrades den största
sparsamhet för att kunna leva där. Men än fattigare hade det blivit
under Tattar-Jans regemente. Sigurd tyckte, att han hela sista året hade
gått i en dröm. Nu såg han hur nersandade fälten hade blivit. Det fanns
knappt en åker kvar, som dugde att odlas. På våren hade Jan sått i nakna
sanden, och bara några enstaka strån var uppkomna. Hela Sigurds
fädernearv höll på att gå till spillo.

Sigurd gick in i storstugan för att tala med Jan, men Jan stod och
spelade, och Sigurd kom sig inte för att avbryta honom, utan satt med
tungt hjärta och lyssnade. Som alltid blev han så småningom lugnare till
sinnet, då han hörde Jan spela. Han tänkte på det stränga, tunga liv,
som de hade fört, innan tattarn kom i huset, och han undrade om han nu
själv ville börja om det på nytt.

Helt hastigt avbröt sig Jan mitt i spelet «Säg mig nu en sak, Sigurd!«
sa han med ovanligt mild röst. «Vill du, att jag ska gå min väg och
lämna dig och det, som ditt är, i fred?« Sigurd blev alldeles häpen, för
han hade just nyss tänkt på hur han skulle bära sig åt för att få bort
honom. Han kunde ingenting svara. «Säg bara ett ord, om du vill bli av
med mig!« sa Jan. – Då kände Sigurd, att hjärtat drog sig samman vid
tanken på att Jan och han skulle skiljas. «Nej, jag vill nog, att du ska
bli kvar,« sa han. – «Ställ då inte mig till svars för hur det kommer
att gå med din arvedel«, sa Jan, «för detta, som jag nu erbjöd mig att
göra, var ärligt menat.«

Det dröjde inte heller så länge, innan den dagen kom, då Sigurd måste
draga ut med tattarvagnen. Det fanns inte en matbit kvar i visthuset,
intet tjänstefolk i stugan, ingen ko i lagården. Det fanns ingenting mer
än en arbetsvagn och en häst, för dem hade Jan inte velat göra sig av
med. Den dagen, då de inte hade något mer att leva av, spände Jan hästen
för vagnen och lastade den med grytor och pannor, gamla täcken och
kuddar och med sina förtennarverktyg. Till sist ropade han på hustrun.
Hon kom ut med ett litet barn på armen och satte sig på lasset.

Sigurd hade inte tagit någon del i alla förberedelserna. Han satt och
såg på, hur de andra gjorde sig i ordning att fara, utan att röra sig ur
stället. «Hur det blir, ska jag inte vika från gården,« tänkte han. «Om
jag än ska svälta ihjäl här, så nog ska jag bli kvar till det sista.«

Jan och modern tycktes också taga för avgjort, att han skulle stanna.
Ingen av dem sade ett ord om att han skulle följa med. Men alltsom
stunden för deras avresa nalkades, blev hjärtat sjukare på Sigurd. Han
lät dem ändå säga farväl och fara från gården, utan att han rörde sig.
När vagnen körde ut genom gårdsledet, kom ensamhetens fasa med all
styrka över Sigurd, och han grep med händerna om bänken för att hålla
sig kvar och inte skynda efter. I detsamma vände sig Jan om än en gång
och såg på Sigurd. Sigurd reste sig upp, och då Jan märkte detta,
började han vinka åt honom. Och med ett par långa språng var Sigurd
framme vid vagnen och uppe i den.

Efter detta följde Sigurd Jan under ett par år på hans resor genom
landet. De färdades vanligen så, att Jan och Sigurd vandrade bredvid
lasset, men hustrun och barnet åkte. Då de kom i närheten av en gård,
höll de stilla vid vägkanten. Sigurds mor gick då fram till gården för
att tigga mat och säd och för att fråga om det fanns några
kopparkittlar, som behövde förtennas, men karlarna stannade kvar vid
lasset. Svårast var det för dem att få tak över huvudet till natten.
Ofta blev de tvungna att sova under bar himmel, men snart nog vande de
sig också vid detta. Varhelst det hölls en marknad, om det så var djupt
inne i Småland eller längst nere i Skåne, passade de på att vara med om
den. Där träffade de samman med hela skaror av det övriga
vandringsfolket, och i deras sällskap levde de om i sus och dus flera
dagar. Jan drack mycket under sådana marknadsdagar, och Sigurd kom också
i vana att dricka. Vid jultiden, då det blev kallt på allvar, brukade de
upphöra med kringströvandet och vände om till Bredane. Där stannade de,
så länge som det fanns något kvar av de matvaror, som de hade tiggt
samman under resorna. Sedan drog de ut igen.

Detta levnadssätt hade tattarfolket fört, alltsedan det hade kommit in i
Sverige, och Jan begärde inte bättre än att få fortsätta därmed. Han
sade nu gång på gång, att det hade varit en dårskap av honom att försöka
bli bofast. Han måste vara fri, han måste när som helst kunna draga vart
han behagade.

Det kunde se ut, som om också Sigurd skulle ha varit nöjd, och som om
vänskapen mellan honom och Jan alltjämt vore lika stor. Det fanns dock
tecken, som tydde på att Sigurd tärdes av en inre oro. Han drack mycket,
men inte som den, som är glad åt att dricka, utan likt en, som bara
dricker för att döva en sorg. Han hade också blivit retlig, och den
minsta anledning kunde försätta honom i häftig vrede.

Medan de drog fram och tillbaka genom Halland, träffade de ofta på stora
flygsandsfält, och då kom Sigurd alltid i tungt lynne. En dag, då de
färdades över ett sådant där ofantligt sandfält, sade Jan: «Här fanns
det skog förr i världen. Det har jag hört min far berätta. Det är
märkvärdigt, att allt har kunnat bli så ödelagt.« – «De har väl gått sin
väg och lämnat allt vind för våg, de, som borde ha kämpat mot sanden,«
svarade Sigurd bittert. – «Menar du det?« sa Jan raskt. «Då vill jag
säga dig, att du kan gå hem och ösa bort sanden från dina åkrar, när du
vill. Det är ingen, som håller dig kvar här.« – «Du vet nog, att jag
inte kan gå hem och arbeta,« genmälde då Sigurd. «Jag är snart lika god
tattare, jag, som du. Jag tycker om brännvin och kortspel, och jag vill
ingenting göra. Jag är alldeles sådan, som du har velat ha mig.«

En annan dag hade de kommit att följa en väg, som löpte fram i randen av
ett stort sandfält. Här hade man gjort försök att binda sanden, och en
mängd tallplantor hade blivit utsatta. En av dessa växte tätt vid
vägkanten, och då Jan gick förbi den, sparkade han upp den med foten.
«Vad är det du gör?« sa Sigurd med skarp röst. Han rynkade pannan och
såg ut, som om han hade lust att kasta sig över tattarn. – «Jag sparkar
omkull den här plantan, och jag skulle ha lust att sparka omkull alla de
andra också,« svarade Jan. – «Vad kan det göra dig för en glädje?«
frågade Sigurd. – «Jag kan inte säga dig vad det beror på,« sa Jan, «men
i de länder, där det finns stora, nakna fält och stora, öppna hedar, där
trivs tattarna. Men där bonden går fram och sår och sätter, där kan vi
inte härda ut i längden.« – «Det kan så vara,« sa Sigurd, «men nu ska du
ändå sätta ner den där tallplantan i jorden igen.« Jan tycktes knappt
förstå hans mening. Han stod bara och stirrade. «Sätt ner den! Eljest
ska det bli en annan dans för dig den dag, då jag blir myndig,« skrek
Sigurd. Jan böjde sig och satte ner plantan. Då han reste sig, såg han
på Sigurd med en lömsk blick, men han sade ingenting.

Det var mycken undran bland Sigurds grannar över att han, som var av så
god ätt, kunde hålla ut bland tattarna, och många väntade, att han
skulle skilja sig från dem, då han äntligen bleve myndig. Men om detta
hade varit meningen, kom det aldrig till utförande, för på själva
myndighetsdagen blev han häktad för stöld. Han och Jan och modern var
ute på de vanliga strövtågen, och på morgonen hade Jan väckt Sigurd och
bett honom, att han skulle köra vagnen den dagen, därför att Jan skulle
spela till dans på ett gille. «Om du inte kör alltför fort, ska jag nog
hinna opp er i morgon bittida,« hade han sagt.

Sigurd gick och tänkte på mångahanda den dagen, medan han drog framåt
vägen. Förut hade han sökt inbilla sig, att han skulle vända om hem och
ta upp sin fars gärning, bara han bleve myndig, men nu kände han, att
han inte hade kraft till det. Hela egendomen var nu nersandad, inte en
fotsbredd jord var bar, och omkring boningshuset låg sanddrivorna långt
uppåt väggarna. Han förstod knappt vad han skulle uträtta därhemma. Vad
tjänade det till att kasta bort arbete på det, som var lönlöst?

Knappt hade Sigurd beslutat att lämna gården åt sitt öde, förrän han
blev anropad av ett par främmande karlar. Han höll stilla, och de gick
fram och betraktade hans häst. Det var en ny häst. Jan hade kommit med
den förra kvällen och sagt till Sigurd, att han hade köpt den av en
bonde i Frillesås. Nu visade det sig, att hästen var stulen, och Sigurd,
som gick och körde den, blev häktad som hästtjuv.

Sigurd blev inte synnerligen orolig för anklagelsen. Han kunde kalla
fram en hel mängd folk till vittne på att han inte hade varit i
Frillesås dagen förut. Han följde med i häktet utan motstånd och var
viss om att han skulle bli frikänd, så snart målet kom före på tinget.

Den förste Sigurd såg, då han trädde in i tingssalen, var Jan, som satt
där mitt ibland en hel skara tattare. «Jan har kommit hit med dem för
att hjälpa mig,« tänkte han, för han visste, att alla dessa karlar hade
reda på var han hade varit hela den dagen, då stölden hade skett. Men då
sedermera vittnena ropades upp och började avlägga vittnesmål, visade
det sig, att den ene efter den andre hade sett honom på vägen till
Frillesås, ja, till och med framme vid byn. En del hade mött honom mitt
i natten, då han hade kommit farande med den stulna hästen.

Jan själv fick inte vittna, men Sigurd väntade hela tiden, att han på
ett eller annat sätt skulle gripa in och göra slut på osanningarna. Men
Jan gjorde ingenting för att bistå honom, och alltsom saken ställde sig
sämre för Sigurd, fick Jans ansikte ett uttryck av den djupaste
grämelse. En gång möttes deras ögon, och då såg Jan på Sigurd så, som en
god far ser på en vanartig son, som har kommit på villovägar.

Då Sigurd mötte den blicken, blev han först som förstenad, men snart
började ett småleende leka på hans läppar. Han hade sett, att allt, som
stod att läsa i Jans ansikte, var lögn. Han hade sett, att Jan var glad,
att det var Jan, som hade satt in honom, och att det var Jan, som styrde
om, att han blev dömd.

Men det märkvärdiga var, att när Sigurd fick allt detta klart för sig,
spred sig en glädjekänsla genom hela hans varelse. Han förvånade sig
över sig själv, som kunde känna det så. Han förstod, att han skulle bli
dömd till flera års straffarbete, men han kände sig som en, som återfår
friheten.

Då Sigurd fördes tillbaka till häktet och blev ensam där, visste han,
att han helt plötsligt hade blivit en annan människa. I det ögonblicket,
då han hade sett Tattar-Jan in i själen och uppdagat, att han innerst
inne var falsk och hård, blev han löst från många års förtrollning. Han
hade varit under en annans välde, och det var glädje i hans själ över
att den nu fick bli fri igen. Men på samma gång, som han på detta sätt
vaknade upp, såg han också sig själv sådan, som han hade blivit, och en
stor förfäran grep honom därvid.

Då Sigurd nästa gång fördes inför rätta, sökte han knappast att försvara
sig. Sak samma, om han var oskyldig till häststölden! Han kände sig ändå
som en stor brottsling. Han var i den sinnesstämningen, att han tyckte
om att lida. Och han var också nöjd med att han på detta sätt blev skild
från allt det gamla, från allt, som hade lockat och frestat.

När domen föll, tänkte han knappt på vad den innebar. Han stod i samma
ögonblick och dömde sig själv till livstids straffarbete. Det var
förfädernas kamp, som han ville ta upp, så hopplöst det än kunde synas.

Det kom också verkligen en dag, då Sigurd vände om till hemmet och
började arbetet. Han inrättade sig så, att han på vintrarna drog ner
till Skåne som tröskare, och på våren vände han om hem med så mycket
livsmedel, att han kunde stanna på Bredane till nästa höst.

Han sökte att plantera strandråg och tall för att binda sanden, hade
ingen stor framgång, men arbetade oförtrutet, såsom han hade ådömt sig
att göra.

En dag kom han att tänka på att det skulle vara gott att ha en brunn i
närheten, och han började gräva en sådan ungefär på samma ställe, där
han och Jan en gång hade arbetat. Då han hade kommit ett par alnar
djupt, träffade han på ett märgellager. Han hade lärt sig nere i Skåne
vad märgel duger till, och fastän han numera var en mycket stillsam man,
blev han yr av glädje.

Nu visste han inte bara hur han skulle få makt med sanden, utan också
hur han skulle göra den fruktbärande. Nu var det slut med straffarbetet,
nu vidtog ett arbete i hopp och glädje. Han såg sig redan i tankarna som
ägare till en stor, rik gård.

Med ens mindes han nu hur han och Jan hade arbetat för att gräva en
brunn, och att Jan då hade tagit upp en klimp lera och sagt, att han
hade funnit guld.

«Han visste detta med märgeln, han visste det hela tiden!« tänkte
Sigurd. «Och han valde att dra omkring som en tiggare framför att stanna
hemma och arbeta och göra oss alla rika!«

Men denna tanke väckte inte hat eller bitterhet hos honom, utan bara ett
stort medlidande. Han förstod, att tattarn inte hade kunnat tänka eller
handla, som han borde ha handlat. Han var av en annan art, och han måste
leva så, som hans art bjöd honom. Om det lände till lycka eller olycka
för honom själv och för andra, så måste han dock vara sådan, som naturen
hade danat honom.

________

GAMMAL FÄBODSÄGEN

Det var en valljänta, som stod i en fäbod och höll på att göra ost. Hon
hade båda händerna nere i ostkaret och klämde till, allt vad hon
förmådde, för att få vasslan ur osten.

Bredvid henne på spisen stod en stor gryta, som var full av vassla. Den
puttrade och porlade, och flickan tyckte, att den var som ett sällskap i
den djupa ensamheten. Vallpojken var borta i skogen med korna, och
jäntan, som hon hade haft till hjälp i fäboden under sommarn, hade för
ett par dar sen dragit hem med en del av boskapen. Med rätta skulle hon
ha varit nerflyttad till bygden, hon också. Hösten var redan kommen, och
alla andra fäbodar var utrymda, men så hade hon blivit tvungen att
stanna kvar i skogen, därför att den bästa kon hade fördröjt sig med
kalvningen.

Medan hon stod och lyssnade på grytan, tyckte hon, att den helt
plötsligt bytte om ton. Från att ha porlat vänligt och lugnt lät den
orolig och klagande. Det var alldeles, som om den skulle vara missnöjd
med något.

«Vad är det åt dig?« sa hon, som stod och klämde på osten. «Står du inte
stadigt på dina ben, eller har du inte nog bränsle under dig?«

Hon böjde sig ner och såg efter, men grytan tycktes ha det riktigt bra
på spisen. Ja, någon spis var det nu inte, utan bara en stor häll, som
vilade på några mindre stenar, men hon brukade i alla fall kalla den så.

Det är ett långsamt arbete att klämma ihop en ost. Och som flickan just
inte hade något annat att tänka på, kom hon återigen att stå och lyssna
på grytan. Alltjämt lät det, som om den hade det svårt. Den stod riktigt
och jämrade sig.

«Kära då, en så’n låt har det inte varit i dig på hela sommarn,« sa
flickan och skrattade. «Det är visst inte till lags åt dig att vara
lämnad kvar i skogen, sen det mesta av det andra fäbodstället, både folk
och redskap, har flyttat ner till bygden.«

Grytan lät inte alls tala med sig. Den gick på och sorlade ettrigt och
argt, och med ens kom fäbodjäntan på den tanken, att den var lik
gammalmora hemma vid gården, som jämt gick och varnade och rättade och
förargade sig över att ingen frågade efter vad hon sade.

Hon brast i skratt på nytt.

«Du får väl ändå ge mig rätt i att det inte var annat att göra, när
bjällerkoa inte hade burit och en kunde vänta’na i var stund,« sa hon.
«Men nu är det ju överståndet, och bara kalven blir så pass, att den kan
stå på sina ben, så ska vi ge oss av.«

Men grytan kom inte i bättre humör fördenskull. Den höll på och gnällde
om de långa, mörka kvällarna, om det evinnerliga regnandet, om höstblöta
stigar och om kor, som villade bort sig i dimman eller sjönk i kärren.

«Jag tycker inte, att ni borde vara så missbelåten,« sa jäntan till sist
och var nu så inne i detta, att det var den gamla matmodern, som hon
talade till, att hon inte längre duade grytan. «Ni vet nog, att jag inte
var så värst glad åt att stanna ensam i skogen, och ni vet också för
vems skull det är, som jag försöker visa er, att ni kan lita mer på mig
än på det andra tjänstefolket.«

Men från grytan kom bara dån och oväsen.

«Nu har hon gått igenom allt det andra,« sa fäbodjäntan, «nu talar hon
om trollena. Det kan jag höra på låten.«

Jäntan hade ju hört, hon som andra, att trollen brukade passa på att
flytta in i fäbodstugorna, så snart som folket hade rymt ut dem om
hösten. Det var ju inte att undra på. Där hade de det bättre på alla
sätt än i stenrös och rishögar, där de annars brukade hålla till. Men
hon hade ingen rätt ängslan för trollen. De fick väl ha så mycket vett,
att de höll sig borta, så länge som människor och boskap ännu fanns kvar
på fäbodvallen.

Men grytan gav sig inte. Det var sannerligen gammalmoras egen röst, som
ville pränta in hos henne hur farliga troll det fanns i den här skogen.
För hon, gammalmora, hade en gång i ungdomen stannat kvar efter de andra
på fäbodvallen för att vänta på en ko, alldeles som hon själv nu. Men en
aftonstund, då hon var ute i inhägnaden för att mjölka, hade hon hört
ett högt rytande från ett berg, som låg ett stycke i norr om
betesmarken. Det kom tillbaka gång på gång, och till sist hade hon
uppfattat följande fråga:

«Du, Trillibacken, när får du flytte ’tur stacken?«

Gammalmora förstod strax, att det var trollet i Norrfjället, som frågade
ett annat troll, som bodde i en myrstack, när det skulle flytta in i
någon av stugorna. Och hon lyddes noga efter svaret för att få veta
vilken av fäbodarna det gällde. Och ganska rätt! Hon hörde hur
Trillibacken svarade liksom ur en djup grop. Det var inte lätt att
förstå honom heller, för trollen ha sådana rytande och skrovliga röster,
så en har svårt att få tag i orden mellan alla de andra ljuden. Men hon
kom underfund med att han sade så mycket som så:

«Koa ha int’ bure, Sigrid ha int’ fure.«

Sigrid, det var just hon själv, det, gammalmora. Nu lyddes hon ännu
ivrigare efter nästa rop. Då fick hon höra hur det första trollet
undervisade det andra:

«Riv’a med klör’a, stek’a på glör’a! Sjutton års jänte, frisk å fet,
smaker bättre än fjolårs get.«

Härav förstod gammalmora, att det var trollens mening att steka och äta
henne, och den, som inte stannade längre ensam i fäboden, det var hon,
det. Hon hade gett sig av hemåt med boskapen redan samma natt.

Därhemma på gården hade alltid tjänstefolket svårt att hålla sig
allvarsamma, när gammalmora talade om trollen, som ville steka henne.
Men nu, då fäbodjäntan stod i ensamheten och tänkte på äventyret, gick
det en rysning genom henne.

«Gud tröste oss!« sa hon till grytan. «Jag tror, att ni står och
skrämmer opp mig.«

Hon spratt till i detsamma som fisk i sjö, för hon hörde steg utanför på
fäbodtunet.

Det fanns inte en människa i skogen mer än hon och vallpojken, och han
var långt borta. Nu var det väl ändå ett troll, som kom.

Men ett troll var det inte, som ryckte upp dörren och klev över
tröskeln, utan nog var det en människa, om nu detta skulle vara bättre.
Det var en stor, lång karl med orett hår och vilt skägg. Inte ett vävt
stycke tyg hade han på sig, utan skogen hade släppt till hela
utstyrseln. Björnen hade gett honom jackan, älgen hosorna, ekorren luvan
och björken näversockorna.

Han hade ett långt spjut i handen, och det släpade han med sig in i
stugan. Inte färre än tre knivar satt instuckna i björnpälsen.

Flickan såg strax, att detta var en av de illgärningsmän, som levde
fridlösa i skogen. Någon farligare kunde hon inte ha råkat ut för. Detta
var annat slag än den där Trillibacken, som hade velat äta upp
gammalmora.

Där stod hon i den trånga boden, som bara hade en enda liten glugg och
inte mer än en enda dörr, och kunde inte komma undan. Tankarna flög hit
och dit, och det föll henne in, att rövarn kanske hade lust, han som
trollen, att bo under tak om vintern, och att han hade kommit dit för
att se efter om fäboden var utrymd. Men han kunde nog också ha ett
farligare ärende. Det enda, som jäntan hade klart för sig, var, att hon
inte fick ropa eller be om förbarmande eller visa sig rädd, för då blev
sådant där folk rent oregerliga.

Hon böjde sig därför över osten och arbetade av alla krafter som förut
utan att se upp. Men hon hörde hur karlen kom tassande fram till henne,
och rätt som det var, stack han fram en stor, ful, hårig hand, som höll
hårt om skaftet på en lång kniv.

«Har du sett vassare kniv?« frågade han i detsamma med en sådan där
skämtsamhet, som en katt brukar visa mot en råtta, som han vet att han
har helt och hållet i sitt våld.

Hittills hade fäbodjäntan bara varit rädd, men nu blev hon ond också,
och det var visst detta, som gjorde, att hon med ens fann på ett sätt
att försvara sig. Hon grep efter öskaret, som hon hade använt för att
hämta upp osten ur grytan.

«Har du känt hetare vassla?« ropade hon tillbaka och slängde en hel
skopa kokande vätska rätt i ansiktet på skogsströvarn.

Kniv och spjut föll ur händerna på honom, och han raglade baklänges,
tills han fick stöd mot väggen. Där blev han stående med båda
handbakarna tryckta mot ögonen och uppgav vilda tjut.

Jäntan tog hastigt upp kniven och stack den innanför kjortellinningen.
Hon stannade kvar bredvid grytan, eftersom hon insåg, att den var hennes
bästa värn och försvar.

Hon hörde tyst på hans tjutande en stund, men då det inte tycktes ta
någon ända, sade hon helt lågt:

«Om du inte tiger och går din väg, så ger jag dig en skopa till.«

«Hjälp, hjälp, hjälp!« skrek då karlen i högsta förfäran. «Hjälp, Toste!
Hjälp, Björn-Henrik, hjälp mig, Luder och Broms! Hjälp! Hjälp!«

Med detsamma tyckte jäntan, att tramp av tunga fötter skakade marken,
och nu var hon inte i stånd att stå stilla vid grytan längre, utan hon
skyndade fram till gluggen.

Där såg hon, att en fem, sex karlar av samma slag som den hon hade inne
i stugan lade i väg i fullt språng utför gräsbacken ner mot skogen. Hon
kunde förstå, att det var ett helt rövarband, och att en av dem hade
gått före de andra in i stugan för att se efter om den var tom. Nu, när
denne skrek och ropade på hjälp, trodde de andra, att han hade råkat en
farlig fiende, och i stället för att komma honom till hjälp sprang de
till skogs.

«De, som du kallar på, springer bara fortare, ju mer du ropar,« sa
flickan till rövarn.

Han tvärtystnade och störtade mot henne med armarna utsträckta för att
fånga in henne och krama henne sönder och samman.

Anfallet kom så hastigt, att hon inte hann att ta emot honom med en ny
skopa vassla. Det enda hon kunde göra var att böja sig ner och försöka
att smyga under hans arm ungefär så, som man smiter undan en blindbock i
leken.

Han rusade ända fram till väggen och stod där och famlade i stället för
att följa efter henne. Men hon var inte den, som blev stående stilla för
att fundera över att han bar sig besynnerligt åt. Hon bara tänkte på
detta enda, att vägen till dörren var fri, och sprang genast ut. Väl
utkommen, sköt hon hastigt till dörren, stängde den med hasp och slå, så
gott hon kunde, och flydde sedan i flygande fläng neråt bygden.

Hon kunde inte tro annat, än att hon hade rövarn efter sig i hack och
häl, för den där haspen, som hon hade lagt på dörren, den kunde nog inte
hålla en stor, stark karl instängd längre, än han själv ville. Det var
ju självklart, att han skulle försöka att hinna upp henne och inte låta
henne komma ner till bygden och tala om, att det fanns ett rövarband i
skogen.

Hon tordes inte ge sig tid att stanna och se sig tillbaka, utan hon bara
löpte åstad. Och hela tiden tyckte hon, att hon hörde hur han kom
tassande på de mjuka näverskorna. Hon väntade, att han skulle gripa tag
i håret, som fladdrade bakom henne, rycka henne bakåt och sätta kniven
på strupen på henne. När hon hade boskap till att driva, tog det mer än
en halv dag att komma ner till bygden, men nu, när hon var ensam, gick
det förstås mycket fortare. Nu snodde hon fram genom snåren som en orm
och tog skutt över myren som en groda och flängde framåt vägen som en
hare. Nu trodde hon, att hon skulle hinna dit ner före middagstiden.

Men med detsamma hon tänkte på detta, att hon skulle komma dit ner, så
tvärstannade hon. För hon visste, att så snart som de därhemma fick se
henne, skulle de fråga henne var hon hade gjort av vallpojken och korna.

Hon bet ihop tänderna och drog samman ögonbrynen. Hon stod en stund och
funderade, men så vände hon om. Gammalmora hade inte kommit ner utan
boskapen, hon, när hon hade flytt för trollen.

Aldrig mer skulle hon bli betrodd med viktigare sysslor än det andra
tjänstefolket, om hon inte tänkte på korna framför allt annat.

Hon gick omigen uppåt backarna, som hon nyss hade störtat utför med
sådan fart. Hon tordes inte gå på stigen, utan hon smög fram i vilda
skogsmarken, och detta gjorde inte färden lättare. Det var inte gott att
veta var i skogen heller, som vallgossen höll till med boskapen.

Hon fann honom emellertid. Korna gick lugnt betande, och ingen rövare
hade visat sig i närheten. Så var det att börja färden neråt bygden en
gång till. Det var förfärligt att driva boskap genom tät skog, när man
ville komma fort framåt. Den ena kon efter den andra villade bort sig,
så att hon måste springa efter dem och ropa och locka. Den lilla kalven
orkade inte gå den långa vägen, utan den måste hon och vallpojken tura
om att bära.

Hon var blek och uppgiven av trötthet, när hon till sist kom in i stugan
därhemma. Det hade redan blivit mörkt, och folket satt vid kvällsbordet
i god ro. Hon hade helst velat kasta sig om halsen på någon och gråta,
när hon nu stod bland dessa, som kunde ta henne i försvar. Men det var
inte tid att tänka på sådant, nu måste hon skynda sig att tala om hur
allt stod till, för att de skulle hjälpa henne att binda upp korna i
lagården.

Allt stugfolket sprang upp från bänken, när hon kom instörtande. De
behövde ju bara kasta en blick på henne, som kom farande med håret
upplöst och en lyftad kniv i handen, för att förstå, att det stod illa
till i skogen. Till en början var det ingen, som tordes fråga henne vad
hon hade råkat ut för, utan de väntade på att hon skulle tala först, men
hon var så andfådd, att hon bara stod och flämtade utan att kunna få ord
för sig.

«Är det en ko, som har gått ner sig i Svartkärret?« sa då gammalmora.
Hon var den enda, som kom sig för med att göra frågor.

Jäntan kunde alltjämt inte svara. Hon bara skakade på huvudet och slog
ifrån sig med handen.

«Du ser så ut som dotter min, när hon hade sett vår bästa häst komma
farande över fäbodvallen med en björn på ryggen,« sa gammalmora.

Nej, jäntan visade med tydliga tecken, att det inte heller var något i
den vägen.

Då tog gammalmora till med det värsta hon visste.

«Är det trollena, som har varit åt dig?«

Men detta sade hon med en sådan uppsyn, att jäntan höll på att råka i
skratt, och därmed kom hon tillbaka till sig själv, så att hon kunde
tala om vad det var, som hade skrämt henne.

«Det är allt det, som är värre än troll,« sa hon. «Det finns ett helt
rövarfölje oppe vid fäboden.«

Sen berättade hon hur rövarn hade kommit in till henne och hur underbart
hon hade sluppit undan.

De blev så häpna allihop och så ängsliga för hennes del. De glömde
alldeles att fråga efter boskapen. De var bara glada, att hon inte hade
kommit till skada i en sådan allvarsstund, som hon hade upplevat.

Men plötsligen såg hon, att gammalmoras son, som var husbonde på gården,
tog ner sin yxa från väggen. «Vi får väl allt ge oss opp i skogen nu, vi
andra, och hämta hem boskapen och vallpojken,« sa han.

«Boskapen!« sa valljäntan, och nu var hon så glad, att hon kunde ha
skrattat. «Den står härute vid grinden. Jag skulle bara be, att ni
ställer om, att den kommer in i lagårn. För jag tror jag orkar inte någe
mer i dag.«

Nu såg de på henne med stora ögon allihop. De kom fram till henne och
tog henne i hand och tackade henne, både gammalmora och hennes son, som
var husbonde, och hennes sonson, som skulle bli det en dag. De
behandlade henne med en aktning, som om hon med ens hade yppat för dem,
att hon var dotter till den högste mannen i landet.

*

Det var vår, och Ragnhild drog uppåt backarna på väg till fäboden. Hon
var nu ingen valljänta längre, utan välbeställd bondhustru. Annandag jul
hade hon blivit gift med Egil, gammalmoras sonson, och nu red hon i
spetsen för tåget. Hon satt baklänges på hästen i klövjesadel mitt bland
kokkärl och mjölkbyttor och lockade kohopen med höga vallrop. Egil gick
och ledde hästen åt henne. Vallpojken, hjälppigan och ett par drängar
följde efter med stora bördor på ryggen.

Då de hade kommit igenom alla hagmarker och var inne i furuskogen, gick
korna villigare framåt utan att behöva lockas. Egil började då genast
tala med Ragnhild.

«Jag kan knappast förstå, Ragnhild, att du vill vara i fäboden i år
också,« sa han. «Ibland tror jag, att du rent glömmer bort, att du är
min hustru och inte mer behöver släpa som en av tjänstefolket.«

Men Ragnhild sträckte de starka armarna i vädret och skrattade. «Vad ska
jag med dessa till, om jag inte skulle arbeta?« frågade hon. «Var du
viss, att det är rätt nödigt, att jag sköter fäboden just i år!
Vallhjonena skulle bara gå och tänka på rövarna, och jag tror knappast,
att vi skulle ha fått dem att följa med till skogen, om jag inte hade
åtagit mig att själv stanna där oppe.«

«Det kan visst vara sant«, medgav han, «men när jag rätt tänker på hur
farligt detta kan bli för dig, tycker jag knappt, att jag gör rätt, som
låter dig råda härvidlag. Du förstår nog, att rövarn finns kvar i
skogen, och han kommer kanske att försöka hämnas på dig.«

Hustrun bara skrattade. «Det lär finnas folk, som blir modstulna, bara
de kommer in i en skog,« skämtade hon, «och till dem tror jag att du
hör. Men annars ska jag säga dig, att jag skulle bli riktigt glad, om
jag mötte den där rövarn. Jag ville tacka honom, därför att det är han,
som har gjort hela min lycka. Inte hade du nånsin tänkt på att gifta dig
med mig, om han inte hade kommit till min hjälp.«

«Om vi bara hade gått hit opp då genast,« fortsatte mannen utan att
kunna komma ifrån sina farhågor, «och försökt att få tag i honom! Men
både far och farmor var emot det och sa, att det var bäst för oss bönder
att inte komma i strid med skogsströvarna. Nu kommer jag att gå och
tänka på den där karln hela sommarn.«

«Det ska du inte bry dig om,« sa hustrun. «Du vet väl, att jag har
lyckan med mig.«

«Ja, se lyckan,« sa den unge mannen, allt mer och mer förstämd, «den är
då ofta bara som ett så’nt där köttstycke, som jag lägger ut åt
vargarna, för att de ska lockas så långt fram, att jag kan komma åt att
skjuta ner dem. Det är, just när det har gått en som mest väl i händer,
som en ska se opp, att inte olyckan ligger i bakhåll och fäller en.«

«Jag tror, att du gör dig lika så många farhågor som gammalmora,« sa
hustrun. «Detta är första gången jag märker, att jag har fått en riktig
jämmerlapp till man.«

De kom nu till en hög backe. Ragnhild hoppade av hästen, och de gick
tysta, tills stigningen gav med sig. Hustrun började förstå, att mannen
var bekymrad på allvar, och hon sökte efter något sätt att lugna honom.

«Du ska säga mig, om du tycker, att jag har missbrukat min lycka,« sa
hon.

«Ånej då, det är inte så jag menar,« sa han. «Men jag har så ofta tänkt
på detta med vargarna. Det är, som de skulle bli blinda, när de ser det
stora köttstycket. De borde ju misstänka, att det där, som ligger så
öppet i deras väg, skulle vara farligt att närma sig, men de säger visst
till varandra: ’I dag har vi lyckan med oss,’ och så rusar de åstad.«

«Men du menar då väl inte, att det är på samma sätt för oss människor?«
sa hustrun och såg nästan förskräckt på honom. «Skulle det finnas någon,
som vill ge oss lycka, bara för att vi skulle glömma försiktigheten och
falla i ett bakhåll?«

«Åja, jag tycker, att det ser så ut mången gång,« sa mannen.

Det blev på nytt backigt och svårt att gå. Ragnhild blev tung till
sinnes, också hon. Hon gick långsamt och lät en dräng ta vård om
klövjehästen. Korna fick gå om henne, hon ville ha tid på sig att tänka
igenom saken. Hon började förstå, att hon måste avstå från
fäbodvistelsen för mannens skull. Han skulle annars gå och göra sig så
stora farhågor, att han kände sig olycklig varje dagens stund.

«Om du alls inte vill låta mig arbeta i fäboden, så ska jag väl vända
tillbaka hem,« sa hon till sist.

Mannen blev genast glad, då hon hade gett honom detta löfte. Han
önskade, att han hade kunnat ta henne med sig hem genast utan att gå
fram till fäboden en gång, men det lät sig inte göra. Han fick vara nöjd
med detta, att hon följde med ner till gården nästa dag.

Ragnhild var litet harmsen över att hon hade nödgats ge vika, och för
att visa mannen hur litet rädd hon var för rövarn, började hon tala om
att hon denna vinter flera gånger hade undrat hur han och kamraterna
hade haft det uppe i deras fäbod. Ja, hon hade till och med haft lust
att skicka upp mat till honom. Det var väl till dels av tacksamhet för
att han hade hjälpt henne att nå det hon mest av allt hade önskat sig.

«Det kunde nog ha blivit ett farligt äventyr för dig,« sa mannen. «De
säger, att björnar ska förstå sig på vad tacksamhet är, men jag har
aldrig hört, att de här vilda skogsströvarna har någe förstånd om en
så’n sak.«

«Det var heller inte bara fördenskull,« sa Ragnhild. «Det var, för att
jag skulle slippa att drömma om honom. Han kom ibland i drömmen och
satte kniven på strupen på mig och befallde mig att ge honom mat. En
natt drömde jag, att det stod en hund och skällde utanför vår dörr. Jag
öppnade för den, men då hade hunden med ens fått den där karlns ansikte,
och jag fick brått att dra igen dörrn och stänga honom ute. Han tjöt då
så hemskt av hunger, att jag hörde ljudet i mina öron, när jag vaknade.«

«Nåja, det var ju givet, att du skulle drömma om den, som hade skrämt
dig,« sa mannen, men han skyndade på stegen med detsamma och såg nu
återigen orolig och ängslig ut. «Vi har blivit efter,« fortfor han. «Vi
borde väl vara framme vid fäboden lika snart som de andra, så att det
inte blir oreda vid oppackningen.«

Ragnhild följde honom, allt under det att hon fortsatte att berätta.

«Jag tänkte flera gånger be dig, att du skulle ta folk med dig och gå
opp till fäboden.«

«Ja, det skulle du ha gjort,« sa mannen raskt.

«Men du kan väl förstå, att jag inte ville säga någe. Jag ville inte,
att du skulle gå emot ett rövarband, för att jag skulle slippa ifrån
mina onda drömmar.«

Mannen skyndade på stegen ännu mera. Det gick nu så brant uppför, att
hustrun blev andfådd, när hon talade, men hon fortfor i alla fall. «Det
var en dag, då jag gick som i sömn och inte visste till mig. Jag
stoppade oförmärkt mat i en ränsel, hängde den på ryggen och gick till
skogs. Först då jag kom i backen ovanför gården, vaknade jag opp. Jag
begrep inte hur det hade kunnat falla mig in, men jag visste, att jag
hade ämnat gå med mat opp till rövarna i fäboden. Jag vände förstås och
sprang hem igen, så fort jag kunde.«

Mannen svarade ingenting. Han bara skyndade på stegen. Hon fick
halvspringa för att kunna följa honom.

«Skulle jag kanske ha talat om detta för dig förut?« frågade hon, när
hon märkte hans oro.

«Ja,« sa han nästan hårt. «Du skulle ha talat om det långt förut.«

«Det kom aldrig en vedhuggare eller kolare ner ur skogen,« fortsatte
hon, «utan att jag frågade dem om de inte hade gått förbi vår fäbod och
sett rövarna. Men de svarade mig alla, att det inte syntes till några
människospår åt det hållet det här året.«

«Minns du vad jag nyss sa?« frågade Egil. «Nu tror jag, att det har gått
så för dig som för vargarna. Du har inte gett akt på det, som var sänt
dig till varning. Du har varit för säker. Du har fallit i bakhållet.«

Han skyndade nu framåt så fort, att hon knappt kunde följa, och
förklarade inte sina ord något vidare. Hon förstod inte vad han var rädd
för, men ångestens smitta spred sig också till henne, medan hon
ansträngde sig för att följa honom.

Äntligen var de då så långt komna, att de såg fäbodvallen. De små
stugorna låg där på samma sätt, som hon hade lämnat dem förra hösten,
och intet ont tycktes ha kommit vid dem. Boskapen och folket höll just
på att i god ordning tåga uppför fäbodgatan in på tunet.

Nu märkte både mannen och hustrun på en gång något underligt. När korna
kom in på gräsbacken mellan husen, började de stångas, inte på lek, utan
vilt och ilsket, som om de ville döda varandra. De for samman i en enda
röra, kämpade mot varandra och knuffade omkull varandra i full
galenskap.

«Vad är det åt korna?« skrek Ragnhild, men Egil svarade inte. Han
storsprang uppför fäbodgatan och for in i högen. «Bara bort härifrån med
dem! Kör ner dem i skogen igen!« skrek han till folket, och med
ursinniga rapp fick han äntligen skaran åtskild och bortdriven. Så snart
som de var utom fäbodtunet, lugnade de sig och gick stilla som vanligt
neråt gatan.

Då boskapen var bortdriven, gick Egil upp mot fäbodstugan, öppnade
dörren, men steg inte över tröskeln. Om ett ögonblick kom han tillbaka
till Ragnhild och var då mycket blek.

Ragnhild hade också hunnit upp till tunet. Hon hade sjunkit ner på en
sten, liksom orkade hon inte gå längre.

«Säg, Egil, vad är det för en stank, som jag känner häroppe?« frågade
hon. «Så brukar det väl aldrig lukta i skogen.«

Han tordes inte svara, men hon frågade strax därpå:

«Varför sitter det en så’n lång rad av korpar på taket, Egil?«

«Ragnhild!« sa mannen, och rösten darrade av sorg över att han hade
något så svårt att tala om för henne. «Vi ska genast vandra ner till
gården igen. Vi kan inte nyttja fäboden här i år. Den där mannen, som du
slängde vasslan över, har säkert blivit blind med detsamma. Han har inte
kunnat komma ut ur stugan, och hans kamrater har inte kommit honom till
hjälp. – Kära, du behöver inte ta det svårt! Det var en ond rövare. Han
kom in för att döda dig. Du har ingen skuld i att det har gått, som det
har gått. Nej, gå inte in i fäbodstugan! Han har varit där hela vintern.
Han är kvar där än.«

Hustrun störtade upp. Mannen grep efter henne, men hon var honom för
snabb. Hon sprang fram till fäboden, fick upp dörren och såg in.

Strax efteråt ljöd hennes skratt högt och gällt. Hon kom ut på gården
storskrattande, med armarna högt upplyfta.

«Har du sett starkare lycka?« skrek hon. «Har du sett starkare lycka?«

Hon störtade bort rätt in i mörka skogen, och när mannen fann henne, var
hon vansinnig.

________

TJÄNSTEANDEN

Krus Erik Ersson, sockenskomakarn, och hans lärling, Konstantin
Karlsson, hade suttit hela veckan och gjort skor i prästgården, och nu
vid niotiden på lördagskvällen var de på väg till sina hem långt borta
vid sockengränsen.

Det var höst, och solen var nergången för längesedan, men vandringen
gick inte fördenskull fram i mörker, utan genom klar luft och månsken.
Det var så vackert, som det kunde vara. Sjön nedanför prästgården låg
spegelblänk, med en väg av silver mitt över, och utåt åkrarna sågs på
vartenda strå daggdroppar, som blev till vita pärlor i månskenet. Det
var bara, när de hade att gå genom en eller annan träddunge, som det
blev mörkt omkring dem. Det var inte särdeles långt lidet på hösten,
utan löven satt ännu kvar, och trädkronorna bredde ut sig över deras
huvuden som djupsvarta valv.

Det var litet ovant att gå efter att i sex dagar ha suttit lutade över
skomakarbänken. De pustade under tyngden av ränslarna, och ingen av dem
sade något.

Men vägen från prästbostället ledde förbi begravningsplatsen, och när
Krus Erik Ersson över kyrkogårdsmuren såg en skymt av de gammalmodiga
gravkorsen, kom tankarna i fart på honom.

«Ja, du Konstantin,« sa han, och stämman blev med detsamma både ängslig
och längtansfull, som då man en natt går förbi en främmande
fruktträdgård och talar om hur gott det skulle vara, om man kunde få
något med av äpplena. «Det skulle vara bra präktigt, om en kunde få lite
gravmull.«

«Gravmull!« sa lärlingen och blev så häpen, att han stannade. «Det kan
ni väl få, så mycke ni vill. Men vad skulle ni med den?«

Krus Erik stannade också, och nu var han så gripen av det, som de talade
om, att han inte kunde få ljud i rösten, utan måste viska.

«Det är på det sättet, som man får en ’spirrtus’. Och den, som har en
spirrtus, kan få allt, vad han vill. Då behövde en aldrig mer göra ett
par skor. En kunde bygga sig en gård lika hög som klockstapeln, och en
kunde skaffa sig hästar och vagn och slippa gå ett steg.«

Lärlingen var från ett hem, där mycken fromhet och gudaktighet övades
och all övertro var bortlagd. Han stod i slö förvåning och kunde inte
fatta, att Krus Erik menade allvar.

«Det är väl inte möjligt, att ni tror på så’nt, mäster Erik,« sa han.

«Visst tror jag,« sa den andre. Och där, som de stod utanför
kyrkogården, började han berätta om både den ena och den andra, som hade
skaffat sig en spirrtus och betjänat sig av den.

Men det var inte möjligt för honom att få lärlingen till att tro. Han
var en lång, vacker pojke på sjutton år med ett beskedligt, men också
litet sömnaktigt utseende. Han frågade i all oskuld:

«Om ni tror så säkert, varför skaffar ni er inte själv en så’n där
hjälpare?«

Krus Erik svarade dystert: «Jag kan aldrig få nå’n. Det är över min
kraft.«

Därmed suckade han, hissade ränseln högre upp på axlarna och återtog
vandringen.

Konstantin förblev stående. Det tycktes, som om ett svagt intresse för
saken hade börjat vakna inom honom.

Då Krus Erik hade gått ett par steg, stannade han och vände sig mot
lärlingen.

«Du kan väl aldrig mena, Konstantin,« och stämman darrade till bara vid
tanken på något så oerhört, «du menar väl aldrig, att jag skulle gå in
på kyrkogårn och ta opp mull?«

«Nej,« sa lärlingen betänksamt. «När ni tror på det, förstår jag ju, att
ni inte kan.«

«Jag går aldrig förbi en kyrkogård om natten utan att önska mig en
spirrtus,« sa Krus Erik, «men jag kan inte skaffa mig nå’n. Så att det
är inte lönt, att vi står kvar här längre, Konstantin.«

Han återtog vandringen, men långsamt, liksom i hopp att bli hejdad.

Lärlingen följde honom inte nu heller. Saken var ju den, att om det
fanns någon i världen, som han riktigt höll av, så var det Krus Erik.
Föräldrarna därhemma var så stränga, att de varken tålde skratt eller
lek. Skomakarn däremot var full av skämt och historier och så lätt att
umgås med, som om han också vore en sjuttonåring. Och nu, när Konstantin
såg honom stå gammal och sliten borta på vägen, fick han lust att göra
honom en glädje.

Han stötte med foten till en grästorva, så att daggpärlorna stänkte upp
i luften.

«Ser ni, Krus Erik, jag är inte mer rädd för den ena jordtorvan än för
den andra, och om ni bara vill vänta på mig en stund, så ska ni få vad
ni önskar er.«

Han hade krängt av sig ränseln och kastat ner den på vägen, medan han
talade. Nu gjorde han ett språng över landsvägsdiket och muren och stod
inne på kyrkogården, innan Krus Erik hann befalla honom att avstå från
företaget.

Det var också nödvändigt, att alltsammans kom som en överraskning för
mästarn. Krus Erik var lika mån om sina lärlingar som om sig själv. Han
skulle aldrig ha tillåtit Konstantin att nattetid gå in på en kyrkogård,
om han hade blivit tillfrågad.

Konstantin kunde mycket väl ha samlat in litet mull från en grav, som
hade legat nära kyrkogårdsmuren, men så ville han inte ha det. Det var
inte ofta han var i stånd att utmärka sig på något sätt, men mod ägde
han nog av, och han hade inte något emot, att Krus Erik skulle lägga
märke till detta.

Han stannade äntligen vid en gravkulle, som låg mitt på kyrkogården,
sparkade upp en torva och grävde sedan med händerna undan det översta
jordlagret.

Då han tyckte, att han hade arbetat sig tillräckligt djupt ner i jorden,
tog han ett par nävar mull och fyllde med den sina tröjfickor. Hur
mycket mull som behövdes för en duglig spirrtus, kunde han inte rätt
veta, men han tänkte, att två fickor fulla skulle förslå.

Hela tiden var han bara road av sitt företag och kände ingen rädsla.
Hans tankar sysslade med Krus Erik. Vad skulle han ta sig till månne,
sedan han hade fått en spirrtus att befalla över?

Alldeles tyst och stilla var det omkring honom. Det var nästan
försmädligt, att han alls inte såg eller hörde något sådant, som folk
brukar se och höra på kyrkogårdar, så att han hade haft några äventyr
att skryta med, då han kom tillbaka till mästarn.

Han skrapade ner den uppkastade mullen i hålet och lade grästorvan till
rätta. Han gjorde detta långsamt, för att det skulle ta litet tid. Krus
Erik skulle inte tro, att han hade gjort sig någon brådska.

Mitt under arbetet höll han inne och blev alldeles stilla. Det var inte
något spöke, som hade skrämt honom, bara en liten underlig tanke.

Det tycktes honom med ens, att han var bra dum, som gjorde sig så mycket
besvär för att skaffa en spirrtus åt Krus Erik. Varför behöll han den
inte själv? Han var i lika stort behov av den som mästarn.

I en glimt såg han framför sig en liten grå stuga med ett enda rum, som
var hans hem, en lång, sorgsen, dödssjuk man, som var hans far, en
utsliten, avmagrad kvinna, som var hans mor. Visst, visst behövde han en
spirrtus bättre än någon annan.

Det föll ett blad från ett träd, just som han hade detta i tankarna. Det
prasslade till, då det for förbi hans huvud, och han reste sig med stor
hast.

Han såg sig omkring med förvildade blickar. Hade det hänt något, medan
han hade stått lutad över graven? Höll de döda på att vakna? Det viskade
bestämt från grav till grav. Det skymtade något vitt inne i den svarta
skuggan under träden. Där stod de döda i täta klungor. De hade funnits
där hela tiden. I nästa ögonblick skulle han se dem.

Han var rädd ett ögonblick, men han sprang inte, utan stod stilla. Han
tvingade blickarna. De fick inte irra åt alla håll för att spana efter
gastar. Han ville inte skrämma upp sig. Ville inte komma andfådd och
darrande tillbaka till Krus Erik.

Och under den stadiga blicken försvann alltsammans. Luften blev som
rensad från spöken och otyg, och han kunde anträda återfärden med lugn.

Det där att behålla gravmullen för sig tänkte han inte mer på.

Vad skulle det tjäna till? Det var ju bara jord.

Det var bra besynnerligt, att en så klok man som Krus! Erik hade kunnat
gå och längta efter sådana barnsliga ting i hela sitt liv.

Det var också något att längta efter! Konstantin stack händerna i sina
välfyllda fickor. Bara litet mull.

Men i detsamma gav Konstantin till ett gällt, rungande skrik, likaså
vilt och ångestfullt, som om en gast hade visat sig för honom.

När hans händer hade grävt sig ner i fickorna, hade han känt, att det
inte var mull, som fyllde dem, utan döda människors kvarlevor. Det var
fingrar, tår, glatta ögonklot, skrumpnat skinn, tilltrasslat hår, kött,
benskärvor, senor.

Och allt detta var klibbigt, kallt, mjukt, statt i upplösning. Han
ryckte upp händerna och satte av i vildaste flykt mot muren och vägen,
alltmedan han försökte vända ut och in på fickorna för att bli fri från
den förfärliga massan. Hela tiden skrek han, mindre av skräck än av
vämjelse.

Då han åter stod på vägen och såg sig om efter Krus Erik, märkte han
denne på språng långt bortom kyrkan.

Konstantin fick i en hast fatt i ränseln och slängde den på sig. Helst
hade han nu velat springa så fort, som benen förmådde, men han ville
inte göra sig löjlig. Han bet samman tänderna och höll den vanliga
lunken, ända tills han hann upp mästarn, som stod och väntade på honom
borta vid sockenstughörnet.

«Hur är det med dig?« frågade Krus Erik, och då Konstantin svarade, att
han hade det bra, gjorde han inga fler frågor. Se, Krus Erik visste ju,
att då man misstänker, att en människa har sett något underligt, är det
inte bra att tala om detta förrän någon tid efteråt.

Hur det hade gått med att samla in gravmullen, det såg han på
Konstantins ut- och invända tröjfickor.

*

Under sommarn och så långt in på hösten som möjligt sov Konstantin på
vinden, där han med några bräder hade stängt av åt sig en vrå, som han
kallade för sin kammare. Den var inte stor, ett litet, smalt sängställ
upptog nästan hela utrymmet, men det var det behaget med den, att han
kunde få sova ut där om söndagsmornarna. Hade han legat nere i stugan
hos föräldrarna, hade han varit tvungen att stiga upp i så god tid, att
modern hann att bädda upp sängen, innan hon gick till kyrkan.

Sedan han hade börjat arbeta hos Krus Erik, var det ingenting ovanligt,
att han om söndagarna sov, ända tills väggklockan nere i stugan slog
tolv, men något sådant hände honom inte dagen efter äventyret på
kyrkogården, utan han vaknade redan före tio. Han kom genast ihåg
alltsammans. Det satt ännu kvar en smula vämjelse i fingrarna. Det kröp
i dem, bara han tänkte på det där, som de hade kommit ner i.

Det hade varit inbillning alltihop förstås, bara rädsla. Han visste ju,
att det inte var annat än mull, som han hade stoppat i fickorna.

Men Krus Erik hade haft rätt, han. Det var inte någon lätt sak att gå in
på kyrkogården om natten och hämta gravmull.

Med ens for han upp ur sängen. Tänk, om mor och Krus Erik skulle råkas
på kyrkvägen, och tänk, om mästarn skulle tala om, att Konstantin i går
kväll var inne på kyrkogården för att skaffa en spirrtus! Han fick lov
att tala med skomakarn genast och be honom tiga. Mor skulle bli alldeles
ifrån sig.

Så brått han hade, kunde han inte förmå sig att sätta på sig skorna, så
dammiga och smutsiga som de var. Han tog fram blanksmörja och borste ur
ränseln och trädde skon på handen. I detsamma kom en hel massa jord
farande ut ur den.

Konstantin drog häftigt in andedräkten och blåste ut den igen med ett
visslande. Han förstod hur det kom sig, att han hade mull i skorna. Den
hade troligtvis ramlat ner i dem, då han tömde fickorna på kyrkogården.
Skorna var ju så vida upptill. Det kunde inte ha gått till på annat
sätt. Han tittade på mullkornen. De var som annan jord. Ja, det andra
hade ju bara varit inbillning.

Han tömde båda skorna och förde samman jorden med foten.

Inte var det mycket, men ... Kanske det ändå kunde räcka till en
spirrtus?

Återigen öppnade han ränseln, tog fram en liten bleckdosa, där han
brukade förvara nubb och pligg, tömde den och sopade gravmullen ner i
den.

Krus Erik skulle få sin spirrtus. Han skulle få se, att Konstantin hade
varit karl till att föra hem den. – – – – – – – – – – –

Fastän Konstantin knappt hade gett sig tid att smaka på mjölken och
brödet, som mor hade ställt fram åt honom, kom han inte fram till Krus
Eriks stuga i tid, utan mästarn hade redan gett sig av till kyrkan.
Konstantin skyndade efter för att söka hinna upp honom på vägen, och det
hade han väl också gjort, om det inte hade varit för skorna.

Han visste inte vad som hade tagit åt dem. De glappade för varje steg,
såsom de aldrig förr hade gjort, och skavde på foten. Det började svida
i skinnet, så att han måste stanna.

Han tog av sig skorna och satte sig vid vägkanten. Barfota kunde han
inte förmå sig att gå, och med skorna på kom han inte ur fläcken. Han
hade redan skavsår på båda fötterna. Medan han satt rådlös på marken,
kom en kärra körande, och i den satt Öst Samuel Andersson och en
främmande, som såg ut som en herrekarl. De åkte helt långsamt, vilket
föreföll underligt, för Öst Samuel var hästhandlare och brukade alltid
köra så, att hästen låg som utsträckt efter vägen.

Öst Samuel var annars en gammal god vän till Konstantins föräldrar.
Deras stuga låg på en utmark under Östgården, och han hade mången gång
stått dem bi med råd och dåd, framför allt sedan far hade fått den här
svåra sjukdomen, som nästan alltid höll honom vid sängen.

Då Öst Samuel kom mitt för Konstantin, drog han in tömmarna och frågade
honom vart han ämnade sig.

Jo, han skulle till kyrkan, men han hade fått skavsår, så att han var
visst tvungen att vända om hem.

Öst Samuel erbjöd honom då att åka bakpå kärran. Han skulle inte till
kyrkan, utan till kyrkvärden i Aspnäs, men Konstantin fick åtminstone
hjälp med halva vägen.

Konstantin kröp upp bakpå kärran. Detta var ju ändå en liten början till
tur.

Därframme i kärran talade de om Konstantin. Den främmande sade först
något, men med så låg röst, att han inte kunde höra det. Öst Samuel
däremot hade en mer bullersam stämma, och han förstod inte att dämpa
den. Konstantin hörde, att han medgav, att pojken såg bra ut och var
beskedlig, men det var inga tag i honom, såsom det väl hade behövts.
Fadern låg jämt sjuk, modern höll på att arbeta ihjäl sig, men gossen
gick helst och slog dank. Nu hade de satt honom i skomakarlära, och
mästarn tyckte, att han var snäll och villig, men inte trodde han, att
det kunde bli någon riktig skomakare av honom. Han hade dåligt handlag
och var långsam.

Den främmande sade åter något med sin låga röst. Han måtte ha påmint om
att Konstantin kanske hörde vad de sade.

Öst Samuel svarade bekymmerslöst, att den där pojken ingenting hörde.
Han gick alltid omkring, som om han sov.

Vad det nu berodde på, men Konstantin sov inte den dagen. Han hörde både
detta och allt annat, som de bägge resande talade om.

Öst Samuel höll in hästen vid avvägen, som ledde upp till Aspnäs.
Konstantin fick stiga av, och de andra körde upp till gården.

«Du får allt skynda dig nu, om du vill komma fram till kyrkan, innan
prästen har stigit ner från predikstolen,« ropade Öst Samuel efter
honom.

Men sannerligen det var lätt för Konstantin att skynda sig. Skoskavet
plågade honom vid varje steg. Han kom inte fortare framåt än en snigel.
Kanske spirrtus inte ville, att han skulle lämna den ifrån sig?

Det gick inte bättre, än att gudstjänsten tog slut och kyrkfolket begav
sig på hemväg, innan Konstantin hade kommit så långt som till kyrkbyn.

En av de första, som han mötte, var kyrkvärden från Aspnäs, som kom
vandrande mitt på vägen, så bred och stor, som om han ville behålla den
för sig ensam.

Skomakarlärlingen, som hade arbetat i varenda gård i socknen, kände
genast igen kyrkvärden. Han ställde sig mitt för honom, sträckte ut
handen och sade goddag.

Kyrkvärden räckte honom högra handen, som höll käppen med den stora
silverknappen. Han flyttade inte käppen över i vänster hand, utan lät
Konstantin, så gott han kunde, skaka hand med den sammantryckta näven
och käppkryckan.

Men gossen lät sig ingenting bekomma, utan sade raskt:

«Jag tänkte, att jag skulle tala om för er, att ni har främmande hemma.
Det är Öst Samuel och en herrkarl från staden. Jag vet det, därför att
jag fick åka bakpå kärran.«

«Jaså, jaså, det var ju stora nyheter. Kan det vara längesen de kom
åkande?«

«Det är väl en timme sen nu. Men de väntar nog, tills ni kommer hem, för
de vill köpa ert gråa sto.«

Det var besynnerligt. Konstantin kände den här dagen ingen respekt för
kyrkvärden, ingen blyghet. Han vågade till och med skämta litet med
honom.

«Jag hörde också hur mycke de lura’ er på, när de köpte häst av er i
fjol, och jag vet hur mycke stoet är värt och hur mycke ni skulle kunna
få för det, om ni stod på er.«

I samma ögonblick, som han slungade ut detta, gav han sig på väg bortåt
kyrkan. Han gick fort utan att fråga efter skoskavet.

Kyrkvärden ropade efter honom, men Konstantin låtsade inte höra, utan
gick på. Då kom den stora, tunga karlen springande efter honom.

Konstantin bara ökade farten. Det vore bra, om kyrkvärden finge lära sig
till en annan gång att inte hälsa med käppkryckan.

Äntligen fann han för gott att stanna. Kyrkvärden kom fram till honom,
andfådd och flåsande.

Det var väl inte möjligt, att han visste så mycket, som han skröt med?
Han hade väl bara tyckt, att det var roligt, att en gammal karl fick
springa sig fördärvad för att hinna fatt honom?

Konstantin tog an en förnärmad min. Det var ju inte lönt, att han talade
om vad han visste, ifall kyrkvärden trodde, att han ljög.

Kyrkvärden mätte honom med en snabb blick. Därpå stack han handen i
bröstfickan, tog fram sedelboken och bjöd honom en femkrona.

«Jag tror inte, att du ljuger,« sa han. «Tala om vad du har hört, så får
du den här.«

Skomakarlärlingen, som ännu arbetade utan lön, blev het av iver, då han
fick se en så stor sedel. Detta skulle Öst Samuel ha sett, han, som
trodde, att Konstantin varken såg eller hörde, utan bara gick och sov.

Han talade förstås om vad han visste och fick också den utfästa
belöningen.

När han vandrade vidare framåt vägen med femkronan i fickan, mötte han
äntligen Krus Erik.

Han kom genast att tänka på spirrtus. Detta var det allra bästa
tillfälle att ge den till mästarn. De två var ensamma på vägen, och
ingen såg eller hörde dem.

Men Konstantin gick förbi Krus Erik utan att stanna. Det var nätt och
jämnt, att han hälsade och talade om, att han skulle ut på sjön och meta
abborrar. Han hade gjort upp det så i går med prästgårdspojkarna.

Spirrtus låg i hans ficka, som vore den fastnitad där. Han sade till sig
själv, att han ändå borde pröva, om den dög till något, innan han gav
bort den.

*

På måndagsmorgonen, då Konstantin återigen satt vid det låga, smala
skomakarbordet mitt emot Krus Erik, kände han sig så eländig som aldrig
förr i hela sitt liv.

Han var alldeles på det klara med att han skulle avstå spirrtus till
Krus Erik. Han ville inte ha något mer med den att göra.

Hela söndagseftermiddagen under fisket hade han haft en märkvärdig tur.
Han hade dragit upp den ena stora abborren efter den andra, medan de
andra pojkarna, som hade varit med honom i båten, inte hade fått något
alls.

Det var inte så lätt att reda ut vad detta hade berott på. Han visste
med sig, att han hade varit påpasslig och vaksam hela tiden, medan de
andra hade pratat och haft tankarna på annat håll.

Till sist hade de andra blivit retade över att de inte fick något och
rott hem mitt i hans bästa fiskelycka. Och som fiskedoningen och båten
var deras, hade de också behållit alla abborrarna. Om de inte hade
blivit förargade över att han ensam hade haft lycka med sig, hade de
kanske lämnat honom ett par fiskar. Nu fick han gå hem tomhänt.

Detta var nog så förtretligt, men något ännu värre hade mött honom, då
han kom hem. Öst Samuel hade varit inne hos föräldrarna och klagat på
honom. Han hade velat hjälpa en god vän att köpa en häst, som var lik
en, som han hade förut. Men nu hade de fått betala alldeles för mycket
för kyrkvärdens gråa sto, och det var Konstantins skull.

Det var kyrkvärden, som inte hade haft vett att tiga, utan sedan köpet
väl blivit avslutat, hade han talat om för Öst Samuel hur han hade fått
veta hur högt köparna ville gå. Och nu visste föräldrarna om femkronan
och alltihop.

De var uppskrämda, därför att han hade retat Öst Samuel. Vad skulle det
bli av dem, om han tog sin hand ifrån dem?

Mor kunde inte förstå vad som hade flugit i honom. Aldrig hade han gjort
så förr. Hur kunde det falla honom in att förråda andras hemligheter och
ta betalt för det till? Han var en riktig Judas.

Femkronan hade mor tagit för att lämna den tillbaka till kyrkvärden.
Sådana syndapengar kunde de inte behålla.

Konstantin låtsade ännu för sig själv, att han inte trodde, att den där
gravmullen hade någon makt. Men innerst inne var han ändå övertygad om
att den var skuld till alltsammans.

I dag på morgonen, då han gick hemifrån, hade han varit fast besluten
att göra sig av med otyget, så snart han råkade Krus Erik. Men det
besynnerliga var, att han inte hade förmått det. Han hade redan flera
gånger stuckit ner handen i fickan och fattat om dosan för att ge bort
den, men han hade ångrat sig. Det var ändå så förunderligt att äga en
sådan sak. Och att fundera över detta om den hade någon makt. Ända
hittills hade den bara bragt elände över honom, men det var i alla fall
nästan omöjligt att skiljas från den.

Han var så upptagen av dessa tankar, att han arbetade sämre än vanligt,
och Krus Erik märkte det. Men Krus Erik hade ett så välsignat sätt med
sina lärlingar. Han grälade aldrig på dem, utan han hade sina små knep,
som han använde för att få dem att arbeta.

«Du Konstantin,« sa han, «nu har jag märkt till två par skor, som vi ska
göra färdiga i dag. Vad säger du, om vi skulle arbeta i kapp? Du gör det
ena paret och jag det andra, och så söker vi att hinna om varandra.«

Spirrtus for ner i fickan igen. Konstantin gick med stor iver in på
förslaget. Här var nu ett gott sätt att få pröva om trolltyget dög till
något.

De plockade fram knivar, hammare, tänger, läster, läder, skogarn, pligg,
allt möjligt, som behövdes för skoarbetet, och lade upp detta framför
sig. Sedan räknade mästarn högtidligt: ett, tu, tre, och så började
tävlingen.

De skar till överlädret, klistrade fast fodret med rågmjölsgröt, och
medan detta sedan torkade borta på spisen, tvinnade de ihop skogarnet
till hård tråd och satte fast svinborst i trådändarna.

Med detta blev de färdiga lika snart båda två, men Krus Erik blev litet
förvånad, när han såg hur händigt Konstantin bar sig åt, då han snodde
tråden och satte fast borsten. Detta var andra tag än hans vanliga.

Sedan var det att skära till sulan och lägga den i blöt, för att man
lättare skulle kunna hantera den.

Det var märkvärdigt att se hur raskt Konstantins kniv skar sig fram
genom det hårda lädret.

Erik Ersson hade i början arbetat litet långsammare än vanligt, för att
inte Konstantin skulle bli missmodig och ge upp hoppet att vinna. Men
han märkte, att han måste öka farten, om han inte ville bli efter själv.

De tog till prylar och tråd för att sy ihop överlädret. Lärlingens
händer rörde sig så snabbt som fågelvingar. Krus Erik måste be att få se
på arbetet. Han blev rädd för att Konstantin slarvade i väg alldeles för
fort.

Konstantin visade honom en söm, som var både rak och jämn, ett riktigt
pärlstickararbete.

Inte ett ögonblick hade det fallit Krus Erik in, att han inte skulle
segra i den här striden. Men nu började han bli litet betänksam.

Konstantin hade försprång allaredan. Och fingrarna rörde sig så hastigt
som på en, som gör trollkonster på en marknad.

När det ringde till middagsrast, hade Konstantin redan den första skon
uppsatt på lästen och satt och knackade på sulan för att få den jämn och
hård. Krus Erik var inte alls så långt kommen. Ingen av dem såg upp från
arbetet, fastän det nu var deras fristund.

Konstantin tänkte helt flyktigt på hur glad han annars brukade vara, då
han fick vila, men i dag var det en annan sak, i dag gick arbetet
alldeles av sig självt. Han blev inte trött, och ingenting var svårt för
honom. Han hade aldrig förut förstått, att det kunde vara roligt att
arbeta.

De kallades in i köket för att äta middag. När de hade kastat i sig
litet mat, sprang de i kapp tillbaka till drängstugan, där de hade sin
verkstad.

Det andra gårdsfolket hade kommit underfund med vad som stod på. Och i
stället för att vila middag ställde sig karlarna att betrakta de två
skomakarna.

Alla tog för avgjort till en början, att Krus Erik skulle bli först
färdig. Men då de hade sett på en stund, började de ändra tankar. Den
ena efter den andra sade till Krus Erik, att han visst aldrig hade haft
en så styv lärling som den här.

Krus Erik satt nu och hamrade in pligg i sulan. Han slog ojämnt och
häftigt, och alla tyckte, att han inte gjorde ett så gott arbete, som
han brukade.

För Konstantin däremot lade sig allt till rätta. Allt passade, som det
skulle. Vart hammarslag träffade.

«Det blir vackra skor, det där,« sa folket. «Du kan snart sköta dig på
egen hand.«

Arbetarna gick sin väg, och skomakarna klackade och pliggade alldeles
tysta. Då uppgav Krus Erik ett lätt rop. Han hade slagit miste, fått
tumnageln under hammarn.

Konstantin kastade en hastig blick över till Krus Erik. Det var ingen,
som hade varit så snäll mot honom och haft så mycket tålamod med honom.
Nu först kom han att tänka på att mästarn kanske skulle känna det svårt,
om det visade sig, att lärlingen kunde göra skor fortare och bättre än
han.

Gubben såg riktigt eländig ut, där han satt och knogade.

Det var kanske inte en riktigt ärlig tävlan heller. Konstantin måste
erkänna, att en annan dag, då han inte hade spirrtus i fickan, hade han
inte kunnat arbeta på det här sättet. Han märkte, att Krus Erik inte en
gång gav sig tid att hålla tummen i vatten. Han var förstås rädd, att
Konstantin skulle få för stort försprång.

Lärlingen kände med sig, att han borde spara mästarn och arbeta litet
långsammare, men han kunde inte hejda sig. Det var en sådan arbetslust
över honom.

När klockan slog fem, stod båda skorna färdiga framför honom. Han sköt
dem över till Krus Erik.

Mästarn lade ner den sko, som han höll i handen och som ännu inte var
färdigsulad. Han synade lärlingens arbete både länge och väl.

«Du behöver inte göra mer i dag. Du får gå hem,« sa han stilla.

«Ska vi inte arbeta här i morgon också?«

«Jo, jag ska arbeta här,« sa Krus Erik, och när han nu lyfte upp
huvudet, flög en skarp och hatfull blick över till Konstantin, «men inte
du. Jag kan väl inte sitta här med en lärling, som arbetar bättre än jag
själv.«

Konstantin svarade ingenting, utan tog sin mössa och gick mot dörren. På
tröskeln vände han sig om. Handen for ovillkorligen ner i fickan, men
den stannade där, kom inte upp igen.

«Tack för mig då, och adjö!« sa han och stängde sakta dörren efter sig.

*

Konstantin stod i månskenet på gården därhemma och sköt till måls med en
pilbåge.

Han hade gjort den åt sig för längesedan, då han var en tolv, tretton
år, men han hade aldrig haft någon tur med skjutningen på den tiden. Det
hade visst aldrig hänt, att han hade träffat det, som han hade siktat
på.

Nu däremot träffade han gång på gång pricken i en liten måltavla, som
han hade ritat upp på lagårdsväggen.

Han såg präktig ut, där han stod och sköt, och en av systrarna hade
kommit ut för att se på honom. Han skröt och skrävlade om sin
skicklighet, som han aldrig hade gjort förr.

Han kände ett oändligt behov att utmärka sig, att visa hur skicklig och
stark och smidig han var. Han hoppades, att mor också måtte stå i
fönstret och titta på honom.

Men i själ och hjärta var han ängslig. Den där skjutningen hade han
hittat på, bara för att han inte skulle behöva tänka på Krus Erik och
spirrtus och allt elände.

Så olycklig han var, kände han, att han älskade spirrtus högre än allt
annat. Det var visst på samma sätt med honom som med folk, som tyckte om
brännvin. De kunde inte låta bli det, fastän de visste, att det
förstörde dem.

Spirrtus hade inte skaffat honom annat än olyckor, men i alla fall kände
han sig stolt och stark och duglig till allt möjligt, så länge som han
hade den i fickan.

När folk hade druckit, kände de sig visst också morska och lyckliga,
alldeles som han nu gjorde. Men i andras ögon var de bara anskrämliga.

Han skulle ha velat fråga någon om det var orätt, att han behöll
spirrtus. Men mor tordes han inte tala vid om en sådan sak, och Krus
Erik var förbittrad på honom.

Han upphörde helt tvärt att skjuta och vände sig till systern, som stod
och betraktade honom. Och i flygande fart berättade han henne allt det
besynnerliga, som hade hänt honom.

Hon satt tyst, medan han talade. Hon var så lik mor, där hon satt och
hörde på under ett tydligt ogillande.

När han hade slutat, yrkade hon på att han skulle tala om allt detta för
mor.

«Ämnar du skvallra för henne, du?«

«Nej, men jag ska gå och be mor, att hon kommer hit ut, så att du får
tala med henne.«

Han förbjöd henne i högsta oro, men hon höll fast vid sin föresats och
reste sig för att gå in.

«Gör det inte! Jag skjuter dig,« ropade han och höjde bågen.

Hon vände sig om, då han ropade. Han hade redan lagt pilen på bågen. Hon
skrattade åt honom. Bågen var liten och svag och pilen en trästicka utan
udd. Inte en gång en gråsparv kunde han fälla med det vapnet.

«Skjut du, så mycke du vill! Jag går ändå in till mor,« sa hon envist.

I detsamma kom pilen surrande och träffade henne rätt i ögat. – – – – –
– – –

Hon låg sjuk länge, måste stanna på sjukhuset i flera månader. När hon
kom tillbaka hem, hade hon bara ett öga.

Konstantin hade blivit sig lik igen, medan hon var borta. Han gick åter
i lära hos Krus Erik. Han var snäll och beskedlig, en smula fumlig och
liknöjd just som förut.

«Du får inte tro, att jag siktade på ditt öga,» sa han. «Jag sköt mot
takåsen, men just som pilen flög av, var det, som om en hand hade slagit
till den, så att den for rätt emot dig.«

«Jag såg, att du inte sköt åt mitt håll,« sa hon.

«Jag gick till kyrkogårn med den på natten. Jag blev så förskräckt för
den.«

Hon satt och funderade. Hon hade blivit liksom en gammal, klok människa
efter olyckan. Hon var inte mer ett barn.

«Jag undrar vad det var,« sa hon.

«Det var väl ingenting. Men jag kan längta efter den. Var dag längtar
jag efter den.«

«Jag tänker ...« sa hon tvekande. «Om du bara trodde, om du bara
inbillade dig, att du hade den ... Då skulle du kunna skjuta och göra
skor lika bra, som då du bar den i fickan.«

«Nej,« sa han. «Jag har försökt, men det går inte. Det är, som om nå’n
skulle säga till dig, att om du bara inbillade dig, att du hade ditt öga
kvar, skulle du se lika bra som förut. Det där är så’nt, som en inte
själv har nå’n makt över.«

________

VATTNET I KYRKVIKEN

För ett par hundra år sedan fanns det i Jössehärad i Värmland en
ovanligt sträng och kraftig prost, som av all sin förmåga bemödade sig
att göra jössehäringarna till ett fromt och gudaktigt folk. Det var inte
nog med att han ville vänja dem av med dryckenskap och slagsmål, med
smuggling från Norge och annan orättfärdighet – det hade många präster
försökt före honom – utan han förbjöd dem också att frukta och dyrka de
rådande i mark och skog och vattendrag, och detta var något, som
prästerna annars brukade akta sig för att röra vid.

De förra prästerna hade väl tänkt, att när det nu en gång var så, att
det fanns rå i skogen och näck i strömmen och tomte i gården, så kunde
man inte neka folk att skydda sig för deras ondska genom offer eller
genom att sluta något slags fördrag med dem, men det ville den här
sistkomna prosten inte höra talas om. Gud och hans ord, det var det
enda, som människor skulle ha att hålla sig till, och gjorde man bara
detta, så behövde man inte tro, att det fanns något annat, som hade makt
att bringa en skada och fördärv.

Det var klart från början, att fastän prosten var en väldig predikare,
skulle allt det där talet, som han förde mot de underjordiska, vara
bortkastat. De flesta åhörare blev rädda för att han skulle reta upp
naturandarna emot dem, och det uppstod en sådan fiendskap mot honom, att
han heller ingen framgång fick med allt annat, som han ivrade för. Till
sist blev det så, att allt, som han sökte motarbeta, det blev hyllat och
ärat, men Guds sak försämrades för var dag, som han stannade kvar i
församlingen.

Just på den tiden, då han var som mest nedtyngd av all motgång, som hade
mött honom, gick han ut en aftonstund för att uppfriska sig med en
promenad. Hans hem låg utmed en sjöstrand, och han gjorde sin vanliga
tur, följde landsvägen fram till kyrkan och tillbaka igen. Han såg flera
gånger ut över sjön, som låg frusen och snöbetäckt, och tänkte därvid på
den möda vårsolen måste göra sig för att lösa upp isen. Den hade inte
kommit långt ännu. Han såg till och med, att ett par slädar körde fram
på den blanknötta vägen, som löpte ut från prästgårdslandet och gick
tvärsöver sjön bort till grannsocknen.

Men vad gjorde det solen, att det gick långsamt att smälta isen? Hon var
i alla fall säker om att få bukt med den. Om bara han för sin del hade
varit så viss om att hans arbete skulle bli krönt med framgång, så
skulle han inte fråga efter motstånd eller lidande av något slag.

Mitt på vägen knäppte han ihop sina händer och vände ögonen mot himlen.
«O, Gud,« sa han, «om du ser, att mitt arbete aldrig ska bära frukt, så
ge mig ett tecken, och jag ska upphöra att vara präst. Jag svär dig, att
jag är färdig att bli dagakarl och vinna min bärgning genom min kropps
arbete, närhelst du visar mig, att jag inte kan sköta min syssla, så att
det är dig till behag.«

Det var ganska besynnerligt. Han hade knappast sagt ut detta, förrän han
märkte, att det blev underligt tyst omkring honom. Eller, rättare sagt,
han tyckte, att hans öron stängdes till för allt, som de vanligen
förnam, och att han i stället hade fått en ny sorts hörsel. Han hörde
inte sina egna steg, inte gnisslet av slädmedar, inte slamret av
slagorna, som dunkade mot loggolven i de närbelägna bondgårdarna. I dess
ställe kunde han uppfatta ljud och röster, som annars inte tränger fram
till människoöron, och med denna nya förmåga förnam han hur det ropade
nerifrån sjön tre gånger efter vartannat:

«Tiden är inne, men mannen är inte kommen. Tiden är inne, men mannen är
inte kommen. Tiden är inne, men mannen är inte kommen.«

Det kom dovt och dämpat, inte från istaket, som täckte sjön, utan från
djupet därunder. Det var likt det ohyggliga tjutet av hungertärda vargar
och kom rullande under isen vilt och hemskt, som om ett stort,
blodtörstigt djur hade stått därnere och skrikit efter rov.

Så snart som det tredje ropet hade förklingat, tyckte lyssnarn, att en
lucka sköts till inne i hans huvud, och nu hörde han ingenting annat än
sådana ljud, som vanligen förnimmes. Vinden visslade helt sakta i
sävbuskarna utmed stranden, snön knarrade under foten, och från ett
lass, som just körde förbi, klingade en liten svag klocka.

Men minnet av ropet från sjöbottnen var levande hos honom. Gång på gång
tyckte han sig höra det rovgiriga, djuriska lätet, och all den skräck,
som han i barndomen hade känt för näck och rå, steg på nytt upp inom
honom och kom honom att skaka från huvud till fot. Det blev honom så
övermäktigt, att han till och med började springa framemot prästgården.
Men efter ett par steg stannade han och försökte att få makt med
förskräckelsen. «Du är en kristen människa och en Guds tjänare,« sa han
till sig själv, «de orena andar i skog och mark och sjö ska inte ha den
glädjen att se, att du är rädd för dem.«

Han tvang sig att gå långsamt, men ovillkorligen drog han huvudet och
skuldrorna framåt, som man gör, då man väntar ett överfall bakifrån.
Inom kort rätade han dock upp sig. Hans hjärta slog nu med jämna slag,
och han genomfors av en känsla av nyväckt hopp.

«Du bad ju Gud om ett tecken,« sa han till sig själv. «Du bad ju Gud om
ett tecken.«

Då han kom tillbaka till prostgården, bar han huvudet högt och gick med
sin vanliga fasta gång.

Innan han steg in i sitt arbetsrum, gläntade han på köksdörren och
befallde tjänarna, att om de skulle få se någon resande, som vek av från
vägen för att bege sig ut på sjön, skulle de ropa honom tillbaka och
säga, att prosten ville tala med honom.

En stund därefter hördes främmande steg ute i förstugan. Dörren till
prostens rum öppnades, och en ung karl kom in. Han var klädd i
vadmalsjacka och gula sämskskinnsbyxor som alla andra bonddrängar i
häradet, men av en viss nätthet och prydlighet i dräkten tyckte sig
prosten förstå, att det var en välbärgad man han hade framför sig.

Prosten såg länge och prövande på den nykomne, innan han sade något. Han
kände sig genast dragen till honom. Det var en rätt liten, men smärt och
välväxt man, vacker, med gråa ögon, som glittrade likt ett småkrusigt
vatten i starkt solsken, och med ett leende så ljust, att det
överstrålade hela människan.

«Om jag kan rädda den där karln från att fara över isen i natt och
dränka sig,« tänkte prosten, «så ska det bli mig ett tecken från Gud,
att jag får fortfara att tjäna honom.«

*

Prosten hade talat med den främmande i fulla två timmar. Nu hade
samspråket stannat av för en stund, och det var tyst i rummet. Ute hade
det för längesedan mörknat, men ett talgljus brann på skrivbordet, och i
dess sken kunde man urskilja de två männen. Bonden satt på yttersta
kanten av en stol, alltjämt leende och glittrande, medan prosten, som
satt framför sitt skrivbord, synbarligen befann sig i ett tillstånd av
stor ångest. Han hade stött armarna mot bordskivan och satt framåtlutad
med huvudet i händerna. Då och då uppgav han en suck så djup, att den
skakade hela hans gestalt.

Det hade gått så, att han med allt sitt talande inte hade kunnat förmå
den andre att ge ett bestämt löfte att gå hem landvägen. Han gjorde bara
undanflykter: sade än, att de väntade honom hemma till en bestämd tid,
än att han var för trött att gå den långa omvägen runt sjön. Prosten
hade då erbjudit sig att skjutsa honom hem över land, men han hade inte
velat ta emot. Han var rädd för att åka nu, då det var så dåligt
vårföre. Han var rädd för allting utom att gå hem över isen.

Prosten satt och tänkte igenom allt, som de hade talat om, för att finna
ut hur han skulle få ett så fast grepp om mannen, att han kunde frälsa
honom. Det var det besynnerliga med honom, att han bara gled undan och
inte lät sig fångas. Det hade varit som att sätta sin hand i ett
rinnande vatten och söka hålla fast det.

Prosten hade börjat med att säga, att han hade bett honom komma in,
därför att han ville avråda honom från att ta sjövägen. Han visste, att
isen var osäker i Kyrkviken här utanför. Den främmande hade inte svarat
något annat, än att isen hade varit en aln tjock, då han drog hemifrån i
dag på morgonen. Den kunde väl inte ha töat upp på en dag, fast det nog
hade varit starkt solsken. – Nej, inte var det någon fara ute på sjön,
det trodde inte prosten heller, men i viken, där ån föll ut. – Härvid
hade karlen sett ut, som om han hade haft svårt för att hålla sig
allvarsam. Han var fiskare och hade levat vid den här sjön i alla sina
dar. Prosten fick väl tro, att han hade så mycket förstånd, att han
kunde akta sig för en åmynning.

Men nu var det ett särskilt skäl, som gjorde, att han borde akta sig för
att gå över isen just i kväll. Och så hade prosten berättat honom det,
som han helt nyss hade hört från landsvägen. Det var märkvärdigt hur
litet karln hade fäst sig vid detta, inte mer än vid den visan, som folk
trallar alla dar. Skulle man bry sig om sådant, hade han sagt, då skulle
man aldrig våga sig ut på en sjö.

Prosten hade frågat om han inte trodde honom. Jo, det gjorde han visst.
Han hade också hört dem ryta och råma nere i djupet, men han visste, att
sådant bara var skrämskott. Det var de små sjötrollen, som ville ställa
till spektakel. De var jössehäringar, de också, de tyckte om att leka
och roa sig.

Han stod och log hela tiden, och det var omöjligt att förmå honom att ta
varningen på allvar. Det steg upp en ängslan inom prosten, att han
aldrig skulle kunna övertyga honom om att det var fara å färde. Det
tycktes, som om detta inte skulle ha varit en så svår sak, men här kom
något särskilt och ställde sig i vägen. Prosten hade sagt sig själv, att
han måste finna ut vad detta var, om han skulle få makt med mannen.

Fiskarn var för resten meddelsam nog och pratade om löst och fast.
Prosten hade fått veta, att han hette Gille Folkesson och bodde på andra
sidan sjön. Gift var han också, hade en ung, vacker hustru, som han var
mycket stolt över. Hon var inte av torparfolk kommen, hon, som han
själv, utan var dotter till en hemmansägare. Nå, han stod sig ju gott,
fastän han bara var fiskare. Hon hade nog inte fått det bättre som
bondhustru.

«Hon får det inte så bra, om du går och dränker dig,« hade prosten sagt,
men detta tog Gille återigen bara som ett skämt och skulle ha skrattat
högt, om han bara hade vågat.

Han var den mest tillfredsställda människa, och det var inte utan, att
han var litet skrytsam. Han hade gjort sin båt själv, och den var så
lätt, att den flög över vattnet, bara han rörde aldrig så litet vid
årorna. Han hade också större fiskelycka än någon annan. Det var detta,
som gjorde, att han levde i välstånd, fastän han inte hade någon jord.
Det var inte alls ovanligt, att han fick så mycket fisk i ett enda
notdrag, att den inte fick rum i båten.

Detta tal om fiskelyckan hade väckt prostens uppmärksamhet. «Du är nog
en, som litar starkt på din lycka, du?« frågade han helt plötsligt.
«Åja,« kom svaret, och i detsamma hade det glittrat till starkare än
förut i fiskarns ögon. «Jag har väl skäl till det också.«

Han hade dragit sig litet för att förklara vad han menade, men prosten
hade snart fått honom i gång. Han hade svårt för att tiga stilla med
detta. Han tycktes nu ha kommit in på det, som intresserade honom
starkare än något annat.

Han berättade för prosten, att ett par månader innan han, Gille, föddes,
hade hans mor varit ute och gått en sommarnatt. Hon hade vandrat på en
väg, som gick fram genom en tät skog, grenverket hade flätat sig samman
över henne så rikt, att hon nästan hade fått gå i mörker, fastän det var
kort efter midsommar, då nätterna ännu är ljusa. Helt plötsligt hade
skogen glesnat, och stigen hade i brant sluttning fört ner till en stor,
halvrund vik, nästan lika vacker som Kyrkviken här utanför prostgården.
Den var omgiven av gröna, gräsrika ängar, och på de ängarna, där det var
fullt av stora blommor och mycken glittrande dagg, hade en vit häst gått
i bet. Det var det vackraste djur hon någonsin hade sett. Manen var så
lång, att den hängde ner på hovarna, hela kroppen appelkastad, bringan
bred, benen smala och spänstiga som pilskaft, svansen tjock som en
rågkärve och så lång, att den låg i släp på marken. Knappast mer än ett
ögonblick fick hon glädja sig åt synen. Hon ville smyga närmare hästen
mellan de högblommiga strandväxterna, men då märkte han henne och
flydde. Men inte mot land, utan rätt ut i sjön. Han sprang genom
grundvattnet, så att skummet yrde om honom, och så snart han kom på
djupt vatten, dök han rätt ner utan att göra ett försök att simma. Då
hade modern förstått, att detta inte kunde vara någon annan än näcken,
som brukar visa sig i hästhamn, då han går upp på land. Modern hade inte
blivit rädd för egen del, men hon hade tänkt på barnet, som hon gick
med, och undrat, om det skulle få men av mötet. För all säkerhets skull
hade hon gått till en «klok« och frågat och fått det svaret, att detta
inte skulle skada barnet. Om hon finge en son, skulle hon göra honom
till fiskare, för näcken skulle säkert komma att ta sig av honom, så att
han finge god fiskelycka. Men bleve det verkligen en fiskare av barnet,
då skulle han ta sig i akt för en enda sak, och det var att dricka
vatten ur den sjön, där han tog sin fisk.

Detta hade Gille också undvikit att göra, fastän det just inte hade
varit någon lätt sak. Det var svårt att inte våga läska sig med en enda
droppe vatten, då han låg ute på sjön i heta sommardagar. När han kom
bort till främmande, vågade han knappt sätta ett glas till munnen. Det
fanns folk, som skrattade åt allt sådant där, och de sökte bara av
oförstånd narra honom att dricka sjövatten. De kunde inte tro, att det
betydde något för honom. Det var inte fritt heller, att sjötrollen
ibland hade gjort små försök att locka honom att bryta mot förbudet. Men
hitintills hade han kunnat ta sig i akt, och allt hade gått väl för
honom, som förutsagt var. Och många, ja, otaliga gånger hade han sett,
att de små sjöfröknarna, som inte var större än abborrar och hade den
vänaste skepnad ända ner till höften, där fiskstjärten tog vid, hade
summit i hela stim omkring hans båt, då han låg stilla och metade i
vackra sommarkvällar, och hade satt den ena fisken efter den andra på
kroken åt honom. Och likaledes hade han fått hjälp av dem om höstarna i
storm och oväder, då hans garn hade råkat i oreda.

När prosten hörde denna berättelse av Gilles egen mun, hade den inte
upprört honom så som nu, då han tänkte på den. Medan Gille talade, hade
han tydligt sett för sig de ljuvliga små Värmlandssjöarna med
badstränder och fiskegrund, där han hade haft sina gladaste stunder som
pojke. Han tyckte, att vattnet blänkte och speglade, han hade fått det
ända in i kammarn till sig, det svallade milt och smekande runt omkring
honom. Han hade känt det så, som om Gille och hans troll och fisket och
det lätta livet ute på sjön hörde ihop; han hade inte kunnat se något
anstötligt i det. Han hade varit som insövd av vågskvalp. Inte heller
hade han säkert vetat om Gille menade allvar eller om han nästa minut
skulle säga, att han bara hade skämtat. Därför hade prosten yttrat helt
saktmodigt, att det kunde vara farligt nog att ta emot hjälp av sådana,
som inte hör vår värld till.

Gille hade svarat som förut, att det ingen fara fanns för honom, så
länge som han inte förolämpade vattenfolket genom att dricka vatten ur
den sjön, där han fiskade, för då skulle han förstås råka i deras våld.
Som det nu var, hade han inte annat än hjälp och nytta av dem.

För att bevisa detta berättade han för prosten en historia från sitt
bröllop.

Då Gille skulle stå brudgum, hade det varit nära, att han inte hade
kunnat infinna sig i tid vid bröllopsgården. Han hade fått löfte att
låna häst från en av grannarna, men samma dag hade hästen blivit sjuk,
och Gille hade stått där rätt rådlös. Då hade han plötsligen fått syn på
en häst, som gick och betade på en strandäng. Det var ett grant djur,
vitgrått och appelkastat, manen så lång, att den nådde marken, så snart
som hästen sänkte huvudet, och svansen tjock som en rågkärve. Gille hade
aldrig sett den hästen förut och visste inte vem som var ägare till den,
men han tyckte, att nöden hade ingen lag. Han var tvungen att få fatt i
en häst, var han så skulle ta den, annars skulle han inte komma i tid
till vigseln. Han försökte fånga in den främmande hästen, och det gick
lätt nog för sig. Den lät sig också spännas för kärran och drog honom
ända fram utan krångel. Gille tyckte sig nog märka, att den hade en
besynnerlig gång och att den var illa inkörd, så att iden inte förstod
sig på tecken och tillrop, men han satt ju i sina brudgumstankar och
lade inte stort märke till hästen, utan var nöjd, bara det gick framåt.
Men då han kom till bröllopsgården, sprang folket ut ur stugan för att
se på hans häst och glömde både brud och brudgum för att tala om den och
berömma den. Ingen kunde begripa var Gille hade kommit över ett sådant
kreatur. Det måtte väl allra minst ha vuxit upp i kungens stall. Gille
skyndade sig att sela av och ställde hästen bland de andra. Han lade
gott foder för honom, sade honom tack för god skjuts, men band inte fast
honom med annat än en löpknut. När vigseln var över, hade folk återigen
gått ut för att titta på hästen, men då var den borta. Gille anklagade
sig för att han inte hade bundit honom säkert nog och sade, att hästen
troligen hade lupit hem. Där i bröllopsgården hade han inte velat låtsa
om, att inte allt stod rätt till, men själv hade han kommit till den
tron, att det inte var någon annan än näcken, som hade gjort honom den
tjänsten att vara häst åt honom på hans bröllopsdag.

Han hade berättat andra händelser också, men det var framför allt denna,
som hade kommit honom att tro, att han hade vänner i vattenfolket och
inte behövde vara rädd för dem.

Prosten tyckte om mannen, och hans historier hade, som sagt, påmint
honom om hans ungdomsliv i skog och på sjö, och det var detta, som
liksom hade vaggat honom ,till ro och hindrat honom från att befalla
Gille att hålla inne, att inte tala om sådana ting i hans närvaro.

Det fanns gott om människor, som inte trodde på dessa väsenden, som
allmogen påstod sig ha sett ute i naturen, men prosten hörde inte till
deras antal. Men en sak var det att tro, att de fanns till, en annan att
ta emot hjälp och bistånd av dem, som denna fiskarn gjorde. De var onda
till sin natur, och det slutade alltid illa för den, som inlät sig med
dem. Det var detta kyrkan visste, det var fördenskull, som den förbjöd
allt umgänge med dem. Också Gille Folkesson skulle de bringa i olycka,
om inte prosten vore i stånd att lösa honom ur hans vidskepelses bojor.

Tusen berättelser hade prosten hört om dessa varelsers framfart. Alla
slutade de så, att den, som till en tid hade varit i deras gunst och
njutit deras välgärningar, den kastade de sig över, då han trodde dem
som bäst, och fördärvade honom. Allt hos dem var list, slughet och
ondska. De hörde till i det underjordiska, och deras enda strävan var
att dra ner människor i sitt mörker.

Nu insåg prosten, att detta var deras tydliga avsikt med denna fiskarn.
Han var insövd i säkerhet, han trodde på deras vänliga sinnelag. Ingen
varning hade numera makt att skrämma honom, och snart skulle han falla i
det nät, som hade varit utspänt för honom alltifrån hans födelse. Så
skulle det visserligen gå, om inte prosten lyckades rädda honom.

Prosten vände och vred uppgiften i sina tankar. Det var en sak, som
Gille satte sin lit och förtröstan till, och det var detta, att han inte
hade druckit vatten ur den sjön, där han lade ut sina krokar och nät.
Men vad var nu detta för en tro att fästa sig vid? Den var ett falskt
stöd, som skulle svika i denna natt, för prosten hade hört, att man
väntade Gille nere i djupet. Det var en murken planka, som inte skulle
bära honom. Om han fortfor att lita på den, skulle han förgås.

Prosten såg tydligt, att denna planka måste ryckas undan Gille
Folkesson, innan det var för sent. Hade han bara inte den att lita på,
skulle han inte längre sätta sitt hopp till sjörå och näck, utan till
levande Gud. Hade han inte den att lita på, skulle han frälsas till liv
och lem och komma glad och lycklig tillbaka till sin unga hustru.

Det var ingen människa i hela församlingen, som han hade funnit så
tilldragande som denna Gille Folkesson. Han kunde inte banna honom, som
han borde, för hans förbindelse med de orena andarna, men en stor
längtan kände han att få rädda honom ur deras våld. Hans hjärta sved i
hans bröst, då han såg på mannen, som satt framför honom, ung, vacker
och sorglös, och som var dömd att dö nu i denna natt.

Prosten såg ett sätt att frälsa honom, hade sett det från första början,
men han visste inte om han inte begick en synd och ett vanhelgande genom
att använda det medlet. Men kunde en större synd ges än att lämna en
människa till kropp och själ i de mörka makternas våld? Kanske var det
lovligt att bruka denna utväg i ett sådant fall? Det frestade, och det
bjöd emot. Det bjöd mycket emot. Han var i en förfärlig vånda. Han var i
behov av Guds fingervisning.

Om mannen därframme kunde bli fri från sin tro på den bristande plankan,
bli fri från den på ett sådant sätt, att han finge nytt stöd och ett
nytt hopp? Om han kunde bli frigjord på ett sådant sätt, att han inte
behövde känna sig i fara, utan tvärtom tryggad och hulpen, vore inte
detta den största välgärning, som kunde bevisas honom?

Prosten for med en gång upp ur sina tankar. Fiskarn hade tröttnat att
vänta och reste sig från stolen. Med detsamma var också prostens beslut
fattat. Han kunde inte låta mannen gå mot sin undergång. Han måste hejda
honom, måste göra vad han förmådde för att hejda honom.

«Jag ser, att du vill gå, Gille,« sa han. Han reste sig, och Gille
flyttade sig i all hast närmare dörren liksom för att ha tillfälle att
komma undan. «Du må nu inte tro, Gille, att jag ämnar hålla dig kvar med
våld, fast jag nog kunde ha lust till det. Du är fri att gå vart du
vill, och det blir väl sjövägen, kan jag förstå.«

«Det blir väl så, prosten. Jag kommer hem i alla fall.«

«Men du må veta, Gille, att när jag nu låter dig gå sjövägen, som du
själv vill, så är detta för mig, som om jag skulle sända dig till döden.
Jag är lika så viss, Gille, att du inte får uppleva nästa morgon, om du
beger dig ut på isen i natt, som jag skulle vara, om jag visste, att
blodtörstiga mördare lurade på dig utanför mitt hus. Därför, Gille, vill
jag bereda dig till döden, som jag skulle göra, om du låge på ditt
yttersta. Jag vill ge dig nattvarden.«

Gille lade ovillkorligen sin hand på låsvredet. Han hade helst velat
komma undan detta, men prosten hejdade honom.

«Du får inte gå, Gille!« ropade han med en mäktig röst, som bröts av
sinnesrörelse. «Jag är din själasörjare, och jag måste göra min plikt
mot dig, annars kan jag inte stå till svars inför den, som är herre över
både dig och mig.«

Fiskarn såg ut som en mot sin vilja dragen och tvingad man, dock var han
så bunden av vördnad för prosten, att han blev stående. Och så snart som
denne märkte, att Gille ämnade vara lydig, började han sina
förberedelser. Han tog fram de små nattvardskärl, som han använde, då
han kallades till döende, tände ett ljus till, hängde på sig
prästkappan.

Det fanns intet vin i flaskan, som han förvarade jämte kalken, men han
sände intet bud ner i källarn för att få den påfylld. «Må Gud vara mig
nådig!« tänkte han. «Jag fyller kalken med den vätska, som är helig nog
att användas i hans andra sakrament.«

Han lät Gille falla på knä framför en stol, meddelade honom
syndaförlåtelsen, läste upp instiftelseorden till nattvarden, räckte
honom brödet och förde kalken till hans läppar.

I nästa ögonblick störtade fiskarn upp, blek av förskräckelse. «Vad har
du gett mig i kalken, präst?« ropade han och grep hårt om prostens arm.
– «Jag har gett dig det, som du i din hedniska övertro aldrig har vågat
smaka,« sa prosten. «Jag har gett dig vatten ur Kyrkviken, men jag har
helgat och invigt det. Nu har det flutit över dina läppar, inte som
vatten, utan som Kristi blod. Må det övervinna det naturliga vattnets
makt! Må det befria din själ från ...«

Han fick inte tala mer. Gille Folkesson hörde inte på honom. «Vatten
från Kyrkviken!« skrek han till med en jämmer, som hade han blivit
sårad. «Vatten från Kyrkviken!«

I nästa ögonblick var han ute ur rummet och störtade genom förstugan ut
på gården.

Prosten skyndade efter, men Gille stormade bort som en galning, och det
var omöjligt att hinna honom. Medan han sprang, ropade han med en
stämma, som ljöd väl så hemsk som den rösten från sjöbottnen, som
prosten hade hört förut på aftonen:

«Tiden är inne, och mannen kommer!«

*

Prosten hade varit ute på isen halva natten med drängar och grannar och
sökt efter Gille Folkesson, som hade lämnat prostgården i
sinnesförvirring. Äntligen hade de upptäckt, att det fanns ett hål på
den svaga isen vid åmynningen, en man hade helt försiktigt krupit ditåt
och funnit Gilles hatt flytande på vattnet. Då behövde de inte söka
vidare, utan kunde gå i land.

På hemvägen gick karlarna och talade om Gille, som naturligt var. De
kände väl till honom och berättade för varandra om det förbund, som
skulle ha funnits mellan honom och vattenfolket.

«Det var säkert, att de härnere tjänade honom,« sa en karl och stampade
på isen, «men nu har så’nt slutat, som det alltid slutar. Han har kommit
i deras våld till sist.«

«Han måtte inte ha aktat sig nog ändå,« sa en. «Han måtte ha druckit
sjövatten.«

I detsamma som detta var sagt, hörde de mitt ibland sig en stämma, som
började tala och berätta. Det var en svag, darrande röst, en gammal och
bruten mans röst. Människorna förstod inte i början vem den tillhörde,
de stannade och undrade. Det hade inte funnits någon svag eller gammal
man ibland dem, då de hade gått ut på isen.

Men så märkte de, att det var prosten, som talade, och de samlade sig
tätt omkring honom för att höra vad han sade. De såg honom inte fullt
tydligt, men de tyckte, att han stod där böjd och skälvande och knappt
kunde hålla sig uppe.

De hade aldrig förr sett en människa så förkrossad. Det var ungt,
sorglöst folk, de flesta av dem, men de stod runt omkring den brutna
mannen och grät som barn, medan han talade.

När han hade sagt dem vad han denna aftonen hade upplevat, gick han upp
mot land ensam. De andra smög tysta efter, bara så nära, att de kunde
behålla honom i sikte och se, att han mäktade stappla hem och inte blev
liggande på vägen.

«Det är slut med honom,« viskade de till varandra. «Han kommer aldrig
mer opp i en predikstol.«

________

SLÅTTERKARLARNA PÅ EKOLSUND

Den store Polhem satt en vinter på Stjärnsund och skapade med lust på
under, vilkas make ej setts i Sverige förr: den ena da’n en stake, som
tände ljuset själv, och åter nästa stund ett lås, som icke blott var
dyrkfritt som en mur, men därtill av så slug och genomtänkt natur, att
det tog fast den tjuv, som till dess närhet smugit.

Ej var att undra på att mästarns rykte flugit kring landet vitt och
brett och att envar, som trycktes av vånda och besvär, hän till hans
verkstad drog och bad om mången sak, som fast omöjlig tycktes: än om en
lustig börs, vars guld ej ända tog, än om ett ur, vars gång först
domedagen lycktes.

Så kör en vinterdag till trappan på Stjärnsund en herre, ståtligt klädd
i pälsverk och i siden: förvaltarn, skall man tro, på själva Ekolsund,
en rik och mäktig man, av mången illa liden som orättvis och hård. Vem
vet med vilken grund?

Han frågar, får besked: «Nej, Polhem finns ej här, men om ers höga nåd
vill göra sig besvär ... Det syns en sotig vägg därborta mellan träden,
där plär han hållas jämt.« Förvaltarn lämnar släden och hittar smedjan
snart. Den synes låg och liten, dess dörr en lucka är, dess fönster
blott en glugg. Vid städet står en smed och filar av en plugg, en
förskinnsklädd figur, rätt sotig, gammal, sliten, som inte ger sig tid
att blicka opp en gång.

Förvaltarn är en man, som känner världens seder. En Polhem, som är krönt
med adelskapets heder, kan ej vid städet stå i detta usla prång. Han
finns väl annorstäds. Den smeden, som han ser, är blott en vanlig smed,
ej mindre och ej mer. Och strax på herrkarlsvis han ryter till och
frågar vi smeden ej står opp och spörjer, som sig bör, varför han får
besök, och hur han bara vågar att gnissla med sin fil, då storfolk honom
hör.

Tvärt lägges filen ner. Med skymten av ett löje en tafatt bugning görs.
Och i en ödmjuk ton urskuldar gamlingen sin lantliga fason samt hoppas
att få stå hans nåd till tjänst och nöje. Nå, tjänsten, som begärs, är
ingalunda stor: blott att få veta var man finna kan hans herre.
«Kommerserådet, ack, har just gått bort, dess värre, och kommer först i
kväll tillbaka, som man tror.« Men om det möjligen var fråga om
beställning av en och annan sak, så toge gubben mot. Han är vid detta
verk en ringa ledamot, en bondsmed, blott betrodd med lödning och med
vällning, men Polhem sätter dock till honom mycken lit ... Det sista
säges skyggt med dröjsmål mellan orden. Kanske den stolte herrn
förtörnas av hans nit ...

Men denne är med ens liksom en annan vorden. Han tänker vid sig själv:
«I sanning, vilken tur! Jag skall förbindligt le och nådigt samtal föra
och därvid lista ut av detta kreatur om husbond hans är karl att så’na
konster göra, som jag vill bedja om, och vad jag kan riskera (den frågan
är jämväl av intressant natur) att nödgas punga ut för denna underkur.«

Mot smedjeluckan stödd, han börjar resonera. Ja, detta Ekolsund, som han
sen många år med ospard omsorg skött, gav ringa lön för mödan, som
ödslades därpå. Det skänkte knappast födan, och endast fattigdom är
vinsten det består. Det är ej gårdens fel, ty den var fruktbar nog. Nej,
det berodde mest på denna skara drängar och annat arbetsfolk, som all
förtjänsten tog, och rakt omöjligt var, med godsets många ängar och vida
åkerfält, att minska deras tropp. På vintern ganska visst, men då den
var förliden, behövdes de igen och främst i skördetiden Men saken vore
hjälpt ..... Han kommit hit, i hopp att mästarn, som var störst av
mästare i världen, sitt snille bruka vill till lindring av hans nöd och
skapa slåtterfolk, som mejade hans gärden, men ej begärde lön och ej
behövde bröd.

Nu är det svåra sagt! Och talarn håller stilla och ser den gamle an.
Månn’ han är fylld av skräck? Månn’ nu i främlingen han endast ser en
gäck, som av ett gagnlöst hopp har låtit sig förvilla? Men intet sådant
märks. Den gamle endast nickar bekräftande till allt. «Ja, saken tycks
ej lätt, men Polhem är nog den, som hittar på ett sätt. Var viss, att
skördefolk i rättan tid han skickar!« «Vad?« ropar gästen till. «Ni
tror, att det kan gå?« «En stackars klensmed ger sitt hedersord därpå.«
«Och priset?« – «Det bestäms, sen ni hans arbet’ prövat.« «Men fordras
intet mer? Ej något slags kontrakt?« Av ängslan har han knappt sin
stämma i sin makt. Han vet, att en och var, som slika konster övat i
forna dar, begärt att få en själ i pant. «Nej, herre, intet krävs. Jo,
ett dock, det är sant: att saken också blir ert eget folk till nytta.«
«Vad sägs? Mitt eget folk?« Han i sin glädje glömmer försiktighetens
bud, och vad hans hjärta gömmer blir plötsligt uppenbart. «Jo, hälften
skall få flytta, och de, som tjäna kvar, få hälften mindre lön. Men
mästarn och dig själv jag icke skall förgäta med min erkännsamhet, sen
han har fyllt min bön att drängar få av trä, som icke kunna äta.«

Nu månader förgå, och himlens sötma droppar som ljus och värme ner på
vinterödslig jord Ur marken spirar grodd, på träden svälla knoppar, och
snart i sommarskrud stå länderna i nord. Det stolta Ekolsund i ljuvlig
Mälarängd ser alla sina fält av väna växter täckas. Först stå de gröna
blott, så de av blommor fläckas, så skjuter gräset opp, att nå en man i
längd. Nu väntar det med lust på glada skördedagar, på brokigt
slåtterfolk, på liars flinka gång, på doft av slaget hö, på unga rösters
sång, på dans och glam och skämt i lunder och i hagar.

Men detta år hur lång tycks ej dess väntan bli! Midsommar redan nåtts,
rötmånan allt sig närmar, dock ingen lie rörts. Allt folket sig
beskärmar: «Hur står med husbond’ till? Han, som de gångna åren har haft
så hjärtans brått att bärga in sitt hö, han ser nu ej därtill, att
gräset går i frö, förlorar must och knappt blir dugligt ens åt fåren!
Var månn’ hans tanke dväljs? Han vankar av och an. Mot vägen norrifrån
han sänder långa blickar. Han talar för sig själv, är skygg som fredlös
man, och ej en enda dräng på åkern ut han skickar!«

Men se! Vad skymtar fram långt nere i allén en tidig morgonstund? Man
kan ej nog för skräckas. En hel vidunder-rad! Ja, tanken är blott en:
att domens dag är när. «Fort! Husbond’ måste väckas!« En piga skyndar in
och skriker högt, att jättar med liar i sin hand till storms mot gården
gå. De ha försummat, de, att själva åkern slå, och dylikt lockar fram
all’ skogens troll och vättar.

Förvaltarn störtar opp. Månn’ detta kunde vara den hjälp, som han
beställt? Han raskt i klädren far. Han öppnar farstudörrn, men åter till
den drar, förfärad även han för denna kämpaskara, grovlemmad, himlahög,
gravdyster, lieväpnad, av inga kläder skyld, som drar mot slottet fram.
Är detta mänskors släkt? Bekämpande sin häpnad, han åter tittar ut och
ser då undersam, att varje man är gjord av kärnfrisk furustam. Han vill
ej blicken tro. De gå, att marken skakar, men vid vart steg man hör hur
hårda träet knakar. Förutan ögons hjälp de nå sin vandrings mål, rätt
grovt de yxats till med huvud, armar, bål, ej minsta spår av konst, men
kanske just därför det mer förskräckligt tycks, att döda trät sig rör.

Av gårdens folk envar, som gå och krypa kan, är flydd till mörka loft, i
källrar krupen neder. Förvaltarn blott står kvar – det erkänns till hans
heder – och ser med dödens lugn den hemska troppen an. Att den är
Polhems verk, ej mer han tänka tör. «Vem utav kvinna född,« med ängslan
han sig spör, «kan vara mäktig nog att forma denna skara? Nej, ett
naturens verk den säkert måste vara.«

Då varsnar han med ens en gubbe, svart och sliten, som andfådd haltar
fram i jätteradens slut. Var såg han förr en gång den sotiga habiten?
«Jo, smeden på Stjärnsund!« han hastigt grubblar ut. Den gamle träder
fram. «Se här vad ni beställt: ett skördefolk av trä att meja edra fält.
Tolv äro de i tal. Var man gör tjänst för fyra. Men lägg på minnet nu
hur ni skall skaran styra! Den börjar meja snällt, så snart ni ropar
slå! och håller i med flit, till dess ni skriker stå!«

Förvaltarns skräck slår om i plötslig glädjeyra, till närbelägen äng han
hastigt troppen för, och när uppå hans bud de långa liar svingas och
gräsens täta flock med uddvasst stål betvingas, han all sin värdighet
med ens på porten kör och vill en fattig smed i sina armar trycka. Men
denne viker bort. «Jag ber, jag ber, ers nåd, ej lön, ej tack ännu! Ni
minns de gamles råd: först sedan sol gått ner, man prise dagens lycka.
Sköt nu ert skördefolk!« han säger och försvinner. Förvaltarn på hans
tal ej länge undra hinner. Hans flinka skördemän ren nått till ängens
gräns, han måste skynda bort att troppen kommendera.

Det vet var åkerman hur det i hjärtat känns, då folket villigt är att
goda ting prestera. Men vem har nånsin ägt en sådan skara drängar, som
ej blir trött, ej varm och ej till vila trår, av ingenting förströs, men
stora ting förmår och mejar av en äng med några liesvängar? Förvaltarn
hela dan går som i paradis. Han ej av hunger vet, han feber har av iver,
och ej den minsta stund han sig till vila giver. Fält efter fält slås
av. Går allt på detta vis, skall slåttern vara gjord, förrn det till
afton skymmer. Dock, mens han fröjdas så, kring hela gården spridas
becksvarta moln av sorg, av oro och bekymmer. Av mången fattig mor i oro
händren vridas. «O, mina arma barn, här stunda dar av nöd! Ej männer
fordras mer att gårdens liar föra, vidunder skapats ha, som deras arbet’
göra. Er far blir utan tjänst, och I blin utan bröd.« Man skådar godsets
folk på kullar och på stenar, rätt armt till klädedräkt, rätt märkt av
frost och svält, i dov förbittring stå och se den jakt, som skenar lik
hejdlös virvelstorm fram över äng och fält. «Förvaltarn får det bra med
dessa furu-slavar. Den hopen klagar ej på våld och tyranni. Nu blir han
våra barn och våra trasor fri, men våra lieskaft förbytts till
tiggarstavar.«

Ej klagolåten kan förvaltarns iver släcka, man gräset falla ser på
sträcka efter sträcka. Han når sin önskans mål och slår sin sista äng,
just som en restrött sol sig sänkt i västerns säng. Det är en Mälarvret,
och från en backes krön går slåtterfolket fram mot vassomgivna sjön. Han
själv går frammanför och långsamt undan viker, mens han kommandoord till
barska skaran skriker.

Dock nu i kvällens stund hans glädje plötsligt mattas. Allt ju
fullkomligt är, men ändå något fattas – vad, vet han knappast själv – :
ett rop, ett skämt, ett skratt, en gammal skördesång, ett muntert litet
spratt? En huggorm rinner fram, och ingen den förföljer, men åkerhönan
klyvs, som sina ungar döljer. Det är en annan sak med människor ändå,
som glädjas, ängslas, le, som döma och förstå.

Snart annan ängslan föds. Han har ej sålt sin själ, men månne det till
sist är tjänligt för dess väl, att samma enkla ord beständigt tungan
nöta? Blir den ej själv till trä, som måste träfolk sköta?

Är det kanske därför, att solen världen lämnat? Han känner sig med ens i
onda makters våld. Han ryser för den hop han tagit i sin sold och törs
ej hålla på så länge, som han ämnat. Hu! Dessa män av trä fått liv i
kvällens timma, de grina såsom troll, och vreda ögon glimma. Nej, han må
hemåt nu att nödig vila njuta! Det fattas blott en teg. Den kan ju mejas
sen.

Helt hastigt till sitt folk han ropar: «Sluta, sluta!« Vad? Lydes ej
hans bud? Ack, rösten var för klen! «Nå, sluta, sluta opp!« han barskt
mot skaran ryter. Förgäves! Den går på. Hur hänger detta hop? Den lydde
ju förut vid minsta lilla rop; nu som med ökad fart den fram mot honom
bryter. Ett ljus går plötsligt opp. Han brukat orätt ord. «Håll in!« han
säga bör. Nej, troppen är förgjord, alltjämt den svänger på med sina
snabba liar. Men detta går ej an. Här tar ju ängen slut. Nu finns ej
mera land, han drivs i vattnet ut. «Håll – stanna – halt – var still!«
han i sin ångest skriar. Men skördefolket går med samma takt framåt. I
vatten som på land det sina vapen svingar, allt längre ut i sjön det
skonslöst honom tvingar.

Knappt kan han ropa mer för ängslan och för gråt. Till skuldran vattnet
når. Han tror sig se, att Döden, den liemänners drott, inför hans öga
står. Då, just i sista stund, då, just i högsta nöden, en stämma
välbekant fram till hans öra når. «Stå!« ropar den med makt. Strax alla
liar vila, och mellan dem han kan till trygga stranden ila.

Rätt våt och ond och skrämd han efter smeden tittar att honom ge
skrupens. Men denne ej han hittar, ser blott en gammal man i värdig
posityr. Hans dräkt förnämlig är, hans ögon livligt spela. Förvaltarn
tveksam står. Men nej, han kan ej fela: det är sin smed han ser i
herremansparyr.

«Så är ni dock till sist .....« Den gamle nickar stilla. «Ja, herre, ni
har rätt. Ni Polhem för er ser.« «Men varför detta spel?« – «Ni skapat
själv er villa. Dock tänkom ej på mig! Men låt mig fråga er: sen ni mitt
slåtterfolk har hela dagen prövat, vad säger ni därom?« Förvaltarn
brusar opp: «Att ni må dra till skogs med eder helvetstropp! Med den ni
livet självt mig nära nog berövat.«

«Det var ett olycksfall. Slikt händer då och då, ty drängar utav trä,
som icke kunna äta, ej heller hava makt att döma och förstå. Det är en
viktig sak, som ej ni bör förgäta.« «Men jag vill aldrig mer begagna mig
därav. Jag är en mänska själv, jag vill av mänskor tjänas. Så länge av
min Gud mig livets nåd förlänas, min gård ej likna skall en tyst och
iskall grav.«

Den gamle suckar lätt. «Nu har ni läxan lärt, såvitt den läras kan i
dessa mörka tider. Nu vet ni vad ett liv bland människor är värt. Att
folk folks glädje är, det fattar ni omsider, och jag får vara nöjd, att
detta mål jag når.

Nu kan ni hugga ved av mina slåtterkarlar. Att dem hantera rätt ej någon
än förstår, och endast nöd och brist gå fram i deras spår. Men jag kan
säga er, att först det nådens år, då ingen av dess tjänst en minskad lön
befarar, men ökat välstånd blott den minsta hydda får, så duktigt
skördefolk sig åter uppenbarar.«

________

DEN HELIGA BILDEN I LUCCA

För länge i världen sedan hände det, att en fattig jordbruksarbetare och
hans hustru kom gående utför Storgatan i Palermo. Kvinnan ledde en åsna,
som var lastad med två grönsakskorgar, och mannen gick efter med en
pikstav och motade på djuret. Bäst som de gick sin väg fram, fick de syn
på en munk, som stod och predikade i ett gathörn. Han var omgiven av en
stor folkhop, och från den hörde man den ena skrattsalvan efter den
andra.

«Käre man,« sa hustrun, «om du vill som jag, så stannar vi ett par
ögonblick och lyssnar på den där gudsmannen. Det tycks vara en
lustigkurre, och jag har ingenting emot att sluta dagen med ett gott
skratt.«

«I sanning, det har inte jag heller,« sa mannen. «Arbetet är ju slut för
i dag. Varför skulle vi neka oss en liten förströelse, i all synnerhet
som den inte kostar något?«

De trängde sig in i folkhopen, men då de hade hunnit så långt fram, att
de kunde urskilja talarens anletsdrag, blev de helt förvånade. Han var
visst ingen gyckelmakare, som de först hade trott, utan stod där och
talade med den allra högtidligaste uppsyn, vilket dock inte hindrade,
att alla, som lyssnade till honom, rent av vred sig i skratt.

«Hur i all världen kan detta hänga ihop?« undrade den gamla kvinnan.
«Den där munken ser ju helt andäktig ut. Varför skrattar då alla
människor åt honom?«

En av de omkringstående hade lagt märke till den fattiga hustruns fråga.

«Ni får inte förundra er över att vi skrattar,« sa han. «Den där munken
är ifrån Lucca i Italien, och han tigger pengar till en helig bild, som
lär finnas i en kyrka där i staden. Han försäkrar, att bilden är så
mäktig, att han vedergäller hundrafalt varenda gåva, som man ger honom.
Kan man tänka sig något löjligare?«

«Jag är bara en olärd lantarbetare,« viskade den gamla mannen till sin
hustru. «Det är väl därför, som jag inte kan förstå varför han finner
detta så löjligt.«

De trängde sig allt närmare, och äntligen kunde de med egna öron höra
hur munken bedyrade, att om någon ville ge en gåva, stor eller liten,
till den heliga bilden av den korsfäste, som förvarades i Luccas
domkyrka, skulle det vedergällas honom hundrafalt.

Munken avgav sin försäkran med den trovärdigaste uppsyn, men stadsborna
var ur stånd att fatta, att han inte skämtade. För vart ord han yttrade
blev skrattsalvorna allt högre och gycklet allt friare.

«Jag kan sannerligen inte förstå de här stadsborna,« sa den fattiga
kvinnan. «Tycker de då inte, att detta är ett storartat anbud? Jag
skulle bara önska, att jag ägde något, som jag kunde ge bilden.«

«Du har alldeles rätt,« instämde mannen. «Titta på munken! Det är en
ärlig och trovärdig man, som vet vad han säger. Om jag vore en av de
rika stadsborna, skulle jag inte tveka att ge bilden hela min
förmögenhet för att få den hundradubblad tillbaka.«

«Käre, käre man,« utropade nu kvinnan, «gör allvar av vad du säger! Vi
är ju inte alldeles utfattiga. Har vi inte våra grönsaksland och vår
stuga och vår gamla åsna? Det bleve ingen stor summa, om vi sålde dem,
men tänk dig, att den på en gång bleve hundra gånger förstorad! Vi
skulle bestämt bli så förmögna, att vi hade bröd till döddagar.«

«Du tar alldeles orden ur munnen på mig,« svarade hennes man. «Vi har ju
strävat och arbetat i hela vårt liv utan att bli rikare fördenskull. Nu
lider det mot den tiden, då vi inte längre kan försörja oss själva. Vi
bör inte försumma ett sådant tillfälle att skaffa oss en sorgfri
ålderdom.«

Härmed var deras beslut fattat. Nästa dag begav de sig till sin granne,
en välbärgad och förståndig lantbrukare, och frågade honom om han inte
ville köpa deras stuga, deras trädgård och deras gamla åsna.

Den rika bonden hade länge önskat att bli ägare av den lilla jordbiten,
som låg tätt intill hans gård, och blev glad åt anbudet. Men innan han
avslutade köpet, ville han, som en god granne anstår, ta reda på vad det
gamla folket ämnade leva av, sedan de hade sålt bort sin egendom, och
detta höll på att göra slut på hela affären.

«Det är verkligen sant,« utbrast han, då han hade fått veta hur de
ämnade placera sina pengar, «att jag länge har önskat äga er trädgård
för att kunna dra fram en väg över området, men jag kan rakt inte stå
till svars med att villfara er önskan, då jag hör, att ni ämnar använda
köpeskillingen på ett så dåraktigt sätt. Ni har varit mina grannar i mer
än trettio år, och jag vill inte medverka till er olycka.«

De två gamla förklarade för honom än en gång, att de hade hört en munk
säga, att den heliga bilden hade makt att vedergälla dem hundrafalt.

«Varför inte likaså gärna tusenfalt?« sa grannen. «Sådant där säger alla
munkar bara av gammal vana utan att vänta, att någon ska ta dem på
allvar.«

Bonden gjorde alla de invändningar, som en hederlig man borde göra i ett
sådant fall. Det var, först då de båda gamla hotade att bjuda ut sin
egendom till en annan av de kringboende, som han gav med sig. Han köpte
alltsammans av dem för en summa av trettio floriner, som han räknade upp
ur en läderpung. «Se här!« sa han. «Här är pengarna, men kom bara inte
och skyll på mig, när alltsammans är slut och ni inte har någon annan
utväg än att gå och tigga!«

«Käre granne,« sa den gamla kvinnan, «när ni ser oss igen, så äger vi
hundra gånger så många floriner som i dag. Varför skulle vi då besvära
er eller någon annan med att be om allmosor?«

«Nå,« sa bonden och skrattade, «ni är då så galna, att det inte är lönt
att tala förnuft med er. Säg mig nu bara vad ni tänker ta er till för
det första!«

«Vad vi tänker ta oss till!« upprepade den fattige. «Men, granne, vad
skulle vi göra annat än gå till Lucca med vår gåva och lägga ner den
inför den heliga bilden?«

«Jag tror sannerligen, att den där munken var en häxmästare, som har
förvridit hjärnan på er,« sa bonden med stor häftighet. «Hur kan ni
inbilla er, att en helgonbild på det där sättet ska kunna betala er
jämnt på öret? Eller varför skulle ni bli hjälpta på ett så underbart
sätt, ni, mer än alla andra? Jag har en dotter, jag, som ligger sjuk
sedan mer än ett år tillbaka. Om ni visste hur mycket jag har offrat för
hennes skull både till Santa Rosalia av Palermo och andra helgon! Men
tror ni, att jag har blivit hulpen? Nej, jag säger er, att ingen av de
heliga har rört ett finger för hennes skull. Hon går nog bort ifrån mig
inom kort, och dä är det slut med all glädje för mig i detta livet.«

När den rika mannen hade sagt detta, vinkade han åt sina grannar till
avsked och gick hastigt in i sitt hus, för han var nära att falla i
gråt.

De två fattiga stod ett ögonblick och såg efter honom. «Det är en
sanning, att ingen blir sparad för sorgen,« sa hustrun och torkade sig i
ögonen. «Kom ihåg för all del, käre man, att vi ska bedja den heliga
bilden upplysa vår käre granne om varför hans böner inte blir hörda! Han
är en god man, som väl är värd, att han får behålla sitt älsklingsbarn i
livet.«

Det gamla paret gick nu att säga ett ömt farväl till sin trogna åsna,
och sedan fanns det ingenting, som höll dem kvar i hemtrakten, utan de
kunde anträda färden till Lucca.

Eftersom de emellertid på intet sätt ville minska de trettio florinerna,
måste de hela vägen gå till fots, och för att få mat och natthärbärge
hade de ingen annan utväg än att tigga. Det blev alltså ingen lätt resa,
men de tog sig ändå fram utan någon egentlig svårighet, ända tills de
anlände till Messina, där de måste anlita en färja för att föras över
sundet, som skiljer Sicilien från fastlandet. När de kom ner till
hamnen, blev de snart varse en mindre färjebåt, som var avsedd för
sådana resande, som färdades till fots och inte hade stor packning. De
ämnade stiga ombord utan vidare, men de avvisades av färjkarlen, en
stackars galärslav, som med starka bojor hölls fastsmidd vid sin
farkost.

«Nej, nej, mina medkristna!« sa han. «Ingen av er kommer ombord, förrän
ni har betalat en halv florin var för överfarten.«

Han hade sträckt ut sig, så gott han kunde, på roddbänken och kastade en
rätt ovänlig blick på de fromma vandrarna, för de hade kommit till
färjan mitt i värsta middagshettan, då all rörelse brukade avstanna, och
han hade rätt till ett par timmars vila.

«Min vän,« svarade den fattiga mannen, «jag förstår, att du tar oss för
tiggare, som vill begagna ditt arbete utan att betala något för det, men
så är ingalunda fallet. Vi är tvärtom på vandring till Italien för att
förränta våra pengar, och när vi kommer tillbaka, är vi troligen så
förmögna, att vi kan betala dig fem floriner, om du så önskar. Hjälp oss
bara över sundet för ingenting denna gången, och du ska inte behöva
ångra det.«

Galärslaven lyfte litet på huvudet, sneglade på dem genom sina
halvslutna ögon och lade sig till rätta igen.

«Ni ser mig just ut, som ni skulle ha några pengar att förränta,« sa
han.

«Så sant som jag lever!« sa den fattige. «Jag har inte mindre än trettio
floriner i min påse, men jag vill inte röra dem, därför att de är ämnade
till en, som betalar igen hundrafalt allt, som man ger honom. Du kan
alltså förstå, att jag inte vill förminska summan nu, utan hellre
betalar dig, då jag kommer tillbaka.«

Färjemannen lyfte på huvudet med litet större intresse.

«Vad är det för en, som betalar igen hundrafalt?« sa han.

«Vem annan skulle det vara än den heliga bilden i Lucca?« utropade den
fattige.

Galärslaven brast ut i ett bittert skratt.

«Jag vill säga er något,« sa han. «jag är visserligen befalld av
överheten att begära en halv florin av envar, som jag färjar över
sundet, men så här under min fritid har jag rätt att sätta er över utan
betalning. Tacka mig nu inte för detta, för det vore mycket större
barmhärtighet att inte föra er vidare, men jag har ingen lust att vara
barmhärtig, och därför ska ni få komma över till Italien. Är ni bara
där, så letar ni er kanske också fram till Lucca, och där ska ni få se
hur ni har blivit lurade.«

Han vinkade åt dem att stiga i färjebåten. Under hela överfarten sade
han ingenting, men då de lade till i Reggio i Italien, började han på
nytt med sitt bittra tal.

«Eftersom ni så säkert litar på att den där bilden ska hjälpa er, så
vill jag säga er, att ingen kan ha sänt opp flera böner än jag, som
sitter fastsmidd här vid årorna. Jag borde också ha fått hjälp, för jag
sitter här inte för något brott, som jag har begått, utan till följd av
en orättvis dom. De mäktiga i himmelen borde ju ha till uppgift att råda
bot i sådana fall, men jag kan inte märka, att någon av dem har brytt
sig om att göra något för mig.«

Då de båda fattiga hade stigit ur båten och börjat gå uppåt stranden,
anmärkte den gamla kvinnan, att världen var mer rik på sorg och olycka,
än hon någonsin hade trott.

«Ja,« sa mannen, «den är sannerligen uppfylld av bedrövade. Kom ihåg,
kära hustru, att vi inte glömmer att fråga den mäktiga bilden varför den
här mannen inte kan vinna bönhörelse och bli befriad från sitt lidande!«

Efter detta fortsatte de vandringen norrut och använde på den både
veckor och månader. Slutligen nådde de en aftonstund fram till en stad,
som man sade dem vara Lucca.

«Käre man,« sa den gamla kvinnan, då de gick in genom stadsporten, «vad
jag är glad, att vi är komna till målet för vår resa! Om du vill som
jag, beger vi oss genast till domkyrkan. Jag vill varken äta eller vila,
innan jag har fått se den heliga bilden.«

«Du har alldeles rätt,« sa mannen, «men om vi ska hinna överlämna vår
gåva till bilden redan i dag, får vi verkligen skynda oss. Det är så
långt lidet på dagen, att det inte kan dröja länge, innan aftonbönen är
slut i kyrkorna och kyrkportarna stänges.«

Fastän de var trötta efter en hel dags vandring, tog de ut stegen allt
raskare, och när de hade hunnit så långt, att de såg dômens ytterväggar,
började de springa. Men de kom i alla fall för sent. Sakristanen, som
hade vård om dômen, stod just på kyrktrappan och stoppade den tunga
knippan med nycklar i sitt bälte, då de närmade sig.

«Ack, herr sakristan, herr sakristan!« började gumman, för det var hon,
som kom först. «Vill ni inte förbarma er över oss och låta oss komma in
i kyrkan bara på ett par ögonblick? Ni vet inte hur långt vi har
vandrat. Vi är komna ända från Palermo för att ge en gåva till den
heliga bilden, som finns härinne.«

«Herr sakristan!« ropade den gamla mannen och avbröt sin hustru. «Vi är
inga tiggare. Här ser ni en pung med trettio floriner, som det är vår
mening att skänka till er undergörande bild, därför att vi vet, att han
ska betala oss det tillbaka hundrafalt.«

De var så ivriga, att de grep tag i sakristanens kåpa för att hålla
honom kvar. Men denna deras häftighet var nära att bringa kyrkvaktarn på
den tron, att de var ett par galningar.

«Vad är det åt er?« ropade han. «Kyrkan är stängd för i dag. Det hålles
ingen mässa förrän i morgon bittida.«

«Käre vän,« sa kvinnan, «vi vill inte höra någon mässa. Vi har präster
och kyrkor tillräckligt på Sicilien, så att inte har vi behövt gå denna
långa vägen fördenskull. Vi har kommit endast och allenast för att ge
trettio floriner till er heliga bild, därför att vi vet, att han betalar
igen hundrafalt alla de gåvor, som man ger honom.«

Den stackars kvinnan talade med ännu större säkerhet än vanligt, därför
att hon nu var kommen till ett ställe, där hon var viss om att man
skulle förstå henne. Men sakristanen blev lika häpen över hennes
påstående som alla andra.

«Käre herr sakristan,« sa kvinnan, «ni måste ju ändå veta hur det
förhåller sig. Det är en munk från den här staden, som har talat om
bilden nere i Palermo.«

«Jag försäkrar er, mina vänner, att jag ingenting vet,« sa sakristanen,
«och att jag inte förstår ett ord av vad ni säger. Det är bäst, att ni
berättar för mig allt, som rör denna saken. Ni ser ju ut som kloka och
förståndiga människor, men ni talar, som om ni vore vansinniga.«

Medan de nu berättade sin historia ända från början, tänkte kyrkvaktarn:

«Om de där människorna är så envisa, att de har vandrat från Palermo
till Lucca för att lämna pengar till den heliga bilden, så tjänar det
ingenting till att neka dem att komma in i kyrkan. De ger sig i alla
fall inte med mindre, än att jag öppnar porten för dem.«

Han tog verkligen nyckelknippan ur bältet och beredde sig att låsa upp
kyrkdörren, allt under det att han gjorde ett sista försök att ta dem ur
sin villfarelse. «Ack, mina vänner!« sa han, medan han vred på de tröga
riglarna. «Det ar visserligen sant, att i den här kyrkan finns en gammal
bild av den korsfäste, men den befinner sig i ett mycket förfallet
tillstånd. Den hänger obemärkt på en pelare, och ingen, som kommer hit
till kyrkan, brukar ställa sina böner till den. Jag kan gå ed på att
under de tjugufem år, som jag har varit sakristan i domkyrkan, har den
inte utfört några underverk.«

De två gamla blev ytterligt förvånade över dessa underrättelser.

«Ack, mina vänner,« fortfor sakristanen, «om den bilden hade sådan makt,
som ni tillskriver honom, då borde han åtminstone kunna hjälpa
rosenbusken, som står här bredvid kyrkväggen. Det var min största glädje
att se hur den blommade förr i världen. Den klädde hela hörnet långt
uppåt tornet med de skönaste rosor, men nu har den sedan några år
tillbaka upphört att sätta blom. Jag vattnar den och sköter den, så gott
jag kan, och den ser ju frisk och grön ut. Jag kan omöjligt förstå
varför jag inte mer får se den i sin härliga blomsterskrud.«

Han suckade djupt och såg verkligen så bedrövad ut, att de två fattiga
vandrarna förklarade, att så snart som de stod inför den heliga bilden,
skulle de fråga den varför rosenbusken inte längre bar några blommor,
men han tycktes inte fästa något avseende vid deras löften.

«Skynda er nu bara,« sa han, i det att han sköt upp kyrkdörren, «så
stannar jag här utanför och väntar på er. Det är ingen svårighet att
leta reda på bilden, för den hänger på pelarn, som står närmast den
brinnande lampan.«

De två gamla hade visserligen blivit häpna över hans förklaringar, men
deras tro var ingalunda rubbad, och de såg knappt, att dörren var
öppnad, förrän de skyndade in i kyrkan. Men när de väl hade kommit in,
stannade de, för i det ålderdomliga gudshuset, som bara hade några få
och mycket smala fönster, rådde redan ett fullständigt mörker. Långt
framme skymtade visserligen en liten röd låga, men de visste inte hur de
skulle hitta fram till den utan att stöta mot pelare och gravvårdar.

Den gamla kvinnan tog ett steg framåt, men hon höll på att falla utför
ett trappsteg, och hon hejdade sig helt förskräckt.

«Käre man,« sa hon, «detta är verkligen otur. Att veta, att den heliga
bilden befinner sig på bara ett par stegs avstånd, och inte kunna komma
fram till den!«

«Håll dig stilla ett par minuter, tills våra ögon hinner vänja sig vid
mörkret härinne!« viskade mannen. Han var alltför genomträngd av
ställets helighet för att våga tala högt.

I detsamma föreföll det dem, som om den lilla röda lågan, som brann
framme i kyrkan, klöv sig itu. Den ena hälften började sväva hit och dit
i kyrkan, och överallt, där den for fram, tändes plötsligen vaxljusen på
altare och i ljuskronor, sa att mörkret hastigt skingrades.

«Ack, käre man,« sa den gamla kvinnan, «ser du, att man tänder ljus
därframme? Snart blir det inte någon konst att hitta till den heliga
bilden.«

«Kära hustru,« sa mannen, «sakristanen var vänligare till sinnelaget, än
vi anade. Han har gått in genom sakristian för att tända några ljus, så
att vi ska kunna leta oss fram.«

«Jag kan bara inte förstå, att han gör sig så mycket besvär för vår
skull. Ett par tre ljus hade ju varit nog, men du ser, att han tänder
inte bara på huvudaltaret, utan också i sidokapellen och i takkronorna.«

Det var verkligen sant. Hela kyrkan glimmade av ljus. De båda fattiga
var emellertid i detta ögonblicket så upptagna av tanken på den
undergörande bilden, att de inte länge undrade över den stora mängden av
ljuslågor eller hur de hade blivit tända.

«Det är ju möjligt, att här ska firas en helgonfest,« sa gumman. «I alla
händelser är jag glad över att ljusen har blivit tända. Jag känner mig
alltid dubbelt så högtidlig till mods, då jag ser många ljuslågor i en
kyrka. Vet du vad! Jag skulle önska, att här också spelades orgel.«

Knappt var detta sagt, förrän ett svagt brus av toner hördes från
orgelläktarn.

«Nej, men hör bara!« sa mannen. «I kväll tror jag att du får allt, vad
du önskar dig. Och så vackert man spelar i den här kyrkan! En så härlig
musik har jag inte hört ens i dômen i Palermo.«

«Det är så ljuvligt, att man kunde tro, att det vore en ängel, som
spelade,« sa den gamla, «men mindre hade jag inte heller väntat mig i
denna kyrkan. Nu skulle jag bara önska, att den också vore fylld av
rökelse, för de doftande rökelsemolnen kommer mig alltid att känna, att
jag befinner mig på ett heligt rum.«

Knappt hade hustrun talat ut, förrän den gamla mannen utbrast med
förvåning i stämman: «Har du någonsin känt en sådan härlig vällukt? Det
är den finaste, mildaste och ljuvligaste rökelse, som jag någonsin har
luktat.«

De såg ingen människa, som svängde ett rökelsekar, likaså litet som de
märkte någon organist uppe på orgelläktarn, men de försökte inte fundera
ut hur allt detta kom sig. De levde bara i tanke på den heliga bilden.
De hade nu satt sig i rörelse för att nå fram till den, men de vandrade
mycket långsamt uppåt huvudgången, därför att det skulle ha synts dem
opassande att visa någon brådska.

Då de var hunna ungefär till mitten av kyrkan, hejdades de av att någon
kom gående emot dem på gången. Det var en hög och fager kvinna, klädd i
en blå klänning med en röd mantel. Hon hade en liten krona av pärlor och
ädla stenar på huvudet och rika smycken på armar och hals.

Hon gick dem till mötes med det allra vänligaste leende, ungefär som en
husfru, som kommer emot ärade och efterlängtade gäster, och frågade vad
de sökte i kyrkan så här sent på dagen.

«Högt ärade fru drottning!« sa den gamla kvinnan med glädje i rösten,
för ett så gott och vackert ansikte tyckte hon sig aldrig förut ha
skådat. «Vi är hitkomna, jag och min man, för att lägga ner vårt offer
för den heliga bilden av den korsfäste, som lär hänga på en pelare i
kyrkan.«

Härpå började de gamla, som deras vana var, berätta hela sin historia,
alltifrån den aftonstunden, då de hade hört munken predika på Storgatan
i Palermo, ända till deras möte med sakristanen ute på kyrktrappan.

Den främmande betraktade dem alltjämt lika välvilligt, men det tycktes
dem, att hennes ansikte fick ett mer och mer sorgset uttryck, alltsom
berättelsen fortskred.

«Ack,« sa hon, då hon hade hört dem till slut, «det anstår inte mig att
säga om era förhoppningar ska bli uppfyllda, men jag fruktar det värsta.
Det är ingenting, som är så sällsynt, som att Gud är i stånd att
tillmötesgå människornas önskningar. Deras plåga kan ju vara dem pålagd
som ett straff för någon missgärning.

«Se nu bara till exempel på sakristanen här utanför!« fortfor hon. «Han
klagar över att en rosenbuske, som är honom mycket kär, inte mer bär
några blommor, men han betänker inte, att detta är ämnat som en
påminnelse för honom själv. Sedan flera år tillbaka låter han de många
helgonbilderna, som ni ser här runt omkring, alldeles förfalla och
tänker inte på att underhålla förgyllningen på deras kronor eller att
laga skador, som så lätt åsamkas dem under de många processionerna. Han
finner det hårt, att Gud inte förhjälper honom till hans åtrådda glädje,
men först måste han förstå, att han, som begär, att Gud för hans skull
skall smycka rosenträdet med rosor, inte bör försumma att låta bilderna
av de heliga Guds män och kvinnor, som står under hans vård, framstå i
all sin härlighet och prydnad.«

«Ack ja!« sa det gamla paret suckande. «Vi kunde ju tro, att det skulle
förhålla sig på något sådant sätt. Säkert har vi syndat värre än han,
men vi har kommit hit i förlitande på det löftet, som har blivit oss
givet.«

Den sköna kvinnan framför dem höjde litet på ögonbrynen, men sedan
fortfor hon med samma milda röst.

«Det är en god sak med en fast tro, men det kan inte vara tillräckligt
för att Gud skall höra era böner. Ni kunde ju lätt önska er något, som
vore er själva till skada.

«Ni berättade mig nyss om den stackars galärslaven, som ror en färjebåt
mellan Messina och Reggio,« fortfor hon. «För endast några år tillbaka
var han en rik köpman, och han var dessutom en god man, som inte gjorde
någon något förnär, men han var så begiven på vällevnad och kroppens
njutningar, att han skulle ha ådragit sig förfärliga sjukdomar och
troligen varit död för längesedan, om inte Gud hade sänt olyckan över
honom. Det hände sig nämligen, att en tjuv stal bort en ädelstenssmyckad
krona från en Mariabild i dômen, och för att undgå misstankar bröt
tjuven lös en av de ädla stenarna ur kronan och lade den i den rika
köpmannens ficka. Denna sten blev funnen hos honom, man anklagade honom
genast för att ha stulit madonnans krona, och trots alla hans
försäkringar om sin oskuld blev han dömd att sitta fastsmidd vid
färjebåten och frakta resande över sundet under hela sitt liv. Ingenting
vore lättare än att hjälpa honom, ty tjuven har gömt kronan i en vrå på
kyrkvinden och lämnat den där. I samma ögonblick, som den komme till
rätta, vore köpmannens oskuld bevisad, och han bleve frigiven, men hur
skall Gud kunna tillstädja detta, innan mannen har ändrat sitt sinnelag?
Om han bleve hulpen dessförinnan, skulle han ju genast störta sig i
samma levnadssätt som förut och gå till ett säkert fördärv.«

«Kära, nådiga fru!« sa den gamla mannen. «Vi är glada, att detta är
orsaken till att den där mannen måste lida under en orättvis dom. Vi har
nog själva tänkt, att det torde förhålla sig på detta viset. Vad nu oss
själva beträffar, så vet vi inte alls om det, som vi önskar oss, skulle
vara oss till gagn eller skada, vi har bara det där löftet att trygga
oss till.«

Åter höjde den ljuva uppenbarelsen framför dem ett ögonbryn, liksom av
otålighet över deras envishet, därpå fortsatte hon med en röst, som
klang allt mildare, ju längre hon talade:

«Det är mycket gott med en fast tro, men det är inte säkert, att Gud
bara fördenskull kan höra era böner. Det kan ju hända, att han först
vill lära er att vara nöjda med det goda, som har blivit er beskärt.

«Härvidlag tänker jag på er granne, den rika bonden utanför Palermo,«
fortfor hon. «Han har utom den dottern, som ligger sjuk, ännu en, men
denna är ful och litet missbildad, och därför har han alltid behandlat
henne illa. Hon är dock både klok och god och arbetsam och gör honom den
största nytta. Hennes lidande har rört Gud, så att han har sänt sjukdom
över hennes syster, och fastän den vore mycket lätt att häva, ty den
härrör endast av en förgiftad kam, som en illvillig arabkvinna har sålt
till henne, så måste hon kanske dö av den, ifall inte hennes far kan
lära sig att älska båda sina barn lika högt. Den sjuka behövde bara
upphöra att kamma sig med den farliga kammen för att så småningom
tillfriskna, men detta kommer inte att ske, förrän hennes far har lärt
att rätt uppskatta den goda gåva, som Gud har gett honom i hans fula
dotter.«

«Sannerligen!« utropade den gamla kvinnan. «Ju längre jag hör er tala,
goda, nådiga fru, desto mer övertygad blir jag om Guds vishet och
rättvisa. Helt säkert har vi båda gamla många gånger underlåtit att
tacka honom för alla hans välgärningar, men vi litar i alla fall på det
löftet, som har blivit oss givet.«

Vid dessa ord överstrålade det ljuvaste leende den ädla fruns ansikte,
och hon sade, i det hon vinkade åt de två fattiga att följa sig:

«Jag har varnat er, mina vänner, men jag ser, att det är omöjligt att
förmå er att avstå från ert förehavande. Tänk dock än en gång på hur
svårt det är att få bönhörelse, innan ni lämnar ifrån er era floriner!«

Hon förde dem utan att invänta svar fram till en pelare och pekade mot
höjden. Där hängde ända uppe vid taket ett stort kors av mörknat trä,
och på detta var fäst en Kristusbild, som var så olik alla andra bilder
av den korsfäste, som de fattiga hittills hade skådat, att de vände sig
mot sin ledsagarinna för att få veta om de hade gått rätt.

«Denna bild är mycket gammal,« sa hon, «och mycket illa bevarad, men
visserligen föreställer den min son, den korsfäste frälsaren.«

De båda gamla var så upptagna av att betrakta den heliga bilden, att de
inte i det ögonblicket, utan först senare förstod hela innebörden av
hennes ord.

«Käre man,« viskade den gamla kvinnan, «den helige däruppe skrämmer mig
nästan med sina breda ögonbryn och sina djupa ögon. Jag känner mig
ängslig, därför att han är avbildad utan skägg. Jag kan inte känna igen
honom.«

De förundrade sig också över att bilden var iklädd en kort livklädnad av
något svart tyg och hade ett bälte om livet samt träsandaler på
fötterna. Den var dessutom mycket dammig och hade säkert hängt där i
åratal, utan att man hade tänkt på att ge den någon tillsyn.

«Ni känner er säkert mycket oroliga,« sa deras ledsagarinna. «Ni hade
väntat er, att den mäktige, som skall hjälpa er, skulle ha ett helt
annat utseende.«

«Kära, nådiga fru drottning,« sa den gamla mannen, «vi tänker alls
ingenting sådant. Vi är glada, att vi inte genast kunde känna igen
honom. Vi vet, att det var på samma sätt, då han gick här på jorden, att
han var ringa till sitt yttre och att människorna inte genast förstod,
att han var Guds son.«

Leendet återvände i full klarhet på den främmande kvinnans ansikte.

«Överlämna då er gåva till honom!« sa hon.

Utan att säga ett ord vidare sjönk de båda gamla ner på knä och böjde
sina huvuden mot stengolvet.

«O Kristus, Guds son,« sa de, «tag emot vår gåva, och hör vår bön! Se
här de trettio florinerna, som vi erhöll, då vi sålde vår trädgård, vår
stuga och vår gamla åsna! Vi har burit hit dem ända från Sicilien,
därför att vi vet, att du vedergäller hundrafalt varje gåva, som man
erbjuder dig. Låt inte vår tro komma på skam, utan skänk oss så mycket,
att vi må få njuta en sorgfri ålderdom!«

I det att de sade detta, lossade mannen pungen med florinerna från
bältet och sköt den fram mot pelarn, som uppbar korset.

De uttalade än en gång samma ord utan att lyfta sina huvuden, men
plötsligen hörde de ett lätt knakande ovanför sig. De höjde blickarna
och såg, att träbilden hade lösgjort sin ena arm och sin ena fot från
spikarna, som genomträngde dem.

Den gamla kvinnan grep hårt om sin mans hand, men ingen av dem sade
något. Deras hjärtan klappade av salig förväntan. De var säkrare än
någonsin, att deras böner skulle bli hörda.

Men Kristusbilden lossade med ett hastigt grepp träsandalen från sin fot
och lät den falla ner till de bedjande. Därpå återtog den sin vanliga
ställning och såg ner till dem från sitt kors med samma stränga och
sorgsna min som förut.

Det var alltsammans ett ögonblicks verk, och de skulle inte ha trott,
att de hade sett rätt, om inte sandalen hade legat på golvet framför
dem.

Det var en helt vanlig sandal med träsula och läderremmar. Det fanns
varken sten eller smycke på den, utan den var alldeles värdelös. Det
tycktes, som om den ädla frun, som ännu dröjde bredvid dem, trodde sig
märka, att de båda fattiga kände sig bedragna i sina förväntningar.

«Ack!« sa hon medlidsamt. «Denna sandal är en dålig vedergällning för er
stora gåva. Men det är ju ännu inte för sent för er att ångra er. Ni kan
låta den ligga, där den ligger, och ta tillbaka era floriner.«

De båda gamla såg nästan bestraffande på henne.

«Vad menar ni, kära, nådiga fru?« sa de. «Den heliga bilden har säkert
givit oss så mycket den förmådde i sin fattigdom. Han har gjort ett
under för att kunna skänka oss den här sandalen. Det är väl tusen gånger
mer värt än våra fattiga floriner.«

Knappast hade de sagt detta, förrän den höga kvinnans ansikte upplystes
av det ömmaste leende.

«Ni är min sons rätta tjänare,« sa hon. «Och ni ska inte bli bedragna i
er tillit till honom. De fromma människornas oskyldiga önskningar kan
Gud alltid bifalla.«

I detsamma hon sade detta, omstrålades hon av en sådan klarhet och
glans, att de gamla måste sluta sina ögon. Då de åter öppnade dem, rådde
mörker i kyrkan, ljusen var släckta, orgelspelet hade upphört, och den
strålande kvinnan, som nyss hade stått framför dem, var försvunnen.

Men de hann knappt att undra över förändringen. De var inte ensamma så
länge som en sekund. Kyrkdörren slogs hastigt upp, och sakristanen kom
inrusande.

«Kära, heliga vandrare,« ropade han, «vilket underverk! Jag har sett
det. Jag satt på trappan och väntade er, men då ni dröjde och dröjde,
reste jag mig opp och tittade in genom nyckelhålet. Jag såg er gå fram i
strålar av överjordiskt ljus, och den heliga Guds moder, som annars
tronar på ett altare härframme, hade stigit ner och gick vid er sida.
Sedan såg jag den korsfäste böja sig över er för att skänka er sin
sandal. Ack, ni måste genast följa mig till herr biskopen!«

Han tog dem med sig till biskopen, som satt i kapitelsalen, omgiven av
sina domherrar.

Han berättade. De två gamla berättade, och äntligen fick de fromma
herrarna klart för sig vilket stort underverk som hade skett.

Biskopen skyndade först av allt att vinka till sig sin skattmästare.

«Min vän,« sa han, «jag önskar betala sandalen, som dessa goda
människorna på ett så underbart sätt har erhållit av den heliga bilden,
med 3,000 floriner, om de vill sälja den till mig. Jag vill inte, att
den ska föras bort från Lucca.«

Då pengarna var uppräknade och lagda i den gamla mannens hand, fortsatte
biskopen:

«Innan ni lämnar Lucca, inbjuder jag er att med oss andra närvara vid
den heliga bildens flyttning till sin rätta plats ovan huvudaltaret, men
sedan bör ni skyndsamt gå tillbaka samma väg, som ni har kommit, och
därvid berätta allt, vad ni har upplevat under er vandring, för envar,
som vill lyssna. Jag gläder mig nu åt det, att genom er galärslaven ska
bli löst från sin åra och er goda grannes dotter bli botad från sin
sjukdom, liksom jag är viss om att sakristanen inte ska försumma att
låta kyrkans rosenträd komma till blomning.«

Han tystnade ett ögonblick, därpå sträckte han ut händerna över de båda
gamla.

«Ni är de kloka, och vi andra är dårar,« sade han. «Också vi vet, att
Gud är allsmäktig, men vem av oss vågar lita på hans bistånd? Tacka Gud,
som har givit er trons gåva! Det är den största av hans välgärningar.«

VÄGEN MELLAN HIMMEL OCH JORD

Det var en gammal överste Beerencreutz, som under många år hade hållit
till på Ekeby hos majorskan och bott i kavaljersflygeln.

Sedan majorskan var död och det hade blivit slut med det glada
kavaljerslivet, hyrde översten in sig i en bondgård i Stora Kils socken,
som ligger vid södra änden av den långa sjön Löven. Han förfogade över
två rum i övervåningen, ett stort, som man först kom in i, och ett
mindre. Bondfolket bodde på nedre botten, och ingen mer än Beerencreutz
höll till en trappa upp.

Här levde han i lång tid, ända tills han hann sitt sjuttiofemte år. Han
var alldeles ensam, utan att ens ha en tjänare, som passade upp honom.
Han städade själv sina rum, lagade sin mat, så gott sig göra lät, och
ryktade och fodrade sin häst. Han sade, att han ville ställa med allt
detta själv, därför att han bättre skulle kunna bli av med all sin
lediga tid, men det kan nog hända, att den verkliga bevekelsegrunden var
den, att han var för fattig för att skaffa sig någon hjälp. Något att
syssla med tycktes aldrig felas honom. Han hade tvärtom svårt att komma
till slutet med alla de mångfaldiga arbeten, som han hade för händer.

I det stora rummet hade översten satt upp den märkvärdiga mattväven, som
man talade om och förundrade sig över i hela Stora Kils socken. Den
vävdes inte i vävstol, utan trådarna var utspända från vägg till vägg,
så att den, som kom in i rummet, kunde inte annat tro, än att han hade
råkat in i ett jättestort spindelnät. I den väven kröp översten fram och
tillbaka under en god del av dagen, satte in en garnände här och en där,
prövade och valde för att få de rätta färgerna. Om översten hade fått
den mattan färdig, skulle den nog ha kunnat tävla i skönhet med mattor
både från Kandahar och Buchara, men tillverkningssättet var för
långsamt, och han lär aldrig ha fått mer än ett par rutor sådana, som de
borde vara.

I det inre rummet hade översten sin säng stående. Han låg jämt i en
liten tältsäng, som han hade nyttjat, då han var ute i kriget i Tyskland
och kämpade mot Napoleon. Men annars hade han stora, prydliga möbler i
det där rummet. Där fanns bland annat en stor mahognysoffa, ett gammalt
klaffbord på svarta ebenholtsben, en sekretär med mässingsbeslag och en
stor spegel i kupig glasram, prydd med sirlig förgyllning. Alla dessa
möblerna var komna från överstens hem, och de bar vittne om att fastän
han nu var fattig, så hade han ändå vuxit upp på ett förmöget och
förnämt ställe.

Här i detta rummet låg översten och sov en sommarnatt, då han vaknade
vid det, att någon med tunga steg kom gående uppför trappan till
övervåningen. Den nattliga vandrarn stampade så, att det dånade genom
hela huset, stadigt och säkert, som om han skulle ha varit en gammal
soldat.

Då översten slog upp ögonen, var det så pass skumt omkring honom, att
han förstod, att det ännu måtte vara mitt i natten. Men riktigt mörkt
var det visst inte i rummet, för det var ju årets ljusa tid, och som
översten bodde en trappa upp och inga grannar hade, höll han sig varken
med luckor eller rullgardiner.

«Det är besynnerligt med de här bönderna, att de aldrig kan lära sig att
låsa till förstudörrn,« tänkte översten. Han var en ordningens man, och
han låg jämt i strid med husfolket, därför att de allt som oftast lade
sig att sova utan att bomma igen om sig. Så hade de väl gjort i kväll
också, och nu hade mycket riktigt en obehörig kommit och trängt in i
huset.

Någon tjuv kunde det väl knappast vara, som gick fram med så tunga steg,
och knappast heller någon drucken, som sökte en plats att sova av sig
ruset på. Men någon, som inte hade där att göra, var det i alla fall,
för översten visste, att ingen av husets folk kunde gå på det där
taktfasta sättet.

Översten låg och väntade, att nattvandrarn skulle fortsätta upp på
vinden, men i detta räknade han miste. Så snart de tunga stegen hade
kommit uppför trappan, marscherade de fram till hans egen dörr, och han
tyckte sig till och med höra, att nyckeln vreds om i låset.

«Ja, det där kan du roa dig med, så mycke du vill,« tänkte översten,
«det har du ändå inte mycke för.« Han visste förstås, att han förra
kvällen hade stängt sin dörr med både krok och hasp. Just därför att
förstudörren i nedre våningen nästan aldrig var reglad, var översten
noga med att det skulle vara ordentligt stängt uppe hos honom.

Men nu hörde han till sin stora häpnad, att den främmande kastade upp
dörren så lätt, som skulle den ha varit fäst med en ullgarnsände, och
klev in i arbetsrummet.

Det var där, som den stora mattväven var utspänd, och det var ingalunda
lätt att vandra igenom det, framför allt nu, då rummet låg i halvmörker.

«Nu kommer den där rackarn att trassla in sig i mattväven och ställa
till en förfärlig oreda,« tänkte översten och var just färdig att
springa ur bädden och köra ut karlen. Men då hörde han hur den främmande
gick genom rummet ända fram till sängkammardörren, med steg så jämna,
som om han skulle ha gått i takt efter en militärmarsch på Trossnäs
fält, och inte lät sig på minsta sätt hindras varken av ränning eller
inslag.

Överstens blickar flög mot dörren. Det var inte mörkare, än att han med
stor säkerhet kunde se, att regeln var tillskjuten.

«Ja, nu ska du väl ändå inte komma längre, din ...«

Han hejdade sig mitt i svordomen, därför att dörren for upp och slängde
mot väggen precis så, som om den skulle ha stått olåst och en stark
vindpust från ett öppet fönster hade kastat upp den.

Då satte sig översten upp i sängen, tog till sin gamla, dånande
kommandostämma och ropade «Wer da?«, så att det sjöng i väggarna.

Än en gång var han färdig att rusa ur sängen för att visa ut den
främmande, men han blev så slagen av förvåning, att han blev sittande
stilla. Han såg nämligen inte alls till den, som hade kommit in i
rummet. Dörren stod uppkastad på vid gavel, översten kunde se in i nästa
rum ända till de motliggande fönstren, och ljust tillräckligt var det,
men han såg inte ens så mycket som skymten av en människa.

Men att någon var inne i hans rum, det var i alla fall tydligt. Han hade
hört stegen, ända tills de stannade innanför tröskeln. Nu hörde han hur
den främmande slog klackarna samman, skyldrade så, att det klirrade i
värjan och rasslade i gehänget, och besvarade hans werda-rop med ett:

«Det är döden, överste.«

Det var en förunderlig stämma, som hade talat. Inte alls mänsklig, men
ändå varken hemsk eller skrämmande. Det tycktes översten, att orden
kunde ha kommit från en orgel eller något annat stort instrument. De
klingade allvarliga och stränga, men med ett så stort välljud, att en
längtan tändes i hans själ att snart föras över till det land, varifrån
dessa toner stammade.

«Gör då slut på en gång!« utropade översten och slet upp skjortan, som
om han väntade sig ett värjstyng rätt igenom hjärtat.

Men den främmande hörsammade inte uppmaningen.

«Kommer igen före nästa midnatt, överste,« hördes rösten.

Därpå slogs klackarna samman, värjan skyldrade med ett starkt klirrande,
och så gjordes helt om. De tunga stegen avlägsnade sig, dörren slog
igen, regeln smällde till av sig själv, och allt var sig likt som förut.

Översten hade i sin bestörtning sjunkit ner på örngottskudden. Han låg
stilla och lyssnade efter de tunga stegen, följde dem nerför trappan,
över den nedre förstun och ut genom förstudörren.

I det ögonblick, då den främmande måste lämna huset och träda ut på
gårdsplanen, där det var så mycket ljusare än inne i rummen, rusade
översten ur sängen och skyndade fram till ett fönster. Nu skulle han
kunna se den främmande, om han alls var möjlig att urskilja. Han tryckte
ansiktet tätt mot rutan och spejade. Allt på gården, gångstigarna mellan
husen, brunnen och brunnsämbaret, kärror och vedstaplar, kunde han se,
men ingen, som rörde sig mellan dem. Den nattliga vandrarns fot trampade
marken med sådan kraft, att översten tyckte sig kunna peka på det
ställe, där han befann sig, men han kunde inte få syn på honom.

Översten ryckte på axlarna. Han hade hela tiden vetat, att det skulle
vara så. Han hade gjort ett försök att inbilla sig, att alltsammans bara
var ett upptåg av någon okynnig ungdom, som ville roa sig med att
skrämma honom, men han visste i själva verket hur det förhöll sig. Det
hade ju inte funnits något mänskligt alls i den rösten, som han nyss
hade hört.

Han var alltså fullt på det klara med vad nästa dag skulle medföra, och
fastän han tog detta med stort lugn, såsom det anstår en gammal krigare,
tyckte han sig nu inte ha lust att sova mer under den här natten. Han
klädde sig därför – och lade ner lika stor omsorg på detta, som om han
skulle ha blivit kallad till mönstring, – i stärkskjorta, spännhalsduk
och sina bästa, svarta kläder. Det vita håret kammade han, tills det
glänste som silver, och rakade bort skäggstubben från kinder och haka.
Han tänkte på att rätt snart skulle inte mer han själv, utan någon annan
ta vård om hans kroppshydda, och då ville han att den skulle befinna sig
i gott skick.

Sedan flyttade översten fram en länstol till ett fönster, letade reda på
sin mors gamla bibel och satte sig ner med den i knäet för att vänta på
att det skulle bli så pass ljust, att han kunde se att läsa. Det dröjde
inte heller rätt länge, innan det kom fram ett par små röda skyar
österut, och snart var mörkret förjagat, fastän det ännu skulle dröja en
god stund, innan man fick se själva solen.

Översten satte då glasögonen på näsan och läste ett par sidor. Därpå såg
han upp från boken och började fundera. Det fanns ju ingen präst till
hands, som kunde hjälpa honom till rätta, utan han satt där alldeles
ensam och försökte att komma till något slags uppgörelse med Vår Herre.

Under sitt långa liv hade nog översten varit med om en hel hop saker,
som inte var så roliga att minnas en sådan här stund. Då han läste i
boken, mötte honom starka och hotande ord från den Gud, som hatar
synden, och härvid steg det ena besvärande minnet efter det andra upp
inom honom.

Det var stora ting och det var små. En del kunde han utan vidare ta
fasta på och säga vad de gick för, men det var också en del, som det var
mer kvistigt med. I vilken kolumn av räkenskapsboken skulle han sätta
upp sådant, som hade utfallit illa, utan att han hade menat något ont
från början, eller sådant, som han hade utfört på befallning, eller
sådant, som han själv aldrig hade räknat som någon synd, men som såg ut
att böra kallas så efter den här boken?

Han hade nog också en hel del att anteckna på inkomstsidan, men det gick
på samma sätt med detta. Ju längre han tänkte på saken, dess mindre
säker blev han på vad han skulle få skriva sig till godo. Han såg sig
ingen möjlighet att kunna träda fram med fullt klara och rediga
räkenskaper. Och som översten var en stolt och ärlig man, så våndades
han över skammen att nödgas visa sig inför sin Skapare som en otrogen
gårdsfogde och inte kunna göra rätt för sig.

Han blev alltmera dyster och missmodig, ju längre han fortsatte med sin
självrannsakning. Det kom en becksvart och iskall flod av synd och
ömklighet och sköljde över honom. Han höll alldeles på att förlora
humöret, och det var det sista, som han ville bli av med på en sådan
dag.

Under detta hade emellertid himlen ljusnat allt mer och mer, och rätt
som det var kom de första solstrålarna ilande och förgyllde de svarta
bokstäverna i överstens bibel.

Då höjde gubben huvudet och blickade mot öster, där det stora solklotet
rullade upp på himlen, glänsande och majestätiskt, och tog världen i
besittning.

Och inför det skådespelet måtte han på ett eller annat sätt ha kommit
till insikt om att han snart skulle möta ett väsen av så underbar
härlighet, att det inte var honom möjligt att mästra det eller begripa
det. Han, som vältrade fram solen på dess bana, han var en, som inte
räknade, såsom vi räknade, och inte mätte, såsom vi mätte. Det var inte
lönt att sitta här och ängslas och förfäras. Allt skulle komma till
korta inför honom, som var kraft och ljus och rikedom och behag och
glädje och under.

Översten slog ihop boken, reste sig upp och lade knytnäven på den. «Dig
kan jag inte komma till rätta med,« sa han. «Men det går kanske lättare
att göra opp saken, när jag kommer till kungs, än då jag försöker i
underrätten.«

Därmed flyttade sig översten med återvunnet själslugn fram till
skrivbordet, tog fram papper och penna samt tecknade upp hur han ville
att det skulle ordnas med hans begravning. Likaså ställde han om, att
hans gamla häst skulle bli skjuten, och att den, som lossade av skottet,
skulle få en liten silverbägare för besväret.

Han gjorde också upp sina räkenskaper: antecknade vad han ägde och vad
han var skyldig samt bestämde vem hans möbler och husgeråd skulle
tillfalla. Det mesta skänkte han till en liten flicka, yngsta barnet i
gården, där han bodde. Det barnet hade alltid visat översten stor kärlek
och velat sitta inne i rummet hos honom, då han arbetade. Det var detta,
som han nu ville gälda, så gott han förmådde.

Innan allt var nerskrivet och förordnat, gick klockan redan på åtta, och
därpå hade översten sina vanliga morgonsysslor att sköta. Han städade
rummen, skötte om hästen och lagade sin frukost. Men då det led mot tio,
var han färdig med alltsammans, och sedan var han ledig att göra vilket
bruk han behagade av denna sin sista dag.

Han sade till sig själv, att han måste använda dagen på något särskilt
högtidligt sätt. Han kunde inte låta den gå som alla andra.

Han satt länge på ett gungbräde framför bondgården och grubblade. «Nej,
inte har jag lust att sätta mig att fläta in trådar i min väv i dag,«
tänkte han. «Mattan blir i alla fall inte färdig. Jag måste spänna för
karriolen och fara någonstans. Min sista dag! Det passar sig inte för
den, som har fört ett sådant liv som jag, att tillbringa den i en
bondgård, bland folk, som inte en gång vet vad jag har varit för en
man.«

Livslusten flammade upp inom översten med hela sin forna kraft. Han
tyckte, att han ville göra denna dag rik och glänsande.

Han ville fara ut i världen, njuta de forna fröjderna än en gång. Alla
kunde han ju inte hinna smaka, men någon eller några, de bästa, de
ljuvaste.

Översten reste sig brådskande, gick och spände för hästen, hämtade sin
gamla uniformskappa, som ännu inte var utsliten trots en livslång
tjänstgöring, lade den bakom sig i karriolen och åkte från gården. Sedan
for han rätt fram, tills han kom till en plats, där inte mindre än fem
vägar möttes.

Här höll översten in hästen, därför att just här måste det avgöras
vilken art av förströelse han ville njuta under sin sista dag. Dessa fem
vägarna kunde föra honom till allt det, som ännu hade något slags
lockelse för honom.

Mitt framför honom låg den stora landsvägen, som gick till Karlstad. Han
kunde följa den och vara där om ett par timmar. Några goda vänner från
de gamla tiderna ägde han ännu i staden. Han kunde samla dem på
gästgivargården och ställa till fest. De skulle skämta och berätta galna
historier, de skulle dricka ädelt vin och sjunga Bellman. Och till sist
skulle de också ta sig ett parti kort. Darrade inte översten av längtan
att en gång till i livet känna de blanka korten mellan sina fingrar? Han
hade ju en gång varit den vilde Beerencreutz, den oförbätterlige
spelaren, som hade kunnat sätta ut på ett kort en hel förmögenhet.
Längtade han inte efter spelets retelse mer än efter något annat av allt
det, som han under sin fattigdoms år hade måst försaka?

Men översten satt stilla i karriolen utan att mana hästen att vika in på
vägen mot staden. Det fanns en sådan underlig önskan inom honom den här
dagen. Han hade velat vika in på en väg, som inte stannade vid något
mål, som han redan kände till. Han skulle vilja komma till något
obekant. Han skulle vilja följa en väg, som förde honom bort i det
oändliga. Det var en orimlig önskan av översten, men den gjorde ändå så
mycket, att han vände sig från vägen mot Karlstad till en av de andra.

Till höger om Karlstadsvägen löpte en annan, som skulle föra honom till
Trossnäs, till det stora exercisfältet, där Värmlands Jägare i de här
dagarna var församlade till vapenövningar. Översten visste, att om han,
den gamle chefen, kom dit, skulle regementet ta emot honom, uppställt
till parad. De gröna jägargossarnas ansikten skulle stråla mot honom,
för de kände nog till det rykte om tapperhet, som omsvävade honom.
Regementsmusiken skulle spela, trummorna dundra och den kära fanan svaja
i luften över hans huvud. Han skulle råka på gamla officerare, som hade
kommit in i tjänsten redan på hans tid, och med dem skulle han leva om
sin äras dagar och höra sina gamla bragder dragas fram och prisas.
Skulle inte översten på sin sista dag vilja påminnas om de tider, då han
brann av lust att offra sig för fosterlandet? Skulle han inte än en gång
vilja stå inom dessa leder, som han en gång förde till blodig kamp och
ärofull seger? Fanns det något ståtligare sätt för honom att möta döden
än därborta, där det fanns människor, som kunde vittna om hans storhets
och äras tid?

Det såg ut för ett ögonblick, som om översten ämnade styra hästen åt
Trossnäshållet, men mer blev det inte. Den där besynnerliga längtan, som
hade gripit honom, efter en väg, som intet slut hade, som förde till
något oändligt avlägset, tvang honom att vända sig åt annat håll.

Det fanns till vänster om Karlstadsvägen en allé med vackra träd, som
skulle på en kort stund föra Beerencreutz till traktens största
herrgård, om han bara så ville. Och på den herrgården regerade ännu i
dag den sköna, den farliga, den oemotståndliga höga dam, som
Beerencreutz en gång hade älskat. Hon var gammal nu, hon också, men hon
var ändå många år yngre än han, och dessutom kunde en kvinna som hon
aldrig upphöra att vara intagande.

Beerencreutz visste, att om han efter de långa åren av frivillig
skilsmässa sökte upp henne på denna sitt livs sista dag, skulle hon göra
den till en dag i paradiset för honom. Såsom i ungdomen skulle han gå
med henne på bonade golv, i höga salar. Rikedom och överflöd skulle omge
honom, såsom de omgåvo henne. Han skulle för en gångs skull komma bort
från sin fattiga ålderdoms elände och ensamhet. Skulle han inte än en
gång vilja se människor med fina åthävor, med mjukt klingande röster,
med sköna dräkter, med förbindliga talesätt? Skulle han inte än en gång
vilja leva bland sina likar? Skulle han inte vilja drömma om sitt livs
enda, korta kärleksdröm?

Beerencreutz vände hästen åt detta hållet, men drog åter till sig
tömmarna. Också denna vägen ledde till ett bestämt mål. Han kunde se var
den slutade. Den förde inte långt bort till det obekanta, till det,
varav han kände en ljuv försmak på sina läppar, fastän han inte visste
vad det var eller hur han skulle finna det.

Det var en annan av vägarna, som gick mot nordväst, och om Beerencreutz
följde den, skulle han komma till gården, som han hade älskat, till det
största järnbruket i Värmland, till majorskans och kavaljerernas Ekeby.
Där bodde i de dagarna ingen, som han kände, men han visste, att
dörrarna skulle slås upp på vid gavel för den ryktbare kavaljeren, en av
de sista i den skaran, som hade gjort gården till ett hem för glädjen
och sången, för dansen och äventyren. Kavaljersflygeln skulle ta emot
honom med en hel värld av minnen. Den stolta forsen dånade ännu hotande
förbi en smedja, som Beerencreutz hade varit med om att uppföra. Skulle
inte översten en gång till vilja skåda Ekebys skönhet och naturens
härlighet vid Lövens långa sjö? Skulle han inte vilja känna sina ögon
fuktas vid minnet av de människor, som hade gjort hans liv rikt och hans
dagar korta? Skulle han inte vilja se dem på nytt träda fram för hans
själs ögon: den stolta majorskan, den sköna Marianne, den onde Sintram,
den store bedåraren Gösta Berling?

Beerencreutz skakade återigen på huvudet. «Jag borde ha rest dit en
gång,« tänkte han, «men inte i dag. Nu måste jag fara till ett ställe,
där jag kan få stilla den där törsten, som jag känner, efter något, som
det är omöjligt att nå fram till.«

Han vände ögonen mot den sista vägen. Om han valde den, så skulle han
mot slutet av dagen komma till en liten gård, som hette Lövdala och som
ägdes av Liljecrona, den store fiolspelarn. Det var en liten och
obemärkt gård. Det enda, som han där kunde få njuta av, var en smula
musik.

Men då översten såg den vägen, kände han på sig, att åt detta hållet
måste han fara. Den där längtan, som hela dagen hade bott inom honom,
drog honom ditåt.

Översten nästan undrade över att han valde på detta sättet, men
fortsatte vägen framåt i alla fall. Han kom till Lövdala rätt sent på
dagen, men blev mycket väl mottagen och undfägnad. Liljecrona gladde sig
åt att få råka en man från de märkvärdiga Ekebydagarna, och som alltid,
då han kände sig på något sätt upplivad, tog han fram fiolen och började
spela.

Men Liljecrona var nu gammal, han också, och han spelade inte mer som
förr i världen. Det lät numera, som om hans spel skulle vara sökande och
tveksamt. Man skulle ha velat säga, att han ville leta sig fram till
något nytt, att han ville spela sig fram till klarhet i något, som han
grubblade över och som ord inte räckte till att tolka.

Det fanns de, som sade, att Liljecronas musik inte var så mycket värd
att lyssna till nu som förr, och översten hade också hört ryktet om att
han skulle ha gått tillbaka. Men då han nu satt och lyssnade på honom,
kände han med ens på sina läppar en försmak av något obeskrivligt ljuvt
och lockande. Han förstod, han, som skulle dö om några timmar, att
Liljecrona höll på att staka ut en väg, som inte någonsin kunde komma
fram till ett mål, en väg, som han ville bygga ända bort mot det
oändliga.

Och medan han lyssnade till hur musiken banade sig fram genom tvivel och
hinder för att nå längre bort än både tanke och aning, blev han så pass
vek, att han gav sig till att berätta för sin värd vilket besök han hade
haft under natten och att han säkert visste, att denna dagen var hans
sista.

Det var inte utan, att Liljecrona blev rörd.

«Och det var därför, att bror visste detta, som bror kom till mig i
dag?« sa han.

«Jag for inte hit för brors skull,« sa Beerencreutz, och hans ögon
stirrade framför sig med en besynnerligt tom blick. «Jag kom visst att
fara hit till Lövdala, därför att jag skulle få höra bror spela. Nu,
medan jag har suttit och hört på bror, har jag tänkt på att det var
detta och ingenting annat, som jag ville höra en sådan här dag. Det är
något eget med musiken, ser bror.«

«Ja visst,« sa Liljecrona. «Det har bror rätt i. Det är något eget med
musiken.«

«Ja,« sa översten. «Det är kanske så, att den inte hör riktigt hemma här
på jorden. Herre Gud, bror, när man tänker efter, så är den ju rakt
ingenting. Man kan inte ta på den, och den kan inte säga en något, som
man förstår och begriper. Tror inte bror, att musiken är det språket,
som talas där långt borta,« fortfor han och visade uppåt med handen,
«fast det bara är ett svagt genljud, som kommer ner till oss?«

«Bror menar ...« sa Liljecrona, som inte hade lätt att finna ord, då det
rörde sig om frågor, som helst borde spelas fram.

«Jag menar, att den hör till både jord och himmel,« sa Beerencreutz.
«Den är nog menad som en väg åt oss över till det där andra. Och nu ska
bror bygga vidare på den vägen, så att jag får vandra på den ännu en
stund bort mot det där, som inget slut har.«

Det gjorde Liljecrona. Han spelade sitt eget sökande och sin egen
bävande undran, och den gamle översten satt i den stilla sommarkvällen
och lyssnade. Plötsligen sjönk han ihop och föll till golvet.

Liljecrona skyndade fram till honom. Han blev upplyftad och lagd på en
säng.

«Det är bra med mig,« sa han. «Jag går på vägen mellan himmel och jord.
Tack och heder ska bror ha!«

Något mer sade han inte. Och ett par timmar senare var han död.

TVÅ SPÅDOMAR

(Skriven på anmodan av min tyske förläggare i november 1908.)

Det är lätt att föreställa sig, att de har haft det bråkigt och
besvärligt på den gamla gården Mårbacka den 20 november år 1858. Ett
barn har blivit fött där den dagen tämligen sent på kvällen, och sådant
medför ju alltid oro och uppståndelse också på ett ställe, där man har
för vana att ta livet lugnt och inte göra mer väsen av en sak, än vad
den verkligen är värd.

I mörka kvällen så där framemot niotiden kommer prästfrun, som bor i
granngården, och sticker in huvudet genom köksdörren. Det är en liten,
gammal gumma, släkt och god vän, som kallas moster Wennervik av alla
människor. Hon har inte kunnat ge sig till tåls därhemma, utan har
kastat en schal över huvudet, tagit en lykta i handen och letat sig fram
på den smala genvägen, som löper bakom trädgården, för att få höra hur
det står till.

Prästfrun blir genast visad in i kammarn innanför köket. Där bor gamla
fru Lagerlöf, änka efter regementsskrivar Lagerlöf, än i dag, såsom hon
har bott där hela sitt liv, både som gift och ung flicka. Hon sitter
sjuttiårig och vithårig i sitt soffhörn och stickar strumpor åt
barnbarnen, som hon alltid gör. Inne hos henne är allt lugnt, och hon är
lugn själv, därför att sonen, löjtnant Lagerlöf, som har övertagit
gården efter sin far, helt nyss har varit inne och talat om för henne,
att det värsta nu var överståndet och att barnet har kommit till
världen.

Så sent det än är på dagen, sätter hushållerskan kaffepannan på elden,
och hon kommer snart in i kammarn med en fullrustad kaffebricka. Sedan
sitter moster Wennervik och gamla fru Lagerlöf och dricker kaffe
alldeles ensamma. Moster Wennervik får veta, att det är en flicka, som
har blivit född, och de båda gamla, som är vid livets gräns, sitter där
och talar om hur hon, som just nyss har kommit till, ska kunna få det
under sin levnad.

«Hon kommer att få det, som hon har värde till, varken bättre eller
sämre,« säger gamla fru Lagerlöf.

«Det beror allt på lycka också, ska jag säga syster,« svarar moster
Wennervik.

Just som prästfrun fäller detta yttrandet, böjer sig gamla fru Lagerlöf
fram och känner på redikylen, som moster Wennervik alltid bär på armen.
Det finns tusen saker i den, för moster Wennervik är en sådan, som vet
råd för allting, och som därför också ständigt måste vara beredd på att
folk kommer och ber henne om hjälp. Hon har först på gamla dar blivit
gift med pastor Wennervik, som är bror till fru Lagerlöf; förut har hon
varit husföreståndarinna på många stora ställen. Det är därför hon
förstår sig på allting, från att laga bröllopsmat och sätta upp de
finaste drällsvävar till att bota sjuka och uppfostra unga bonddöttrar
till goda husmödrar.

Då gamla fru Lagerlöf känner på redikylen, märker hon snart, att utom
glasögonen och nyckelknippan och sydoningen och bröstpastiljerna och
medikamentsflaskan och vävboken och luktsaltet ligger där också ett
hårt, fyrkantigt föremål.

«Jag känner, att syster har kortleken med sig,« säger hon.

Moster Wennervik blir litet röd på de vissna kinderna. Hon kan spå, och
hon lägger aldrig ut korten, utan att allt, vad hon förutsäger, slår in.
Hon är litet svag för att folk skall anlita hennes förmåga, men det vill
hon inte låtsa om. Hon bedyrar, att hon inte har den minsta aning om att
hon har korten med sig. Hon kan rakt inte begripa hur de har kommit ner
i redikylen.

«Men när de nu ändå är med, så kan syster gärna lägga ut dem för den här
stackarn, som just har kommit till världen,« säger gamla fru Lagerlöf.

Moster Wennervik krusar en smula, men hon är inte särdeles svårbedd, och
så blir kaffebrickan flyttad åt sidan, och den gamla prästfrun börjar
lägga ut korten. Hon hanterar dem med stor färdighet, och då gamla fru
Lagerlöf sitter och betraktar henne, kan hon inte låta bli att tycka,
att svägerskan ser ut som en riktig spåkäring. Hon är brunhyad med
spelande, mörka ögon och en lång krok till näsa. På huvudet bär hon en
svart spetsmössa, som skjuter ner i en snibb mitt i pannan, och vid
tinningarna ligger tre kanonlockar. Hon har inte ett grått strå i sitt
hår, men hon har inte en fläck i sitt ansikte, som inte är överspunnen
av rynkor.

Moster Wennervik lägger ut korten i fyra rader med nio kort i raden, och
då detta är gjort, sätter hon ner pekfingret på första kortet och börjar
räkna: ett, två, tre, fyra, ända till sexton. Hon räknar uppåt och
neråt, fram och tillbaka och flyttar fingret under räkningen, ända tills
hon kommer till det sextonde kortet. Då småmumlar hon för sig själv, som
om hon inte vore riktigt nöjd.

«Nå, vad ser syster?« frågar gamla fru Lagerlöf.

«Det är någon sjuklighet, som följer henne,« svarar prästfrun, «och jag
tror, att hon får slitas med den i hela sitt liv.«

«Var och en ska ha sitt kors, annars blir det inte folk av en,« säger
gamla fru Lagerlöf. Hon är av ett ljust lynne och vill alltid se det
bästa i allting. «Om hon är sjuklig, får hon väl föra ett stillsamt liv,
och det är ändå det bästa för en människa.«

Moster Wennervik sätter ner pekfingret på korten och börjar räkna på
nytt. «Det ligger många och långa resor framför henne,« säger hon och
blinkar smålustigt åt svägerskan. «Och flerfaldiga gånger måste hon
flytta och byta om bostad.«

«En rullande sten beklädes inte med mossa,« säger gamla fru Lagerlöf.
Hon, som i alla sina dar har bott på samma gård, är inte riktigt nöjd
med att barnbarnet skall bli en sådan, som flackar land och rike
omkring. «Men jag förstår väl, att om hon blir sjuklig, så kan hon inte
förtjäna sitt eget bröd, utan blir skickad mellan släktingarna. Det är
inte lätt för den, som inte kan arbeta och göra nytta för sig.«

«Hon får träla och arbeta i alla sina dar,« förkunnar moster Wennervik
efter en ny räkning. «Det behöver inte syster vara rädd för.«

«Jaså, då är det väl den meningen med detta, att hon får tjäna sitt bröd
hos andra och byta om husbönder många gånger,« säger gamla fru Lagerlöf
och suckar. Ett sådant liv synes henne, som aldrig har behövt vara i
tjänst hos någon, som det värsta av allt. «Men det har ju gått bra för
syster,« säger hon och ljusnar upp. «Om hon blir en så duktig människa
som syster!«

«Hon kommer inte att sätta opp en dräll i hela sitt liv,« säger moster
Wennervik med näsan över korten och är så inne i att utforska framtiden,
att hon inte alls tänker på om hon spår behagligt eller misshagligt.
«Hon får mycke att göra med böcker och papper, ska syster få se.«

Gamla fru Lagerlöf lutar sig också fram över korten, liksom för att
finna en mening i virrvarret.

«Ska hon få mycke att göra med böcker och papper?« säger hon undrande.
«Syster menar kanske, att hon ska bli gift med en fattig präst, som får
hålla på att flytta från socken till socken och aldrig kommer till ro.
Men om det bara blir en bra karl, som blir god mot henne ...«

Moster Wennervik sträcker ett finger rätt upp i luften och avbryter
henne.

«Vill syster, att jag ska säga, som det är?«

«Det vill jag visst,« säger gamla fru Lagerlöf.

«Hon blir aldrig gift.«

«Jaså, blir hon inte gift!« säger gamla fru Lagerlöf, och nu måste hon
riktigt lägga band på sig för att inte visa hur besviken hon är. «Ja,
hon kommer kanske ifrån många sorger på det sättet. Men syster kan väl
åtminstone se om hon blir en bra och god människa?«

«Snäll och beskedlig blir hon nog,« säger moster Wennervik och böjer sig
ånyo över korten för att utspana flera hemligheter, men nu blir hon
avbruten av gamla fru Lagerlöf, som säger litet torrt:

«Nu ska syster inte bry sig om att säga någe mer. Jag är nöjd, då jag
har fått veta, att hon blir en hygglig människa. Det är egentligen det
enda, som är viktigt att få reda på.«

*

Det finns en bok, som heter Oceola, ja, det är också möjligt, att jag
missminner mig, och att den har något annat grant exotiskt namn. Det är
en indianbok, som man säger nuförtiden, men den har nog inte
ursprungligen varit skriven för barn, utan var avsedd att läsas av stort
folk. Jag vet inte vem som har författat den, och inte heller vet jag
när den skrevs, men troligen är den rätt gammal, för det är mer än
fyrtio år, sedan jag såg den första gången.

Jag kan inte säga hur det kom sig, att den boken fann sin väg till mitt
hem uppe i Värmland. Den hörde inte till husets eget bokförråd, som mest
bestod av arbeten på vers och räknade högst få romaner. Det kan ha varit
en resande, som har fört den med sig, eller också har min faster, som är
en stor romanslukerska, fått låna den hos någon av grannarna. Men hur
som helst, så är det säkert, att den en vacker dag, då jag är en sju,
åtta år gammal, ligger på ett bord därhemma, och att jag råkar kasta
ögonen på den.

Jag tycker om att läsa, och jag brukar var dag sitta på en låg stol
bredvid mor, då hon arbetar med sin sömnad, och läsa högt ur Nösselts
allmänna historia för fruntimmer. Vi har hunnit igenom alla sju delarna,
men jag förstår mig bäst på första delen med de många sagorna. Jag kan
aldrig upphöra att glädja mig åt när Odysseus kommer hem och skjuter
ihjäl friarna, men Hektors och Andromakes avsked går jag helst förbi,
därför att jag inte kan läsa det utan att gråta.

Fritjofs saga, Andersens Æventyr, Fänrik Ståls sägner hör också till
mina goda vänner, men någon roman har aldrig förr kommit för mina ögon.
Jag tänker inte heller på att läsa den tjocka boken; det förefaller mig,
som skulle det behövas åratal för att hinna igenom den, utan jag bara
bläddrar i den. Men som lyckan vill det, råkar jag slå upp just det
stället, där bokens hjältinna, en ung, skön plantageägaredotter, mitt
under badet blir överraskad av en alligator. Jag läser om hur hon flyr
och förföljes och är i livsfara. Aldrig förr har jag läst något, som
försätter mig i sådan spänning. Jag står andlös och läser, ända tills
den unga, hjältemodiga indianen kommer rusande till hjälp och efter en
förfärlig strid med alligatorn sticker sin kniv i hans hjärta.

Efter detta läser jag sida på sida, så länge som jag får vara i fred.
Och så snart som jag har en ledig stund och inte måste sitta vid
skolbordet för att lära skriva, räkna och läsa, smyger jag mig bort till
Oceola, som alltjämt ligger kvar på samma plats, och fortsätter
läsningen.

Jag är alldeles betagen, alldeles förtrollad. Dag och natt tänker jag på
boken. Det är en ny värld, som jag plötsligen har upptäckt. Det är
livets hela rikedom, som för första gången uppenbaras mig. Det är
kärlek, hjältedåd, sköna, ädla människor, nedriga skurkar, faror och
fröjder, lycka och nederlag. Det är framför allt en konstfullt
sammanslingrad räcka av händelser, som ger spänning och förväntan. Det
är allt möjligt, som ett litet sjuårigt barn, som växer upp på en
stillsam herrgård, aldrig förut har haft en aning om.

Sedan jag har slutat Oceola, kastar jag mig över alla romaner, som jag
kan komma åt. Det skulle inte vara lätt att säga hur mycket jag förstår
av dem, men jag njuter obeskrivligt. De flesta av dem har dock alldeles
försvunnit ur mitt minne.

När jag tänker tillbaka på denna tiden, förvånar det mig, att man lät
mig läsa vad helst jag önskade. Men jag förstår, att mor och far hade
svårt att neka mig. Den där sjukligheten, som moster Wennervik hade
förutspått mig, hade redan kommit över mig. Mitt ena ben var svagt, och
långa tider kunde jag alls inte gå. Det ansågs inte nyttigt, att jag
roade mig med utelekar och kroppsövningar som de andra barnen, utan jag
borde helst hålla mig stilla. Och då nu föräldrarna såg, att jag var
lycklig, bara jag hade en bok i handen, ville de väl inte beröva mig det
nöjet.

Men för mig blir bekantskapen med indianboken Oceola avgörande för hela
livet. Den väcker hos mig en djup, stark längtan att en gång åstadkomma
något lika härligt. Det är den boken, som gör, att jag vid mina unga år
redan vet, att vad jag helst av allt vill syssla med under mina kommande
dagar, det är att skriva romaner.

Mina syskon och barnjungfrur har talat om för mig den spådomen, som
gamla moster Wennervik uttalade, samma natt jag blev född. Det är just
ingen, som är nöjd med den, mer än jag själv. Jag är tillfredsställd,
därför att den förutsäger, att jag skall få mycket att göra med böcker
och skrivning. Något annat frågar jag inte efter på den tiden.

*

När jag är nio år gammal, går en annan av moster Wennerviks onda
spådomar i uppfyllelse. Då får jag komma ut på långresa. Jag blir
skickad till Stockholm för att söka bot för mitt dåliga ben, och jag
blir ordinerad att gå igenom en kur på ett gymnastiskt institut. Jag
stannar i Stockholm hela vintern, och jag har mycken nytta av
behandlingen. Då jag kommer hem på våren, är jag lika stark som andra
barn, och det märks nästan inte, att jag haltar.

Jag bor hos nära släktingar, som är mycket goda emot mig, men det kan
inte hjälpas, att jag längtar hem en smula. Jag har svårt att vänja mig
vid stadslivet. Det besvärar mig, att jag skall behöva sätta på mig hatt
och kappa, var gång jag skall gå ut, och jag tycker inte om de långa,
raka stengatorna, där små barn måste gå lika sedigt och ordentligt som
de vuxna. Inte heller förstår jag mig på Stockholmsbarnens lekar. Jag
kan inte åka på deras små kälkar, och jag tycker inte alls om dockor.
Jag känner mig dum och tafatt i sällskap med dessa nätta och behändiga
ungdomarna, och jag är rädd att bli utskrattad, därför att jag talar
värmländska.

Men det finns saker i Stockholm, som är över all beskrivning härliga,
och som ger ersättning för all vedermöda. Så till exempel har min
morbror ett bokskåp, där alla Walter Scotts romaner står på en av
hyllorna, och han lånar ut åt mig den ena efter den andra, så att jag
kommer att läsa igenom dem allesammans. Och så finns ju teatern!

Hos mina släktingar bor en gammal trotjänarinna, som har förestått min
morbrors hushåll, innan han gifte sig. Hon är för gammal att ta del i
några sysslor, utan sitter dag ut och dag in i en skön länstol i sitt
eget lilla rum och virkar och stickar. Morbror är mycket god emot henne.
Han är rädd för att hon skall ha det för enformigt och kommer inte så
sällan och sticker till henne en teaterbiljett. Men då den gamla går på
teatern, får jag följa med. Mina släktingar har upptäckt vilket
utomordentligt nöje detta bereder mig, och de är kanske också litet
rädda för att låta den gamla gå ensam. Dessutom kostar mina teaterbesök
ingenting. Gamla Ulla säger bara ett gott ord till vaktmästarn, så får
jag följa med in. Jag får naturligtvis ingen sittplats, utan måste stå
framför henne, men vad betyder det? Tiden går så fort på teatern. Jag
hinner inte tänka på att bli trött, förrän alltsammans redan är förbi.

Det finns väl någon än i dag, som påminner sig de nötta trapporna och de
smala gångarna i det gamla operahuset. Och det finns väl en och annan,
som minns hur det luktade i korridorerna. Jag kommer ibland in i något
gammalt skådespelshus i utlandet, där samma teaterlukt ännu finns kvar.
Och var gång jag känner den, fylls jag av förväntans salighet. Jag
tycker mig åter vara ett litet barn, som står utanför logedörren och
väntar på att vaktmästarn ska komma och öppna.

Ulla och jag sitter alltid i andra radens fond, första bänk. Vi går för
resten inte alltid på Operan, vi går också på Dramatiskan, men vi har
samma platser också där.

På detta sätt ser vi tillsammans Afrikanskan, Robert, Den Stumma,
Friskytten, Värmlänningarna, Sköna Helena, Fruntimmersskolan, Blommor i
drivbänk, Min ros i skogen.

Det är åter en ny, brokig värld, som jag föres in i. Man kunde nog
tycka, att jag borde bli alldeles huvudyr.

Det är onekligen tur, att jag har suttit vid min mammas sybord och läst
Nösselts allmänna historia, hur skulle jag annars kunna finna mig till
rätta?

Men egentligen är det inte någon alldeles ny värld. Det är snarare min
välkända romanvärld, som har fått liv, och som föres fram för mig i
levande bilder. Det är således på det här sättet de se ut, mina vildar,
mina harneskklädda riddare! Det är så en kung går klädd, det är så där
en klostergård är inrättad, det är i sådana där långa, grå kåpor munkar
och nunnor vandrar omkring! Jag får göra bekantskap med stormande hav,
tropiska landskap, eldsprutande berg. Och jag tar naturligtvis allt som
trovärdigaste allvar. Jag förstår inte, att Sköna Helena är ett enda
stort skämt. Jag tror, att det gick till på det sättet, då Helena
bortrövades av Paris, fastän Nösselt har försummat att berätta det.

Vi har alldeles samma smak, den gamla och jag. Vi tycker om granna
dekorationer, granna dräkter, stora scener, då skådebanan vimlar av
människor. Och naturligtvis fäster vi oss mest vid handlingen. Sången
och musiken förstår vi oss inte mycket på. Vi är snarast besvärade av
dem, därför att vi har svårt att höra de sjungna orden och tappar bort
sammanhanget.

Vi är inte heller riktigt nöjda med sådana stycken, där inga kungar
eller riddare uppträder. Jag för min del är ganska belåten med en
folkpjäs sådan som Värmlänningarna, därför att den påminner mig om
hembygden. Men gumman Ulla tycker inte om att bara se bönder på scenen.
Hon sårar mig djupt genom att säga, att Sköna Helena med sin stora skara
av kungar var något helt annat. Jag känner mig stött på mina landsmäns
vägnar, men i grund och botten är jag nog av samma mening.

Emellertid går vintern till ända, och fram på våren får jag resa hem.
Och naturligtvis förföljes jag av minnet av allt, vad jag har sett, och
berättar det om och om igen för mina syskon.

En dag, då vi av en eller annan anledning är fria från skolarbetet,
faller det oss in, att vi ska leka teater, att vi ska spela ett av dessa
teaterstycken, som jag har sett i Stockholm. Och det blir «Min ros i
skogen«, som vi besluter oss för att framställa. Inte därför att denna
var det roligaste av allt, som jag har sett, men den är den enklaste,
den enda, som vi känner oss ha krafter att utföra.

Det blir en ansträngande dag för mig. Det är jag, som övar in rollerna
och lär de uppträdande vad de ska säga. Vi har ingen textbok, utan bara
mitt minne att lita på. Det är jag, som med hjälp av täcken och filtar
förvandlar vår barnkammare till en scen. Det är också jag, som bestämmer
hur de uppträdande ska vara sminkade, kammade och kostymerade. Jag är
den enda, som har någon erfarenhet av allt detta.

Innan kvällen är dock allt färdigt, och skådespelet kan gå av stapeln.
Åskådare är far, mor, faster, guvernanten, hushållerskan och ett par av
jungfrurna. De sitter allesammans i en trång dörröppning, och jag tror
inte, att de ser mycket av scenen, men det gör visst detsamma. De har
nog i alla fall utmärkt roligt.

Vi har en ung flicka på tolv år inackorderad hos oss. Hon är mycket söt
och går omkring i min mammas gamla balklänning och spelar älskarinnan,
«min ros i skogen«. Min äldsta syster, som också är tolv år, är klädd i
pappas äldsta uniformsjacka och spelar älskarn. Hon är mycket söt, hon
också, och hon spelar så bra. Hon har riktiga skådespelaranlag. Vår
barnjungfru spelar en gammal hushållerska, och själv utför jag rollen av
en sjuttiårig gubbe. Det skulle vara en gubbe med långt, vitt hår med i
pjäsen, och jag tar den rollen, därför att mitt hår är långt och
alldeles vitt.

Vi gör stor, stor succés. Jag undrar vad författarn skulle ha sagt, om
han hade sett sin pjäs uppföras på detta sättet. Men han kanske hade
varit nöjd, han också.

Från och med den dagen drömmer jag inte bara om att skriva romaner. Nu
vill jag också författa teaterstycken. Jag längtar efter att bli stor,
så att jag inte skall behöva sitta på skolbänken och slösa bort min tid
med räkning och temaskrivning.

*

Det är en skön eftermiddag på våren, och jag går fram och tillbaka i den
lilla dungen bakom trädgården. Så snart jag på någon av de slingrande
gångarna når till dungens gräns, möts jag av det rikaste ljus. Stora
åkrar breder ut sig framför mig, och solskenet ligger och vaggar i
fukten, som stiger upp över de nyplöjda fälten. På ett ställe lyser
luften som purpur, på ett annat ser det ut, som om den vore fylld av
guldstoft. Inne under träden åter är det förvånande mörkt. De har helt
nyss blivit fullövade. Jag har inte hunnit vänja mig vid det gröna
dunklet, som brukar råda under dem. Plötsligt, då jag från ljuset vid
trädgårdsgränsen vänder om in i skuggan, kommer ett par rim mig på
tungan.

Det är så mörkt under lindarna, så ängsligt stilla i vindarna.

Vad nu då? Vad är detta? Där står jag och kan knappt andas av
överraskning. Detta är ju rim. Detta är ju vers. Kan jag sätta ihop
vers?

Jag är femton år, och jag har läst alla de poesiböcker, som fanns
därhemma: Tegnér, Runeberg, Fru Lenngren, Stagnelius, Vitalis, Bellman,
Wallin, Dahlgren, men det har aldrig fallit mig in, att jag själv skulle
kunna skriva vers. Att skriva vers, det var något högt och heligt. Det
var en gåva, som bara tillkom mänsklighetens utvalda.

Men nu har jag i alla fall satt ihop ett par rimmade rader. Jag upprepar
dem gång på gång. Jag utsäger dem högt för mig själv. Jag småsjunger
dem. Jag försöker dock inte att foga till några fler rader. Jag är
alldeles för häpen över det, som har hänt mig.

Föreställ er, att ni har vuxit upp som en fattig tiggarunge och någon
helt plötsligt kommer och säger till er, att ni är ett kungabarn!

Föreställ er, att ni hade varit blind och helt oväntat blivit seende,
att ni hade varit utfattig och helt hastigt blivit rik, att ni hade
varit utstött och vänlös och helt oförmodat mött en stor, varm kärlek!
Föreställ er vad ni vill av stor, oväntad lycka, och ni skall ändå inte
kunna tänka er en större än den, som jag känner i den stunden.

Jag kan rimma, jag kan sätta ihop vers. Jag har samma gåva som Tegnér,
Runeberg, Wallin. Jag skall bli som en av dem.

Jag har alltid ämnat skriva romaner och teaterstycken. Men detta är alls
inte så märkvärdigt som att skriva vers. Det är bara roligt och nöjsamt,
men vers, det är det höga. Det är det ärofulla. Det är det underbaraste
av allt.

Jag förtiger den stora upptäckten för alla de mina. Men jag går som i en
yrsel hela aftonen, hör inte vad man säger till mig, utan svarar
alldeles bakvänt.

Jag minns oss ännu den dagen, då vi sitter vid kvällsbordet. Där sitter
far, och där sitter mor. Där är mina systrar, faster, guvernanten. Och
där är jag själv, liten och blek med stort, vitt hår, just lik varje
annan tös. Far för ordet, som vanligt, och skämtar med faster och
guvernanten. Det är muntert och glatt, och samtalet rör sig om de mest
alldagliga ting. Vad skulle de ha sagt, de andra, om de hade haft en
aning om de vilda förhoppningar, som stormar fram genom mitt huvud?

Det, som oroar mig en smula, är moster Wennerviks spådom. I den förekom
ingenting om att jag skulle bli något stort och märkvärdigt. Men den,
som skriver vers, den är en storhet. Den är nästan förmer än en kung.
Jag börjar bli rädd, att jag har tagit miste, att jag inte har
gudagåvan.

Då upprepar jag för mig själv det lilla rimmet, och jag känner mig åter
oändligt stolt, oändligt lycklig.

När det äntligen blir natt, vill jag pröva på vad den nya förmågan duger
till, och jag börjar trösteligen att författa ett poem. Jag binder och
knyter ord till ord och sover inte en blund på hela natten. Jag fogar
versrad till versrad och har en hel mängd strofer färdiga före morgonen.

Men poemet är inte det märkvärdiga för mig. Det märkvärdiga är, att jag
har förmågan, att jag kan rimma, att jag hör till de utvalda.

Sedan sätter jag ihop vers i tid och otid, bittida och sent, dag och
natt många år framåt.

Det mesta av all denna diktning är förstört, och det lilla, som finns
kvar, är mycket klent. Det finns av hela detta författarskap endast en
liten bit, som jag är glad åt, och som jag stundom viskar för mig själv,
då jag står inne under trädens dunkel och ser aftonsolens ljus låga över
slätt och dal.

Det är så mörkt under lindarna, så ängsligt stilla i vindarna.

*

Jag är tjugutre år, och jag befinner mig i Stockholm i samma goda hem,
som tog emot mig, då jag var ett nioårigt barn. Jag har rest dit för att
vinna inträde vid Högre lärarinneseminariet. Jag har varit uppe i examen
och sitter nu, dagen sedan den är slut, och väntar på att få höra om jag
har lyckats, om jag skall bli mottagen vid läroverket.

Det är en lång dag, det är nästan omöjligt att få slut på den. Vi har
examinerats i nära nog en vecka, och det har inte varit så svårt, som
jag hade varit rädd för att det skulle bli. Det har varit dagar fulla av
stark spänning, men det har hänt något, det har varit strid och tävlan,
och ibland har det till och med varit roligt. Alla examinatorerna har
varit ytterst välvilliga, och deras fordringar har inte varit
överdrivna. I det stora hela tror jag att jag har rett mig bra i proven.
Men olyckligtvis är det inte nog med att reda sig bra. Man måste också
vara bättre än en mängd andra.

Det är inte mer än tjugufem elever, som kan komma in vid seminariet
varje år, och vi är fyrtinio, som söker. Det är i detta, som det
förskräckliga ligger. Vi har förhörts i små grupper på tre och tre, och
jag vet därför inte hur de andra har bestått provet. Men jag är viss om
att alla dessa andra har gått igenom ordentliga skolor i städer. De har
inte legat borta på landet hela sitt liv och använt all sin lediga tid
på att skriva oduglig vers. Det är bara helt naturligt, att de
allesammans måste vara kunnigare än jag.

Det sista året har jag vistats i Stockholm och gått igenom en kurs för
att förbereda mig till inträdesexamen. Men det är bara ett enda år, som
jag har bedrivit allvarsamma studier. De andra har gått igenom stora
åttaklassiga läroverk.

Man har sagt mig, att vi inte får veta utgången förrän sent på
eftermiddagen. Om jag inte har lyckats, kommer då en vaktmästare med ett
brev, som underrättar mig om att jag inte kan bli mottagen som elev vid
seminariet det här året. Har jag däremot lyckats, får jag inte något
brev, ingen underrättelse alls. Då kan jag helt lugnt vandra upp till
seminariet nästa morgon och börja mina studier. Men ännu är det mitt på
dagen. Det är ännu många timmar, innan jag kan börja vänta vaktmästarn
med det fruktade brevet.

Släktingarna tycker nog, att det är synd om mig, men vad kan de göra för
att hjälpa mig? Vi sitter och språkar, men jag har svårt att följa med
vad de säger. Tankarna vänder jämt tillbaka till detta, om jag löste
matematikproblemet alldeles galet eller om jag svarade orätt vid
förhöret i svenskan.

Och jag hoppas och ber, att jag måtte få komma igenom i examen, inte
därför att jag är lärdare än mina medsökande, utan därför att jag
behöver det bättre än någon annan.

Se, detta är något, som jag är viss om. Ingen annan behöver så väl att
komma in och få dessa tre år av kostnadsfri undervisning, som seminariet
har att bjuda. Om jag misslyckas nu, då är det slut med mig. Då får jag
söka någon liten guvernantsplats med ett par hundra kronors lön, eller
också får jag fara tillbaka hem och gå i hushållet. Jag är inte så
barnslig nu, som då jag gick därhemma och trodde, att det var nog att
önska och drömma för att bli något. Nu vet jag, att jag måste arbeta och
skaffa mig kunskaper, om jag vill bli författarinna.

Jag vet också, att jag måste skaffa mig kunskaper, om jag vill leva. Vi
är så fattiga därhemma sedan några år tillbaka. Jag måste lära mig att
tjäna mitt eget bröd, om jag inte vill sjunka ner i elände.

Alla de andra, som söker, handlar kanske inte rakt emot sin fars vilja.
De har kanske inte måst tvinga sig till detta att få fara hemifrån. De
tror kanske inte mer i deras hem, att ett fruntimmer inte behöver lära
sig något ordentligt. Och om de inte kommer in nu, så får de kanske
försöka om igen nästa år. Men jag kan aldrig mer få fars tillåtelse att
resa till Stockholm och studera, om jag nu misslyckas.

De andra är väl heller inte så fattiga som jag. De kan kanske få hjälp
att studera vid andra skolor. Men det kan inte jag. Far har inga pengar
att ge mig, och det är väl till stor del därför, som han har så mycket
emot att låta mig fara hemifrån. Men kommer jag bara in på seminariet,
då har jag en tryggad bana framför mig, då får jag nog låna pengar, så
att jag kan uppehålla mig i Stockholm under kursen. Men om jag
misslyckas, vem skulle då vilja hjälpa mig?

Vad tiden går långsamt denna dag! Och ingenting kan man sysselsätta sig
med. Jag kan inte gå ut att gå, för tänk, om vaktmästarn skulle komma
med brevet, medan jag vore borta! Och inte tjänar det något till att
läsa. Examen är ju förbi. Det är ingenting annat att göra än att vänta.

Jag har väntat under hela mitt liv, men på ett annat sätt. Jag har gått
och väntat på att bli upptäckt, väntat, att någon skulle komma att läsa
mina romaner, mina dikter, mina skådespel och finna dem sköna och
snillrika. För var gång jag visade dem för någon, hoppades jag, att
detta under skulle ske.

Och en gång var det verkligen nära, att det hade skett. Det var bröllop
hos en av grannarna, och jag var brudtärna. Vid bröllopsmiddagen läste
en av marskalkarna upp ett kväde för tärnorna, och jag höll svarstalet
för marskalkarna, också på vers. Vi gjorde naturligtvis stor lycka båda
två. Man gör ju alltid lycka med tillfällighetsvers.

En stund efter middagen kom mor och sade mig, att Eva Fryxell ville tala
med mig.

Eva Fryxell var dotter till den store historieskrivaren Anders Fryxell,
som var prost i vår grannförsamling. Hon var själv författarinna och
därtill en högt bildad dam. Hon brukade tillbringa sina vintrar i
Stockholm och umgicks i den tidens litterära kretsar. Ingen kunde vara
lämpligare än hon att hjälpa mig fram i världen.

Hon var med på bröllopet. Hon hade hört mig läsa upp vers, och nu ville
hon tala med mig.

Hon frågade mig om jag brukade skriva poesi. Hon bad, att jag skulle
skicka henne mina bästa bitar, så skulle hon försöka att få dem införda
i någon tidning.

Hon var mycket vänlig, och jag trodde, att lyckan äntligen var kommen.
Jag sände henne mina dikter och gick sedan och väntade på att få se dem
i tryck.

Men hela hösten gick, hela vintern, och ingenting hördes av.

På våren först kom ett stort brev från Eva Fryxell. Hon skickade mig
mina dikter tillbaka. Ingen tidskrift hade velat mottaga dem. Men hon
skrev inte bara om detta. Hon skrev, att jag skulle fara ut i världen
och skaffa mig kunskaper, annars kunde det aldrig bli något av mig.

Och så var det väl närmast till följd av dessa hennes förmaningar, som
jag för ett år sedan hade brutit mig lös hemifrån. Under hela detta året
hade jag inte författat, utan bara studerat för att kunna inhämta allt
det, som fattades mig.

På samma gång hade kärlek till studierna vaknat hos mig. Jag längtade
efter dessa tre år vid seminariet, efter dessa tre år av starkt,
intensivt arbete och framåtskridande.

«Hon ska få slita och arbeta alla sina dar,« hade moster Wennervik sagt,
och jag hoppades, att det skulle bli så.

Det ringer ibland på tamburklockan. Då spritter jag till och undrar om
det inte kan vara vaktmästarn från seminariet. Man har sagt mig, att han
inte kan komma förrän efter klockan 5, men vem kan veta? Avgörandet kan
ha skett tidigare det här året.

Hoppet sjunker för varje ögonblick, som går. Naturligtvis har alla de
andra fyrtiåtta varit duktigare än jag. Och naturligtvis har jag svarat
orätt många gånger, utan att jag själv har märkt det.

Klockan slår tre. Då ringer det på nytt.

Det är en släkting och kamrat till mig, som kommer. Hon söker inträde i
år, hon som jag, och vi har varit i samma grupp under förhören.

Hon kommer upp för att tala om, att vi har gått igenom, vi båda. Hon
vill inte säga hur hon har fått veta det, men underrättelsen kommer från
säkert håll. Och så snart som hon har fått veta det, har hon skyndat att
bringa mig budskapet, för att jag inte skall behöva sitta och vara
orolig längre.

Jag vet inte vad jag säger eller gör. Jag vet inte om jag tackar henne.
Jag smyger mig undan längst in i våningen för att få vara ensam.

Jag kan alls inte behärska mig. Jag skakar och darrar och kan inte hålla
mig stilla. Och tårarna störtar fram ur mina ögon.

Jag känner, att jag har övervunnit det värsta. Jag är inte mer hjälplös
och beroende. Jag har en bana framför mig. Jag skall kunna tjäna mitt
eget bröd och själv få råda över mina handlingar. Det skall bli min egen
sak att nå, dit jag vill nå.

*

Det är på Grand Hôtel i Jerusalem en kväll i mars år 1900. Jag har
blivit utkallad ur mitt rum av Jemil, vår syriska dragoman, för att ta
emot en gäst. Denna gäst kan inte föras in i mitt rum, inte heller i den
stora mottagningssalongen. Dragomanen anser sig inte kunna föra honom
längre än till hotellets förstuga.

Det är heller inte att undra på, för den främmande har inte något
inbjudande utseende. Det är en gammal neger av en fruktansvärt ful typ,
en man, som med sina ofantliga läppar, sina långa aparmar, sina
utsvällda muskler, sin tunga kropp och sin grova, barklika hud gör
intryck av att ha tillhört den människoras, som fanns till före
syndafloden. Och denna figur är inte höljd i något, som kan kallas
kläder. Han är insvept och inrullad i långa, smutsiga, vita skynken.
Hans fötter är bara, och över huvudet har han kastat en flik av samma
skynke, som han har lindat om kroppen.

För några dar sen förde Jemil mig och min reskamrat, Sophie Elkan, genom
den gamla moskén El Aksa i Jerusalem, och det förvånade oss då att i en
sidogång finna ett trasigt täcke ligga utbrett i en stor fönsternisch.
Jemil sade oss, att i den där nischen brukade uppehålla sig en spåman,
som gick allmänheten till handa med upplysningar om framtiden. Jag
beklagade mig över att han inte var på sin plats just då. Jag hade gärna
velat bli spådd av en riktig spåman i den gamla El Aksa, som var rest på
samma grund som Salomos tempel. Nu har vår vänliga dragoman sökt upp
spåmannen och fört honom till hotellet, för att jag ändå skulle bli
spådd i Jerusalem.

Det är inte så högtidligt att bli spådd i hotellets förstuga, där
tjänare och resande strömma ut och in, som i El Aksamoskén, men jag har
inte något val. Vi går alla tre fram till ett bord, som står i en vrå.
Spåmannen tar fram en påse, som han har hållit dold under sina skynken,
knyter upp den och häller ut på bordet ett rätt tjockt lager av sand,
något slags sjösand utan tvivel, för det finns fullt upp med små
krossade snäckskal i den.

Under dessa förberedelser måste jag tänka på moster Wennervik. Jag
undrar om den här österlänningen skall visa sig vara en lika god spåman
som hon.

Då negern har fått sanden jämnt utbredd, säger han några ord på
arabiska, som dragomanen översätter till engelska.

«Han ber, att ladyn ska tänka på något, som hon vill ha upplysning om.
Ladyn ska inte tala om vad hon tänker på, bara behålla det i tankarna en
stund, så ska hon få svar.«

För ett par ögonblick står jag förbryllad. Ligger det inte ett
oöverstigligt svalg mellan en arabisk spåman och en västerländsk
resande? Vi har levat i helt och hållet skilda världar. Vad skall jag
kunna fråga om, som inte ligger utom det område, där hans tankar brukar
röra sig?

Under hela denna vistelse i Jerusalem har jag egentligen inte tänkt på
mer än en enda sak. Jag har rest hit endast och allenast för att besöka
några bönder från Nås i Dalarna, som har flyttat hit och tillsammans med
en skara amerikaner bildat en koloni. Jag ville se dem för att kunna
skriva en bok om dem.

Och nu har jag varit hos dem många gånger, ätit vid deras bord, besökt
deras skolor, sett dem arbeta i sina verkstäder, åkt i deras hemmagjorda
vagn, gått på mattor och suttit på stolar, som de har tillverkat åt sig
själva. Jag har hört dem tala om sin lära öppet och utan omsvep. Jag har
inte funnit något hos dem, som inte är gott, ärligt och uppriktigt.

Jag blev så rörd, då jag här i det främmande landet fick se deras goda,
svenska ansikten och hörde deras ärliga, svenska tungomål, att tårarna
korn mig i ögonen. Jag har varit med om deras gudstjänst, och jag har
hört dem sjunga sin avskedssång: «Vi ska mötas en gång«, till oss, deras
svenska gäster. Jag har funnit dem enkla, arbetsamma, tåliga, och jag
brinner av begär att skriva om dem.

Men på samma gång har jag börjat undra om jag någonsin skall kunna
skriva en bok om dem. Det är inte bara fruktan för min egen oförmåga att
behandla ämnet, som kommer mig att tvivla, utan det är också andra
orsaker. Jag lever var dag i ett tvivel och en obeslutsamhet, som nästan
är pinsamma.

Det gäller en allvarlig sak för mig. Den här långa resan skulle vara
förgäves, om jag inte kan skriva boken. Tid, möda, pengar bortkastade
utan nytta. Det är ingenting att leka med.

Jag frågar mig alla dar: Skall detta bli till en bok? Skall den någonsin
bli skriven? Skall någon människa vilja läsa den?

Men kan jag fråga en negerspåman om detta? Har en sådan här
urtidsmänniska någonsin sett en bok? Vet han vad en roman vill säga?

I alla händelser är det ingenting annat jag önskar veta just då, och jag
fäster min tanke vid detta: «Skall det lyckas mig att skriva en bok om
de svenska bönderna i Jerusalem?«

Spåmannen lyfter sin hand över sanden, som han har utbredd framför sig,
sträcker ut ett tjockt pekfinger, på vilket sitter en nagel, som liknar
en klo, och gör ett par rader hålor i sanden. Han mumlar och räknar. Det
dröjer en rätt god stund, innan han säger något. Men så vänder han sig
till Jemil och talar arabiska.

«Han säger, att ladyn tänker på något, som hon ämnar skriva på ett
papper,« översätter Jemil. «Han ber, att ladyn inte ska vara orolig.
Det, som hon tänker på, kommer att lyckas henne.«

Jag kan inte hjälpa, att jag blir en smula häpen över svaret. Han tycks
förstå att läsa tankar, den här negergubben.

Han betraktar mig avvaktande, och jag ber dragomanen säga honom, att han
har lämnat ett riktigt svar och att jag är mycket nöjd med honom.

Spåmannen slätar genast ut de små hålorna i sanden, så att den ligger
jämn och fin, och sedan ber han, att jag skall göra en fråga till.

Denna gången besinnar jag mig inte länge. Vi ska lämna Jerusalem nästa
dag för att fara vidare till Nasaret, Tiberias, Damaskus. Jag frågar
endast: «Ska vi få en god resa? Ska vi komma till de ställen, som vi
önskar se?«

Det dröjer inte heller länge, förrän spåmannen talar på nytt igen. Men
han lämnar inte svar på min fråga, utan ber att få se mina händer, båda
mina händer.

Jag sträcker fram mina händer med insidan upp. Spåmannen betraktar dem,
tar ett steg tillbaka och lyfter upp armarna. Orden strömmar över hans
läppar. Han är tydligen upprörd.

«Vad är det åt honom? Vad säger han?« frågar jag dragomanen.

«Han säger, att ladyn tänker på en väg, som ligger framför henne,«
svarar denne, «och han förklarar, att ladyn ska få en god resa. Han
säger, att den här ladyn har sultan Ibrahim il Kalils och sultan
Solimans tecken i sina händer. Han säger, att allt ska lyckas denna
lady. Denna lady har en mycket stark stjärna.«

Jag ber dragomanen, att han skall säga spåmannen, att jag är mycket nöjd
med hans svar, och jag lämnar honom hans betalning. Jag förstår, att då
jag har fått veta, att jag har Abrahams och Salomos tecken i mina
händer, bör jag vara nöjd.

«Jag undrar vad moster Wennervik skulle säga om detta?« säger jag för
mig själv, medan jag beger mig till mitt rum.

Knappt är det sagt, förrän jag tycker mig höra, att en skarp och klok
röst talar alldeles invid mitt öra på den hemtrevligaste värmländska:
«Det måtte du väl veta, min tös, att de här österlänningarna, om de
också är fula som apor och går i trasor, förstår de sig bättre på att
smickra och säga artigheter än vi andra, framför allt om det gäller att
förtjäna en slant. Men på min spådom kan du lita. Den är inte betald,
den. Resa ska du få göra, arbeta ska du få göra, skriva böcker ska du få
göra, riktigt frisk ska du aldrig bli, och så ska ditt liv förlöpa.«

«Kära moster Wennervik,« viskar jag tillbaka, «bli inte orolig! Du
förstår inte meningen med den här mannens ord. Han vill bara säga, att
den, som vid mogna år får utföra vad barnet har drömt om, har fått de
gamle vises lycka och har blivit förd av en god stjärna.«

________

TAL VID NOBELFESTEN 10 DECEMBER 1909

Kungliga högheter! Mina herrar och damer!

Det var för några dar sen, då jag satt på tåget för att resa till
Stockholm. Det led mot kvällen. Det var mörkt ute och rätt skumt i
kupén. Mina medresande slumrade var och en i sitt hörn, och jag satt
tyst och hörde på tågets dån, då det brusade fram på skenorna.

Medan jag satt där, kom jag att tänka på alla de gånger, som jag hade
rest till Stockholm. Som oftast hade det varit för något svårt. Jag hade
farit dit för att ta examen, och jag hade farit dit med manuskript för
att söka förläggare. Och nu var jag på väg dit för att ta emot
Nobelpriset. Det var inte utan, att jag tyckte, att det var svårt, det
också.

Hela hösten hade jag levat i mitt gamla hem i Värmland i den största
ensamhet, och nu skulle jag nödgas träda fram bland många människor. Det
var, som om jag hade blivit skygg för liv och rörelse därborta i
ensligheten, och jag blev ängslig vid tanken på att åter nödgas visa mig
ute i världen.

Men i grunden var det ju en så förunderligt stor glädje att få ta emot
priset, och jag sökte fördriva min ängslan genom att tänka på dem, som
skulle bli glada åt min lycka. Det var många goda gamla vänner, det var
mina syskon, och först och främst var det min gamla mor, som satt
därhemma och gladde sig åt att ha fått uppleva denna stora
tilldragelsen.

Med detsamma kom jag att tänka på min far, och jag kände en stor saknad
över att han inte levde, så att jag kunde berätta honom, att jag hade
fått Nobelpriset. Jag visste, att ingen skulle ha blivit så glad som
han. Aldrig har jag råkat någon, som har hyst en sådan kärlek och
vördnad för diktning och diktare, och om han nu hade fått veta, att
Svenska akademien hade tillerkänt mig ett stort diktarpris ..... Det var
en riktig sorg, att jag inte fick tala om det för honom.

Var och en, som har farit på tåget i natt och mörker, vet, att det kan
hända, att vagnarna långa stunder glider framåt märkvärdigt stilla utan
en skakning. Buller och rassel upphör, och det jämna dånet från hjulen
förbyter sig i stillsam och entonig musik. Det är, som om
järnvägsvagnarna inte längre fore fram på syllar och skenor, utan glede
bort i rymden. Nå, just som jag tänkte på att jag ville råka far, hände
något i den vägen. Tåget började ila framåt så ljudlöst och lätt, att
jag tyckte, att det omöjligt kunde vara kvar på jorden. Och så började
mina tankar leka: «Tänk, om jag nu fore till min gamle far i himmelrik!
Jag tycker mig ha hört, att sådant har hänt andra; varför skulle det
inte hända mig?«

Järnvägsvagnen fortfor att glida framåt tyst och ljudlöst. Men vart den
så for, så hade den långt att färdas, innan den nådde målet, och mina
tankar hann fram före den.

«När jag nu råkar far,« tänkte jag, «sitter han nog i en gungstol på en
veranda och har framför sig en solig gårdsplan, som är full av blommor
och fåglar, och naturligtvis håller han på att läsa Fritjofs saga. Och
då far får se mig, lägger han ner boken och skjuter glasögonen upp i
pannan, och så reser han sig och går emot mig. Och han säger «goddag«
och «välkommen« och «Nej, är du ute och går!« och «Hur står det till med
dig, flickan min?« – alldeles på det gamla sättet.

Först då han har satt sig till rätta i gungstolen igen, börjar han undra
varför jag har sökt upp honom. «Det är väl inte något på tok därhemma?«
frågar han plötsligt.

«Nej då, far, det står bra till.« Och jag ämnar just tala om nyheten,
men så tycker jag, att jag vill gömma på den en smula, och därför gör
jag liksom en omväg. «Jag har bara kommit för att be dig om ett gott
råd,« säger jag och tar an ett bekymrat utseende. «Det är så, att jag
har råkat i stora skulder.«

«Jag är rädd för att du inte kan få mycken hjälp med den saken hos mig,«
säger far. «Man kan visst säga om det här stället som om de gamla
herrgårdarna i Värmland, att här finns allting utom pengar.«

«Det är inte heller för pengar, som jag är i skuld,« säger jag. – «Det
var värre, det,« svarar far. «Tala nu om allting från början, flickan
min!«

«Det är inte för mycket, att du hjälper mig,« säger jag, «för det är nog
ditt fel från början. Kommer du ihåg hur du brukade sitta vid klaveret
och sjunga Bellman för oss barn, och minns du hur du lät oss läsa Tegnér
och Runeberg och Andersen ett par gånger var vinter? På det sättet var
det, som jag råkade i min första stora skuld. Far, hur ska jag kunna
vedergälla dem för att de lärde mig att älska sagorna och hjältedåden
och fosterjorden och människolivet i all sin storhet och i all sin
skröplighet?«

När jag säger detta, sätter far sig till rätta i gungstolen och får ett
vackert uttryck i ögonen. «Jag är glad åt att jag var med om att skaffa
dig den skulden,« säger han.

«Ja, det kan du ju ha rätt i, far,« säger jag, «men du får komma ihåg,
att det inte är slut med detta. Du får tänka på att jag har en sådan
mängd fordringsägare. Tänk på alla de där fattiga och hemlösa
kavaljererna, som brukade fara omkring i Värmland i din ungdom och spela
kille och sjunga visor! Till dem står jag i skuld för galna äventyr och
upptåg och skämt i oändlighet. Och tänk på alla de gamla, som har suttit
i små grå stugor i skogsbrynet och berättat om näck och troll och
bergtagna jungfrur! Det är väl de, som har lärt mig hur det kan bredas
ut poesi över hårda fjäll och svarta skogar. – Och så, far, tänk på alla
de bleka och hålögda munkar och nunnor, som har suttit i skumma kloster
och sett syner och hört röster! Till dem står jag i skuld för lån ur den
stora legendskatten, som de har samlat sig. Och tänk på dalbönderna, som
drog till Jerusalem! Är jag inte i skuld hos dem, därför att de gav mig
ett stordåd att skriva om? Och det är inte nog med att jag står i skuld
hos människor, far, det är hela naturen också. Det är markens djur och
himmelens fåglar och blommor och träd, – de har allesammans haft sina
hemligheter att berätta mig.«

Far bara nickar och småler, medan jag säger detta, och ser inte alls
bekymrad ut. «Du måtte väl förstå, att det är en stor skuldbörda, far?«
säger jag och blir alltmer allvarsam. «På jorden vet ingen hur den ska
gäldas. Jag trodde, att ni visste det här i himlen.« – «Ja, det vet vi
nog också,« säger far och tar saken lätt, som han brukar. «Det ska nog
bli råd för dina bekymmer. Var inte rädd, barn!«

«Ja, men, far, det är ändå inte nog med detta,« säger jag. «Jag står
också i skuld hos alla, som har ryktat språket, som har smitt och format
det goda verktyget och lärt mig att nyttja det. Och står jag inte i
skuld till alla dem, som har diktat och skrivit före min tid, som har
gjort det till en skön konst att berätta om människoöden, som har gett
uppslag och anvisat vägar? Står jag inte i mångfaldig skuld till dem,
som i min ungdom främst bar upp dikten: hos de stora norrmännen och de
stora ryssarna? Står jag inte i skuld därför, att jag har fått leva i en
tid, då mitt eget lands diktning har stått i högsta blomstring, därför
att jag har fått se Rydbergs marmorkejsare, Snoilskys diktvärld,
Strindbergs skärgård, Geijerstams folkliv, Tor Hedbergs skådespel,
AnneCharlotte Edgrens och Ernst Ahlgrens nutidsmänniskor, Helena Nybloms
dikter, Heidenstams Österland, Sophie Elkans levandegjorda historia,
Frödings Värmlandslåtar, Levertins legender, Hallströms Thanatos och
Karlfeldts Dalmålningar och så mycket annat framträda ungt och nytt,
eggande till tävlan och befruktande för drömmen?«

«Ja, ja,« säger far. «Du har rätt, du är i stor skuld, men det ska det
nog bli råd med.«

«Jag tror inte, att du riktigt förstår hur svårt jag har det, far,«
säger jag. «Du har nog inte besinnat, att jag också står i skuld till
mina läsare. Vad har jag inte allt att tacka dem för: alltifrån den
gamle kungen och hans yngste son, som sände mig ut på min gesällvandring
till södern, till de små skolbarnen, som klottrar ihop ett tack för Nils
Holgersson? Vad skulle det ha blivit av mig, om man inte hade velat läsa
mina böcker? – Inte heller får du glömma dem, som har skrivit om mig.
Kom ihåg den store danske kritikern, som vann mig vänner över hela sitt
land bara med ett par ord! Och tänk på honom, som nu är död och som
tillblandade sin dryck på bittert och ljuvt konstfullare, än någon har
gjort hos oss före hans tid! Tänk på alla dem, som i främmande land har
arbetat för mig! Jag har skuld, far, både till dem, som har berömt, och
till dem, som har tadlat.«

«Ja, ja,« säger far, och jag tycker inte, att han ser så lugn ut. Han
börjar visst förstå, att det inte blir så lätt att råda mig.

«Kom ihåg alla, som har hjälpt mig, far!« säger jag. «Tänk på min trogna
vän Esselde, som sökte öppna en väg för mig, då ännu ingen annan vågade
tro på mig! Kom ihåg de många, som har värnat om min diktning och
skyddat mitt arbete! Och kom ihåg min goda vän och reskamrat, som inte
bara förde mig till södern och visade mig all konstens härlighet, utan
också gjorde hela livet ljusare och rikare! Och tänk på all kärlek, som
har mött mig, tänk på all heder och utmärkelse! Kan du inte förstå, att
jag behöver komma till dig för att få veta hur man betalar sådana här
skulder?«

Far har sänkt huvudet och ser inte så hoppfull ut som i början. «Jag
tror visst, att det inte blir så lätt att finna hjälp för dig, flickan
min,« säger han. «Men nu måtte det väl vara slut?«

«Nej, hittills har det väl ändå varit så, att jag har kunnat bära det,«
säger jag. «Men nu kommer snart det allra värsta. Det var därför, som
jag var tvungen att gå till dig och fråga om råd.«

«Jag kan inte förstå, att du kan råka i värre skuld,« säger far.

«Åjo,« säger jag och så talar jag om «det« för honom.

«Aldrig kan jag tro, att Svenska akademien .....« säger far. Men i
detsamma ser han på mig, och då förstår han, att «det« är sant. Och det
börjar rycka i varenda rynka i hans gamla ansikte, och han får tårarna i
ögonen.

«Vad ska jag säga till dem, som har beslutat i den här saken, och till
dem, som har anmält mig till pris?« säger jag. «För tänk på detta, far:
det är inte bara ära och pengar, som de har gett. De har haft en så god
tro om mig, att de har vågat utmärka mig inför all världen. Hur ska jag
plåna ut den tacksamhetsskulden?«

Far sitter och grubblar litet, men så torkar han bort glädjetårarna ur
ögonen, skakar på sig och slår näven i stolkarmen. «Jag vill inte sitta
här längre och fundera på saker, som ingen, varken i himmel eller på
jord, kan ge svar på,« säger han. «Är det så, att du har fått
Nobelpriset, då bryr jag mig inte om annat än att vara glad.«

Kungliga högheter! Mina herrar och damer! Då jag inte fick bättre besked
på alla mina frågor, så återstår mig bara att be er deltaga i den
tacksamhetens skål, som jag har äran föreslå för Svenska akademien.

________

HEM OCH STAT

(Tal vid rösträttskongressen i Stockholm, juni 1915.)

Mina herrar och damer!

Först och främst har jag att frambära ett tack till Kongressledningen,
som har inbjudit mig att tala vid detta tillfälle, och i detta mitt tack
ligger inte bara ett erkännande av den heder, som uppdraget innebär,
utan jag vill tacka också därför, att Ledningen genom att göra mig till
talsman för rösträttssaken har nödgat mig att för min ringa del söka
komma till rätta med den skiftande och törhända världsomdanande
företeelse, som heter kvinnorörelsen.

Ty – inte sant? – ett är att gå med i ledet, att tyst följa skaran,
såsom jag hittills har gjort härvidlag. Så länge svarar man bara för sig
själv, och så länge kan en fast tro på den nya riktningens praktiska
nödvändighet vara tillräcklig. Ett annat är att stå fram och tillropa de
förbigående, att den rätta vägen är funnen och att den gör väl, som
sluter sig till oss. Därmed tar man på sig ett ansvar, som inte kan
bäras, utan att man har klart för sig, att rörelsen också är av den
ideella betydelse, att det kan vara ett gott att kämpa för den, vad man
än därav vinner: glädje eller lidande, framgång eller nederlag.

Vidare vill jag bekänna, att då jag satte mig att tänka igenom mitt
föredrag, trodde jag, att jag utan svårighet skulle finna skäl, som
bevisade rättmätigheten av vår fordran. Jag ansåg, att jag bara hade att
gå in i en välförsedd rustkammare och plocka fram de vapen jag behövde.
De fanns där redan i ordning, starka och skarpslipade, uppsökta från
historien och livet, från tankens värld liksom från erfarenhetens. Jag
behövde endast välja.

«Låt se,« sade jag till mig själv, «vi kvinnor fordrar rösträtt. Vad har
vi då att åberopa oss på, som kan berättiga oss att ta del i
riksstyrelsen?«

Vi svenska kvinnor brukar fästa uppmärksamheten på själva den
rösträttsrörelse, som på få år har uppstått ibland oss. Vi berömmer oss
av våra 170 rösträttsföreningar, av de massor broschyrer, som vi sänder
ut, av de föredrag, som vi håller. Vi påminner om att vi är 30,000
kvinnor, som har gått in i rösträttsfordrande organisationer, och om vår
stora petition med dess 140,000 namnunderskrifter. Men vid närmare
eftertanke fann jag, att det inte skulle löna sig för mig att åberopa
mig på detta. Skulle man inte helt enkelt svara mig, att de svenska
kvinnor, som inte begärde någon rösträtt, var ändå många fler än de, som
önskade den?

Vi brukar också hänvisa på hur många vi är, som numera förtjänar vårt
bröd genom eget, avlönat arbete. Men staten lönar vårt arbete mindre än
mannens och utestänger oss ännu från en del arbetstillfällen. Vi behöver
få vår hand med i lagstiftningen, för att detta skall bli rättat. Vi
önskar ändring i den gifta kvinnans ekonomiska ställning, och vi önskar
rätt för henne att bestämma över sin egen person. Men kommer man
någonsin att ge oss svenska kvinnor rösträtt av dessa skäl? Säkert
skulle man svara, att dessa handlingar av rättvisa kommer att genomföras
utan vår medverkan, på samma sätt som den lika arvsrätten och mycket
annat blivit oss beviljat.

Skulle jag draga fram det arbete, som vi kvinnor har utfört och utför
som sjuksköterskor, som diakonissor, som slumsystrar, som frivilliga på
fattigvårdens område? Man skulle svara mig, att just detta visar vilken
makt religionen utövar över kvinnorna: Rösträtt åt kvinnorna, det skulle
betyda ett återuppståndet prästvälde.

Eller skulle jag betona, att kvinnan kan avlägga akademiska examina, hon
såväl som mannen, att hon har vunnit rykte som upptäckare och
forskningsresande, att hon förestår affärer, och säga, att då hon på
dessa områden kan tävla med mannen, så skall hon säkert också visa sig
äga förmåga att sätta sig in i det parlamentariska livet? Jag vet, att
man skulle svara mig, att om det än finns en och annan kvinna, som man
gärna skulle bevilja rösträtt, så finns det tusental, som man inte vill
unna den, och som man inte kan lagstifta för undantagen, måste alla bli
utan.

«Men har vi då ingenting gjort, som kan berättiga oss till samma
fordringar på tillvaron som mannen?« började jag fråga mig själv. «Vår
tid har varit lång på jorden, lika lång som hans. Har den gått spårlöst
förbi? Har vi intet skapat, som är av oersättligt värde för livet och
kulturen? Jämte detta, att vi har satt in människor i världen, har vi
ingen insats gjort till gagn för det hela? Jag vet dock, att kvinnorna
före vår egen tid inte har slösat bort sitt liv som lekande barn, utan
har arbetat. Jag ser på tavlor och på kopparstick, bilder av gamla
kvinnor från gamla tider. Deras ansikten är tärda och stränga, deras
händer knotiga. De har inte setat som slöa fångar i harem, de har haft
sin strävan och sitt intresse. Vad har de gjort?«

Jag ställer mig framför Rembrandts gamla borgarkvinna, hon med de tusen
rynkorna i det kloka ansiktet, och jag frågar henne varför hon har
levat. Säkert inte för att dyrkas av många män, inte för att styra en
stat, inte för att vinna en lärdomsgrad. Och dock kan det arbete, som
hon har ägnat sig åt, inte vara något obetydande. Hon har inte gått tom
och dum genom världen. Mäns och kvinnors blickar vilar hellre på hennes
åldriga ansikte än på den ljuvaste unga skönhets. Hennes liv måste ha
haft ett innehåll.

Vi vet alla vad den gamla svarar på min fråga. Vi läser svaret i hennes
milda och goda leende: «Jag har ingenting annat gjort än skapat ett gott
hem.«

Och se där vad de skulle svara, kvinnorna, om de kunde stå upp ur sina
gravar, släktled efter släktled, det ena tusendet, den ena millionen
efter den andra: «Vi har ingenting annat gjort än strävat efter att
skapa ett gott hem.«

Hur få av dem skulle svara något annat! En och annan klostersyster
skulle ropa, att hennes livsmål hade varit att tjäna Gud, en och annan
regentinna skulle förklara, att hon hade tjänat staten. Men deras
gestalter skulle försvinna i mängden. Deras röster skulle inte höras
bland alla dem, som svarade: «Vår strävan har varit att skapa ett gott
hem.«

Vi vet alla, att detta är sant. Vi vet, att om vi frågade männen, om vi
kunde ställa upp dem släktled efter släktled, tusental och milliontal
efter varandra, skulle ingen komma på den tanken att svara, att de har
varit till för att skapa ett hem. Det har varit kvinnans sak. Det finns
ingen man, som gör anspråk på äran att ha skapat hemmet.

Och vi vet, att det är onödigt att forska efter annat. Vi skulle
ingenting finna. Vår gåva till mänskligheten har varit hemmet, detta och
ingenting annat. Vi har byggt på denna lilla byggnad sedan vår moder
Evas tid. Vi har ändrat planen, vi har experimenterat, vi har upptäckt
nytt, vi har återvänt till gammalt, vi har anpassat oss själva. Vi har
gått ut och tämt dem bland de vilda djuren, som hemmet behövde, vi har
bland markens växter sökt ut sädesslagen, de fruktbärande träden, de
välsmakande bären, de skönaste blommorna. Vi har klätt vårt hem och
prytt det, vi har utarbetat dess seder, vi har skapat
uppfostringskonsten, trevnaden, hövligheten, det glada, behagliga
umgängessättet.

Det är för hemmet, som vi har varit stora, för hemmet har vi också varit
småaktiga. Inte många av oss har stått med Kristina Gyllenstierna på
Stockholms murar och försvarat en stad, än färre har dragit ut med
Jeanne d’Arc för att kämpa för fäderneslandet. Men om fienden kom ända
fram till den egna porten, då stod vi där med disktrasan och kvasten,
med den vassa tungan och den klösande handen, färdiga att strida till
det yttersta för att försvara vår skapelse, hemmet.

Och denna lilla byggnad, som har kostat så många bemödanden, är den
lyckad eller misslyckad? Är denna kvinnans insats i kulturen ringa eller
värdefull? Är den uppskattad eller föraktad?

Man behöver ju, för att få svar, bara lyssna till yttranden, som vi
ständigt hör omkring oss. Varför går det en människa väl i världen?
Därför att hon har haft ett gott hem. En annan misslyckas. Det beror
återigen på den uppfostran, som hon har tagit med från sitt hem. Hur har
den mannen kunnat bära sina olyckor? Det är därför, att hans hustru
alltid har berett honom ett gott hem.

Är den inte också beundransvärd, denna lilla fristad? Den tar emot oss
med glädje som späda, hjälplösa, besvärliga barn. Den har en ärad plats
för oss som svaga, bräckliga åldringar. Den ger mannen glädje och
vederkvickelse, då han vänder åter dit, trött av dagens arbete. Den
omhuldar honom lika varmt, då världen går honom emot, som då den
upphöjer honom. Där finns inga lagar, endast sedvanor, som man följer,
därför att de är nyttiga och ändamålsenliga. Där straffas, men inte för
att utkräva hämnd, utan för att uppfostra. Där finns användning för alla
talanger, men den, som inga har, kan göra sig lika älskad som den mest
snillrike. Den kan upptaga fattiga tjänare i sin värld och behålla dem
för livet. Den släpper ingen av de sina ur sikte och slaktar den gödda
kalven, då den förlorade sonen återvänder. Den är en upplagsplats för
fädrens sägner och visor, den har sin egen ritual för fester och
högtidligheter, den bevarar minnen av förfäder, som ingen historia vet
att nämna. Där får var och en vara sig själv, så länge han inte stör
harmonien i det hela. Det finns intet smidigare, intet barmhärtigare
bland allt, som människor har åstadkommit. Det finns intet så älskat, så
högt uppskattat som kvinnans skapelse, hemmet.

Men då det nu är så, då vi erkänner, att allt annat kvinnoarbete är av
försvinnande betydelse, jämfört med det utomordentliga, som hon har
utfört i hemmet, då vi ser hur envist den kvinnliga begåvningen riktar
sig åt detta håll, måste vi inte av allt vårt hjärta beklaga
kvinnorörelsen, detta kvinnornas uppbrott från hemmet, deras emigration,
skulle jag vilja säga, från det egna, vanda verksamhetsområdet in på
mannens arbetsfält?

De flesta män och en god del av kvinnorna själva har sörjt och ängslats,
de har också hejdat och stängt, så mycket de har förmått, men ingenting
har hulpit. Det har inte funnits mycket erkännande för den unga kvinnans
strävan efter arbete, men så mycket mer hån och åtlöje. De minst
tilltalande platser, den sämsta avlöning har bjudits henne, och hon har
tackat och tagit emot. Men de är få, som har funnit något beundransvärt
i detta. Man har haft en instinktlik känsla av att hon handlade orätt,
då hon lämnade hemtjänsten.

Man gör i dessa dagar de mest vittgående undersökningar över
emigrationens orsaker. Man finner, att den beror av ekonomiskt tryck, av
lust till jämlikhet och frihet, av längtan efter ombyte, av lockande
exempel .....

Men har man därmed sagt nog? Känner vi inte alla, att detta våldsamma
lösslitande från fädernejorden tyckes förorsakat av ett oförklarligt och
oemotståndligt tvång? Vi liknar det vid sjukdom, detta, som driver tusen
och åter tusen från kända omgivningar och älskade anförvanter bort till
främmande land att anpassa sig efter en ny natur, lära ett nytt språk,
tillägna sig nya arbetsmetoder. Lönen står oviss, men obehagen och
svårigheterna är säkra och oundvikliga. Måste det inte vara en stor
naturens lag, som sätter utvandrarskarorna i rörelse?

Vi andra vågar knappt göra något för att hejda, ty vi vet, att så länge
det finns en sträcka obruten mark på jordens yta, så länge skall det
finnas nybyggare, som söker sig dit. Man skall aldrig kunna förbjuda
människor att uppfylla jorden och göra henne beboelig.

Därför är det heller ingen, som skrattar åt emigranten, och jag tror,
att det snart skall vara slut med skämtet över den arbetande kvinnan.
Man skall förstå, att då hon drevs att emigrera från hemmet, var det
inte bara av ekonomiska orsaker, inte bara av begär efter likställdhet,
inte av lust efter ombyte och frihet. Detta allt har spelat en roll, men
också något annat. Ett tvång, starkare än den egna naturens tvång, en
fläkt av det oförklarliga i världen har satt kvinnorna i rörelse. Man
skall förstå detta, och man skall inte mer våga att hejda och stänga.
Gulnande vetefält, nya städer, uppblomstrande stater visar oss var
emigrantens väg har gått fram. Kvinnan skall kanske också visa en gång,
att då hon trängde in på mannens arbetsområde, ville hon lägga
vildmarker och öknar under kulturen.

Men innan vi vågar förutsäga något om framtiden, låt oss se till vad
mannen har utfört på det arbetsfält, som han har ägnat sig åt! Och först
av allt: Vari har hans arbete bestått? Under de tusental av år, som
kvinnan har arbetat på sin lilla skapelse, hemmet, vad har mannen verkat
främst och störst?

Det kan inte vara någon tvekan om svaret. Mannen har skapat staten. För
den har han tjänat, för den har han lidit. Han har gett den sitt
övermänskliga arbete som dess styresman, han har vågat livet för att
reformera den. Han har skänkt den sina djupsinnigaste tankar, ställt sig
framför kanonmynningen för att försvara den. Han har sammanfört dess
område, utarbetat dess lagar, inordnat folkklasserna i denna oändligt
konstrika skapelse, som omfattar oss alla och förenar oss som lemmar i
en kropp.

Aldrig skall man förneka mannen hans stora ära som samfundsdanare. Inte
bara den stora helstaten, utan alla dessa små och stora organisationer,
som den innefattar, är hans verk. Så snart vi går utanför hemmets fyra
väggar, möter vi honom och endast honom. Han har skapat gården, byn,
kommunen, staden; han har upprättat kyrkan, universitetet,
industrisamhället; alla de stater i staten, som vi känner, är från
början hans verk. Han är den största byggaren av mänskliga myrstackar,
han står aldrig ensam, tillhör alltid en sammanslutning. Ingen man är så
ärad som statsmannen, som den stora regenten, därför att vi känner och
förstår, att mannens främsta gåva till kulturen är den välordnade,
starka, skyddande staten.

Men nu må väl vi kvinnor fråga oss: «Är det möjligt för oss att jämföra
vår lilla skapelse, hemmet, med mannens stolta verk, staten?«

Låt oss då för det första slå fast en sak! Det är inte min mening att
säga, att hemmet, sådant, som jag nyss har framställt det, är
förverkligat överallt. Om så vore, då skulle troligen mänskligheten stå
vid sitt mål och inga reformer eller framsteg vidare vara nödvändiga.
Naturligtvis vet jag, att de flesta hem inte är fullkomliga, och att
många är dåliga. Men de goda, de lyckliga hemmen finns dock. Vi har sett
dem. Vi har levat i dem. Vi har kanske inte ägt dem själva, men vi kan
vittna om att de finns. De är inte bara en dröm. Kvinnor kan skapa dem i
fattigdom och i rikedom, i ringhet och i förfining. De inrymmes i
kungaborgen och i torparstugan. Det goda hemmet är något, som verkligen
finns till.

Men nu staterna?

Dessa våra stora hem, så svåra att bygga, resta med sådan ansträngning,
vattnade av så mycket blod och tårar, uppförda med hjälp av de största
karaktärer, de djärvaste snillen, finns det eller har det funnits någon
bland dem, som har tillfredsställt alla sina medlemmar? Är de inte mitt
uppe i ett ständigt reformarbete? Vill man inte än i dag omforma dem
från bottnen och ända upp? Inrymmer de inte ständiga anledningar till
missnöje och bitterhet?

I Runebergs Nadeschda säger Rysslands tsar, kejsarinnan Katarina, till
sin vän furstinnan Natalia på tal om hennes hem:

Vilken lycka att till alla kunna hinna, kunna hela alla brister, att ett
litet paradis av fröjd och lycka blott med hjärtats vilja skapa!

Katarina var en kvinna, men hon talar inte här som kvinna, utan som
regent över jordens största rike. Hon vet, och varje statsman vet, att
staten kan skapa ordning och skaffa försvar, men hon är genomträngd av
känslan av dess begränsning och vanmakt i andra stycken.

Eller var finns den stat, där inga barn driver omkring hemlösa, där
intet ungt människoämne förfares, utan alla unga blir uppfostrade i
glädje och med saktmod, som barnens rätt är?

Var finns den stat, som låter alla sina fattiga gamla få en trygg och
ärad ålderdom, som det är tillbörligt för dem, som nalkas livets slut?

Var finns den stat, som straffar inte för att hämnas, utan endast och
allenast för att uppfostra och upprätta, som det oss kloka och
målmedvetna människor tillkommer?

Var finns den stat, som kan ta vara på varje begåvning? Var den, där den
olycklige blir lika omhuldad som den framgångsrike?

Var finns den stat, som inte hyser inom sig främmande folkslag, som den
inte kan lyckliggöra? Var den stat, som ger alla tillfälle att leva sitt
eget fria liv, så länge de inte stör harmonien i det hela? Var den stat,
där ingen av dess medlemmar får gå till spillo i lättja, i dryckenskap,
i skamlig levnad?

Man svarar mig kanske, att det inte är detta, som staten vill. Den vill
ordning och försvar. Men i så fall: varför sysslar den med allt detta
andra? Den gör det, därför att den vet, att den stat inte kan hålla sig
uppe, som inte vill skapa lycka. Den måste det, därför att den behöver
att bli älskad av hög och låg. Staten måste vara ett redskap för
trevnad, trygghet, uppfostran, kultur, förädling. Det är genom den, som
mänskligheten skall få sina högst spända förhoppningar förverkligade.

Bristen ligger inte heller däri, att staterna inte ställer nog stora
fordringar på sig själva, utan däri att det hittills av något skäl har
varit dem omöjligt att genomföra dem.

Här är nu tid att göra en påminnelse. Jag har vågat säga, att hemmet är
kvinnans skapelse, men jag har aldrig sagt, att hon har skapat det
ensam. Till lycka för henne och för alla har hon alltid där haft mannen
bredvid sig. Husbonde och matmor har suttit sida vid sida. Hade kvinnan
strävat ensam, skulle hon inte ha löst uppgiften. Hemmet skulle inte ha
funnits till varken som dröm eller som verklighet.

Men vid skapandet av staten har mannen stått ensam. Det har stått en
drottning vid kungens sida under kröningspällen, men hon har inte varit
med som drottning, bara som hustru. Ingenting har tvungit mannen att
föra kvinnan med sig i domsalen, i ämbetsverket, i varumagasinet. Han
har strävat sig fram ensam med sina svåra värv. Hur länge gick han inte
som läkare ensam också på sjukhusen? Han går ensam ännu till sin
prästerliga gärning. Han lagar själv sin mat i kasernen, han uppfostrar
och pluggar i gosskolan. Han har åtagit sig det svåraste av allt, att
sörja för de fattiga, han har inte fruktat för arbetet.

Men har han lyckats?

Vad vittnar hatet mellan samhällsklasserna? Vad vittnar de dova ropen
nerifrån, allt hot om omvälvning? Vad vittnar all klagan från
arbetslösa? Vad vittnar utvandringen? Vittnar allt detta, att han har
lyckats, att han någonsin kan lyckas?

Och se nu! Just i detta ögonblick i tiden, då staterna vacklar, så
beundransvärt de än är uppförda, då den sociala omstörtningen synes stå
för dörren, då är det den stora kvinnliga invasionen in på det manliga
arbetsfältet, in på statens mark tar sin början!

Har detta något att betyda? Eller betyder det endast, att kvinnan önskar
sig bättre levnadsvillkor, likställighet, ombyte, frihet, makt? Varför
kom den då just nu? Man skall vara blind för att inte se, döv för att
inte höra.

Eller hör hon inom sig något, som kallar och manar? «Gå ut i nytt, hårt
arbete! Tag platsen vid järnvägsbommen, sopa gatan, skriv rent på
kontoret, sälj frimärken på posten, undervisa långt ner i
’förberedande’, sitt vid telefonluren, var hantlangare vid
operationerna, gör allt detta obetydliga arbete, och var viss, att det
inte är bortkastat!

Var övertygad framför allt, att det har varit nödvändigt! Du måste in
överallt, du måste finnas till hands överallt, om staten en gång skall
kunna bli älskad som ett hem. Var viss, att din arbetskraft, som nu är
så ringaktad, snart skall bli uppskattad och eftersökt, ja, tagen i
anspråk över förmågan. Var viss att på samma sätt, som läkaren inte mera
kan reda sig utan sjuksköterskan, skall prästen och
fattighusföreståndaren begagna sig av diakonissan, fabriksägaren av den
kvinnliga inspektrisen! Var viss, att vi snart skall finnas överallt, i
obygder och i städer, med många nu okända titlar och yrken, men alla
arbetande för det gemensamma målet!«

Ack, vi kvinnor är inga fullkomliga varelser, ni män är inte fullkomliga
mera än vi. Hur skall vi nå fram till det, som är stort och gott, utan
att hjälpa varandra?

Vi tror inte, att verket skall gå fort, men vi tror, att det vore synd
och dårskap att avvisa vår hjälp. Vi tror, att Guds vind för oss. Det
lilla mästerverket, hemmet, var vår skapelse med mannens hjälp. Det
stora mästerverket, den goda staten, skall skapas av mannen, då han på
allvar tar kvinnan till sin hjälpare.

________

ANDERS FRYXELL

(Vid avtäckandet av Fryxellsbysten utanför Sunne kyrka den 24 september
1910.)

Först och främst vill jag tänka mig tillbaka till en vacker sommardag
vid Östra Emterviks kyrka. Det är längesedan nu, väl sina fyrtio år
tillbaka i tiden, och jag var då en liten tös på en tio eller tolv år.
Vi hade farit hemifrån med alla de åkdon vi ägde; både heltäckarn och
droskan och trillan och farmorsvagnen var ute. Men så var vi också med
allesammans, far och mor och syskonen, vårt sommarfrämmande och allt
husfolket. Det var något ovant och festligt över dagen, som aldrig går
ur mitt minne. När vi hade lämnat bygatorna och kommit ut på landsvägen,
såg vi en lång rad av kärror och vagnar framför oss, och på alla
genvägar och småstigar syntes vandrare, som skyndade till kyrkan. Då
vagnarna körde upp på kyrkplatsen, var de långa stenmurarna utmed vägen
alldeles klädda av väntande människor, och aldrig förr hade jag sett så
många avselade hästar stå bundna på platsen bakom sockenstugan.

Så liten jag var, hade jag mycket väl reda på vad det var, som hade
lockat så mycket folk till kyrkan. Det var ryktet, att prosten Fryxell,
eller «professorn«, som vi sade på den tiden, skulle komma och predika i
vår kyrka. Vi hörde ju till hans pastorat, fastän vi bodde i en liten
biförsamling, och en gång om året brukade han komma och predika hos oss.
Jag hade aldrig sett honom förut. Jag hade varit för liten att komma med
på de stora kalasen i Sunne prostgård, och inte heller hade jag råkat
honom någon annanstans. Men så mycket mer hade jag hört talas om honom.
Jag visste, att han var en stor och ryktbar man. Det fanns ingen levande
man i Värmland, som var så berömd som han. Han hade skrivit Sveriges
historia i en mängd delar, och han fortsatte ännu att skriva den. Jag
var alltså i stor undran över vad jag skulle komma att få se. Att alla
dessa människor hade kommit tillsammans för hans skull, bidrog till att
man kände sig förväntansfull och högtidlig.

Professorns vagn stod på kyrkplatsen, då vi kom, men honom själv såg jag
inte till. Han var redan inne i sakristian. Jag fick inte se honom,
förrän han kom upp på predikstolen.

Det var inte fullt samme man, som vi ser här på bysten. Han var yngre,
gestalten var oböjd och kraftig, håret hängde inte så långt ner på
axlarna, men en gammal man var det, med snövitt hår och ett djupt fårat
ansikte. Men med detta ansikte ägde det märkvärdiga förhållandet rum,
att man inte kunde tröttna på att betrakta det. Man visste inte om det
var fult eller vackert, men det fängslade hela ens uppmärksamhet. Det
fanns andra gamla män i kyrkan, men ingen av dem hade ett sådant
utseende, att man inte kunde vända sina blickar ifrån dem.

Då kunde jag inte förklara vad det var, som så grep mig. Nu förstår jag,
att hela ansiktet var förandligat, förklarat av allt det själens arbete,
som hade förrättats bakom den breda pannan.

Jämte ansiktet var det något annat, som i allra högsta grad förvånade
mig. Det var detta, att jag kunde förstå allt, som denne predikare sade.
Nog hade jag varit i kyrkan förr, men de vanliga prästerna begagnade så
besynnerliga ord, att jag omöjligt kunde begripa vad de talade om. Denne
lärde gamle man däremot talade så, att jag fattade varje ord. Det var
underbart att kunna förstå vad som sades i kyrkan. Predikan blev varken
lång eller tråkig, som den eljest brukade.

Ja, så långt hade allt gått väl, men så tog predikan slut, och vi gick
ut ur kyrkan.

Far och mor var ju gamla vänner till prostens. De stod länge och
språkade med honom och hans två döttrar, som alltid följde med honom,
och till slut ropade de på oss barn, för att vi skulle komma fram och
hälsa. «Vem är nu den här lilla gossen? Vem är nu den här lilla
flickan?« sa professorn, då han tog oss i hand, och så gällde det för
oss att högt och tydligt tala om vad vi hette, för det var inte utan,
att professorn var litet lomhörd.

Jag tror, att de andra redde sig bra nog, svarade tydligt och käckt, men
för mig gick det illa. Att stå där inför den store och märkvärdige
mannen med silverkraschanen på bröstet, han, som hade skrivit fler
böcker, än jag ännu hade läst, han, som var så helt annorlunda än någon
jag ännu hade råkat, och svara högt och tydligt! Det var omöjligt. Jag
kunde inte få fram ett ord.

Jag skämdes, medan jag satt i vagnen på hemvägen, över att jag hade
varit dum och blyg. Men numera är jag inte alls så missnöjd med att det
gick, som det gick. Det var en överväldigande personlighet, som förtog
mig makten att säga något. Och detta intryck av något storartat och
andligen mäktigt, det har jag kvar ännu. Det kommer över mig, var gång
jag tänker på den gamle historikern. Jag har svårt att erfara detsamma,
då jag står inför nutida stormän. Jag vet inte om det beror på att jag
såg honom med ett barns förstorande ögon eller om den tidens människor
var tillskurna efter större mått.

Detta var första gången jag såg Anders Fryxell. Nu skulle jag också
vilja berätta något om det sista minne, som jag har av honom.

Det var i Sunne prostgård en septemberkväll alldeles som nu. Det var en
bjudning, men endast för några få av det närmaste umgänget. Prostgården
var ombyggd just då, och jag tror, att meningen med bjudningen var, att
vi skulle få bese den nya bostaden.

Vi gick och såg oss om i rummen, och det var många jämförelser, som
gjordes. De äldre var nog litet vemodiga över alla förändringar.

De talade om de stora prostgårdskalasen, som de hade varit med om, och
undrade om glädje och gästfrihet skulle komma att trivas lika bra i de
nya rummen som i de gamla.

Jag tror, att de tyckte bäst om sig i prostens arbetsrum. Där kunde man
lättast glömma, att man befann sig i ett nytt hus. De stora bokhyllorna
klädde hela rummet alldeles som förr. Där stod ännu det väldiga
skrivbordet i hästskoform, som alla kände till. Det var på det
skrivbordet, som ibland ända till tjugu ljus hade stått tända för att
lysa upp alla de folianter och anteckningar, som täckte det. Och i
hörnet stod en gammal knotig käpp, som också var en märkvärdighet. Den
käppen hade professorn brukat hålla i handen, då han dikterade sin
historia för sin sekreterare. Han begagnade den inte vid sina promenader
ute, men han kunde inte diktera en mening utan att hålla den i handen.

När hussynen var gjord, kom vi alla att samlas inne i salongen. Det var
rätt tyst och stillsamt därinne. Man samtalade helt sakta, som då man är
rädd att störa någon.

Det var så, att professorn satt mitt ibland oss, och han var nu mycket
gammal; nu såg han sådan ut som här på bysten, en trött arbetare, som
inte hade kraft mer för dagens möda, utan var i behov av en lång vila.
Man visste inte riktigt om han var med oss med sin tanke, och det lade
sig något ängsligt och dämpat över den lilla församlingen.

Man tog då sin tillflykt till att läsa poesi. Vice pastorn blev satt att
läsa några bitar av poeterna för dagen, som på den tiden hette Wirsén
och Snoilsky.

Till sist läste han Snoilskys dikt om Benvenuto Cellini, och det förnams
en liten varm klang i rösten, då han läste slutraderna:

Han kastade sin verkstads bästa smycken i ugnens svalg, och hel stod
guden där, ett mästerverk, en grav för mästerstycken.

Så rann mång’ gyllne ungdomsdröm isär. Men offret måste ske, som väl I
veten, i liv som konst, att nå helgjutenheten.

Han såg upp på den gamle, då han hade slutat läsningen.

«Det är detta professorn har gjort,« sa han. «Professorn har bara hållit
sig till ett. Därför har professorn fått utföra ett storverk.«

Den gamle rätade på sig en smula och nickade bekräftande ett par gånger.
Därpå flög ett fint småleende över hans ansikte.

«Det är sant, att jag har hållit mig till historien i hela mitt liv. Har
pastorn hört när jag först började studera historia?«

Och därmed började han berätta. Jag tror inte, att han tänkte på att vi
andra också hörde honom, men vi lyssnade inte mindre uppmärksamt
fördenskull. Från och med det ögonblicket, då han hade börjat leva om
sina minnen, var han inte mer en svag åldring, utan nu var han den
starke. Han var den, som ledde och förde oss vart han ville.

Till en början förde han oss till barndomshemmet i Hesselskogs prostgård
nere på Dalsland en mörk höstkväll år adertonhundratre eller kanske
adertonhundrafyra. Det var kallt och ruskigt ute, stilla på vägar och
stigar. Hela trakten sov, endast från ett enda fönster glänste ett
ljusskimmer. Det kom från prostgården, från prostens sängkammare.

Därinne låg prosten Mattias Fryxell och läste vid skenet av ett
talgljus, som stod på en stol bredvid sängen. I detta fanns emellertid
ingenting ovanligt, för prosten brukade ligga och läsa långt in på
natten. Han var en lärd man och kunde aldrig få nog av vetande.

Men om någon förbigående hade smugit sig fram till fönstret, skulle han
nog ha funnit det lustigt och egendomligt att se en liten gosse, en pilt
på sju år, sitta och läsa vid samma ljus som fadern. Den lille hade
dragit fram till stolen ett par stora husförhörsböcker, och på dem satt
han nu i bara skjortan och läste i en ärevördig lunta.

Det var kallt i rummet, och något annat var heller inte möjligt, för
innanfönster bestod man sig inte med i prostgården, och en kakelugn, som
bevarade värmen, fanns inte heller, bara en öppen spis.

Också sade fadern, då de hade läst en stund:

«Gå och lägg sig, Anders! Han fryser ihjäl.«

Men den lille lydde inte. Han var så härdad, att han inte visste vad det
ville säga att frysa. Var dag följde han vallhjonen i skog och mark,
barfota och klädd i en liten kort tröja. Han ämnade utbilda sig till att
bli en stark och väldig kämpe. Han övade allt slags idrott: sam,
klättrade och red. Att han skulle behöva krypa ner i sängen för kölds
skull, ville han inte höra talas om.

Far lät honom sitta där en stund ännu, men snart fick han nya
betänkligheter. Det led mot midnatt, och barnet måste sova.

«Gå och lägg sig, Anders! Han somnar från boken.«

Men gossen rörde sig inte nu heller. Den stora boken, som han läste i,
var Björners Kämpadater. Den berättade sagor om forntida hjältar och
vikingar, om Fritjof den starke och Rolf Krake, och vad allt de hette.
En härligare bok fanns inte. Det visste nog fadern också. Han älskade
sagor och äventyr, han med. Det kunde inte vara hans allvar, att sonen
redan skulle behöva lägga sig att sova.

Och läsningen fortsattes, men om en stund hette det:

«Gå och lägg sig, Anders! Jag får lov att släcka. Det går inte an, att
vi bränner opp mer ljus för mor.«

Då slog pojken genast ihop boken och hoppade upp i sängen. För när det
gällde mor, då var han färdig att avstå från vad helst det vara månde.

Mor var det bästa och härligaste, som fanns. Mor ställde och styrde med
allt, medan far endast tänkte på sina böcker och predikningar. Men mor
hade det så bekymmersamt, därför att de var skyldiga mycket pengar, som
hon strävade att betala. Mor sparade och knogade, vävde och sydde, var
alltid i farten, for till Åmål och sålde smör på torget, höll husfolket
i arbete och räckte ändå till att ha omtanke om alla fattiga i socknen.
Och om mor ville, att de skulle spara på talgljusen, så måste det ske,
det var inte tal om annat .....

Inte kan jag nu i denna dag minnas allt, som den gamle berättade. Den
ena historien från hans barndomstid följde den andra. Den unge prästen,
som han talade med, hade säkert suttit så med honom många
skymningsstunder. Han kände de vägar, som gubbens tankar brukade vandra.
Då och då gjorde han en anmärkning för att leda honom in på en ny
berättelse.

«Professorn har varit helgjuten också i det, att professorn har behållit
samma åsikter om rätt och orätt genom hela livet och aldrig vacklat.«

«Det är för mycket sagt,« svarade den gamle, «men nu ska jag tala om för
pastorn något, som var mig ett gott stöd, då min karaktär formades.« Och
han berättade på nytt.

Det var vintern adertonhundratolv. Han studerade då på gymnasiet i
Karlstad och var på väg hem för att fira jul. Detta att vara på hemväg
från skolan var ju det gladaste och bästa, som livet bjöd på den tiden,
men då han nalkades hemmet, kände han sig ängslig och undrade vad som
där skulle möta honom.

Det hade inte varit bra med far den sista tiden. Han hade sjunkit ner i
håglöshet och mjältsjuka av sorg över tingens bedrövliga gång.

Far var barn av en annan tid, av den, som följde efter Karl den tolftes
fall, då varje man ansträngde sig för att återupprätta landet genom
fredligt arbete. Då hade han lärt sig att framför allt annat älska det
nyttiga, framstegsrika arbetet och att hata allt, som störde det. Han
tänkte alltid med glädje tillbaka på dessa år, då Sverige styrdes av
folket självt och det inte fanns någon konungamakt, som kunde hindra
utvecklingen genom långa krig eller förstöra riksinkomsterna på dyra
nöjen. Men far hade alltid haft motgång i det, som han hade älskat mest.
I hans ungdom kom Gustav den tredje, som gjorde slut på friheten,
ställde till krig, störtade riket i skuld och till sist införde
enväldet. Nu på hans gamla dar hade det varit hans tröst och glädje att
följa med den franska frihetsrörelsen. Han hade väntat, att friheten
skulle spridas till alla land, också till hans eget, men så hade
Napoleon kommit och med våld och makt gjort slut på drömmen. Hela
världsdelen ödelades av blodiga strider, landen utarmades, framstegen
avstannade. Ungdomen drömde bara om krigiska utmärkelser och försummade
all fredlig idrott. Han hade till och med haft fördrag med Gustav den
fjärde Adolf, därför att han hade kämpat mot tyrannen, men sedan kungen
hade blivit störtad, Finland gått förlorat, Sverige fått en fransk
marskalk till tronföljare och trätt i förbund med Napoleon, hade prosten
i Hesselskog mistat allt hopp. Han hade sörjt sig gammal i förtid, läste
inte mer några tidningar, ville ingenting höra från den yttre världen.

Hur skulle far vara nu, då sonen kom hem? Skulle de kunna få någon
julglädje, om far fortfarande var lika dyster?

Medan han undrade över detta, körde släden in på gårdsplanen.
Förstudörrarna slogs upp, far och mor kom ut på trappan, och han märkte
strax, att deras röster ljöd lika glada som förr i världen. När han var
avpälsad och kom in i salen, såg han med undran på fadern. Hans gestalt
hade liksom höjt sig. Han såg föryngrad och stark ut. Det måtte ha hänt
honom något mycket gott, något, som sonen inte hade hört talas om.

Han fick sig mat, han skrattade och var lycklig, men han tordes inte
fråga vad som hade skett.

Men snart tog far honom vid handen och förde honom in i sitt arbetsrum.
«Kom hit, Anders, så ska han få se något nytt!«

Och han visade honom stora kartor över Polen och Ryssland, som låg
utbredda på skrivbordet, och då förstod sonen vad som hade gett den
gamle nytt liv. För detta var ju det året, då Napoleon hade gjort sitt
infall i Ryssland, men blivit tvungen till återtåg och förlorat hela sin
här. Gamle prosten hade följt honom här på kartan och hade satt ett
bläckstreck vid varje ställe, där han hade lidit ett nederlag. «Nu,
Anders, blir det slut på den tyrannen, den folkförstörarn, den
frihetsmördarn. Nu får vi tillbaka friheten och freden och arbetet.«

Men en sådan stark kärlek till friheten, ett sådant lidande, vållat av
olyckor ute i världen, måste inte detta verka övertygande på den unge?
Måste han inte lära sig att avsky den lysande hjälten, som förstörde och
ödelade? Måste han inte komma att skatta och värdera en styrelseform,
som lämnade tillfälle åt hög som låg att verka för det goda och utveckla
sina krafter till sitt lands båtnad? – – –

Vice pastorn råkade nu säga något om att han hade varit helgjuten också
i annat. Han hade aldrig varit rädd att säga sin mening, också då han
visste, att det skulle väcka stor anstöt.

«Mot sådant blev jag härdad ända från ungdomen,« sa den store
historieskrivarn. Och så berättade han på nytt.

Det var julafton år 1816, då de stora krigens tid var slut och man åter
ansåg sig ha rätt att ta livet som en lek.

Hela året hade Anders Fryxell legat i Uppsala och läst på sin
magistergrad. Men det hade inte varit någon ljus och glad tid för honom,
därför att han hade kommit i strid med sina studentkamrater. De flesta
av dem förde ett glatt liv med mycket drickande, och han hade måst vägra
att ta del i supgillena för att inte gå under till själ och kropp.

Men detta hade tagits mycket illa. Han hade blivit utstött ur
kamratkretsen och var både hatad och föraktad.

Nu var det, som sagt, julafton. Han hade inte haft råd att resa hem,
inga vänner hade han, utan satt hela kvällen ensam på sitt studentrum.

Då hade längtan efter vänner och glädje blivit honom för stark. Han hade
satt mössan på sig och rusat ut. Han ville gå till värdshuset, där
kamraterna var samlade, och fråga om han inte fick vara med dem denna
enda kväll. De var godmodiga, och det var ju jul. Naturligtvis skulle de
tvinga honom att dricka, men det fick väl gå för en gångs skull. Han
bleve tokig, om han skulle sitta ensam längre.

Så hade han kommit ut på gatan och skyndat till mötesplatsen. Men helt
hastigt hade han vänt om. Han ville ändå inte. Det var något, som höll
honom tillbaka.

Han strövade vidare genom staden. Det var yrväder, och det kryade upp
honom att kämpa mot snö och vind. Äntligen kom han utanför tullen, och
där kastade han sig ner i en snödriva.

Där kämpade han ut sin strid. Han kunde göra fred med kamraterna i
kväll. Men vad skulle den inte kosta honom? Sedan skulle han inte kunna
säga nej. Han kände, att hela hans framtid stod på spel.

Han mindes alla de julaftnar, som han hemma hade tillbragt i fred och
lycka. Vad skulle mor säga om honom, om han gåve vika och inginge
förbund med dryckesbröderna? Han kämpade och stred, men till sist reste
han sig ur drivan och vände tillbaka till sitt ensamma rum.

Men den kvällen hade han lärt att inte ge vika för det onda endast för
att skaffa sig en lättare och gladare tillvaro. Han hade lärt sig att
segt och ihärdigt hålla fast vid det, som för honom var rätt och
eftersträvansvärt. – – –

Det var, först sedan den gamle hade berättat allt detta om sin barndom,
som han kom in på talet om sitt livsverks historia.

Han berättade hur han hade kommit att börja det. Han visade oss med
några raska drag en ung magister, lärare vid en Stockholmsskola, som en
afton år 1822 satt och skrev i sitt rum. Framför sig hade han en lärobok
i historia, en skolbok, som han skulle anmäla i en tidning.

Han bläddrade i boken sida upp och sida ner. Årtal och namn var det,
torrt och lärt, men ingenting, som gav kärlek, ingenting, som levde. Han
såg sina gossar sitta och arbeta med detta. Vad fick de veta om verkligt
liv genom dessa siffror? Hur skulle dessa uppräkningar kunna lära dem
att älska sitt land?

Det borde väl finnas ytterligare en bok i historia att sätta i deras
händer jämte denna, något slags läsebok.

Det hade varit på ett annat sätt, som han därhemma hade fått läsa om
sina kära hjältar. Ingen skulle hålla sig vaken genom långa nätter för
att läsa detta.

Men hur skulle det väl vara att skriva historia med sagornas enkla ord,
på ett språk, som alla kunde förstå?

Helt tvärt sköt han åt sidan det, som han förut hade sysslat med. Han
började författa sagan om Sveriges äldsta konungar, sådan den levde i
hans minne.

Pennan rörde sig nästan av sig själv. Detta var lätt som en lek. «Så här
skulle jag kunna skriva,« tänkte han. «Och varför skulle jag då inte
göra det? Skriva en liten kort historia till ungdomens tjänst.«

På så sätt hade han kommit att börja utan att rätt veta vad det var han
gav sig i färd med.

I förstone hade det gått lätt nog. Då hade han nöjt sig med att på sitt
enkla vis berätta vad andra historieskrivare redan hade utforskat. Så
hade han gått till väga i de första delarna, men sedan hade det kommit
en tid, då han inte nöjde sig med att gå på andras stigar, utan ville
göra bekantskap med historiens gestalter på egen hand.

Men det var ingen så lätt sak att råka dem, dessa döda, och utforska
deras tankar och gärningar. Det var att leta reda på deras gamla brev
och handlingar i slottsarkiven, läsa gulnade handskrifter, se igenom de
höga herrarnas rådslag och tal, söka upp dem i tavelgallerierna, forska
bland mynt och medaljer, fara till fjärran land och ta i betraktande
slagfält, där svenska fanor hade svajat, lyssna till utländska mäns
skildringar och till sist ur allt detta få fram bilden av de hädangångna
och deras tid.

Men ändå hade del efter del blivit skriven. Ett långt liv hade han fått
ägna åt verket, sina krafter hade han fått behålla långt över det
vanliga måttet. Färdig hade han ändå inte blivit, men en god grund var
lagd, och andra skulle arbeta vidare. Hans verk var inte fulländat, men
menige man i Sverige ägde dock en bok om fosterlandet, som de kunde
läsa.

Han tystnade, men den unge prästen fortsatte samtalet. «Om den unge
mannen, som började skriva en kort historia, hade vetat vad den skulle
komma att kosta honom av år och mödor, hade han kanske aldrig börjat
den?«

«Kanske han inte hade vågat,« svarade den gamle.

«Jag kommer tillbaka till diktens ord om ungdomsdrömmarna, som måste
krossas,« fortfor prästen. «Om professorn hade vetat hur många
ungdomsdrömmar boken skulle krossa, hade den kanske inte blivit
påbörjad. Jag vet, att professorn i sina unga år tänkte på att bli
diktare. Professorn hade redan fått ett litet sångspel,
Värmlandsflickan, där Värmlandsvisan står, införd i en tidskrift. Om
professorn hade vetat strax i början, att historien skulle göra slut på
allt versskrivande .....«

«Ett lätt offer,« genmälde den gamle mannen med ett gott leende, «ett
lätt offer.«

«Det var ändå en ungdomsdröm, som måste offras, och det var inte den
enda. Är det inte sant, att professorn gärna såg gäster i sitt hus och
gärna deltog i oskyldiga och upplivande sällskapsnöjen? Men också detta
måste offras.«

«Det kändes svårt i början,« medgav den gamle, «men jag fick ersättning.
Jag fick sällskap nog. Alla Sveriges hjältar och kungar har utgjort mitt
umgänge.«

«Professorn härstammar från släkter, som har deltagit i många riksdagar
och varit med om att länka landets öden. Hade inte professorn själv
ämnat spela en roll i den riktningen? Man var en gång besluten att välja
er till riksdagsman. Men professorn nekade. Historien tog all er tid.
Kändes inte detta hårt?«

«Det kändes hårt en gång, men historien vedergällde den uppoffringen.
Vem har väl deltagit i flera rådslag än jag, vem har lett flera
drabbningar?«

«Kan det inte ha varit professorns önskan och dröm, professorn, som har
så många präster i sin släkt, att få bekläda en biskopsstol? Men då
tiden kom och man bjöd professorn en sådan, sa ni återigen nej.«

«Jag hade ändå nog av kyrkomöten och andliga fejder. Nog svårigheter med
att styra Sveriges prästerskap,« förklarade den gamle småleende.

«Professorn började sin bana som lärare,« fortsatte frågarn. «Ni älskade
era lärjungar och var älskad av dem. Professorn skrev läroböcker och
agiterade för folkundervisning. Ännu som prost i Sunne fortlevde ert
intresse för skolan, och ni inrättade en högre folkskola här i
pastoratet. Har det inte varit en av professorns ungdomsdrömmar att få
verka stora ting på skolans område?«

«Har jag då inte arbetat för folkbildning?« gav gubben till svar. «Har
jag inte undervisat tusenden och åter tusenden? Har inte min skola varit
utsträckt över hela mitt land?«

«Professorn hade utgått från ett prästhem,« fortfor den unge.
«Professorn hade alltid tänkt sig att bli en predikare som vuxen man.
Professorn fick också platsen som prost i Sunne stora pastorat, där er
farbror och farfar hade verkat före er. Men professorn måste efter några
år avstå från att utöva prästämbetet för att kunna skriva historien.«

Nu hade den gamle blivit allvarlig. Han dröjde med svaret. «Det var ett
stort offer,« mumlade han. «Det var kanske för stort,« fortsatte han med
mycken ödmjukhet. «Jag kunde inte annorlunda, men jag sökte i alla fall
skriva min historia så, att den inskärpte Guds lag i människors
samveten. Jag ville visa Guds vägar i historien. Jag tänkte, att jag
kunde vara präst också som historieskrivare. Men litet vet jag om jag
har lyckats. Visst är det, att för ingenting har jag fått lida så mycken
smälek som för detta.«

Gubbens huvud sjönk ner mot bröstet. Han var åter borta. Den unge
prästen gjorde intet mer försök att kalla honom tillbaka till oss.

Vi hade suttit där och hört på liksom i andakt. Det var ett helt stort
liv, som drog förbi oss.

Vi hade velat, att rummets väggar hade sjunkit, att de talade orden hade
ljudit ut över hela landet, så att alla dess människor hade fått lära
och förstå, att detta att leva helt för ett stort verk och aldrig överge
det, det är det ärofulla och lyckliga livets hemlighet.

*

Det var inte lång tid efter den lilla tillställningen i prostgården, som
Anders Fryxell fick leva kvar på jorden. Han somnade in lätt och stilla.
Men två ting har han lämnat efter sig, som ännu lever: hans personlighet
och hans verk.

Hans verk, det är hans historia, boken i de många delarna, som det
tillhör hela folket att nyttja och värdera. Minnet av hans personlighet
tillhör det åter först och främst detta hans pastorat att ta i sin vård.
Här har han levat under många år, här finns de flesta, som har sett
honom och ännu vet att tala om honom. Och det är för att uppfylla en
sådan plikt, som jag i dag har framlagt något av det, som jag minns av
honom.

Det är för att visa, att hans personlighet är oss dyrbar, att vi är
stolta över att ha fått ha honom ibland oss, som vi har rest hans bild
här utanför hans gamla kyrka. Det är med önskan, att med den bilden
också hans ande, oförskräckthetens, måttlighetens, flitens, redlighetens
ande, de stora målens och de stora företagens ande, måtte följa hit upp
till oss, som vi i dag har avtäckt hans minnesvård.

TAVASTSTJERNAS SISTA SOMMAR

Föredrag vid Svenska litteratursällskapets i Finland årshögtid den 5
februari 1912.

Sommaren 1897 hade min vän Sophie Elkan och jag rest över till Visby för
att arbeta. Vi ämnade inte ta del i några nöjen, vi ville inte göra
några bekantskaper, vi skulle arbeta, bara arbeta.

Vi satte till med full fart alltifrån första början. Hela förmiddagarna
satt vi och skrev i de två små vindsrum, som vi hade hyrt i det sista
huset vid Tranhusgatan tätt under ringmuren. När det led mot fyratiden
på eftermiddagen, gick vi för att spisa middag i paviljongen i Botaniska
trädgården, och därpå tog vi åter fatt på arbetet. Först då klockan slog
sex, lade vi undan papper och penna för att vandra bort till någon
vacker plats utanför murarna, där den ena av oss slog sig ner och läste
högt, medan den andra satt och lät blickarna sväva ut över den blomrika
marken, över de gamla tornen, som stack så ovarsamt upp i luften, och
över det vida, blå Visbyhavet.

För att emellertid inte vara utan allt samband med den värld, där vi
levde, hade vi prenumererat på en Gottlandstidning, och där läste vi en
kväll en notis, att skalden Karl August Tavaststjerna och hans hustru
var komna till Visby.

Vi blev genast litet betänksamma, då vi läste detta. Tavaststjerna var
visserligen fullständigt främmande för oss. Men eftersom han hörde till
skrået ... Det kunde nog hända, att han skulle söka upp oss.

Ingen av oss visste något om hans personlighet. Jo, att han var den
förnämste författaren i Finland, den, som skulle ta arvet efter Runeberg
och Topelius, det visste vi, men om han var umgängsam eller
tillbakadragen, det hade vi ingen kunskap om. Vi hade inte en gång vetat
av, att han var gift, förrän vi läste här i tidningen, att han hade sin
hustru med sig.

Vi vände blickarna mot de fåtaliga böcker, som vi hade med oss, liksom
för att fråga om de inte hade något att säga oss. Men vi hade ju knappt
några andra böcker i förrådet än folklore och gamla krönikor, som vi
behövde för vårt arbete. Mitt ibland detta låg dock en diger lunta på
tyska: Nordische Meisternovellen, en samling översättningar av
skandinaviska författare. Här fanns verkligen inte bara en liten
berättelse av Tavaststjerna, utan också en förteckning över den långa
rad av böcker, som han redan hade skrivit, och hans porträtt. Det var en
bild i profil, ett skalligt huvud med ett ansikte, som var så fint och
skarpt utformat, som om det skulle ha varit gjort med mejsel.

När vi nästa middag kom in i paviljongen, fick vi genast syn på
Tavaststjerna. Det var nog ett ungdomsporträtt, detta, som vi hade sett
i boken. Nu hade dragen blivit grova och tunga, det fina och utmejslade
var borta. Hela ansiktet var förunderligt grått. Det var inte blekt
eller färglöst, utan verkligen grått, liksom täckt av en slagskugga, som
aldrig ville vika. Grå kläder hade han också, vida och mjuka och av en
utländsk snitt.

Våra bord stod helt nära varandra, men vi såg snart, att vi inte behövde
vara bekymrade. Tavaststjernas gjorde inte något försök att närma sig
oss.

På detta sätt gick ett par dagar, men så blev det en söndag. Och då vi
på söndagsmiddagen kom fram till vårt bord, som blänkte med rent duktyg
och nyskurat silver, fann vi bredvid varje kuvert en röd ros och vid
sidan av rosorna herr och fru Tavaststjernas visitkort.

Nu måste vi hälsa och tacka, och så var bekantskapen inledd.

Efter middagen, då vi satt och drack kaffe på den övre verandan, kom de
och slöt sig till oss.

I hela Visby finns inte en vackrare plats än den övre verandan på
paviljongen. Den är så hög, att man därifrån kan se bort över både
ringmur och trädtoppar och har hela himlen klar och öppen framför sig.
När människor kommer upp dit, dra de in andan, som om deras bröst hade
blivit lättade från en tyngd, och ögonen börjar lysa av glädje över att
kunna sända ut blickarna så långt och så vitt utan minsta hinder.

Däruppe satt vi alltså och språkade. Och när jag tänker på det nu
efteråt, tycker jag, att det var märkvärdigt, att något samtal alls kom
i gång, för det första därför att Tavaststjerna var så döv, att det var
ansträngande att göra sig hörd av honom, och för det andra därför att vi
två arbetsmyror var litet reserverade, åtminstone i början. Men som
yrkeskamrater hade vi ju en massa gemensamma intressen, och det dröjde
nog ett par timmar, innan vi gick var och en till sitt.

Tavaststjerna hade kommit till Visby för att sköta sin hälsa. Han skulle
bada, vila och vara ute i fria luften så mycket som möjligt. Vi hade
hellre sett, att han hade varit upptagen av författarskap, han som vi,
men då detta inte var händelsen, gjorde vi vårt bästa för att inskärpa
hos honom, att vi för vår del måste försaka allt umgängesliv och leva
alldeles för oss själva.

När vi hade skilts från dem, sade vi till varandra, att nu hade vi gjort
nog, nu hade vi varit tillräckligt vänliga och tillmötesgående. Vi var
mycket nöjda med de nya bekantskaperna, men inte ämnade vi låta dem
förstöra vår arbetsro.

Men till trots för detta kom vi återigen i sällskap med dem följande
dag, och vi satt och språkade så länge, att det var omöjligt att tänka
på något arbete mer för den dagen. Och likadant gick det dagen därpå och
nästa dag och hela veckan ut.

Det var alldeles emot våra föresatser. Vi, som skulle undvika allt
sällskapsliv! Och inte var det heller med min goda vilja, som det blev
så, utan det var Sophie Elkan, som hade skulden.

Eller, rättare sagt, det var detta, att Tavaststjerna hörde så illa, som
var skuld till det hela. Det borde ju ha varit ett hinder, men det blev
raka motsatsen, därför att Sophie Elkan bland dem, som stod henne nära i
livet, hade flera döva och var van att tala med dem. Hon inte bara
visste hur hon skulle lägga rösten, för att de skulle höra henne, utan
hon hade en mycket stor medkänsla med dem. Det var ingenting, som kunde
röra henne så mycket som tanken på den allt djupare tystnadens natt, som
år från år sänkte sig över dem, och hon kunde föreställa sig deras
glädje över varje mänsklig röst, som trängde sig fram till dem.

Om vi nu en dag höll oss för oss själva och Tavaststjerna sedan frågade
var vi hade varit, menade hon, att hon i hans ögon spårade en undran om
vi undvek honom, därför att vi tyckte, att det var svårt att tala med
honom.

Han var så pass stolt och rädd för medömkan, att jag knappast tror, att
hon hade sett rätt, men hon hade i alla fall fått den uppfattningen och
kunde inte komma ifrån den.

När det såg ut, som om dessa långa eftermiddagssamtal skulle övergå till
en vana, började jag bli orolig. Jag blev störd av att höra så många ord
och röster. Jag kom in i främmande intressen, blev bortförd från boken,
med ett ord.

Men jag trodde mig kunna hoppas, att det snart skulle bli ett avbrott.
Det brukar inte gå i längden att driva sällskapsliv bara av
barmhärtighet. Och å andra sidan kunde man ju vara tämligen viss om att
Tavaststjerna skulle komma att göra bekantskap med några herrar. Han
skulle väl snart få nog av att sitta i timtal och samspråka med ett par
damer.

Men det visade sig snart, att det inte var lönt att ha några
förhoppningar i den vägen.

Det finns ju till lycka för oss andra, som helst går tysta genom
världen, också en och annan människa, som inte bara tycker om att tala,
utan också förstår att ge så spirituella, lustiga och älskvärda
vändningar åt sina yttranden, att man nästan skulle vilja räkna det som
ett slags konstnärskap. Men det skall inte heller förnekas, att dessa
sällskapsmänniskor aldrig kan göra sig riktigt gällande, om de inte har
en åhörare av den rätta sorten. Det skall vara en, som hör på med
uppmärksamhet, som är kvick och bildad nog att kunna följa med vart det
bär, och som till sist också bör vara litet retsam och säga emot en
smula, så att samtalet inte stannar av.

Och nu var dessa två, Sophie Elkan och Tavaststjerna, just vad jag nyss
har beskrivit: den ena den födda sällskapsmänniskan, den andra den
ypperliga åhöraren. Det kan låta underligt att säga detta om en, som
hörde så pass illa, men dövheten övervanns av den orimliga lätthet och
snabbhet, varmed hans hjärna arbetade. Det var inte möjligt, att han
kunde höra allt, som yttrades, men om han bara hade uppfångat ett ord,
visste han genast vad det var fråga om. Och hans svar kom kort och
vasst, och minnsann träffade det inte så riktigt, att den, som hade alla
sina sinnen i behåll, skulle ha varit glad, om han hade rett sig så väl
i ordleken.

De tänkte olika om de flesta ting och disputerade ofta, men det betydde
ingenting. Allt som allt hade de det så nöjsamt, att Sophie Elkan glömde
bort, att hon höll på med ett barmhärtighetsverk, och Tavaststjerna kom
inte att göra några herrbekantskaper den sommaren.

Allting hade varit utmärkt, om inte det där umgängeslivet hade varit
fördärvligt för vårt arbete. Det stod rent stilla. Vi skrev och skrev,
men inspirationen var borta, och vi kunde inte komma ur fläcken.

En dag hade vi beslutat att göra slag i saken och bryta oss lösa. Men
just då kom fru Tavaststjerna att säga helt tillfälligtvis, att hennes
man hade blivit mycket bättre, sedan han kom till Visby. Och hon lät
förstå, att det var den omständigheten, att han hade fått förströelse
och umgänge, som gjorde honom bästa nyttan.

När vi hörde detta, tordes vi ingenting säga den gången. De där samtalen
hade kanske en större betydelse, än vi förstod.

Det kom alltid något emellan. En dag hade vi föresatt oss att bryta upp
litet tidigare än vanligt, men just den dagen började Tavaststjerna
skämta om vad hans vänner i Stockholm skulle säga, ifall de såge honom
sitta dag efter dag i sällskap med några fruntimmer och dricka kaffe,
bara kaffe. «Och om de visste sen, att jag tyckte, att det var roligt!«
lade han till.

Detta gjorde oss på nytt betänksamma.

Det var alldeles ovedersägligt, att han blev starkare, gladare, mer
förhoppningsfull för varje dag. Och detta var naturligtvis den goda
Visbyluftens och badkurens förtjänst liksom det stränga och
återhållsamma levnadssättets. Men antag nu, att vi spelade den rollen
härvidlag, att det genom oss lyckades honom att finna förströelse utan
att överträda läkareföreskrifterna ... Han var nog ingen lydig patient i
vanliga fall.

Vi fick den tron, att det var rättast att låta allt fortsätta, som det
hade börjat. Vi finge väl arbeta så mycket skarpare på hösten, då vi
blev ensamma. Vi var kanske inte komna till Visby bara för att sköta
vårt eget arbete den här gången.

Nu, så här långt efteråt, tycker jag, att jag alltid ser oss på den övre
verandan, men i verkligheten ställde det sig nog inte så enformigt. De
var ivriga cyklister, både herr och fru Tavaststjerna, och många gånger
spanade de upp oss, när vi satt och läste utanför murarna, och kom
surrande fram till oss. Ibland promenerade vi längs med strandvägen, och
många kvällar följde de oss hem på små stigar mellan Visbyträdgårdarna,
skjutande cyklarna framför sig och berättande om milslånga utflykter,
som de hade företagit under dagen.

Inte heller var det alltid Sophie Elkan, som förde ordet. Tavaststjerna
kunde också berätta, men då var det oftast om segling, om äventyrliga
färder uppe i Ålands skärgård i storm, i dimma och i begynnande
isbildning. Vi kunde förstå, att han satte särskilt värde på
segelsporten, därför att den erbjöd så ovanligt många tillfällen att
råka i livsfara. Han tyckte nog aldrig, att det var lönt att gå ut till
sjöss, om det inte var hissat stormvarning.

Denna sida av hans karaktär var oss en överraskning. Vi tyckte, att
oförvägenheten inte ville gå ihop med det, som vi hittills hade sett av
honom. Vi hade intrycket av en fin världsman, som var lika hemmastadd i
Paris och Berlin som i Stockholm och Hälsingfors. Men här stack nu
finnen fram första gången, trotsig och envis och liksom enkom skapad att
bekämpa och kuva den sträva natur, som han hade vuxit upp ur.

En gång föll det honom in att visa ett brev, som hans hustru hade fått
från deras jungfru. Det var så bra och kärvt skrivet, att han ville, att
vi skulle se det.

Det var också ett präktigt brev, som gav gott besked om allt därhemma.
Och det slutade med en frimodig önskan, att frun skulle komma med hem
till hösten och stanna hemma också. För det var inte bra, att inte frun
var hemma.

Med anledning av brevet kom de att tala litet om hur de hade sitt liv
inrättat. Tavaststjerna var redaktör för en tidning i Björneborg och var
bosatt där, men fru Tavaststjerna, som var skådespelerska, låg i Berlin
och studerade under vintrarna. Hon ville bli så skicklig i tyska
språket, att hon skulle kunna uppträda i Berlin. Hon hade provspelat för
flera direktörer, och de var vissa om att hon skulle komma att göra
lycka.

Detta berättade han, som om det vore så bra ställt alltihop. Inte ett
ord om att det var pinsamt för honom att sköta en liten
landsortstidning, eller att det var ensamt och långsamt för honom i
Björneborg, medan hustrun låg därute i Berlin.

Och vi, som inte visste något om honom och aldrig hörde honom klaga, vi
trodde också, att han var nöjd, att han hade det så, som han önskade,
att han törhända hade valt att bo i en småstad för att i fred och ro få
ägna sig åt arbetet.

Det var hans särskilda gåva att kunna kasta alla bekymmer åt sidan, så
att man inte ens misstänkte, att han hade några. Att han inte hade gott
om pengar, kunde vi nog förstå, men han klagade lika litet över detta
som över något annat. En gång, då hans hustru kände sig orolig för
framtiden, hörde jag hur han tröstade henne. «Du måtte väl veta, att
bättre mans barn inte dör av svält i Finland,« sa han.

Vi undrade mycket hur han hade det ställt med sin diktning då för tiden.
Han skulle ju inte få skriva i Visby, men vi misstänkte, att han gick
och funderade på något stort. För det trodde vi honom om.

Han var äldre författare än vi och ryktbarare än någon av oss, men det
var inte detta, som imponerade på oss, utan den skarpa intelligens, som
uppenbarade sig i vart ord. Om han bara ville ta itu med något på
allvar! Vi trodde, att han kunde nå upp till vad som helst.

Han var inte mer fallen för att skryta än för att klaga, men det enda
han verkligen berömde sig av det var, att han kunde arbeta fortare än
någon annan. Han hade en gång skrivit färdig en lång tvådelars roman på
en månad. Men detta var nu det, som vi för vår del satte minst värde på.
Vi trodde inte, att det var på det sättet, som de stora och
oöverträffliga böckerna blev till.

En och annan gång fällde han helt oförvarandes några yttranden, som kom
oss att tro, att han gick och tänkte på en dikt, som han skulle utföra,
då han fick mycket gott om tid. Det skulle bli ett verk som Faust eller
Kung Fjalar och på en gång lyfta honom upp bland världslitteraturens
stormän. Han kände inom sig krafter för detta, men han hade aldrig
dittills gett sig tid och ro att fullfölja avsikten. Han hade haft så
lätt för att författa, och han hade kastat ut den ena boken efter den
andra i världen liksom på försök. Han underskattade inte sina föregående
arbeten, men då han talade om dem, märktes det, att han mätte dem efter
måttet av det där mästerverket, som han gick och drömde om. Det var inte
de, som skulle bära hans namn in i odödligheten. Han hade inte gett sig
mycken tid med dem, bara skyndat på för att få tillfälle att göra detta
stora, beståndande.

Vi trodde oss förstå, att han nu började bli rädd för att han hade
väntat för länge. Han hade skämt bort hjärnan med ett flyktigt
arbetssätt, och då han på sista tiden hade tänkt på den stora boken,
hade han funnit det svårt att utföra den.

En eftermiddag – vi kunde då ha varit bekanta en månad ungefär – hörde
vi, att hans hustru bad honom, att han inte skulle sitta kvar så länge
som vanligt, utan komma med hem. Samtidigt talade hon om, att det skulle
bli fest nere vid badhuset på kvällen, och att de var inbjudna. Men det
var inte fördenskull han behövde gå hem redan nu, utan därför att han
hade lovat skriva ett poem, som hon skulle läsa upp för badsocieteten.

Vi måste ge henne rätt. Skulle han författa ett poem, som skulle läsas
upp denna samma dag, då var det på tiden, att han tog itu med arbetet.

Han satt emellertid gott sin vanliga tid ut, och vi kunde inte
föreställa oss, att badgästerna skulle få höra något poem. Men han hade
hunnit med det i alla fall. Vi läste det i tidningen nästa dag.

Jag kan omöjligt påminna mig om poemet var gott eller svagt, men jag
hörde, att det hade gjort lycka, och jag minns, att det förvånade mig,
att han var så glad över att få beröm för en sådan obetydlighet. Vad
kunde nu detta spela för en roll för en erkänd storhet som han?

Det gick ett par dagar igen, och hur det nu var, så kom vi en
eftermiddag att följa Tavaststjernas till deras hem. De ville visa oss
något, den vackra utsikten från deras fönster, eller vad det var. Vi
måste också erkänna, att de bodde präktigt. Tavaststjerna kunde från
sitt skrivbord se ut över samma stora vy som från paviljongens veranda.
Det var bara nästan för vackert.

Men då vi gick fram till skrivbordet för att se ut, kunde vi inte undgå
att märka, att det var betäckt med fullskrivna pappersark.

Vad var nu detta för slag? Han hade ju sagt, att han inte skulle arbeta
denna sommar!

Han förklarade, att han hade blivit ombedd att skriva i
författarföreningens julbok, och nu hade han tänkt sig, att om han kunde
öka till poemet från badhusfesten med ett par avdelningar, skulle det
bli lämpligt att sända.

Han var i ett strålande humör den där dagen. Han till och med läste upp
för oss vad han hade skrivit.

Vi blev förskräckta båda två över det vi fick höra. Det var en glänsande
form, en oändlig rikedom med rim, men vi kunde inte finna ett spår av
reda eller sammanhang. Vi kritiserade rätt obarmhärtigt, men han bara
skrattade åt oss. Klandret nedslog honom inte det minsta. Vi fann honom
mycket olik andra skriftställare, oss själva inte undantagna.

Det var inte förrän långt efteråt, som jag förstod varför han hade varit
så glad den där dagen. Vi, som ingenting visste, vi hade heller inte
hört, att han på vintern och våren hade varit nedstämd och sjuk, så
sjuk, att ingen i hans omgivning hade trott, att han skulle kunna skriva
mer. Då hade han av en vän blivit bjuden på en resa till Norge. Han hade
varit lycklig och glad under färden, arbetat oerhört, bättre än någonsin
förr, men troligen hade han överansträngt sig. I Visby hade han åter
blivit förbjuden att arbeta, och hittills hade han gått där och burit
tyst på den tanken, att han inte mer var någon författare. Då han talade
om sin stora bok, hade det väl varit, för att vi skulle veta vad han
hade ämnat och velat, eller kanske hade han endast gjort ett försök att
föra drift med sig själv.

Om man nu tänker sig, att en sångare har varit utan röst en tid för
sjukdoms skull och så en morgon står upp och slår en drill helt
oförvarandes och märker, att rösten har kommit igen eller åtminstone är
på väg att komma igen, så är det ju lätt att förstå, att detta betyder
så oändligt mycket för honom, att han inte fäster sig vid om han har
legat av sig litet i själva sångkonsten. Och så var det väl också med
Tavaststjerna. Han kunde inte fästa sig vid våra små, futtiga
anmärkningar inför detta stora, att han åter kunde forma sitt språk,
smida ut det till meter och rim, inför detta, att han åter kände sig som
diktare.

Nästa dag talade han om för oss, att han hade arbetat till fyra på
morgonen, och att poemet var färdigt. Han visade oss, att han hade
försökt ändra ett par ställen, som vi hade funnit otydliga. Vi kunde
omöjligt finna, att de hade blivit klarare. Vi gjorde vad vi kunde, för
att han skulle förstå vår mening, men han kunde inte se vad som
fattades. Det var ingenting att göra vid saken. Vi märkte, att han var
ur stånd att avhjälpa felen. Det var första gången vi upptäckte, att det
fanns något bristfälligt i begåvningen. Det hade uppstått en skada på
maskineriet i hjärnan, det kunde vi förstå, fast vi inte visste hur den
hade uppkommit.

Ett par dagar senare fick vi höra, att Tavaststjerna hade gripit sig an
med Laureatus.

Både han och hans hustru talade om Laureatus, som om denne skulle ha
varit en gammal bekant, och det var han väl också för dem. Det var ett
gammalt ämne helt säkert, som han hade brottats med många gånger förut.

Jag tänker nu, att Laureatus var den stora dikt, som han hade gått och
burit inom sig sedan många år tillbaka, den stora tankedikt, som skulle
skänka hans namn odödlighetens lager. Den skulle ge honom själv och hans
samtid i stora drag. Och en stor stridsskrift skulle det bli, ett helt
satiriskt epos. Mänskligheten skulle där se sina lyten förstorade och
skrämmande och med ångest slå sig för sitt bröst och gripa sig an med
sin upprättelse.

Han torde väl ha fruktat själv, att han ännu inte var stark nog att föra
ett så stort tänkt verk till fullbordan, men det var säkert många
omständigheter, som sporrade honom att åtminstone göra ett försök. Han
var ängslig att inte använda den så underbart återvunna skaparkraften.
Han hade kanske förut under sommaren sagt till sig själv, att om han
någonsin mer fick den tillbaka, så skulle han inte slösa bort den, utan
samla all sin kraft till sitt epos. Han vågade kanske inte hoppas, att
döden och oförmågan, som den här gången hade blivit tillbakaslagna,
skulle ge honom långt andrum.

Han hade det dessutom bra på många sätt: lugna, ordnade förhållanden,
ett vackert skrivrum. Livet var vänligt och glatt omkring honom.
Vardagsarbetet på redaktionen hindrade honom inte. Bekymmer hade han
naturligtvis, men nu, då han hade fått tillbaka arbetsförmågan, tryckte
de inte mer och hindrade. De verkade nog eggande, de också.

Så grep han sig då an med att utarbeta sitt livs stora, gömda skatt:
sagan om Laureatus, den trotsige diktaren, landsvägspoeten, bespottaren,
den aldrig lagerkrönte, han, som strider mot sitt samhälle och sin tid
kanske mest därför, att han har gammalt krigarblod i ådrorna, är en
finsk soldatgosse och måste slåss, – denne Laureatus, om vilken man så
tydligt förstår, att om han hade levat i en annan tid, i en farans och
övervåldets tid, skulle han ha försvarat sitt land i eld, i blod, i
frost, i svält.

Han satte sig till arbetet med liv och lust, men tyvärr var det redan nu
långt lidet med sommaren. Visbysäsongen närmade sig sitt slut.
Ångbåtarna var fulla av passagerare, när de i de stilla sommarkvällarna
lämnade hamnen, och det sades, att paviljongen, där vi åt middag, rätt
snart skulle stängas. Det allmänna uppbrottet oroade Tavaststjerna,
påminde honom om att han måste skynda. Brådskan kom och slöt förbund med
hans gamla fiende, omöjligheten att arbeta långsamt.

Han skrev om nätterna, satt uppe till två och tre utan att känna
trötthet. Då vi råkades om middagarna, skröt han med att han hade format
femton, tjugu strofer, sedan han sist såg oss. Han var inte längre ivrig
att visa vad han hade skrivit, men första sången fick vi dock höra. Vi
blev glada åt den. Den var alldeles över vår förväntan, klar och kraftig
och full av sprittande liv.

Den sista veckan av augusti var den vackraste på hela sommaren. Vi kunde
inte förstå varför alla människor reste sin väg, vi kunde inte tro
annat, än att det goda vädret skulle vara länge ännu, och vi beslöt oss
för att stanna några veckor in i september. Tavaststjerna var av samma
mening. Han ville inte lämna Visby, förrän Laureatus var färdig. Hans
hustru for till sitt arbete i Berlin, men han stannade kvar.

Det visade sig emellertid, att de hade haft rätt, som hade gett sig av i
augusti. I och med att september hade ingått, började en tredagars
storm, som drev all värme så långt mot söder, att den inte hittade
tillbaka mer under den hösten. Vinden trängde igenom alla väggar, det
blev ohyggligt kallt inomhus, och ute kunde man inte vistas för blåstens
skull. Om inte ringmuren hade varit, som stängde ute det värsta
blåsvädret, så skulle vi knappast ha kunnat streta oss fram till
paviljongen.

Men storm och regn, det var Tavaststjernas väder, och i denna otrevnad
var det han, som höll modet uppe på oss alla tre.

Han tog sig för att berätta om Björneborgstidningen. Det var som ett
levande väsen, det där bladet. Det gick sina egna vägar, ingen kunde
styra det, allra minst redaktören. Ingen tidning i Europa hade så många
tryckfel. Detta fanns det ingen hjälp för, utan man fick bära det. Och
ibland innehöll den smädedikter mot sin egen redaktör. Vi kunde inte
begripa hur sådant kunde hända, förrän vi förstod, att det var han
själv, som hade låtit föra in dem. Jag är nästan böjd att tro, att han
också hade arrangerat tryckfelen.

En annan dag sökte han intressera oss för ett stort företag. Kung Oskars
jubileum firades det året, och han föreslog, att vi skulle sända omkring
cirkulär till alla Sveriges tidningar och erbjuda dem hyllningsdikter.
Han var övertygad om att alla tidningar ämnade införa undersåtliga och
högstämda kväden, och om vi satte oss ner och tillverkade jubileumspoesi
under några veckor, skulle vi kunna förtjäna en mängd pengar.

Detta hände en av de sista dagarna, som vi åt middag i paviljongen. Det
var otrevligt och ruskigt där, borden stod odukade, stolarna var
uppstaplade i högar, och alla gäster utom vi var borta. Men om någon
hade gått förbi, så hade han nog fått höra ett sådant glam där inifrån,
att han kunde ha trott, att det hade blivit hög säsong på nytt.

Sedan, då paviljongen stängdes, fick vi lov att söka oss ett annat
matställe, och vi fruntimmer beslöt att intaga våra måltider på
hushållsskolan. Det var mörkt och instängt där, men den låg nära vår
bostad, och där var billigt. Var Tavaststjerna skulle äta, visste vi
inte; vi tog för givet, att han skulle flytta till stadshotellet. Men då
vi kom till hushållsskolan för att spisa, var han där före oss. Vi blev
nästan rörda. Det var ju bara för vår skull han kom dit. Där fanns
verkligen ingenting annat, som kunde locka honom.

Ingen stad i världen kan anta ett så ödsligt utseende som Visby, sedan
badgästerna har försvunnit. Vi kunde gå hela gator utan att möta en
människa. Stadsborna tycktes förstå konsten att göra sig osynliga. De
borde ju ändå ha varit tvungna att gå ut någon gång, men man såg dem
aldrig. Vi gick så ensamma, vi tre försenade sommargäster, mellan hus
och gårdar, som om vi hade vandrat på en öde ö.

Det var just under dessa veckor, då vi var så hänvisade till varandra,
som vi riktigt kom att hålla av Tavaststjerna. Vi arbetade alla tre nu,
vi var trötta, då vi råkades, och ingen av oss var så särskilt briljant.
Men Tavaststjerna var enkel och vardagstrevlig och mån om att glädja och
hjälpa. Vi blev mer än en gång rörda över honom.

En dag hade Sophie Elkan blivit sjuk, och jag kom ensam till
middagsmålet. Tavaststjerna frågade genast efter henne, och då han fick
höra, att hon inte kunde komma, blev han nedstämd och tyst, nästan mer
än som var artigt mot mig, tyckte jag. Men efter middagen kom
förklaringen. Han hade ämnat bjuda oss på kaffe hemma hos sig den
eftermiddagen. Hans värdinna hade kokat kaffet åt honom, och det stod nu
färdigt och väntade på oss.

Jag fick lov att följa med honom hem, för att inte hans missräkning
skulle bli alltför stor. Han hade gjort sig otroligt besvär. Han hade
säkert valt ut brödet själv hos bagaren, det var bullar så stora som
till en fettisdagsmiddag, och han hade låtit bära upp brickan i ett
litet utsiktstorn, som hörde till hans bostad, för att vi skulle få
njuta synen av vid himmel och fritt hav än en gång under
kaffedrickningen.

Han hade nog varit så glad som ett barn, medan han gjorde sina
tillrustningar. Det kan göra mig ledsen än i dag, att det skulle lyckas
så illa för honom.

På kvällen låg Sophie Elkan och yrade i stark feber, då jag fick höra
någon komma med tunga steg uppför trappan och över vinden fram till våra
rum. Så knackade det, och då jag öppnade, stod där en karl i slokhatt
och vid slängkappa och sträckte fram en butelj mot mig. Det var
Tavaststjerna, som hade kastat kappan över sig för att kunna bära till
oss en butelj vin, äkta spanskt vin, som han hade spanat upp i någon
handel och som var så förträffligt, att det skulle göra fru Elkan frisk,
om hon bara ville dricka ett par glas av det.

Hela tiden var han i en ljus och glad stämning. Han arbetade oerhört,
lade sig ingen natt före två och lyckliggjordes av en trogen, aldrig
svikande inspiration. Det var knappt mer än en eller två gånger, som han
lät oss få en aning om att han gick och bar på tunga tankar och
olycksdrömmar.

Vi kom gående alla tre framåt Tranhusgatan en eftermiddag. Det var inte
mörkt, men djup skymning, och gatan låg tom som vanligt. Helt tvärt kom
en meteor ljungande förbi, klar och tydlig, som om en fackla hade
slungats över vår väg. «Såg ni den?« sa Tavaststjerna. «Den betyder
lycka.« – Visst hade vi sett den. Det var en vacker och underbar syn. Vi
kände oss gripna och högtidliga. Också vi hade en känsla av att den kom
som ett förebud. Tavaststjerna, som hade blivit så glad åt den i första
ögonblicket, slog nu helt hastigt om och sade med låg röst: «Den kan i
alla fall inte vara menad för mig. Jag undrar hur det skulle kunna vända
sig så för mig här i livet, att jag bleve lycklig.«

En av de sista kvällarna, som vi var kvar i Visby, hade vi varit ute och
gått i skymningen. Det var storm igen, och man fick vackert hålla sig
innanför ringmuren. Vi längtade emellertid ut till havet, och vi gick
fram till en av de västra murportarna för att få se det. Utanför porten
låg en bastion, som var förvandlad till en plantering, och där stod ett
par bänkar. Här försökte vi sitta ner, men det var för kallt. Vi reste
oss alla tre, men då vi fruntimmer hade nått in i muröppningen, märkte
vi, att Tavaststjerna ännu stod kvar därute i blåsten. Det var skymning,
som sagt. Havet låg och vred sig och plågades under vindens skarpa
tuktan. Himlen var full av moln och mörker, och rätt västerifrån kom en
tung, svart molnbank drivande. Den rörde sig med en ovanlig hastighet
rätt emot oss, kom hotfullt tung och fast, inte lik ett vanligt moln,
utan som en sky av svart aska, som ville lägga sig över oss och kväva
oss.

Detta annalkande moln stod Tavaststjerna och såg in i, stod länge med
korslagda armar, medan vi dröjde i portöppningen och väntade på honom.

«Vad tror du att han ser?« viskade jag till Sophie Elkan. – «Han ser ut,
som om han såge döden,« sa hon.

Men jag är inte säker på att hon hade rätt. Jag tror, att han såg in i
allt det livets mörker, som ville kasta sig över honom. Det var
tystnadens och glädjelöshetens mörker, som dövheten skulle sänka över
honom om några få år. Det var fattigdomens och ensamhetens och glömskans
mörker, som skulle komma, ifall hans begåvning sveke honom.

Dock, han stod där ju stolt och rak ännu. Han trotsade det alltsammans.
Han var en diktare ännu. Han bar ljuset inom sig. Mörkret skulle inte
kunna betvinga honom.

Vi lämnade Visby ett par dagar därefter. Då vi stod på ångbåten, färdiga
att fara, syntes Tavaststjerna inte till. «Nu har han glömt
avgångstiden,« sa vi, för vi trodde nog, att han hade velat komma och
säga farväl till oss. Men i sista ögonblicket kom han med en stor massa
rosor. Det var säkert dessa, som hade vållat dröjsmålet. Han hade nog
velat binda ihop dem till buketter, men han hade misslyckats. «Ni får ta
dem, som de är,« sa han.

Så kom det sig, att det första som det sista vi fick av honom var rosor.

Men härmed var också allt slut. Han försvann så helt och hållet ur vår
synkrets, som om det svarta molnet från strandpromenaden hade kastat sig
över honom och kvävt honom.

Till julen kom Laureatus ut emellertid, men han sände den inte till oss.
Vi fick julkort från hans hustru. Hon berättade, att han var ute i
Tyskland hos henne, men från honom själv hörde vi ingenting.

Jag vet inte om han var nöjd med det mottagande, som Laureatus fick. Jag
vill minnas, att den vann stor anklang; man sade, att det var hans
förnämsta verk, men jag är rädd, att det inte var honom nog. Ingen
tänkte väl på att säga, att nu hade han skapat sitt mästerverk, det, som
skulle bära hans namn till odödligheten. Och det var på detta han
väntade.

Sedan hörde vi ingenting om honom förrän efter några månader, då
dödsnotisen stod i tidningarna.

Vi var inte tillsammans då, men vi genomfors av samma känslor av
bedrövelse och saknad. Det var något mycket rikt och lysande, som var
borta. En meteor hade flugit förbi oss i ljus och prakt bara för att
slockna.

Vi tänkte sedan ... ja, vi tänker och undrar än i dag. Om vi inte hade
varit så okunniga, om vi hade vetat litet mer om hans förhållanden, hur
hade det då gått? Vi hade kanske kunnat göra honom mer nytta. Eller
kanske inte just honom själv – ty vem har makt att länka ett
människoöde? – men hans dikt, hans Laureatus, hans storverksdröm.

Om vi hade haft förstånd och mod att tvinga honom att arbeta
omsorgsfullare, långsammare! Om vi hade inpräntat hos honom, att hans
dikt verkligen kunde bli allt, som han ville ha den till, kanske hade vi
då kunnat förmå honom att skänka den ett par år av sitt liv. Om vi hade
vetat, att detta var det sista tillfälle, som livet gav honom, att vinna
ett stort slag, då hade vi kanske kunnat hindra honom att avsluta ett
sådant verk på ett par månader. Detta arbete, som han älskade, skulle ha
kunnat hjälpa honom igenom den långa finska vintern. Han skulle ha tagit
bättre vara på sig själv, om han hade haft detta att tänka på. Och om
han på så sätt verkligen hade frambragt något utomordentligt, kunde det
ha blivit hans räddning, gett honom nytt livsmod, nya uppgifter.

Om vi hade vågat gripa in, hade vi kanske kunnat hindra honom från att
sätta in i dikten all denna klagan, som man ofrivilligt finner inte gå
ihop med hans själs mod och tålamod. Vi skulle ha försökt att få honom
att fullfölja det första, raska uppslaget och inte tynga ner dikten med
sådant, som måste ha varit tillfälligt och oväsentligt för en så stark
och rik begåvning.

Vi hade kanske förmått honom att fullfölja arbetet ännu några sånger, så
att det hade fått en verklig avslutning och hade förlorat intrycket av
att vara något ofullbordat.

Men alla våra frågor är gagnlösa. Vi vet inte om vårt ingripande hade
kunnat gagna. Han hade andra vänner, bättre och klokare rådgivare än vi,
och de kunde intet göra. Hans hjärna var redan försvagad. Han hade
formgivningens gåva kvar, men de finaste och ömtåligaste delarna av
intelligensen tycktes vara på ett besynnerligt sätt skadade och
tjänstgjorde inte, som de borde.

För oss återstår det blott att bära vittne om vad han ville och säga,
att vi tror, att han var ämnad att i detta sångens Finland bestiga
skaldetronen. Ty hos Tavaststjerna fanns dock inte så litet av det, som
utmärkte honom, som i dag firas som Finlands störste son. Också hos
Tavaststjerna fanns den stora hänförelsen över fosterlandets natur, han
också var tapper och uthållig, tålig och arbetsam, känslig, fast
döljande sig bakom humor och tvärhet, ordknapp och kvick, ett provstycke
också han på vad den finska jorden kan alstra av stark, rik mänsklighet,
då den gör sitt bästa.

Men hur som helst, vårt minne av Tavaststjerna är inte bara vemodigt.
Han var en sårad och slagen man, redan då vi träffade honom, men det var
vackert att se honom resa sig till sin sista strid. Det var inte att
vänta, att han skulle segra, men om det finns en lager också för modet,
som vågar storverket, för viljan, som driver framåt, ännu då allt hopp
är ute, då skulle vi vilja skänka den åt vår stackars vän
Tavaststjerna–Laureatus.

MATHILDA WREDE

1.

Jag påminner mig mycket väl hurusom då jag vintern 1912 för första
gången i mitt liv besåg Hälsingfors museum, min finske ledsagare helt
hastigt stannade framför en av målningarna.

«Den här tavlan,« sa han, «tror jag, att vi minst gärna ville mista av
allt, som finns här på museet.«

Då han sade detta, kastade jag en blick på tavlan. Det var ett porträtt
av ett fruntimmer med slätkammat hår och klädd i en enkel, mörk
klänning. Hon var inte ung längre, hon var inte heller vacker, och hela
målningen var så utförd, att man märkte, att artisten hade velat undvika
att göra den på något sätt påfallande.

«Vem föreställer den?« frågade jag, alltmedan jag stod där och strävade
att göra klart för mig varför den hade fått ett så varmt beröm.

«Det är Mathilda Wrede av Järnefelt,« sa finnen, och det hördes på
tonen, att han inte ansåg sig behöva säga mer, för att jag skulle
förstå.

Jag hade emellertid aldrig förut hört talas om Mathilda Wrede, så att
namnet sade mig ingenting. Men innan han hade talat ut, tyckte jag, att
en hinna drogs från mina ögon, så att jag kunde se vem det var jag hade
framför mig.

Jag såg det på de magra, starka händerna och på klänningen, som inte
hade en knapp eller ett veck eller en bandögla mer, än som var strängt
nödvändigt. Fast först och främst såg jag det nog på den blanka glansen
i de uppåtvända ögonen, som icke kom sig av tårar eller av något annat
jordiskt. Jag hade framför mig en av dem, som Gud hade befallt att
strida mot världens ondska och elände och som aldrig tänker på sig
själva.

«Mathilda Wrede, hon är väl ett helgon?« sa jag, under det att jag med
all makt försökte göra rösten stadig, ty det låg något obeskrivligt
rörande över bilden av den ensamma kvinnan, som bar sin börda med
hänförelse, fastän man förstod, att den höll på att tynga henne till
marken.

«Ja, hon är väl något i den vägen,« sa finnen. «Hon tillbringar sin tid
med att bedriva räddningsarbete bland fångar. Hon är nog en fyrtio års
människa nu, och hon har hållit på med detta alltifrån sin ungdom. Hon
tillhör en gammal, förnäm släkt, men ingenting annat finns till för
henne än de stackars brottslingarna. Dem ger hon allt, vad hon har att
ge: tid och pengar, omtanke och vård.«

Vi fortsatte en lång stund att tala om Mathilda Wrede. Han berättade,
att hon underhöll bekantskapen med sina skyddslingar, också sedan de
hade kommit ut ur fängelset, men för att kunna med tillräckligt
eftertryck förmana dem att leva arbetsamt och ärligt hade hon själv
beslutat sig för att leva på samma summa, som en arbetare, som har
hustru och barn, kan ha att förfoga över för sin enskilda del, det vill
säga en trettiofem öre om dagen. Hon sökte att på allt sätt hjälpa dessa
stackare till rätta också i rent praktiska ting. De fick gå och komma
hos henne, som de ville. Hon, om ingen annan, tog emot dem som goda
vänner. Hon var också oerhört populär ibland dem. På huvudgatorna i
Hälsingfors kunde hon gå fram, utan att någon människa såg efter henne,
men om hon kom att passera en bakgata, så hörde man viskas från alla
håll: «Där går Fröken. Där går Fröken.« Man kunde ju inte alltid vara så
viss, att detta skulle gälla just henne, men snart hörde man nog också
ett: «Där går Mathilda,« och då var ju inte mera något tvivel möjligt.

På min fråga talade han också om hurudan hon själv var. Tavlan här var i
viss mån vilseledande. Den angav bara hennes livs huvudriktning. När man
i vanliga fall råkade henne och såg den smärta gestalten och den stora,
djärva örnnäsan fick man ett annat intryck. Då tänkte man snarast på att
hon härstammade från en gammal krigarsläkt. Hon var glad, hurtig,
frispråkig och gjorde sig inte bekymmer för något annat, än att hon inte
hade pengar tillräckligt för att kunna lämna sina skyddslingar all den
hjälp, som behövdes. Det var liksom självfallet och ingenting att
berömma, att hon skulle offra sig för sina stackars vänner,
brottslingarna. Det var hennes hantverk, och hon tyckte om det. Hon
förstod att locka fram deras bästa egenskaper, berättade mycket gärna om
dem och skildrade dem då med lika mycken kärlek som humor.

Till sist frågade jag om hon hade haft framgång.

«Ni ser själv,« sa finnen och pekade på porträttet. «Det är nog inte så
lätt att i längden stå emot henne.«

Några dagar senare fick jag göra personlig bekantskap med Mathilda
Wrede, men det är inte om detta vårt sammanträffande, som jag nu vill
tala. Här skall jag endast framställa några tilldragelser ur hennes liv,
som delvis har berättats mig av henne själv, delvis av några bland
hennes vänner.

2.

Då Mathilda Wrede ännu var en ung flicka på en aderton eller nitton år,
drömde hon flera nätter å rad om en man, som anropade henne om hjälp.
Hon såg honom tydligt, hörde honom jämra sig och klaga, rördes till
medlidande och ville bispringa honom, men som det vanligen går i
drömmen, kunde hon inte utföra sin avsikt, utan vaknade upprörd och
ängslig, medan tårarna strömmade över hennes ansikte.

Denne man, som Mathilda Wrede hade sett i drömmen, kom hon snart nog att
råka i verkligheten. Hennes far, som på den tiden var styresman över
Vasa län, hade en dag låtit hämta upp till guvernörshuset en straffånge,
som förr i världen hade varit måleriarbetare, och uppdragit åt honom att
måla om några gamla möbler. Medan fången var sysselsatt med detta
arbete, kom hon, den unga guvernörsdottern, att gå förbi, och i detsamma
lyfte han huvudet från arbetet. Hon blev stående utan att kunna röra
sig. Det var mannen från hennes dröm. Hon kände igen hans ansikte drag
för drag. Hon blev förvånad över att han, efter att ha kastat en
likgiltig blick på henne, böjde sig ner och återtog arbetet utan att
säga något. Hon hade i första ögonblickets häpnad väntat sig, att han å
sin sida skulle känna igen henne och begagna tillfället att än en gång
anropa henne om hjälp.

Fastän mannen ingenting sade, kunde hon i själva verket inte komma lös
från sin föreställning, att han levde i stor ångest och att något måste
göras för honom. Han stod där helt lugn vid sitt arbete, ingenting
förrådde, att hans inre var i olag, men hon var i alla fall övertygad,
att det måste förhålla sig så.

Drömmen och drömstämningen kom tillbaka med sådan kraft, att hon inte
kunde göra klart för sig, att de inte ägde full verklighet. Det enda
viktiga tycktes henne vara att göra något för den fångne nu, då hon var
i stånd därtill, för att inte återigen nästa natt behöva våndas för hans
skull under sömnen.

Nästan utan att hon visste hur det gick till, började hon tala med honom
om hans själstillstånd, om syndanöd och frälsning. Hon var visserligen
redan då varmt religiös, läsare eller pietist, vad man nu skall kalla
det, men hon var också blyg och skygg, och hon skulle inte ha kunnat
företa sig något sådant en annan dag. När hon återkom till fullt
medvetande och märkte vad hon hade inlåtit sig på, kände hon det, som
skulle hon ha vandrat ut på en farlig is utan att tänka på att den när
som helst kunde brista under henne.

Hon skyndade sig att avsluta det, som hon hade att säga, med några korta
meningar. Därefter blev hon stående tyst och kände sig ovillkorligen
rätt illa till mods. Hon undrade vad hon kunde ha sagt. Det kändes
smärtsamt, att hon hade låtit förleda sig att förråda denna kärlek till
Kristus, som utgjorde hennes unga hjärtas ljuvaste hemlighet. Karlen
därborta gjorde kanske narr av henne, eller kände han sig kanske harmsen
över att ett barn som hon hade försökt sig på att bringa tröst till
honom, som var en erfaren och mogen man?

Hon hade helst velat skynda bort från alltsammans, men så tänkte hon,
att det skulle vara fegt. Vad hon nu än hade sagt, så ville hon stå för
det.

Straffången, som hon hade talat med, förhöll sig alldeles stilla. Han
arbetade vidare långsamt och omsorgsfullt liksom för att dra ut på
tiden. I alla fall dröjde det bara en kort stund, innan han var färdig.
Därpå sysslade han ett par minuter med att stryka av penslarna. Först då
detta var gjort, vände han sig mot henne.

Då såg hon, att han var rörd. Han hade visst inte skrattat åt henne. Han
hade gråtit, medan han hade stått lutad över arbetet.

Det såg ut, som skulle han ha genomlevat stora ting, men han berättade
henne ingenting om detta. Till henne sade han bara ett par ord.

«Det är skada,« sa han med stark tonvikt, «att inte fröken kan komma ner
till fängelset och tala med de andra också.«

Därmed gick han, men hans ord verkade på den unga flickan som en
uppenbarelse.

Allt, som hade hänt henne denna dag, tycktes henne vara ett kungörande
av den Högstes vilja med henne. I sitt hjärta kände hon närvaron av sin
Gud, som hon älskade, och full av hängivenhet och lydnad knäppte hon
sina händer.

«Om du vill, att jag ska gå till alla dem, som försmäktar i bojor och
fängelser, och tala med dem om dig, varför skulle jag inte göra det?«

3.

Det var en gammal man, som hette Lauri. Han satt på cellfängelset i Åbo,
och en förmiddag hade Mathilda Wrede varit inne hos honom i cellen en
hel timme. Hon hjälpte honom att skriva brev till hemmet, och det var så
mycket, som hon skulle säga, och så mycket, som hon inte skulle säga.
Gubben talade fram och tillbaka och blev aldrig färdig. Hon försökte
vara tålig, men han var mer än vanligt omständlig och långsam, och hon
var alldeles uttråkad, innan han äntligen hade fått tala ut.

Denna samma dag blev hon inkallad till fängelsedirektören, och hos honom
blev hon uppehållen ända bortemot halv tre. Hon brukade annars gå in
till staden och äta middag mellan två och tre, men nu tyckte hon, att
det var bäst att uppskjuta middagsätningen, därför att hon måste vara
tillbaka i fängelset redan klockan tre. Hon hade då, vad man skulle
kunna kalla, allmän mottagning. Direktören hade nämligen upplåtit ett
rum för henne, där hon vid denna tid fick ta emot de fångar, som önskade
hennes hjälp.

Hon kände sig rätt trött efter att ha varit upptagen hela dagen, och hon
blev missnöjd, när hon kom in i mottagningsrummet och fick se, att
gubben Lauri stod där och väntade på henne.

«Nej, Lauri,« sa hon, för hon tyckte sig inte kunna stå ut med att höra
på hans långtrådiga historier än en gång, «jag har ju talat med Lauri en
hel timme förut i dag. Nu får inte Lauri ta opp tiden för de andra.«

Men Lauri frågade inte efter tillrättavisningen.

«Fröken ska inte vara rädd,« sa han. «Jag ska inte vara så långsam av
mig denna gången. Men ser fröken, det har fallit sig så, att jag har
haft arbete nere på gårdsplan i dag för att snickra lite på en vagn, och
jag har inte sett fröken gå hem, så jag kan förstå, att fröken ingen
middag har fått.«

«Nej, det är nog sant, Lauri, men just fördenskull ...«

Gubben lyste till av belåtenhet, då han hörde, att han hade gissat rätt.

«Jag tänkte på fröken, när jag fick min middag,« sa han. «Och det bar så
väl till, att vi fick köttsoppa med potatis. Se, om det hade varit
ärter, då hade det varit omöjligt att gömma någe. Men nu kunde jag komma
åt att spara både potatis och bröd åt fröken.«

Därmed dök gubben Lauri ner i fickan och fick upp två små potatis och
ett stycke solkigt bröd, som han räckte henne i sin våta, smutsiga hand.

«Se, vad solsken och blommor är för dem, som lever fria ute i världen,
det är fröken för oss, som sitter inne,« sa gubben, «och därför så ...«

Hon visste inte själv, när hon tog emot gåvan, om hon var mest rörd
eller mest rädd för att han också skulle vilja ha den njutningen att se
hur hon stillade sin hunger. Men till all lycka gick han sin väg strax
utan att begära tack en gång.

Men då rusade hon efter honom. «Lauri!« ropade hon. «Ni ska få tala hur
länge ni vill nästa gång. Ni har gett mig mer än bröd. Ni har gett mig
något, som jag kan tänka på med glädje i hela mitt liv.«

4.

Juho Jokinen och hans kamrat Eino Ilonen sitter en lördagskväll i
Brunnsparken i Hälsingfors. Det är intet behagligt väder, det blåser och
småregnar, men Jokinen och Ilonen, som inte har för vana att fästa
mycket avseende vid väder och vind, är i det bästa humör. Det skulle ju
också vara obilligt annars. Sitter de inte med fickorna fulla av
ölbuteljer i ett avsides hörn av parken, färdiga att göra sig en riktigt
glad kväll?

Jokinen är gammal Hälsingforsbo, medan Ilonen är tämligen nykommen till
huvudstaden och inte fullt inne i alla dess förhållanden. Han har kommit
in från landet för att bli droskkusk, och han håller sig egentligen för
god att umgås med Jokinen, som är en för detta tukthusfånge, men han har
inte kunnat motstå lockelsen av flaskhalsarna, som tränger upp ur
Jokinens ficka.

Medan Jokinen drar upp korkskruven och börjar tvinga ner den i korken på
den första flaskan, prisar han ivrigt platsen, där de befinner sig.
«Säg, min gosse lilla, har du sett en bättre belägenhet? Det är inget
fel på den. Fin utsikt över havet, du! Och ingen polis har gått här
förbi under de sista tio årena.«

Jokinen slår ut med handen, medan han säger detta, och tar sig en
rundblick över omgivningen. Hela parken ligger så gott som öde. Ett enda
fruntimmer bara skymtar fram långt borta mellan träden.

Ilonen kan inte tänka sig någon mindre farlig, men Jokinen börjar svära
långa rader över att just hon ska hitta på att gå i Brunnsparken, då en
stackare hade hoppats att få sig en förnöjlig stund efter allt veckans
slit och släp.

«Vem är det, som du blir så rädd för?« säger Ilonen.

«Känner du inte henne?« utropar Jokinen. «Nåja, det är sant, du har ännu
inte haft någe med henne att göra. Det är en fröken, som bruka’ gå till
oss i fängelset.«

Ilonen skrattar föraktfullt. «Jaså, en så’n där, som går och talar Guds
ord med er, medan ni sitter inburade. Men du ska väl inte vara nå’n
stolle, karl? Du är ju en fri människa nu.«

Jokinen ser sig omkring helt rådvill och sticker buteljen bakom ryggen.
«Ser du om hon kommer hitåt?«

«Ja, det tror jag att hon gör. Men ta nu mod till dig!« säger Ilonen och
storskrattar. «Låt du henne komma hit och predika bara! Jag ska ge henne
svar på tal.«

Han får Jokinen till besinning. Den förre tukthusfången sätter sig till
rätta igen och börjar skruva ner korkskruven.

«Ja, ser du,« säger han urskuldande, «hon predikar inte. Hon är inte som
de andra. På tukthuset satt vi och räkna’ dagarna, tills hon skulle
komma. Hon gick till min hustru och hörde efter hur hon hade det, medan
jag var borta. Jag tyckte, att jag inte hade nå’n annan vän än hon i
hela världen. Det är som förbannat, att hon just ska gå förbi här i
kväll.«

«Äsch,« säger Ilonen, «bry dig inte om henne! Allt det där är bara knep,
som de hittar på för att göra er mjuka. Så’nt där folk vill omvända er,
för att de själva ska kunna bo lugnt och tryggt i sina fina hus.«

«Det kan vara så med en del av dem,« säger Jokinen. «Men inte med den
här. Hon är dotter till en guvernör, men hon bor i ett enda rum, och hon
har det inte finare, än att både du och jag kan gå till henne och hälsa
på.«

«Nå, om du är så rädd av dig,« föreslår Ilonen, «så låt oss kasta
buteljerna i sjön och gå hem!«

«Har jag sagt annat, än att det var en satans otur, att hon skulle komma
just nu? Men inte är jag rädd inte. Här ska du se!«

Proppen far ur buteljen med en utmanande knall, just som det ensamma
fruntimret går förbi dem. Hon har gått med nedböjt huvud och inte förut
gett akt på dryckesbröderna vid vägkanten. Nu vänder hon mot dem en lång
blick, stannar till och med en sekund, men fortsätter strax backen
uppför.

Då hon har gått förbi, knuffar Jokinen till Ilonen med armbågen. «Såg du
ögona?« frågar han med ett nästan förskrämt tonfall i sin sträva
brännvinsröst.

Han har talat så högt, att den förbigående mycket väl har hört honom,
men hon fortsätter sin vandring.

Jokinen håller handen hårt om buteljhalsen. Han vill lyfta den och
dricka, men han sätter ner den igen.

«Äsch då, Jokinen!« säger Ilonen och vill lägga handen på buteljen, men
kamraten stöter undan honom.

«Fröken!« ropar han.

Den tilltalade vänder sig mot honom och blir tveksam stående.

«Se nu hit!« ropar han och höjer buteljen.

«Mathilda Wredes skål!« vrålar han till med ett obeskrivligt tonfall,
och i detsamma vänder han buteljen och låter allt dess innehåll rinna ut
på marken.

Och Ilonen, som mot sin vilja har blivit gripen av detta skådespel, ser
allt ölet flyta bort utan att göra en rörelse.

Ögonblicket därefter är Mathilda Wrede framme hos dem.

«Ack, Jokinen,« säger hon, «vad ni har gjort mig glad! Vet ni, att just
i kväll var jag så ledsen. Jag tyckte, att allt, vad jag strävade,
tjänade till rakt ingenting. Till sist gick jag ut, för jag tänkte, att
jag skulle få lite bättre mod ute i friska luften. Men när jag såg er
sitta här, blev jag ännu mer ledsen. Och jag var så trött, att jag inte
orkade säga något till er. Det var ju så lönlöst i alla fall, tänkte
jag. Men nu har ni gjort mig frisk och munter, nu är jag inte alls
ledsen mer. Och nu ska ni gå med mig båda två in till stan och dricka
kaffe.«

«Å, inte kan fröken gå med oss.«

«Jo, vad jag det kan.«

Och Mathilda Wrede vandrar in till staden i sällskap med Jokinen och
Ilonen, de två stoltaste karlarna i Hälsingfors.

5.

Det är en cell i fängelset i Hälsingfors. En lång, mager dam, mycket
enkelt klädd i en åtsittande grå klänning, har just nyss blivit
insläppt, och dörren har stängts efter henne. Framför henne på golvet
ligger utsträckt en man i fångkläder. Han har inte gjort den minsta
rörelse, då dörren öppnades, och förblir alltjämt orörlig med högra
armen lagd över ögonen.

Den besökande damen företar sig ingenting på en stund, utan nöjer sig
med att betrakta den liggande. Det är en karl, som hon har hört mycket
omtalas, ingen vanlig liten tjuv eller förfalskare, utan en stor
brottsling, en skogsrövare, som har mördat ett halvt dussin människor,
plundrat resande och gjort flera härader osäkra därborta vid ryska
gränsen. Då han nu äntligen har blivit infångad och ådömd livstids
straffarbete, har han visat sig så stark och vild, att
bevakningsmanskapet nästan är rådlöst och anser det vara livsfarligt att
gå in i hans cell. Hon, som nu står därinne alldeles ensam och värnlös,
har måst utkämpa en hel liten strid med fängelsedirektören, innan hon
har fått tillåtelse att besöka denna fånge.

«Halonen!« säger hon till sist med en låg, men ganska myndig röst. «Jag
kommer till er med en hälsning från era släktingar borta i Vasatrakten.«

Den liggande mannen svarar ingenting på detta tilltal. Han sover eller
låtsar sova. Hon vet inte rätt vilketdera.

Hon väntar en stund, därpå börjar hon som nyss förut.

«Jag har hälsningar till er, Halonen, från era släktingar.«

Mannen envisas fortfarande att inte svara henne. Då böjer hon sig ner
och rycker till ett litet tag i hans rockärm.

I samma ögonblick, som hon vidrör honom, studsar mannen, som ligger där
med bojor om både händer och fötter, upp från golvet och står upprätt
liksom genom ett under. Hon häpnar över hans utomordentliga vighet och
snabbhet, och hon häpnar än mer över honom själv, sådan han nu står
inför henne. Han är den största karl, som hon någonsin har sett, en
riktig jätte, men så välvuxen, att hon tycker honom vara själva urbilden
för en människa. Hans ansikte är lika skönt som allt annat på honom, och
hans hållning är som en furstes.

Den besökande hade ovillkorligen dragit sig ett steg tillbaka, då han så
plötsligt for upp från golvet. I själva verket har hon fullt skäl att
bli rädd, för rövarns ansiktsuttryck är mer än hotande. Han ser ut som
en man, vars tålamod blivit prövat till det yttersta och som nu vid
minsta anledning är färdig att lyfta sina fängslade händer till ett
slag, som skulle falla tillräckligt tungt för att döda vem helst som
drabbades av det.

Han har genast uppfattat, att han har skrämt henne, och han ler ett
föraktfullt leende.

«Vad är ni för en?« säger han med en min, som om han talade till en
krypande myra på skogsstigen.

Hon nämner sitt namn, och hon upprepar, att hon kommer till honom med
hälsningar. Hon är ond på sig själv, därför att hon märker, att hon
talar i en betryckt ton. Hon har dock redan övervunnit det första,
ögonblickliga intrycket av rädsla. Det hon nu känner är en nedslående
hopplöshet. Hon tycker, att hon har kommit in i buren till ett skönt
skogens djur, som hon inte känner sig i stånd att tämja och behärska.

Rövarn bryr sig allt fortfarande inte om hennes hälsningar, men han
fäster sig vid hennes namn.

«Mathilda Wrede,« säger han. «Då är ni kanske släkt med generaln i
Vasa?«

«Min far var general och guvernör i Vasa. Kände Halonen honom? Han är
död nu.«

Den store, ståtlige fången mäter henne med ett ringaktande ögonkast.

«Generaln var en grann karl. Det är skada, att ni inte är lik honom.«

Då han har sagt detta, drar sig hans kropp samman till språng, och hans
ögon glittrar elakt. Man skulle kunna tro, att han försöker reta sin
gäst till att ge honom ett ovänligt eller bestraffande svar för att få
anledning att angripa henne. Medan Mathilda Wrede ännu tvekar om hon
skall svara något på den sista anmärkningen, möter hennes ögon hans, och
hon uppfattar snabbt den mordiska glimt, som lurar i ögonvrån. Hon ser,
att hennes liv är i fara, men detta väcker helt plötsligt hennes
särskilda begåvning, den intuition, som lär henne hur hon skall behandla
brottsliga och förtappade människor. Därmed återvänder hela hennes
säkerhet, och hon känner sig till och med road av den otämjde
skogsmannens påtagliga övertygelse om sin överlägsenhet till trots för
det elände, vari han råkat.

«Alla kan inte vara så vackra som Halonen och min far,« svarar hon
käckt, «men vi måste ju försöka leva i alla fall.«

Spänningen i rövarns hållning slappas, och han rätar ut sig. Detta är
inte rätta tillfället att slå till. Hennes svar har avväpnat honom.

«Ni är ju en förståndig människa,« säger han och skrattar till. «Jag
trodde, att ni bara kom hit för att predika.«

Åter är den elaka glimten framme i ögat. I allt han säger ligger en
fälla. Han vill reta henne att ge honom detta skarpa svar, som skall ge
honom anledning att kasta sig över henne.

Hennes svar kommer värdigt och med osviklig säkerhet.

«Om Gud en dag tillåter Halonen att närma sig honom, så ska jag bli glad
att få visa er vägen fram till hans tron. Till dess är det bättre, att
vi talar om annat.«

Rövarn tycks inte vilja förstå henne.

«Varför kommer ni hit, om ni inte vill predika?« frågar han strängt.

«Jag kommer till Halonen liksom till de andra här i fängelset för att ge
er all den hjälp, som står i min makt. Jag kan skriva brev åt er. Jag
kan skaffa er underrättelser från era närmaste, och om det finns någon
kvinna eller något barn därborta i skogen, som lider nöd nu, då Halonen
har blivit tillfångatagen, så kan jag sända hjälp till dem.«

«Det är bara undanflykter,« utropar rövarn. «Det går ändå inte ut på
annat än bot och omvändelse. Ni har kommit hit för att få mig att ångra
mig. Men jag vill inte. Jag har gjort alldeles för mycke ont för att
kunna ångra.«

Han hetsar upp sig själv, medan han säger detta. Han rodnar av vrede,
och han hasar sig tätt intill henne och skakar sina knutna nävar framför
hennes ansikte.

Hon förstår, att han söker sak med henne, men mitt under det att hon
känner sitt liv i allt större fara för varje ögonblick, som går,
föreställer hon sig i vilket upphetsningstillstånd denna
vildmarksmänniska måste befinna sig. Hon förstår hur denne man, som har
yvts över sin kraft och skönhet, som har känt sig som en stormakt på sin
ort, måtte plågas av att vara en föraktad fånge. Hon känner det
instinktmässiga medlidandet med den fångna kungsörnen.

Det är detta, som gör, att hon inte låter sig varken retas eller
skrämmas. Hon svarar med samma saktmod som förut:

«Jag är inte här för att skada er, Halonen.«

Törhända beröres han angenämt av en skälvning av medkänsla i rösten.
Något dylikt har inte mött honom, sedan hans elände började. Han sänker
åter sina händer, hasar sig ett par slag fram och tillbaka över golvet
och sätter sig sedan på en smal bänk, den enda sittplatsen i cellen.

«Törs ni komma hit och sätta er bredvid mig?«

Det är naturligtvis en ny snara. Han spanar girigt efter något tecken
till tvekan hos henne. Med flit har han satt sig så, att han kommer
mellan henne och dörren.

Hon förstår ögonblickligen vad som är minst farligt att göra, och hon
går och sätter sig bredvid honom.

«Jag skulle vilja tala om något för er,« säger han, «men ni berättar väl
alltsammans för dem därute.«

Hon gör en harmsen rörelse. «Tror ni, att jag talar om något, som en
fånge har sagt mig i förtroende?«

Han tiger nu ett ögonblick, därpå börjar han helt oförmodat tala med
henne om skogen och ödemarken. Han beskriver för henne soluppgångar och
stormnätter, stora, sköna träd, som han älskar, hemlighetsfulla insjöar,
starka, listiga djur, vilkas levnadssätt han tycks vilja efterhärma. Han
talar om allt detta vackrare än någonsin en skald och därtill med den
mest ingående kunskap. Hon hör på honom med sådant intresse, att hon
nästan glömmer vem det är, som hon lyssnar till.

Plötsligt springer han upp så häftigt, att bojorna skramlar, och han
säger med lidelsefull längtan: «Kan ni förstå, att den, som har levat
därborta, inte kan stå ut här i ett sådant hål? Man måste göra sig fri
på något sätt.«

«Jag förstår nog, att Halonen längtar,« säger hon.

Han står nu borta vid väggen och stöder sig mot den. Hans ansikte har
blivit kallt och obevekligt, och med ett olycksbådande lugn förklarar
han:

«Jag vill tala om för er vad det var jag låg och tänkte på nyss, då ni
kom in. Jo, jag svor en dyr ed till mig själv, att den första människa,
som kom in i min cell, skulle jag slå ihjäl.«

Han håller sig tyst ett ögonblick, men då hon sitter helt stilla och
ingenting svarar, fortsätter han.

«Jag måste göra mig fri på ett eller annat sätt, det kan ni väl förstå.
Jag trodde, att jag redan hade mördat så pass många, att det skulle ha
räckt till för ett dödsstraff, men det gjorde det inte. Därför är jag
tvungen att slå ihjäl en eller två eller tre till, så många, som behövs
för att få ett slut. Jag försökte i går, men det lyckades inte.«

«Det är således Halonens mening,« säger hon, alltjämt utan att stiga upp
från bänken eller ge något tecken åt fångvaktarn, som otvivelaktigt stod
utanför dörren och gav akt på den farlige fångens uppförande, «att tala
om för mig, att Halonen ämnar slå ihjäl mig?«

«Det har varit min mening hela tiden,« säger han, «men jag tänker nu på
att det egentligen var en karl, som jag menade, då jag gjorde det där
löftet. Därför kan ni få lov att gå er väg oskadad, men då måste ni göra
det strax.«

«Och om jag inte vill gå, Halonen?«

«Det är inte tid till något gyckel nu, fröken. Jag har sagt mitt sista
ord. Om ni vill gå strax, ska ni slippa undan.«

Han väntar, att hon skall avlägsna sig, men hon gör inte en rörelse.

«Ni ska ge er i väg kvickt, annars så ...«

Hon riktar blicken lugnt frågande på honom.

«Halonen ämnar alltså slå ihjäl den förste, som kommer in, sedan jag har
gått min väg?«

«Det har jag ju sagt.«

«Då förstår väl Halonen, att jag måste bli kvar.«

«Måste fröken bli kvar?«

«Jag kan inte rädda mig på en annans bekostnad, Halonen, om någon måste
dö, varför skulle det inte bli jag?«

Hon vänder sig litet från honom, knäpper sina händer till bön och
fördjupar sig i denna utan att mer se åt hans håll. I detsamma antar
hennes ansikte ett uttryck av längtan och av strålande förhoppning. Det
är frigörelsens ögonblick, som har kommit. Det är slut äntligen med
denna vandring bland ondska och elände, slut med all trötthet, med allt
misslyckande, slut med en kamp, som aldrig kan föras till någon
avgörande seger. Nu väntar henne endast frid, frihet, frälsning från
ondo.

Hon hör mannen borta vid väggen skramla till med bojorna ett par gånger.
Hon hör honom dra tungt efter andan. Äntligen kommer han henne närmare.
Hon hör ett rått, vilt skrik ur en ångestfullt sammanpressad strupe.

Men därpå följer inte något dråpslag över hjässan, som hon har väntat,
utan rövarn störtar med ens ner på golvet och ligger framför hennes
fötter gråtande, hejdlöst, smärtsamt, utan kraft att behärska sin
rörelse.

Hon böjer sig ner över honom med en suck. Räddad alltså! Räddad för att
vandra vidare på tröttsamma stigar bland stickande törnen och giftormar.

Converted and published on https://SamoLit.com/