Aniara

Aniara: En revy om människan i tid och rum är ett epos av den svenske diktaren Harry Martinson bestående av 103 sånger (dikter). Verket bidrog starkt till att Martinson fick nobelpriset i litteratur 1974, delat med Eyvind Johnson.
Aniara publicerades 1956.[1] Eposet påbörjades dock redan 1953, bland annat till följd av Sovjetunionens första vätebombssprängning. En annan utlösande faktor ska ha varit när Martinson med kikare en augustinatt studerade stjärnhimlen och såg Andromedagalaxen.[2] I ett tillstånd av dröm och vaka, likt en schamanistisk trans, tillkom de första 29 sångerna som först publicerades i Cikada under titeln Sången om Doris och Mima.[3] Aniara kan sägas vara färgad av författarens starka intresse för naturvetenskap, men är främst att fatta som en metaforisk, existentiell betraktelse av individens och mänsklighetens öde. Något som tydligt framgår är att Martinson vill ställa frågan varför vi har en tendens att använda vår samlade kunskap och intelligens till att göra sådant som skadar vår miljö och oss själva. Denna destruktivitet symboliseras i Aniara av Spjutet som ilar genom rymden, alltid i en snabbare takt än rymdskeppet. Aniara är således det logiska svaret på människans ovilja att se konsekvenserna av sitt handlande. Enligt Martinson är Aniara en kraftfull varning, ett Kassandrarop för framtida generationer som kommer att läsas om och om igen. Aniara är också en serie visionära klagosånger om ett förlorat paradis.