Selma Lagerlöf

Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. 1

En e-bok från Litteraturbanken.se (The Swedish Literature Bank), baserad
på följande tryckta utgåva: Albert Bonniers förlag, Stockholm 1907.

DEN KRISTLIGA DAGVISAN.

Den signade dag, som vi nu här se av himmelen till oss nedkomma, han
blive oss säll, han låte sig te oss alla till glädje och fromma! Ja,
Herren, den högste, oss alla i dag för synder och sorger bevare!

Men såsom en fågel mot himmelens höjd sig lyfter på lediga vingar, han
lovar sin Gud, är glad och förnöjd, när han över jorden sig svingar: så
lyfter sig själen i hjärtelig fröjd till himlen med lovsång och böner.

Ack, låtom oss lova och bedja vår Gud, när stunderna växla och skrida,
så skola vi stärkas att hålla hans bud och vaka och tåligen lida. Ja,
låtom oss verka med allvar och flit, så länge oss dagen förunnas!

Sv. Ps. 424: 1, 5, 6.

SVERIGES KARTA.

Jag ser från skolans dar en bild, av fingrar märkt, med plumpar spilld,
på kalkad vägg i prima, en karta, klistrad upp på lärft, utav den
svenska jord vi ärvt, vårt land från fordomtima.

Där låg det mellan fjäll och sjö på Skandinaviens halva ö, som, när den
sågs från sidan, för vår primanska fantasi ett utsträckt lejon kunde bli
i vila och förbidan.

På kartan stirrade vi små, och tanken hisnade att gå den ändlöst långa
vägen från Ystad uppåt Torneå, – den nötte man ut järnskor på som i den
gamla sägen.

Än tänker jag mig var provins i samma färger, som jag minns från kartans
bjärta gränser: ett Skåne gult som skördefält, ett Sörmland grönt som
björkens tält, då Värmland stålblått glänser.

Längst upp i norr ett blodrött snitt; där vidtog Ryssland tomt och vitt,
och blicken återvände till Sveas bygd med berg och slätt, små städer
liksom smultron tätt och strömmar utan ände.

De runno här, de flöto där, och det var vånda och besvär att hålla hop
dem alla; i klassens mummel, läxors sus jag hörde deras fjärran brus för
mina öron svalla.

Ur minnet gledo namnen hän så snabbt som några timmerträn på
Västerbottens älver, och barnatårars salta tåg förente sig med varje
våg, som genom Norrland välver.

Men liksom Engelbrekt med mod från stad till stad, från flod till flod
vi fram till målet lände. Erövringen var lång och svår, men nu var
fosterjorden vår, nu, då dess drag vi kände. –

Där förr vi sutto, du och jag, ett släkte sitter nu i dag, som kan vad
vi ej visste. Den, som hos oss var främst i led, bland denna ungdom
sjönke ned kanhända till den siste.

Nu böjas över kartans blad de huvun små i lockig rad, som efter oss ta
arvet. Vad oss synts långt, för dem syns kort, och alla avstånd svinna
bort i järnvägstidevarvet.

De läsa på det svarta nät, som korsar älvens blåa fjät och genom fjället
spränger. Lokomotivets gälla sus i flodsystemets dova brus på kartan in
sig mänger.

Men säg, vad tänker du därvid, du unga ätt i ångans tid, vars kinder
kunskap bleker? Har väl i brinnande termin du dörren stängt för
fantasin, som skimrar och som leker?

Nej, än mot gossens skolpulpet hon lutar sig i hemlighet, vår barndoms
tröstarinna. Med hennes trollglas i sin hand i läxans torra ökensand
skall liv och färg han finna.

Du hulda fe, du barnens vän, i bokens bräddar måla än din bildvärld för
de unga! Åt hemmets skog och fjäll och älv, åt järnets döda massa själv
giv så en själ, en tunga!

Och prägla levande och varm en Sveriges bild i barnets barm, som mannen
skall bevara, som han skall ägna glad en gång sin levnads gärning eller
sång och dö för att försvara!

Carl Snoilsky.

________

NILS HOLGERSSONS UNDERBARA RESAGENOM SVERIGE

I.

POJKEN.

TOMTEN.

Söndag 20 mars.

Det var en gång en pojke. Han var så där en fjorton år gammal, lång och
ranglig och linhårig. Inte stort dugde han till: han hade mest av allt
lust att sova och äta, och därnäst tyckte han om att ställa till odygd.

Nu var det en söndagsmorgon, och pojkens föräldrar höllo på att göra sig
i ordning för att gå i kyrkan. Pojken själv satt i skjortärmarna på
bordskanten och tänkte på hur lyckligt det var, att både far och mor
gingo sin väg, så att han skulle få rå sig själv under ett par timmar.
»Nu kan jag då ta ner fars bössa och skjuta av ett skott, utan att någon
behöver lägga sig i det,» sade han för sig själv.

Men det var nästan, som om far skulle ha gissat sig till pojkens tankar,
för just som han stod på tröskeln och var färdig att gå, stannade han
och vände sig mot honom. »Eftersom du inte vill gå i kyrkan med mor och
mig,» sade han, »så tycker jag, att du åtminstone kan läsa predikan
hemma. Vill du lova, att du gör det?»

»Ja,» sade pojken, »det kan jag väl göra.» Och han tänkte förstås, att
inte skulle han läsa mer, än han hade lust till.

Pojken tyckte, att han aldrig hade sett mor så fortfärdig. I ett nu var
hon borta vid vägghyllan, tog ner Luthers postilla och lade den på
bordet framme vid fönstret med dagens predikan uppslagen. Hon slog också
upp i evangelieboken och lade den bredvid postillan. Sist drog hon fram
till bordet den stora länstolen, som blev köpt på auktionen i Vemmenhögs
prästgård förra året, och där eljest ingen annan än far fick sitta.

Pojken satt och tänkte, att mor gjorde sig alltför mycket besvär med den
där uppdukningen, för han ämnade inte läsa mer än en eller annan sida.
Men nu var det för andra gången alldeles så, som om far skulle ha kunnat
se tvärsigenom honom. Han gick fram till pojken och sade med sträng
röst: »Kom nu ihåg, att du läser ordentligt! För när vi kommer tillbaka,
ska jag förhöra dig på varenda sida, och har du då hoppat över någon, så
går det inte väl för dig.»

»Predikan är fjorton och en halv sida,» sade mor liksom för att råga
måttet. »Du får nog sätta dig att läsa genast, om du ska hinna igenom
den.»

Därmed gingo de äntligen, och då pojken stod i dörren och såg efter dem,
tyckte han, att han hade blivit fångad i en fälla. »Nu går de nog och
lyckönskar sig till att ha hittat på det så bra, att jag måste sitta och
hänga över predikan hela tiden, som de är borta,» tänkte han.

Men far och mor gingo visst inte och lyckönskade sig till något, utan i
stället voro de ganska bedrövade. De voro ett fattigt husmansfolk, och
deras ställe var inte mycket större än en trädgårdstäppa. Då de först
flyttade dit, kunde där inte födas mer än en gris och ett par höns, men
de voro ovanligt strävsamma och duktiga människor, och nu hade de både
kor och gäss. Det hade gått ofantligt framåt för dem, och de skulle ha
vandrat nöjda och glada till kyrkan den vackra morgonen, om de inte hade
haft sonen att tänka på. Far klagade över att han var trög och lat:
ingenting hade han velat lära i skolan, och han var så oduglig, att man
nätt och jämnt kunde sätta honom till att valla gäss. Och mor nekade
inte till att detta var sant, men hon var mest bedrövad över att han var
vild och elak, hård mot djur och illvillig mot människor. »Måtte Gud
bryta hans ondska och ge honom ett annat sinnelag!» sade mor. »Annars
blir han till en olycka för både sig själv och oss.»

Pojken stod en lång stund och funderade om han skulle läsa predikan
eller inte. Men så kom han överens med sig själv, att den här gången var
det bäst att vara lydig. Han satte sig i prästgårdslänstolen och började
läsa. Men då han hade hållit på en stund med att rabbla upp orden
halvhögt, så var det, som om det där mumlandet skulle ha sövt honom, och
han märkte, att han nickade till.

Ute var det allra vackraste vårväder. Året var inte längre kommet än
till den tjugonde mars, men pojken bodde i Västra Vemmenhögs socken
långt nere i södra Skåne, och där var våren redan i full gång. Det var
inte grönt än, men det var friskt och knoppande. Det fanns vatten i alla
diken, och hästhovsörten stod i blom på dikeskanten. Allt det krattet,
som växte på stengärdsgården, hade blivit brunt och blankt. Bokskogen
långt borta stod och liksom svällde och blev tätare för varje ögonblick.
Himmelen var hög och rent blå. Stugdörren stod på glänt, så att det
hördes in i rummet hur lärkorna drillade. Hönsen och gässen gingo på
gården, och korna, som kände vårluften ända in i båsen, gåvo ibland till
ett råmande.

Pojken han läste och nickade och stred mot sömnen. »Nej, jag vill inte
somna,» tänkte han, »för då hinner jag inte igenom det här på hela
förmiddagen.»

Men hur det var, så somnade han.

Han visste inte om han hade sovit litet eller länge, men han vaknade vid
att han hörde ett lätt buller bakom sig.

På själva fönsterbrädet rätt framför pojken stod en liten spegel, och i
den syntes nästan hela rummet. I detsamma som nu pojken lyfte huvudet,
råkade han titta i spegeln, och då såg han, att locket till mors kista
hade blivit uppslaget.

Det var så, att mor ägde en stor, tung, järnbeslagen ekkista, som ingen
annan än hon själv fick öppna. Där förvarade mor allt det, som hon hade
ärvt efter sin mor, och som hon var särskilt rädd om. Där lågo ett par
gammaldags bondkvinnedräkter av rött kläde med kort liv och veckad kjol
och pärlbesatt bröstsmäck. Där funnos stärkta, vita huvudklutar och
tunga silversöljor och kedjor. Folk ville inte gå med sådant nu för
tiden, och mor hade flera gånger tänkt på att göra sig av med de gamla
sakerna, men så hade hon inte haft hjärta till det.

Nu såg pojken i spegeln alldeles tydligt, att locket till kistan stod
öppet. Han kunde inte förstå hur detta hade gått till, för mor hade
stängt kistan, innan hon gick. Det skulle nog inte ha hänt mor, att hon
hade lämnat den kistan öppen, när han var ensam hemma.

Han blev riktigt hemsk till mods. Han var rädd för att en tjuv hade
smugit sig in i stugan. Han vågade inte röra sig, utan satt stilla och
stirrade i spegeln.

Medan han satt så och väntade, att tjuven skulle visa sig, började han
undra vad det var för en svart skugga, som föll över kistkanten. Han såg
och såg och ville inte tro sina ögon. Men det där, som till en början
var skugglikt, blev allt tydligare, och snart märkte han, att det var
något verkligt. Det var inte bättre, det, än att en tomte satt och red
grensle över kistkanten.

Pojken hade nog hört talas om tomtar, men han hade aldrig tänkt sig, att
de kunde vara så små. Han var inte mer än en tvärhand hög, han, som satt
på kistkanten. Han hade ett gammalt, rynkigt, skägglöst ansikte och var
klädd i svart långrock, knäbyxor och bredskyggig, svart hatt. Han var
mycket prydlig och fin med vita spetsar kring halsen och handlederna,
spännen i skorna och strumpeband, knutna i rosetter. Han hade tagit upp
ur kistan en broderad smäck och satt och såg på det gammaldags arbetet
med sådan andakt, att han inte märkte, att pojken hade vaknat.

Pojken blev bra förvånad att få se tomten, men så särdeles rädd blev han
däremot inte. Det var omöjligt att bli rädd för en, som var så liten.
Och eftersom tomten satt där så upptagen av sitt, att han varken såg
eller hörde, tänkte pojken, att det skulle vara lustigt att spela honom
ett spratt: knuffa ner honom i kistan och slå igen locket över honom
eller något i den vägen.

Men pojken var ändå inte så modig, att han vågade röra vid tomten med
händerna, utan han såg sig om i stugan efter något, som han kunde stöta
till honom med. Han lät blickarna vandra från liggsoffan till slagbordet
och från slagbordet till spisen. Han såg på grytorna och kaffepannan,
som stodo på en hylla bredvid spisen, på vattenspannen vid dörren och på
slevar och knivar och gafflar och fat och tallrikar, som syntes genom
den halvöppna skåpdörren. Han såg upp till fars bössa, som hängde på
väggen bredvid de danska kungligas porträtt, och på pelargonierna och
fuksiorna, som blommade i fönstret. Allra sist föllo hans blickar på en
gammal flughåv, som hängde på fönsterkarmen.

Knappast hade han fått syn på flughåven, förrän han ryckte den till sig
och sprang upp och svängde den utmed kistkanten. Och han blev själv
förvånad över en sådan tur, som han hade. Han förstod nästan inte hur
han hade burit sig åt, men han hade verkligen fångat tomten. Den
stackaren låg på bottnen av den långa håven med huvudet neråt och kunde
inte komma upp ur den.

I första ögonblicket visste pojken alls inte vad han skulle ta sig till
med sin fångst. Han var bara noga med att svänga håven fram och
tillbaka, för att inte tomten skulle få rådrum att klättra upp.

Tomten började tala och bad så innerligt att bli frigiven. Han hade
gjort dem gott under många år, sade han, och var värd bättre medfart. Om
nu pojken släppte lös honom, så skulle han ge honom en gammal
speciedaler, en silversked och en guldpenning, som var lika stor som
boetten på hans fars silverur.

Pojken tyckte inte, att detta var mycket bjudet, men det hade gått honom
så, att sedan han hade fått tomten i sitt våld, hade han blivit rädd för
honom. Han märkte, att han hade gett sig i lag med något, som var
främmande och hemskt och inte hörde hans värld till, och han var bara
glad att bli av med otyget.

Han gick därför genast in på köpet och höll håven stilla, för att tomten
skulle kunna krypa ut ur den. Men när tomten nästan var ute ur håven,
kom pojken att tänka på att han borde ha betingat sig stora ägodelar och
allt möjligt gott. Åtminstone borde han då ha ställt upp det villkoret,
att tomten skulle ha trollat predikan in i huvudet på honom. »Så dum jag
var, som gav honom fri!» tänkte han och började skaka håven, för att
tomten skulle ramla ner igen.

Men i samma stund, som pojken gjorde detta, fick han en så förfärlig
örfil, att han trodde huvudet skulle springa i bitar. Han for först mot
ena väggen, sedan mot den andra, till sist sjönk han ner på golvet, och
där blev han liggande sanslös.

Då han vaknade upp igen, var han ensam i stugan. Han såg inte till ett
spår efter tomten. Kistlocket var stängt, och flughåven hängde på sin
vanliga plats i fönstret. Om han inte hade känt hur högra kinden brände
efter örfilen, skulle han ha varit frestad att tro, att det hade varit
en dröm alltsammans. »Hur som helst så lär väl far och mor påstå, att
det inte har varit annat,» tänkte han. »De kommer nog inte att göra
något avdrag i predikan för tomtens skull. Det är bäst jag sätter mig
att läsa igen.»

Men när han nu gick fram mot bordet, så lade han märke till något
underligt. Det kunde ju inte vara så, att stugan hade vuxit. Men varav
kom det sig då, att han måste gå så många fler steg, än han brukade, för
att komma fram till bordet? Och vad gick det åt stolen? Den såg inte ut
att vara större nu än nyss förut, men han måste först stiga upp på slån
mellan stolbenen och sedan klättra för att nå till sitsen. Och på samma
sätt var det med bordet. Han kunde inte se över bordskivan utan att
kliva upp på armstödet.

»Vad i all världen är detta?» sade pojken. »Jag menar tomten har
förgjort både länstolen och bordet och hela stugan.»

Postillan låg på bordet, och synbarligen var den sig lik, men det måtte
ha varit något galet med den också, för han kunde inte komma åt att läsa
ett ord i den utan att rent av ställa sig i själva boken.

Han läste ett par rader, men så råkade han att se upp. Därvid föllo hans
blickar i spegeln, och då ropade han helt högt: »Se, där är ju en till!»

För i spegeln såg han tydligt en liten, liten parvel, som var klädd i
toppluva och skinnbyxor.

»Den där är ju klädd alldeles som jag,» sade pojken och slog ihop
händerna av förvåning. Men då såg han, att parveln i spegeln gjorde
detsamma.

Då började han att dra sig i håret och nypa sig i armarna och svänga sig
runt, och ögonblickligen gjorde han efter det, han, som syntes i
spegeln.

Pojken sprang omkring spegeln ett par gånger för att se efter om det
stod någon liten karl gömd bakom den. Men han fann ingen där, och då
började han skälva av skräck. Ty nu förstod han, att tomten hade
förtrollat honom, och att den där parveln, som han såg bilden av i
spegeln, det var han själv.

VILDGÄSSEN.

Pojken kunde rakt inte förmå sig att tro, att han hade blivit förvandlad
till tomte. »Det är väl bara en dröm och en inbillning,» tänkte han. »Om
jag väntar ett par ögonblick, så blir jag nog människa igen.»

Han ställde sig framför spegeln och slöt ögonen. Han öppnade dem först
efter ett par minuter och väntade då, att det skulle ha gått över. Men
det hade det inte, utan han var och förblev lika liten. Eljest var han
alldeles sådan, som han hade varit förut. Det vita linhåret och
fräknarna över näsan och lapparna på skinnbyxorna och stoppen på
strumpan, alltsammans var sig likt, med undantag av att det hade blivit
förminskat.

Nej, det tjänade ingenting till att stå stilla och vänta, det märkte
han. Han fick lov att försöka med något annat. Och det klokaste, han
kunde företa sig, tyckte han skulle vara att leta reda på tomten och
försona sig med honom.

Han hoppade ner på golvet och började söka. Han tittade bakom stolar och
skåp och under liggsoffan och i bakugnen. Han kröp till och med ner i
ett par råtthål, men han var inte i stånd att finna tomten.

Medan han sökte, grät han och bad och lovade allt tänkbart. Aldrig mer
skulle han svika sitt ord till någon, aldrig mer skulle han vara elak,
aldrig mer skulle han somna ifrån predikan. Om han bara finge bli
människa igen, så skulle det bli en så präktig och snäll och lydig gosse
av honom. Men vad han än lovade, så hjälpte det inte det minsta.

Med ens kom han ihåg, att han hade hört mor säga, att småfolket brukade
bo i kostallet, och han beslöt genast att gå dit och se om han kunde
finna tomten. Det var en lycka, att stugdörren stod på glänt, för han
skulle inte ha kunnat nå upp till låset och öppna den, men nu slapp han
igenom utan hinder.

Då han kom ut i förstun, såg han sig om efter sina träskor, för inne i
rummet hade han förstås gått i strumpsockorna. Han undrade hur han
skulle reda sig med de stora, klumpiga träskorna, men i detsamma såg han
ett par små skor stå på tröskeln. När han märkte, att tomten hade varit
så omtänksam, att han också hade förvandlat träskorna, blev han ännu mer
ängslig. Det tycktes, som om det vore meningen, att den här bedrövelsen
skulle räcka länge.

På den gamla ekbrädan, som låg framför förstudörren, hoppade en
gråsparv. Han hade inte väl fått ögonen på pojken, förrän han ropade:
»Tititt! Tititt! Se på Nils gåsapåg! Se på Tummetott! Se på Nils
Holgersson Tummetott!»

Genast vände både gässen och hönsen sina blickar mot pojken, och det
blev ett förfärligt kacklande. »Kukeliku,» gol tuppen, »det var rätt åt
honom. Kukeliku, han har ryckt mig i kammen.» – »Ka, ka, ka, det var
rätt åt honom,» ropade hönorna, och härmed höllo de på i oändlighet.
Gässen foro ihop i en tät klunga, stucko huvudena tillsammans och
frågade: »Vem kan ha gjort det? Vem kan ha gjort det?»

Men det märkvärdigaste härvid var, att pojken förstod vad de sade. Han
var så förvånad, att han blev stående stilla på trappsteget och
lyssnade. »Det måtte komma sig därav, att jag är förvandlad till tomte,»
sade han. »Det är nog därför, som jag förstår fåglalåt.»

Han tyckte, att det var odrägligt, att hönsen inte ville sluta upp att
säga, att det var rätt åt honom. Han kastade en sten mot dem och ropade:
»Tig med er, ert pack!»

Men han hade inte tänkt på att han inte mer var sådan, att hönsen
behövde vara rädda för honom. Hela hönshopen rusade emot honom, ställde
sig runt omkring honom och skrek: »Ka, ka, ka, det var rätt åt dig. Ka,
ka, ka, det var rätt åt dig.»

Pojken försökte komma undan dem, men hönsen sprungo efter och skreko, så
att han höll på att mista hörseln. Han hade väl aldrig sluppit ifrån
dem, om inte stugkatten hade kommit gående. Så snart hönsen sågo katten,
tystnade de och låtsade inte tänka på annat än att krafsa i jorden efter
mask.

Pojken sprang genast fram till katten. »Kära du Misse,» sade han, »du
känner väl till alla vrår och smyghål här på gården? Du får vara snäll
och tala om för mig var jag kan finna tomten.»

Katten svarade inte genast. Han satte sig ner, lade svansen prydligt i
ring framför benen och stirrade på pojken. Det var en stor, svart katt
med en vit fläck i bringan. Håret låg slätt och blänkte i solskenet.
Klorna voro indragna, och ögonen voro jämngråa med bara en liten, smal
springa mittpå. Katten såg genombeskedlig ut.

»Nog vet jag var tomten bor,» sade han med len röst, »men inte är det
sagt, att jag vill tala om det för dig.»

»Kära Misse, du får lov att hjälpa mig,» sade pojken. »Ser du inte hur
han har förtrollat mig?»

Katten öppnade litet på ögonen, så att den gröna elakheten började lysa
fram. Han spann och surrade av belåtenhet, innan han svarade. »Ska jag
kanske hjälpa dig, för det att du så ofta har ryckt mig i svansen?» sade
han till sist.

Då blev pojken ond och glömde alldeles hur liten och maktlös han nu var.
»Jag kan allt rycka dig i svansen än en gång, jag,» sade han och sprang
emot katten.

I nästa ögonblick var katten så förändrad, att pojken knappt kunde tro,
att det var samma djur. Vartenda hår på hans kropp stod på ända. Ryggen
hade krökt sig, benen hade längt sig, klorna skrapade i marken, svansen
hade blivit kort och tjock, öronen lade sig bakåt, munnen fräste, ögonen
stodo vidöppna och lyste av röd eld.

Pojken ville inte låta skrämma sig av en katt, utan tog än ett steg
framåt. Men då gjorde katten ett språng, kom ner rätt på pojken, slog
omkull honom och ställde sig över honom med framfötterna på hans bröst
och gapet öppet över hans strupe.

Pojken kände hur klorna trängde genom västen och skjortan in i skinnet
och hur de vassa hörntänderna kittlade strupen. Han skrek på hjälp, allt
vad han förmådde.

Men ingen kom, och han trodde förvisso, att hans sista stund var inne.
Då kände han, att katten drog in klorna och släppte taget om strupen.

»Så där,» sade han, »nu kan det vara nog. Jag ska låta dig slippa undan
den här gången för matmors skull. Jag ville bara, att du skulle veta vem
av oss två det är, som nu har makten.»

Därmed gick katten sin väg och såg lika slät och from ut som nyss, när
han kom. Pojken var så skamsen, att han inte sade ett ord, utan bara
skyndade till kostallet för att söka efter tomten.

Där funnos inte fler än tre kor. Men när pojken kom in, blev det ett
bölande och ett oväsen, så att man gott kunde tro, att de voro
åtminstone trettio.

»Mu, mu, mu,» ramade Majros. »Det är då gott, att det finns rättvisa
till i världen.»

»Mu, mu, mu,» stämde de upp alla tre. Han kunde inte höra vad de sade,
så skreko de över varandra.

Pojken ville fråga efter tomten, men han kunde inte göra sig hörd,
därför att korna voro i fullt uppror. De buro sig åt så, som de brukade,
när han släppte en främmande hund in till dem. De sparkade med bakbenen,
skakade i sina halslänkar, vände huvudena utåt och måttade med hornen.

»Kom hit du bara,» sade Majros, »så ska du få dig en spark, som du inte
ska glömma på länge!»

»Kom hit,» sade Gull-Lilja, »så ska du få dansa på mina horn!»

»Kom hit, så ska du få känna på hur det smakade, när du slängde på mig
träskon, som du brukade göra i somras!» röt Stjärna.

»Kom hit, så ska du få betalt för getingen, som du släppte in i örat på
mig!» vrålade Gull-Lilja.

Majros var den äldsta och klokaste av dem, och hon var allra ondast.
»Kom hit,» sade hon, »så att jag får ge dig betalt för alla de gånger,
som du har ryckt mjölkpallen undan mor din, och för alla de krokben, som
du har satt för henne, när hon har kommit bärande med mjölkspännen, och
för alla de tårar, som hon har stått här och gråtit över dig!»

Pojken ville säga dem, att han ångrade, att han hade varit stygg mot
dem, och att han aldrig skulle bli annat än snäll, om de bara sade honom
var tomten fanns. Men korna lyssnade inte till honom. De bråkade så, att
han blev rädd för att någon av dem skulle lyckas slita sig lös, och han
tyckte, att det var bäst att smyga sig bort ur kostallet.

Då han kom ut igen, var han rätt modlös. Han kunde förstå, att ingen på
gården ville hjälpa honom att finna tomten. Och litet skulle det väl
också båta, om han funne honom.

Han kröp upp på den breda stengärdsgården, som gick runt omkring torpet
och var övervuxen med törne och björnbärsrankor. Där slog han sig ner
för att tänka på hur det skulle gå, om han inte bleve människa igen. När
nu far och mor komme hem ifrån kyrkan, skulle det väl bli ett undrande.
Ja, ett undrande skulle det bli över hela landet, och folk skulle komma
både från Östra Vemmenhög och från Torp och från Skurup; från hela
Vemmenhögs härad skulle man komma för att titta på honom. Och kanske far
och mor skulle ta honom med sig och visa honom på Kiviks marknad.

Nej, det var förskräckligt att tänka på. Han ville helst, att aldrig mer
någon människa skulle få se honom.

Det var förfärligt vad han var olycklig. Ingen i hela världen var så
olycklig som han. Han var inte en människa mer, utan ett vidunder.

Han började så småningom begripa vad det hade att betyda, att han inte
mer var någon människa. Han var skild från allting nu: inte kunde han
leka med andra pojkar, inte kunde han överta torpet efter föräldrarna,
och rakt inte kunde han få någon tös att gifta sig med.

Han satt och såg på sitt hem. Det var ett litet, vitmenat korsvirkeshus
och låg som nertryckt i marken under det höga, branta halmtaket. Uthusen
voro också små, och åkerlapparna voro så smala, att en häst knappast
kunde vända sig på dem. Men så litet och fattigt, som stället var, så
var det nu alldeles för gott för honom. Han kunde inte begära bättre
bostad än en håla under stallgolvet.

Det var förunderligt vackert väder. Det porlade, och det knoppades, och
det kvittrade runt omkring honom. Men han satt i så tung sorg. Han
skulle aldrig mer bli glad åt något.

Han hade aldrig sett himmelen så blå som i dag. Och flyttfåglar kom det
farande. De kommo från utlandet och hade rest över Östersjön, styrande
rätt mot Smygehuk, och nu voro de på väg norrut. De voro visst av många
olika slag, men han kände inte igen några andra än vildgässen, som kommo
flygande i två långa rader, som möttes i en vinkel.

Flera vildgåsflockar hade redan farit förbi. De flögo högt uppe, men han
hörde ändå hur de skreko: »Nu bär det till fjälls. Nu bär det till
fjälls.»

Då vildgässen sågo tamgässen, som gingo på gården, sänkte de sig mot
jorden och ropade: »Kom med! Kom med! Nu bär det till fjälls.»

Tamgässen kunde inte låta bli att sträcka upp huvudena och lyssna. Men
de svarade helt förståndigt: »Vi har det bra, som vi har det. Vi har det
bra, som vi har det.»

Det var, som sagt, en ofantligt vacker dag med en luft, som det måtte ha
varit en sann glädje att flyga i, så frisk och så lätt. Och för varje ny
vildgåsflock, som flög förbi, blevo tamgässen alltmer oroliga. Ett par
gånger flaxade de med vingarna, som om de skulle ha haft lust att följa
med. Men då sade alltid en gammal gåsamor: »Var nu inte galna! De där
får både hungra och frysa.»

Det var en ung gåskarl, som vildgässens rop hade gett en riktig reslust.
»Kommer det en flock till, så följer jag med,» sade han.

Så kom en ny flock och skrek som de andra. Då svarade den unga
gåskarlen: »Vänta! Vänta! Jag kommer.»

Han bredde ut vingarna och höjde sig i luften, men han var så ovan att
flyga, att han föll ner till marken igen.

Vildgässen måtte i alla fall ha hört hans rop. De vände om och flögo
sakta tillbaka för att se om han skulle komma.

»Vänta! Vänta!» ropade han och gjorde ett nytt försök.

Allt detta hörde pojken, där han låg på gärdsgården. »Det vore bra stor
skada,» tänkte han, »om den stora gåskarlen skulle fara sin väg. Det
skulle bli en sorg för far och mor, om han vore borta, när de kommer hem
från kyrkan.»

Då han tänkte på detta, glömde han åter alldeles, att han var liten och
vanmäktig. Han tog ett språng rätt ner i gåsflocken och slog armarna om
halsen på gåskarlen. »Du låter allt bli att flyga din väg, du,» ropade
han.

Men just i detsamma hade gåskarlen kommit underfund med hur han skulle
bära sig åt för att höja sig från marken. Han kunde inte hejda sig för
att skaka av pojken, utan denne fick följa med upp i luften.

Det bar av mot höjden så fort, att pojken hisnade. Innan han kom att
tänka på att han borde släppa taget om gåskarlens hals, var han så högt
uppe, att han skulle ha slagit ihjäl sig, om han hade fallit till
marken.

Det enda han kunde göra för att få det något bättre var att försöka
komma upp på gåsryggen. Och dit krånglade han sig också, fast inte utan
stor möda. Och inte var det en lätt sak heller att hålla sig kvar på den
glatta ryggen mellan de två svängande vingarna. Han fick gripa djupt ner
i fjäder och dun med båda händerna för att inte ramla i backen.

DET RUTIGA TYGSTYCKET.

Pojken blev så huvudyr, att han inte visste till sig på en lång stund.
Luften ven och väste emot honom, vingarna svingade, och det brusade i
fjädrarna som en hel storm. Tretton gäss flögo omkring honom. Alla
flaxade och kacklade. Det dansade för hans ögon, och det susade för hans
öron. Han visste inte om de flögo högt eller lågt, eller vart det bar av
med dem.

Äntligen kom han så mycket till sans, att han förstod, att han borde
taga reda på vart gässen förde honom. Men detta var inte så lätt, för
han visste inte hur han skulle få mod att se ner. Han var alldeles säker
på att han skulle få svindel, om han försökte.

Vildgässen foro inte så särdeles högt, därför att den nykomna
reskamraten inte kunde andas i den allra tunnaste luften. För hans skull
flögo de också litet långsammare än vanligt.

Till sist tvang pojken sig ändå att kasta en blick åt jorden till. Då
tyckte han, att under honom låg utbredd en stor duk, som var indelad i
en otrolig massa små och stora rutor.

»Vart i all världen är jag nu kommen?» undrade han.

Han såg ingenting annat än ruta vid ruta. Somliga voro sneda och somliga
långsmala, men överallt var det hörn och raka kanter. Ingenting var
runt, och ingenting var krokigt.

»Vad är det för ett stort, rutigt stycke tyg, som jag ser ner på?» sade
pojken för sig själv utan att vänta, att någon skulle svara.

Men vildgässen, som flögo omkring honom, ropade genast: »Åkrar och
ängar. Åkrar och ängar.»

Då förstod han, att det stora, rutiga tygstycket var den platta skånska
jorden, som han for fram över. Och han började begripa varför den såg så
mångfärgad och rutig ut. De klargröna rutorna kände han först igen: det
var rågåkrarna, som hade blivit sådda förra hösten och hade hållit sig
gröna under snön. De gulgråa rutorna voro stubbåkrar, där det förra
sommaren hade vuxit säd, de brunaktiga voro gamla klövervallar, och de
svarta voro tomma betland eller upplöjda trädesåkrar. De rutorna, som
voro bruna med gula kanter, voro säkert bokskogar, för i sådana stå de
stora träden, som växa mitt i skogen, nakna om vintern, men småbokarna,
som växa i skogsbrynet, behålla de torra, gulnade bladen ända till
våren. Det fanns också mörka rutor med grått i mitten: det var de stora,
kringbyggda gårdarna med de svartnade halmtaken och de stensatta
gårdsplanerna. Och så fanns det rutor, som voro gröna i mitten och
omgärdade med brunt: det var trädgårdarna, där gräsmattorna redan
började grönska, fast buskarna och träden, som stodo omkring dem, ännu
voro i nakna, bruna barken.

Pojken kunde inte låta bli att skratta, när han såg hur rutigt allting
var.

Men när vildgässen hörde, att han skrattade, ropade de liksom
bestraffande: »Fruktbart och gott land. Fruktbart och gott land.»

Pojken hade redan blivit allvarsam. »Att du kan skratta, du, som har
råkat ut för det allra förskräckligaste, som kan hända en människa,»
tänkte han.

Han höll sig allvarsam en stund, men snart kom han till att skratta
igen.

Allt eftersom han hade blivit van vid ritten och farten, så att han
kunde tänka på annat än att hålla sig kvar på gåsryggen, började han att
lägga märke till hur full luften var av fågelflockar, som flögo norrut.
Och det var ett hojtande och ett ropande från flock till flock. »Jaså,
ni har kommit över i dag,» skreko somliga. – »Ja, vi har så,» svarade
gässen. »Hur tror ni att det står till med våren?» – »Inte ett löv på
träden och kallt vatten i sjöarna,» kom det till svar.

När gässen flögo fram över ett ställe, där det gick tamt fjäderfä ute,
ropade de: »Vad heter gården? Vad heter gården?» Då sträckte tuppen upp
huvudet och svarade: »Gården heter Lillgärde i år som i fjol, i år som i
fjol.»

De flesta stugorna hade väl namn efter sina ägare, såsom det brukas i
Skåne, men i stället för att svara, att detta var Per Matssons eller Ola
Bossons, hittade tupparna på sådana namn, som de tyckte vara passande.
De, som bodde på fattiga torp och husmansställen, ropade: »Den här
gården heter Grynlösa.» Och de, som hörde till de allra fattigaste,
skreko: »Den här gården heter Tuggelite, Tuggelite, Tuggelite.»

De stora, välbärgade bondgårdarna fingo granna namn av tupparna, sådana
som Lyckåker, Äggeberga och Penningby.

Men tupparna på herrgårdarna voro för högfärdiga att hitta på något
skämtsamt. En av dem gol och ropade med en kraft, som om han ville höras
ända upp till solen: »Detta är Dybecks herrgård. I år som i fjol. I år
som i fjol.»

Och litet längre bort stod en, som ropade: »Detta är Svaneholm. Det
måtte väl hela världen ha reda på.»

Pojken märkte, att gässen inte flögo sin väg rakt fram. De svävade hit
och dit över hela Söderslätt, liksom voro de glada att vara i Skåne igen
och ville hälsa på i varenda gård.

De kommo till ett ställe, där det stod några stora, tunga byggnader med
höga skorstenar och runt omkring dessa en mängd mindre hus. »Detta är
Jordberga sockerbruk,» ropade tupparna. »Detta är Jordberga sockerbruk.»

Pojken ryckte till, där han satt på gåsryggen. Han borde ju ha känt igen
det här stället. Det låg inte långt från hans hem, och här hade han
förra året haft plats som vaktarpåg. Men det var nog så, att ingenting
var sig riktigt likt, när man såg det så där uppifrån.

Och tänk! Och tänk! Åsa gåsapiga och lille Mats, som voro hans kamrater
i fjol! Pojken skulle allt ha velat veta om de gingo kvar här ännu. Vad
skulle de ha sagt, om de hade anat, att han flög fram högt över deras
huvuden?

Så förlorade de Jordberga ur sikte och foro bortöver åt Svedala och
Skabersjö och tillbaka över Börringekloster och Häckeberga. Pojken fick
se mer av Skåne på den enda dagen, än vad han hade sett förut under alla
de år, han hade levat.

När vildgässen råkade på tamgäss, hade de allra roligast. De flögo då
fram helt sakta och ropade neråt: »Nu bär det till fjälls. Kommer ni
med? Kommer ni med?»

Men tamgässen svarade: »Vintern är kvar i landet. Ni är för tidigt ute.
Far tillbaks! Far tillbaks!»

Vildgässen sänkte sig, för att de skulle höras bättre, och ropade: »Kom
med, så ska vi lära er att flyga och simma!»

Då blevo tamgässen förargade och svarade inte med ett enda kacklande.

Men vildgässen sänkte sig än mer, så att de nästan snuddade vid marken,
och sedan höjde de sig så blixtsnabbt, som om de hade blivit förfärligt
skrämda. »Oj, oj, oj!» ropade de. »Det var inga gäss. Det var bara får.
Det var bara får.»

De på marken blevo alldeles ursinniga och skreko: »Måtte ni bli skjutna,
så många som ni ä’, så många som ni ä’!»

När pojken hörde allt detta skämtande, skrattade han. Så kom han ihåg
hur illa han hade det ställt för sig, och då grät han. Men om en liten
stund skrattade han på nytt.

Aldrig förr hade han farit fram med så god fart, och att rida fort och
vilt, det hade han alltid tyckt om. Och han hade förstås aldrig tänkt på
att det kunde kännas så friskt, som det gjorde, uppe i luften, och att
det steg upp från jorden en så god lukt av mylla och kåda. Och inte
heller hade han tänkt på hur det kunde vara att färdas fram så där högt
över jorden. Men det var liksom att flyga bort från bekymmer och sorger
och förtretligheter av alla de slag, som tänkas kunde.

________

II.

AKKA FRÅN KEBNEKAJSE.

KVÄLLEN.

Den stora tama gåskarlen, som hade följt med upp i luften, kände sig
mycket stolt över att få fara fram och tillbaka över Söderslätt i
sällskap med vildgässen och föra spektakel med tamfåglarna. Men hur
lycklig han än var, kunde det inte hjälpas, att han började tröttna
frampå eftermiddagen. Han försökte att ta djupare andetag och slå
snabbare vingslag, men i alla fall blev han flera gåslängder efter de
andra.

Då de vildgässen, som flögo sist, märkte, att den tame inte kunde följa
med, började de ropa till den gåsen, som for i spetsen av vinkeln och
ledde tåget: »Akka från Kebnekajse! Akka från Kebnekajse!» – »Vad vill
ni mig?» frågade då förargåsen. – »Den vite blir efter. Den vite blir
efter.» – »Säg honom, att det går lättare att flyga fort än långsamt!»
ropade förargåsen och sträckte på som förut.

Gåskarlen försökte nog att följa rådet och öka farten, men därvid blev
han så utmattad, att han sjönk ända ner mot de klippta pilträden, som
kantade åkrar och ängar.

»Akka, Akka, Akka från Kebnekajse!» ropade då de, som flögo sist och
sågo hur svårt han hade det. – »Vad vill ni nu igen?» frågade förargåsen
och lät fasligt vresig. – »Den vite sjunker till jorden. Den vite
sjunker till jorden.» – »Säg honom, att det går lättare att flyga högt
än lågt!» ropade förargåsen. Och hon saktade inte farten det minsta,
utan sträckte på som förut.

Gåskarlen försökte följa också detta rådet, men när han ville höja sig,
blev han så andfådd, att han höll på att spränga bröstet.

»Akka, Akka!» ropade då de, som flögo sist. – »Kan ni inte låta mig
flyga i fred?» frågade förargåsen och lät än mera otålig än förut. –
»Den vite håller på att störta. Den vite håller på att störta.» – »Säg
honom, att den, som inte orkar följa med flocken, kan vända om hem!»
ropade förargåsen. Och det föll henne visst inte in att sakta farten,
utan hon sträckte på som förut.

»Jaså, står det till på det viset,» tänkte gåskarlen. Han begrep med
ens, att vildgässen aldrig hade ämnat ta honom med sig upp till
Lappland. De hade bara lockat honom hemifrån på lek.

Han kände sig bra förargad över att krafterna nu skulle svika honom, så
att han inte fick visa de där landstrykarna, att också en tamgås kunde
duga till något. Och det allra harmligaste var, att han hade råkat
samman med Akka från Kebnekajse. För så tamgås han var, hade han hört
talas om en förargås, som hette Akka och var mer än hundra år gammal.
Hon hade så stort anseende, att de bästa vildgäss, som funnos, brukade
sluta sig till henne. Men ingen hade ett sådant förakt för tamgäss som
Akka och hennes flock, och gärna hade han velat visa dem, att han var
deras jämlike.

Han flög sakta efter de andra, medan han överlade med sig själv om han
skulle vända eller fortsätta. Då sade plötsligen den där parveln, som
han bar på sin rygg: »Kära Mårten gåskarl, du förstår väl, att det är
omöjligt för dig, som aldrig har flugit förr, att följa med vildgässen
ända opp till Lappland. Ska du inte vända om hem, innan du förstör dig?»

Men husmanspojken var det värsta gåskarlen visste, och inte förr begrep
han, att den stackarn trodde, att han inte kunde göra färden, än han
beslöt att hålla ut. »Säger du ett ord mer om detta, kastar jag ner dig
i första märgelgrav, som vi far fram över,» sade han och fick på samma
gång sådana krafter av förargelsen, att han började flyga nästan lika
bra som någon av de andra.

Länge hade han nog inte kunnat fortsätta på det viset, men det behövdes
inte heller, därför att nu sjönk solen hastigt, och just i solnedgången
satte gässen av rätt neråt. Och innan pojken och gåskarlen visste ordet
av, stodo de på stranden av Vombsjön.

»Här är det väl allt meningen att vi ska stanna över natten,» tänkte
pojken och sprang ner från gåskarlens rygg.

Han stod på en smal sandstrand, och framför honom låg en tämligen stor
sjö. Den var stygg att se på, för den var nästan alldeles täckt av en
isskorpa, som var svartnad och ojämn och full av sprickor och hål, såsom
det brukar vara med våris. Men isen hade nog inte lång tid igen. Den var
redan landlös och hade runt omkring sig ett brett bälte av svart, blankt
vatten. Ännu fanns den dock kvar och spred köld och vinterhemskhet över
nejden.

På andra sidan sjön tycktes det finnas öppen och ljus bygd, men där
gässen hade slagit ner, låg en stor tallplantering. Och det såg ut, som
om barrskogen skulle ha makt att binda vintern vid sig. Överallt eljest
var marken bar, men under de risiga grenarna låg det snö, som hade
smultit och frusit, smultit och frusit, så att den var hård som is.

Pojken tyckte, att han hade kommit till ett vildmarks- och vinterland,
och han kände sig så ängslig, att han hade velat storskrika.

Han var hungrig. Han hade ingenting ätit på hela dagen. Men var skulle
han ta mat ifrån? Det växer ingenting ätbart varken på mark eller träd i
mars månad.

Ja, var skulle han få mat ifrån, och vem skulle ge honom husrum, och vem
skulle bädda hans säng, och vem skulle värma honom vid sin eld, och vem
skulle skydda honom för vilddjuren?

För nu var solen borta, och nu kom det köld från sjön, och mörker sjönk
ner från himmelen, och fasa smög fram i skymningens spår, och i skogen
började det att tassa och prassla.

Nu var det förbi med det glada modet, som pojken hade känt, medan han
var uppe i luften, och i sin ängslan såg han sig om efter reskamraterna.
Han hade ju inga andra att hålla sig till.

Då fick han se, att gåskarlen hade det ännu sämre än han själv. Han låg
kvar på samma ställe, där han hade slagit ner, och det såg ut, som om
han höll på att dö. Halsen låg slak utefter marken, ögonen voro slutna,
och andedräkten kom bara som ett svagt väsande.

»Kära Mårten gåskarl,» sade pojken, »försök att få dig en klunk vatten!
Det är inte två steg till sjön.»

Men gåskarlen gjorde inte en rörelse.

Pojken hade nog varit hård mot alla djur och mot gåskarlen också förr i
världen, men nu tyckte han, att gåskarlen var det enda stöd han hade,
och han blev fasligt rädd för att mista honom. Han började genast knuffa
och skjuta på honom för att få honom ner till vattnet. Gåskarlen var
stor och tung, så att det blev ett drygt arbete för pojken, men till
sist lyckades han.

Gåskarlen kom ner i sjön med huvudet före. Ett ögonblick låg han stilla
i dyn, men snart stack han upp huvudet, skakade vattnet ur ögonen och
fnyste. Därpå sam han stolt in mellan vass och kaveldun.

Vildgässen lågo i sjön före honom. De hade inte sett sig om varken efter
gåskarlen eller gåsryttaren, utan genast rusat ner i vattnet. De hade
badat och putsat sig, och nu lågo de och sörplade i sig halvrutten nate
och vattenklöver.

Den vita gåskarlen hade den lyckan att få syn på en liten abborre. Den
grep han raskt, sam intill stranden med den och lade den framför pojken.
»Här ska du få, till tack för att du hjälpte mig ner i vattnet,» sade
han.

Det var första gången på hela den dagen, som pojken hörde ett vänligt
ord. Han blev så glad, att han hade velat slå armarna om halsen på
gåskarlen, men det kom han sig inte för med. Och åt gåvan blev han också
glad. Först tyckte han nog, att det skulle vara omöjligt att äta rå
fisk, men så fick han ändå lust att försöka.

Han kände efter om han hade fått slidkniven med sig, och som väl var,
hängde den kvar bak på byxknappen, fast den var så förminskad, att den
inte var så lång som en tändsticka. Nå, den dugde i alla fall till att
fjälla och rensa fisken med, och det dröjde inte länge, innan abborren
var uppäten.

Då pojken väl var mätt, kände han sig allt skamsen över att han hade
kunnat äta något rått. »Det syns, att jag inte är en människa mer, utan
en riktig tomte,» tänkte han.

Hela tiden, som pojken åt, stod gåskarlen tyst bredvid honom, men när
han hade sväljt sista biten, sade han med låg röst: »Det är så, att vi
har råkat ut för ett morskt gåsfolk, som föraktar all tamfågel.» – »Ja,
jag har nog märkt det,» sade pojken. – »Det skulle allt vara mycket
hedersamt för mig, om jag kunde följa med dem ända opp till Lappland och
visa dem, att också en tamgås kan duga till något.» – »Jaa,» sade pojken
och drog på det, för han trodde inte, att gåskarlen kunde gå i land med
detta, men han ville inte säga emot honom. – »Men jag tror inte, att jag
kan reda mig ensam på en sådan resa,» sade gåskarlen, »utan jag vill
fråga om inte du kunde följa med och hjälpa mig.»

Pojken hade förstås inte tänkt sig annat än att vända om hem så snart
som möjligt, och han blev så förvånad, att han inte visste vad han
skulle svara. »Jag trodde, att vi var ovänner, du och jag,» sade han.
Men det tycktes gåskarlen alldeles ha glömt. Han kom bara ihåg, att
pojken just nyss hade räddat livet på honom.

»Jag skulle väl allt hem till far och mor,» sade pojken. – »Ja, nog ska
jag föra dig tillbaka till dem frampå hösten,» sade gåskarlen. »Jag ska
inte lämna dig, förrän jag kan sätta ner dig på dörrtröskeln därhemma.»

Pojken tänkte, att det kunde vara rätt så bra att slippa visa sig för
föräldrarna än på en tid. Han var inte ohågad för förslaget, och han
skulle just säga, att han gick in på det, då de hörde ett starkt dånande
bakom sig. Det var vildgässen, som hade kommit upp ur sjön, alla på en
gång, och stodo och skakade av sig vattnet. Därpå ordnade de sig i en
lång rad med förargåsen i spetsen och kommo fram till dem.

När den vita gåskarlen nu betraktade vildgässen, kände han sig inte rätt
väl till mods. Han hade väntat, att de skulle vara mer lika tamgäss, och
att han skulle känna mer släktskap med dem. De voro mycket mindre än
han, och ingen av dem var vit, utan de voro alla gråa med vattring i
brunt. Och deras ögon blev han nästan rädd för. De voro gula och lyste,
som om det hade brunnit en eld bakom dem. Gåskarlen hade alltid fått
lära sig, att det var mest passande att gå sakta och rultande, men dessa
gingo inte, utan de halvsprungo. Men mest ängslig blev han, när han såg
på deras fötter. De voro stora med slitna och söndertrasade sulor. Det
märktes, att vildgässen aldrig frågade efter vad de trampade på. De togo
inga omvägar. De voro mycket prydliga och väl putsade annars, men på
fötterna såg man, att de voro fattigt vildmarksfolk.

Gåskarlen hann inte mer än viska till pojken: »Svara nu raskt för dig,
men tala inte om vem du är!» så voro de framme.

När vildgässen hade stannat framför dem, nego de med halsarna många
gånger, och gåskarlen gjorde så med, ännu flera gånger än de. Så snart
som det var nog hälsat, sade förargåsen: »Nu skulle vi väl höra vad ni
är för ena.»

»Det är inte mycket att säga om mig,» sade gåskarlen. »Jag är född i
Skanör förra våren. I höstas blev jag såld till Holger Nilsson i Västra
Vemmenhög, och där har jag varit alltsedan.» – »Du tycks inte ha någon
ätt att berömma dig av,» sade förargåsen. »Vad är det då, som gör dig så
stormodig, att du vill vara i lag med vildgäss?» – »Det kan ju vara
därför, att jag vill visa er vildgäss, att också vi tama duger något
till,» sade gåskarlen. – »Ja, det vore gott, om du kunde visa oss det,»
sade förargåsen. »Vi har nu redan sett hur pass kunnig du är i att
flyga, men du är kanske dugligare i annan idrott. Det kan ju hända, att
du är stark i att sträcksimma.» – »Nej, det kan jag inte berömma mig
av,» sade gåskarlen. Han tyckte sig märka, att förargåsen redan hade
bestämt sig för att sända hem honom, och han brydde sig inte om hur han
svarade. »Jag har aldrig summit längre än tvärsöver en märgelgrav,»
fortfor han. – »Då väntar jag mig, att du är en mästare i att springa,»
sade gåsen. – »Aldrig har jag sett en tamgås springa, och aldrig har jag
själv gjort det heller,» sade gåskarlen och gjorde saken värre, än den
var.

Den store vite var nu viss om att förargåsen skulle säga, att hon
ingalunda kunde ta honom med. Han blev mycket förvånad, när hon sade:
»Du svarar modigt på frågor, och den, som har mod, kan bli en god
reskamrat, om han också är okunnig i början. Vad säger du om att stanna
hos oss ett par dar, tills vi får se vad du går för?» – »Det är jag
mycket belåten med,» sade gåskarlen och var helt glad.

Därpå pekade förargåsen med näbben och sade: »Men vem är det, som du har
med dig? En sådan som han har jag aldrig förr sett.» – »Det är min
kamrat,» sade gåskarlen. »Han har varit gåsvaktare i hela sitt liv. Han
blir nog nyttig att få med på resan.» – »Ja, det kan väl vara bra för en
tamgås,» svarade den vilda. »Vad kallar du honom?» – »Han har flera
namn,» sade gåskarlen tvekande och visste inte vad han skulle finna på i
en hast, för han ville inte förråda, att pojken hade ett människonamn.
»Jo, han heter Tummetott,» sade han till sist. – »Är han av tomtesläkt?»
sade förargåsen. – »Vid vad tid brukar ni vildgäss ställa er att sova?»
sade gåskarlen hastigt och försökte komma ifrån att svara på den sista
frågan. »Mina ögon faller igen av sig själva så här dags.»

Det var lätt att se, att den gåsen, som talade med gåskarlen, var mycket
gammal. Hela fjäderdräkten var isgrå utan mörka streck. Huvudet var
större, benen voro grövre och fötterna mer slitna än någon annans.
Fjädrarna voro styva, skuldrorna knotiga, och halsen var tunn. Allt
detta var ålderns verk. Det var bara ögonen, som tiden inte hade fått
makt med. De lyste klarare, liksom yngre än någon av de andras.

Hon vände sig nu mycket högdraget till gåskarlen. »Vet nu, gåskarl, att
jag är Akka från Kebnekajse, och att den gåsen, som flyger närmast mig
till höger, är Yksi från Vassijaure, och den till vänster är Kaksi från
Nuolja! Vet också, att den andra högergåsen är Kolme från Sarjektjåkko,
och den andra vänstergåsen är Neljä från Svappavaara, och att bakom dem
flyger Viisi från Oviksfjällen och Kuusi från Sjangeli! Och vet, att
dessa, liksom de sex gässlingarna, som flyger sist, tre till höger och
tre till vänster, alla är högfjällsgäss av bästa ätt! Du ska inte ta oss
för landstrykare, som slår sällskap med vem som helst, och du ska inte
tro, att vi låter någon dela vår sovplats, som inte vill säga av vad för
ätt han är kommen.»

När Akka, förargåsen, talade på detta sätt, steg pojken hastigt fram.
Det hade bedrövat honom, att gåskarlen, som hade svarat så raskt för sig
själv gav så undvikande svar, när det gällde honom. »Jag vill inte hålla
hemligt vem jag är,» sade han. »Jag heter Nils Holgersson och är son
till en husman, och ända till denna dag har jag varit en människa, men i
förmiddags ...

Längre kom inte pojken. Så snart han sade, att han var en människa,
ryggade förargåsen tre steg baklänges och de övriga ännu mera. Och de
sträckte alla fram halsarna och fräste vredgat emot honom.

»Detta har jag misstänkt, alltsedan jag först såg dig här på stranden,»
sade Akka. »Och nu må du genast laga dig bort. Vi tål inga människor
ibland oss.»

»Det är väl inte möjligt,» sade gåskarlen medlande, »att ni vildgäss kan
vara rädda för en, som är så liten. I morgon ska han visst ge sig av
hem, men över natten måtte ni väl låta honom stanna här ibland oss. Det
kan ingen av oss stå till svars med att låta en sådan stackare reda sig
på egen hand med vessla och räv nu i natten.»

Vildgåsen kom nu närmare, men det syntes väl, att hon hade svårt för att
betvinga sin fruktan. »Jag är lärd att vara rädd för allt, vad människor
heter, de må vara stora eller små,» sade hon. »Men om du, gåskarl, vill
svara för den här, att han inte gör oss något ont, så får han väl stanna
hos oss i natt. Men jag tror inte, att vårt nattkvarter är till lags
varken för dig eller för honom, för vi ämnar ställa oss att sova på den
landlösa isen härute.»

Hon tänkte nog, att gåskarlen skulle bli tveksam, när han fick höra
detta. Men han lät sig ingenting bekomma. »Ni är bra klok, som förstår
att välja en så säker sovplats,» sade han.

»Men du ansvarar för att han i morgon ger sig av hem till sitt.» – »Det
blir då så, att jag får lämna er, jag med,» sade gåskarlen. »Jag har
lovat att inte överge honom.» – »Det står dig fritt att flyga vart du
vill,» sade förargåsen.

Härmed lyfte hon vingarna och flög ut över isen, och den ena efter den
andra av vildgässen följde henne.

Pojken var bedrövad över att hans Lapplandsresa inte kunde bli av, och
till på köpet var han rädd för det kalla nattkvarteret. »Det blir allt
värre och värre, gåskarl,» sade han. »För det första kommer vi att frysa
ihjäl ute på isen.»

Men gåskarlen var vid gott mod. »Det har ingen fara,» sade han. »Jag ber
dig nu bara, att du i all hast samlar ihop så mycket boss och gräs, som
du kan bära.»

När pojken hade famnen full av torrt gräs, knep gåskarlen tag i hans
skjortlinning, lyfte honom och for ut på isen, där vildgässen redan
stodo och sovo med näbben under vingen.

»Bred nu ut gräset på isen, så att jag får något att stå på och inte
fryser fast! Hjälp du mig, så ska jag hjälpa dig!» sade gåskarlen.

Pojken gjorde så, och när han var färdig, grep gåskarlen honom än en
gång vid skjortlinningen och stack in honom under sin vinge. »Där tänker
jag att du ska ligga varmt och bra,» sade han och tryckte till med
vingen.

Pojken var så inbäddad i dun, att han inte kunde svara, men varmt och
skönt låg han, och trött var han, och sov gjorde han inom ett ögonblick.

NATTEN.

Det är en sanning, att is alltid är trolös och ingenting att lita på.
Mitt i natten flyttade sig den landlösa isskorpan på Vombsjön, så att
den på ett ställe kom att stöta intill stranden. Det hände sig nu, att
Smirre räv, som då för tiden bodde på östra sidan om sjön i
Övedsklosters park, fick syn på det där stället, när han var ute på sin
nattjakt. Smirre hade sett vildgässen redan på kvällen, men han hade
inte vågat hoppas att kunna komma åt någon av dem. Han begav sig nu
genast ut på isen.

När Smirre var vildgässen helt nära, råkade han att halka, så att hans
klor skrapade mot isen. Gässen vaknade och flaxade med vingarna för att
kasta sig upp i luften. Men Smirre var dem för snabb. Han slungade sig
framåt, som om han hade varit kastad, grep en gås vid vingbenet och
rusade tillbaka mot land igen.

Men denna natten voro inte vildgässen ensamma ute på isen, utan de hade
en människa ibland sig, så liten hon än var. Pojken hade vaknat vid det
att gåskarlen hade slagit ut med vingarna. Han hade fallit ner på isen
och blivit sittande yrvaken. Han hade ingenting förstått av all oron,
förrän han hade fått se en liten lågbent hund springa bort över isen med
en gås i munnen.

Pojken skyndade genast efter för att ta gåsen från den där hunden. Han
hörde nog, att gåskarlen ropade efter honom: »Akta dig, Tummetott! Akta
dig!» Men pojken tyckte, att en så liten hund behövde han väl inte vara
rädd för, och stormade åstad.

Vildgåsen, som Smirre räv släpade med sig, hörde slamret, när pojkens
träskor slogo mot isen, och hon kunde knappt tro sina öron. »Tänker den
där parveln ta mig från räven?» undrade hon. Så eländigt hon än hade
det, började det att kackla helt lustigt djupt nere i strupen på henne,
nästan som om hon hade skrattat.

»Det första, som händer honom, blir, att han stupar ner i en spricka i
isen,» tänkte hon.

Men så mörk natten var, såg pojken tydligt alla de springor och hål, som
funnos i isen, och tog djärva språng över dem. Det kom sig därav, att
han nu hade tomtarnas goda nattögon och kunde se i mörkret. Han såg både
sjö och strand lika tydligt, som om det hade varit dager.

Smirre räv lämnade isen, där den stötte mot land, och just som han
arbetade sig uppför strandsluttningen, ropade pojken till honom: »Lägg
ner gåsen, din lymmel!» Smirre visste inte vem det var, som ropade, och
tog sig inte tid att se sig om, utan bara ökade farten.

Räven begav sig nu in i en skog av stora, präktiga bokar, och pojken
följde efter utan en tanke på att han kunde löpa någon fara. Däremot
tänkte han hela tiden på hur försmädligt han hade blivit mottagen av
vildgässen förra kvällen, och han ville bra gärna visa dem, att en
människa ändå är litet förmer än allt annat skapat.

Han ropade gång på gång åt den där hunden för att få honom att lägga
ifrån sig bytet. »Vad är du för en hund, som inte skäms för att stjäla
en hel gås?» sade han. »Lägg ner henne genast, annars ska du få se vad
stryk du får! Lägg ner henne, annars ska jag tala om för husbonden hur
du bär dig åt!»

Då Smirre räv märkte, att han blev tagen för en strykrädd hund, fann han
detta så löjligt, att han höll på att tappa gåsen. Smirre var en
storrövare, som inte nöjde sig med att bara jaga råttor och sorkar på
åkrarna, utan också vågade sig fram till gårdarna för att stjäla höns
och gäss. Han visste, att han var fruktad över hela trakten. Något så
galet hade han inte hört, sedan han var liten unge.

Men pojken sprang så fort, att han tyckte, att de tjocka bokarna gledo
baklänges förbi honom, och han vann på Smirre. Äntligen var han honom så
nära, att han fick fatt i svansen. »Nu tar jag gåsen ifrån dig ändå,»
ropade han och höll emot, så mycket han kunde. Men han hade inte kraft
nog att hejda Smirre. Räven ryckte honom med sig, så att det torra
boklövet yrde omkring honom.

Men nu tycktes Smirre ha kommit underfund med hur ofarlig den var, som
förföljde honom. Han stannade, lade ner gåsen på marken och ställde sig
på henne med framfötterna, för att hon inte skulle flyga sin väg. Han
skulle just till att bita av henne strupen, men dessförinnan kunde han
inte låta bli att retas litet med parveln. »Skynda dig bort och klaga
för husbonden, för nu biter jag ihjäl gåsen!» sade han.

Den, som blev förvånad, när han såg vilken spetsig nos och hörde vilken
hes och arg röst den hunden hade, som han hade förföljt, det var allt
pojken. Men han blev så förargad också över att räven gjorde narr av
honom, att han inte tänkte på att bli rädd. Han grep fastare om svansen,
tog spänntag mot en bokrot, och just som räven höll gapet över gåsens
strupe, ryckte han till, allt vad han förmådde. Smirre blev så
överraskad, att han lät sig dras baklänges ett par steg, och vildgåsen
blev fri. Hon flaxade tungt uppåt. Hon hade ena vingen sårad, så att hon
knappast kunde bruka den, och därtill kom, att hon ingenting såg i
nattmörkret i skogen, utan var så hjälplös som en blind. Hon kunde
därför inte hjälpa pojken på något sätt, utan hon sökte sig upp genom
ett hål i grentaket och flög ner till sjön igen.

Men Smirre kastade sig mot pojken. »Får jag inte den ena, så ska jag väl
ha den andra,» sade han, och det hördes på rösten hur ond han var. –
»Nej, det ska du inte tro att du får,» sade pojken och var helt upprymd,
därför att han hade räddat gåsen. Han höll sig alltjämt fast i
rävsvansen och svängde med den över åt andra sidan, när räven försökte
fånga honom.

Det blev en dans i skogen, så att boklövet yrde. Smirre svängde runt,
runt, men svansen svängde också, och pojken höll sig fast i den, så att
räven inte kunde gripa honom.

Pojken var så munter efter framgången, att han till en början bara
skrattade och gjorde narr av räven, men Smirre var ihärdig, som gamla
jägare bruka vara, och pojken började frukta, att han skulle bli fast
till sist.

Då fick han syn på en liten ungbok, som hade skjutit i höjden så smal
som en sticka för att snart nå upp i fria luften ovan grentaket, som de
gamla bokarna bredde ut över den. Han släppte helt hastigt taget om
rävsvansen och klättrade uppför boken. Smirre räv var så ivrig, att han
fortfor att dansa runt efter svansen en lång stund. »Bry dig inte om att
dansa längre!» sade pojken.

Men Smirre kunde inte stå ut med den smäleken att inte få makt med en så
liten parvel, och han lade sig nedanför trädet för att vakta ut honom.

Pojken hade det inte för gott, där han satt och red på en svag gren.
Ungboken nådde ännu inte upp till det höga grenvalvet. Inte kunde han
komma över till ett annat träd, och inte vågade han sig ner till marken.

Han frös så, att han höll på att stelna och släppa taget om grenen, och
han var förfärligt sömnig, men han tordes inte somna, av fruktan för att
han skulle ramla ner.

Det var otroligt så kusligt det var att sitta så där nattetid ute i
skogen. Han hade aldrig förr vetat vad det ville säga, att det var natt.
Det var, som om hela världen hade blivit förstenad och aldrig mer kunde
komma till liv.

Så började det att dagas, och pojken blev glad, därför att allting blev
sig likt igen, fast kölden kändes ännu vassare än förut under natten.

När solen äntligen steg upp, var den inte gul, utan röd. Pojken tyckte,
att det såg ut, som om den vore ond, och han undrade vad den var ond
för. Det var kanske därför, att natten hade gjort det så kallt och
dystert på jorden, medan solen hade varit borta.

Solstrålarna jagade fram i stora knippen för att se vad natten hade
ställt till, och det syntes hur alla ting rodnade, som om de hade haft
dåligt samvete. Skyarna på himlen, de sidenglatta bokstammarna,
skogstakets små sammanflätade grenar, rimfrosten, som täckte boklövet på
marken, allt flammade upp och blev rött.

Men fler och fler strålknippen jagade genom rymden, och snart var all
nattens hemskhet bortdriven. Försteningen var borta, och det kom fram så
märkvärdigt mycket levande. Den svarta spillkråkan med den röda nacken
började hamra med näbben mot en trädstam. Ekorren kilade ur sitt bo med
en nöt, satte sig på en gren och började skala nöten. Staren kom
flygande med en rottåga, och bofinken sjöng i trädtoppen.

Då förstod pojken, att solen hade sagt till alla dessa småttingar:
»Vakna nu, och kom ut ur era bon! Nu är jag här. Nu behöver ni inte vara
rädda för något.»

Från sjön hördes vildgässens rop, när de ordnade sig för flykten. Strax
därpå kommo alla fjorton gässen flygande över skogen. Pojken försökte
ropa till dem, men de flögo så högt uppe, att hans röst inte kunde nå
dem. De trodde väl, att räven hade ätit upp honom för längesedan. De
brydde sig inte en gång om att söka efter honom.

Pojken var nära att gråta av ångest, men solen stod nu på himmelen
guldgul och glad och satte mod i hela världen. »Inte är det värt, Nils
Holgersson, att du är ängslig eller orolig för något, så länge som jag
finns.» sade solen.

GÅSLEKEN.

Måndag 21 mars.

Allt förblev oförändrat i skogen så lång tid ungefär, som en gås behöver
för att äta sitt frukostmål, men just som morgonen höll på att övergå
till förmiddag, kom en ensam vildgås flygande under det täta grentaket.
Hon letade sig tveksamt framåt mellan stammar och grenar och flög mycket
sakta. Så snart som Smirre räv såg henne, lämnade han sin plats under
ungboken och smög emot henne. Vildgåsen undvek inte räven, utan flög
ganska nära honom. Smirre gjorde ett högt språng efter henne, men han
förfelade henne, och gåsen for vidare ner mot sjön.

Det dröjde inte länge, förrän en ny vildgås kom flygande. Hon tog samma
väg som den första och flög ännu lägre och långsammare. Också hon for
tätt förbi Smirre räv, och han gjorde ett så högt språng efter henne,
att hans öron snuddade vid hennes fötter, men hon undkom honom oskadd
och fortsatte tyst som en skugga sin väg mot sjön.

En liten stund gick, och återigen kom en vildgås. Ännu lägre och
långsammare flög hon, ännu svårare tycktes hon ha att leta sig fram
mellan bokstammarna. Smirre gjorde ett väldigt hopp, och det felades
bara en hårsmån i att han hade gripit henne, men också denna gåsen
räddade sig.

Strax efter att hon hade försvunnit, kom en fjärde vildgås. Fastän hon
flög så långsamt och illa, att Smirre ansåg sig kunna fånga henne utan
särdeles stor svårighet, var han nu rädd att misslyckas och ämnade låta
henne flyga förbi oantastad. Men hon tog samma väg som de andra, och
just då hon hade kommit mittöver Smirre, sänkte hon sig så djupt, att
han förleddes att hoppa efter henne. Han nådde så högt, att han rörde
vid henne med tassen, men hon kastade sig raskt åt sidan och bärgade
sitt liv.

Innan Smirre hade flämtat ut, syntes tre gäss i rad. De flögo framåt på
samma sätt som de andra, och Smirre gjorde höga språng efter dem alla,
men det lyckades honom inte att fånga någon av dem.

Därpå kommo fem gäss, men dessa flögo bättre än de föregående, och fast
också de tycktes vilja locka Smirre till språng, stod han emot
frestelsen.

Om en rätt lång stund kom en ensam gås. Det var den trettonde. Det var
en, som var så gammal, att hon var alldeles grå och inte hade ett mörkt
streck på kroppen. Hon tycktes inte riktigt kunna bruka ena vingen och
flög jämmerligt illa och snett, så att hon nästan rörde vid marken.
Smirre inte bara gjorde ett högt språng efter henne, utan han förföljde
henne springande och hoppande ända ner mot sjön, men inte heller den
gången fick han någon lön för mödan.

När den fjortonde kom, tog det sig mycket vackert ut, därför att den var
vit, och det glimmade som en ljusning i den mörka skogen, när den
svängde sina stora vingar. När Smirre såg den, uppbjöd han all sin kraft
och hoppade halvvägs mot grentaket, men den vita for förbi alldeles
oskadd, den som de andra.

Nu blev det stilla en stund under bokarna. Det såg ut, som om hela
vildgåsflocken hade farit förbi.

Helt plötsligt kom Smirre ihåg sin fånge och lyfte ögonen mot ungboken.
Som det var att vänta, var parveln borta och försvunnen.

Men Smirre hade inte lång tid att tänka på honom, för nu kom den första
gåsen tillbaka från sjön och flög sakta som förut fram under grentaket.
Trots all otur var Smirre glad, att hon kom tillbaka, och han störtade
sig efter henne med ett högt hopp. Men han hade haft för bråttom och
inte gett sig tid att beräkna språnget, utan kom på sidan om henne.

Efter denna gåsen kom ännu en och så en tredje, en fjärde, en femte,
ända tills varvet avslutades med den gamla isgråa och den stora vita. De
flögo alla sakta och lågt. Just då de svävade fram över Smirre räv,
sänkte de sig, alldeles som om de ville inbjuda honom att fånga dem. Och
Smirre förföljde dem och gjorde hopp, som voro ett par famnar höga, men
var inte i stånd att gripa en enda ibland dem.

Det var den förfärligaste dag, som Smirre räv hade upplevat. Vildgässen
foro oupphörligen fram över hans huvud, kommo och foro, kommo och foro.
Stora, härliga gäss, som hade ätit sig feta på de tyska åkerfälten och
hedarna, svävade hela dagen fram genom skogen så nära honom, att han
många gånger rörde vid dem, och han fick inte stilla sin hunger med en
enda.

Vintern var ännu knappast förliden, och Smirre mindes dagar och nätter,
när han hade måst driva omkring sysslolös utan att äga ett villebråd att
jaga, när flyttfåglarna voro borta, när råttorna gömde sig under den
frusna jordytan, och när hönsen voro instängda. Men all vinterns hunger
hade inte varit så svår att uthärda som denna dagens missräkning.

Smirre var ingen ung räv. Han hade mången gång haft hundarna efter sig
och hört kulorna vina om öronen. Han hade legat gömd djupt i lyan, medan
taxarna hade krupit inne i gångarna och varit nära att finna honom. Men
all ångest, som Smirre hade erfarit under den jäktande jakten, var inte
att jämföra med den, som han kände var gång han misslyckades att gripa
en av vildgässen.

På morgonen, när leken började, hade Smirre räv varit så grann, att
gässen hade häpnat, när de sågo honom. Smirre älskade prakt, och hans
päls var skinande röd, bröstet var vitt, nosen svart och svansen yvig
som en plym. Men när kvällen kom denna dagen, hängde Smirres päls i
tovor, han badade i svett, ögonen voro utan glans, tungan hängde långt
ut ur hans flämtande gap, och ur munnen flöt skum.

På eftermiddagen var Smirre så trött, att han föll i yrsel. Han såg
intet annat än flygande gäss för sina ögon. Han tog språng mot
solfläckar, som han såg på marken, och mot en stackars nässelfjäril, som
hade kommit för tidigt ut ur sin puppa.

Vildgässen fortsatte outtröttligt att flyga och flyga. De fortforo att
pina Smirre hela dagen. Det rörde dem inte till medlidande, att Smirre
var förstörd, hetsad, vansinnig. De fortsatte obevekligt, fast de
förstodo, att han knappt såg dem, att han gjorde språng efter deras
skuggor.

Först när Smirre räv sjönk ner på en hög torra löv, alldeles kraftlös
och matt, nästan färdig att ge upp andan, slutade de att gäckas med
honom.

»Nu vet du, räv, hur det går den, som vågar sig på Akka från
Kebnekajse,» ropade de då i hans öra, och därmed lämnade de honom i ro.

________

III.

VILDFÅGELSLIV.

I BONDGÅRDEN.

Torsdag 24 mars.

Just i de dagarna tilldrog sig i Skåne en händelse, som blev mycket
omtalad och till och med kom i tidningarna, men som många ha trott vara
en dikt, därför att de inte ha varit i stånd att förklara den.

Det förhöll sig nämligen så, att en ekorrhona hade blivit fångad i ett
hasselsnår, som växte på stranden av Vombsjön, och buren till en
bondgård, som fanns i närheten. Alla människor i bondgården, både unga
och gamla, blevo glada åt det lilla vackra djuret med den stora svansen,
de kloka, nyfikna ögonen och de små nätta fötterna. De ämnade hela
sommaren fröjda sig åt att se på dess viga rörelser, dess behändiga sätt
att skala nötter och dess lustiga lek. De gjorde genast i ordning åt det
en gammal ekorrbur, som bestod av ett litet grönmålat hus och ett
ståltrådshjul. Det lilla huset, som hade både dörr och fönster, skulle
ekorrhonan använda till matrum och sängkammare; därför lade de dit en
bädd av löv och satte in en skål mjölk och några nötter. Ståltrådshjulet
däremot skulle hon ha till lekstuga, där hon kunde springa och klättra
och svinga runt.

Människorna tyckte, att de hade ställt det mycket bra för ekorrhonan,
och förvånade sig över att hon inte såg ut att trivas. I stället satt
hon bedrövad och vresig i ett hörn av sin kammare, och stund efter annan
gav hon till ett skarpt klagoskrik. Hon rörde inte vid maten, och hon
svängde inte om hjulet en enda gång. »Det beror nog på att hon är rädd,»
sade människorna i bondgården. »I morgon, när hon känner sig hemmastadd,
kommer hon både att äta och leka.»

Emellertid hände det sig så, att kvinnorna i bondgården höllo på att
rusta till gille, och just den dagen, då ekorrhonan hade blivit fångad,
sysslade de med storbak. Och antingen hade de haft otur med att degarna
inte hade velat jäsa, eller också voro de väl senfärdiga av sig, för de
måste arbeta länge efter sedan det hade blivit mörkt.

Det rådde naturligtvis mycken iver och brådska i köket, och där var det
nog ingen, som gav sig tid att undra på hur ekorrhonan hade det. Men det
fanns en gammal mor i huset, som var för ålderstigen att vara med om
baket. Det begrep hon själv, men hon tyckte i alla fall inte om att stå
utanför det hela. Hon kände sig bedrövad, och fördenskull gick hon inte
och lade sig, utan satte sig vid fönstret i dagligstugan och såg ut. I
köket hade de för värmens skull ställt upp dörren, och genom den
strömmade ett klart ljussken ut på gården. Det var en kringbyggd gård,
och den blev så väl upplyst, att gumman kunde se sprickor och hål i
rappningen på väggen mittemot. Hon såg också ekorrburen, som hängde just
där ljusskenet föll allra klarast, och hon märkte hur ekorrhonan hela
natten sprang från sin kammare ut i hjulet och från hjulet in i sin
kammare utan att vila ett ögonblick. Hon tyckte, att det var en
besynnerlig ofrid över djuret, men hon tänkte förstås, att det var det
skarpa ljusskenet, som höll det vaket.

Mellan kostallet och häststallet fanns i den där gården en bred, täckt
inkörsport, och den låg så till, att också den blev upplyst. Och när det
hade lidit framåt natten en stund, såg gamla mor, att ur portvalvet kom
sakta och försiktigt smygande in på gården en liten parvel, som inte var
mer än en tvärhand hög, men gick i träskor och skinnbyxor som en annan
arbetskarl. Gamla mor förstod genast, att det var tomten, och hon blev
inte det minsta rädd. Hon hade alltid hört, att han höll till där på
stället, fastän hon aldrig förr hade sett honom, och en tomte förde ju
lycka med sig, var han visade sig.

Så snart som tomten hade kommit in på den stensatta gården, sprang han
rakt fram till ekorrburen, och som den hängde så högt, att han inte
kunde nå upp till den, gick hart till redskapsskjulet efter ett spö,
reste det mot buren och svingade sig sedan upp på samma sätt, som en
sjöman äntrar uppför ett tåg. När han var kommen till buren, ruskade han
i det lilla gröna husets dörr, som om han hade velat öppna den, men
gamla mor satt lugn, för hon visste, att barnen hade satt hänglås för
dörren, av fruktan för att granngårdspojkarna skulle försöka stjäla bort
ekorren. Gumman såg, att när tomten inte kunde få upp dörren, kom
ekorrhonan ut i ståltrådshjulet. Där hade hon och tomten en lång
överläggning med varandra. Och när tomten hade hört allt, vad det fångna
djuret hade att säga honom, åkte han utför spöet ner till marken och
sprang ut genom gårdsporten.

Gumman trodde inte, att hon skulle få se något mer av tomten den natten,
men hon dröjde i alla fall kvar vid fönstret. När en stund hade gått,
kom han tillbaka. Han hade så bråttom, att hon tyckte fötterna knappt
rörde vid marken, och fram till ekorrburen skyndade han. Gumman såg
honom tydligt med sina långsynta ögon, och hon såg till och med, att han
bar något i händerna, men vad det var kunde hon inte begripa. Det, som
han bar i vänstra handen, lade han ner på stenläggningen, men det, som
han höll i den högra, tog han med sig upp till buren. Här sparkade han
med träskon till det lilla fönstret, så att rutan krossades, och stack
det, som han höll i handen, in till ekorrhonan. Därpå åkte han ner igen,
tog det, som han hade lagt på marken, och klättrade upp till buren också
med detta. Och strax därpå rusade han bort än en gång med sådan hast,
att gumman knappt kunde följa honom med ögonen.

Men nu var det gamla mor, som inte längre satt stilla i stugan, utan
helt sakta gick ut på gårdsplanen och ställde sig i skuggan av pumpen
för att invänta tomten. Och en till var det, som också hade märkt honom
och blivit nyfiken. Det var stugkatten. Han kom sakta smygande och
stannade vid väggen just ett par steg utanför den klaraste ljusstrimman.

De stodo och väntade både länge och väl i den kalla marsnatten, och
gumman började fundera på att gå in igen, när hon hörde slammer mot
stenläggningen och såg, att den lilla parveln till tomte kom traskande
än en gång. Liksom förut bar han börda i båda händerna, och det, som han
bar på, pep och sprattlade. Och nu gick det upp ett ljus för gamla mor.
Hon förstod, att tomten hade sprungit bort till nöthagen och hämtat
ekorrhonans ungar, och att han bar dem till henne, för att de inte
skulle svälta ihjäl.

Gamla mor stod stilla för att inte störa, och det såg heller inte ut,
som om tomten skulle ha märkt henne. Han skulle just lägga ner den ena
ungen på marken för att kunna svinga sig upp till buren med den andra,
när han fick se stugkattens gröna ögon gnistra tätt bredvid honom. Han
blef stående helt rådlös med en unge i vardera handen.

Han vände sig runt, såg sig om åt alla håll och blev nu varse gamla mor.
Då besinnade han sig inte länge, utan gick fram och sträckte den ena
ekorrungen upp till henne.

Och gamla mor ville inte visa sig ovärdig förtroendet, utan hon böjde
sig ner och tog emot ekorrungen och stod och höll den, ända tills tomten
hade svingat sig upp till buren med den andra och kom och hämtade den,
som han hade anförtrott henne.

Nästa morgon, när folket i bondgården samlades till frukosten, var det
omöjligt för gumman att låta bli att berätta vad hon hade sett förra
natten. Och allihop skrattade förstås åt henne och sade, att hon bara
hade drömt. Inte fanns det några ekorrungar så här tidigt på året.

Men hon var säker på sin sak och bad, att de skulle se efter i
ekorrburen, och det gjorde de. Och då lågo där på lövbädden i kammaren
fyra små halvnakna och halvblinda ungar, som voro åtminstone ett par dar
gamla.

När far själv i gården såg ungarna, sade han: »Det må vara hur det vill
med detta, men visst är det, att vi här i gården har burit oss åt så,
att vi får skämmas för både djur och människor.» Och därmed plockade han
ut ekorrhonan och alla ungarna ur buren och lade dem i gamla mors
förkläde. »Gå du ut i nöthagen med dem,» sade han, »och låt dem få sin
frihet tillbaka!»

Denna händelse var det, som blev så mycket omtalad och till och med kom
i tidningarna, men som de flesta inte ville sätta tro till, därför att
de inte kunde förklara hur något sådant hade kunnat hända.

VITTSKÖVLE.

Lördag 26 mars.

Ett par dar senare tilldrog sig ännu en sådan där besynnerlig händelse.
En flock vildgäss kom en morgon och slog ner på en åker borta i östra
Skåne, inte långt från den stora gården Vittskövle. I flocken funnos
tretton gäss av vanlig grå färg och en vit gåskarl, som bar på sin rygg
en liten parvel, som var klädd i gula skinnbyxor, grön väst och vit
toppluva.

De voro nu rätt nära Östersjön, och på åkern, där gässen hade slagit
ner, var jorden sandblandad, såsom den brukar vara vid havskuster. Det
tycktes, som om det där i trakten förut skulle ha funnits rörlig
flygsand, som hade behövt bindas, för på flera håll sågos stora,
planterade tallskogar.

När vildgåsen hade betat en stund, kommo några barn gående på åkerrenen.
Den gåsen, som stod på vakt, kastade sig genast upp i luften med
smällande vingslag, för att hela flocken skulle höra, att det var fara å
färde. Alla vildgässen flögo upp, men den vite gick lugnt kvar på
marken. När han såg de andra fly, lyfte han huvudet och ropade efter
dem: »Inte behöver ni flyga undan för de där. Det är ju bara ett par
barn.»

Den lilla parveln, som hade ridit på hans rygg, satt på en tuva i
skogsbrynet och plockade sönder en tallkott för att komma åt fröna.
Barnen voro honom så nära, att han inte tordes springa över åkern fram
till den vite. Han gömde sig hastigt under ett stort, torrt tistelblad
och uppgav på samma gång ett varningsrop.

Men den vite hade tydligen föresatt sig att inte låta skrämma sig. Han
gick alltjämt kvar på åkern och såg inte en gång efter vart barnen
styrde kosan.

De veko emellertid av från vägen, gingo över åkern och närmade sig
gåskarlen. När han äntligen såg upp, voro de alldeles inpå honom, och nu
blev han så bestört och förvirrad, att han glömde bort, att han kunde
flyga, och skyndade undan dem springande. Barnen följde efter, jagade
ner honom i ett dike och fångade honom där. Det största av dem stack in
honom under sin arm och bar bort honom.

När parveln, som låg under tistelbladet, såg detta, sprang han upp, som
om han hade velat ta gåskarlen ifrån barnen. Men så kom han väl ihåg hur
liten och maktlös han var och kastade sig i stället ner på tuvan och
hamrade ursinnigt på marken med knytnävarna.

Gåskarlen ropade på hjälp av alla krafter: »Tummetott, kom och hjälp
mig! Tummetott, kom och hjälp mig!» Men härvid började pojken på att
skratta mitt i ångesten. »Jo, jag är just den rätte, jag, att hjälpa
någon,» sade han.

I alla fall reste han sig upp och följde efter gåskarlen. »Inte kan jag
hjälpa honom,» sade han, »men jag vill åtminstone se var de gör av
honom.»

Barnen hade ett gott försprång, men pojken hade ingen svårighet att
behålla dem i sikte, förrän han kom till en sänka i marken, där en
vårbäck brusade fram. Den var varken bred eller mäktig, men i alla fall
måste han springa länge utmed kanten, innan han fann ett ställe, där han
kunde hoppa över.

När han kom upp ur sänkan, voro barnen försvunna. Han kunde ändå se
deras spår på en smal stig, som förde inåt skogen, och han fortsatte att
följa dem.

Snart kom han till en korsväg, och här måtte barnen ha skilts åt, för
det gick spår åt två håll. Nu såg parveln alldeles översiggiven ut.

Men i detsamma fick han på en ljungtuva se ett litet vitt dun. Han
förstod, att gåskarlen hade kastat det vid vägkanten för att visa honom
åt hvilket håll han hade blivit buren, och därför fortsatte han sin
färd. Han följde sedan barnen genom hela skogen. Gåskarlen såg han inte
till, men varhelst han kunde ta miste om vägen, låg ett litet vitt dun
och visade honom till rätta.

Parveln fortsatte troget att följa de där dunen. De förde honom ut ur
skogen, över ett par åkerfält, upp på en väg och till sist fram genom en
herrgårdsallé. Vid slutet av allén skymtade gavlar och torn av rött
tegel, prydda med ljusa ränder och sirater. När parveln såg, att här låg
en herrgård, trodde han sig förstå vad som hade blivit av gåskarlen.
»Säkerligen har barnen burit gåskarlen fram till herrgården och sålt
honom där, och då är han nog redan slaktad,» sade han för sig själv. Men
han tycktes inte vilja nöja sig utan att få riktigt besked och sprang
framåt med ökad iver. Han mötte inte någon i hela allén, och det var ju
gott, för sådana som han bruka vara ängsliga för att bli sedda av
människor.

Herrgården, som han kom till, var en präktig, gammaldags byggnad och
bestod av fyra huslängor, som omgåvo en borggård. På östra sidan fanns
ett djupt portvalv, som ledde in på borggården. Så långt sprang parveln
utan tvekan, men när han kom dit, stannade han. Längre vågade han sig
inte, utan här blev han stående och funderade på vad han nu skulle ta
sig till.

Parveln stod ännu kvar med fingret på näsan och tänkte, då han hörde
steg bakom sig, och när han vände sig om, såg han en hel skara folk
komma gående uppför allén. Han smög sig med största hast bakom en
vattentunna, som råkade stå bredvid portvalvet, och gömde sig. De, som
kommo, voro ett tjugutal unga män från en folkhögskola, som voro ute på
fotvandring. De voro åtföljda av en lärare, och när de hade hunnit fram
till portvalvet, bad denne, att de skulle vänta där en stund, medan han
gick in och frågade om de finge bese den gamla borgen Vittskövle.

De nykomna voro varma och trötta, som om de skulle ha gjort en lång
vandring. En av dem var så törstig, att han gick fram till vattentunnan
och böjde sig ner för att dricka. Han hade en bleckportör hängande om
halsen, och han tyckte visst, att denna hindrade honom, för han slängde
den ner på marken. Härvid gick locket upp, så att man kunde se, att det
låg några vårblommor i den.

Portören föll ner alldeles framför parveln, och nu måtte denne ha tyckt,
att det yppade sig ett utmärkt tillfälle att komma in i borgen och få
veta vad det hade blivit av gåskarlen. Han smög sig hastigt ner i
portören och gömde sig, så gott han kunde, under sippor och hästhovsört.

Knappt var han gömd, förrän den unge mannen lyfte upp portören, hängde
den på sig och smällde igen locket.

Läraren vände nu tillbaka och sade, att de hade fått tillåtelse att
komma in i borgen. Till en början förde han dem inte längre än till
borggården. Där stannade han och började tala med dem om den gamla
byggnaden.

Han påminde dem om att de första människor, som hade funnits här i
landet, hade måst bo i klippgrottor och jordhålor, i djurhudstält och
riskåtor, och att en lång tid hade gått, innan de hade funnit på att
timra sig hus av trädstammar. Och sedan, hur länge hade de inte måst
arbeta och sträva, innan de från timmerstugan med det enda rummet hade
nått fram till att resa en borg med hundra rum sådan som Vittskövle!

Det var för en trehundrafemti år sedan, som de rika och mäktiga byggde
sig sådana här borgar, sade han. Det syntes väl, att Vittskövle var rest
på en tid, då krig och rövare gjorde det otryggt i Skåne. Runt omkring
det fanns en vattenfylld grav, och över denna ledde fordomdags en bro,
som kunde vindas upp. Över portvalvet fanns ännu i dag ett vakttorn,
utmed borgens sidor löpte väktargångar, och i hörnen stodo fasta torn
med metertjocka väggar. Men ändå var inte den här borgen rest i den
allra vildaste krigstiden, utan Jens Brahe, som byggde den, hade också
lagt sig vinn om att göra den till ett prydligt och rikt sirat hus. Om
de finge se det stora, fasta stenhuset på Glimminge, som var uppfört
bara en mansålder tidigare, skulle de lätt märka, att Jens Holgersen
Ulfstand, som var dess byggherre, inte hade frågat efter annat än att
bygga stort och fast och starkt utan att kosta en tanke på att få det
vackert och bekvämt. Såge de däremot sådana slott som Marsvinsholm och
Snogeholm och Övedskloster, som hade kommit till ett eller annat
århundrade senare än Vittskövle, så skulle de finna, att tiderna då hade
blivit fredligare. De herrar, som hade byggt dessa ställen, hade inte
försett dem med befästningar, utan hade endast bemödat sig om att skaffa
sig stora och präktiga bostäder.

Läraren talade långt och utförligt, och parveln, som låg instängd i
portören, var nog bra otålig. Men han måtte ha legat mycket stilla, för
portörens ägare märkte inte alls, att han bar honom med sig.

Slutligen gick ändå hela sällskapet in i borgen, men om parveln hade
hoppats, att han skulle få något tillfälle att smyga sig ur portören,
blev han bedragen, för eleven behöll den på sig, och parveln måste följa
med genom alla rummen.

Det blev en långsam vandring. Läraren stannade i varje ögonblick för att
förklara och undervisa.

I ett rum fanns en gammal spisel, och framför denna stannade läraren för
att tala om de olika eldstäder, som människorna hade brukat under
tidernas lopp. Den första eldstaden inomhus hade varit en stenhäll
mittpå stuggolvet med en rököppning uppe i taket, som släppte in både
regn och vind, den andra hade varit en stor, murad ugn utan skorsten,
och den hade nog gjort det varmt i stugan, men också fyllt den med rök
och os. Då Vittskövle byggdes, hade människorna just hunnit så långt som
till den öppna spiseln, som hade en vid skorsten för röken, men också
lät det mesta av värmen följa med upp i luften.

Om den där parveln någonsin hade varit häftig och otålig, fick han då
den dagen en god övning i tålamod. Nu var det väl redan en timme, som
han hade legat orörlig.

l nästa rum, som läraren kom till, stannade han framför en gammal säng
med hög sänghimmel och rika gardiner. Och genast började han berätta om
forna tiders sängar och sängställ.

Läraren gjorde sig ingen brådska. Men han visste ju heller inte, att det
låg en liten stackare instängd i en portör och bara väntade på att han
skulle sluta. När han kom till ett rum med gyllenläderstapeter, talade
han om hur folk ända från de första tiderna hade klätt sina väggar, när
han kom till ett gammalt familjeporträtt, berättade han om klädedräktens
många öden, och i festsalarna beskrev han forna tiders sätt att fira
bröllop och begravningar.

Därpå talade läraren också litet om de många duktiga män och kvinnor,
som hade bebott borgen, om de gamla Brahearna och de gamla Barnekowarna,
om Kristian Barnekow, som hade gett konungen sin häst mittunder flykten,
om Margareta Ascheberg, som hade varit gift med Kjell Barnekow och som
änka hade styrt gården och hela trakten i femtitre år, om bankiren
Hagerman, som var torparson från Vittskövle och hade blivit så rik, att
han hade köpt hela gården, och om Stjernsvärdarna, som hade skaffat
folket i Skåne bättre plogar, så att det hade kunnat överge de gamla
spektaklen till träplogar, som tre par oxar knappast kunde rubba.

Under allt detta låg parveln stilla. Om han någon gång hade varit
odygdig och stängt igen källardörren om mor eller far, så fick han nu
lära sig hur de hade känt det, för det dröjde i timtal, innan läraren
slutade.

Till sist gick läraren åter ut på borggården, och där talade han om
människosläktets långa arbete för att skaffa sig verktyg och vapen,
kläder och hus, möbler och prydnader. Han sade, att en sådan gammal borg
som Vittskövle var en milstolpe på vägen. Där kunde man se hur långt
människorna voro hunna för trehundrafemti år sedan och själv bedöma om
det sedan dess hade gått framåt eller tillbaka för dem.

Men detta talet slapp parveln att lyssna till, för eleven, som bar
honom, hade blivit törstig på nytt och smög sig in i köket för att be om
en dryck vatten. När nu parveln blev inburen i köket, måtte han ha
försökt att se sig om efter gåskarlen. Han hade börjat röra på sig, och
härvid råkade han att trycka för hårt mot locket, så att detta sprang
upp. Portörlock springa ju alltid upp, och eleven tänkte inte vidare på
saken, utan tryckte bara till det igen. Men då frågade kokerskan om han
hade en orm i portören.

»Nej, jag har bara några växter,» svarade eleven. – »Nog var det något,
som rörde sig där,» envisades kokerskan. Eleven slog då upp locket för
att visa henne, att hon misstog sig. »Se nu själv om ...

Men längre hann han inte, för nu vågade inte parveln stanna längre i
portören, utan stod med ett språng på golvet och rusade ut. Pigorna
hunno knappast att se vad det var, som sprang, men de skyndade efter i
alla fall.

Läraren stod ännu och talade, när han blev avbruten av höga rop. »Ta
fast honom, ta fast honom!» skreko de, som kommo från köket, och alla de
unga karlarna rusade efter parveln, som kilade undan fortare än en
råtta. De försökte att genskjuta honom i porten, men det var inte så
lätt att få fatt i en, som var så liten, och han kom lyckligt ut i det
fria.

Parveln vågade inte springa neråt den öppna allén, utan vek av åt annat
håll. Han rusade genom trädgården in på bakgården. Hela tiden jagade
människorna efter honom under skrik och skratt. Den lilla stackaren
flydde undan, allt vad han förmådde, men det tycktes ändå, som om
människorna skulle vinna på honom.

När han ilade förbi en liten arbetarbostad, hörde han en gås kackla och
såg ett vitt dun ligga på trappan. Där, där hade han gåskarlen! Han hade
varit inne på falskt spår förut. Han tänkte inte mer på pigor och
karlar, som jagade honom själv, utan han klättrade uppför trappan in i
förstun. Längre kunde han inte komma, för stugdörren var låst. Han hörde
hur gåskarlen skrek och jämrade sig där innanför, men han kunde inte få
upp dörren. Den stora jakten, som förföljde honom själv, kom allt
närmare, och inne i rummet skrek gåskarlen allt ömkligare. I denna
yttersta nöd tog parveln äntligen mod till sig och bultade på dörren av
alla krafter.

Ett barn kom och öppnade, och parveln såg in i rummet. Mittpå golvet
satt en kvinna, som höll fast gåskarlen för att klippa av honom hans
vingpennor. Det var hennes barn, som hade hittat honom, och hon ville
inte göra honom något ont. Hon ämnade släppa honom till sina egna gäss,
bara hon hade fått klippa hans vingar, så att han inte skulle kunna
flyga sin väg. Men värre olycka kunde knappast hända gåskarlen, och han
skrek och jämrade sig av alla krafter.

Och lycka var det, att kvinnan inte hade börjat klippningen tidigare. Nu
hade bara två pennor fallit för saxen, när dörren öppnades, och den
lilla parveln stod på tröskeln. Men en sådan som han hade kvinnan aldrig
förr sett. Hon kunde inte tro annat, än att det var självaste Goa-
Nisse, och hon tappade saxen i förfäran, slog ihop händerna och glömde
att hålla fast gåskarlen.

Så snart denne kände sig fri, sprang han mot dörren. Han gav sig inte
tid att stanna, men i förbifarten grep han parveln vid halslinningen och
tog honom med sig. Och på trappan slog han ut vingarna och for upp i
luften. På samma gång gjorde han en grann svängning med halsen och satte
ner parveln på den dunglatta ryggen.

Så bar det av med dem upp i luften, och hela Vittskövle stod och
stirrade efter dem.

I ÖVEDSKLOSTERS PARK.

Hela den dagen, som gässen lekte med räven, låg pojken och sov i ett
övergivet ekorrbo. När han vaknade framemot kvällen, var han ganska
bekymrad. »Nu blir jag snart hemskickad, och då kan det nog inte undgås,
att jag måste visa mig för far och mor,» tänkte han.

Men när han sökte upp vildgässen, som lågo och badade i Vombsjön, sade
ingen av dem ett ord om att han skulle resa. »De tycker kanske, att den
vite är för trött att fara hem med mig i kväll,» tänkte pojken.

Nästa morgon voro gässen vakna i första dagningen långt före
soluppgången. Nu kände pojken sig säker om att det skulle bli hemresa
av, men besynnerligt nog fingo både han och den vita gåskarlen följa med
de vilda på deras morgontur. Pojken kunde rakt inte förstå vad som var
orsaken till uppskovet, men så funderade han ut, att vildgässen inte
ville sända bort gåskarlen på en så pass lång resa, innan denne hade
fått äta sig väl mätt. Hur som helst så var han bara glad åt var stund,
som gick, innan han måste möta föräldrarna.

Vildgässen foro fram över Övedsklosters herrgård, som låg i en härlig
park öster om sjön och såg mycket präktig ut med sitt stora slott, sin
vackra, stenlagda borggård, omgiven av låga murar och paviljonger, och
sin fina, gammaldags trädgård med klippta häckar, täckta lövgångar,
dammar, vattenkonster, härliga träd och rätskurna gräsmattor, där
kantlisterna stodo brokiga av vårblommor.

När vildgässen foro över herrgården i den tidiga morgonstunden, var
ingen människa ännu i rörelse. Då de noga hade förvissat sig om detta,
sänkte de sig ner mot hundburen och ropade: »Vad är det här för en liten
koja? Vad är det här för en liten koja?»

Genast kom bandhunden ut ur buren, ond och rasande, och skällde uppåt
luften.

»Kallar ni det här för en koja, ni, era landstrykare? Ser ni inte, att
det är ett högt slott av sten? Ser ni inte så vackra väggar det har, ser
ni inte så många fönster och så stora portar och en så präktig terrass
det har, vov, vov, vov? Kallar ni det här för en koja, ni? Ser ni inte
gården, ser ni inte trädgården, ser ni inte växthusen, ser ni inte
marmorbilderna? Kallar ni det här för en koja, ni? Brukar kojorna ha en
park, där det finns både bokskogar och hasselsnår och lövängar och
ekdungar och granhult och en djurgård, som är full av rådjur, vov, vov,
vov? Kallar ni det här för en koja, ni? Har ni sett kojor, som har så
många uthus omkring sig, att det ser ut som en hel by? Ni känner väl
till många kojor, som har egen kyrka och egen prästgård, och som råder
över herresäten och bondehemman och arrendegårdar och statarstugor, vov,
vov, vov? Kallar ni det här för en koja, ni? Till den här kojan hör det
största godset i Skåne, era tiggare. Ni kan inte se en bit jord, där ni
hänger i skyn, som inte lyder under den här kojan, vov, vov, vov.»

Allt detta lyckades hunden ropa ut i ett andetag, och gässen flögo fram
och åter över gården och hörde på honom, ända tills han måste göra ett
uppehåll. Men då skreko de: »Vad blir du så ond för? Vi frågade inte
efter slottet, vi frågade bara efter din hundkoja.»

När pojken hörde detta skämt, skrattade han först, men så trängde sig en
tanke på honom, som på en gång gjorde honom allvarsam. »Tänk så många
sådana här lustigheter du skulle få höra, om du finge följa med
vildgässen genom hela landet ända opp till Lappland!» sade han till sig
själv. »När du nu har det så illa ställt för dig, vore allt en sådan
resa det bästa du kunde hitta på.»

Vildgässen foro bort på en av de vida åkrarna öster om herrgården för
att beta gräsrötter och höllo på med detta i timtal. Under tiden gick
pojken in i den stora parken, som gränsade intill åkern, sökte reda på
en nöthage och började titta uppåt buskarna för att se om det inte
hängde någon nöt kvar sedan förra hösten. Men gång på gång kom tanken på
resan tillbaka till honom, medan han gick i parken. Han målade ut för
sig hur bra han skulle få det, om han följde med vildgässen. Svälta och
frysa, det trodde han, att han skulle få göra ofta nog, men till gengäld
skulle han slippa både att arbeta och läsa.

Medan han gick där, kom den gamla gråa förargåsen fram till honom och
frågade om han hade funnit något ätbart. Nej, det hade han inte, sade
han, och då försökte hon att hjälpa honom. Några nötter kunde hon inte
finna, hon heller, men hon upptäckte ett par nypon, som hängde på en
törnrosbuske. Pojken åt upp dem med god aptit, men han undrade allt vad
mor skulle ha sagt, om hon hade vetat, att han nu levde på rå fisk och
gamla vinterståndna nypon.

När vildgässen äntligen hade ätit sig mätta, drogo de ner mot sjön igen,
och där roade de sig med att leka ända till framemot middagstiden.
Vildgässen utmanade den vita gåskarlen till tävlan i all möjlig idrott.
De simmade i kapp, sprungo i kapp och flögo i kapp med honom. Den store
tame gjorde sitt bästa, men han blev alltid slagen av de snabba
vildgässen. Pojken satt på gåskarlens rygg hela tiden och uppmuntrade
honom och hade lika roligt som de andra. Det var ett skrik och ett
skratt och ett kacklande, så att det var märkvärdigt, att inte
herrgårdsfolket hörde dem.

När vildgässen voro trötta på att leka, foro de ut på isen och vilade
sig ett par timmar. Eftermiddagen tillbragte de nästan på samma sätt som
förmiddagen. Först ett par timmars betande, sedan bad och lek i vattnet
vid iskanten ända till solnedgången, då de genast ställde sig att sova.

»Detta vore just ett liv, som skulle passa mig,» tänkte pojken, när han
kröp in under gåskarlens vinge. »Men i morgon blir jag väl hemskickad.»

Innan han somnade, låg han och tänkte på att om han finge följa med
vildgässen, skulle han slippa alla bannor för att han var lat. Då finge
han slå dank hela dagarna, och hans enda bekymmer skulle vara att skaffa
sig något att äta. Men han behövde så litet nu för tiden, så det bleve
det nog råd för.

Och så målade han ut för sig allt, vad han skulle få se, och så många
äventyr han skulle få vara med om. Ja, det skulle bli annat än släpet
och slitet därhemma. »Om jag bara finge följa med vildgässen på deras
resa, skulle jag inte sörja över att jag har blivit förvandlad,» tänkte
pojken.

Han var inte rädd for något annat, än att han skulle bli hemskickad, men
inte heller på onsdagen sade gässen något om att han måste resa. Den
dagen gick på samma sätt som tisdagen, och pojken trivdes allt bättre
med vildmarkslivet. Han tyckte, att han hade den ensliga parken vid
Övedskloster, som var stor som en skog, alldeles för sig själv, och han
längtade inte tillbaka till den trånga stugan och de små åkrarna
därhemma.

På onsdagen trodde han, att vildgässen tänkte behålla honom hos sig, men
på torsdagen förlorade han hoppet igen.

Torsdagen började på samma sätt som de andra dagarna. Gässen betade på
de vida åkrarna, och pojken sökte efter föda inne i parken. Om en stund
kom Akka till honom och frågade om han hade funnit något ätbart. Nej,
det hade han inte, och då sökte hon upp åt honom en torr kumminört, som
stod med alla sina småfrukter i behåll.

När pojken hade ätit, sade Akka, att hon tyckte han sprang omkring i
parken alldeles för oförväget. Hon undrade om han visste hur många
fiender han hade att akta sig för, han, som var så liten. Nej, det
visste han alls inte, och då började Akka räkna upp dem för honom.

När han gick i parken, sade hon, skulle han akta sig för räven och
mården; när han kom till sjöstranden, skulle han ha en tanke på
uttrarna; satt han på stengärdsgården, skulle han inte glömma vesslan,
som kunde krypa genom de minsta hål, och om han ville lägga sig att sova
i en lövhög, skulle han först undersöka om inte huggormen sov sin
vintersömn i samma hög. Så snart han kom ut på öppna fältet, borde han
ha ett öga på hök och vråk, på örn och falk, som svävade uppe i skyn. I
hasselsnåren kunde han bli fångad av sparvhöken; skator och kråkor
funnos överallt, och dem skulle han inte tro alltför väl, och så snart
det blev skymning, skulle han hålla öronen spända för att lyssna efter
de stora ugglorna, som flögo fram med så ljudlösa vingslag, att de kunde
komma alldeles inpå honom, innan han märkte dem.

Då pojken hörde, att det fanns så många, som stodo efter hans liv,
begrep han, att det var alldeles omöjligt, att han kunde få behålla det.
Han var inte så särdeles rädd för att dö, men han tyckte inte om att bli
uppäten, och därför frågade han Akka vad han kunde göra för att skydda
sig mot rovdjuren.

Akka svarade genast, att pojken borde försöka ställa sig väl med
smådjursfolken i skog och på fält, med ekorrfolk och harfolk, med finkar
och mesar och spettar och lärkor. Om han gjorde sig till deras vän, så
kunde de varna honom för faror, skaffa honom gömställen, och i stort
nödfall kunde de slå sig tillsammans och försvara honom.

Men när pojken senare på dagen ville följa rådet och vände sig till
Sirle, ekorren, för att anhålla om hans bistånd, visade det sig, att
denne inte ville hjälpa honom. »Inte må du vänta dig något gott av mig
eller de andra smådjuren,» sade Sirle. »Tror du inte vi vet, att du är
Nils gåsapåg, som förra året rev ner svalbon, krossade starägg, kastade
kråkungar i märgelgraven, fångade trastar i snaror och satte ekorrar i
bur? Du får allt hjälpa dig själv, så gott du kan, och du må vara glad,
att vi inte sammangaddar oss mot dig och jagar dig tillbaka till dina
egna.»

Detta var just ett sådant svar, som pojken inte skulle ha lämnat
ostraffat förr i världen, när han var Nils gåsapåg, men nu blev han bara
rädd för att också vildgässen skulle ha fått reda på hur elak han kunde
vara. Han hade varit så ängslig att inte få stanna hos vildgässen, att
han inte hade vågat sig på den minsta odygd, sedan han hade kommit i
deras sällskap. Det var sant, att han inte hade förmått göra mycket ont,
så liten som han var, men nog kunde han ha förstört många fågelbon och
slagit sönder många ägg, om han hade haft lust. Nu hade han bara varit
snäll, han hade inte ryckt en fjäder ur en gåsvinge, inte gett någon ett
ohövligt svar, och var morgon, när han hade hälsat på Akka, hade han
tagit av sig luvan och bugat sig.

Hela torsdagen gick han och tänkte på att det säkerligen var för hans
elakhets skull, som inte vildgässen ville ta honom med sig upp till
Lappland. Och när han fick höra på kvällen, att Sirle ekorres hustru
hade blivit bortrövad, och att hans barn höllo på att svälta ihjäl,
beslöt han sig för att hjälpa dem, och det är redan berättat hur väl
detta lyckades honom.

När pojken på fredagen kom in i parken, hörde han bofinkarna sjunga i
vartenda snår om hur Sirle ekorres hustru hade av grymma rövare blivit
bortförd från sina späda ungar och hur Nils gåsapåg hade vågat sig in
ibland människorna och burit de små ekorrbarnen till henne.

»Vem är nu så firad i Övedsklosters park,» sjöngo bofinkarna, »som
Tummetott, han, som alla fruktade på den tiden, då han var Nils gåsapåg?
Sirle, ekorren, skall ge honom nötter, de fattiga hararna skola leka med
honom, rådjuren skola ta honom på sin rygg och fly undan med honom, när
Smirre räv närmar sig, mesarna skola varna honom för sparvhöken, och
finkar och lärkor skola sjunga om hans hjältebragd.»

Pojken var alldeles säker på att både Akka och vildgässen hörde allt
detta, men ändå gick hela fredagen, utan att de sade något om att han
skulle få stanna hos dem.

Ända till lördagen fingo gässen beta på åkrarna omkring Öved, ostörda av
Smirre räv. Men när de på lördagsmorgonen kommo ut på fälten, låg han i
försåt för dem och förföljde dem från den ena åkern till den andra, så
att de ingen matro fingo. När Akka förstod, att han inte ämnade lämna
dem i fred, fattade hon raskt sitt beslut, höjde sig i luften och flög
med flocken flera mil bort över Färs härads slätter och Linderödsåsens
enbackar. De slogo inte ner förrän i trakten av Vittskövle.

Men här vid Vittskövle blev gåskarlen bortstulen, såsom redan är
omtalat. Om inte pojken hade ansträngt all sin kraft för att hjälpa
honom, hade han aldrig kommit till rätta igen.

När pojken på lördagskvällen kom tillbaka med gåskarlen till Vombsjön,
tyckte han, att han hade gjort ett gott dagsarbete, och undrade mycket
på vad Akka och vildgässen skulle säga. Och vildgässen voro ingalunda
sparsamma på beröm, men de sade inte det ordet, som han längtade att få
höra.

Så blev det söndag igen. En hel vecka hade gått, sedan pojken hade
blivit förtrollad, och alltjämt var han lika liten.

Men det såg inte ut, som om han skulle göra sig några bekymmer för den
sakens skull. På söndagseftermiddagen satt han inkrupen i en stor, yvig
videbuske nere vid sjöstranden och blåste på vasspipa. Runt omkring
honom sutto så många mesar och bofinkar och starar, som busken kunde
rymma, och kvittrade visor, som han försökte lära sig att spela. Men
pojken var inte mycket hemma i konsten. Han blåste så falskt, att
fjädrarna reste sig på alla de små läromästarna, och de skreko och
flaxade i förtvivlan. Pojken skrattade så gott åt deras iver, att han
tappade pipan.

Han började på nytt igen, och lika illa gick det, så att alla
småfåglarna jämrade sig: »I dag spelar du sämre, än du brukar,
Tummetott. Du tar inte en ren ton. Var har du dina tankar, Tummetott?»

»De är på annat håll,» sade pojken, och detta var sant. Han satt och
undrade på hur länge han skulle få stanna kvar hos vildgässen eller om
han skulle bli hemskickad kanske redan denna dag.

Plötsligen kastade pojken från sig pipan och hoppade ner ur busken. Han
hade sett Akka och alla gässen komma fram till honom i en lång rad. De
gingo så ovanligt långsamt och högtidligt, att pojken genast tyckte sig
förstå, att han nu skulle få veta vad de ämnade företa sig med honom.

När de äntligen stannade, sade Akka: »Du kan allt ha skäl till att undra
på mig, Tummetott, som inte har sagt tack till dig för att du räddade
mig från Smirre räv. Men jag är sådan, att jag hellre tackar med
handling än med ord. Och nu, Tummetott, tror jag, att det har lyckats
mig att göra dig en stor tjänst. Jag har skickat bud till den där
tomten, som har förtrollat dig. I början ville han inte höra talas om
att bota dig, men jag har sänt bud på bud till honom och sagt honom hur
väl du har uppfört dig bland oss. Han låter nu hälsa dig, att så snart
som du vänder hem tillbaka, ska du få bli människa.»

Men tänk, att lika glad, som pojken hade varit, när vildgåsen började
tala, lika bedrövad var han, när hon slutade! Han sade inte ett ord,
utan vände sig bara bort och grät.

»Vad i all världen är detta?» sade Akka. »Det ser ut, som om du hade
väntat dig mer av mig, än jag nu har erbjudit dig.»

Men pojken tänkte på sorgfria dagar och lustigt skämt, på äventyr och
frihet och färder högt uppe över jorden, som han skulle gå miste om, och
han riktigt tjöt av bedrövelse. »Jag bryr mig inte om att bli människa,»
sade han. »Jag vill följa med er till Lappland.» – »Jag ska säga dig en
sak,» sade Akka. »Den där tomten är lättretlig, och jag är rädd för att
om du inte tar emot hans anbud nu, så blir det svårt för dig att beveka
honom en annan gång.»

Det var besynnerligt med den där pojken, att så länge han levat, hade
han aldrig tyckt om någon. Han hade inte tyckt om far och mor, inte om
skolläraren, inte om skolkamraterna, inte om pojkarna i granngårdarna.
Allt, vad de hade velat ha honom att göra, vare sig det hade varit lek
eller arbete, hade han bara tyckt vara tråkigt. Därför fanns det nu
ingen, som han saknade eller längtade efter.

De enda, som han något så när hade kunnat samsas med, hade varit Åsa
gåsapiga och lille Mats, ett par barn, som hade gått vall med gäss på
åkrarna liksom han själv. Men inte höll han riktigt av dem heller. Nej,
långt ifrån.

»Jag vill inte bli människa,» tjöt pojken. »Jag vill följa med er till
Lappland. Det är därför, som jag har varit snäll en hel vecka.» – »Inte
vill jag neka dig att följa med oss, så långt som du vill,» sade Akka,
»men tänk nu först efter om du inte hellre vill vända om hem! Det kan
allt komma en dag, när du ångrar detta.»

»Nej,» sade pojken, »det är ingenting att ångra. Jag har aldrig haft det
så bra som här hos er.»

»Ja, då ska det få bli, som du vill,» sade Akka.

»Tack!» sade pojken och kände sig så lycklig, att han måste gråta av
glädje, liksom han förut hade gråtit av sorg.

________

IV.

GLIMMINGEHUS.

SVARTRÅTTOR OCH GRÅRÅTTOR.

I sydöstra Skåne inte långt från havet ligger en gammal borg, som kallas
Glimmingehus. Den består av ett enda högt, stort och starkt stenhus, som
synes milsvitt över slätten. Det är inte mer än fyra våningar högt, men
det är så väldigt, att ett vanligt boningshus, som står på samma gård,
tar sig ut som en liten barnlekstuga.

Det stora stenhuset har så tjocka ytterväggar och mellanväggar och
takvälvningar, att det i dess inre knappt finns plats för något annat än
de tjocka murarna. Trapporna äro trånga, förstugorna små och rummen
fåtaliga. För att väggarna skola få behålla sin styrka, är endast ett
ringa antal fönster upptaget i de övre våningarna, och i den nedersta
finnas inga alls, bara smala ljusöppningar. Under de gamla krigstiderna
voro människorna lika så glada att få stänga in sig i ett sådant där
starkt och väldigt hus, som man nu är att få krypa in i en päls i
smällkall vinter, men när den goda fredstiden kom, ville de inte längre
bo i den gamla borgens mörka och kalla stensalar. De ha för längesedan
övergivit det stora Glimmingehus och flyttat in i bostäder, som äro
sådana, att ljus och luft kunna tränga in i dem.

På den tiden, då Nils Holgersson drog omkring med vildgässen, fanns det
alltså inga människor på Glimmingehus, men därför saknade det visst inte
invånare. På taket bodde varje sommar ett storkpar i ett stort bo, på
vinden levde ett par kattugglor, i lönngångarna hängde flädermöss, i
spisen i köket bodde en gammal katt, och nere i källaren funnos några
hundratal av de gamla svartråttorna.

Råttor hållas just inte i högt anseende av de andra djuren, men
svartråttorna på Glimmingehus utgjorde ett undantag. De omtalades alltid
med aktning, därför att de hade visat mycken tapperhet i strid med sina
fiender och mycken uthållighet under de stora olyckor, som hade övergått
deras folk. De tillhörde nämligen ett råttfolk, som en gång hade varit
mycket talrikt och mäktigt, men nu höll på att dö ut. Under en mångfald
av år hade svartråttorna ägt Skåne och hela landet. De hade funnits i
varenda källare, på varenda vind, i lador och logar, i visthus och
bagarstugor, i ladugårdar och stall, i kyrkor och borgar, i brännerier
och kvarnar, i varje av människor rest byggnad, men nu voro de fördrivna
från allt detta och nästan utrotade. Bara på ett och annat gammalt och
ensligt ställe kunde man råka på några få av dem, och ingenstans funnos
de till så stort antal som på Glimmingehus.

När ett djurfolk dör ut, bruka människorna oftast vara skuld till det,
men så var inte fallet denna gång. Människorna hade visserligen kämpat
med svartråttorna, men de hade inte kunnat göra dem någon nämnvärd
skada. De, som hade besegrat dem, voro ett djurfolk av deras egen stam,
som kallades gråråttor.

Dessa gråråttor hade inte bott i landet alltifrån urminnes tid såsom
svartråttorna. De härstammade från ett par fattiga invandrare, som för
en hundra år sedan stego i land i Malmö från en lybsk skuta. Dessa voro
hemlösa, utsvultna stackare, som höllo till i själva hamnen, simmade
omkring bland pålarna under bryggorna och åto avfall, som kastades i
vattnet. De vågade sig aldrig upp till staden, som ägdes av
svartråttorna.

Men så småningom, när gråråttorna hade växt till i antal, blevo de
djärvare. Till en början flyttade de in i några öde och utdömda gamla
hus, som svartråttorna hade övergivit. De sökte sin föda i rännstenar
och sophögar och höllo till godo med allt skräp, som svartråttorna inte
gitte ta vara på. De voro härdiga, förnöjsamma och oförskräckta, och
inom få år hade de blivit så mäktiga, att de företogo sig att jaga bort
svartråttorna från Malmö. De togo ifrån dem vindar, källare och
magasiner, svälte ut dem eller beto ihjäl dem, för de voro inte alls
rädda för strid.

Och när Malmö var taget, drogo de bort i små och stora skaror för att
erövra hela landet. Det är nästan omöjligt att förstå varför inte
svartråttorna samlade sig till ett stort, gemensamt härnadståg och
tillintetgjorde gråråttorna, medan dessa ännu voro fåtaliga. Men de
svarta voro väl så säkra på sin makt, att de inte kunde tro på
möjligheten att förlora den. De sutto stilla på sina egendomar, och
under tiden togo gråråttorna ifrån dem lantgård efter lantgård, by efter
by, stad efter stad. De blevo utsvälta, utträngda, utrotade. I Skåne
hade de inte kunnat bibehålla sig på något enda ställe utom på
Glimmingehus.

Det gamla stenhuset ägde så säkra murar, och så få råttgångar ledde
genom dessa, att svartråttorna hade lyckats försvara dem och hindra
gråråttorna från att tränga in. År efter år, natt efter natt hade
striden fortgått mellan angripare och försvarare, men svartråttorna hade
hållit trogen vakt och kämpat med största dödsförakt, och tack vare det
präktiga gamla huset hade de alltid segrat.

Det måste erkännas, att så länge som svartråttorna voro vid makten, hade
de varit lika avskydda av alla andra levande varelser, som gråråttorna
äro nu för tiden, och detta med full rätt. De hade kastat sig över arma,
fjättrade fångar och pinat dem, de hade frossat på lik, de hade stulit
bort den sista rovan i den fattiges källare, bitit fötterna av sovande
gäss, rövat ägg och dunungar från hönsen och gjort tusen ogärningar. Men
sedan de hade råkat i olycka, tycktes allt detta vara glömt, och ingen
kunde låta bli att beundra de sista av släkten, som hade hållit ut så
länge med sitt motstånd mot fienderna.

Gråråttorna, som bodde på Glimminge gård och i trakten däromkring,
fortsatte alltjämt striden och försökte passa på varje lämpligt
tillfälle att bemäktiga sig borgen. Det kunde tyckas, att de borde ha
låtit den lilla skaran svartråttor besitta Glimmingehus i fred, sedan de
själva hade vunnit hela det övriga landet, men detta föll dem visst inte
in. De brukade säga, att det var en hederssak för dem att en gång
besegra svartråttorna, men den, som kände gråråttorna, visste nog, att
det var därför, att människorna använde Glimmingehus till
spannmålsmagasin, som de grå inte kunde ge sig någon ro, innan de hade
intagit det.

STORKEN.

Måndag 28 mars.

Tidigt en morgon väcktes vildgässen, som stodo och sovo på Vombsjöns is,
av starka rop uppifrån luften. »Trirop! Trirop!» ljöd det. »Trianut,
tranan, låter hälsa Akka, vildgåsen, och hennes flock. I morgon står den
stora trandansen på Kullaberg.»

Akka sträckte genast upp huvudet och svarade: »Hälsa och tacka! Hälsa
och tacka!»

Därpå flögo tranorna vidare, men vildgässen hörde dem länge, där de foro
och ropade ut över varje fält och varje skogsbacke: »Trianut låter
hälsa. I morgon står den stora trandansen på Kullaberg.»

Över detta budskap blevo vildgässen mycket glada. »Du har lycka med
dig,» sade de till den vita gåskarlen, »som får vara med om den stora
trandansen.» – »Är det då så märkvärdigt att se tranor dansa?» frågade
gåskarlen. »Det är vad du aldrig har drömt om,» svarade vildgässen.

»Det blir nu att tänka ut var vi i morgon ska göra av Tummetott, så att
ingen olycka händer honom, medan vi reser till Kullaberg,» sade Akka. –
»Inte ska Tummetott behöva vara ensam,» sade gåskarlen. »Om inte
tranorna tillåter, att han får se deras dans, så stannar jag hos honom.»
– »Ingen människa har ännu fått vara med om djurens möte på Kullaberg,»
sade Akka, »och jag vågar inte ta Tummetott med mig dit. Men vi får tala
vidare om detta längre fram på dagen. Nu måste vi först och främst tänka
på att få oss något till livs.»

Akka gav därmed tecken till uppbrott. Också denna dag sökte hon sin
betesmark långt borta för Smirre rävs skull och slog inte ner förrän på
de sumpiga ängarna ett stycke söder om Glimmingehus.

Hela den dagen satt pojken vid stranden av en liten damm och blåste på
vasspipor. Han var misslynt över att han inte skulle få se på trandansen
och kunde inte förmå sig att säga ett ord vare sig till gåskarlen eller
någon av de andra.

Det var bra bittert, att Akka ännu skulle misstro honom. När en pojke
hade avstått från att bli människa för att få resa omkring med några
fattiga vildgäss, så borde de väl begripa, att han inte hade lust att
förråda dem. Och likaså borde de begripa, att när han hade offrat så
mycket för att få följa dem, så var det deras plikt att låta honom se
allt märkvärdigt, som de kunde visa honom.

»Jag får allt lov att säga dem min mening rent ut,» tänkte han. Men
timme efter timme gick, utan att han kom sig för med att göra det. Det
kan låta märkvärdigt, men pojken hade verkligen fått ett slags respekt
för den gamla förargåsen. Det var inte lätt, det kände han, att sätta
sig upp mot hennes vilja.

På ena sidan om den sumpiga ängsmarken, där gässen betade, låg en bred
stengärdsgård. Och det hände sig nu, att när pojken framemot kvällen
lyfte huvudet för att äntligen tala med Akka, föllo hans blickar på
denna. Han gav till ett litet rop av förvåning, och alla gässen sågo
genast upp och ställde sig att stirra åt samma håll som han. I första
ögonblicket tyckte både de och pojken, att alla de gråa kullerstenarna,
som gärdsgården bestod av, hade fått ben under sig och börjat springa,
men snart sågo de, att det var en skara råttor, som löpte fram över den.
De rörde sig mycket snabbt och sprungo fram tätt packade, led vid led,
och voro så många, att de en god stund täckte hela gärdsgården.

Pojken hade varit rädd för råttor, redan när han var en stor, stark
människa. Vad skulle han då inte vara nu, när han var så liten, att två
eller tre av dem kunde rå på honom? Den ena rysningen efter den andra
for neråt hans rygg, medan han stod och såg på dem.

Men det var märkvärdigt, att gässen tycktes känna samma avsky för
råttorna som han. De talade inte till dem, och när de voro förbi,
skakade de på sig, som om de hade fått dy mellan fjädrarna.

»Så mycket gråråttor ute!» sade Yksi från Vassijaure. »Det är inte något
gott tecken.»

Nu ämnade pojken passa på att säga Akka, att han tyckte, att hon borde
låta honom följa med till Kullaberg, men han blev hindrad på nytt, därav
att en stor fågel helt hastigt slog ner mittibland gässen.

När man såg denna fågel, kunde man tro, att han hade lånat kropp, hals
och huvud av en liten vit gås. Men till allt detta hade han skaffat sig
stora, svarta vingar, höga, röda ben och en lång, tjock näbb, som var
för stor för det lilla huvudet och tyngde ner det, så att han fick något
bekymrat och sorgset i sitt utseende.

Akka lade hastigt vingtäckarna till rätta och neg mångfaldiga gånger med
halsen, när hon gick emot storken. Hon var inte särdeles förvånad att se
honom i Skåne så tidigt på våren, därför att hon visste, att
storkhannarna bruka fara ditöver i god tid för att se efter, att boet
inte har lidit skada under vintern, innan storkhonorna göra sig besvär
att flyga över Östersjön. Men hon undrade mycket vad det kunde ha att
betyda, att han sökte upp henne, eftersom storkar helst umgås med folk
av deras egen stam.

»Jag kan väl inte tro, att det är något i olag med bostaden, herr
Ermenrich,» sade Akka.

Det visade sig nu, att det är sant, det, som säges, att en stork sällan
kan öppna sin näbb utan att klaga. Vad som gjorde, att det, som storken
sade, lät ännu bedrövligare, var, att han hade svårt att få fram orden.
Han stod en lång stund och bara klapprade med näbben och talade sedan
med hes och svag röst. Han beklagade sig över allt möjligt: boet, som
låg överst på takåsen av Glimmingehus, hade blivit alldeles fördärvat av
vinterstormarna, och ingen mat kunde han numera få i Skåne. Skåningarna
höllo på att tillägna sig all hans egendom. De dikade ut hans sumpmarker
och odlade hans mossar. Han ämnade flytta från detta land och aldrig mer
komma tillbaka.

Medan storken klagade, kunde Akka, vildgåsen, som ingenstans ägde huld
eller skydd, inte låta bli att tänka för sig själv: »Om jag hade det så
bra som ni, herr Ermenrich, så skulle jag hålla mig för god att klaga.
Ni har förblivit en fri och vild fågel, och ändå står ni så väl hos
människorna, att ingen vill lossa ett skott på er eller stjäla ett ägg
ur ert bo.» Men allt detta behöll hon för sig själv. Till storken sade
hon endast, att hon inte kunde tro, att han skulle vilja flytta bort
från ett hus, där storkar hade haft sitt tillhåll, alltsedan det
byggdes.

Då frågade storken hastigt om gässen hade sett gråråttorna, som tågade
mot Glimmingehus, och när Akka svarade, att hon hade sett otyget,
började han berätta henne om de tappra svartråttorna, som i många år
hade försvarat borgen. »Men i denna natt kommer Glimmingehus att falla i
gråråttornas våld,» sade storken suckande.

»Varför just i denna natt, herr Ermenrich?» frågade Akka.

»Jo, därför att nästan alla svartråttorna i går kväll drog till
Kullaberg,» sade storken, »eftersom de litade på att alla andra djur
också skulle skynda dit. Men ni ser, att gråråttorna har stannat hemma,
och nu samlar de sig för att intränga i borgen i natt, när den bara
försvaras av några gamla stackare, som inte har orkat följa med till
Kullaberg. De kommer nog att nå sitt mål, men i så många år har jag nu
levat i grannsämja med svartråttorna, att det inte behagar mig att bo på
samma ställe som deras fiender.»

Akka förstod nu, att storken hade blivit så förargad över gråråttornas
handlingssätt, att han hade sökt upp henne för att få beklaga sig över
dem. Men efter storkars sed hade han helt säkert inte gjort något för
att förebygga olyckan. »Har ni skickat bud efter svartråttorna, herr
Ermenrich?» frågade hon. – »Nej,» svarade storken, »det skulle inte
tjäna något till. Innan de hinner tillbaka, är borgen redan tagen.» –
»Det ska ni inte vara så säker på, herr Ermenrich,» sade Akka. »Jag
känner en gammal vildgås, jag, som gärna vill hindra sådana nidingsdåd.»

När Akka sade detta, lyfte storken huvudet och såg stort på henne. Och
det var ju inte underligt, för gamla Akka hade varken klor eller näbb,
som dugde i en strid. Och till på köpet var hon en dagfågel, och så fort
mörkret kom, föll hon hjälplöst i sömn, under det att råttorna kämpade
just om natten.

Men Akka hade tydligen bestämt sig för att bistå svartråttorna. Hon
kallade fram Yksi från Vassijaure och befallde honom att föra gässen upp
till Vombsjön, och när gässen gjorde invändningar, sade hon myndigt:
»Jag tror, att det blir bäst för oss alla, att ni lyder mig. Jag måste
flyga fram till det stora stenhuset, och om ni följer mig, kan det inte
undgås, att gårdsfolket får se oss och skjuter ner oss. Den ende, som
jag vill föra med mig på denna resa, är Tummetott. Han kan göra mig
mycken nytta, därför att han har goda ögon och kan hålla sig vaken om
natten.»

Pojken var i sitt trilska lynne den dagen, och när han hörde vad Akka
sade, sträckte han på sig för att bli så stor han kunde och steg fram
med händerna på ryggen och näsan i vädret och ämnade säga, att han visst
inte ville vara med om att slåss med gråråttor. Hon fick se sig om efter
hjälp på annat håll.

Men i samma ögonblick, som pojken blev synlig, började storken röra på
sig. Förut hade han enligt storkars vana stått med huvudet nerböjt och
näbben tryckt emot halsen. Men nu hördes det gurgla djupt nere i hans
strupe, som om han skulle ha skrattat. Han sänkte näbben blixtsnabbt,
fattade pojken och kastade honom ett par meter upp i luften. Detta
konststycke gjorde han om sju gånger, allt under det att pojken skrek
och gässen ropade: »Vad tar ni er till, herr Ermenrich? Det är ingen
groda. Det är en människa, herr Ermenrich.»

Till sist satte ändå storken ner pojken alldeles oskadd. Därpå sade han
till Akka: »Jag flyger nu tillbaka till Glimmingehus, mor Akka. Alla,
som bor där, var mycket ängsliga, när jag reste. Ni kan vara viss om att
de blir mycket glada, när jag berättar för dem, att Akka, vildgåsen, och
Tummetott, människoparveln, kommer efter för att rädda dem.»

Därmed sträckte storken fram halsen, slog ut med vingarna och satte
åstad som pilen, när den far från en hårt spänd båge. Akka förstod, att
han gjorde narr av henne, men hon lät sig ingenting bekomma. Hon
väntade, tills pojken hade funnit reda på sina träskor, som storken hade
skakat av honom; därpå satte hon honom på sin rygg och följde storken.
Och pojken för sin del gjorde intet motstånd och sade inte ett ord om
att han inte ville följa med. Han hade blivit så ond på storken, att han
riktigt satt och fnyste. Det där långa rödbenet trodde, att han
ingenting dugde till, därför att han var liten, men han skulle allt visa
honom vad Nils Holgersson från Västra Vemmenhög var för en karl.

Ett par ögonblick därefter stod Akka i storkboet på Glimmingehus. Det
var ett stort och präktigt bo. Till underrede hade det ett hjul, och
däröver lågo flera varv kvistar och grästuvor. Boet var så gammalt, att
många buskar och örter hade slagit rot däruppe, och när storkmor låg på
ägg i den runda hålan mitt i boet, hade hon inte allenast den granna
utsikten över en god del av Skåne att fröjda sig åt, utan hon hade också
nyponblommor och taklök att titta på.

Både pojken och Akka kunde genast se, att här försiggick något, som
vände upp och ner på all vanlig ordning. På storkboets kant sutto
nämligen två kattugglor, en gammal gråstrimmig katt och ett dussin
utgamla råttor med förväxta tänder och rinnande ögon. Det var just inte
sådana djur, som man annars får se i fredligt Samkväm.

Ingen av dem vände sig om för att se på Akka eller hälsa henne
välkommen. De tänkte inte på annat än att stirra efter några långa, gråa
linjer, som skymtade fram här och där på de vinternakna fälten.

Alla svartråttorna höllo sig tysta. Man kunde se på dem, att de befunno
sig i djup förtvivlan och väl visste, att de varken kunde försvara sina
egna liv eller borgen. De båda ugglorna sutto och rullade med sina stora
ögon, vredo på ögonkransarna och talade med hemska, skarpa röster om
gråråttornas stora grymhet, och att de måste flytta bort ur sitt bo,
därför att de hade hört om dem, att de varken skonade ägg eller
dunungar. Den gamla strimmiga katten var viss om att gråråttorna skulle
bita ihjäl honom, när de i så stort antal trängde in i borgen, och han
grälade oupphörligen på svartråttorna. »Hur kunde ni vara så dumma och
låta era bästa krigare dra bort?» sade han. »Hur kunde ni lita på
gråråttorna? Det är alldeles oförlåtligt.»

De tolv svartråttorna svarade inte ett ord, men storken kunde trots sin
bedrövelse inte låta bli att gäckas med katten. »Var inte ängslig, Måns
huskatt!» sade han. »Ser du inte, att mor Akka och Tummetott har kommit
hit för att rädda borgen? Du kan vara viss om att det skall lyckas dem.
Nu måste jag ställa mig att sova, och jag gör det med största lugn. I
morgon, när jag vaknar, finns nog inte en enda gråråtta på
Glimmingehus.»

Pojken blinkade åt Akka och gjorde ett tecken, att han ville knuffa
storken ner i backen, när denne nu ställde sig att sova på yttersta
kanten av boet med ena benet uppdraget, men Akka hejdade honom. Hon såg
inte alls förargad ut. I stället sade hon i belåten ton: »Det vore väl
dåligt, om den, som är så gammal som jag, inte skulle kunna reda sig ur
värre svårigheter än denna. Om bara ugglemannen och ugglekvinnan, som
kan hålla sig vakna hela natten, vill flyga bort med ett par budskap för
min räkning, så tänker jag, att allt ska gå väl.»

Båda kattugglorna voro villiga, och Akka bad då ugglemannen, att han
skulle fara och söka upp de bortresta svartråttorna och råda dem att
genast skynda hem. Ugglekvinnan skickade hon till Flammea, tornugglan,
som bodde i Lunds domkyrka, med ett uppdrag, som var så hemligt, att
Akka bara med viskande röst vågade anförtro henne det.

RÅTTFÅNGAREN.

Det led framemot midnatt, när gråråttorna efter mycket sökande lyckades
finna en källarglugg, som stod öppen. Den satt tämligen högt uppe på
väggen, men råttorna ställde sig på varandras axlar, och det dröjde inte
länge, förrän den modigaste ibland dem satt i gluggen, färdig att tränga
in på Glimmingehus, utanför vars murar så många av hennes förfäder hade
stupat.

Gråråttan satt en stund stilla i gluggen och väntade, att hon skulle bli
anfallen. Försvararnas huvudhär var visserligen borta, men hon antog,
att de svartråttor, som funnos kvar i borgen, inte skulle ge sig utan
strid. Med klappande hjärta lyssnade hon efter det minsta buller, men
allt förblev tyst. Då tog gråråttornas anförare mod till sig och hoppade
ner i den kolmörka källaren.

Den ena gråråttan efter den andra följde anföraren. Alla höllo sig
mycket tysta, och alla väntade på försåt av svartråttorna. Inte förrän
så många av dem hade trängt in i källaren, att golvet inte kunde rymma
fler, vågade de sig vidare.

Fast de aldrig förr hade varit inne i byggnaden, vållade det dem ingen
svårighet att hitta. De letade mycket snart reda på de gångar i murarna,
som svartråttorna hade betjänat sig av för att komma till de övre
våningarna. Innan de började klättra uppför dessa trånga och branta
stigar, lyssnade de åter mycket uppmärksamt. De kände sig vida mer
förskräckta över att svartråttorna på detta sätt höllo sig undan, än om
de hade mött dem i öppen strid. De kunde knappt tro sin lycka, när de
kommo upp i den första våningen utan missöden.

Genast vid sitt inträde möttes gråråttorna av lukten från säden, som
förvarades i stora bingar på golvet. Men det var ännu inte tid för dem
att börja njuta av sin seger. De sökte först med största noggrannhet
igenom de dystra, nakna rummen. De sprungo upp i spisen, som stod mittpå
golvet i det gamla borgköket, och voro nära att störta ner i brunnen i
det inre rummet. Inte en enda av de smala ljusöppningarna lämnade de
obesedd, men funno alltjämt inga svartråttor. När denna våning var helt
och hållet i deras våld, började de att med samma försiktighet bemäktiga
sig den nästa. Åter måste de våga en mödosam och farlig klättring genom
murarna, medan de i andlös ängslan väntade, att fienden skulle kasta sig
över dem. Och fast de lockades av den härligaste lukt från
sädesbingarna, tvingade de sig att med största ordning undersöka de
forna knektarnas pelarstödda borgstuga, deras stenbord och spisel, de
djupa fönsternischerna och hålet i golvet, som man i forna dagar hade
tagit upp för att därigenom kunna hälla ner kokande beck över en
inträngande fiende.

Alltjämt voro svartråttorna osynliga. De grå letade sig fram till tredje
våningen med borgherrns stora högtidssal, som stod lika kal och naken
som alla andra rum i det gamla huset, och de sökte sig till och med upp
i översta våningen, som bestod av bara ett stort, ödsligt rum. Det enda
ställe, som de inte tänkte på att genomforska, var det stora storkboet
på taket, där just vid denna tid ugglekvinnan väckte Akka och meddelade
henne, att Flammea, tornugglan, hade bifallit hennes begäran och skickat
henne det hon önskade.

Sedan gråråttorna så samvetsgrant hade genomforskat hela borgen, kände
de sig lugna. De förstodo, att svartråttorna hade flytt sin väg och inte
tänkte på att göra motstånd, och de sprungo med glatt hjärta upp i
sädesbingarna.

Men knappt hade gråråttorna sväljt de första vetekornen, förrän nerifrån
gården hördes det skarpa ljudet av en liten gäll pipa. Gråråttorna lyfte
huvudena från säden, lyssnade oroligt, sprungo ett par steg, som om de
ämnade lämna bingen, men vände därpå om och började äta på nytt.

Åter ljöd pipan med stark och skärande klang, och nu skedde något
märkvärdigt. En råtta, två råttor, ja, en hel hop råttor lämnade säden,
hoppade ur bingen och skyndade på kortaste väg ner till källaren för att
komma ut ur huset. Ännu voro likväl många gråråttor kvar. De tänkte på
den möda, som det hade kostat dem att vinna Glimmingehus, och de ville
inte lämna det. Men pipans toner nådde dem än en gång, och de måste
följa dem. De störtade med vild iver upp ur bingarna, åkte ner genom de
trånga hålen i murarna och tumlade över varandra i sin iver att komma
ut.

Mittpå gårdsplanen stod en liten parvel, som blåste på en pipa. Runt
omkring sig hade han redan en hel krets av råttor, som häpna och tjusade
lyssnade till honom, och flera kommo till för varje ögonblick. En gång
tog han pipan från munnen bara för en sekund för att kunna räcka lång
näsa åt råttorna, och då såg det ut, som om de hade haft lust att kasta
sig över honom och bita ihjäl honom, men så snart han blåste, voro de
under hans makt.

När parveln hade spelat alla gråråttor ut ur Glimmingehus, började han
sakta vandra från gårdsplanen ut på landsvägen, och alla gråråttorna
följde honom, därför att tonerna ur den där pipan ljödo så ljuvliga i
deras öron, att de inte kunde stå emot dem.

Parveln gick före dem och lockade dem med sig på vägen mot Vallby. Han
förde dem i alla möjliga slags ringar och krokar och bukter fram genom
häckar och ner i diken, och vart han gick, måste de följa efter. Han
blåste oupphörligt på sin pipa, som tycktes vara gjord av ett djurhorn,
fast hornet var så litet, att det inte finns något djur i våra dagar, ur
vars panna det kunde ha varit brutet. Ingen visste heller vem som hade
tillverkat det. Flammea, tornugglan, hade funnit det i en nisch i Lunds
domkyrkotorn. Hon hade visat det för Bataki, korpen, och de båda hade
räknat ut, att det var ett sådant horn, som brukade tillverkas förr i
världen av dem, som ville skaffa sig makt över råttor och möss. Men
korpen var Akkas vän, och det var av honom, som hon hade fått veta, att
Flammea ägde en sådan skatt.

Och det var sant, att råttorna inte kunde stå emot pipan. Pojken gick
före dem och spelade, så länge som stjärnljuset varade, och hela tiden
följde de honom. Han spelade i gryningen, han spelade i soluppgången,
och alltjämt följde hela skaran av gråråttor efter honom och lockades
allt längre och längre bort från de stora sädesloften på Glimmingehus.

________

V.

DEN STORA TRANDANSEN PÅKULLABERG.

Tisdag 29 mars.

Det måste erkännas, att fastän många präktiga byggnader äro resta i
Skåne, finns ingen ibland dem, som har så vackra väggar som det gamla
Kullaberg.

Kullaberg är lågt och långsträckt. Det är ingalunda ett stort eller
mäktigt berg. På det breda bergtaket ligga skogar och åkerfält och en
och annan ljunghed. Här och där resa sig runda ljungkullar och nakna
bergknölar. Däruppe är inte synnerligen vackert; där ser det ut som på
all annan höglänt mark i Skåne.

Den, som går på landsvägen, som löper fram mittöver berget, kan inte
låta bli att känna sig en smula besviken.

Men så händer det kanske, att han viker av från vägen, går ut mot
bergets sidor och ser ner för branterna, och då finner han med ens så
mycket sevärt, att han knappast vet hur han skall hinna beskåda det
alltsammans. Ty det förhåller sig så, att Kullaberg inte står på land
med slätter och dalar omkring sig som andra berg, utan det har rusat ut
i havet så långt, som det har kunnat komma. Ingen den minsta sträcka
land ligger nedanför berget och skyddar det mot havsvågorna, utan dessa
nå ända fram till bergväggarna och kunna nöta dem och forma dem efter
sitt välbehag.

Därför stå bergväggarna där så rikt utsirade, som havet och dess
medhjälpare vinden ha mäktat åstadkomma. Där finnas branta klyftor, som
äro djupt inskurna i bergets sidor, och svarta klippuddar, som ha blivit
blanknötta under vindens beständiga piskslag. Där finnas ensamma
klipppelare, som stå rätt upp ur vattnet, och mörka grottor med trånga
ingångar. Där finnas lodräta, nakna stup och mjuka, lövklädda
sluttningar. Där finnas små uddar och små vikar och små kullerstenar,
som rasslande sköljas upp och ner vid varje böljeslag. Där finnas
ståtliga klipp-portar, som äro välvda över vatten, där finnas vassa
stenar, som ständigt översprutas av vitt skum, och andra, som spegla sig
i svartgrönt, oföränderligt stilla vatten. Där finnas jättegrytor, som
äro utsvarvade i klippan, och väldiga sprickor, som locka vandraren att
våga sig in i bergets djup ända fram till Kullamannens håla.

Och uppför och utför alla dessa klyftor och klippor krypa och krångla
rankor och revor. Träd växa där också, men vindens makt är så stor, att
träden måste förvandla sig till rankor, de med, för att kunna hålla sig
kvar ute på branterna. Ekarna ligga och krypa utefter marken, medan
lövverket står över dem som ett trångt valv, och lågstammiga bokar stå i
klyftorna som stora lövtält.

Dessa märkvärdiga bergväggar tillika med det vida, blå havet utanför dem
och den skimrande, skarpa luften ovan dem är det, som göra Kullaberg så
kärt för människor, att stora skaror av dem draga ditupp varje dag, så
länge sommaren räcker. Svårare kan det vara att säga vad det är, som gör
det så tilldragande för djuren, att de varje år samlas dit till ett
stort lekmöte. Men detta är en sed, som har följts sedan uråldriga
tider, och man borde ha varit med, redan när den första havsvågen
krossades till skum mot stranden, för att kunna förklara varför just
Kullaberg blev valt till mötesplats framför varje annat ställe.

När mötet skall äga rum, göra kronhjortarna, rådjuren, hararna, rävarna
och de övriga vilda fyrfotingarna färden till Kullaberg redan på natten
för att inte bli bemärkta av människorna. Strax innan solen går upp,
tåga de alla fram till lekplatsen, som är en ljunghed till vänster om
vägen inte särdeles långt från bergets yttersta udde.

Lekplatsen omgives på alla sidor av runda klippkullar, som dölja den för
envar, som inte råkar komma alldeles inpå den. Och i mars månad är det
inte mycket troligt, att någon vandrare skall förirra sig dit. Alla de
främlingar, som annars bruka ströva omkring på kullarna och klättra
uppåt bergets sidor, ha höststormarna jagat bort redan för många månader
sedan. Och fyrvaktaren ute på udden, den gamla frun i Kullagården och
Kullabonden och hans husfolk, de gå sina vanliga vägar och springa inte
omkring på de ödsliga ljungfälten.

När fyrfotingarna ha kommit fram till lekplatsen, slå de sig ner på de
runda bergkullarna. Varje djurslag håller sig för sig självt, fastän det
är givet, att på en dag som denna allmän fred råder och ingen behöver
frukta för att bli överfallen. Denna dag skulle en liten harunge kunna
vandra över rävarnas kulle utan att förlora så mycket som ett av sina
långa öron. Men djuren ställa ändå upp sig i särskilda flockar. Det är
gammal sedvänja.

Sedan alla ha intagit sina platser, börja de se sig om efter fåglarna.
Det brukar alltid vara vackert väder denna dag. Tranorna äro goda
väderspåmän och skulle inte kalla tillsammans djuren, om de väntade
regn. Men fast luften är klar, och ingenting hindrar utsikten, se
fyrfotingarna inga fåglar. Detta är besynnerligt. Solen står högt på
himlen, och fåglarna borde redan vara på väg.

Vad djuren på Kullaberg däremot lägga märke till, är en och annan liten,
mörk sky, som sakta drager fram över slättlandet. Och se! En av dessa
skyar styr nu plötsligen utmed kusten av Öresund upp mot Kullaberg. När
skyn har kommit mittöver lekfältet, stannar den, och på samma gång
börjar hela skyn att klinga och kvittra, som om den bara bestode av
toner. Den stiger och sjunker, stiger och sjunker, men alltjämt klingar
och kvittrar den. Till sist faller hela skyn ner över en kulle, hela
skyn på en gång, och ögonblicket därefter är kullen fullkomligt skyld av
gråa lärkor, granna röd-grå-vita bofinkar, spräckliga starar och
gröngula mesar.

Strax därefter drar ännu en sky fram över slätten. Den stannar över
varje gård, över statarstugor och slott, över köpingar och städer, över
bondgårdar och järnvägsstationer, över fiskelägen och sockerbruk. För
varje gång den stannar, suger den till sig från gårdarna nere på marken
en liten uppvirvlande pelare av små gråa dammkorn. På detta sätt växer
den och växer, och när den äntligen är samlad och styr upp mot
Kullaberg, är den inte längre bara en sky, utan ett helt moln, som är så
stort, att det kastar skugga på marken alltifrån Höganäs till Mölle. När
den stannar över lekplatsen, skymmer den bort solen, och en lång stund
måste det regna gråsparvar ner på en av kullarna, innan de, som ha
flugit innerst i molnet, åter få se en skymt av dagsljuset.

Men det största av dessa fågelmoln är ändå det, som nu visar sig. Det
har bildats av flockar, som ha kommit farande från alla håll och slutit
sig till det. Det är tungt gråblått, och ingen solstråle tränger igenom
det. Det kommer dystert och skräckingivande som ett åskmoln. Det är
fullt av det hemskaste oväsen, det gräsligaste skrikande, det
hånfullaste skratt och det mest olycksbådande kraxande. Alla på
lekplatsen bli glada, när det äntligen upplöser sig i ett regn av
flaxande och kraxande, av kråkor och kajor och korpar och råkor.

Därefter synas på himlen inte bara skyar, utan en mängd olika streck och
tecken. Så visa sig raka, prickade linjer i öster och nordost. Det är
skogsfågel från Göinge härader: orrar och tjädrar, som komma flygande i
långa rader med ett par meters avstånd från varandra. Och simfåglarna,
som hålla till på Måkläppen utanför Falsterbo, komma nu svävande fram
över Öresund i många besynnerliga flygordningar: i trianglar och långa
krokar, i sneda hakar och halvcirklar.

Till det stora mötet, som ägde rum det året, då Nils Holgersson for
omkring med vildgässen, kommo Akka och hennes flock senare än alla
andra, och detta var inte att undra på, för Akka hade måst flyga över
hela Skåne för att komma till Kullaberg. Dessutom hade hon, så snart hon
vaknade, varit tvungen att fara ut och söka reda på Tummetott, som i
många timmar hade gått och spelat för gråråttorna och lockat dem långt
bort från Glimmingehus. Ugglemannen hade kommit tillbaka med budskapet,
att svartråttorna skulle vara hemma igen strax efter soluppgången, och
det var alltså inte mer någon fara att låta tornugglans pipa tystna och
lämna gråråttorna frihet att gå vart de behagade.

Men det var inte Akka, som upptäckte pojken, där han gick med sitt långa
följe, och helt hastigt sänkte sig över honom, omfattade honom med
näbben och svävade uppåt luften med honom, utan det var herr Ermenrich,
storken. För herr Ermenrich hade också givit sig ut att söka efter
honom, och sedan han hade fört honom upp till storkboet, bad han honom
förlåta, att han förra kvällen hade behandlat honom med vanvördnad.

Detta tyckte pojken mycket om, och storken och han blevo goda vänner.
Akka visade sig också mycket vänlig mot honom, strök sitt gamla huvud
flera gånger mot hans arm och prisade honom, därför att han hade hjälpt
dem, som voro i betryck.

Men det får man säga till pojkens heder, att han inte ville ta emot
beröm, som han inte hade förtjänat. »Nej, mor Akka,» sade han, »ni ska
inte tro, att jag lockade bort de grå för att hjälpa de svarta. Jag
ville bara visa herr Ermenrich, att jag dugde till något.»

Knappt hade han sagt detta, förrän Akka vände sig till storken och
frågade om han trodde, att det var rådligt att föra Tummetott med till
Kullaberg. »Jag menar, att vi kan lita på honom som på oss själva,» sade
hon. Storken tillrådde genast mycket ivrigt att låta Tummetott följa
med. »Visst ska ni ta Tummetott med till Kullaberg, mor Akka,» sade han.
»Det är en lycka för oss, att vi kan löna honom för allt, vad han i natt
har utstått för vår skull. Och eftersom det ännu grämer mig, att jag
förra kvällen inte uppförde mig mot honom på ett passande sätt, så ska
det bli jag, som bär honom på min rygg ända till mötesplatsen.»

Det finns inte mycket, som smakar bättre än att få beröm av sådana, som
själva äro kloka och duktiga, och pojken hade visst aldrig känt sig så
glad, som när vildgåsen och storken talade om honom på detta sätt.

Pojken gjorde alltså färden upp till Kullaberg ridande på storkrygg.
Fastän han visste, att detta var en stor heder, vållade det honom ändå
mycken ängslan, därför att herr Ermenrich var en mästare i att flyga och
satte av med helt annan fart än vildgässen. Medan Akka flög sin raka väg
med jämna vingslag, roade sig storken med en massa flygkonster. Än låg
han stilla på en omätlig höjd och flöt i luften utan att röra vingarna,
än kastade han sig neråt med en sådan fart, att det föreföll, som om han
skulle störta till marken hjälplöst som en sten, än roade han sig med
att fara runt omkring Akka i stora och små kretsar likt en virvelvind.
Pojken hade aldrig varit med om något sådant förut, och fastän han satt
i ständig skräck, måste han erkänna för sig själv, att han inte förut
hade vetat vad en god flykt ville säga.

Bara ett enda uppehåll gjordes under färden, och det var, när Akka på
Vombsjön förenade sig med reskamraterna och ropade till dem, att
gråråttorna hade blivit besegrade. Sedan flögo de resande raka vägen
till Kullaberg.

Där slogo de ner överst på den kullen, som var förbehållen åt
vildgässen, och då nu pojken lät blickarna vandra från kulle till kulle,
såg han, att över en av dem höjde sig kronhjortarnas mångtaggiga horn
och över en annan de gråa hägrarnas nacktofsar. En kulle var röd av
rävar, en var svart och vit av havsfågel, en var grå av råttor. En var
besatt med svarta korpar, som oupphörligen skreko, en med lärkor, som
inte voro i stånd att hålla sig stilla, utan ständigt kastade sig upp i
luften och sjöngo av glädje.

Såsom det ständigt har varit sed på Kullaberg, var det kråkorna, som
började dagens lekar och upptåg med sin flygdans. De delade sig i två
flockar, som flögo fram mot varandra, möttes, vände och började på nytt.
Denna dans hade många turer och föreföll åskådarna, som inte voro inne i
dansreglerna, alltför enformig. Kråkorna voro mycket stolta över sin
dans, men alla andra voro glada, då den tog slut. Den föreföll djuren
lika dyster och meningslös som vinterstormens lek med snöflingorna. De
blevo nedstämda av att se den och väntade ivrigt på något, som skulle ge
dem en smula glädje.

De behövde inte heller vänta förgäves, ty så snart som kråkorna hade
slutat, kommo hararna framspringande. De strömmade fram i en lång rad
utan synnerlig ordning. I somliga led kom en ensam, i andra sprungo tre
eller fyra i bredd. Alla hade rest sig på två ben, och de rusade fram
med sådan fart, att de långa öronen svängde åt alla håll. Medan de
sprungo, snurrade de runt, gjorde höga hopp och dunkade framtassarna mot
revbenen, så att det skrällde. Somliga slogo en lång rad av
kullerbyttor, andra veko ihop sig och rullade framåt som hjul, en stod
på ett ben och svingade runt, en gick på framfötterna. Det var alls
ingen ordning, men det var mycken lustighet över hararnas lek, och de
många djuren, som stodo och betraktade dem, började andas hastigare. Det
var vår nu, lust och glädje voro i antågande. Vintern var slut. Sommaren
nalkades. Snart var det bara en lek att leva.

Då hararna hade rasat ut, blev det de stora skogsfåglarnas tur att
uppträda. Hundrade tjädertuppar i blänkande svartbrun skrud med
ögonbrynen klart röda kastade sig upp i en stor ek, som stod mittpå
lekplatsen. Den, som satt på översta grenen, blåste upp fjädrarna,
sänkte vingarna och slog upp stjärten, så att de vita täckfjädrarna
syntes. Därpå sträckte han fram halsen och utsände ett par djupa toner
ur den förtjockade strupen. »Tjäck, tjäck, tjäck,» lät det. Mera kunde
han inte få fram; det klunkade bara flera gånger djupt nere i strupen.
Så slöt han ögonen och viskade: »Sis, sis, sis. Hör så vackert! Sis,
sis, sis.» Och på samma gång föll han i sådan hänryckning, att han inte
mer visste vad som skedde omkring honom.

Medan den första tjädertuppen ännu höll på med sisandet, började de tre,
som sutto närmast under honom, att sjunga, och innan de hade gått igenom
hela visan, började de tio, som sutto längre ner, och så fortsatte det
från gren till gren, ända tills alla hundra tjädertupparna sjöngo och
klunkade och sisade. De föllo alla i samma hänryckning under sin sång,
och just detta verkade på de andra djuren som ett smittsamt rus. Blodet
hade nyss gått lustigt och lätt, nu började det att gå tungt och hett.
»Ja, det är sannerligen vår,» tänkte de många djurfolken. »Vinterns köld
är försvunnen. Vårens eld brinner över jorden.»

När orrarna märkte, att tjädrarna hade sådan framgång, kunde de inte
längre hålla sig tysta. Då det inte fanns något träd, där de kunde ta
plats, rusade de ner på lekfältet, där ljungen stod så hög, att bara
deras skönt svängda stjärtfjädrar och deras tjocka näbbar syntes, och
började att sjunga: »Orr, orr, orr.»

Just som orrarna begynte tävla med tjädrarna, skedde något oerhört. En
räv smög nu, medan alla djuren inte tänkte på annat än tjäderleken, helt
sakta fram till vildgässens kulle. Han gick mycket varsamt och kom långt
uppåt kullen, innan någon märkte honom. Plötsligen fick ändå en gås syn
på honom, och som hon inte kände tro, att en räv hade smugit in bland
gässen i någon god avsikt, började hon ropa: »Akta er, vildgäss! Akta
er!» Räven högg henne över strupen, kanske mest för att hon skulle tiga,
men vildgässen hade redan hört ropet och höjde sig alla upp i luften.
Och när de voro uppflugna, sågo djuren Smirre räv stå på vildgässens
kulle med en död gås i munnen.

Men därför att han sålunda hade brutit lekdagens fred, fick Smirre ett
så hårt straff, att han i alla sina livsdagar måste ångra, att han inte
hade kunnat lägga band på sin hämndlystnad, utan försökt att på detta
sätt äntligen komma åt Akka och hennes flock. Han blev genast omringad
av en skara rävar och dömd enligt gammal sed, som bjuder, att vem helst
som stör freden på den stora lekdagen, måste gå i landsflykt. Ingen räv
ville mildra domen, eftersom de alla visste, att i vad ögonblick de
försökte något sådant, skulle de bli bortdrivna från lekplatsen och
aldrig mer tillåtas att beträda den. Alltså blev landsförvisningsdom
utan gensägelse avkunnad över Smirre. Han förbjöds att uppehålla sig i
Skåne. Han förvisades från hustru och anförvanter, från jaktmark,
bostad, viloplatser och gömslen, som han hittills hade ägt, och måste
fresta lyckan i främmande land. Och för att alla rävar i Skåne skulle
veta, att Smirre var fågelfri i landskapet, bet den äldste bland rävarna
av honom den högra öronspetsen. Så snart detta var gjort, började alla
de unga rävarna tjuta av blodtörst och kastade sig över Smirre. För
honom återstod intet annat än att ta till flykten, och med alla
ungrävarna hack i häl efter sig ilade han bort från Kullaberg.

Allt detta skedde, medan orrar och tjädrar höllo på med sin lek. Men
dessa fåglar fördjupa sig till den grad i sin sång, att de varken höra
eller se. De hade inte heller låtit störa sig.

Knappast var skogsfåglarnas tävlan avslutad, förrän kronhjortarna från
Häckeberga framträdde för att visa sin stridslek. Det var flera par
kronhjortar, som kämpade på samma gång. De störtade emot varandra med
stor kraft, slogo dundrande samman hornen, så att taggarna hopflätades,
och sökte tvinga varandra bakåt. Ljungtuvorna revos upp under klövarna,
andedräkten stod som en rök, ur struparna trängde hemska vrålanden, och
skummet flöt neråt bogarna.

Runt omkring på kullarna rådde andlös stillhet, medan de stridskunniga
hjortarna drabbade samman. Och hos alla djuren väcktes nya känslor. Alla
och envar kände de sig modiga och starka, upplivade av återkommande
kraft, pånyttfödda av våren, hurtiga och färdiga till alla slags
äventyr. De kände ingen vrede mot varandra, dock lyftes överallt vingar,
nackfjädrar restes, klor vässades. Om häckebergarna hade fortsatt ännu
ett ögonblick, skulle det ha uppstått vild kamp på kullarna, därför att
alla hade gripits av en brinnande åtrå att visa, att också de voro fulla
av liv, att vinterns vanmakt var över, att styrkan sjöd i kroppen.

Men kronhjortarna upphörde att strida just i rätta ögonblicket, och
genast gick en viskning från kulle till kulle: »Nu kommer tranorna.»

Och så kommo de gråa, skymningsklädda fåglarna med plymer i vingarna och
rött fjädersmycke i nacken. De stora fåglarna med sina höga ben, sina
smärta halsar, sina små huvuden kommo glidande utför kullen i en
hemlighetsfull yrsel. Under det att de gledo framåt, svängde de runt,
halvt flygande, halvt dansande. Med vingarna behagfullt lyftade rörde de
sig i ofattbar hast. Det var något underligt och främmande över deras
dans. Det var, som om gråa skuggor hade lekt en lek, som ögat knappast
förmådde följa. Det var, som om de hade lärt den av dimmorna, som sväva
fram över de ensliga mossarna. Det låg trolldom i den; alla, som inte
förr hade varit på Kullaberg, begrepo varför hela mötet bar namn efter
tranornas dans. Det låg vildhet i den, men den känsla, som den väckte,
var ändå en ljuv längtan. Ingen tänkte nu mer på att strida. I stället
ville alla, både de bevingade och de, som inga vingar hade, höja sig
oändligt, lyfta sig ovan skyarna, söka vad som fanns där bortom, lämna
den tyngande kroppen, som drog ner mot jorden, och sväva bort mot det
överjordiska.

Sådan längtan efter det ouppnåeliga, efter det bakom livet förborgade,
kände djuren bara en gång om året, och det var den dagen, då de sågo den
stora trandansen.

________

VI.

I REGNVÄDER.

Onsdag 30 mars.

Det var den första regndagen under resan. Så länge som vildgässen hade
stannat kvar i trakten av Vombsjön, hade de haft vackert väder, men
samma dag, som de anträdde färden norrut, började det att regna, och i
flera timmar fick pojken sitta på gåsryggen genomvåt och huttrande av
köld.

På morgonen, när de drogo åstad, hade det varit klart och lugnt.
Vildgässen hade flugit högt uppe i luften, jämnt och utan brådska, i
sträng ordning med Akka i spetsen och de övriga i två sneda rader bakom
henne. De hade inte gett sig tid att ropa elakheter till djuren på
marken, men som de inte voro i stånd att hålla sig riktigt tysta,
framsjöngo de oupphörligen i takt med vingslagen sitt vanliga lockrop:
»Var är du? Här är jag. Var är du? Här är jag.»

Alla togo del i detta ihärdiga ropande, och de hade bara avbrutit det då
och då för att visa den vita gåskarlen vägmärkena, som de satte kurs
efter. Märkena utgjordes under denna resa av Linderödsåsens karga
backar, av Ovesholms herrgård, av Kristianstads kyrktorn, av Bäckaskogs
kungsgård på det smala näset mellan Oppmannasjön och Ivösjön och av
Ryssbergets tvära brant.

Det hade varit en enformig resa, och när regnmolnen började visa sig,
tyckte pojken, att det var en riktig förströelse. Förr i världen, när
han bara hade sett regnmolnen nerifrån, hade han tyckt, att de voro gråa
och tråkiga, men det var helt annat att vara uppe ibland dem. Nu såg han
tydligt, att molnen voro ofantliga forvagnar, som körde fram på himlen
med skyhöga lass: några av dem voro lastade med väldiga, gråa säckar,
några med tunnor, som voro så stora, att de kunde rymma en hel sjö, och
några med stora kar och flaskor, som voro uppstaplade till en förfärlig
höjd. Och när så många av dem hade kört fram, att de fyllde hela rymden,
var det, som om någon hade givit ett tecken, för på en gång började det
att ur kar, tunnor, flaskor och säckar flöda ner vatten över jorden.

Med detsamma som de första vårskurarna smattrade mot marken, höjdes
sådana glädjeskrik av alla småfåglar i lundar och hagar, att hela luften
genljöd av dem, och pojken hoppade högt, där han satt. »Nu får vi regn,
regnet ger oss vår, våren ger oss blommor och gröna blad, gröna blad och
blommor ger oss larver och insekter, larver och insekter ger oss mat;
mycken och god mat är det bästa, som finns,» sjöngo småfåglarna.

Också vildgässen blevo glada åt regnet, som kom för att väcka växterna
ur deras sömn och slå hål på sjöarnas istak. De orkade inte hålla sig så
allvarliga som hittills, utan de började sända lustiga rop ner över
nejden.

När de flögo över de stora potatislanden, som det finns så gott om i
Kristianstadstrakten, och som ännu lågo nakna och svarta, skreko de:
»Vakna opp och gör nytta! Här kommer det, som väcker er. Nu har ni latat
er länge nog.»

När de sågo människor, som skyndade att komma undan regnet, förmanade de
dem och sade: »Vad har ni så bråttom för? Ser ni inte, att det regnar
surlimpor och spettkakor, surlimpor och spettkakor?»

Det var ett stort, tjockt moln, som rörde sig raskt mot norr och följde
tätt efter gässen. De tycktes inbilla sig, att de drogo molnet med sig,
och när de just nu sågo under sig stora trädgårdar, ropade de helt
stolta: »Här kommer vi med sippor, här kommer vi med rosor, här kommer
vi med äppleblom och körsbärsknopp, här kommer vi med ärter och bönor
och rovor och kål. Den som vill, får ta emot, den som vill, får ta
emot.»

Så där hade det låtit, medan de första skurarna föllo, då alla ännu hade
varit glada åt regnet. Men när det fortfor att falla hela eftermiddagen,
blevo gässen otåliga och ropade till de törstiga skogarna omkring
Ivösjön: »Har ni inte fått nog snart? Har ni inte fått nog snart?»

Himlen blev alltmer jämngrå, och solen gömde sig så väl, att ingen kunde
begripa var den fanns. Regnet föll tätare, hamrade tungt mot vingarna
och sökte sig mellan de oljade ytterfjädrarna ända in till kropparna.
Jorden skymdes av regnrök; sjöar, berg och skogar flöto samman i ett
otydligt virrvarr, och vägmärkena kunde inte skönjas. Färden gick allt
långsammare, de glada ropen tystnade, och pojken kände kölden allt
bittrare.

Men ändå hade han hållit modet uppe, så länge som han hade ridit fram
genom luften. Och på eftermiddagen, när de hade slagit ner under en
liten marig tall mitt ute på en stor mosse, där allt var vått och allt
var kallt, där somliga tuvor voro täckta med snö och andra stucko upp
nakna ur en pöl halvsmält isvatten, då hade han inte heller känt sig
modlös, utan sprungit omkring i friskt humör och sökt efter tranbär och
frusna lingon. Men så kom kvällen, och mörkret sjönk ner så tätt, att
inte en gång sådana ögon som pojkens kunde se igenom det, och vildmarken
blev så besynnerligt hemsk och förskräcklig. Pojken låg instoppad under
gåskarlens vinge, men kunde inte sova, därför att han var kall och våt.
Och han hörde så mycket prassel och rassel och smygande steg och hotande
röster, han kände en sådan skräck, att han inte visste vart han skulle
ta vägen. Han måste dit, där det fanns eld och ljus, om han inte skulle
bli rent ihjälskrämd.

»Om jag skulle våga mig fram till människorna för den här enda natten?»
tänkte pojken. »Bara så, att jag kunde få sitta vid en eld en stund och
få mig en bit mat. Jag kunde ju vända tillbaka till vildgässen före
soluppgången.»

Han kröp fram under vingen och gled ner till marken. Han väckte varken
gåskarlen eller någon av de andra gässen, utan smög sig tyst och
obemärkt bort över mossen.

Han visste inte rätt var i världen han befann sig, om det var i Skåne, i
Småland eller i Blekinge. Men strax innan han hade kommit ner på mossen,
hade han sett en skymt av en stor by, och ditåt styrde han nu sina steg.
Det dröjde inte heller länge, innan han fann reda på en väg, och snart
var han inne på bygatan, som var lång och trädplanterad och kantad med
gård vid gård.

Pojken hade kommit till en av de stora kyrkbyarna, som äro så allmänna
uppåt landet, men som man alls inte ser till nere på slätten.

Boningshusen voro av trä och mycket prydligt byggda. De flesta hade
gavlar och frontespiser, kantade med utskurna lister, och glasverandor
med en och annan kulört ruta. Väggarna voro strukna med ljus oljefärg,
dörrar och fönsterkarmar lyste i blått och grönt eller till och med i
rött. Medan pojken gick och betraktade husen, hörde han ända ut på vägen
hur folket, som satt inne i de varma stugorna, pratade och skrattade.
Orden kunde han inte urskilja, men han tyckte, att det var vackert att
höra människoröster. »Jag undrar allt vad de skulle säga, om jag bultade
på och bad att bli insläppt,» tänkte han.

Detta var ju vad han hade ämnat göra, men nu hade mörkrädslan gått över,
sedan han såg de upplysta fönstren. I stället kände han nu på nytt den
där skyggheten, som alltid kom över honom i närheten av människor. »Jag
ska se mig om i byn än en stund,» tänkte han, »innan jag ber att få
komma in hos någon.»

På ett hus fanns en balkong. Och just som pojken gick förbi, slogos
balkongdörrarna upp, och ett gult ljus strömmade fram genom fina, lätta
gardiner. Så kom en vacker, ung fru ut på balkongen och lutade sig över
räcket. »Det regnar, nu får vi snart vår,» sade hon. När pojken såg
henne, kände han en besynnerlig ängslan. Det var, som om han ville
gråta. För första gången blev han en smula orolig över att han hade
stängt sig ute från människorna.

Kort därpå gick han förbi en handelsbod. Utanför boden stod en röd
radsåningsmaskin. Han stannade och såg på den och kröp till sist upp på
kuskens plats och satte sig där. När han hade kommit dit, smackade han
med läpparna och låtsade, att han satt och körde. Han tänkte på hur
roligt det skulle vara att få köra en sådan grann maskin över ett
åkerfält. För ett ögonblick hade han glömt hurudan han nu var, men så
kom han ihåg det, och då hoppade han hastigt ner ifrån maskinen. Det kom
en allt större oro över honom. Det var nog mycket den gick miste om, som
alltid skulle leva ute bland djuren. Människor voro allt bra märkvärdiga
och duktiga.

Han gick förbi postkontoret och tänkte då på alla tidningar, som var dag
komma med nyheter från världens fyra hörn. Han såg apoteket och
doktorsbostaden, och han tänkte på att människors makt var så stor, att
de kunde kämpa mot sjukdom och död. Han kom till kyrkan, och han tänkte
på att människorna hade rest den, för att de där skulle få höra talas om
en värld utom denna, som de levde i, om Gud och uppståndelse och ett
evigt liv. Och ju längre han gick där, desto mer tyckte han om
människorna.

Det är så med barn, att de inte tänka längre, än näsan räcker. Det, som
ligger närmast i vägen för dem, vilja de prompt ha utan att bry sig om
vad det kan kosta dem. Nils Holgersson hade inte haft förstånd på vad
han förlorade, när han valde att förbli tomte, men nu blev han
förfärligt rädd för att han kanske aldrig mer kunde få igen sin rätta
skapnad.

Hur i all världen skulle han bära sig åt för att bli människa? Det ville
han bra gärna veta.

Han kröp upp på en trappa och satte sig där mitt i det strömmande regnet
och funderade. Han satt där i en timme, i två timmar, och han tänkte, så
att pannan lade sig i veck. Men lika klok blev han. Det var, som om
tankarna bara löpte runt i huvudet på honom. Ju längre han satt där,
desto omöjligare tyckte han det var att finna någon lösning.

»Det här är säkert alldeles för svårt för en, som har lärt så litet som
jag,» tänkte han till sist. »Det blir nog så, att jag får gå tillbaka
till människorna i alla fall. Jag får fråga prästen och doktorn och
skolläraren och andra, som är lärda och kan veta bot för sådant här.»

Ja, det beslöt han att han skulle göra genast, och han reste sig upp och
skakade på sig, för han var så våt som en hund, som har varit nere i en
vattenpöl.

Just i detsamma såg han, att en stor uggla kom flygande och slog ner i
ett av träden, som kantade bygatan. Strax därpå började en kattuggla,
som satt under taklisten, röra på sig och ropade: »Kivitt, kivitt! Är du
hemma igen, kärruggla? Hur har du haft det i utlandet?»

»Tack ska du ha, kattuggla! Jag har haft det bra,» sade kärrugglan. »Har
det hänt något märkligt här hemma, medan jag har varit borta?»

»Inte här i Blekinge, kärruggla, men i Skåne har det hänt, att en pojke
har blivit förvandlad av en tomte och gjord så liten som en ekorre, och
sedan har han farit till Lappland med en tamgås.»

»Det var en märkvärdig nyhet, en märkvärdig nyhet. Kan han aldrig bli
människa igen, kattuggla? Kan han aldrig bli människa igen?»

»Det är en hemlighet, kärruggla, men du ska ändå få veta den. Tomten har
sagt, att om pojken vakar över den tama gåskarlen, så att han kommer hem
oskadd och ...

»Vad mer, kattuggla? Vad mer? Vad mer?»

»Flyg med mig opp i kyrktornet, kärruggla, så ska du få veta
alltsammans! Jag är rädd för att det kan vara någon, som lyssnar här på
bygatan.»

Därmed flögo ugglorna sin väg, men pojken kastade mössan högt i luften.
»Om jag bara vakar över gåskarlen, så att han kommer hem oskadd, så får
jag bli människa. Hurra! Hurra! Då får jag bli människa!»

Han skrek hurra, så att det var märkvärdigt, att de inte hörde honom
inne i husen. Men det gjorde de inte, och han skyndade ut till
vildgässen i den våta mossen, så fort som benen kunde bära honom.

________

VII.

TRAPPAN MED DE TRE TRAPPSTEGEN.

Torsdag 31 mars.

Nästa dag ämnade vildgässen fara norrut genom Allbo härad i Småland. De
sände Yksi och Kaksi dit för att kunskapa, men när de kommo tillbaka,
sade de, att allt vatten var fruset och all mark snöbetäckt. »Låt oss då
så gärna stanna där vi är!» sade vildgässen. »Vi kan inte fara fram över
ett land, där det varken finns vatten eller bete.» – »Om vi stannar där
vi nu är, kan vi få vänta ett helt månvarv,» sade då Akka. »Det är
bättre att fara österut genom Blekinge och försöka om vi inte sedan kan
komma över Småland genom Möre härad, som ligger nära kusten och har
tidig vår.»

Sålunda kom pojken att nästa dag fara fram över Blekinge. Nu då det var
ljust, hade han kommit i sitt rätta lynne igen och kunde inte begripa
vad som hade gått åt honom förra kvällen. Nu ville han visst inte ge upp
resan och vildmarkslivet.

Det låg en tjock regnrök över Blekinge. Pojken kunde inte se hur det såg
ut där. »Jag undrar om det är ett gott eller dåligt land, som jag rider
över,» tänkte han och försökte att leta fram ur sitt minne vad han hade
lärt om landet i skolan. Men på samma gång visste han nog, att detta
inte skulle tjäna något till, eftersom han aldrig hade brukat läsa över
läxorna.

Med ens såg pojken hela skolan framför sig. Barnen sutto vid de små
pulpeterna och sträckte upp händerna, läraren satt i katedern och såg
missnöjd ut, och själv stod han framme vid kartan och skulle svara på
någon fråga om Blekinge, men hade inte ett ord att säga. Skollärarens
ansikte blev mörkare för varje sekund, som gick, och pojken tänkte på
att läraren var mera noga med att de skulle kunna sin geografi än något
annat. Nu kom han också ner ur katedern, tog pekpinnen ifrån pojken och
sände honom tillbaka till hans plats. »Det här slutar inte väl,» hade då
pojken tänkt.

Men skolläraren hade gått fram till ett fönster och stått där en stund
och tittat ut, och så hade han visslat till ett tag. Därpå hade han gått
upp i katedern och sagt, att han skulle berätta dem något om Blekinge.
Och vad han då hade talat om hade varit så roligt, att pojken hade hört
på. Bara han tänkte efter, mindes han vart ord.

»Småland är ett högt hus med granar på taket,» sade läraren, »och där
framför ligger en bred trappa med tre stora trappsteg, och den trappan
kallas Blekinge.

Det är en trappa, som är duktigt tilltagen. Den sträcker sig åtta mil
utefter framsidan av Smålandshuset, och den, som vill gå trappan utför
ända ner till Östersjön, han har fyra mil att vandra.

Det är allt också en bra lång tid förfluten, sedan trappan blev byggd.
Det har gått både dagar och år, sedan de första trappstegen höggs ut av
gråsten och lades ner jämna och släta till en bekväm farled mellan
Småland och Östersjön.

Då trappan är så gammal, kan man nog förstå, att den inte ser likadan ut
nu, som när den var ny. Inte vet jag hur mycket de brydde sig om sådant
på den tiden, men så stor, som den var, kunde väl i alla fall ingen
kvast rå med att hålla den ren. Efter ett par år började det att växa
mossa och lav på den, torrt gräs och torra löv blåste ner över den om
höstarna, och om vårarna blev den överhöljd av nedrasande stenar och
grus. Och då allt detta fick ligga kvar och multna, så samlade det sig
till sist så mycken mylla på trappan, att inte bara örter och gräs, utan
till och med buskar och stora träd kunde slå rot där.

Men på samma gång har det uppkommit en stor skillnad mellan de tre
trappstegen. Det översta, som ligger Småland närmast, är till största
delen täckt med mager jord och småsten, och där vill det just inte växa
andra träd än glasbjörk och hägg och gran, som tål kölden däroppe i
höjden och är nöjda med litet. Allra bäst förstår man hur kargt och
fattigt det är där, då man ser hur små åkerlapparna är, som är oppbrutna
ur skogsmarken, och hur små stugor folket bygger åt sig, och hur långt
det är mellan kyrkorna.

På mellantrappan åter finns det bättre jord, och den ligger inte heller
bunden under så sträng köld; det ser man genast av att träden både är
högre och av förnämligare slag. Där växer lönn och ek och lind,
hängbjörk och hassel, men just inga barrträd. Och än bättre märker man
det därpå, att det finns en myckenhet odlad jord, liksom därpå, att
människorna har byggt sig vackra och stora hus. Det står många kyrkor på
mellantrappan, och stora byar ligger omkring dem, och den tar sig på
allt sätt bättre och präktigare ut än det övre trappsteget.

Men det allra nedersta trappsteget är ändå det bästa. Det är täckt med
god och riklig mylla, och där det ligger och badar i havet, har det inte
den minsta känning av Smålandskölden. Här nere trivs bokar och kastanjer
och valnötsträd, och de växer sig så stora, att de når över kyrktaken.
Här ligger också de största åkerfälten, men folket har inte bara
skogsbruk och jordbruk att leva av, utan det sysslar också med fiske och
handel och sjöfart. Därför finns här också de kostbaraste bostäderna och
de vackraste kyrkorna, och kyrkbyarna har växt ut till köpingar och
städer.

Men med detta är inte allt sagt om de tre trappstegen. För man måste
betänka, att när det regnar oppe på taket till det stora Smålandshuset,
eller när snön smälter däroppe, får vattnet lov att ta vägen någonstans,
och då störtar förstås en del utför den stora trappan. I början flöt det
nog fram över hela trappan, så bred, som den var, men så uppstod det
sprickor i den, och så småningom har nu vattnet vant sig att flyta utför
den i några väl upparbetade fåror. Och vatten är vatten, var man än gör
av det. Det har aldrig någon vila. På ett ställe gräver det och filar
och för bort, och på ett annat lägger det till. De där fårorna har det
grävt opp till dalar, dalväggarna har det täckt med mylla, och sen har
buskar och rankor och träd klängt sig fast vid dem så tätt och så rikt,
att de nästan skymmer bort vattenströmmen, som går fram nere i djupet.
Men när strömmarna kommer till avsatserna mellan trappstegen, måste de
kasta sig huvudstupa utför dem, och härav kommer vattnet i sådan
skummande fart, att det får kraft att dra kvarnhjul och maskiner, och
sådana har det också växt opp vid varenda fors.

Men med detta är ändå inte allt sagt om landet med de tre trappstegen.
Utan det måste också sägas, att däroppe i Småland i det stora huset
bodde en gång en jätte, som hade blivit gammal. Och det förtröt honom,
att han i sin höga ålderdom skulle vara tvungen att gå utför den långa
trappan för att meta lax i havet. Det syntes honom vida lämpligare, att
laxen skulle komma opp till honom, där han bodde.

Därför gick han opp på taket av sitt stora hus, och där ställde han sig
och slungade stora stenar ner i Östersjön. Han kastade dem med sådan
kraft, att de flög över hela Blekinge och föll ner i havet. Och när
stenarna föll ner, blev laxen så rädd, att den gick opp ur havet, flydde
oppåt Blekingsströmmarna, rände i väg genom forsarna, kastade sig med
höga språng oppför fallen och stannade, först när den var långt inne i
Småland hos gammaljätten.

Hur sant detta är, det syns av de många öarna och skären, som ligger
utanför Blekinges kust, och som inte är något annat än de många stora
stenar, som jätten kastade.

Det märks också därav, att laxen alltjämt går opp i Blekingsströmmarna
och genom forsar och lugnvatten arbetar sig ända fram till Småland.

Men den där jätten är värd mycken tack och ära av Blekingsborna, därför
att laxfiske i strömmarna och stenhuggeri i skärgården, det är arbete,
som ger föda åt många av dem än i denna dag.»

________

VIII.

VID RONNEBY Å.

Fredag 1 april.

Varken vildgässen eller Smirre räv hade trott, att de någonsin skulle
råkas, sedan de hade lämnat Skåne. Men nu föll det sig så, att
vildgässen kommo att ta vägen över Blekinge, och dit hade Smirre räv
också begivit sig. Han hade hittills uppehållit sig i norra delen av
landskapet, och där hade han ännu inte sett några herrgårdsparker eller
djurgårdar, fulla av rådjur och läckra rådjurskalvar. Han var mer
missnöjd, än han kunde säga.

En eftermiddag, då Smirre strök omkring i en ödslig skogstrakt i
Mellanbygden, inte långt från Ronneby å, fick han se en flock vildgäss
flyga fram genom luften. Han märkte strax, att en av gässen var vit, och
då visste han ju vilka han hade att göra med.

Smirre började genast jaga efter gässen, lika mycket av lust att få ett
gott mål mat som för att hämnas på dem för all förtret, som de hade
vållat honom. Han såg, att de foro österut, tills de kommo till Ronneby
å. Sedan ändrade de riktning och följde ån mot söder. Han förstod, att
de ämnade söka sig en sovplats utmed åstranden, och han tänkte, att han
skulle kunna bemäktiga sig ett par av dem utan särdeles stor svårighet.

Men när Smirre äntligen fick syn på det ställe, där gässen hade slagit
ner, märkte han, att de hade valt en så väl skyddad plats, att han inte
kunde komma åt dem.

Ronneby å är ju inte något stort eller mäktigt vattendrag, men den är
likafullt mycket omtalad för sina vackra stränders skull. På flera
ställen tränger den fram mellan branta bergväggar, som stå lodräta upp
ur vattnet och äro alldeles överväxta med kaprifolium och hägg, med
hagtorn och al, med rönn och vide, och det finns inte mycket, som kan
vara angenämare en vacker sommardag än att ro fram på den lilla mörka ån
och se uppåt på allt det mjuka, gröna, som hakar sig fast vid de barska
bergväggarna.

Men nu, då vildgässen och Smirre kommo till ån, var det kall och ruskig
vårvinter, alla träd stodo nakna, och det var nog ingen, som tänkte det
allra minsta på om strandbrädden var ful eller vacker. Vildgässen
prisade sin lycka, att de under en sådan där brant bergvägg hade funnit
reda på en sandremsa, så pass stor, att de kunde få plats på den.
Framför dem brusade ån, som var strid och stark nu i snösmältningstiden,
bakom sig hade de en obestiglig klippvägg, och nerhängande grenar skylde
dem. De kunde inte ha det bättre.

Gässen somnade genast, men pojken kunde inte få en blund i ögonen. Så
snart som solen var försvunnen, kände han mörkrädsla och vildmarksskräck
och längtade till människorna. Där han låg instoppad under gåsvingen,
kunde han ingenting se och bara dåligt höra, och han tänkte på att om
det komme något ont åt gåskarlen, vore han inte i stånd att rädda honom.
Prassel och rassel hörde han från alla håll, och han råkade i sådan oro,
att han måste krypa fram under vingen och sätta sig på marken bredvid
gässen.

Smirre stod på bergskrönet lång i synen och såg ner på vildgässen. »Det
här förföljandet kan du så gärna överge genast,» sade han till sig
själv. »Du kan inte klättra utför ett så tvärbrant berg, du kan inte
simma i en så vild ström, och det finns inte nedanför berget den minsta
strimma av land, som leder fram till sovplatsen. De där gässen är för
kloka för dig. Bry dig aldrig mer om att jaga dem!»

Men Smirre som andra rävar hade svårt att överge ett påbörjat företag,
och han lade sig därför ytterst på bergkanten och tog inte ögonen från
vildgässen. Medan han låg och betraktade dem, tänkte han på allt ont,
som de hade gjort honom. Ja, det var deras skull, att han hade blivit
utvisad från Skåne och hade måst flytta till det fattiga Blekinge. Han
retade upp sig så, medan han låg där, att han önskade vildgässen döden,
om han också inte själv skulle få äta dem.

När Smirres harm hade nått en sådan höjd, hörde han ett raspande i en
stor tall, som växte tätt bredvid honom, och såg en ekorre komma ner ur
trädet, häftigt förföljd av en mård. Ingen av dem märkte Smirre, och han
satt stilla och betraktade jakten, som gick från träd till träd. Han såg
på ekorren, som rörde sig bland grenarna så lätt, som om han hade kunnat
flyga. Han såg på mården, som inte var en fullt så konstfärdig klättrare
som ekorren, men ändå sprang uppför och utför trädstammar lika tryggt,
som om de hade varit släta stigar i skogen. »Kunde jag klättra bara
hälften så bra som en av de där,» tänkte räven, »så skulle de härnere
inte länge få sova i ro.»

Så snart som ekorren hade blivit infångad, och jakten var till ända,
gick Smirre fram till mården, men stannade på två stegs avstånd, till
ett tecken att han inte ville beröva honom jaktbytet. Han hälsade mycket
vänligt på mården och lyckönskade honom till fångsten. Smirre lade sina
ord väl, som rävar alltid göra. Mården däremot, som med sin långsmala
kropp, sitt fina huvud, sitt mjuka skinn och sin ljusbruna halsfläck tog
sig ut som ett litet under av skönhet, var i själva verket bara en rå
skogsbo, och han svarade honom knappast. »Det förvånar mig ändå,» sade
Smirre, »att en sådan jägare, som du är, nöjer sig med att jaga ekorrar,
när det finns så mycket bättre villebråd inom räckhåll.» Här höll han
inne, men när mården bara grinade åt honom helt oförsynt, fortfor han:
»Kan det vara möjligt, att du inte har sett vildgässen, som står här
under bergväggen? Eller är du inte nog god klättrare för att kunna komma
ner till dem?»

Denna gången behövde han inte vänta på svar. Mården rusade emot honom
med ryggen krökt och varje hår på ända. »Har du sett vildgäss?» fräste
han till. »Var står de? Tala om det genast, eljest biter jag av dig
strupen!» – »Nå, du får komma ihåg, att jag är dubbelt så stor som du,
och vara en smula hövlig. Jag begär inte bättre än att få visa dig
vildgässen.»

Ögonblicket därefter var mården på väg utför branten, och medan Smirre
satt och såg hur han svängde sin ormsmala kropp från gren till gren,
tänkte han: »Den där vackra trädjägaren har det grymmaste hjärta i hela
skogen. Jag tror, att vildgässen ska få mig att tacka för ett blodigt
uppvaknande.»

Men just då Smirre väntade att få höra gässens dödsskrän, såg han mården
falla från en gren och plumsa ner i ån, så att vattnet stänkte högt.
Strax därpå smällde det starkt i hårda vingar, och alla gässen lyfte
under brådskande flykt.

Smirre ämnade genast skynda efter gässen, men han var så nyfiken att få
veta hur de hade blivit räddade, att han satt kvar, ända tills mården
kom uppklättrande. Den stackaren var dyvåt och stannade då och då för
att gnida huvudet med framtassarna. »Var det inte det jag trodde, att du
var en drummel och skulle ramla i ån?» sade Smirre föraktligt.

»Jag har inte burit mig drumligt åt. Du behöver inte gräla på mig,» sade
mården. »Jag satt redan på en av de nedersta grenarna och tänkte över
hur jag skulle komma åt att riva ihjäl en hel mängd av gässen, när en
liten parvel, som inte var större än en ekorre, rusade opp och kastade
en sten i huvudet på mig med sådan kraft, att jag föll i vattnet, och
innan jag hann att kravla mig opp ...

Mården behövde inte berätta vidare. Han hade ingen åhörare mer. Smirre
var redan långt borta, på väg efter gässen.

Under tiden hade Akka flugit söderut, medan hon sökte en ny sovplats.
Det fanns ännu en smula dagsljus, och därtill stod halvmånen högt på
himlen, så att hon kunde se någorlunda. Till all lycka var hon väl
hemmastadd där i trakten, därför att det hade hänt mer än en gång, att
hon hade blivit vinddriven åt Blekinge, när hon om vårarna hade rest
över Östersjön.

Hon följde ån, så länge som hon såg den slingra fram genom det månljusa
landskapet som en svart, blänkande orm. På så sätt kom hon ända ner till
Djupafors, där ån först gömmer sig i en underjordisk ränna och sedan
klar och genomskinlig, som om den vore av glas, störtar sig ner i en
trång klyfta, mot vars botten den slår sönder sig i glittrande droppar
och kringflygande skum. Nedanför det vita fallet lågo några stenar,
mellan vilka vattnet brusade bort i vild fors, och här slog Akka ner.
Detta var återigen en god sovplats, i synnerhet så där sent på kvällen,
när inga människor voro i rörelse. I solnedgången hade nog inte gässen
kunnat slå ner där, för Djupafors ligger inte i någon ödemark. På ena
sidan om fallet reser sig en pappersmassefabrik, och på den andra, som
är brant och trädbevuxen, ligger Djupadals park, där människor ständigt
ströva omkring på de hala och branta stigarna för att glädja sig åt den
yra strömmens brusande färd nere i klyftan.

Det var på samma sätt här som på det förra stället, att ingen av
resenärerna tänkte det minsta på att de hade kommit till en vacker och
vittberömd plats. Snarare tyckte de väl, att det var hemskt och farligt
att stå och sova på hala, våta stenar mitt i en dånande fors. Men de
fingo ju vara nöjda, bara de voro fredade för rovdjur.

Gässen föllo genast i sömn, men pojken hade inte ro att sova, utan satt
bredvid dem för att kunna vaka över gåskarlen.

Om en stund kom Smirre springande utmed åstranden. Han fick genast syn
på gässen, där de stodo ute i skumvirvlarna, och förstod, att han inte
heller nu kunde komma åt dem. Men han kunde inte förmå sig att överge
dem, utan satte sig på stranden och betraktade dem. Han kände sig mycket
förödmjukad och tyckte, att hela hans anseende som jägare stod på spel.

Rätt som det var såg han en utter komma krypande upp ur forsen med en
fisk i munnen. Smirre gick emot honom, men stannade på två stegs avstånd
för att visa, att han inte ville ta ifrån honom jaktbytet. »Du är en
märkvärdig en, som nöjer dig med att fånga fisk, när det står fullt med
vildgäss ute på stenarna,» sade Smirre. Han var så ivrig, att han inte
hade tid att lägga sina ord så väl, som han brukade. Uttern vände inte
en gång huvudet utåt strömmen. Han var en landstrykare som alla uttrar,
hade många gånger fiskat vid Vombsjön och kände väl till Smirre räv.
»Jag vet nog hur du bär dig åt för att narra till dig en laxöring,
Smirre,» sade han. – »Jaså, är det du, Gripe,» sade Smirre och blev
glad, därför att han visste, att den här uttern var en djärv och kunnig
simmare. »Jag undrar inte på att du inte vill se åt vildgässen, när du
inte är i stånd att komma ut till dem.» Men uttern, som hade simhud
mellan tårna, en styv svans, som var så god som en åra, och en päls, som
var ogenomtränglig för väta, ville inte ha det sagt om sig, att det
fanns en fors, som han inte kunde rå med. Han vände sig mot strömmen,
och så snart som han hade fått syn på vildgässen, slängde han fisken
ifrån sig och störtade utför den branta stranden ner i ån.

Om det hade varit längre lidet på våren, så att näktergalarna i
Djupadals park hade varit hemma, skulle de sedan i många nätter ha
sjungit om Gripes strid med forsen. För uttern blev flera gånger
bortryckt av vågorna och förd neråt ån, men han kämpade sig ständigt
uppåt igen. Han sam fram i dödvatten, han kröp över stenar och kom så
småningom närmare vildgässen. Det var en vådlig färd, som väl kunde ha
förtjänat att bli besjungen av näktergalarna.

Smirre följde med blicken hans väg, så gott han kunde. Till sist såg
han, att uttern var i färd med att klättra upp till vildgässen. Men just
då skrek det till gällt och vilt. Uttern störtade baklänges ner i
vattnet och rycktes bort, som om han hade varit en blind kattunge. Strax
därpå smällde det hårt i gässens vingar. De lyfte och foro bort för att
skaffa sig en annan sovplats.

Uttern kom snart upp på land. Han sade ingenting och började att slicka
den ena framfoten. När Smirre hånade honom, därför att han inte hade
lyckats, bröt han ut: »Det var inget fel på min simkonst, Smirre. Jag
hade hunnit ända fram till gässen och skulle just klättra opp till dem,
när en liten parvel kom springande och högg mig i foten med något vasst
järn. Det gjorde så ont, att jag förlorade fotfästet, och så tog forsen
mig.»

Han behövde inte berätta mer. Smirre var redan långt borta, på väg efter
gässen.

Ännu en gång måste Akka och hennes flock ut på nattlig flykt. Till all
lycka hade månen inte gått ner, och med hjälp av dess ljus lyckades det
henne att finna en annan av de sovplatser, som hon kände till där i
trakten. Hon följde åter den blänkande ån mot söder. Över Djupadals
herrgård och över Ronnebys mörka tak och vita vattenfall svävade hon
fram utan att slå ner. Men ett stycke söder om staden, inte långt från
havet, ligger Ronneby hälsobrunn med badhus och brunnshus, med stora
hotell och sommarbostäder för brunnsgäster. Allt detta står tomt och öde
hela vintern, som alla fåglar nogsamt veta, och mångfaldiga äro de
fågelskaror, som under hårda stormtider söka skydd på de övergivna
byggnadernas altaner och verandor.

Här slogo vildgässen ner på en balkong, och som vanligt somnade de
genast. Pojken däremot kunde inte sova, därför att han inte ville krypa
in under gåskarlens vinge.

Balkongen vette åt söder, så att pojken hade utsikt över havet. Och när
han nu inte kunde sova, satt han och såg på hur bra det tog sig ut, när
hav och land möttes här i Blekinge.

Se, det är så, att hav och land kunna mötas på många olika sätt.
Mångenstans kommer landet ner mot havet med flacka, tuviga ängar, och
havet möter landet med flygsand, som det lägger upp i vallar och drivor.
Det är, som om de båda tyckte så illa om varandra, att de bara vilja
visa det sämsta de äga. Men det kan också hända, att när landet kommer
ner emot havet, reser det upp en mur av berg framför sig, som om havet
skulle vara något farligt; och när landet gör så, går havet emot det med
vreda bränningar, piskar och ryter och slår mot klipporna och ser ut,
som om det ville slita sönder landbacken.

Men i Blekinge går det helt annorlunda till, när hav och land mötas. Där
splittrar landet sönder sig i uddar och öar och holmar, och havet delar
sig i fjärdar och vikar och sund, och det är kanske detta, som gör, att
det ser ut, som om de skulle mötas i glädje och endräkt.

Tänk nu först och främst på havet! Långt ute ligger det ödsligt och tomt
och stort och har inte något annat att göra än att rulla sina gråa
vågor. När det kommer in mot land, råkar det på det första skäret. Detta
tar det genast väldet över, sliter av allt grönt och gör det lika naket
och grått, som det självt är. Så möter det ännu ett skär. Med detta går
det likadant. Och ännu ett. Ja, det går likadant med detta också. Det
blir avklätt och utplundrat, som om det skulle ha fallit i rövarhänder.
Men så komma skären allt tätare, och då förstår havet visst, att landet
sänder emot det sina minsta barn för att beveka det till mildhet. Det
blir också allt vänligare, ju längre inåt det kommer, rullar sina vågor
mindre höga, dämpar sina stormar, lämnar grönska kvar i sprickor och
rämnor, fördelar sig i små sund och vikar och blir till sist inne vid
land så ofarligt, att småbåtar våga sig ut på det. Det kan visst inte
känna igen sig självt, så ljust och vänligt har det blivit.

Och tänk så på landbacken! Den ligger enformig och är sig lik nästan
överallt. Den består av flacka åkerfält med en och annan björkhage
mellan dem eller också av långsträckta skogsåsar. Den ser ut, som om den
bara tänkte på havre och rovor och potatis och gran och tall. Så kommer
en havsvik, som skär långt in i den. Det bryr den sig inte om, utan
kantar den med björk och al, alldeles som om den vore en vanlig
sötvattenssjö. Så kommer ännu en vik infarande. Inte heller den bryr
landbacken sig om att krusa för, utan den får samma beklädnad som den
första. Men så börja fjärdarna vidga sig och bryta sig. De splittra
sönder fälten och skogarna, och så kan inte landbacken undgå att märka
dem. »Jag menar, att det är själva havet, som kommer,» säger landbacken,
och så börjar den att pynta ut sig. Den kransar sig med blommor, far upp
och ner i backar och kastar ut öar i havet. Den vill inte mer veta av
tallar och granar, utan kastar bort dem som gamla vardagskläder och
ståtar sedan med stora ekträd och lindar och kastanjer och med blommande
lövängar och blir så grann som en herrgårdspark. Och då den möter havet,
är den så förändrad, att den inte kan känna igen sig själv.

Allt det där kan man ju inte riktigt se, förrän det blir sommar, men
pojken märkte ändå hur mild och vänlig naturen var, och han började
känna sig lugnare än förut på natten. Då hörde han plötsligt ett starkt
och hemskt tjut nerifrån badhusparken. Och när han reste sig upp, såg
han en räv stå i det vita månskenet på planen under balkongen. För
Smirre hade följt efter gässen än en gång. Men när han hade funnit
platsen, där de hade ställt sig, hade han förstått, att nu var det
omöjligt att komma åt dem på något sätt, och då hade han inte kunnat
låta bli att tjuta av förargelse.

När räven tjöt på detta sätt, vaknade den gamla Akka, förargåsen, och
fastän hon nästan ingenting kunde se, tyckte hon sig ändå känna igen
rösten. »Är det du, Smirre, som är ute i natt?» sade hon. – »Ja,» sade
Smirre, »det är jag, och jag vill nu fråga vad ni gäss tycker om den
natt, som jag har skaffat er.» – »Är det din mening att säga, att det är
du, som har sänt emot oss både mården och uttern?» frågade Akka. – – »En
god bragd ska inte förnekas,» sade Smirre. »Ni har en gång lekt gåsleken
med mig. Nu har jag börjat leka rävleken med er, och jag är inte sinnad
att upphöra med den, så länge som en enda av er finns i livet, om jag så
skulle nödgas följa er över hela landet.»– – »Du, Smirre, borde ändå
tänka på om det är rätt av dig, som är väpnad med både tand och klo, att
på detta sätt förfölja oss, som är försvarslösa,» sade Akka. Smirre
tyckte, att Akka lät rädd, och han sade hastigt: »Om du, Akka, vill ta
och kasta ner till mig den där Tummetott, som nu så många gånger har
stått mig emot, så lovar jag att sluta fred med dig. Jag ska då aldrig
mer förfölja varken dig eller någon av de dina.» – »Inte kan jag ge dig
Tummetott,» sade Akka. »Från den yngsta till den äldsta av oss vill vi
gärna ge våra liv för hans skull.» – »Håller ni honom så kär,» sade
Smirre, »då lovar jag dig, att han ska bli den första av er, som jag ska
kräva hämnd på.»

Akka svarade inte mer, och sedan Smirre hade uppsänt ett par vrålanden
till, blev allt tyst. Pojken låg alltjämt vaken. Nu var det Akkas ord
till räven, som hindrade honom från att sova. Aldrig hade han trott, att
han skulle få höra något så stort, som att någon ville våga livet för
hans skull. Från den stunden kunde det inte mer sägas om Nils
Holgersson, att han inte tyckte om någon.

________

IX.

KARLSKRONA.

Lördag 2 april.

Det var en kväll i Karlskrona, när det var månsken. Det var vackert och
lugnt, men förut på dagen hade det stormat och regnat, och människorna
trodde visst, att ovädret fortfor ännu, för knappt någon enda av dem
hade vågat sig ut på gatan.

Medan staden låg där så ödslig, kommo Akka, vildgåsen, och hennes flock
flygande över Vämmön och Pantarholmen ner emot den. De voro ute i sena
kvällen för att söka sig en säker sovplats i skärgården. De kunde inte
stanna på land, därför att de blevo störda av Smirre räv, varhelst de
slogo ner.

När nu pojken red fram högt uppe i luften och såg på havet och
skärgården, som bredde ut sig framför honom, tyckte han, att allting tog
sig besynnerligt och spöklikt ut. Himlen var inte längre blå, utan den
välvde sig över honom som en kupa av grönt glas. Havet var mjölkvitt. Så
långt som han kunde se, rullade det små vita vågor med silverskimmer på
topparna. Mitt i detta vita lågo de mångfaldiga skärgårdsöarna alldeles
kolsvarta. Vare sig att de voro stora eller små, vare sig att de voro
jämna som ängar eller fulla av klippor, syntes de lika svarta. Ja, till
och med boningshus och kyrkor och väderkvarnar, som annars bruka vara
vita eller röda, avtecknade sig svarta mot den gröna himlen. Pojken
tyckte, att det var, som om jorden hade blivit bortbytt under honom, och
att han var kommen till en annan värld.

Han tänkte just, att denna natt ville han hålla sig tapper och inte bli
rädd, då han fick se något, som riktigt skrämde honom. Det var en hög
klippö, som var täckt med stora, kantiga block, och mellan de svarta
blocken lyste det fram fläckar av klart, skimrande guld. Han kunde inte
låta bli att tänka på Maglestenen vid Trolle-Ljungby, som trollen ibland
lyfte upp på höga guldpelare, och han undrade om det här var något i
samma väg.

Men med stenarna och guldet hade det väl ändå gått an, om det inte hade
legat så mycket otyg i vattnet runt omkring ön. Det såg ut som valar och
hajar och andra stora havsdjur, men pojken förstod, att det var
havstrollen, som hade samlat sig kring ön och ämnade kravla sig upp på
den för att strida med landtrollen, som bodde där. Och de på land voro
nog rädda, för han såg hur en stor jätte stod överst på toppen av ön och
sträckte upp armarna liksom i förtvivlan över all den olycka, som skulle
övergå honom och hans ö.

Pojken blev inte litet förskräckt, när han märkte, att Akka började
sänka sig just över den där ön. »Nej, för all del! Där ska vi väl inte
slå ner,» sade han.

Men gässen fortforo att sänka sig, och snart måste pojken förvåna sig
över att han hade kunnat se så galet. De stora stenblocken voro för det
första ingenting annat än hus. Hela ön var en stad, och de lysande
guldfläckarna voro lyktor och upplysta fönsterrader. Jätten, som stod
högst på ön och sträckte upp armarna, var en kyrka med två tvära torn,
och alla havets troll och odjur, som han hade tyckt sig se, voro båtar
och fartyg av alla slag, som lågo förtöjda runt omkring ön. På den
sidan, som låg åt land, funnos mest roddbåtar och segelslupar och små
kustångare, men vid den sidan, som vette åt havet, lågo pansarklädda
krigsfartyg, somliga breda med ofantligt tjocka, bakåtlutande
skorstenar, andra långa och smala och så formade, att de borde kunna
glida genom vattnet liksom fiskar.

Vad kunde nu detta vara för en stad? Jo, det kunde pojken fundera ut,
därför att han såg de många krigsskeppen. Han hade varit road av fartyg
i hela sitt liv, fast han inte hade haft att göra med andra än de
galejor, som han hade låtit segla i landsvägsdiket. Han hade mycket väl
reda på att den staden, där det låg så många krigsfartyg, inte kunde
vara någon annan än Karlskrona.

Pojkens morfar hade varit en gammal flottmatros, och så länge som han
hade levat, hade han var dag berättat om Karlskrona, om det stora
krigsvarvet och om allt annat, som fanns att se där i staden. Här kände
pojken sig alldeles som hemma, och han blev glad, att han skulle få se
allt detta, som han hade hört så mycket talas om.

Men han fick bara se en skymt av tornen och befästningarna, som stängde
inloppet till hamnen, och av de många byggnaderna på varvet, innan Akka
slog ner på det ena av de platta kyrktornen.

Det var nog en säker plats för dem, som ville komma undan en räv, och
pojken började undra om han inte kunde våga att krypa in under
gåskarlens vinge för denna enda natt. Jo, det kunde han bestämt, det
vore allt gott för honom att få sova en smula. Han skulle försöka att få
se litet mer av varvet och fartygen, sedan det hade blivit ljust.

– – – – – –

Pojken tyckte själv, att det var besynnerligt, att han inte kunde hålla
sig stilla och vänta till nästa morgon med att se fartygen. Han hade
visst inte sovit i fem minuter, förrän han gled fram under vingen och
klättrade utmed åskledaren och vattenrännorna ända ner till marken.

Han stod snart på ett stort torg, som utbredde sig framför kyrkan. Det
var belagt med kullriga stenar och likaså besvärligt för honom att
vandra över, som det är för stort folk att gå på en tuvig äng. Sådana,
som äro vana att hålla till i vildmarken eller bo långt borta på landet,
känna sig alltid ängsliga, när de komma in i en stad, där husen stå raka
och stela och gatorna ligga öppna, så att var och en kan se den, som går
där. Och på samma sätt gick det nu med pojken. När han stod på det stora
Karlskrona torg och såg på Tyska kyrkan och rådhuset och Storkyrkan, som
han nyss hade kommit ner ifrån, så kunde han inte annat än önska, att
han vore tillbaka uppe på tornet hos gässen.

Lycka var det, att det var alldeles tomt på torget. Där fanns ingen
människa, om man inte skulle räkna en staty, som stod där på en hög
fotställning. Pojken såg länge på statyn, som föreställde en stor, grov
karl i trekantig hatt, långrock, knäbyxor och grova skor, och undrade
vad det var för en. Han höll en lång käpp i handen och såg ut, som om
han skulle kunna göra bruk av den också, för han hade ett fasligt
strängt ansikte med en stor, krokig näsa och en ful mun.

»Vad har den där långläppen här att göra?» sade pojken till sist. Han
hade aldrig själv känt sig så liten och ömklig som den kvällen. Han
försökte krya upp sig med att säga ett käckt ord. Sedan tänkte han inte
mer på statyn, utan slog in på en bred gata, som ledde neråt sjön.

Men pojken hade inte gått långt, förrän han hörde, att någon kom efter
honom. Det gick någon bakom honom, som stampade mot stenläggningen med
tunga fötter och stötte mot marken med en skodd käpp. Det lät, som om
själva den stora bronskarlen uppe på torget hade givit sig ut på
vandring.

Pojken lyssnade efter stegen, medan han sprang neråt gatan, och allt
säkrare blev han, att det var bronskarlen. Marken skalv, och husen
skakade. Det kunde inte vara någon annan än han, som gick så tungt, och
pojken blev rädd, när han tänkte på vad han nyss hade sagt åt honom. Han
vågade inte vända huvudet för att se efter om det verkligen var han.

»Han kanske bara är ute och går för ro skull,» tänkte pojken. »Inte kan
han väl vara ond på mig för de orden, som jag sade. Det var då alls inte
så illa ment.»

I stället för att gå rakt fram och försöka att komma ner till varvet vek
pojken av på en gata, som ledde åt öster. Han ville först och främst
komma undan den där, som vandrade efter honom.

Men strax därpå hörde han, att bronskarlen tog av in på samma gata, och
pojken blev så rädd, att han rakt inte visste var han skulle göra av
sig. Och så svårt, som det var, att få reda på några gömställen i en
stad, där alla portar stodo stängda! Då såg han på höger hand en gammal
träkyrka, som låg ett stycke från gatan mitt i en stor plantering. Inte
ett ögonblick betänkte han sig, utan rusade fram mot kyrkan. »Kommer jag
bara dit, så ska jag väl vara skyddad för allt ont,» menade han.

När han sprang framåt, fick han helt hastigt syn på en karl, som stod på
en sandgång och vinkade till honom. »Där är det visst någon, som vill
hjälpa mig,» tänkte pojken, blev innerligt glad och skyndade åt det
hållet. Han var verkligen så rädd, att hjärtat bultade i bröstet på
honom.

Men när han kom fram till karlen, som stod i kanten av sandgången på en
liten pall, blev han helt bestört. »Det kan väl inte ha varit den där,
som vinkade åt mig,» tänkte han, för han såg, att hela karlen var av
trä.

Han. blev stående och stirrade på honom. Det var en grov karl på korta
ben med ett brett, rödblommigt ansikte, blankt, svart hår och svart
helskägg. På huvudet bar han en svart trähatt, på kroppen en brun
trärock, kring livet ett svart träskärp, på benen hade han vida, gråa
träknäbyxor och trästrumpor och på fötterna svarta träkängor. Han var
nymålad och nyfernissad, så att han sken och blänkte i månskenet, och
detta gjorde väl sitt till att ge honom en så godmodig uppsyn, att
pojken genast fattade förtroende för honom.

I vänstra handen höll han en trätavla, och där läste pojken:

Ödmjukast jag er ber, Fast rösten nog är matt: Kom lägg en penning ner,
Men lyften uppå min hatt!

Jaså, karlen var bara en fattigbössa. Pojken kände sig snopen. Han hade
väntat sig, att detta skulle vara något riktigt märkvärdigt. Och nu kom
han ihåg, att den där träkarlen hade morfar också talat om och sagt, att
alla barn i Karlskrona tyckte så mycket om honom. Och det var nog sant,
för också han hade svårt att skilja sig från träkarlen. Han hade något
så gammaldags över sig, att man nog kunde ta honom för att vara många
hundra år, och på samma gång såg han så stark och morsk och levnadsglad
ut, just som man kunde tänka sig, att folk gjorde förr i världen.

Pojken hade så roligt av att se på träkarlen, att han rent glömde bort
den andre, som han flydde för. Men nu hörde han honom. Han vek av från
gatan och kom in på kyrkogården. Han kom efter hit också! Vart skulle
pojken ta vägen?

I detsamma såg han träkarlen böja sig ner mot honom och sträcka fram sin
stora, breda hand. Det var omöjligt att tro honom om annat än gott, och
pojken stod med ett hopp uppe i handen. Och träkarlen lyfte honom till
sin hatt och stack in honom under den.

Nätt och jämnt var pojken gömd, nätt och jämnt hade träkarlen fått ner
armen på rätt plats igen, så stannade bronskarlen framför honom och
stötte ner käppen i marken, så att träkarlen skakade på sin pall. Därpå
sade bronskarlen med stark och klingande röst: »Vad är han för en?»
Träkarlens arm for uppåt, så att det knakade i det gamla trävirket, och
han rörde vid hattbrättet, när han svarade: »Rosenbom med förlov, Ers
Majestät. En gång i tiden högbåtsman på linjeskeppet Dristigheten, efter
slutad krigstjänst kyrkvaktare vid Amiralitetskyrkan, på sistone skuren
i trä och utställd på kyrkogården som fattigbössa.»

Det klack till i pojken, när han hörde, att träkarlen sade: »Ers
Majestät». För när han nu tänkte efter, så visste han, att statyn på
torget föreställde den, som hade grundlagt staden. Det var nog ingen
mindre än självaste Karl den elfte, som han hade råkat ut för.

»Han gör bra reda för sig,» sade bronskarlen. »Kan han nu också säga mig
om han har sett till en liten pilt, som springer omkring i staden i
natt? Det är en näsvis kanalje, och får jag bara tag i honom, ska jag
lära honom mores.» Därmed stötte han än en gång käppen i backen och såg
förfärligt ond ut.

»Med förlov, Ers Majestät, jag har sett honom,» sade träkarlen, och
pojken blev så rädd, att han började skälva, där han satt inkrupen under
hatten och såg på bronskarlen genom en spricka i träet. Men han lugnade
sig, när träkarlen fortsatte: »Ers Majestät är på orätt spår. Den där
pilten hade visserligen för avsikt att springa in på varvet och sticka
sig undan där.»

»Säger han det, Rosenbom? Ja, stå då inte längre stilla på sin pall,
utan kom med mig, och hjälp mig att söka reda på honom! Fyra ögon ser
mer än två, Rosenbom.»

Men träkarlen svarade med jämmerlig röst: »Jag skulle underdånigst be
att få stå kvar där jag står. Jag ser frisk och skinande ut för
målningens skull, men jag är gammal och murken och tål inte att röra
mig.»

Bronskarlen hörde nog inte till dem, som tyckte om att bli motsagda.
»Vad är det för fasoner? Kom han mans, Rosenbom!» Och han höjde sin
långa käpp och gav den andre ett dånande slag över axeln. »Ser han, att
han håller, Rosenbom?»

Därmed bröto de upp och gingo stora och väldiga fram på Karlskrona
gator, tills de nådde en hög port, som ledde in till varvet. Därutanför
gick en av flottans matroser på vakt, men bronskarlen skred bara förbi
honom och sparkade upp porten, utan att matrosen låtsade något därom.

Så snart som de hade kommit in på varvet, sågo de framför sig en
vidsträckt hamn, avdelad med pålbroar. I de olika hamnbassängerna lågo
krigsfartygen och sågo större och fruktansvärdare ut så här på nära håll
än nyss, när pojken hade sett dem uppifrån. »Det var då inte så galet
att tycka, att det var havstroll,» tänkte han.

»Var finner han det rådligast att vi börjar sökandet, Rosenbom?» sade
bronskarlen.

»En sådan som han kunde väl allra lättast sticka sig undan i
modellsalen,» svarade träkarlen.

På en smal landremsa, som sträckte sig åt höger från porten hela hamnen
utefter, lågo ålderdomliga byggnader. Bronskarlen gick fram mot ett hus
med låga väggar, små fönster och ett ansenligt tak. Han stötte sin stav
mot dörren, så att den sprang upp, och stampade i väg uppför en trappa
med nötta trappsteg. Därpå kommo de in i en stor sal, som var uppfylld
av tacklade och fullriggade småfartyg. Pojken begrep, utan att någon
sade honom det, att detta var modeller till de fartyg, som hade blivit
byggda för svenska flottans räkning.

Det fanns fartyg av många olika slag. Det fanns gamla linjeskepp med
sidorna späckade av kanoner, med höga uppbyggnader i för och akter och
masterna tyngda av ett virrvarr av segel och tåg. Det fanns små
skärgårdsfartyg med roddarbänkar utmed skeppssidorna, det fanns odäckade
kanonslupar och rikt förgyllda fregatter, som voro modeller till dem,
som kungarna hade begagnat vid sina resor. Äntligen funnos där också de
tunga, breda pansarfartygen med torn och kanoner på däcket, som äro i
bruk nu för tiden, och smala, blanka torpedbåtar, som liknade långa,
smärta fiskar.

När pojken bars omkring bland allt detta, blev han helt häpen. »Att så
stora och granna fartyg har blivit byggda här i Sverige!» tänkte han för
sig själv.

Han hade god tid att betrakta vad som farms därinne, för då bronskarlen
fick se modellerna, glömde han bort allting annat. Han såg på dem alla,
från de första till de sista, och frågade om dem. Och Rosenbom,
högbåtsman på Dristigheten, berättade så mycket han visste om skeppens
byggmästare och om dem, som hade fört dem, och om de öden, som de hade
haft. Han berättade om Chapman och Puke och Trolle, om Hogland och
Svensksund, ända fram till 1809, för sedan hade han inte varit med
längre.

Både han och bronskarlen hade mest att säga om de gamla, granna
träfartygen. De nya pansarskeppen tycktes de inte riktigt förstå sig på.

»Jag hör, att Rosenbom inte vet något om det här nya,» sade bronskarlen.
»Låt oss därför gå och se på något annat! För detta roar mig, Rosenbom.»

Nu hade han visst alldeles upphört att söka efter pojken, och denne
kände sig trygg och lugn, där han satt i trähatten.

Därpå vandrade de båda karlarna igenom de stora anläggningarna:
segelsömmareverkstaden och ankarsmedjan, maskin- och
snickeriverkstäderna. De sågo mastkranarna och dockorna, de stora
förrådshusen, artillerigården, tyghuset, den långa repslagarebanan och
den stora, övergivna dockan, som hade blivit sprängd i hälleberget. De
gingo ut på pålbroarna, där örlogsfartygen lågo förtöjda, stego ombord
på dem och besågo dem som två gamla sjöbussar, undrade och förkastade
och gillade och förargades.

Pojken satt trygg under trähatten och hörde talas om hur det hade
arbetats och kämpats på denna plats för att utrusta alla de flottor, som
hade gått ut härifrån. Han hörde hur liv och blod hade vågats, hur den
sista skärven hade offrats för att bygga krigsskeppen, hur snillrika män
hade ansträngt all sin kraft för att förbättra och fullkomna dessa
fartyg, som hade varit fäderneslandets värn. Det var inte utan, att
pojken ett par gånger fick tårarna i ögonen, när han hörde talas om allt
detta. Och han var glad åt att han fick så bra reda på det.

Allra sist gingo de in på en öppen gård, där galjonsbilderna från gamla
linjeskepp stodo uppställda. Och en märkvärdigare syn hade pojken aldrig
sett, för dessa bilder hade otroligt mäktiga, skräckinjagande ansikten.
De voro stora, dristiga och vilda, fyllda av samma stolta anda, som hade
utrustat de stora skeppen. De voro från en annan tid än hans. Han
tyckte, att han krympte ihop inför dem.

Men när de kommo hit, sade bronskarlen till träkarlen: »Ta av sig
hatten, Rosenbom, för dem, som står här! De har alla varit i strid för
fäderneslandet.»

Och Rosenbom hade glömt varför de hade börjat vandringen, han som
bronskarlen. Utan att besinna sig lyfte han trähatten från huvudet och
utropade:

»Jag lyfter hatten för den, som utvalde hamnen och grundade varvet och
nyskapade flottan, för den kung, som har väckt allt detta till liv.»

»Tack, Rosenbom! Det var bra sagt. Rosenbom är en präktig karl. Men vad
är nu detta, Rosenbom?»

För där stod Nils Holgersson mitt uppe på Rosenboms nakna hjässa. Men
han var inte rädd nu mer, utan han lyfte sin vita luva och ropade:
»Hurra för dig, Långläpp!»

Bronskarlen stötte käppen hårt i marken, men pojken fick aldrig veta vad
han hade ämnat ta sig till, för nu rann solen upp, och med detsamma
försvunno både bronskarl och träkarl, som om de hade varit gjorda av
dimmor. Medan han ännu stod och stirrade efter dem, flögo vildgässen upp
från kyrktornet och svävade fram och åter över staden. Med ens fingo de
syn på Nils Holgersson, och då sköt den store vite ner ur skyn och
hämtade honom.

________

X.

RESA TILL ÖLAND.

Söndag 3 april.

Vildgässen foro ut på en skärgårdsö för att beta. De råkade där
tillsammans med några grågäss, och dessa blevo förvånade att se dem,
eftersom de mycket väl visste, att deras fränder vildgässen helst fara
fram över det inre av landet. De voro nyfikna och frågvisa och nöjde sig
inte med mindre, än att vildgässen berättade om den förföljelse, som de
hade att utstå av Smirre räv. När de hade slutat, sade en grågås, som
tycktes vara lika gammal och lika klok som själva Akka: »Det var en stor
olycka för er, att räven blev förklarad fredlös i sitt eget land. Han
kommer säkert att hålla sitt ord och följa er ända opp till Lappland. Om
jag vore som ni, skulle jag inte fara norrut över Småland, utan i
stället ta den yttre vägen till Öland, så att han alldeles mister
spåret. För att riktigt villa bort honom bör ni stanna ett par dar på
Ölands södra udde. Där finns det gott om mat och gott om sällskap. Jag
tror inte, att ni ska ångra er, om ni far ditöver.»

Detta var verkligen ett klokt råd, och vildgässen beslöto att följa det.
Så snart de hade ätit sig väl mätta, började de färden till Öland. Ingen
av dem hade någonsin varit där förut, men grågåsen hade givit dem goda
vägmärken. De hade bara att resa rätt mot söder, tills de råkade det
stora fågelsträcket, som gick fram utanför Blekingskusten. Alla de
fåglar, som hade vinterbostad vid Västerhavet och nu ämnade sig till
Finland och Ryssland, flögo fram där, och de brukade alla i förbifarten
slå ner på Öland för att vila. Vildgässen skulle inte få svårt att finna
vägvisare.

Den dagen var det alldeles stilla och varmt som på en sommardag, det
bästa väder man kunde tänka sig för en sjöresa. Det enda betänkliga var,
att det inte var fullt klart, utan grå och beslöjad himmel. Här och där
stodo väldiga molnmassor, som hängde ända ner mot havsytan och skymde
utsikten.

När de resande voro komna utanför skären, bredde havet ut sig så jämnt
och speglande, att pojken, då han råkade se neråt, tyckte, att vattnet
var försvunnet. Det fanns ingen jord mer under honom. Han hade inte
något annat än moln och himmel omkring sig. Han blev alldeles huvudyr
och klämde sig fast vid gåsryggen ängsligare, än när han satt där första
gången. Det var, som om han omöjligt kunde hålla sig kvar: han måste
falla åt något håll.

Det blev än värre, när de nådde fram till det stora fågelsträcket, som
grågåsen hade talat om. Där kom verkligen flock efter flock flygande i
alldeles samma riktning. De liksom följde en utstakad väg. Det var änder
och grågäss, svärtor och grisslor, lommar och alfågel, skrakar och
doppingar, strandskator och sjöorrar. Men när nu pojken böjde sig
framöver och tittade åt det håll, där havet borde ligga, såg han hela
fågeltåget avspeglat i vattnet. Men han var så yr, att han inte förstod
hur detta kom sig, utan tyckte, att hela fågelskaran flög med buken
uppåt. Han undrade ändå inte mycket över detta, för han visste inte
själv vad som var upp, och vad som var ner.

Fåglarna voro uttröttade och otåliga att komma fram. Ingen av dem skrek
eller sade ett lustigt ord, och det gjorde, att allting föreföll så
besynnerligt overkligt.

»Tänk, om vi har farit bort ifrån jorden!» sade han till sig själv.
»Tänk, om vi håller på att resa opp till himlen!»

Han såg ingenting annat än moln och fåglar omkring sig och började hålla
det för rimligt, att de foro mot himlen. Han blev glad och undrade vad
han skulle få se däruppe. Yrseln gick över på en gång. Han blev så
förfärligt glad vid länken på att han for upp till himlen och lämnade
jorden.

I detsamma hörde han ett par knallande skott och såg ett par små vita
rökpelare stiga upp.

Det blev oro och uppståndelse bland fåglarna. »Skyttar! Skyttar! Skyttar
i båtarna!» ropade de. »Flyg högt! Flyg undan!»

Då såg pojken äntligen, att de alltjämt foro fram över havsytan, och att
de alls inte voro i himlen. I en lång rad lågo små båtar, fyllda av
skyttar, som lossade skott på skott. De främsta fågelflockarna hade inte
märkt dem i tid. De hade hållit för lågt. Flera mörka kroppar sjönko ner
mot havet, och för var och en, som föll, höjdes höga jämmerskrik av de
levande.

Det var besynnerligt för den, som nyss trodde sig vara i himlen, att
vakna upp till sådan skräck och jämmer. Akka sköt mot höjden så raskt
hon kunde, och sedan satte flocken av med största möjliga fart.
Vildgässen kommo också oskadda undan, men pojken kunde inte hämta sig
från sin förvåning. Tänk, att någon kunde vilja skjuta på sådana som
Akka och Yksi och Kaksi och gåskarlen och de andra! Människorna hade
inte något begrepp om vad de gjorde.

Så bar det framåt igen i den stilla luften, och det var tyst som nyss
förut, med undantag av att några uttröttade fåglar då och då ropade: »Är
vi inte framme snart? Är ni säkra på att vi håller rätt väg?» Härpå
svarade de, som flögo i spetsen: »Vi far rätt mot Öland, rätt mot
Öland.»

Gräsänderna voro trötta, och lommarna foro om dem. »Ha inte så bråttom!»
ropade då änderna. »Ni äter opp all maten för oss.» – »Den räcker till
både för er och oss,» svarade lommarna.

Innan de ännu hade hunnit så långt, att de sågo Öland, kom en svag vind
emot dem. Den förde med sig något, som liknade väldiga massor av vit
rök, alldeles som skulle det vara stor eldsvåda någonstans.

När fåglarna sågo de första vita virvlarna, blevo de ängsliga och ökade
farten. Men det där, som var likt en rök, bolmade fram allt tätare, och
till sist omvärvde det dem alldeles. Ingen lukt kändes, och röken var
inte mörk och torr, utan vit och fuktig. Pojken förstod helt hastigt,
att det inte var annat än dimma.

Då dimman blev så tät, att man inte kunde se en gåslängd framför sig,
började fåglarna bära sig åt som riktiga galningar. Alla dessa, som
förut hade farit fram med så god ordning, började leka i dimman. De
flögo härs och tvärs för att locka varandra vilse. »Akta er!» ropade de.
»Ni far ju bara runt. Vänd om för all del! Inte kommer ni till Öland på
det där sättet.»

Alla visste mycket väl var de hade ön, men de gjorde sitt bästa för att
villa bort varandra. »Se på de där alorna!» ljöd det i dimman. »De far
tillbaka till Nordsjön.» – »Akta er, grågäss!» skrek någon från ett
annat håll. »Om ni fortsätter så där, kommer ni ända till Rügen.»

Det var, som sagt, ingen fara för att de fåglar, som voro vana att
färdas fram här, skulle låta narra sig åt galet håll. Men de, som fingo
det svårt, det var vildgässen. Upptågsmakarna märkte, att de inte voro
säkra om vägen, och gjorde allt, vad de kunde, för att förvilla dem.

»Vart ämnar ni er, gott folk?» ropade en svan. Han kom rätt fram mot
Akka och såg deltagande och allvarlig ut.

»Vi ska resa till Öland, men vi har aldrig varit där förut,» sade Akka.
Hon tyckte, att detta var en fågel att lita på.

»Det var för illa,» sade svanen. »De har ju lockat er vilse. Ni är på
väg till Blekinge. Kom nu med mig, ska jag visa er rätt!»

Och så for han åstad med dem, och när han hade fört dem så långt bort
från den stora stråkvägen, att de inga rop hörde, försvann han i dimman.

Nu foro de omkring en stund alldeles på måfå. Knappt hade de lyckats att
finna reda på fåglarna igen, förrän en and kom fram till dem. »Det är
bäst, att ni lägger er ner på vattnet, tills dimman går sin väg,» sade
anden. »Det märks ju, att ni inte är vana att reda er på resor.»

Det var inte utan, att det lyckades de skälmarna att göra Akka huvudyr.
Så vitt pojken kunde förstå, flögo vildgässen runt en lång stund.

»Akta er! Ser ni inte, att ni flyger opp och ner?» ropade en lom, när
han störtade förbi. Pojken grep ovillkorligen tag om gåskarlens hals.
Det var något, som han länge hade fruktat för.

Ingen kan säga när de skulle ha kommit fram, om det inte hade hörts ett
dovt rullande skott långt borta.

Då sköt Akka fram halsen, smällde hårt med vingarna och satte full fart.
Nu hade hon något att rätta sig efter. Grågåsen hade just sagt henne,
att hon inte skulle slå ner ytterst på Ölands södra udde, därför att där
stod en kanon, som människorna brukade skjuta på dimman med. Nu kände
hon riktningen, och nu skulle ingen i världen kunna locka henne vilse.

________

XI.

ÖLANDS SÖDRA UDDE.

3–6 april.

På den sydligaste delen av Öland ligger en gammal kungsgård, som heter
Ottenby. Det är en rätt stor egendom, som sträcker sig tvärsöver ön,
från strand till strand, och den är märkvärdig därför, att den alltid
har varit ett tillhåll för stora djurskaror. På sextonhundratalet, när
kungarna brukade fara över till Öland för att jaga, var hela egendomen
inte något annat än en stor hjortpark. På sjuttonhundratalet funnos där
ett stuteri, där ädla rashästar uppföddes, och ett schäferi, där flera
hundra får underhöllos. I våra dagar finnas vid Ottenby varken
fullblodshästar eller får. I deras ställe leva där stora skaror av
unghästar, som skola användas vid våra kavalleriregementen.

Det finns säkert inte i hela landet någon gård, som kan vara en bättre
uppehållsort för djur. Längs efter den östra kusten ligger den gamla
schäferiängen, som är en fjärdedels mil lång, den största ängen på hela
Öland, där djuren kunna beta och leka och tumla sig lika fritt som i
vildmarken. Och där finns den berömda Ottenby lund med de hundraåriga
ekarna, som ge skugga för sol och lä för den stränga Ölandsblåsten. Och
så får man inte glömma den långa Ottenby mur, som går från strand till
strand och skiljer Ottenby från den övriga ön, så att djuren kunna veta
hur långt den gamla kungsgården sträcker sig och akta sig att ge sig in
på annan mark, där de inte äro så väl fredade.

Men det är inte nog med att det finns gott om tama djur på Ottenby. Man
skulle nästan kunna tro, att de vilda också hade en känsla av att på ett
gammalt kronogods bör både vilt och tamt kunna räkna på huld och skydd,
och att det är därför, som de i så stora skaror våga sig dit. Förutom
att där ännu finnas kvar hjortar av den gamla stammen och att harar och
grav-änder och rapphöns älska att leva där, så utgör den på våren och
sensommaren en viloplats för många tusental av flyttfåglar. Framför allt
är det på den sumpiga östra stranden nedanför schäferiängen, som
flyttfåglarna slå ner för att beta och vila.

När vildgässen och Nils Holgersson äntligen hade letat sig fram till
Öland, slogo de som alla andra ner på stranden under schäferiängen.
Dimman låg tät över ön liksom förut över havet. Men pojken blev ändå
häpen över alla de fåglar, som han urskilde bara på det lilla stycke av
stranden, som han kunde se ut över.

Det var en låg sandstrand med stenar och vattenpussar och en mängd
uppkastad tång. Om pojken hade fått välja, skulle han väl aldrig ha
tänkt på att slå ner där, men fåglarna ansågo visst detta för ett
riktigt paradis. Änder och grågäss gingo och betade på ängen, närmare
vattnet sprungo snäppor och andra strandfåglar. Lommarna lågo i havet
och fiskade, men mest liv och rörelse var det på de långa tångbankarna
utanför kusten. Där stodo fåglarna tätt bredvid varandra och plockade i
sig larver, som måtte ha funnits i gränslös mängd, för det märktes
aldrig, att det uppstod någon klagan över brist på mat.

De allra flesta skulle resa vidare och hade slagit ner bara för att få
vila, och så snart som anföraren för en flock tyckte, att kamraterna
hade vederkvickt sig tillräckligt, sade han: »Är ni nu färdiga, så ger
vi oss väl av.»

»Nej, vänta, vänta! Vi är inte mätta ännu på länge,» sade följesfolket.

»Ni tror väl inte, att jag ämnar låta er äta så mycket, att ni inte kan
röra er?» sade anföraren, smällde i vingarna och satte av. Men det hände
mer än en gång, att han måste vända om, därför att han inte kunde förmå
de andra att följa med.

Utanför de yttersta tångbankarna låg en flock svanor. De brydde sig inte
om att gå i land, utan vilade sig genom att ligga och gunga på vattnet.
Då och då döko de ner med halsarna och hämtade upp mat från havsbottnen.
När de hade fått fatt i något riktigt gott, gåvo de till höga rop, som
ljödo likt trumpetstötar.

När pojken hörde, att det låg svanor på grundet, skyndade han ut på
tångbankarna. Han hade aldrig sett vildsvan på nära håll förut. Han hade
lycka med sig, så att han kom alldeles fram till dem.

Pojken var inte den enda, som hade hört svanorna. Både vildgäss och
grågäss och änder och lommar summo ut mellan bankarna, lade sig som en
ring runt om svanflocken och stirrade på den. Svanorna blåste upp
fjädrarna, höjde vingarna som segel och lyfte halsarna högt i vädret.
Ibland sam en och annan av dem fram till en gås eller storlom eller
dykand och sade ett par ord. Och då tycktes det, som om den tilltalade
knappt skulle våga lyfta näbben för att svara.

Men så var det en smålom, en liten svart odygdspåse, som inte kunde stå
ut med all denna högtidlighet. Han dök helt hastigt och försvann under
vattenytan. Strax därpå skrek en av svanorna till och simmade undan så
hastigt, att vattnet skummade. Därpå stannade han och började på nytt
att se majestätisk ut. Men snart skrek en annan till på samma sätt som
den första, och så skrek en tredje.

Nu orkade inte smålommen stanna längre under vattnet, utan han visade
sig på vattenytan liten och svart och ondskefull. Svanorna störtade emot
honom, men när de sågo vad det var för en liten stackare, vände de
tvärt, liksom om de hölle sig för goda att bråka med honom. Då dök
smålommen på nytt och nöp dem i fötterna. Det gjorde säkert ont, och det
värsta var, att de inte kunde bibehålla sin värdighet. Med ens gjorde de
slag i saken. De började piska luften med vingarna, så att det dånade,
foro fram ett långt stycke liksom springande på vattnet, fingo äntligen
luft under vingarna och lyfte.

När svanorna voro borta, blev det stor saknad efter dem, och de, som
förut hade haft roligt åt smålommens tilltag, klandrade honom nu för
hans oförsynthet.

Pojken gick åter inåt land. Där ställde han sig att se på hur snäpporna
lekte. De liknade små, små tranor, hade liksom dessa små kroppar, höga
ben, långa halsar och lätta, svävande rörelser, men de voro inte gråa,
utan bruna. De stodo i en lång rad på stranden, där den spolades av
vågorna. Så snart en våg strömmade in, sprang hela raden baklänges. Så
snart den sögs ut, följde de efter. Och så höllo de på i timtal.

De grannaste av alla fåglarna voro grav-änderna. De voro nog släkt med
vanliga änder, för de hade som dessa en tung, satt kropp, bred näbb och
simfötter, men de voro mycket praktfullare utstyrda. Själva
fjäderskruden var vit, kring halsen buro de ett brett gult band,
vingspegeln blänkte i grönt, rött och svart, vingspetsarna voro svarta,
och huvudet var svartgrönt och skiftade som siden.

Så snart några av dem visade sig på stranden, sade de andra fåglarna:
»Titta på de där! De förstår sig på att kluta ut sig.» – »Om de inte
vore så granna, skulle de inte behöva gräva sina bon nere i jorden, utan
kunde ligga oppe i dagen som en annan,» sade en brun gräsandhona. – »De
må bjuda till hur mycket som helst, så kan de då aldrig komma att ta sig
något ut med en sådan näsa, som de har,» sade en grågås. Och detta var
verkligen sant. Grav-änderna hade en stor knöl på näbbroten, som skämde
bort deras utseende.

Utanför stranden foro måsar och tärnor fram över vattnet och fiskade.
»Vad är det för fisk, som ni tar opp?» frågade en vildgås. – »Det är
spigg. Det är Ölandsspigg. Det är den bästa spigg i världen,» sade en
mås. »Vill du inte smaka?» Och han flög emot gåsen med munnen full av de
små fiskarna och ville ge henne. »Usch då! Tror du jag vill äta sådan
där otäckhet?» sade vildgåsen.

Nästa morgon var det alltjämt lika dimmigt. Vildgässen gingo på ängen
och betade, men pojken hade gått ner till stranden för att samla in
musslor. Det fanns gott om dem, och när han tänkte på att han nästa dag
kanske skulle vara på ett ställe, där han inte kunde få någon mat alls,
så beslöt han, att han skulle försöka göra sig en liten påse, som han
kunde plocka full av musslor. Han fann på ängen gammal starr, som var
seg och stark, och av den började han fläta sig en ränsel. Detta hade
han arbete med i flera timmar, men han var också riktigt nöjd med den,
när den var färdig.

Vid middagstiden kommo alla vildgässen springande och frågade om han
hade sett den vita gåskarlen. »Nej, inte har han varit med mig,» sade
pojken. – »Vi hade honom med oss ända tills helt nyligen,» sade Akka,
»men nu vet vi inte mer var han finns.»

Pojken for upp och blev förfärligt rädd. Han frågade om någon räv eller
örn hade visat sig, eller om någon människa hade varit synlig i
närheten. Men ingen hade kunnat märka något farligt. Gåskarlen hade nog
bara gått vilse i dimman.

Men det var lika stor olycka för pojken, på vad sätt den vite än hade
kommit bort, och han gav sig genast åstad för att söka efter honom.
Dimman skyddade honom, så att han kunde springa osedd vart som helst,
men den hindrade honom också från att se. Han sprang söderut efter
kusten ända ner till fyren och mistkanonen på öns yttersta udde.
Överallt var det samma fågelvimmel, men ingen gåskarl. Han vågade sig
fram till Ottenby gård, och han sökte igenom varenda en av de gamla
ihåliga ekarna i Ottenby lund, men han fann inte något spår av
gåskarlen.

Han sökte, ända tills det började mörkna. Då måste han bege sig tillbaka
till östra stranden. Han gick med tunga steg och var fasligt dyster till
sinnes. Han visste inte vad det skulle bli av honom, om han inte fick
reda på gåskarlen. Det fanns ingen, han mindre kunde undvara.

Men när han vandrade över schäferiängen, vad var det väl för ett stort
vitt, som kom emot honom i dimman, om inte gåskarlen? Han var alldeles
oskadd och mycket glad över att han äntligen hade kunnat leta sig
tillbaka till de andra. Dimman hade gjort honom så yr i huvudet, sade
han, att han hade gått runt på den stora ängen hela dagen. Pojken slog i
glädjen armarna om hans hals och bad honom, att han skulle ta sig till
vara och inte gå ifrån de andra. Och det lovade han säkert, att han
aldrig mer skulle göra. Nej, aldrig mer.

Men nästa morgon, när pojken gick nere på strandbrädden och sökte
musslor, kommo gässen springande och frågade om han hade sett till
gåskarlen.

Nej, det hade han visst inte. Ja, då var gåskarlen borta igen. Han hade
gått vilse i dimman på samma sätt som förra dagen.

Pojken sprang åstad i stor förfäran och började söka. Han fann ett
ställe, där Ottenby mur var så nedrasad, att han kunde klättra över den.
Sedan gick han omkring både nere på strandbrädden, som så småningom
vidgade ut sig och blev så stor, att där fanns plats för åkrar och ängar
och bondgårdar, och uppe på det platta höglandet, som intog mitten av
ön, där det inte fanns andra byggnader än väderkvarnar, och där
växtmattan var så tunn, att det vita kalkberget lyste fram under den.

Gåskarlen kunde han emellertid inte finna, och när det led mot kvällen,
och pojken måste vända åter till stranden, kunde han inte tro annat, än
att reskamraten var förlorad. Han var så modlös, att han inte visste vad
han skulle ta sig till.

Han hade redan klättrat över muren igen, när han hörde en sten rasa ner
tätt bredvid. När han vände sig om för att se vad det var, tyckte han
sig urskilja något, som rörde sig i en stenhög, som låg alldeles invid
muren. Han smög närmare och såg då den vita gåskarlen komma mödosamt
vandrande uppför stenhögen med flera långa rottågor i munnen. Gåskarlen
såg inte pojken, och denne ropade inte till honom, utan tyckte, att det
var skäl att först ta reda på varför gåskarlen på detta sätt försvann
gång på gång.

Han fick också snart veta orsaken. Uppe i stenröset låg en ung grågås,
som ropade av glädje, när gåskarlen kom. Pojken smög närmare, så att han
hörde vad de sade, och fick då veta, att grågåsen var skadad i ena
vingen, så att hon inte kunde flyga, och att hennes flock hade rest
ifrån henne och lämnat henne ensam. Hon hade varit nära att dö av
hunger, när den vita gåskarlen förra dagen hade fått höra hennes rop och
sökt upp henne. Alltsedan hade han hållit på att bära mat till henne.
Båda två hade de hoppats, att hon skulle bli frisk, innan han lämnade
ön, men hon kunde ännu varken flyga eller gå. Hon var mycket bedrövad
över detta, men han tröstade henne med att han inte skulle resa på
länge. Till sist bjöd han henne godnatt och lovade, att han skulle komma
tillbaka nästa dag.

Pojken lät gåskarlen gå, och så snart som han var borta, smög han sig i
sin tur upp i stenröset. Han var ond för att han hade blivit narrad, och
nu ville han säga den där grågåsen, att gåskarlen var hans egendom. Han
skulle föra pojken upp till Lappland, och det kunde inte bli tal om att
han finge stanna här för hennes skull. Men när han nu såg unggåsen på
nära håll, förstod han både varför gåskarlen hade gått och burit mat
till henne i två dar, och varför han inte hade velat tala om, att han
hjälpte henne. Hon hade det vackraste lilla huvud, fjäderskruden var som
mjukt siden, och ögonen voro milda och bedjande.

När hon fick se pojken, ville hon springa undan. Men den vänstra vingen
var ur led och släpade mot marken, så att den hindrade alla hennes
rörelser.

»Du ska inte vara rädd för mig,» sade pojken och såg inte alls så ond
ut, som han hade ämnat visa sig. »Jag är Tummetott, som är Mårten
gåskarls reskamrat,» fortfor han. Och så blev han stående och visste
inte vad han ville säga.

Det kan ibland finnas något hos djur, som gör, att man undrar vad de äro
för slags varelser. Man känner sig nästan rädd för att de skola vara
förvandlade människor. Det var något sådant med grågåsen. Så snart som
Tummetott sade vem han var, sänkte hon halsen och huvudet mycket
behagfullt inför honom och sade med en röst, som var så vacker, att
pojken inte kunde tro, att det var en gås, som talade: »Jag är mycket
glad, att du har kommit hit för att bistå mig. Den vita gåskarlen har
sagt mig, att ingen är så klok och så god som du.»

Hon sade detta med en sådan värdighet, att pojken blev riktigt blyg.
»Det här kan väl inte vara någon fågel,» tänkte han. »Det är säkert en
förtrollad prinsessa.»

Han fick stor lust att hjälpa henne och stack in sina små händer under
fjädrarna och kände utmed vingbenet. Benet var inte brutet, men det var
något i olag med leden. Han fick ner fingret i en tom ledhåla. »Akta dig
nu!» sade han, tog ett fast tag om benpipan och passade in den, där den
skulle vara. Han gjorde det riktigt raskt och bra för att vara första
gången, som han försökte sig på dylikt, men det måtte ha gjort mycket
ont, för den stackars unggåsen utstötte ett enda gällt skrik, och sedan
sjönk hon ner bland stenarna utan att ge ifrån sig ett livstecken.

Pojken blev förfärligt skrämd. Han hade velat hjälpa henne, men nu var
hon ju död. Han tog ett långt hopp ner från stenröset och sprang sin
väg. Han tyckte, att det var, som om han hade dödat en människa.

Nästa morgon var det klart och dimfritt, och Akka sade, att nu skulle de
fortsätta resan. Alla de andra voro villiga att fara, men den vita
gåskarlen gjorde invändningar. Pojken förstod nog, att han inte ville
fara ifrån grågåsen. Men Akka hörde inte på honom, utan begav sig åstad.

Pojken sprang upp på gåskarlens rygg, och den vite följde flocken,
fastän långsamt och ovilligt. Pojken var riktigt glad, att de fingo fara
ifrån ön. Han hade samvetskval för grågåsens skull och hade inte velat
säga gåskarlen hur det hade gått, när han hade velat bota henne. Det
vore nog bäst, om Mårten gåskarl aldrig finge veta detta, tänkte han. På
samma gång undrade han på att den vite hade hjärta att fara ifrån
grågåsen.

Men plötsligen vände gåskarlen. Tanken på unggåsen hade blivit honom
övermäktig. Det finge gå hur det ville med Lapplandsresan. Han kunde
inte följa med de andra, när han visste, att hon låg ensam och sjuk och
skulle svälta ihjäl.

Med några vingslag var han framme vid stenröset. Men då låg det ingen
grå unggås mellan stenarna. »Dunfin! Dunfin! Var är du?» frågade
gåskarlen.

»Räven har nog varit framme och tagit henne,» tänkte pojken. Men i
detsamma hörde han en vacker röst svara gåskarlen: »Jag är här, gåskarl,
jag är här! Jag har bara tagit mig ett morgonbad.» Och upp ur vattnet
kom den lilla grågåsen frisk och välbehållen och berättade, att
Tummetott hade dragit hennes vinge i led, och att hon var alldeles bra
och redo att följa med på färden.

Vattendropparna lågo som pärlstänk på hennes sidenskiftande fjädrar, och
Tummetott tänkte återigen, att hon var en riktig liten prinsessa.

________

XII.

DEN STORA FJÄRILEN.

Onsdag 6 april.

Gässen foro fram längsefter den långa ön, som låg tydligt synbar under
dem. Pojken kände sig glad och lätt om hjärtat under färden. Han var
lika så nöjd och belåten, som han hade varit dyster och nedstämd dagen
förut, när han hade strövat omkring nere på ön och sökt efter gåskarlen.

Han såg nu, att det inre av ön bestod av en kal högslätt med en bred
krans av gott och fruktbart land längsmed kusterna, och han började
förstå meningen med något, som han hade hört förra kvällen.

Han hade just suttit och vilat vid en av de många väderkvarnarna, som
voro resta på högslätten, när ett par fårherdar hade kommit gående med
hundarna vid sidan och en stor fårhjord i följe. Pojken hade inte blivit
rädd, för han hade suttit väl gömd under kvarntrappan. Men det hade
fallit sig så, att herdarna hade kommit och satt sig på samma trappa,
och då hade det inte varit annat för pojken att göra än att hålla sig
stilla.

Den ena herden var ung och såg ut, som folk gör mest, den andre var en
gammal besynnerlig en. Kroppen var stor och knotig, men huvudet var
litet, och ansiktet hade veka och milda drag. Det föreföll, som om kropp
och huvud alls inte ville passa ihop.

En stund satt han tyst och stirrade in i dimman med en obeskrivligt
trött blick. Så började han tala med kamraten. Denne tog då upp bröd och
ost ur sin påse för att äta sin aftonvard. Han svarade nästan ingenting,
men han hörde på mycket tåligt, alldeles som om han hade tänkt: »Jag ska
väl göra dig den glädjen att låta dig prata en stund.»

»Nu ska jag tala om något för dig, Erik,» sade den gamla herden. »Jag
har tänkt ut, att förr i världen, då både människor och djur var mycket
större, än de nu är, blev väl också fjärilarna alldeles ofantligt stora.
Och en gång fanns det en fjäril, som var många mil lång och hade vingar,
som var breda som sjöar. De där vingarna var blåa och silverblänkande
och så granna, att när fjärilen var ute och flög, stod alla andra djur
och stirrade efter den.

Det var förstås det felet med den, att den var för stor. Vingarna hade
svårt att bära den. Men det hade nog gått bra, om den hade varit klok
nog att hålla sig kvar över landbacken. Men det var den inte, utan den
gav sig åstad ut över Östersjön. Och den var inte långt hunnen, förrän
stormen kom emot den och började slita i vingarna. Ja, det är lätt att
begripa, du Erik, hur det skulle gå, när en Östersjöstorm fick handskas
med sköra fjärilvingar. Det dröjde inte, förrän de var bortryckta och
bortvirvlade, och då föll förstås fjärilstackaren ner i havet. Den
vräktes fram och tillbaka i vågorna till en början, och sedan strandade
den på några klippgrund utanför Småland. Och där blev den liggande, så
stor och lång, som den var.

Nu tänker jag mig, Erik, att om fjärilen hade blivit liggande på land,
så hade den snart multnat och fallit sönder. Men eftersom den föll i
havet, blev den genompyrd med kalk och så hård som sten. Du vet nog, att
vi har funnit stenar på stranden, som inte har varit annat än
förhårdnade maskar. Och nu tror jag, att det gick med den stora
fjärilkroppen på samma sätt. Jag tror, att den blev till en lång, smal
klippa, där den låg ute i Östersjön. Tror inte du det också?»

Han höll upp för att få svar, och den andre nickade åt honom. »Håll nu
på, så att jag får höra vart du vill komma!» sade han.

»Och märk nu, Erik, att det här Öland, som du och jag lever på, det är
ingenting annat än den gamla fjärilkroppen. Bara man tänker efter, så
märker man, att ön är en fjäril. Mot norr syns den smala framkroppen och
det runda huvudet, och mot söder ser man bakkroppen, som först breder ut
sig och sedan smalnar av till en vass spets.»

Här höll han inne än en gång och såg på kamraten, liksom ängslig för hur
denne skulle ta detta påstående. Men den unge fortsatte att äta i
största lugn och nickade åt honom att fortsätta.

»Så snart som fjärilen hade blivit förbytt till en kalkstensklippa, kom
mångahanda frön av örter och träd farande med vinden och ville slå rot
på den. Men de hade allt svårt att få fäste på det kala och glatta
berget. Det dröjde länge, innan någonting annat än starr kunde växa där.
Sedan kom fårsvingeln och solvändan och törnriset. Men än i dag finns
det inte så mycken växtlighet på Alvaret, att berget blir riktigt skylt,
utan det lyser fram både här och där. Och ingen kan tänka på att plöja
och så häroppe, där jordskorpan är så tunn.

Men om du nu går in på det, att Alvaret och landborgarna, som står runt
omkring det, är bildade av fjärilkroppen, så kan du väl ha rätt att
fråga var det landet, som ligger nedanför landborgarna, har kommit
ifrån.» – »Ja, det är just det,» sade han, som åt. »Det skulle jag nog
vilja veta.»

»Jo, du får komma ihåg, att Öland har legat i havet i bra många år, och
under tiden har allt sådant, som vräker omkring med vågorna, tång och
sand och snäckor, samlat sig runt om det och blivit liggande. Och så har
sten och grus rasat ner från både östra och västra landborgen. På det
sättet har ön fått breda stränder, där det kan växa säd och blommor och
träd.

Häroppe på hårda fjärilryggen går endast får och kor och småhästar, här
bor bara vipor och brockfågel, och inga andra byggnader finns här än
väderkvarnar och några fattiga stenskjul, där vi herdar kryper in. Men
nere på stranden ligger stora bondbyar och kyrkor och prästgårdar och
fiskelägen och en hel stad.»

Han såg frågande på den andre. Denne hade slutat att äta och höll på att
knyta ihop matsäckspåsen. »Jag undrar vart du vill komma med allt det
här,» sade han.

»Jo, det är bara detta, som jag ville veta,» sade herden, medan han
sänkte rösten, så att han nästan viskade fram orden, och såg inåt dimman
med sina små ögon, som syntes vara uttröttade av att speja efter allt
det, som inte finns, »bara detta ville jag veta: om bönderna, som bor i
de kringbyggda gårdarna nere under landborgarna, eller fiskarna, som tar
opp strömmingen ur havet, eller köpmännen i Borgholm eller badgästerna,
som far hit var sommar, eller de resande, som vandrar omkring i
Borgholms slottsruin, eller jägarna, som om hösten kommer hit och jagar
rapphöns, eller målarna, som sitter här på Alvaret och målar av fåren
och väderkvarnarna, – jag skulle vilja veta om någon av dem förstår, att
den här ön har varit en fjäril, som har flugit omkring med stora,
blänkande vingar.»

»Åja,» sade den unga herden plötsligt, »nog borde det ha gått opp för
någon av dem, som har suttit en kväll på kanten av landborgen och hört
näktergalarna slå i lövängen under dem och sett över Kalmar sund, att
den här ön inte kan vara tillkommen som alla andra.»

»Jag ville fråga,» fortfor den gamle, »om ingen enda har haft den önskan
att ge väderkvarnarna vingar så stora, att de kunde nå opp till himlen,
så stora, att de vore i stånd att lyfta hela ön opp ur havet och låta
den flyga som en fjäril bland fjärilar.»

»Det kan nog hända, att det är något i det, som du säger,» sade den
unge, »för om sommarnätterna, när himlen välver sig hög och öppen över
ön, har jag ibland tyckt, att det var, som om den ville höja sig ur
havet och flyga sin väg.»

Men när den gamle nu äntligen hade fått den unge till att tala, hörde
han inte mycket på honom. »Jag ville allt veta,» sade han med än lägre
röst, »om någon kan förklara varför det bor en sådan längtan häroppe på
Alvaret. Jag har känt den var dag i mitt liv, och jag tänker, att den
tär sig in i bröstet på envar, som måste gå här. Jag ville veta om ingen
annan har förstått, att all den trånaden kommer sig därav, att hela ön
är en fjäril, som längtar efter sina vingar.»

________

XIII.

LILLA KARLSÖN.

STORMEN.

Fredag 8 april.

Vildgässen hade tillbragt natten på Ölands norra udde och voro nu på väg
mot fastlandet. Det blåste rätt stark sunnanvind över Kalmar sund, så
att de hade blivit kastade norrut. De arbetade sig ändå med god fart
fram mot land. Men när de nalkades de första skären, hörde de ett
väldigt dån, som om en mängd vingstarka fåglar hade kommit flygande, och
vattnet under dem blev på en gång alldeles svart. Akka höll in vingarna
så hastigt, att hon nästan blev stående stilla i luften. Därpå sänkte
hon sig för att slå ner på havsytan. Men innan gässen hade nått vattnet,
hann västanstormen fram till dem. Redan jagade den framför sig dammmoln,
saltskum och småfåglar, nu ryckte den också med sig vildgässen, kastade
dem över ända och vräkte dem ut mot havet.

Det blev en ohygglig storm. Vildgässen försökte vända gång på gång, men
de förmådde inte, utan drevos utåt Östersjön. Stormen hade redan kastat
dem förbi Öland, och havet låg tomt och ödsligt framför dem. De hade
intet annat att göra än att länsa undan.

När Akka märkte, att de inte voro i stånd att vända, tyckte hon, att det
var onödigt att låta stormen driva dem över hela Östersjön. Hon sänkte
sig därför ner på vattnet. Sjögången var redan häftig och växte i varje
ögonblick. Vågorna rullade fram sjögröna med fräsande skum på kammarna.
Den ena vräkte upp högre än den andra. Det var, som om de tävlade om vem
som skulle kunna resa sig högst och skumma yrast. Men vildgässen voro
inte rädda för vågsvallet. Detta tycktes tvärtom bereda dem ett stort
nöje. De ansträngde sig inte med att simma, utan läto sig sköljas upp på
vågkammarna och ner i vågdalarna och hade lika roligt som barn i en
gunga. Deras enda bekymmer var, att flocken skulle bli skingrad. De
stackars landfåglarna, som drevo förbi uppe i stormen, ropade
avundsjukt: »Det är ingen nöd för er, som kan simma.»

Men vildgässen voro visst inte utom all fara. För det första gjorde
gungningen dem ohjälpligt sömniga. Oupphörligen ville de vända huvudet
bakåt, sticka näbben in under vingen och sova. Ingenting kan vara
farligare än att på detta sätt falla i sömn, och Akka ropade
oupphörligen: »Somna inte, vildgäss! Den, som somnar, kommer bort från
flocken. Den, som kommer bort från flocken, är förlorad.»

Trots alla försök att stå emot, somnade den ena efter den andra, och
själva Akka var mycket nära att slumra in, när hon plötsligen såg något
runt, mörkt höja sig över toppen av en våg. »Sälar! Sälar! Sälar!»
ropade Akka med hög, gäll röst och höjde sig i luften med smällande
vingslag. Det var i yttersta stunden. Innan den sista vildgåsen hade
hunnit upp ur vattnet, voro sälarna så nära, att de nafsade efter hennes
fötter.

Så voro vildgässen åter uppe i stormen, som drev dem framför sig utåt
havet. Ingen vila unnade den varken sig eller dem. Och intet land sågo
de, bara öde hav.

De slogo ner på vattnet igen, så snart de tordes. Men när de hade gungat
på vågorna en stund, blevo de sömniga på nytt. Och när de somnade, kommo
sälarna simmande. Om inte den gamla Akka hade varit så vaksam, skulle
inte en enda av dem ha sluppit lyckligt undan.

Hela dagen fortfor stormen, och den anställde fruktansvärda härjningar
bland de massor av fåglar, som vid denna tid på året voro ute på
flyttresor. Somliga blevo drivna ur sin kosa bort till fjärran land, där
de dogo av svält, andra blevo så uttröttade, att de sjönko ner i havet
och drunknade. Många krossades mot klippväggarna, och många blevo ett
rov för salarna.

Hela dagen varade stormen, och Akka började till sist undra om hon och
flocken skulle förolyckas. De voro nu dödströtta, och ingenstans såg hon
någon plats, där de kunde få vila. Mot kvällen vågade hon inte mer lägga
sig ner på havet, därför att detta nu helt plötsligen fylldes av stora
isflak, som törnade mot varandra, och hon fruktade för att de skulle bli
krossade mellan dessa. Ett par gånger försökte vildgässen ställa sig på
isflaken. Men en gång sopade den vilda stormen ner dem i vattnet. En
annan gång kommo de obarmhärtiga sälarna krypande upp på isen.

I solnedgången voro gässen än en gång uppe i luften. De flögo framåt,
ängsliga för natten. Mörkret tycktes komma alltför hastigt över dem
denna kväll, som var så full av faror.

Det var förfärligt, att de ännu inte sågo land. Hur skulle det gå med
dem, om de nödgades stanna ute på havet hela natten? De skulle antingen
bli krossade mellan isflaken eller ihjälbitna av salarna eller skingrade
av stormen.

Himlen stod molnhöljd, månen höll sig dold, och mörkret kom hastigt. På
samma gång fylldes hela naturen av en hemskhet, som kom de modigaste
hjärtan att förfäras. Nödställda flyttfåglars rop hade ljudit över havet
hela dagen, utan att någon hade givit akt på dem, men nu, när man inte
mer såg vem det var, som upphävde dem, föreföllo de dystra och
skrämmande. Nere på havet stötte drivis-flaken mot varandra med ett
starkt dånande. Salarna stämde upp sina vilda jaktsånger. Det var, som
om himmel och jord hölle på att störta samman.

________

FÅREN.

Pojken hade en stund suttit och sett ner i havet. Plötsligen tyckte han,
att det började brusa starkare än förut. Han såg upp. Rätt framför honom
på bara ett par meters avstånd reste sig en skrovlig och naken bergvägg.
Nere vid dess fot slogos vågorna till högt uppsprutande skum. Vildgässen
flögo rakt mot klippan, och pojken kunde inte förstå annat, än att de
måste krossas mot den.

Knappt hann han undra över att inte Akka i tid hade sett denna fara, så
voro de framme vid berget. Då märkte han också, att framför dem öppnade
sig den halvrunda mynningen till en grotta. In i denna styrde gässen,
och i nästa ögonblick voro de i säkerhet.

Det första, som de resande tänkte på, innan de gåvo sig ro att fröjda
sig över sin räddning, var att se efter om alla kamraterna också voro
bärgade. Där funnos då Akka, Yksi, Kolme, Neljä, Viisi, Kuusi, alla sex
gässlingarna, gåskarlen, Dunfin och Tummetott, men Kaksi från Nuolja,
den första vänstergåsen, var försvunnen, och ingen visste något om
hennes öde.

När vildgässen märkte, att ingen annan än Kaksi hade blivit skild från
flocken, togo de saken lätt. Kaksi var gammal och klok. Hon kände alla
deras vägar och vanor, och hon skulle nog förstå att leta sig tillbaka
till dem.

Så började vildgässen se sig om inne i bergshålan. Det kom ännu så
mycken dager in genom öppningen, att de kunde se, att grottan var både
djup och vid. De gladde sig åt att ha funnit ett så präktigt
natthärbärge, när en av dem fick syn på några glänsande, gröna punkter,
som lyste fram ur en mörk vrå. »Detta är ögon!» ropade då Akka. »Det
finns stora djur härinne.» De störtade mot utgången, men Tummetott, som
såg bättre i mörkret än vildgässen, ropade till dem: »Det är ingenting
att fly för! Det är bara några får, som ligger utmed grottväggen.»

När vildgässen hade vant sig vid den skumma dagern i grottan, sågo de
fåren mycket väl. De vuxna kunde vara ungefär lika många som de själva,
men dessutom fanns det några små lamm. En stor gumse med långa, vridna
horn tycktes vara den förnämsta av flocken. Vildgässen gingo emot honom
under mycket nigande. »Väl mött i vildmarken!» hälsade de, men
storgumsen låg stilla och sade inte ett välkomstord.

Vildgässen trodde då, att fåren voro missnöjda över att de hade tagit in
i deras grotta. »Det är kanske inte till lags, att vi har kommit in här
i huset?» sade Akka. »Men vi kan inte hjälpa det, för vi är vinddrivna.
Vi har farit omkring i stormen hela dagen, och det vore allt gott att få
stanna här i natt.» Efter detta dröjde det en god stund, innan något av
fåren svarade med ord, men däremot hördes det tydligt, att ett par av
dem drogo långa suckar. Akka visste nog, att får alltid äro blyga och
besynnerliga, men de här tycktes inte alls ha något begrepp om hur de
skulle skicka sig. Äntligen sade en gammal tacka, som hade ett långlagt
och sorgset ansikte och en klagande röst: »Inte är det någon av oss, som
nekar er att stanna, men detta är ett sorgens hus, och vi kan inte ta
emot gäster som förr i världen.» – »Inte behöver ni vara ängsliga för
sådant,» sade Akka. »Om ni visste vad vi har utstått i dag, skulle ni
nog begripa, att vi är nöjda, bara vi får en trygg fläck att sova på.»

När Akka sade detta, reste sig den gamla tackan. »Jag tror nog, att det
vore bättre för er att flyga omkring i starkaste storm än att stanna
här. Men nu ska ni ändå inte fara härifrån, förrän vi har fått bjuda er
på en så god välfägnad, som huset förmår.»

Hon visade dem fram till en grop i marken, som var full av vatten.
Därbredvid låg en hög med agnar och boss, och den bad hon dem hålla till
godo med. »Vi har haft sträng snövinter i år här på ön,» sade hon.
»Bönderna, som äger oss, kom ut till oss med hö och havrehalm, för att
vi inte skulle svälta ihjäl. Och det här skräpet är allt, som är kvar av
välfägnaden.»

Gässen störtade sig genast över maten. De tyckte, att de hade råkat väl
ut och voro i sitt bästa lynne. De märkte nog, att fåren voro ängsliga,
men de visste hur lättskrämda får bruka vara och trodde inte, att det
var någon verklig fara å färde. Så snart som de hade ätit, ämnade de som
vanligt ställa sig att sova. Men då reste sig den stora gumsen och gick
fram till dem. Gässen tänkte, att de aldrig hade sett ett får med så
långa och grova horn. Också i annat var han märklig. Han hade stor,
kullrig panna, kloka ögon och god hållning, som om han vore ett stolt
och modigt djur.

»Jag kan inte stå till svars med att låta er somna, utan att tala om,
att här är osäkert,» sade han. »Vi kan inte ta emot nattgäster nu för
tiden.» Äntligen började Akka förstå, att detta var allvar. »Vi ska fara
vår väg, eftersom ni nödvändigt önskar det,» sade hon. »Men vill ni inte
först tala om vad det är, som plågar er? Vi har inte reda på någonting.
Vi vet inte en gång vart vi är komna.» – »Detta är Lilla Karlsön,» sade
gumsen. »Den ligger utanför Gottland, och det är inga andra än får och
havsfåglar, som bor här.» – »Kanske ni är vildfår?» sade Akka. – »Det är
inte långt ifrån,» svarade gumsen. »Vi har just ingenting att göra med
människor. Det är en gammal överenskommelse mellan oss och bönderna i en
gård inne på Gottland, att de ska förse oss med foder, ifall det blir
snövinter, och till gengäld får de föra bort dem av oss, som blir
övertaliga. Ön är liten, så att den kan inte föda alltför många av oss.
Men eljest sköter vi oss själva hela året om, och vi bor inte i hus med
dörrar och lås, utan vi håller till i sådana här grottor.»

»Stannar ni här ute om vintern med?» frågade Akka förvånad. – »Ja, det
gör vi,» svarade gumsen. »Vi har gott bete häroppe på berget hela året
om.» – »Jag tycker, att det låter, som om ni skulle ha det bättre än
andra får,» sade Akka. »Men vad är det nu för en olycka, som har kommit
över er?» – »Det var stark köld i vintras. Havet frös, och då gick tre
stycken rävar hitöver på isen, och de har stannat kvar här alltsedan.
Eljest finns det inte ett livsfarligt djur här på ön.» – »Jaså, vågar
rävarna sig på en sådan som ni?» – »Ånej, inte om dagen, då kan jag nog
försvara mig och de mina,» sade gumsen och skakade på hornen. »Men de
smyger sig över oss om natten, när vi sover inne i grottorna. Vi
försöker att hålla oss vakna, men någon gång måste man ju sova, och då
kommer de över oss. De har redan dödat vartenda får i de andra
grottorna, och där fanns flockar, som var lika stora som min.»

»Det är inte roligt att tala om, att vi är så hjälplösa,» sade nu den
gamla tackan. »Vi kan inte reda oss bättre, än om vi vore tamfår.» –
»Tror ni, att de kommer hit i natt?» sade Akka. – »Det är inte annat att
vänta,» svarade den gamla. »De var här i går natt och stal ett lamm
ifrån oss. De lär nog komma igen, så länge någon av oss finns i livet.
Så har de gjort på de andra ställena.» – »Men om de får hålla på så här,
så blir ni ju rent utödda,» sade Akka. – »Ja, det ska inte dröja länge,
förrän det är slut med alla fåren på Lilla Karlsön,» sade tackan.

Akka stod där rätt tvehågsen. Inte var det roligt att ge sig ut i
stormen igen, och inte var det gott att stanna i ett hus, där det
väntades sådana gäster. När hon hade funderat en stund, vände hon sig
till Tummetott. »Jag undrar om du vill hjälpa oss, som du har gjort
många gånger förut,» sade hon. Jo, svarade pojken, det ville han nog. –
»Det är allt synd om dig att inte få sova,» sade vildgåsen, »men jag
undrar om du orkar vaka, tills rävarna kommer, och väcka oss då, så att
vi får flyga undan.» Pojken blev så måttligt glad åt detta, men allting
var bättre än att ge sig ut i stormen igen, så att han lovade, att han
skulle hålla sig vaken.

Han gick fram till grottöppningen, kröp ner bakom en sten, för att han
skulle få lä för stormen, och satte sig att vaka.

När pojken hade suttit där en stund, tycktes stormen avtaga. Himlen blev
klar, och månskenet började leka på vågorna. Pojken gick till
grottöppningen för att se ut. Grottan befann sig rätt högt uppåt berget.
En smal och brant stig ledde ditupp. På den var det väl, han hade att
vänta rävarna.

Inga rävar såg han ännu till, men däremot något, som han i första
ögonblicket blev mycket mera rädd för. På strandremsan nedanför berget
stodo några stora jättar eller andra stentroll, eller kanske att det
rent av var människor. Först trodde han, att han drömde, men nu var han
alldeles säker på att han inte hade fallit i sömn. Han såg de stora
karlarna så tydligt, att det inte kunde vara någon synvilla. Somliga
stodo ute på strandbrädden och andra alldeles inpå berget, som om de
ämnade klättra uppför det. Somliga hade stora, tjocka huvuden, och andra
hade inget alls. Somliga voro enarmade, och somliga hade pucklar både
fram och bak. Han hade aldrig sett något så märkvärdigt.

Pojken stod och skrämde upp sig för de där trollen, så att han nästan
glömde att spana efter rävarna. Men nu hörde han en klo skrapa mot en
sten. Han såg tre rävar komma uppför branten, och så snart som han
visste, att han hade något verkligt att göra med, blev han lugn igen och
inte ett grand rädd. Det föll honom in, att det var bra synd att bara
väcka gässen och lämna fåren åt sitt öde. Han tyckte, att han skulle
vilja ställa till på annat sätt.

Han sprang hastigt inåt grottan, skakade storgumsen i hornen, så att han
vaknade, och svängde sig på samma gång upp på hans rygg. »Res på er,
far, så ska vi försöka att skrämma rävarna en smula!» sade pojken.

Han hade försökt att vara så tyst som möjligt, men rävarna måtte allt ha
hört något buller. När de kommo upp till grottans mynning, stannade de
och överlade. »Det var bestämt någon av dem därinne, som rörde på sig,»
sade en. »Jag undrar om de är vakna.» – »Å, gå på du bara!» sade en
annan. »De kan i alla fall inte göra oss något.»

När de kommo längre in i grottan, stannade de och vädrade. »Vem ska vi
ta i kväll?» viskade den, som gick först. – »I kväll ska vi ta
storgumsen,» sade den siste. »Sedan får vi ett lätt arbete med de
andra.»

Pojken satt på den gamla gumsens rygg och såg hur de smögo sig fram.
»Stöt nu till rakt fram!» viskade pojken. Storgumsen stötte till, och
den första räven kastades huvudstupa tillbaka mot öppningen. »Stöt nu
till åt vänster!» sade pojken och vände gumsens stora huvud åt rätt
håll. Gumsen måttade ett förfärligt slag, som träffade den andra räven i
sidan. Han rullade runt flera gånger, innan han kom på benen igen och
kunde fly. Pojken hade allt gärna önskat, att också den tredje skulle ha
fått en stöt, men han hade redan givit sig av.

»Nu tänker jag, att de har fått nog för i natt,» sade pojken. – »Jag
tror så med,» sade storgumsen. »Lägg dig nu på min rygg och kryp ner i
ullen! Du kan förtjäna att få det gott och varmt efter all blåst, som du
har varit ute i.»

HELVETESHÅLET.

Lördag 9 april.

Nästa dag gick storgumsen omkring med pojken på ryggen och visade honom
ön. Den bestod av en enda väldig klippa. Den var som ett stort hus med
lodräta väggar och platt tak. Gumsen gick först upp på bergtaket och
visade pojken de goda betesmarkerna där, och denne fick lov att erkänna,
att ön tycktes vara särskilt skapad för får. Det växte inte mycket annat
uppe på berget än fårsvingel och sådana små torra, krydd-doftande
växter, som får tycka om.

Men det fanns minsann annat än fårbete att se på för den, som väl var
kommen uppför branten. Där syntes för det första hela havet, som nu låg
blått och solbelyst och rullade fram i blanka dyningar. Bara vid en och
annan udde sprutade det upp i skum. Rakt österut låg Gottland med jämn
och långsträckt kust och i sydväst Stora Karlsön, som var byggd på samma
sätt som Lillön. När gumsen gick ända fram till kanten av bergtaket, så
att pojken kunde se neråt bergväggarna, märkte han, att de voro alldeles
fulla av fågelbon, och i det blåa havet nedanför honom lågo svärtor och
ejdrar och kryckjor och grisslor och tordmular så vackert och fredligt
och sysslade med strömmingfiske.

»Det här är riktigt ett förlovat land,» sade pojken. »Ni bor bra
vackert, ni får.» – »Ja, nog är här vackert,» sade storgumsen. Det var,
som om han hade velat tilllägga något, men han sade ingenting, utan bara
suckade. »Men om du går här ensam, får du ta dig väl i akt för alla
sprickor, som löper fram över berget,» fortsatte han om en stund. Och
detta var en god varning, för det fanns djupa och breda sprickor på
flera ställen. Den största av dem hette Helveteshålet. Den sprickan var
många famnar djup och närapå en famn bred. »Om någon fölle ner här, vore
det allt slut med honom,» sade storgumsen. Pojken tyckte, att det lät,
som om han hade haft en särskild mening med vad han sade.

Sedan förde han pojken ner på strandbrädden. Han fick nu på nära håll se
de där jättarna, som hade skrämt honom förra natten. Det var ingenting
annat än stora klipp-pelare. Storgumsen kallade dem för »raukar». Pojken
kunde inte se sig mätt på dem. Han tyckte, att om det någonsin hade
funnits troll, som hade blivit förbytta till sten, så borde de se ut på
det sättet.

Fastän det var vackert nere på strandremsan, tyckte pojken ändå bättre
om sig uppe på bergshöjden. Det var hemskt härnere, därför att de
överallt råkade på döda får. Här var det, som rävarna hade hållit sina
måltider. Han såg helt och hållet avätna skelett, men också kroppar, som
bara voro halvätna, och andra, som de knappt hade smakat på, utan låtit
ligga orörda. Det var rent hjärtskärande att se, att vilddjuren hade
kastat sig över fåren bara för ro skull, bara för att få jaga och riva
ihjäl.

Storgumsen stannade inte framför de döda, utan gick lugnt förbi dem. Men
pojken kunde i alla fall inte undgå att se all ohyggligheten.

Nu gick storgumsen åter upp på bergshöjden, men när han kom dit,
stannade han och sade: »Om någon, som vore duktig och klok, finge se
allt elände, som råder här, så skulle han väl inte vila, förrän de här
rävarna hade fått sitt straff.» – »Rävarna måste väl leva de också,»
sade pojken. – »Ja,» sade storgumsen, »de, som inte river ihjäl flera
djur, än de behöver för sitt uppehälle, de må väl leva. Men de här är
illgärningsmän.» – »Bönderna, som äger ön, borde väl kunna komma hit och
hjälpa er,» menade pojken. – »De har rott hitöver flera gånger,» svarade
gumsen, »men rävarna gömde sig undan i grottor och sprickor, så att de
inte kom åt att skjuta dem.» – »Ni kan väl aldrig mena, far, att en
liten stackare som jag ska kunna rå på dem, som inte ni och inte
bönderna har kunnat få bukt med.» – »Den, som är liten och klipsk, kan
allt ställa många ting till rätta,» sade storgumsen.

De talade inte mer om detta, utan pojken gick och satte sig hos
vildgässen, som betade uppe på högslätten. Fastän han inte hade velat
visa det för gumsen, var han mycket bedrövad för fårens skull, och han
hade gärna velat hjälpa dem. »Jag får åtminstone tala vid Akka och
Mårten gåskarl om saken,» tänkte han. »Kanske att de kan bistå mig med
ett gott råd.»

En stund efteråt tog den vita gåskarlen pojken på ryggen och gick över
bergslätten bortåt Helveteshålet till.

Han vandrade sorglöst på det öppna bergtaket och tycktes inte tänka på
hur vit och stor han var. Han sökte inte skydd bakom tuvor eller andra
upphöjningar, utan gick rätt framåt. Det var besynnerligt, att han inte
var mer försiktig, för han tycktes ha farit illa under gårdagsstormen.
Han haltade på högra benet, och den vänstra vingen hängde och släpade,
som om den skulle vara bruten.

Han uppförde sig så, som skulle ingen fara finnas, nappade ett grässtrå
här och ett annat där och såg sig inte om åt något håll. Pojken låg
utsträckt på gåsryggen och tittade upp mot den blåa himlen. Han var nu
så van att rida, att han kunde både stå och ligga på gåsryggen.

När gåskarlen och pojken voro så sorglösa, märkte de förstås inte, att
de tre rävarna voro uppkomna på bergslätten. Och rävarna, som visste,
att det är nästan omöjligt att komma en gås inpå livet på öppen mark,
tänkte i början inte alls jaga efter gåskarlen. Men som de inte hade
något annat att göra, gingo de ändå till sist ner i en av de långa
springorna och försökte att smyga fram mot honom. De gingo så försiktigt
till väga, att gåskarlen inte kunde se en skymt av dem.

De voro inte långt borta, när gåskarlen gjorde ett försök att höja sig i
luften. Han slog ut med vingarna, men det lyckades honom inte att lyfta.
När rävarna härav tyckte sig förstå, att han inte kunde flyga, skyndade
de framåt med större iver än förut. De höllo sig inte längre dolda i
klyftan, utan gingo upp på högslätten. De skyddade sig, så gott de
kunde, bakom tuvor och hällar och kommo gåskarlen allt närmare, utan att
han tycktes märka, att han var jagad. Till sist voro rävarna så nära,
att de kunde ta sats till det sista språnget. Alla tre kastade sig på en
gång med ett långt hopp mot gåskarlen.

I sista stund måste denne ändå ha märkt något, för han sprang undan, så
att rävarna förfelade honom. Detta betydde i alla fall inte så mycket,
för gåskarlen hade bara ett par famnars försprång, och därtill haltade
han. Stackaren löpte i alla fall åstad, så fort han förmådde.

Pojken satt baklänges på gåsryggen och ropade och skrek åt rävarna: »Ni
har ätit er för feta på fårkött, rävar. Ni kan inte hinna opp en gås en
gång.» Han retades med dem, så att de blevo galna av ilska och bara
tänkte på att rusa framåt.

Den vite sprang rätt emot den stora klyftan. När han kom fram till den,
gjorde han ett slag med vingarna, så att han kom över. Rävarna voro just
då alldeles inpå honom.

Gåskarlen skyndade framåt med samma hast som förut, också sedan han hade
kommit över Helveteshålet. Men knappast hade han sprungit ett par meter,
förrän pojken klappade honom på halsen och sade: »Nu kan du stanna,
gåskarl.»

I detsamma hörde de bakom sig några vilda tjut och ett skrapande med
klor och tunga fall. Men av rävarna sågo de ingenting mer.

Nästa morgon fann fyrvaktaren på Stora Karlsön en bit bark instucken
under förstudörren, och däri stod inristat med sneda, kantiga bokstäver:
»Rävarna på Lillön är nerfallna i Helveteshålet. Tag vara på dem!»

Och detta gjorde fyrvaktaren också.

________

XIV.

TVÅ STÄDER.

STADEN PÅ HAVSBOTTNEN.

Lördag 9 april.

Det blev en lugn och klar natt. Vildgässen brydde sig inte om att söka
skydd i någon av grottorna, utan stodo och sovo uppe på bergshöjden, och
pojken hade lagt sig i det korta, torra gräset bredvid gässen.

Det var starkt månsken den där natten, så starkt, att pojken hade svårt
för att somna. Han låg och tänkte på hur länge han hade varit hemifrån,
och han räknade ut, att det var tre veckor, sedan han hade börjat resan.
På samma gång kom han ihåg, att det var påskafton denna kväll.

»I natt är det, som alla trollkäringar kommer hem från Blåkulla,» tänkte
han och skrattade för sig själv. För han var litet rädd både för näcken
och tomten, men trollkäringar trodde han inte det minsta på.

Om det hade funnits trollpackor ute den kvällen, så borde han då ha sett
dem. Det var så klart ljust uppåt himlen, att inte den minsta svarta
punkt kunde röra sig i luften, utan att han skulle märka den.

Medan han låg där med näsan i vädret och tänkte på detta, fick han syn
på något vackert. Månskivan stod hel och rund tämligen högt uppe, och
framför den kom en stor fågel flygande. Han flög inte förbi månen, utan
han kom så, som om han skulle ha flugit ut ur den. Fågeln syntes svart
mot den ljusa grunden, och vingarna sträckte sig från den ena kanten av
månskivan till den andra. Han flög så jämnt fram i samma riktning, att
pojken tyckte, att han var ritad på månskivan. Kroppen var liten, halsen
lång och smal, benen hängde ner, långa och tunna. Det kunde inte vara
annat än en stork.

Ett par ögonblick därefter slog herr Ermenrich, storken, ner bredvid
honom. Han böjde sig över pojken och stötte till honom med näbben för
att få honom vaken.

Pojken satte sig genast upp. »Jag sover inte, herr Ermenrich,» sade han.
»Hur kommer det sig, att ni är ute mitt i natten, och hur står det till
på Glimmingehus? Vill ni tala med mor Akka?»

»Det är för ljust att sova i natt,» svarade herr Ermenrich. »Därför
företog jag mig att resa hitöver till Karlsön och söka upp dig, min vän
Tummetott. Jag fick veta av en fiskmås, att du fanns här denna natt. Jag
har ännu inte flyttat över till Glimmingehus, utan jag bor kvar i
Pommern.»

Pojken blev alldeles otroligt glad över att herr Ermenrich hade sökt upp
honom. De språkade om allt möjligt som gamla vänner. Till sist frågade
storken om inte pojken hade lust att fara ut och rida en stund i den
vackra natten.

Jo, det ville pojken mycket gärna, om storken bara lagade så, att han
komme tillbaka till vildgässen före soluppgången. Det lovade han, och så
bar det av med dem.

Herr Ermenrich flög på nytt rätt mot månen. De stego och stego, havet
sjönk djupt ner, men flykten gick så sällsamt lätt, att det nästan
föreföll, som om de låge stilla i luften.

Pojken tyckte, att det var en orimligt kort tid, som flykten hade varat,
då herr Ermenrich sänkte sig för att slå ner.

De landade på en ödslig havsstrand, som var täckt med jämn, fin sand.
Längs kusten löpte en lång rad av flygsandskullar med strandråg på
topparna. De voro inte mycket höga, men de hindrade pojken från att se
något av inlandet.

Herr Ermenrich ställde sig på en sandkulle, drog upp ena benet och böjde
halsen bakåt för att sticka in näbben under vingen. »Du kan vandra
omkring en stund här på stranden,» sade han till Tummetott, »medan jag
vilar mig. Men gå inte längre bort, än att du hittar tillbaka till mig!»

Pojken ämnade för det första klättra upp på en flygsandskulle för att se
hur landet såg ut därinnanför. Men när han hade gått ett par steg,
stötte han med framkanten av träskon mot något hårt. Han böjde sig ner
och såg, att på sanden låg en liten kopparslant, som var så tärd av ärg,
att den var nästan genomskinlig. Den var så dålig, att han inte en gång
brydde sig om att stoppa den på sig, utan bara sparkade undan den.

Men när han åter stod upprätt, blev han helt häpen, för på två stegs
avstånd reste sig en hög, mörk mur med en stor, tornförsedd port.

Ögonblicket förut, då pojken böjde sig ner, hade havet brett ut sig
glittrande och blankt, och nu var det bortskymt av en lång mur med
tinnar och torn. Och alldeles mittför honom, där det förut hade legat
bara några tångbankar, öppnade sig den stora murporten.

Pojken förstod nog, att det var spökeri med i spelet. Men detta var inte
något att bli rädd för, tyckte han. Det var inte några farliga troll
eller annan ondskap, som han alltid fruktade att råka ut för om
nätterna. Både muren och porten voro så präktigt uppförda, att han bara
fick lust att se vad som kunde finnas bakom dem. »Jag får lov att ta
reda på vad detta kan vara,» tänkte han och begav sig in genom porten.

I det djupa portvalvet sutto väktare, klädda i brokiga, puffade kläder,
med långskaftade spjutyxor bredvid sig, och spelade tärning. De tänkte
bara på spelet och gåvo inte akt på pojken, som helt hastigt skyndade
förbi dem.

Innanför porten fann han en öppen plats, belagd med stora, jämna
stenflisor. Runt omkring stodo höga, präktiga hus, och mellan dem
öppnade sig långa, smala gator.

På platsen framför porten vimlade det av människor. Männen buro långa,
pälsbrämade kappor över underklädnader av siden, plymprydda baretter
sutto på sned på deras huvud, på bröstet hängde präktiga kedjor. De voro
allesammans så ståtligt utstyrda, att de kunde ha varit kungar.

Kvinnorna gingo i toppiga mössor, långa kjolar och trånga ärmar. De voro
också präktigt klädda, men deras ståt gick inte på långt när upp mot
männens.

Det här var ju alldeles som i den gamla sagoboken, som mor tog fram
någon enda gång ur kistan och visade honom. Pojken kunde rakt inte tro
sina ögon.

Men det, som var märkvärdigare att se än både männen och kvinnorna, det
var själva staden. Varje hus var så byggt, att det vände en gavel åt
gatan. Och gavlarna voro så utpyntade, att man kunde tro, att de ville
tävla med varandra om vem som skulle kunna uppvisa de skönaste
prydnaderna.

Den, som helt hastigt får se så mycket nytt, kan inte hinna att bevara
alltsammans i minnet. Men pojken kunde ändå efteråt komma ihåg, att han
hade sett trappstegsgavlar, som buro bilder av Kristus och hans apostlar
på de olika avsatserna, gavlar, där bilder stodo i nisch vid nisch hela
väggen uppefter, gavlar, som voro inlagda med mångfärgade glasbitar, och
gavlar, som voro randiga och rutiga av vit och svart marmor.

Medan pojken beundrade allt detta, kom en häftig brådska över honom.
»Något sådant har aldrig mina ögon förr sett. Något sådant får de aldrig
mer se,» sade han till sig själv. Och han började springa inåt staden,
gata upp och gata ner.

Gatorna voro trånga och smala, men inte tomma och dystra som i de
städer, som han kände till. Det fanns folk överallt. Gamla gummor sutto
vid sina dörrar och spunno utan spinnrock, bara med hjälp av en kavle.
Köpmännens bodar voro som marknadsstånd öppna åt gatan. Alla hantverkare
höllo sig utomhus med sitt arbete. På ett ställe kokades tran, på ett
annat garvades hudar, på ett tredje håll fanns en lång repslagarbana.

Om pojken bara hade haft tid på sig, hade han kunnat få lära sig att
förfärdiga allt möjligt. Här såg han hur vapensmeder hamrade ut tunna
bröstharnesk, hur guldsmeder satte in ädla stenar i ringar och armband,
hur svarvare förde sina järn, hur skomakare sulade röda, mjuka skor, hur
gulddragaren tvinnade guldtråd, och hur vävarna slogo in silke och guld
i sina vävar.

Men pojken hade inte tid att stanna. Han bara rusade framåt för att
hinna se så mycket som möjligt, innan alltsammans skulle försvinna igen.

Den höga muren löpte runt om hela staden, omstängde den, som en
gärdsgård stänger för en åker. Vid slutet av varje gata såg han den,
tornprydd och tinnkrönt. Uppe på muren gingo krigsknektar i blänkande
harnesk och hjälmar.

När han hade sprungit tvärsigenom hela staden, kom han fram till ännu en
port i muren. Därutanför låg havet med hamnen. Pojken såg gammaldags
skepp med roddarbänkar mittöver och höga uppbyggnader i för och akter.
Somliga lågo och togo in last, andra kastade just ankar. Bärare och
köpmän skyndade om varandra. Överallt rådde brådska och liv.

Men inte heller här tyckte han sig ha tid att dröja. Han skyndade in mot
staden igen, och nu kom han fram till Stortorget. Där stod domkyrkan med
tre höga torn och djupa, bildprydda portvalv. Väggarna voro så utsirade
av bildhuggare, att där inte fanns en sten, som inte hade sin prydnad.
Och en sådan prakt, som skymtade fram genom den öppna porten, av gyllene
kors och guldsmidda altaren och präster i guldskrudar! Mittemot kyrkan
låg ett hus, som hade tinnar på taket och ett enda smalt, skyhögt torn.
Det var väl rådhuset. Och mellan kyrkan och rådhuset, runt om hela
torget, reste sig de sköna gavelhusen i mångfaldigaste utsmyckning.

Pojken hade sprungit sig både varm och trött. Han trodde sig nu ha sett
det märkvärdigaste och började därför gå långsammare. Den gatan, som han
nu hade slagit in på, var säkert den, där stadsborna köpte sina präktiga
kläder. Han såg fullt av folk stå framför de små bodarna, där köpmännen
bredde ut över disken blommigt, styvt siden, tjockt guldtyg, skiftande
sammet, lätta florsdukar och spindelvävstunna spetsar.

Förut, när pojken sprang så fort, hade ingen gett akt på honom.
Människorna hade visst trott, att det bara var en liten grå råtta, som
kilade förbi dem. Men nu, när han gick gatan fram helt sakta, fick en av
köpmännen syn på honom och började vinka åt honom.

Pojken blev först ängslig och ville skynda undan, men köpmannen bara
vinkade och log och bredde ut på disken ett härligt stycke sidendamast
liksom för att locka honom.

Pojken skakade på huvudet. »Jag blir aldrig så rik, att jag kan köpa en
meter av det där tyget,» tänkte han.

Men nu hade de fått syn på honom i varenda bod hela gatan utefter. Vart
han såg, stod en krämare och vinkade åt honom. De lämnade sina rika
kunder och tänkte bara på honom. Han såg hur de skyndade in i bodens
doldaste vrå för att hämta det bästa, de hade att sälja, och hur deras
händer darrade av brådska och iver, medan de lade fram det på disken.

När pojken fortfor att gå framåt, kastade sig en av köpmännen över
disken, sprang fatt honom och lade ner framför honom silvertyg och vävda
tapeter, som strålade av färger. Pojken kunde inte annat än skratta åt
honom. Krämaren måtte väl begripa, att en fattig stackare som han inte
kunde köpa sådana saker. Han stannade och höll ut sina två tomma händer,
för att de skulle förstå, att han ingenting ägde, och lämna honom i
fred.

Men köpmannen sträckte upp ett finger och nickade och sköt fram mot
honom hela högen av härliga varor.

»Kan han mena, att han vill sälja allt detta för ett guldmynt?» undrade
pojken.

Köpmannen tog fram ett litet, slitet och dåligt mynt, det ringaste man
kunde se, och visade det för honom. Och han var så ivrig att få sälja,
att han ökade på sin hög med ett par stora, tunga silverbägare.

Då började pojken gräva i sina fickor. Han visste nog, att han inte ägde
en enda slant, men han kunde inte låta bli att känna efter.

Alla de andra köpmännen stodo och försökte att se hur handeln skulle
avlöpa, och när de märkte, att pojken började gräva i fickorna, kastade
de sig över diskarna, togo händerna fulla av guld- och silversmycken och
bjödo ut dem till honom. Och alla visade de honom, att vad de begärde i
betalning var bara en enda liten slant.

Men pojken vände ut och in på både väst- och byxfickor, för att de
skulle se, att han ingenting ägde. Då fingo de tårarna i ögonen, alla
dessa ståtliga köpmän, som voro så mycket rikare än han. Han blev till
sist rörd över att de sågo så ängsliga ut, och han eftersinnade om han
inte på något sätt kunde hjälpa dem. Och så kom han att tänka på den
ärgiga slanten, som han nyss hade sett på stranden.

Han gav sig till att springa framåt gatan, och lyckan var med honom, så
att han kom till samma port, som han först hade råkat på. Han rusade
genom den och började leta efter den lilla ärggröna kopparslanten, som
hade legat på stranden för en stund sedan.

Han fann den också mycket riktigt, men när han hade tagit upp den och
ville skynda tillbaka inåt staden med den, såg han endast havet framför
sig. Ingen stadsmur, ingen port, inga väktare, inga gator, inga hus
syntes nu till, utan endast havet.

Pojken kunde inte hjälpa, att han fick tårarna i ögonen. Han hade trott
i början, att det han såg inte var annat än en synvilla, men det hade
han hunnit glömma. Han hade bara tänkt på hur vackert allting var. Han
kände riktigt djup sorg över att staden var försvunnen.

I samma ögonblick vaknade herr Ermenrich och kom fram till honom. Men
han hörde honom inte, utan storken måste stöta till honom med näbben för
att göra sig bemärkt. »Jag tror, att du står här och sover, du som jag,»
sade herr Ermenrich.

»Ack, herr Ermenrich!» sade pojken. »Vad var det för en stad, som nyss
stod här?»

»Har du sett en stad?» sade storken. »Du har sovit och drömt, som jag
säger.»

»Nej, jag har inte drömt,» sade Tummetott, och han berättade för storken
allt, vad han hade upplevat.

Då sade herr Ermenrich: »Jag för min del, Tummetott, tror, att du har
fallit i sömn här på stranden och drömt allt detta. Men jag vill inte
dölja för dig, att Bataki, korpen, som är den lärdaste av alla fåglar,
en gång har berättat för mig, att på den här stranden förr i världen har
legat en stad, som kallades Vineta. Den var så rik och lycklig, att
ingen stad någonsin har varit härligare, men dess invånare hängav sig
olyckligtvis åt övermod och praktlystnad. Till straff för detta, säger
Bataki, blev staden Vineta översvämmad av en stormflod och nersänkt i
havet. Men dess invånare kan inte dö, och inte heller förstöres deras
stad. Och en natt vart hundrade år stiger den i all sin prakt upp ur
havet och ligger på jordytan jämnt en timme.»

»Ja, så måste det vara,» sade Tummetott, »för detta har jag sett.»

»Men när timmen är förbi, sjunker den ner i havet igen, om inte en
köpman i Vineta under tiden har fått sälja något till en levande
varelse. Om du, Tummetott, bara hade haft en aldrig så liten slant att
betala köpmännen, hade Vineta fått ligga kvar här på stranden, och dess
människor hade fått leva och dö som andra människor.»

»Herr Ermenrich,» sade pojken, »nu förstår jag varför ni kom och hämtade
mig mitt i natten. Det var därför, att ni trodde, att jag skulle kunna
frälsa den gamla staden. Jag är så ledsen, att det inte gick, som ni
ville, herr Ermenrich.»

Han satte händerna för ögonen och grät. Det var inte gott att säga vem
som såg mest bedrövad ut, pojken eller herr Ermenrich.

DEN LEVANDE STADEN.

Måndag 11 april.

Annandag påsk på eftermiddagen voro vildgässen och Tummetott ute på
flykt. De foro fram över Gottland.

Den stora ön låg jämn och slät under dem. Marken var rutig alldeles som
i Skåne, och det fanns gott om både kyrkor och gårdar. Men det var den
skillnaden, att det låg flera lövängar mellan fälten här, och så voro
inte gårdarna kringbyggda. Och några stora herrgårdar med gamla,
tornprydda slott och vidsträckta parker fanns det alls inte.

Vildgässen hade tagit vägen över Gottland för Tummetotts skull. Han hade
nu i två dagar varit sig alldeles olik och inte sagt ett glatt ord. Det
kom sig därav, att han bara tänkte på den där staden, som på ett så
besynnerligt sätt hade visat sig för honom. Han hade aldrig sett något
så vackert och präktigt, och han kunde inte förlika sig med att han inte
hade fått rädda den. Han var inte blödig av sig annars, men han riktigt
sörjde över de sköna byggnaderna och de ståtliga människorna.

Både Akka och gåskarlen hade sökt övertyga Tummetott, att han hade varit
ute för en dröm eller en synvilla, men pojken ville inte höra på något
sådant. Han var så viss om att han verkligen hade sett vad han sett, att
ingen kunde rubba honom från denna övertygelse. Han gick omkring så
bedrövad, att hans reskamrater blevo oroliga för honom.

Just då pojken var som mest nedslagen, hade den gamla Kaksi kommit
tillbaka till flocken. Hon hade blivit kastad mot Gottland och hade måst
resa över hela ön, innan hon av några kråkor hade fått höra, att
reskamraterna befunno sig på Lilla Karlsön. När Kaksi fick veta vad som
felades Tummetott, sade hon helt plötsligt:

»Om Tummetott sörjer över en gammal stad, så kan vi snart trösta honom.
Kom bara med, så ska jag föra er till en plats, som jag såg i går! Han
ska inte länge behöva att vara bedrövad.»

Därpå hade gässen tagit farväl av fåren, och nu voro de på väg till det
ställe, som Kaksi ville visa Tummetott. Så sorgsen han än var, kunde han
inte låta bli att som vanligt titta ner på landet, som han for fram
över.

Han tyckte, att det såg ut, som om hela ön från början skulle ha varit
en sådan där hög, brant klippa som Karlsön, fast mycket större förstås.
Men sedan hade den på något sätt blivit utplattad. Någon hade tagit en
stor kavle och kavlat över den, som om den hade varit ett stycke deg.
Inte för att den hade blivit alldeles jämn och slät som en brödkaka, det
hade den visst inte. Medan de hade farit utmed kusten, hade han på flera
håll sett höga, vita kalkväggar med grottor och raukar, men på de flesta
ställen voro de utplånade, och stranden sjönk oansenlig ner mot havet.

På Gottland hade de en vacker och fridfull helgdagseftermiddag. Det
rådde ett ljumt vårväder, träden hade stora knoppar, vårblommor klädde
marken i lövängarna, popplarnas långa, tunna hängen svajade, och i de
små trädgårdarna, som funnos vid var stuga, stodo krusbärsbuskarna
alldeles gröna.

Värmen och vårknoppningen hade lockat ut människor på vägar och gårdar,
och varhelst några av dem voro samlade, höllo de på att leka. Det var
inte allenast barnen, som lekte, utan också de vuxna. De kastade till
måls med stenar, och de slogo bollar upp i luften med så granna lyror,
att de nästan nådde till vildgässen. Det såg muntert och trevligt ut att
se stort folk leka, och pojken skulle nog ha glatt sig åt det, om han
hade kunnat glömma sin harm över att han inte hade kunnat rädda den
gamla staden.

Han måste ändå erkänna, att detta var en vacker färd. Det fanns så
mycket sång och ljud i luften. Små barn lekte en ringlek och sjöngo
till. Och frälsningsarmén var ute. Han såg en hel hop människor, klädda
i svart och rött, sitta i en skogsbacke och spela på gitarrer och
mässingsinstrument. På en väg kom en stor skara människor. Det var
godtemplare, som hade varit på lustfärd. Han kände igen dem på de stora
fanorna med guldinskrifterna, som svajade över dem. Och sång på sång
sjöngo de, så länge som han kunde höra dem.

Pojken kunde aldrig sedan tänka på Gottland utan att på samma gång tänka
på lekar och sånger.

En lång stund hade han suttit och sett ner, men nu råkade han att lyfta
ögonen. Det kan ingen beskriva hur häpen han blev. Utan att han hade
märkt det, hade gässen lämnat det inre av ön och farit västerut mot
kusten. Nu låg det vida, blå havet framför honom. Men det var inte
havet, som var märkvärdigt, utan en stad, som reste sig på havsstranden.

Pojken kom österifrån, och solen hade börjat sjunka mot väster. När han
närmade sig staden, stodo dess murar och torn och höga gavelhus och
kyrkor alldeles svarta mot den ljusa aftonhimlen. Han kunde därför inte
se hur det i verkligheten stod till med dem, och under ett par ögonblick
trodde han, att detta var en lika präktig stad som den han hade sett
under påsknatten.

När han kom riktigt fram till den, såg han, att den var både lik och
olik den där staden från havsbottnen. Det var samma skillnad, som om man
ena dagen finge se en man klädd i purpur och smycken och en annan dag
såge honom utblottad och i trasor.

Ja, den här staden hade nog en gång varit likadan som den, han satt och
tänkte på. Den här var också omgiven av en stadsmur med torn och portar.
Men tornen i denna staden, som hade fått förbliva på land, stodo
taklösa, ihåliga och tomma. Portarna voro utan dörrar, väktare och
krigsknektar voro försvunna. All den glänsande prakten var borta. Det
var bara den nakna, gråa stenstommen, som fanns där.

När pojken kom längre inöver staden, såg han, att den till största delen
var bebyggd med små, låga hus, men här och där funnos kvar några höga
gavelhus och några kyrkor, som voro från den gamla tiden. Gavelhusens
väggar voro vitmenade och alldeles utan prydnader, men därför att pojken
så nyss hade sett den sjunkna staden, tyckte han sig förstå hur de hade
varit smyckade: somliga med bildstoder och andra med svart och vit
marmor. Och på samma sätt var det med de gamla kyrkorna. De flesta av
dem voro taklösa med nakna innandömen. Fönsteröppningarna stodo tomma,
golven voro gräsbeväxta, och uppåt väggarna klättrade murgröna. Men nu
visste han hur de en gång hade sett ut, att de hade varit täckta av
bildverk och målningar, att koret hade ägt smyckat altare och gyllne
kors, och att där hade rört sig präster, som hade varit klädda i
guldskrudar.

Pojken såg också de smala gatorna, som voro nästan folktomma på
helgdagseftermiddagen. Han visste, han, vilken ström av ståtliga
människor, som en gång hade myllrat fram på dem. Han visste, att de hade
varit som stora verkstäder, fulla av alla slags arbetare.

Men vad Nils Holgersson inte såg, det var, att staden än i dag var både
vacker och märkvärdig. Han såg varken de trevliga kojorna vid bakgatorna
med svarta väggar, vita knutar och röda pelargonier bakom de blanka
fönsterrutorna eller de många, vackra trädgårdarna och alléerna eller
skönheten hos de rankklädda ruinerna. Hans ögon voro så fyllda av det
förgångnas härlighet, att han inte kunde se något gott hos det
nuvarande.

Vildgässen foro ett par gånger fram och tillbaka över staden, för att
Tummetott riktigt väl skulle få se allting. Till sist sänkte de sig ner
på det gräsbeväxta golvet i en ruinkyrka för att stanna där över natten.

När de redan hade ställt sig att sova, var Tummetott ännu vaken och såg
genom de brustna takvalven upp mot den blekröda aftonhimlen. Då han hade
suttit där en stund tänkte han, att han inte mer ville gräma sig över
att han inte hade kunnat rädda den sjunkna staden.

Nej, det ville han inte, sedan han hade fått se den här. Om den staden,
som han hade sett, inte hade fått sjunka ner på havsbottnen igen, så
hade den kanske om någon tid blivit lika förfallen, som denna var.
Kanske skulle den inte ha kunnat motstå tiden och förgängelsen, utan
snart ha stått med taklösa kyrkor och prydnadslösa hus och ödsliga,
tomma gator såsom denna. Då var det bättre, att den fanns kvar i all sin
härlighet nere i det fördolda.

»Det var bäst, att det gick, som det gick,» tänkte han. »Om jag hade
makt att rädda staden, tror jag inte, att jag ville göra det.» Sedan
sörjde han inte mer över den saken.

Och det är nog många av dem, som äro unga, som tänka på samma sätt. Men
när människor bli gamla och ha fått vänja sig att vara nöjda med litet,
då äro de mer glada åt det Visby, som finns, än åt ett grant Vineta på
havsbottnen.

________

XV.

SAGAN OM SMÅLAND.

Tisdag 12 april.

Vildgässen hade gjort en god resa över havet och slagit ner i Tjusts
härad i norra Småland. Det häradet tycktes inte kunna bestämma sig för
om det ville vara land eller hav. Överallt gingo havsfjärdarna in och
skuro sönder landet i öar och halvöar, i uddar och näs. Havet var så
påträngande, att det enda, som förmådde hålla sig uppe, var kullar och
bergbackar. Allt lågland var bortgömt under vattenytan.

Det var kväll, när vildgässen kommo in från havet, och det småkulliga
landet låg vackert mellan de blänkande fjärdarna. Här och där på öarna
såg pojken kojor och stugor, och ju längre inåt land han kom, desto
större och bättre blevo bostäderna. Till sist växte de till stora, vita
herrgårdsbyggnader. Utmed stränderna stod vanligen en krans av träd,
därinnanför lågo åkerlappar, och uppe på toppen av de små kullarna togo
träden vid på nytt. Han kunde inte låta bli att tänka på Blekinge. Detta
var återigen ett ställe, där land och hav möttes på ett sådant där
vackert och stilla sätt och liksom sökte att visa varandra det bästa och
skönaste de hade.

Vildgässen slogo ner på en kal holme långt inne i Gåsfjärden. Vid första
ögonkast åt stranden märkte de, att våren hade gjort stora framsteg,
medan de hade varit borta på öarna. De stora, präktiga träden voro ännu
inte lövklädda, men marken under dem var brokig av vitsippor, vårlök och
blåsippor.

När vildgässen sågo blomstermattan, blevo de rädda för att de hade dröjt
för länge i södra delen av landet. Akka sade genast, att det inte var
tid att söka upp något av rastställena i Småland. Redan nästa morgon
måste de dra norrut över Östergötland.

Pojken skulle alltså inte få se något av Småland, och det var inte utan,
att detta harmade honom. Han hade inte hört talas så mycket om något
annat landskap som om Småland, och han hade önskat att få se det med
egna ögon.

Förra sommaren, när han hade haft tjänst som gåsapåg hos en bonde i
närheten av Jordberga, hade han nästan var dag råkat ett par fattiga
Smålandsbarn, som också vallade gäss. De barnen hade retat honom
alldeles förskräckligt med sitt Småland.

Fast nog var det synd att säga, att Åsa gåsapiga hade retat honom. Hon
var alldeles för klok för sådant. Men den, som kunde vara retsam med
besked, det var hennes bror, lille Mats.

»Har du hört, Nils gåsapåg, hur det gick till, när Småland och Skåne
blev skapade?» kunde han fråga, och om då Nils Holgersson sade nej,
började han genast berätta den gamla skämtsagan.

»Jo, det var på den tiden, när Vår Herre höll på att skapa världen.
Medan han arbetade som bäst, kom Sankte Per gående förbi. Han stannade
och såg på, och så frågade han om det var ett svårt göra. ’Åja, det är
inte så lätt heller,’ sa Vår Herre. Sankte Per stod kvar ännu en stund,
och när han märkte hur lätt det gick att lägga ut det ena landet efter
det andra, fick han lust att försöka sig, han också. ’Kanske att du
behöver vila dig litet,’ sa Sankte Per, ’så kunde jag sköta arbetet åt
dig under tiden.’ Men det ville inte vår Herre. ’Jag vet inte om du är
så hemma i konsten, att jag kan anförtro dig att ta vid där jag slutar,’
svarade han. Då blev Sankte Per ond och sa, att han trodde sig om att
skapa lika bra länder som Vår Herre själv.

Det förhöll sig så, att Vår Herre just då höll på att skapa Småland. Det
var inte en gång halvfärdigt, men det såg ut att bli ett obeskrivligt
vackert och fruktbart land. Vår Herre hade svårt att säga nej till
Sankte Per, och dessutom tänkte han väl, att det, som var så bra
påbörjat, borde ingen kunna förstöra. Därför sa han: ’Om du vill som
jag, så ska vi pröva vem av oss som bäst förstår sig på den här sortens
arbete. Du, som bara är en nybörjare, ska få fortsätta med detta, som
jag har begynt, och jag ska skapa ett nytt land.’ Detta gick Sankte Per
genast in på, och så började de arbeta var och en på sitt håll.

Vår Herre flyttade sig ett stycke söderut, och där tog han sig för att
skapa Skåne. Det dröjde inte länge, förrän han var färdig, och strax
frågade han om Sankte Per hade slutat och ville komma och se på hans
arbete. ’Jag har mitt i ordning för längesedan,’ sa Sankte Per, och det
hördes på rösten hur nöjd han var med det, som han hade åstadkommit.

När Sankte Per fick se Skåne, måste han erkänna, att om det landet var
inte annat än gott att säga. Det var ett bördigt och lättodlat land med
stora slätter, vart han såg, och knappt en tillstymmelse till berg. Det
syntes, att Vår Herre riktigt hade tänkt på att göra det sådant, att
folk skulle trivas där. ’Ja, det här är ett bra land,’ sa Sankte Per,
’men nog tror jag, att mitt är bättre.’ – ’Då ska vi gå och se på det,’
sa Vår Herre.

Landet hade redan varit färdigt i norr och öster, när Sankte Per hade
börjat arbetet, men södra och västra delen och hela inlandet hade han
ensam fått skapa. När nu Vår Herre kom upp dit, där Sankte Per hade
arbetat, blev han så förskräckt, att han tvärstannade och sa: ’Hur i all
världen har du burit dig åt med det här landet, Sankte Per?’

Sankte Per stod också och såg sig omkring helt förvånad. Han hade haft
den tanken, att ingenting kunde vara så bra för ett land som mycken
värme. Därför hade han dragit ihop en ofantlig massa sten och berg och
murat opp ett högland, och det hade han gjort, för att det skulle komma
nära solen och få mycket med av solvärmen. Ovanpå stenhoparna hade han
brett ut ett tunt lager av matjord, och så hade han menat, att allting
var väl beställt.

Men nu hade det kommit ett par starka regnskurar, medan han var nere i
Skåne, och mer hade det inte behövts för att visa vad hans arbete dugde
till. När Vår Herre kom för att betrakta landet, var all matjorden
bortsköljd, och nakna berggrunden stack fram överallt. Där det var som
bäst, låg det lera och tungt grus över hällarna, men det såg så magert
ut, att det var lätt att förstå, att där knappast skulle kunna växa
annat än gran och en och mossa och ljung. Vad det fanns gott om, det var
vatten. Det hade fyllt opp alla klyftor i berggrunden; och sjöar, åar
och bäckar, det såg man överallt, för att nu inte tala om mossar och
kärr, som utbredde sig över stora sträckor. Och det förargligaste var,
att medan somliga trakter hade övernog av vatten, var det så ont om det
på andra håll, att stora fält lågo som torra hedar, där sand och jord
virvlade opp i skyar vid minsta fläkt.

’Vad kan du ha haft för mening med att skapa ett sådant här land?’ sa
Vår Herre, och Sankte Per urskuldade sig och sa, att han hade velat
bygga opp landet så högt, att det skulle få mycket med av solvärmen.
’Men då får det ju också mycket med av nattkölden,’ sa Vår Herre, ’för
den kommer från himlen, den med. Jag är allt rädd för att det lilla, som
kan växa här, kommer att frysa bort.’

Det hade förstås inte Sankte Per tänkt på.

’Ja, här blir ett magert och frostbundet land,’ sa Vår Herre, ’det kan
inte hjälpas, det.’»

När lille Mats hade hunnit så långt i berättelsen, föll Åsa gåsapiga
honom i talet. »Jag kan inte lida, lille Mats, att du säger, att det är
så eländigt i Småland,» sade hon. »Du glömmer rent bort så mycken god
jord som finns där. Tänk bara på Möre härad borta vid Kalmar sund! Jag
undrar var det finns en rikare sädesbygd. Där ligger åker vid åker
alldeles som här i Skåne. Där är så god jord, att jag inte vet vad som
inte skulle kunna växa där.»

»Det kan jag inte hjälpa,» sade lille Mats. »Jag berättar bara så, som
andra har sagt förut.»

»Och jag har hört många säga, att ett vackrare kustland än Tjust det
finns inte. Tänk på de vikarna och de holmarna och de herrgårdarna och
de lundarna!» sade Åsa. – »Ja, det är nog sant, det,» medgav lille Mats.
– »Och minns du inte,» fortfor Åsa, »att skollärarinnan sa, att en så
livlig och vacker trakt som den biten av Småland, som ligger söder om
Vättern, finns inte i hela Sverige? Tänk på den vackra sjön och de gula
strandbergen och på Grenna och Jönköping med tändsticksfabriken och
Munksjö, och tänk på Huskvarna och alla de stora anläggningarna där!» –
»Ja, det är nog sant, det,» sade lille Mats än en gång. – »Och tänk på
Visingsö, lille Mats, med de ruinerna och den ekskogen och de sagorna!
Tänk på den dalen, där Emån går fram, med alla de byarna och kvarnarna
och trämassefabrikerna och sågarna och snickerierna!» – »Ja, det är allt
sant, det,» sade lille Mats och såg helt bekymrad ut.

Helt hastigt hade han sett upp. »Nu är vi allt bra dumma,» sade han.
»Alltihop det här ligger ju i Vår Herres Småland, i den delen av landet,
som var färdig, redan innan Sankte Per kom till arbetet. Det är ju bara
riktigt, att det skulle vara vackert och präktigt där. Men i Sankte Pers
Småland ser det allt så ut, som det står i sagan. Och det var inte
underligt, att Vår Herre blev bedrövad, när han såg det,» fortfor lille
Mats, i det han återtog sin berättelse. »Sankte Per miste inte modet i
alla fall, utan han försökte trösta Vår Herre. ’Ta inte så illa vid dig
för det här!’ sa han. ’Vänta bara, tills jag hinner skapa folk, som kan
odla opp mossarna och röja opp åkrar ur stenbackarna!’

Då vart det äntligen slut med Vår Herres tålamod, och han sa: ’Nej, du
kan få gå ner till Skåne, som jag har gjort till ett gott och lättskött
land, och skapa skåningen, men smålänningen vill jag själv skapa.’ Och
så skapade Vår Herre smålänningen och gjorde honom kvick och förnöjsam
och glad och flitig och tilltagsen och duktig, för att han skulle kunna
skaffa sig sin bärgning i sitt fattiga land.»

Därmed tystnade lille Mats, och om nu Nils Holgersson också hade tegat,
så hade allt gått väl, men han kunde omöjligt låta bli att fråga hur
Sankte Per hade gått i land med att skapa skåningen.

»Ja, vad tycker du själv?» sade lille Mats och såg så försmädlig ut, att
Nils Holgersson kastade sig över honom för att slå honom. Men Mats var
bara en liten fyr, och Åsa gåsapiga, som var ett år äldre, sprang genast
fram för att hjälpa honom. Så godlynt hon var, for hon upp som ett
lejon, så snart som någon rörde brodern. Och inte ville Nils Holgersson
slåss med en tös, utan han vände dem ryggen och gick sin väg och såg
sedan inte åt de där Smålandsbarnen på hela dagen.

________

XVI.

KRÅKORNA.

LERKRUKAN.

I sydvästra hörnet av Småland ligger ett härad, som kallas Sunnerbo. Det
är ett ganska slätt och jämnt land, och den, som ser det på vintern, när
det är täckt med snö, kan inte föreställa sig annat, än att under snön
utbreda sig plöjda trädesmarker, gröna rågåkrar och slagna klövervallar,
såsom det brukar vara i slättbygder. Men när snön äntligen töar bort i
Sunnerbo i början av april, visar det sig, att det, som ligger gömt
under den, inte är annat än torra sandhedar, nakna klipphällar och
stora, sanka mossar. Åkrar finns det nog här och där, men de äro så
obetydliga, att man knappt lägger märke till dem, och små gråa eller
röda bondstugor finns det också, men de ligga gärna instuckna i något
björkhult, nästan som om de vore rädda för att visa sig.

Där Sunnerbo härad stöter mot Hallandsgränsen, finns en sandhed, som är
så vidsträckt, att den, som står vid ena kanten, inte kan se över till
motsatta sidan. På hela heden växer ingenting annat än ljung, och det
skulle inte vara lätt heller att förmå andra växter att trivas där.
Allra först finge man då rota ut ljungen, för med den förhåller det sig
så, att fastän den bara har en liten förkrympt stam, små förkrympta
grenar och torra, förkrympta blad, inbillar den sig, att den är ett
träd. Därför bär den sig åt på samma sätt som de riktiga träden, breder
ut sig skogvis över vida sträckor, håller troget ihop och kommer alla
främmande växter, som vilja tränga in på dess område, att dö ut.

Det enda ställe på heden, där inte ljungen är allrådande, är en låg,
stenig ås, som stryker fram mittöver den. Där finns det både enbuskar,
rönnar och några stora, vackra björkar. På den tiden, när Nils
Holgersson for omkring med vildgässen, fanns där också en stuga med en
liten bit röjd jord omkring, men folket, som en gång hade bott där, hade
av en eller annan anledning flyttat därifrån. Den lilla stugan stod tom,
och åkern låg obrukad.

När människorna hade dragit bort från stugan, hade de skjutit till
spjället, lagt på fönsterhakarna och låst dörren. Men de hade inte tänkt
på att en ruta i fönstret var utslagen och bara tillstoppad med en
trasa. Efter ett par somrars regnskurar hade den där trasan murknat och
sjunkit ihop, och till sist hade det lyckats en kråka att peta bort den.

Åsen på ljungheden var nämligen inte så ödslig, som man kunde tro, utan
den var bebodd av ett stort kråkfolk. Hela året om bodde kråkorna
naturligtvis inte där. De flyttade till utlandet på vintern, på höstarna
foro de från den ena åkern till den andra i hela Götaland och plockade
säd, om somrarna spridde de sig till gårdarna i Sunnerbo härad och levde
av ägg, bär och fågelungar, men varje vår, när de skulle bygga bo och
lägga ägg, kommo de tillbaka till ljungheden.

Den, som plockade trasan ur fönstret, var en kråkhanne, som hette Garm
Vitfjäder, men aldrig kallades annat än Fumle eller Drumle eller rent av
Fumle-Drumle, därför att han alltid bar sig dumt och oskickligt åt och
inte dugde till annat än att göra narr av. Fumle-Drumle var större och
starkare än någon annan av kråkorna, men det hjälpte honom inte det
minsta, utan han var och förblev ett åtlöje. Inte heller båtade det
honom, att han var av en mycket god ätt. Om allt hade gått rätt till,
borde han till och med ha varit anförare för hela flocken, därför att
den värdigheten hade sedan urminnes tid tillhört den äldsta av
Vitfjädrarna. Men långt innan Fumle-Drumle var född, hade makten gått
ifrån hans släkt och innehades nu av en grym och vild kråka, som hette
Vind-Ile.

Det där maktombytet berodde på att kråkorna på Kråkåsen hade fått lust
att ändra levnadssätt. Det kan nog hända, att mången tror, att allt, vad
kråka heter, lever på samma vis, men detta är alldeles oriktigt. Det
finns hela kråkfolk, som föra ett hederligt liv, det vill säga, att de
bara äta frön, maskar, larver och redan döda djur, och det finns andra,
som föra ett riktigt rövarliv, som kasta sig över ungharar och småfåglar
och plundra vartenda fågelbo, som de få syn på.

De gamla Vitfjädrarna hade varit stränga och måttliga, och så länge som
de hade anfört flocken, hade de tvungit kråkorna att uppföra sig så, att
andra fåglar inte hade något ont att säga om dem. Men kråkorna voro
talrika, och fattigdomen var stor ibland dem. De stodo inte i längden ut
med att föra en så sträng vandel, utan gjorde uppror mot Vitfjädrarna
och gåvo makten åt Vind-Ile, som var den värsta boplundrare och rövare,
som tänkas kunde, om inte hans hustru, Vind-Kåra, var än värre. Under
deras styrelse hade kråkorna börjat föra ett sådant leverne, att de nu
voro mer fruktade än duvhökar och berguvar.

Fumle-Drumle hade naturligtvis ingenting att säga i flocken. Alla voro
ense om att han inte det minsta bråddes på förfäderna, och att han inte
kunde duga till anförare. Ingen skulle ha talat om honom, ifall han inte
ständigt hade gjort nya dumheter. Några, som voro riktigt kloka, sade
ibland, att det kanske var en lycka för Fumle- Drumle, att han var en
sådan tafatt stackare, annars hade Vind-Ile och Kåra nog inte låtit
honom, som var av den gamla hövdingaätten, stanna kvar vid flocken.

Nu voro de däremot rätt vänliga mot honom och togo honom gärna med sig
på sina jakter. Där kunde alla märka hur mycket skickligare och djärvare
de voro än han.

Ingen av kråkorna visste, att det var Fumle-Drumle, som hade plockat
trasan ur fönstret, och hade de vetat detta, skulle de ha blivit
otroligt förvånade. En sådan djärvhet som att närma sig en
människoboning hade de inte tilltrott honom. Själv förteg han saken
mycket noga och hade sina goda skäl därtill. Ile och Kåra behandlade
honom alltid väl om dagen, och då de andra voro närvarande, men en
mycket mörk natt, när kamraterna redan sutto på nattkvisten, hade han
blivit överfallen av ett par kråkor och nästan mördad. Efter detta
flyttade han sig var kväll, sedan det hade blivit mörkt, från sin
vanliga sovplats in i den tomma stugan.

Det hände sig nu en eftermiddag, när kråkorna redan hade fått sina bon i
ordning på Kråkåsen, att de gjorde ett märkvärdigt fynd. Vind-Ile,
Fumle-Drumle och ett par andra hade flugit ner i en stor grop, som
befann sig i ena hörnet av heden. Gropen var inte något annat än ett
grustag, men kråkorna kunde inte nöja sig med en så enkel förklaring,
utan flögo ständigt ner i den och vände på vartenda sandkorn för att
komma underfund med varför människorna hade grävt den. Bäst som nu
kråkorna gingo där, störtade en massa grus ner från ena sidan. De
skyndade till och hade den lyckan att bland nedrasade stenar och tuvor
finna en tämligen stor lerkruka, som var stängd med ett trälock. De
ville naturligtvis veta om det fanns något i den, och de försökte både
att hacka hål på krukan och att bända upp locket, men intetdera lyckades
dem.

De stodo helt rådlösa och betraktade krukan, när de hörde någon säga:
»Ska jag komma ner och hjälpa er, kråkor?» De sågo hastigt upp. På
kanten av gropen satt en räv och blickade ner till dem. Han var en av de
vackraste rävar både till färg och skapnad, som de någonsin hade sett.
Det enda felet med honom var, att han hade mist ena örat.

»Om du har lust att göra oss en tjänst,» sade Vind-Ile, »ska, vi inte
säga nej.» På samma gång flögo både han och de andra upp ur gropen.
Räven hoppade ner i deras ställe, bet i krukan och drog i locket, men
kunde inte öppna den, han heller.

»Kan du fundera ut vad som finns i den?» sade Vind-Ile. Räven rullade
krukan fram och tillbaka och lyssnade uppmärksamt. »Det kan inte vara
annat än silverpengar,» sade han.

Detta var mer, än kråkorna hade väntat sig. »Tror du, att det kan vara
silver?» sade de, och ögonen höllo på att trilla ur huvudet av lystnad,
för så märkvärdigt det än kan låta, finns det ingenting i världen, som
kråkor älska så mycket som silverpengar.

»Hör hur de skramlar!» sade räven och rullade krukan runt en gång till.
»Jag kan bara inte förstå hur vi ska komma åt dem.» – »Nej, det blir väl
omöjligt,» sade kråkorna. Räven stod och gned huvudet mot vänstra benet
och funderade. Kanske att det nu kunde lyckas honom att med kråkornas
hjälp bli herre över den där parveln, som alltid undgick honom. »Nog vet
jag den, som skulle kunna öppna krukan åt er,» sade räven. – »Säg det
då! Säg det!» ropade kråkorna och voro så ivriga, att de flaxade ner i
gropen. – »Det ska jag göra, bara ni först lovar att gå in på mina
villkor,» sade han.

Räven berättade nu för kråkorna om Tummetott och sade dem, att om de
kunde föra honom till heden, så skulle han nog öppna krukan åt dem. Men
som lön för detta råd begärde han, att de skulle utlämna Tummetott till
honom, så snart som han hade skaffat dem silverpengarna. Kråkorna hade
intet skäl att spara Tummetott, utan de gingo genast in på saken.

Detta allt var lätt överenskommet, men värre var det att få reda på var
Tummetott och vildgässen befunno sig.

Vind-Ile for själv åstad med femtio kråkor och sade, att han snart
skulle vara tillbaka. Men den ena dagen gick efter den andra, utan att
kråkorna på Kråkåsen sågo en skymt av honom.

KRÅKRÖVAD.

Onsdag 13 april.

Vildgässen voro uppe i första gryningen för att hinna skaffa sig en
smula mat, innan de skulle börja resan uppåt Östergötland. Holmen i
Gåsfjärden, som de hade sovit på, var liten och kal, men i vattnet runt
omkring den fanns det växter, som de kunde äta sig mätta av. Värre var
det för pojken. Han var inte i stånd att finna något ätbart.

När han stod hungrig och morgonkulen och såg sig om åt alla håll, föllo
hans blickar på ett par ekorrar, som lekte på en trädbevuxen udde
mittför klippholmen. Han undrade om ekorrarna ännu ägde kvar något av
sitt vinterförråd, och han bad den vita gåskarlen föra honom över till
udden, så att han kunde få tigga ett par hasselnötter av dem.

Den store vite simmade genast över sundet med honom, men som olyckan
ville det, hade ekorrarna så roligt med att jaga varandra från träd till
träd, att de inte brydde sig om att lyssna till pojken. I stället drogo
de sig längre inåt dungen. Han skyndade efter och kom snart ur sikte för
gåskarlen, som låg kvar vid stranden.

Pojken vadade fram mellan några vitsippstånd, som voro så höga, att de
räckte honom ända upp till hakan, när han kände, att någon fattade honom
bakifrån och försökte lyfta upp honom. Han vände sig om och såg, att en
kråka hade gripit tag i hans skjortlinning. Han sökte rycka sig lös, men
innan detta hade lyckats honom, skyndade ännu en kråka fram, högg fast i
hans ena strumpa och ryckte omkull honom.

Om Nils Holgersson genast hade ropat på hjälp, skulle den vita gåskarlen
säkerligen ha kunnat befria honom, men pojken ansåg väl, att han borde
kunna reda sig ensam mot ett par kråkor. Han sparkade och slog, men
kråkorna släppte inte taget, och det lyckades dem att höja sig upp i
luften med honom. Härvid foro de så ovarsamt fram, att hans huvud stötte
mot en gren. Han fick ett hårt slag över hjässan, det svartnade för hans
ögon, och han miste sansen.

När han åter slog upp ögonen, befann han sig högt över jorden. Han
återkom långsamt till medvetande, och i början visste han varken var han
var eller vad han såg. När han blickade ner, tyckte han, att under honom
bredde ut sig en ofantligt stor, ullig matta, som var vävd av grönt och
brunt i stora, oregelbundna fasoner. Mattan var mycket tjock och
präktig, men han tyckte, att det var synd, att den var så illa medfaren.
Den var riktigt trasig, långa revor löpte fram genom den, och på sina
ställen voro stora flikar bortryckta. Och det märkvärdigaste var, att
den tycktes ligga utbredd över ett spegelgolv, för under hålen och
revorna i mattan framskimrade blankt och glänsande glas.

Vad pojken därnäst lade märke till, var, att solen kom upprullande på
himlen. Strax började spegelglaset under hålen och revorna i mattan att
blänka i rött och guld. Det såg mycket präktigt ut, och pojken var glad
åt de vackra färgskiftningarna, fastän han inte rätt förstod vad det
var, som han såg. Men nu sänkte sig kråkorna, och med ens märkte han,
att den stora mattan under honom var jorden, som här var klädd med grön
barrskog och brun, naken lövskog, och att hålen och revorna voro
blänkande fjärdar och småsjöar.

Han kom ihåg, att första gången han hade farit fram uppe i luften, hade
han tyckt, att den skånska jorden såg ut som ett rutigt tygstycke. Men
det här, som liknade en sönderriven matta, vad kunde det vara för ett
land?

Han började göra sig en massa frågor. Varför satt han inte på den vita
gåskarlens rygg? Varför flög en stor svärm kråkor omkring honom? Och
varför rycktes och slängdes han hit och dit, så att han höll på att gå
av?

Så blev alltsammans klart för honom på en gång. Han hade blivit
bortrövad av ett par kråkor. Den vita gåskarlen låg kvar vid stranden
och väntade, och vildgässen skulle i dag resa uppåt Östergötland. Själv
fördes han åt sydväst, det förstod han därav, att han hade solskivan
bakom sig. Och den stora skogsmattan, som låg under honom, var säkert
Småland.

»Hur ska det nu gå med den vita gåskarlen, när jag inte kan ta vård om
honom?» tänkte pojken och började ropa åt kråkorna, att de genast skulle
föra honom tillbaka till vildgässen. Han var inte en smul orolig för sin
egen del. Han trodde, att det var av rent okynne, som de förde bort
honom.

Kråkorna frågade inte det minsta efter hans uppmaningar, utan flögo
framåt, så fort de förmådde. Men om en stund smällde en av dem i
vingarna på det sätt, som betyder: »Se opp! Fara!» Strax därpå döko de
ner i en granskog, trängde mellan de risiga grenarna ända till
skogsbottnen och satte ner pojken under en tät gran, där han var så väl
gömd, att inte en gång en falk hade kunnat få syn på honom.

Femtio kråkor ställde upp sig runt omkring pojken med näbbarna riktade
mot honom för att vakta honom. »Nu kanske jag kan få veta, kråkor, vad
ni har för mening med att föra bort mig,» sade han. Men han fick
knappast tala till punkt, förrän en stor kråka väste åt honom: »Tig du
bara! Annars hackar jag ut ögonen på dig.»

Det var tydligt, att kråkan menade vad hon sade, och pojken hade intet
annat att göra än att lyda. Så satt han där och stirrade på kråkorna,
och kråkorna stirrade på honom.

Ju längre han såg på dem, dess mindre tyckte han om dem. Det var fasligt
vad deras fjäderskrudar voro dammiga och illa tilltygade, alldeles som
om de varken kände till bad eller inoljning. Tårna och klorna voro
smutsiga av fasttorkad jord, och det satt fullt med matrester i
mungiporna. Detta var annat slags fåglar än vildgäss, det märkte han.
Han tyckte, att de hade grymma, snikna, vaksamma och djärva utseenden
alldeles som bovar och landstrykare.

»Det är bestämt ett riktigt rövarpack, som jag har råkat ut för,» tänkte
han.

I detsamma hörde han vildgässens lockrop uppöver sig. »Var är du? Här är
jag. Var är du? Här är jag.»

Han förstod, att Akka och de andra hade gett sig ut för att söka honom,
men innan han hann att svara dem, väste den stora kråkan, som tycktes
vara anförare för bandet, i hans öra: »Tänk på dina ögon!» Och det var
inte annat för honom att göra än att tiga.

Vildgässen måtte inte ha vetat, att han var dem så nära, utan bara
tillfälligtvis kommit att fara över denna skog. Han hörde deras rop ett
par gånger till; sedan dog det bort. »Ja, nu måste du reda dig på egen
hand, Nils Holgersson,» sade han då till sig själv. »Nu får du visa om
du har lärt dig något under de här veckorna i vildmarken.»

En stund därefter gjorde kråkorna min av att bryta upp, och då de också
nu tycktes ämna bära honom med sig på det sättet, att en höll i
skjortlinningen och en i strumpan, sade pojken: Ȁr det ingen av er
kråkor, som är så stark, att hon kan bära mig på sin rygg? Ni har redan
farit så illa fram med mig, att det känns, som om jag vore itu. Låt mig
bara rida! Jag ska inte kasta mig ner från kråkryggen, det lovar jag
er.»

»Inte ska du tro, att vi bryr oss om hur du har det,» sade anföraren,
men nu kom den största av kråkorna, en rufsig och otymplig en, som hade
en vit fjäder i vingen, fram och sade: »Det vore väl bättre för oss
alla, Vind-Ile, om Tummetott komme fram hel än halv, och därför ska jag
försöka bära honom på ryggen.» – »Om du orkar, Fumle- Drumle, så är det
inte mig emot,» sade Vind-Ile. »Men tappa inte bort honom!»

Härmed var redan mycket vunnet, och pojken kände sig riktigt nöjd igen.
»Inte är det lönt att förlora humöret, därför att jag har blivit
bortstulen av kråkorna,» tänkte han. »De stackarna ska jag väl komma
till rätta med.»

Kråkorna flögo allt fortfarande mot sydväst fram över Småland. Det var
en präktig morgon, solig och lugn, och fåglarna nere på jorden höllo som
bäst på att sjunga sina friarvisor. I en hög, mörk skog satt själva
trasten med hängande vingar och förtjockad strupe uppe i en grantopp och
slog slag på slag. »Vad du är vacker! Vad du är vacker! Vad du är
vacker!» sjöng han. »Ingen är så vacker. Ingen är så vacker. Ingen är så
vacker.» Och så snart som han hade slutat denna visa, började han den på
nytt.

Men pojken for just då fram över skogen, och när han hade hört visan ett
par gånger och märkte, att trasten inte kunde någon annan, satte han
båda händerna som en lur för munnen och ropade neråt: »Det där har vi
hört förr. Det där har vi hört förr.» – »Vem är det? Vem är det? Vem är
det? Vem gör narr av mig?» frågade trasten och försökte få syn på den,
som ropade. – »Det är Kråkrövad, som gör narr av din visa,» svarade
pojken. Kråkhövdingen vände på huvudet i detsamma och sade: »Akta dina
ögon, Tummetott!» Men pojken tänkte: »Nej, det bryr jag mig inte om. Jag
vill just visa dig, att jag inte är rädd för dig.»

Allt längre inåt landet foro de, och skogar och sjöar fanns det
överallt. I en björkhage satt skogsduvan på en naken gren, och framför
henne stod duvhannen. Han blåste upp fjädrarna, krökte på nacken, höjde
och sänkte kroppen, så att bröstfjädrarna brusade mot grenen. Under
tiden kuttrade han: »Du, du, du är den vackraste i skogen. Ingen i
skogen är så vacker som du, du, du.»

Men uppe i luften for pojken förbi, och när han hörde duvhannen, kunde
han inte hålla sig tyst. »Tro honom inte! Tro honom inte!» ropade han.

»Vem, vem, vem är det, som ljuger på mig?» kuttrade duvhannen och
försökte att få syn på den, som hade skrikit till honom. »Det är
Kråktagen, som ljuger på dig,» svarade pojken. Återigen vände Vind-Ile
huvudet mot pojken och befallde honom att tiga, men Fumle-Drumle, som
bar honom, sade: »Låt honom prata, så tror småfåglarna, att vi kråkor
har blivit kvicka och roliga fåglar!» – »De är väl inte så dumma
heller,» sade Vind-Ile, men han tyckte nog om tanken, för sedan lät han
pojken ropa, så mycket han ville.

Skog och skogsmark var det mesta, som de flögo fram över, men det fanns
förstås också både kyrkor och kyrkbyar och småkojor i skogsbrynet. På
ett ställe sågo de en gammal trevlig herrgård. Den låg med skogen bakom
sig och sjön framför sig, hade röda väggar och brutet tak, väldiga
lönnar omkring gårdsplanen och stora, risiga krusbärsbuskar i
trädgården. Överst på väderflöjeln satt staren och sjöng så, att var ton
hördes in till honan, som låg på ägg i holken i päronträdet. »Vi har
fyra små vackra ägg,» sjöng staren. »Vi har fyra små vackra, runda ägg.
Vi har hela boet fullt av präktiga ägg.»

När staren sjöng visan för tusende gången, for pojken över gården. Han
satte händerna för munnen som ett rör och ropade: »Skatan ska ta dem.
Skatan ska ta dem.»

»Vem är det, som vill skrämma mig?» frågade staren och flaxade oroligt
med vingarna. – »Det är Kråkfångad, som skrämmer dig,» sade pojken.
Denna gången sökte inte kråkhövdingen tysta ner honom. I stället hade
både han och hela flocken så roligt, att de kraxade av belåtenhet.

Ju längre inåt landet de kommo, desto större blevo sjöarna, och desto
rikare blevo de på öar och uddar. Och på en sjöstrand stod andraken och
krumbuktade sig för andhonan. »Jag ska vara dig trogen i alla mina dar.
Jag ska vara dig trogen i alla mina dar,» sade andraken. – »Varar inte
till sommarns slut,» skrek pojken, som for förbi. – »Vad är du för en?»
ropade andraken. – »Jag heter Kråkstulen,» skrek pojken.

Vid middagstiden slogo kråkorna ner i en beteshage. De foro omkring och
skaffade sig mat, men ingen av dem tänkte på att ge pojken något. Så kom
Fumle-Drumle farande fram till hövdingen med en kvist av en törnbuske,
som det satt några röda nypon på. »Här ska du få, Vind-Ile,» sade han.
»Det är vacker mat, som passar åt dig.» Vind-Ile fnyste föraktligt.
»Tror du, att jag vill äta gamla torra nypon?» sade han. – »Och jag, som
trodde, att du skulle bli glad åt dem!» sade Fumle-Drumle och slängde
bort nyponkvisten liksom i missmod. Men den föll ner alldeles framför
pojken, och han var inte sen att gripa fatt i den och äta sig mätt.

När kråkorna hade ätit, började de att prata. »Vad tänker du på,
Vind-Ile? Du är så tyst i dag,» sade en av dem till anföraren. – »Jag
tänker på att i den här trakten levde en gång en höna, som var mycket
glad åt sin matmor och för att riktigt glädja henne gick och värpte en
kull ägg, som hon gömde under ett lagårdsgolv. Hela tiden hon ruvade
äggen, fröjdade hon sig vid tanken på hur glad matmodern skulle bli åt
kycklingarna. Matmodern undrade förstås var hönan höll till en så lång
tid. Hon sökte henne, men fann henne inte. Kan du gissa, Långnäbb, vem
som fann henne och äggen?»

»Jag tänker, att jag kan gissa det, Vind-Ile, men när du har talat om
detta, så ska jag berätta något liknande. Kommer ni ihåg den stora,
svarta kattan i Hinneryds prästgård? Hon var missnöjd med husbondfolket,
därför att de alltid togo de nyfödda ungarna ifrån henne och dränkte
dem. Inte mer än en enda gång lyckades hon hålla dem gömda, och det var,
när hon hade lagt dem i en halmstack ute i marken. Hon var nog så nöjd
med de ungarna, men jag tror, att jag fick mer glädje av dem, jag, än
hon.»

Nu blevo allihop så ivriga, att de föllo varandra i talet. »Vad är det
för konst att stjäla ägg och småungar?» sade en. »Jag har en gång jagat
en unghare, som var närapå fullvuxen. Det var att följa honom ur snår i
snår.» Längre kom hon inte, förrän en annan tog ordet ifrån henne. »Det
kan nog vara lustigt att vålla höns och kattor förargelse, men ändå
märkvärdigare finner jag det, att en kråka kan skaffa en människa
förtret. Jag stal en gång en silversked ...

Men nu tyckte pojken, att han var för god att sitta och höra på sådant
snack. »Nej, hör nu, kråkor!» sade han. »Jag tycker ni borde skämmas för
att tala om all er elakhet. Jag har levat bland vildgäss i tre veckor,
och av dem har jag inte sett och hört annat än gott. Ni måtte ha en
dålig hövding, som låter er röva och mörda på det där sättet. Ni borde
allt börja ett annat liv, för jag kan tala om för er, att människorna
har blifvit så uppledsna på er ondska, att de med all makt försöker att
rota ut er. Och då lär det nog snart bli slut med er.»

När Vind-Ile och kråkorna hörde detta, blevo de så onda, att de ämnade
kasta sig över pojken och slita sönder honom. Men Fumle-Drumle skrattade
och kraxade och ställde sig framför honom. »Nej, nej, nej!» sade han och
tycktes bli alldeles förskräckt. »Vad tror ni Vind-Kåra ska säga, om ni
river sönder Tummetott, innan han har skaffat oss silverpengarna?» –
»Det ska vara du, Fumle-Drumle, som är rädd för kvinnfolk,» sade Ile,
men i alla fall lämnade både han och de andra Tummetott i fred.

Kort därefter drogo kråkorna vidare. Allt hittills hade pojken tänkt för
sig själv, att Småland inte var ett så fattigt land, som han hade hört.
Nog var det skogigt och fullt av bergåsar, men utmed åar och sjöar lågo
odlade marker, och någon riktig ödslighet hade han inte råkat på. Men ju
längre in i landet de kommo, desto sällsyntare blevo byarna och
stugorna. Till sist tyckte han, att han for fram över ett riktigt
ökenland, där han inte såg annat än mossar och hedar och enbackar.

Solen var nergången, men det var ännu full dager, när kråkorna nådde den
stora ljungheden. Vind-Ile sände en kråka i förväg för att berätta, att
han hade haft framgång, och när det blev känt, lyfte Vind-Kåra med flera
hundra kråkor från Kråkåsen för att möta de ankommande. Mittunder det
bedövande kraxande, som de mötande kråkorna upphävde, sade nu
Fumle-Drumle till pojken: »Du har varit så lustig och glad under resan,
att jag riktigt tycker om dig. Därför vill jag ge dig ett gott råd. Så
snart som vi slår ner, blir du ombedd att utföra ett arbete, som kan
synas dig mycket lätt. Men akta dig för att göra det!»

Strax därefter satte Fumle-Drumle ner Nils Holgersson på bottnen av en
sandgrop. Pojken kastade sig omkull och blev liggande, som om han hade
varit förbi av trötthet. Så många kråkor flaxade omkring honom, att
luften brusade som en storm, men han såg inte upp.

»Tummetott,» sade Vind-Ile, »stig nu opp! Du ska nu hjälpa oss med en
sak, som är mycket lätt för dig.»

Men pojken rörde sig inte, utan låtsade, som om han sov. Då tog Vind-Ile
honom vid armen och släpade honom fram över sanden till en lerkruka av
gammaldags fason, som stod mitt i gropen. »Res dig, Tummetott,» sade
han, »och öppna den här krukan!» – »Varför kan du inte låta mig få
sova?» sade pojken. »Jag är för trött att göra något i kväll. Vänta till
i morgon!»

»Öppna krukan!» sade Vind-Ile och skakade honom. Pojken satte sig då upp
och mönstrade krukan noga. »Hur ska jag, fattiga barn, kunna öppna en
sådan kruka? Den är ju lika stor som jag själv.» – »Öppna den!» befallde
Vind-Ile än en gång. »Annars ska det gå dig illa.» Pojken reste sig,
vacklade fram till krukan, kände på locket och lät armarna sjunka. »Jag
brukar inte vara så här svag,» sade han. »Om ni bara vill låta mig sova
till i morgon, tror jag nog, att jag ska få bukt med locket.»

Men Vind-Ile var otålig, och han rusade fram och nöp pojken i benet.
Sådan behandling ville inte pojken tåla av en kråka. Han ryckte sig
hastigt lös, sprang ett par steg baklänges, drog sin kniv ur slidan och
höll den utsträckt framför sig. »Akta dig du!» ropade han till Vind-Ile.

Denne var likväl så förbittrad, att han inte väjde undan för faran.
Alldeles som om han hade varit blind, störtade han mot pojken och kom så
rätt mot kniven, att den trängde genom hans öga in i hjärnan. Pojken
drog hastigt kniven tillbaka, men Vind-Ile bara slog ut med vingarna.
Sedan sjönk han ner död.

»Vind-Ile är död! Den främmande har dödat vår hövding Vind-Ile!» ropade
de närmaste kråkorna, och därefter uppstod ett förfärligt oväsen.
Somliga jämrade sig, andra ropade på hämnd. Allesammans sprungo eller
flaxade fram mot pojken med Fumle-Drumle i spetsen. Men han bar sig som
vanligt galet åt. Han bara flaxade med utbredda vingar över pojken och
hindrade de andra att komma fram och borra näbbarna i honom.

Nu tyckte allt pojken, att han hade det illa ställt för sig. Inte kunde
han springa undan kråkorna, och inte fanns det något ställe, där han
kunde gömma sig. Men så kom han att tänka på lerkrukan. Han tog ett
häftigt tag i locket och ryckte av det. Därpå hoppade han upp i krukan
för att gömma sig i den. Men den var ett dåligt gömställe, för den var
nästan till randen full av små tunna silverslantar. Pojken kom inte nog
djupt ner i den. Då böjde han sig och började kasta ut slantarna.

Ända hittills hade kråkorna flaxat omkring honom i tät svärm och huggit
efter honom, men när han kastade ut slantarna, glömde de med ens sin
hämndlystnad och skyndade att plocka. Pojken slängde ut pengar nävtals,
och alla kråkorna, ja, själva Vind-Kåra fångade upp dem. Och var och en,
som lyckades att få fatt i en penning, for i största hast bort till boet
för att gömma den.

När pojken hade kastat ut alla silverpengarna ur krukan, såg han upp.
Inte mer än en enda kråka fanns kvar i sandgropen. Det var Fumle-Drumle
med vitfjädern i vingen, han, som hade burit honom. »Du har gjort mig en
större tjänst, Tummetott, än du själv förstår,» sade kråkan med helt
annan röst och ett annat tonfall än förut, »och jag vill rädda ditt liv.
Sätt dig opp på min rygg, så ska jag föra dig till ett gömställe, där du
kan vara säker för i natt! I morgon ska jag laga så, att du kommer
tillbaka till vildgässen.»

STUGAN.

Torsdag 14 april.

Nästa morgon, när pojken vaknade, låg han på en säng. När han såg, att
han befann sig inomhus med fyra väggar omkring sig och tak över sig,
tyckte han, att han var hemma. »Jag undrar om mor snart kommer med
kaffe,» mumlade han, där han låg i halvsömnen. Men så kom han ihåg, att
han befann sig i en övergiven stuga på Kråkåsen, och att Fumle-Drumle
med vitfjädern hade burit honom dit kvällen förut.

Pojken var öm i hela kroppen efter den färden, som han hade gjort förra
dagen, och han tyckte, att det var skönt att få ligga stilla, medan han
väntade på Fumle- Drumle, som hade lovat, att han skulle komma och hämta
honom.

Det hängde gardiner av rutigt bomullstyg framför sängen, och han sköt
dem åt sidan för att se ut i stugan. Han fick genast klart för sig, att
en sådan byggnad som denna hade han aldrig sett make till. Väggarna
bestodo av bara ett par rader stockar; sedan tog taket vid. Något
innertak fanns det inte, utan han kunde se ända upp till takåsen. Hela
stugan var så liten, att den snarare tycktes vara gjord för sådana som
han än för riktiga människor, men ändå voro spisen och spismuren så
stort tilltagna, att han inte tyckte sig ha sett större. Ingångsdörren
fanns på ena gavelväggen vid sidan av spisen och var så smal, att den
snarast liknade en lucka. På den andra gavelväggen såg han ett lågt och
brett fönster med många små rutor. Det fanns nästan inga flyttbara
möbler i stugan. Bänken vid ena långsidan och bordet under fönstret voro
väggfasta och likaså den stora sängen, där han låg, och det brokiga
väggskåpet.

Pojken kunde inte låta bli att undra vem som ägde stugan, och varför den
stod övergiven. Det såg nog ut, som om folket, som hade bott där, hade
ämnat komma tillbaka. Kaffepannan och grötgrytan stodo kvar i spisen,
och det låg litet ved i spisvrån. Ugnsrakan och grisslan reste sig i ett
hörn, spinnrocken stod uppflyttad på en bänk, på hyllan ovan fönstret
lågo blånor och lin, ett par garnhärvor, ett talgljus och en bunt
tändstickor.

Ja, det såg visst ut, som om de, som hade ägt stugan, hade ämnat komma
tillbaka. Det låg sängkläder i sängen, och på väggen sutto ännu långa
remsor av tyg, där tre män till häst, som hette Kasper, Melkior och
Baltasar, voro utmålade. Samma hästar och samma ryttare voro avbildade
mångfaldiga gånger. De redo runt om hela stugan och fortsatte sin färd
till och med uppåt takbjälkarna.

Men i taket fick pojken syn på något, som bragte honom på benen i en
fart. Det var ett par torra brödkakor, som hängde där på ett spett. De
sågo nog möglade och gamla ut, men det var ändå bröd. Han gav dem ett
slag med ugnsgrisslan, så att ett stycke föll till golvet. Han åt och
stoppade sin påse full. Det var otroligt vad bröd var gott i alla fall.

Han såg sig om i stugan än en gång för att försöka upptäcka om det inte
fanns något mer, som han kunde ha nytta av att ta med sig. »Jag kan väl
få ta det, som jag behöver, när ingen annan bryr sig om det,» tänkte
han. Men det mesta, som fanns, var för stort och tungt. Det enda, som
han kunde orka med, skulle vara några stycken tändstickor.

Han klättrade upp på bordet och svängde sig sedan med hjälp av gardinen
upp på fönsterhyllan. Medan han stod där och stoppade in tändstickorna i
sin påse, kom kråkan med vitfjädern in genom fönstret.

»Se här är jag nu!» sade Fumle-Drumle och slog ner på bordet. »Jag har
inte kunnat komma förr, därför att vi kråkor i dag har valt en ny
hövding efter Vind-Ile.» – »Vem har ni då valt?» sade pojken. – »Jo, vi
har valt en, som inte ska tillåta röveri och orättfärdighet. Vi har valt
Garm Vitfjäder, som förr kallades Fumle-Drumle,» svarade han och
sträckte på sig, så att han såg helt majestätisk ut. – »Det var ett gott
val,» sade pojken och lyckönskade honom. – »Ja, du må väl önska mig
lycka,» sade Garm och började berätta pojken sådana dagar han förr hade
haft med Vind-Ile och Kåra.

Mittunder detta hörde pojken utanför fönstret en röst, som han tyckte
sig känna igen. »Är det här, som han finns?» frågade Smirre räv. – »Ja,
härinne är han gömd,» svarade en kråkröst. – »Ta dig i akt, Tummetott!»
ropade Garm. »Vind-Kåra står härutanför med den där räven, som vill äta
opp dig.» Mer hann han inte säga, för Smirre gjorde ett språng mot
fönstret. De gamla murkna fönsterbågarna gåvo vika, och Smirre stod i
nästa ögonblick på fönsterbordet. Garm Vitfjäder, som inte hade tid att
flyga undan, bet han ihjäl med detsamma. Därpå hoppade han ner på golvet
och såg sig om efter pojken.

Denne försökte gömma sig bakom en stor blånvindel, men Smirre hade redan
sett honom och kröp ihop för att ta sats till språng. Och så liten och
låg var stugan, att pojken förstod, att räven kunde nå honom utan minsta
svårighet. Men i detta ögonblick var pojken inte utan försvarsvapen.
Hastigt repade han eld på en tändsticka, förde den intill blånorna, och
när de flammade upp, kastade han dem ner på Smirre räv. Då elden kom
över räven, greps denne av en vansinnig förskräckelse. Han tänkte inte
mer på pojken, utan flydde besinningslöst ur stugan.

Men det såg ut, som om pojken hade undgått en fara genom att kasta sig i
en ännu större. Från blåntotten, som han hade kastat mot Smirre, hade
elden hunnit sprida sig till sängomhänget. Han sprang ner och försökte
kväva den, men den blossade redan alltför häftigt. Stugan fylldes
hastigt med rök, och Smirre räv, som hade stannat utanför fönstret,
började förstå hur det stod till därinne. »Nå, Tummetott,» ropade han,
»vilket väljer du nu, att låta steka dig eller att komma ut till mig?
Nog skulle jag tycka bäst om att få äta dig, men på vad sätt än döden
drabbar dig, är det mig kärt.»

Pojken kunde inte tro annat, än att räven skulle få rätt, för elden tog
till förfärande hastigt. Hela sängen brann redan, ur golvet steg upp
rök, och utmed de målade tyglisterna kröp elden från ryttare till
ryttare. Pojken hade hoppat upp i spisen och försökte att öppna luckan
till bakugnen, när han hörde, att en nyckel stacks i låset och sakta
vreds omkring. Det måtte vara människor, som kommo, och i sådan nöd, som
han nu befann sig, blev han inte rädd, utan bara glad. Han stod redan på
tröskeln, när dörren äntligen gick upp. Han såg ett par barn framför
sig, men vad min de höllo, när de sågo stugan i full låga, det gav han
sig inte tid att se efter, utan rusade förbi dem ut i det fria.

Han tordes inte springa långt. Han visste nog, att Smirre räv lurade på
honom, och han förstod, att han måste hålla sig i barnens närhet. Han
vände sig om för att se vad de voro för slags folk, men han hade inte
betraktat dem en sekund, förrän han ilade emot dem och ropade: »Se
goddag, Åsa gåsapiga! Se goddag, lille Mats!»

För när pojken såg de där barnen, glömde han alldeles var han befann
sig. Kråkor och brinnande stuga och talande djur försvunno ur hans
minne. Han gick på en stubbåker i Västra Vemmenhög och vaktade en
gåsflock, och på fältet bredvid gingo de där Smålandsbarnen med sina
gäss. Och så snart han fick se dem, sprang han upp på stengärdsgården
och ropade: »Se goddag, Åsa gåsapiga! Se goddag, lille Mats!»

Men när de båda barnen sågo en så liten parvel komma emot dem med
utsträckt hand, fattade de i varandra, togo ett par steg baklänges och
sågo dödligt förskräckta ut.

När pojken såg deras skräck, vaknade han upp och kom ihåg vem han var.
Och då tyckte han, att ingenting värre kunde hända honom, än att just de
barnen skulle få se, att han hade blivit förtrollad. Skam och sorg över
att han inte mer var människa överväldigade honom. Han vände sig om och
flydde. Han visste inte själv vart.

Men ett gott möte gjorde pojken, när han kom ner på heden. För där i
ljungen skymtade han något vitt, och fram emot honom kom den vita
gåskarlen i sällskap med Dunfin. När den vite såg pojken komma
springande med sådan fart, trodde han, att svåra fiender förföljde
honom. Han slängde honom i all hast upp på sin rygg och for åstad med
honom.

________

XVII.

DEN GAMLA BONDKVINNAN.

Torsdag 14 april.

Tre trötta resande voro ute i sena kvällen och sökte natthärbärge. De
foro fram i en fattig och ödslig del av norra Småland, men en sådan
vilostad, som de önskade sig, borde de ändå ha kunnat finna, för de voro
inga veklingar, som frågade efter mjuka bäddar eller väl ombonade rum.
»Om en av de här långa bergåsarna hade en topp, som vore så brant och
hög, att en räv inte på något håll kunde klättra oppför den, då hade vi
en god sovplats,» sade en av dem. – »Om en enda av de stora mossarna
låge ofrusen och vore så sank och våt, att en räv inte vågade sig ut på
den, så vore det också ett riktigt bra natthärbärge,» sade den andra. –
»Om isen på en av de frusna sjöarna, som vi far förbi, vore landlös, så
att en räv inte kunde komma ut på den, så skulle vi just ha funnit vad
vi söker,» sade den tredje.

Det värsta var, att när solen hade gått ner, blevo två av de resande så
sömniga, att de varje ögonblick höllo på att störta till marken. Den
tredje, som kunde hålla sig vaken, blev oroligare, allt som natten
närmade sig. »Det var då en olycka,» tänkte han, »att vi har kommit till
ett land, där sjöar och mossar är frusna, så att räven kan komma fram
överallt. Isarna har ju töat bort på andra ställen, men nu är vi väl
oppe i det allra kallaste Småland, dit våren ännu inte har hunnit. Jag
begriper inte hur jag ska bära mig åt för att finna en bra sovplats. Om
jag inte får reda på ett ställe, som är väl skyddat, har vi Smirre räv
över oss innan morgonen.»

Han stirrade åt alla sidor, men han såg inte något härbärge, där han
kunde ta in. Och en mörk och kulen kväll var det med blåst och duggregn.
Det blev hemskare och otrevligare omkring honom för varje ögonblick.

Det kan väl låta besynnerligt, men de resande tycktes inte alls ha lust
att be om husrum i någon gård. De hade redan farit förbi många kyrkbyar
utan att klappa på en enda dörr. Små backstugor i skogsbrynet, som alla
fattiga vandrare äro glada att råka på, låtsade de inte heller om. Man
kunde nästan vara frestad att säga, att de förtjänade att ha det svårt,
då de inte begärde hjälp där den stod dem till buds.

Men sent omsider, när det hade blivit så mörkt, att det knappt fanns en
strimma av dager kvar under himmelen, och de två, som behövde sova,
färdades fram i halvsömn, råkade de på en bondgård, som låg ensam, långt
skild från alla grannar. Och inte nog med att den låg så ödsligt, utan
den såg ut att vara alldeles obebodd. Ingen rök steg upp ur skorstenen,
intet ljussken lyste ur fönstren, ingen människa rörde sig på
gårdsplanen. När den av de tre, som kunde hålla sig vaken, såg stället,
tänkte han: »Nu får det gå hur det vill, men i den här gården måste vi
försöka att komma in. Något bättre kan vi nog inte finna.»

Strax därpå stodo de alla tre på gårdsplanen. De två somnade i samma
stund, som de fingo stanna, men den tredje såg sig ivrigt omkring för
att finna ut var han kunde komma in under tak. Det var ingen liten gård.
Utom boningshus och stall och lagård funnos där långa längor med lador
och logar och bodar och redskapsskjul. Men alltsammans såg fasligt
fattigt och förfallet ut. Husen hade gråa, mosslupna, lutande väggar,
som tycktes vara färdiga att ramla omkull. I taken funnos gapande hål,
och dörrarna hängde snett på brustna gångjärn. Det var tydligt, att
ingen på långa tider hade brytt sig om att slå spik i vägg på detta
ställe.

Emellertid hade han, som var vaken, räknat ut vilket hus som var
lagården. Han ruskade upp reskamraterna ur deras sömn och förde dem fram
mot lagårdsdörren. Denna var lyckligtvis inte stängd med annat än en
krok, som han lätt kunde peta upp med ett spö. Han drog redan en suck av
lättnad vid tanken på att de snart skulle vara i säkerhet. Men när
lagårdsdörren svängde upp med ett gällt gnisslande, hörde han, att en ko
började råma. »Kommer ni nu äntligen, matmor?» sade kon. »Jag trodde,
att ni inte tänkte ge mig någon mat i kväll.»

Den vakne stannade helt förskräckt i dörren, när han märkte, att inte
lagården stod tom. Men han såg snart, att där inte fanns mer än en enda
ko och en tre eller fyra höns, och då fattade han mod igen. »Vi är tre
fattiga resande, som önskar att komma in på något ställe, där ingen räv
kan överfalla oss och ingen människa fånga oss,» sade han. »Vi undrar
mycket om detta kan vara en bra plats för oss.» – »Jag kan inte tro
annat,» svarade kon. »Nog är väggarna dåliga, men inte går räven igenom
dem ännu, och här bor ingen annan än en gammal gumma, som visst inte är
i stånd att ta någon till fånga. Men vad är ni för ena?» fortfor hon, i
det att hon vred sig i båset för att få syn på nykomlingarna. – »Jo, jag
är Nils Holgersson från Västra Vemmenhög, som har blivit förvandlad till
tomte,» svarade den första av de inträdande, »och jag har med mig en
tamgås, som jag brukar rida på, och en grågås.» – »Så rart främmande har
inte varit inom mina väggar förr,» sade kon, »och ni ska vara välkomna,
fast nog hade jag hellre önskat, att det hade varit min matmor, som hade
kommit för att ge mig kvällsvard.»

Pojken förde nu in gässen i lagården, som var ganska stor, och ställde
dem i ett tomt bås, där de ögonblickligen somnade. Åt sig själv drog han
ihop en liten bädd av halm och väntade sig, att han genast skulle falla
i sömn, han också.

Men härav blev ingenting, för den stackars kon, som inte hade fått sin
kvällsvard, höll sig inte stilla ett ögonblick. Hon skakade i
halslänken, flyttade sig i båset och klagade över hur hungrig hon var.
Pojken kunde inte få en blund i ögonen, utan blev liggande och gick
igenom allt, som hade hänt honom under de sista dagarna.

Han tänkte på Åsa gåsapiga och lille Mats, som han så oförmodat hade
träffat, och han funderade ut, att den lilla stugan, som han hade råkat
sätta eld på, måtte ha varit deras gamla hem i Småland. Han kunde ju dra
sig till minnes, att han hade hört dem tala om just en sådan stuga och
om den stora ljungheden, som låg nedanför den. Nu hade de kommit
vandrande för att få återse sitt hem, och så hade det stått i lågor, då
de hade nått fram till det! Det var nog en stor sorg, som han hade
vållat dem, och det gjorde honom mycket ont. Om han någonsin mer bleve
människa, så finge han lov att försöka gottgöra dem för skada och
missräkning.

Sedan gingo hans tankar till kråkorna, och när han tänkte på
Fumle-Drumle, som hade räddat honom och hade mött döden så kort efter
att han hade blifvit vald till hövding, blev han så bedrövad, att han
fick tårarna i ögonen.

Han hade haft det bra svårt de sista dagarna. Men en stor lycka hade det
ändå varit, att gåskarlen och Dunfin hade funnit reda på honom.

Gåskarlen hade berättat, att så snart som vildgässen hade märkt, att
Tummetott var försvunnen, hade de frågat smådjuren i skogen efter honom.
De hade snart fått veta, att det var en flock Smålandskråkor, som hade
fört bort honom, Men kråkorna voro redan ur sikte, och vartåt de hade
styrt kosan, hade ingen kunnat säga. För att de skulle finna pojken så
snart som möjligt, hade då Akka befallt vildgässen att ge sig av två och
två åt skilda håll och leta efter honom. Men efter två dagars sökande,
antingen de så hade funnit honom eller inte, skulle de mötas i
nordvästra Småland på en hög bergtopp, som liknade ett tvärt avhugget
torn och kallades Taberg. Och sedan Akka hade gett dem de bästa
vägmärken och noga beskrivit för dem hur de skulle hitta till Taberg,
hade de skilts åt.

Den vita gåskarlen hade valt Dunfin till reskamrat, och de hade flugit
omkring hit och dit under den största oro för Tummetott. Under detta
kringirrande hade de hört en trast, som satt i en trädtopp, ropa och
gorma över att en, som kallat sig Kråkrövad, hade gjort narr av honom.
De hade gett sig i samtal med trasten, och han hade visat dem åt vilket
håll den där Kråkrövad hade farit. Sedermera hade de råkat en duvhanne,
en stare och en gräsand, som alla hade jämrat sig över en
illgärningsman, som hade stört dem i deras sång, och som hade hetat
Kråktagen, Kråkfångad och Kråkstulen. På detta sätt hade de kunnat spåra
Tummetott ända ner till ljungheden i Sunnerbo härad.

Så snart som gåskarlen och Dunfin hade funnit Tummetott, hade de gett
sig av mot norr för att komma till Taberg. Men det hade varit en lång
väg att fara, och mörkret hade kommit över dem, innan de hade fått sikte
på bergtoppen. »Men bara vi kommer dit i morgon, ska väl alla bekymmer
vara slut,» tänkte pojken och borrade sig djupt ner i halmen för att få
det varmare.

Kon hade hela tiden stått och bråkat i båset. Nu började hon plötsligt
tala med pojken: »Jag tyckte, att en av dem, som kom in här, berättade,
att han var en tomte. Om det är så, förstår han sig väl på att sköta om
en ko.» – »Vad är det, som fattas dig?» frågade pojken. – »Det fattas
mig allt möjligt,» sade kon. »Jag är varken mjölkad eller ryktad. Inte
har jag fått nattfoder i krubban, och inte har jag fått bäddat under
mig. Matmor kom hit in i skymningen för att göra i ordning åt mig, som
hon brukade, men hon kände sig så sjuk, att hon strax måste gå in igen,
och hon har inte kommit tillbaka.» – »Det är bedrövligt, att jag ska
vara så liten och kraftlös,» sade pojken. »Jag tror inte, att jag är i
stånd att hjälpa dig.»

–»Inte ska du inbilla mig, att du är kraftlös, därför att du är liten,»
sade kon. »Alla tomtar, som jag har hört talas om, har varit så starka,
att de har kunnat dra ett helt lass hö och slå ihjäl en ko med ett
knytnävslag.» Pojken kunde inte låta bli att skratta åt kon. »Det var
nog tomtar av annat slag än jag, det,» sade han. »Men jag ska lossa din
halslänk och öppna dörren för dig, så att du kan gå ut och dricka i en
av vattenpussarna på gården, och så ska jag försöka klättra opp på
höloftet och vräka ner hö i din krubba.» – »Ja, det vore ju alltid någon
hjälp,» sade kon.

Pojken gjorde, som han hade sagt, och när kon stod med fylld krubba
framför sig, tänkte han, att han äntligen skulle få sova. Men han hade
knappt krupit ner i bädden, förrän hon på nytt började tala med honom.

»Du blir väl rent utledsen på mig, ifall jag ber dig om en sak till,»
sade kon. – »Det gör jag inte, om det bara är något, som jag kan rå
med,» sade pojken. – »Då vill jag be dig, att du går in i stugan här
mittemot och ser efter hur det står till med matmor. Jag är rädd för,
att det har hänt henne en olycka.» – »Nej, det kan jag inte,» sade
pojken. »Jag törs inte visa mig för människor.» – »Du kan väl inte vara
rädd för en gammal sjuk gumma,» sade kon. »Men du behöver inte heller gå
in i stugan. Ställ dig bara utanför dörren, och titta in genom
dörrspringan!» – »Ja, om det inte är något annat ni begär av mig, så får
jag väl göra det,» sade pojken.

Därmed öppnade han lagårdsdörren och begav sig ut på gårdsplanen. Det
var en förfärlig natt att komma ut i. Varken måne eller stjärnor lyste,
vinden ven, och regnet skvalade ner. Men det värsta var, att sju stora
ugglor sutto i rad på takåsen av boningshuset. Det var rysligt bara att
höra dem, där de sutto och klagade på vädret, och än värre var det att
tänka på att om en enda av dem fick syn på honom, så var det ute med
honom.

»Stackare den, som liten är!» sade pojken, när han gav sig ut på
gårdsplanen. Och det hade han skäl att säga. Han blåste omkull två
gånger, innan han kom fram till boningshuset, och ena gången svepte
vinden ner honom i en vattenpuss, som var så djup, att han höll på att
drunkna. Men fram kom han i alla fall.

Han klättrade uppför ett par trappsteg, krånglade sig över en tröskel
och kom in i förstun. Stugdörren var stängd, men nere i ena hörnet var
ett stort stycke borttaget, för att katten skulle kunna gå ut och in.
Det var alltså ingen svårighet för pojken att se efter hur det stod till
i stugan.

Knappast hade han kastat en blick dit in, förrän han ryckte till och
drog tillbaka huvudet. En gammal, gråhårig kvinna låg utsträckt på
golvet därinne. Hon varken rörde sig eller jämrade sig, och hennes
ansikte lyste besynnerligt vitt. Det var, som om en osynlig måne hade
kastat ett blekt ljus över det.

Pojken kom ihåg, att när hans morfar hade dött, hade också hans ansikte
blivit så där underligt vitt. Och han förstod, att den gamla människan,
som låg på golvet i stugan, måste vara död. Döden hade väl kommit över
henne så hastigt, att hon inte en gång hade hunnit lägga sig på sin
säng.

Han blev förfärligt rädd, när han tänkte på att han mitt i mörka natten
befann sig ensam med en död. Han kastade sig huvudstupa utför trappan
och rusade tillbaka till lagården.

När han talade om för kon vad han hade sett i stugan, hörde hon upp att
äta. »Jaså, matmor är död,» sade hon. »Då lär det snart bli slut med mig
också.» – »Det blir väl alltid någon, som tar hand om er,» sade pojken
tröstande. – »Du vet inte, du,» sade kon, »att jag redan är dubbelt så
gammal, som en ko brukar vara, innan hon läggs på slaktbänken. Men jag
bryr mig heller inte om att leva längre, sedan hon därinne inte mer kan
komma och pyssla om mig.»

Hon sade inte mer på en stund, men pojken märkte nog, att hon varken sov
eller åt. Det dröjde inte länge, innan hon började tala på nytt. »Ligger
hon på nakna golvet?» frågade hon. – »Ja, det gör hon,» sade pojken. –
»Hon hade för vana att komma ut i lagården,» fortsatte kon, »och tala om
allt, som bekymrade henne. Jag förstod vad hon sade, fast jag inte kunde
svara henne. De här sista dagarna gick hon och talade om, att hon var
rädd för att hon inte skulle ha någon hos sig, när hon dog. Hon var
ängslig för att ingen skulle trycka till hennes ögon eller lägga hennes
händer i kors över bröstet, sedan hon var död. Kanske att du vill gå in
och göra detta?» Pojken blev tvehågsen. Han mindes, att när hans morfar
hade dött, hade mor varit noga med att lägga honom till rätta. Han
visste, att detta var något, som måste göras. Men å andra sidan så kände
han, att han inte i den hemska natten vågade gå till den döda. Han sade
inte nej, men han tog heller inte ett steg mot lagårdsdörren.

Ett par ögonblick stod den gamla kon tyst, liksom om hon hade väntat på
svar. Men när pojken ingenting sade, upprepade hon inte sin begäran. I
stället började hon att tala med honom om sin matmor.

Det var mycket att tala om. Det var först och främst att berätta om alla
de barn, som hon hade dragit upp. De hade ju varit i lagården var dag,
och om sommaren hade de gått vall med boskapen på mossen och i hagarna,
så att den gamla kon hade väl reda på dem. De hade varit präktiga
allihop och glada och arbetsamma. En ko visste nog vad hennes vaktare
dugde till.

Och likaså var det mycket att berätta om gården. Den hade inte alltid
varit så fattig, som den nu var. Den var mycket vidsträckt, fast den
till största delen bestod av mossar och steniga hagar. Det var inte
mycket plats för åkrar där, men det fanns ypperligt bete överallt. En
tid hade det stått ko i vartenda bås i lagården, och oxstallet, som nu
stod alldeles tomt, hade varit fullt av oxar. Och då hade det rått lust
och glädje både i stuga och fähus. När matmodern öppnade lagårdsdörren,
hade hon trallat och sjungit, och alla korna hade råmat av glädje, när
de hörde henne komma.

Men husbonden hade dött, medan barnen voro så små, att de ännu ingen
nytta kunde göra, och matmodern hade måst överta gården och allt arbetet
och omsorgen. Hon hade varit stark som en karl, och hon hade både plöjt
och skördat. Om kvällarna, när hon kom in i lagården för att mjölka, var
hon ibland så trött, att hon grät. Men när hon tänkte på sina barn, blev
hon glad igen. Då slängde hon bort tårarna ur ögonen och sade: »Det gör
ingenting. Jag får goda dar, jag med, bara mina barn blir vuxna. Ja,
bara de blir vuxna.»

Men så snart barnen voro vuxna, kom en så besynnerlig längtan över dem.
De ville inte stanna hemma, utan de reste bort till främmande land.
Deras mor fick aldrig någon hjälp av dem. Ett par av barnen hade hunnit
gifta sig, innan de foro, och de hade lämnat sina småbarn kvar i hemmet.
Och dessa barnen följde nu matmodern i lagården, såsom hennes egna hade
gjort. De vallade korna, och de voro bra och präktigt folk. Och om
kvällarna, när matmodern var så trött, att hon kunde somna mittunder
mjölkningen, väckte hon upp sig till nytt mod genom att tänka på dem.
»Jag får nog goda dar jag med,» sade hon och ruskade av sig sömnen,
»bara de blir vuxna.»

Men när dessa barnen blevo vuxna, reste de bort till föräldrarna i det
främmande landet. Ingen kom tillbaka, ingen stannade hemma. Den gamla
matmodern blev ensam kvar på gården.

Hon bad dem nog aldrig, att de skulle stanna kvar hos henne. »Tycker du,
Rödlinna, att jag skulle be dem stanna här hos mig, när de kan få fara
ut i världen och få det bra?» brukade hon säga, när hon stod i båset hos
den gamla kon. »Här i Småland har de ju bara fattigdom att vänta.»

Men när det sista barnbarnet var rest, hade det varit slut med
matmodern. Hon blev på en gång lutande och grå, och hon stapplade, då
hon gick, som om hon inte mer orkade röra sig. Och hon slutade upp att
arbeta. Hon ville inte sköta om gården, utan lät allting förfalla. Hon
hjälpte inte mer upp husen, och hon sålde bort både oxar och kor. Den
enda hon behöll var den gamla kon, som nu talade med Tummetott. Henne
lät hon leva, därför att alla barnen hade gått vall med henne.

Hon kunde nog ha tagit i sin tjänst pigor och drängar, som hade hjälpt
henne med arbetet, men hon tålde inte att se främmande omkring sig,
sedan hennes egna hade övergivit henne. Och kanske att hon var mest nöjd
med att gården förföll, när intet av barnen skulle komma att överta den.
Inte brydde hon sig om, att hon själv blev fattig, därför att hon inte
vårdade sig om det, som var hennes. Men hon var ängslig för att barnen
skulle få reda på hur svårt hon hade det. »Bara inte barnen får veta
detta! Bara inte barnen får veta detta!» suckade hon, när hon stapplade
genom lagården.

Barnen skrevo jämt och bådo, att hon skulle fara ut till dem, men det
ville hon inte. Hon ville inte se det land, som hade tagit dem ifrån
henne. Hon var ond på det. »Det är väl dumt av mig, att jag inte tycker
om det där landet, som har varit så bra för dem,» sade hon. »Men jag
vill inte se det.»

Hon tänkte aldrig på annat än barnen och på detta, att de hade måst
resa. När det blev sommar, ledde hon ut kon, för att hon skulle få beta
på den stora mossen. Själv satt hon hela dagarna vid kanten av mossen
med händerna i skötet, och när hon gick hem, sade hon: »Ser du,
Rödlinna, om här hade funnits stora, feta åkrar i stället för denna
ofruktbara mossen, då hade de inte behövt resa.»

Hon kunde vredgas på mossen, som bredde ut sig så stor och inte gjorde
någon nytta. Hon kunde sitta och tala om att det var mossens skull, att
barnen hade farit ifrån henne.

Denna sista kvällen hade hon varit mer darrande och svag än någonsin
förut. Hon hade inte en gång orkat med mjölkningen. Hon hade stått lutad
mot båset och talat om, att två bönder hade varit hos henne och bett att
få köpa mossen. De ville dika ut den och så och skörda på den. Detta
hade gjort henne både ängslig och glad. »Hör du, Rödlinna,» hade hon
sagt, »hör du, att de sade, att det kan växa råg på mossen? Nu ska jag
skriva till barnen, att de kommer hem. Nu behöver de inte stanna borta
längre, nu kan de få sitt bröd här hemma.»

Det var detta, som hon hade gått in i stugan för att göra. – – –

Pojken hörde inte mer vad den gamla kon berättade. Han hade öppnat
lagårdsdörren och gått över gården in till den döda, som han nyss förut
hade varit så rädd för.

Allra först stod han en stund stilla och såg sig omkring.

Det var inte så fattigt i stugan, som han hade väntat sig. Den var
rikligt försedd med sådana saker, som bruka finnas hos dem, som ha
släktingar i Amerika. I ett hörn fanns en amerikansk gungstol, på bordet
framför fönstret låg en brokig plyschduk, ett vackert täcke var brett
över sängen, på väggarna hängde de bortresta barnens och barnbarnens
fotografier i granna, utskurna ramar, på dragkistan stodo höga vaser och
ett par stakar med tjocka, vridna ljus.

Pojken sökte reda på en tändstickslåda och tände de där ljusen, inte
därför, att han behövde se bättre, än han redan gjorde, utan därför, att
han tyckte, att detta var ett sätt att hedra den döda.

Sedan gick han fram till henne, tryckte igen hennes ögon, lade hennes
händer i kors över bröstet och strök det tunna, gråa håret tillbaka ur
ansiktet.

Han tänkte inte mer på att vara rädd för henne. Han var så innerligt
bedrövad över att hon hade måst leva fram sin ålderdom i ensamhet och
längtan. Nu skulle han åtminstone vaka över hennes döda kropp denna
natt.

Han letade reda på psalmboken och satte sig att läsa upp ett par psalmer
halvhögt. Men mitt i läsningen stannade han, därför att han hade kommit,
att tänka på mor och far.

Tänk, att föräldrar kan längta så efter sina barn! Det hade han aldrig
vetat. Tänk, att livet kan vara liksom slut för dem, när barnen är
borta! Tänk, om de där hemma längtade efter honom på samma sätt, som
denna gamla hade längtat!

Den tanken gjorde honom glad, men han tordes inte tro på den. Han hade
inte varit sådan, att någon kunde längta efter honom.

Men vad han inte hade varit, det kunde han kanske bli.

Runt omkring sig såg han de bortrestas porträtt. Det var stora, starka
karlar och kvinnor med allvarsamma ansikten. Det var brudar i långa
slöjor och herrar i fina kläder, och det var barn, som hade krusat hår
och vackra, vita klänningar. Och han tyckte, att de alla stirrade blinda
ut i luften och inte ville se.

»Stackars er!» sade pojken till porträtten. »Er mor är död. Ni kan inte
mer gottgöra, att ni reste ifrån henne. Men min mor lever!»

Här avbröt han sig och nickade och smålog åt sig själv. »Min mor lever,»
sade han. »Både far och mor lever.»

________

XVIII.

FRÅN TABERG TILL HUSKVARNA.

Fredag 15 april.

Pojken satt vaken nästan hela natten, men mot morgonen somnade han in,
och då drömde han om far och mor. Han kunde knappt känna igen dem. Båda
två hade fått gråa hår och gamla, rynkiga ansikten. Han frågade vad
detta kom sig av, och de svarade, att de hade åldrats så mycket, därför
att de hade längtat efter honom. Han blev både rörd och förvånad, för
han hade aldrig trott annat, än att de skulle vara glada att slippa
honom.

När pojken vaknade, var morgonen kommen med vackert och klart väder. Han
åt själv först ett stycke bröd, som han fann i stugan, gav därpå
morgonfoder åt både gäss och ko och ställde upp lagårdsdörren, för att
kon skulle kunna bege sig till närmaste gård. När hon kom gående ensam,
skulle nog grannarna förstå, att det stod illa till med hennes matmor.
De skulle skynda upp till ödegården för att se hur den gamla hade det,
och så skulle de finna hennes döda kropp och begrava den.

Knappt hade pojken och gässen höjt sig i luften, förrän de fingo syn på
ett högt berg med nästan lodräta väggar och en tvärt avbruten topp, och
de förstodo, att detta måste vara Taberg. Och på toppen av Taberg stod
Akka med Yksi och Kaksi, Kolme och Neljä, Viisi och Kuusi och alla sex
gässlingarna och väntade på dem. Det blev en glädje och ett kacklande
och ett flaxande och ett ropande, som ingen kan beskriva, när de sågo,
att det hade lyckats gåskarlen och Dunfin att finna reda på Tummetott.

Det växte skog tämligen högt uppåt Tabergssidorna, men den översta
toppen var kal, och därifrån kunde man se vitt omkring åt alla håll.
Blickade man åt öster, åt söder eller åt väster, så var det nästan intet
annat att se än ett fattigt högland med mörka granskogar, bruna mossar,
istäckta sjöar och blånande bergåsar. Pojken kunde inte låta bli att
tycka, att det var sant, att den, som hade skapat detta, inte hade gjort
sig mycken möda med sitt arbete, utan hade yxat till det i en hast. Men
blickade man åt norr, var det en helt annan sak. Här såg landet ut, som
om det skulle ha blivit utformat med största kärlek och omsorg. Åt det
hållet syntes idel vackra berg, mjuka dalar och slingrande åar ända fram
till den stora sjön Vättern, som låg isfri och skinande klar och lyste,
som om den inte vore fylld med vatten, utan med blått ljus.

Det var just Vättern, som gjorde det så vackert att se mot norr, därför
att det såg ut, som om ett blått skimmer hade stigit upp från sjön och
brett ut sig också över land. Lundar och höjder och taken och spirorna
av Jönköpings stad, som skymtade fram på Vänerstranden, lågo omsvepta av
ljust blått, som smekte ögat. Om det funnes länder i himmelen, skulle de
väl också vara så där blåa, tänkte pojken och tyckte, att han hade fått
en liten aning om hur det såg ut i paradiset.

När gässen frampå dagen fortsatte sin flyttresa, foro de uppåt den blåa
dalen. De voro i det allra bästa lynne, skreko och larmade, så att
ingen, som hade öron, kunde undgå att lägga märke till dem.

Nu råkade detta vara den första riktigt vackra vårdagen, som man hade
haft i den här trakten. Allt hitintills hade våren gjort sitt arbete
under regn och rusk, och när det nu helt hastigt hade blivit vackert
väder, fylldes människorna av en sådan längtan efter sommarvärme och
gröna skogar, att de hade svårt att sköta sina sysslor. Och när
vildgässen foro förbi fria och muntra högt över jorden, var det inte en
enda, som inte släppte vad hon hade för händer och blickade efter dem.

De första, som sågo vildgässen den dagen, voro gruvarbetarna på Taberg,
som bröto malm vid själva bergytan. När de hörde dem kackla, höllo de
upp med att borra sina spränghål, och en av dem ropade till fåglarna:
»Vart ska ni fara? Vart ska ni fara?» Gässen förstodo inte vad han sade,
men pojken lutade sig ut över gåsryggen och svarade i deras ställe:
»Dit, där det varken finns hacka eller hammare.» När gruvarbetarna hörde
orden, trodde de, att det var deras egen längtan, som hade kommit
gåskacklet att ljuda som människotal. »Låt oss följa med! Låt oss följa
med!» ropade de. – »Inte i år,» skrek pojken. »Inte i år.»

Vildgässen följde Tabergsån ner mot Munksjön, och alltjämt förde de
samma oväsen. Här på den smala landremsan mellan Munksjön och Vättern
låg Jönköping med sina stora fabriksanläggningar. Vildgässen foro först
över Munksjö pappersbruk. Det var just då slut på middagsrasten, och de
stora arbetarskarorna strömmade fram mot fabriksporten. När de hörde
vildgässen, stannade de ett ögonblick för att lyssna till dem. »Vart ska
ni fara? Vart ska ni fara?» ropade en arbetare. Vildgässen förstodo inte
vad han sade, men pojken svarade i deras ställe: »Dit, där det varken
finns maskiner eller ångpannor.» När arbetarna hörde svaret, trodde de,
att det var deras egen längtan, som kom gåskacklet att ljuda som
människotal. »Låt oss följa med!» ropade en hel mängd av dem. »Låt oss
följa med!» – »Inte i år,» svarade pojken. »Inte i år.»

Därnäst foro gässen fram över den vittberömda tändsticksfabriken, som
ligger på Vätterstranden, stor som en fästning, och sträcker sina höga
skorstenar mot himlen. Ingen människa rörde sig ute på gårdarna, men i
en stor sal sutto unga arbeterskor och fyllde tändsticksaskar. De hade
öppnat ett fönster för det vackra vädrets skull, och genom detta trängde
vildgässens rop in till dem. Den, som satt närmast fönstret, lutade sig
ut med en tändsticksask i handen och ropade: »Vart ska ni fara? Vart ska
ni fara?» – »Till det landet, där det varken behövs ljus eller
tändstickor,» sade pojken. Flickan trodde nog, att vad hon hade hört
bara var gåskackel, men eftersom hon tyckte sig ha urskilt ett par ord,
ropade hon till svar: »Låt mig följa med! Låt mig följa med!» – »Inte i
år,» svarade pojken. »Inte i år.»

Öster om fabrikerna reser sig Jönköping på den härligaste plats, som
någon stad kan inta. Den smala Vättern har höga, branta sandstränder
både på östra och västra sidan, men rätt i söder äro sandmurarna
nerbrutna liksom för att ge rum för en stor port, genom vilken man når
fram till sjön. Och mitt i porten, med berg till höger och berg till
vänster, med Munksjön bakom sig och Vättern framför sig, ligger
Jönköping.

Gässen foro fram över den långa, smala staden och förde samma oväsen här
som ute på landsbygden. Men i staden var det ingen, som svarade dem. Det
var inte att vänta, att stadsborna skulle stanna ute på gatan och ropa
åt vildgässen.

Färden gick vidare framåt Vätterstranden, och om en stund kommo gässen
till Sanna sjukhem. Några av de sjuka hade gått ut på en veranda för att
fröjda sig åt vårluften och fingo sålunda höra gåskacklet. »Vart ska ni
fara? Vart ska ni fara?» frågade en av dem med så svag röst, att den
knappast hördes. – »Till det landet, där det varken finns sorg eller
sjukdom,» svarade pojken. – »Låt oss följa med!» sade de sjuka. – »Inte
i år,» svarade pojken. »Inte i år.»

När de hade farit ännu ett stycke framåt, kommo de till Huskvarna. Det
låg i en dal. Bergen stodo branta och skönt formade däromkring. En å kom
störtande utför höjden i långa, smala fall. Stora verkstäder och
fabriker lågo under bergväggarna, över dalbottnen utbredde sig
arbetarbostäder, omgivna av trädgårdstäppor, och mitt i dalen lågo
skolhusen. Just som vildgässen kommo farande, ringde en klocka, och en
mängd barn marscherade ut led vid led. De voro så många, att hela
skolgården fylldes av dem. »Vart ska ni fara? Vart ska ni fara?» ropade
barnen, när de hörde vildgässen. – »Dit, där det varken finns böcker
eller läxor,» svarade pojken. – »Ta oss med!» skreko barnen. »Ta oss
med!» – »Inte i år, men till året,» ropade pojken. »Inte i år, men till
året.»

________

XIX.

DEN STORA FÅGELSJÖN.

JARRO GRÄSANDEN.

På östra stranden av Vättern ligger Omberg, öster om Omberg ligger
Dagsmosse, öster om Dagsmosse ligger sjön Tåkern. Runt omkring Tåkern
utbreder sig den stora, jämna Östgötaslätten.

Tåkern är en ganska stor sjö, och än större lär den ha varit förr i
världen. Men så tyckte människorna, att den täckte över en alltför stor
del av den fruktbara slätten, och de försökte att tappa ut vattnet ur
den för att komma åt att så och skörda på sjöbottnen. Det lyckades dem
dock inte att torrlägga hela sjön, som väl hade varit meningen, utan den
gömmer alltjämt bort en massa land. Men efter urtappningen har sjön
blivit så grund, att den nästan ingenstans är mer än ett par meter djup.
Stränderna ha blivit sanka och dyiga mader, och överallt ute i sjön
sticka små dyholmar upp över vattenytan.

Nu finns det en, som tycker om att stå med fötterna i vatten, bara den
får ha kroppen och huvudet uppe i luften, och det är vassen. Den kan
inte finna något bättre ställe att växa på än utefter de långgrunda
Tåkernstränderna och runt om de små dyholmarna. Den trivs så väl, att
den blir mer än manshög och så tät, att det är nästan omöjligt att
skjuta fram en båt genom den. Den bildar en bred, grön inhägnad runt
omkring hela sjön, så att denna bara är tillgänglig på några ställen,
där människorna ha skaffat bort vassen.

Men om vassen stänger ute människorna, ger den till gengäld skydd och
hägn åt en mängd annat. Inne i vassen finns det mångfaldiga små dammar
och kanaler med grönt, stillastående vatten, där andmaten och naten
frodas, och där mygglarver, fiskyngel och klumpmaskar kläckas ut i
oräkneliga skaror. Och vid stränderna av dessa små dammar och kanaler
finns en myckenhet väl undandolda platser, där sjöfåglarna kunna kläcka
ut sina ägg och föda upp sina ungar utan att bli störda vare sig av
fiender eller av matbekymmer.

Det bor också en orimlig massa fåglar i Tåkernvassen, och flera samlas
dit år för år, allt som det blir bekant vilken präktig uppehållsort den
är. De första, som slogo sig ner där, voro gräsänderna, och de bo där
ännu i tusental. Men de äga inte mer hela sjön, utan de ha måst dela med
sig av utrymmet åt svanor, doppingar, sothöns, lommar, skedänder och en
hel hop andra.

Tåkern är säkerligen den största och yppersta fågelsjö, som finns i hela
landet, och fåglarna måste skatta sig lyckliga, så länge som de äga en
sådan tillflyktsort. Men det är ovisst hur lång tid de få behålla väldet
över vassruggar och dy-stränder, för människorna kunna inte glömma, att
sjön breder ut sig över en myckenhet god och fruktbar jord, och gång
efter annan kommer det upp förslag bland dem, att de skola torrlägga
den. Och om dessa förslag ginge i verkställighet, bleve de mångtusende
vattenfåglarna tvungna att flytta från trakten.

På den tiden, då Nils Holgersson for omkring med vildgässen, fanns vid
Tåkern en gräsand, som hette Jarro. Det var en ungfågel, som hade levat
bara en sommar, en höst och en vinter. Nu var det hans första vår. Han
var nyss hemkommen från Nordafrika och hade nått Tåkern i så god tid,
att isen ännu låg kvar på sjön.

En kväll, när han och de andra unga andrakarna roade sig med att sträcka
fram och tillbaka över sjön, lossade en jägare av ett par skott efter
dem, och Jarro träffades i bröstet. Han trodde, att han skulle dö, men
för att den, som hade skjutit honom, inte skulle få honom i sitt våld,
fortsatte han att flyga, så länge som han möjligen kunde. Han tänkte
inte på vart han styrde kosan, utan strävade bara att komma långt bort.
När krafterna sveko honom, så att han inte kunde flyga längre, befann
han sig inte mer över sjön. Han hade flugit ett stycke inåt land och
sjönk nu ner framför ingången till en av de stora bondgårdarna, som resa
sig på Tåkernstranden.

Kort därefter gick en ung dräng över gården. Han fick syn på Jarro och
kom och lyfte upp honom. Men Jarro, som inte begärde annat än att få dö
i fred, samlade då sina sista krafter och nöp drängen hårt i fingret,
för att denne skulle släppa honom.

Inte lyckades det Jarro att göra sig fri, men det där anfallet hade ändå
det goda med sig, att drängen märkte, att fågeln levde. Han bar helt
varligen in honom i stugan och visade honom för matmodern, som var en
ung kvinna med ett milt ansikte. Hon tog genast Jarro från drängen,
smekte honom över ryggen och torkade bort blodet, som sipprade fram
genom halsdunet. Hon betraktade honom mycket noga, och när hon såg hur
vacker han var med sitt mörkgröna, glänsande huvud, sitt vita halsband,
sin brunröda rygg och sin blåa vingspegel, tyckte hon säkert, att det
var synd, att han skulle dö. Hon gjorde raskt i ordning en korg, där hon
bäddade ner fågeln.

Jarro hade hela tiden flaxat och kämpat för att komma loss, men när han
nu förstod, att människorna inte ämnade döda honom, lade han sig med en
känsla av välbehag till rätta i korgen. Nu först märktes det hur
utmattad han var av plågor och blodförlust. Matmodern bar korgen över
golvet för att ställa den i vrån vid spisen, men redan innan hon satte
ner den, hade Jarro slutit ögonen och sjunkit i sömn.

Om en stund vaknade Jarro vid att någon sakta stötte till honom. När han
slog upp ögonen, erfor han en så stor skräck, att han höll på att mista
sansen. Nu var han väl förlorad, för här stod den, som var farligare än
både människor och rovfåglar. Det var ingen mindre än Cesar själv, den
långhåriga fågelhunden, som nyfiket nosade på honom.

Hur ömkansvärt rädd hade inte Jarro varit förra sommaren, när han ännu
var en liten gul dununge, var gång det hade ljudit över vassruggarna:
»Cesar kommer! Cesar kommer!» När han hade sett den brun- och
vitfläckiga hunden med det tandfyllda gapet komma vadande genom vassen,
hade han trott sig skåda döden själv. Han hade alltid hoppats, att han
inte skulle behöva uppleva den stunden, när han mötte Cesar öga mot öga.

Men han måtte till sin olycka ha råkat falla ner i den gården, där Cesar
var hemma, för nu stod han där över honom. »Vad är du för en?» brummade
han. »Hur har du kommit in i stugan? Hör du inte hemma nere bland
vassruggarna?»

Det var med knapp nöd Jarro kunde få mod att svara. »Var inte ond på
mig, Cesar, därför att jag har kommit in i stugan!» sade han. »Det är
inte mitt fel. Jag har blivit skadskjuten. Det är människorna själva,
som har lagt mig i den här korgen.»

»Jaså, det är människorna själva, som har lagt hit dig,» sade Cesar. »Då
är det säkert deras mening att bota dig, fast jag för min del tycker,
att de skulle göra klokare i att äta opp dig, när du är i deras våld.
Men i alla fall är du fridlyst i stugan. Du behöver inte se så rädd ut.
Nu är vi inte nere på Tåkern.»

Härmed gick Cesar och lade sig att sova framför den flammande
spisbrasan. Så snart som Jarro förstod, att denna gräsliga fara var
förbi, föll den stora mattigheten över honom, och han sjönk på nytt i
sömn.

Nästa gång Jarro vaknade, såg han, att ett fat med gryn och vatten stod
framför honom. Han var ännu ganska sjuk, men han kände sig hungrig i
alla fall och började äta. När matmodern såg, att han åt, kom hon fram
och smekte honom och såg glad ut. Därefter somnade Jarro in på nytt.
Under flera dagar gjorde han ingenting annat än åt och sov.

En morgon kände sig Jarro så frisk, att han steg upp ur korgen och
vandrade framåt golvet. Men han hade inte hunnit långt, förrän han föll
omkull och blev liggande. Då kom Cesar, öppnade sitt stora gap och
fattade om honom. Jarro trodde naturligtvis, att hunden ämnade bita
ihjäl honom, men Cesar bar honom tillbaka till korgen utan att skada
honom. Härav fick Jarro ett sådant förtroende till Cesar, att han vid
nästa utfärd i stugan gick fram till hunden och lade sig bredvid honom.
Efter detta blevo Cesar och han goda vänner, och Jarro låg var dag flera
timmar och sov mellan Cesars tassar.

Ändå större tillgivenhet än för Cesar kände Jarro för matmodern. För
henne erfor han inte den minsta skräck, utan han strök sitt huvud mot
hennes hand, när hon kom och gav honom mat. När hon gick ut ur stugan,
suckade han av sorg, och när hon kom tillbaka, ropade han välkommen till
henne på sitt eget språk.

Jarro glömde alldeles bort hur rädd han hade varit för både hundar och
människor förr i världen. Han tyckte, att de voro blida och goda, och
han älskade dem. Han önskade, att han vore frisk, så att han kunde flyga
ner till Tåkern och tala om för gräsänderna, att deras gamla fiender
inte voro farliga, och att de alls inte behövde frukta dem.

Han hade lagt märke till att såväl människorna som Cesar hade lugna
ögon, som det gjorde en gott att se in i. Den enda i stugan, vars
blickar han inte gärna ville möta, var Klorina, stugkattan. Hon gjorde
honom ingenting ont hon heller, men han kunde inte fatta något
förtroende för henne. Dessutom retades hon ständigt med honom, därför
att han älskade människorna. »Du tror, att de vårdar dig, därför att de
tycker om dig,» sade Klorina. »Vänta bara, tills du blir lagom fet! Då
vrider de nacken av dig. Jag känner till dem, jag.»

Jarro hade ett ömt och tillgivet hjärta som alla fåglar och blev
outsägligt bedrövad, när han hörde detta. Han kunde inte tänka sig, att
matmodern skulle vilja vrida halsen av honom, och inte heller kunde han
tro något sådant om hennes son, den lilla gossen, som brukade sitta i
timtal bredvid hans korg och jollra och småprata. Han tyckte sig förstå,
att de båda kände samma kärlek för honom som han för dem.

En dag, då Jarro och Cesar lågo på den vanliga platsen framför spisen,
satt Klorina uppe på spishallen och började att retas med gräsanden.

»Jag undrar, Jarro, vad ni gräsänder ska ta er till nästa år, när Tåkern
blir urtappad och förvandlad till åker,» sade Klorina. – »Vad är det du
säger, Klorina?» ropade Jarro och sprang upp helt förfärad. – »Jag
glömmer alltid, Jarro, att inte du, såsom Cesar och jag, förstår
människornas språk,» svarade kattan. »Annars skulle du väl ha hört, att
de karlarna, som i går var inne i stugan, talade om att allt vattnet
skulle tappas ut ur Tåkern, och att sjöbottnen nästa år skulle ligga
torr som ett stug-golv. Och nu undrar jag vart ni gräsänder då ska ta
vägen.» När Jarro hörde detta tal, blev han så ond, att han väste som en
snok. »Du är lika elak som en sothöna,» skrek han till Klorina. »Du vill
bara reta opp mig mot människorna. Jag tror inte, att de vill göra något
sådant. De måtte väl veta, att Tåkern är gräsändernas egendom. Varför
skulle de göra så många fåglar hemlösa och olyckliga? Du har säkert
hittat på allt detta för att skrämma mig. Jag önskar, att du måtte bli
söndersliten av Gorgo, örnen. Jag önskar, att matmor måtte klippa av dig
morrhåren.»

Men Jarro kunde inte tysta ner Klorina med detta utfall. »Jaså, du tror
jag ljuger,» sade hon. »Fråga då Cesar! Han var också inne i stugan i
går kväll. Cesar ljuger aldrig.»

»Cesar,» sade Jarro, »du förstår människornas språk mycket bättre än
Klorina. Säg, att hon inte har hört rätt! Tänk, hur det skulle bli, om
människorna torrlade Tåkern och förvandlade sjöbottnen till åker! Då
skulle där inte längre finnas nate eller andmat för de vuxna änderna och
inte fiskyngel eller grodungar eller mygglarver för andungarna. Då
skulle också vassruggarna försvinna, där andungarna nu kan hålla sig
dolda, ända tills de kan flyga. Alla änder skulle tvingas att flytta
härifrån och söka sig en annan bostad. Men var ska de finna en sådan
tillflyktsort som Tåkern? Cesar, säg, att Klorina inte har hört rätt!»

Det var märkvärdigt att ge akt på Cesars uppförande under detta samtal.
Han hade varit klarvaken hela tiden förut, men nu, när Jarro vände sig
till honom, gäspade han, lade ner sin långa nos på framtassarna och sov
djupt inom ett ögonblick.

Kattan såg ner på Cesar med ett illparigt leende. »Jag tror, att Cesar
inte bryr sig om att svara dig,» sade hon till Jarro. »Det är med honom
som med alla hundar: de vill aldrig erkänna, att människorna kan göra
något orätt. Men du kan lita på mitt ord i alla fall. Jag ska säga dig
varför de vill torrlägga sjön just nu. Så länge som ni gräsänder ännu
hade väldet på Tåkern, ville de inte tappa ur den, för av er hade de
ändå någon nytta. Men nu har ju doppingar och sothöns och andra fåglar,
som inte är matnyttiga, inkräktat nära nog alla vassruggarna, och
människorna tycker inte, att de behöfver hålla sjön vid makt för deras
skull.»

Jarro brydde sig inte om att svara Klorina, men han lyfte upp huvudet
och ropade i Cesars öra: »Cesar! Du vet, att på Tåkern ännu finns så
många änder, att de fyller luften som skyar. Säg, att det inte är sant,
att människorna ämnar göra alla dessa hemlösa!»

Härvid for Cesar upp och gjorde ett så häftigt utfall mot Klorina, att
hon måste rädda sig upp på en hylla. »Jag ska lära dig att hålla dig
tyst, när jag vill sova,» röt Cesar. »Nog vet jag, att det är fråga om
att tappa vattnet ur sjön nu i år. Men om detta har det talats många
gånger förut, utan att det har blivit något av. Och den där urtappningen
är en sak, som jag inte gillar. För hur skulle det gå med jakten, om
Tåkern bleve torrlagd? Du är ett nöt, som gläder dig åt något sådant.
Vad ska du och jag ha att roa oss med, när det inte mer finns några
fåglar på Tåkern?»

LOCKFÅGELN.

Söndag 17 april.

Ett par dar senare var Jarro så frisk, att han kunde flyga genom hela
stugan. Han blev då mycket smekt av matmodern, och den lilla gossen
sprang ut på gården och plockade åt honom de första grässtråna, som hade
kommit upp. När matmodern smekte honom, tänkte Jarro, att fastän han nu
var så stark, att han kunde flyga ner till Tåkern när som helst, skulle
han inte vilja skiljas från människorna. Han hade ingenting emot att
stanna hos dem hela sitt liv.

Men tidigt en morgon lade matmodern över Jarro en grimma eller snara,
som hindrade honom från att bruka vingarna, och lämnade honom därpå till
drängen, som hade hittat honom ute på gården. Drängen stack honom under
armen och gick ner till Tåkern med honom.

Isen hade smält bort, medan Jarro hade varit sjuk. Den gamla, torra
fjolårsvassen stod ännu kvar utmed stränder och holmar, men alla
vattenväxter hade börjat att skjuta skott nere i djupet, och de gröna
topparna hade hunnit upp till vattenbrynet. Och nu voro nästan alla
flyttfåglarna hemkomna. Spovarnas krökta näbbar tittade fram ur vassen.
Doppingarna gledo omkring med ny fjäderkrage om halsen, och beckasinerna
höllo på att plocka ihop strån till sina reden.

Drängen gick ner i en eka, lade Jarro på båtbottnen och började att
staka sig ut på sjön. Jarro, som nu hade vant sig att bara vänta gott av
människorna, sade till Cesar, som också var med, att han var mycket
tacksam mot drängen, därför att han förde honom ut på sjön. Men drängen
behövde inte hålla honom så hårt fängslad, för han ämnade inte flyga
bort. Härpå svarade Cesar ingenting. Han var mycket fåordig denna
morgon.

Det enda, som föreföll Jarro en smula underligt, var, att drängen hade
tagit med sig sin bössa. Han kunde inte tro, att någon av det goda
folket i bondgården skulle vilja skjuta fåglar. Cesar hade dessutom sagt
honom, att människorna inte jagade så här års. »Det är förbjuden tid,»
hade han sagt, »fast det naturligtvis inte gäller för mig.»

Drängen for emellertid ut till en av de små vassomkransade dyholmarna.
Där steg han ur båten, drog ihop gammal vass till en stor hög och lade
sig ner bakom den. Jarro fick, med grimman över vingarna och tjudrad vid
båten med ett långt snöre, vandra omkring ute på grundet.

Plötsligen fick Jarro syn på några av de unga andrakarna, i vilkas
sällskap han förr i världen hade sträckt fram och åter över sjön. De
voro långt borta, men Jarro kallade dem till sig med ett par höga rop.
De besvarade dem, och en stor, vacker flock närmade sig. Redan innan de
voro framkomna, började Jarro berätta dem om sin underbara räddning och
om människornas godhet. I detsamma smällde två skott bakom honom. Tre
änder sjönko döda ner i vassen, och Cesar plumsade ut och fångade upp
dem.

Då förstod Jarro. Människorna hade räddat honom för att kunna använda
honom som lockfågel. Och det hade också lyckats dem. Tre änder hade dött
för hans skull. Han tyckte, att han ville dö av blygsel. Han tyckte, att
till och med hans vän Cesar såg föraktfullt på honom, och när de kommo
hem till stugan, vågade han inte lägga sig att sova bredvid hunden.

Nästa morgon fördes Jarro återigen ut på grundet. Också denna gång fick
han snart syn på några änder. Men när han märkte, att de flögo emot
honom, ropade han till dem: »Bort, bort! Akta er! Far åt annat håll! Det
ligger en jägare gömd bakom vasshögen. Jag är bara en lockfågel.» Och
han lyckades verkligen hindra dem från att komma inom skotthåll.

Jarro hade knappt tid att smaka på ett grässtrå, så upptagen var han av
att hålla vakt. Han ropade ut sin varning, så snart en fågel närmade
sig. Han varnade till och med doppingarna, fastän han avskydde dem,
därför att de tränga ut änderna från deras bästa gömslen. Men han ville
inte, att någon fågel skulle råka i olycka för hans skull. Och tack vare
Jarros vaksamhet måste drängen fara hem utan att ha fått lossa av ett
enda skott.

Detta oaktat såg Cesar mindre missnöjd ut än förra dagen, och när
kvällen kom, tog han Jarro i sitt gap, bar honom bort till spisen och
lät honom sova mellan framtassarna.

Men Jarro trivdes inte mer i stugan, utan var djupt olycklig. Hans
hjärta led av den tanken, att människorna aldrig hade älskat honom. När
matmor eller den lilla gossen kom fram för att smeka honom, stack han in
näbben under vingen och låtsade, att han sov.

Flera dar hade Jarro fortsatt sin bedrövliga vakttjänst, och han var
redan känd över hela Tåkern. Då hände det en morgon, medan han som
vanligt ropade: »Ta er i akt, fåglar! Kom inte nära mig! Jag är bara en
lockfågel,» att ett doppingbo kom flytande fram mot grundet, där han
stod bunden. Detta var inte något synnerligen märkvärdigt. Det var ett
bo från förra året, och eftersom doppingbona äro så byggda, att de kunna
flyta på vattnet som båtar, händer det ofta, att de komma i drift utåt
sjön. Men Jarro blev ändå stående och tittade på boet, därför att det
kom så rätt fram mot holmen, att det såg ut, som om någon hade styrt
dess färd över vattnet.

När boet kom närmare, såg Jarro, att en liten människa, den minsta han
någonsin hade sett, satt i boet och rodde det framåt med ett par pinnar.
Och denna lilla människa ropade till honom: »Gå så nära till vattnet,
som du kan, Jarro, och håll dig flygfärdig! Du ska snart bli befriad.»

Några ögonblick därefter låg doppingboet inne vid land, men den lilla
roddaren lämnade det inte, utan satt stilla, inkrupen mellan kvistar och
strån. Jarro höll sig också nästan orörlig. Han var alldeles förlamad av
ängslan för att befriaren skulle bli upptäckt.

Det nästa, som inträffade, var, att en flock vildgäss kom flygande.
Jarro vaknade då till besinning och varnade dem med höga rop, men de
flögo trots detta flera gånger fram och tillbaka över grundet. De höllo
sig så högt uppe, att de voro utom skotthåll, men drängen lät ändå
förleda sig att skjuta av ett par skott efter dem. Dessa skott voro inte
väl avlossade, förrän den lilla parveln sprang i land, drog en liten
kniv ur slidan och skar sönder Jarros grimma med ett par raska snitt.
»Flyg nu din väg, Jarro, innan karlen hinner att ladda om!» ropade han,
under det att han själv sprang ner i doppingboet och stötte från land.

Jägaren hade haft blickarna riktade på gässen och hade inte märkt, att
Jarro hade blivit befriad, men Cesar hade bättre följt med vad som
hände, och just när Jarro lyfte vingarna, störtade han fram och grep
honom över nacken.

Jarro skrek ömkligt, men parveln, som hade befriat honom, sade med
största lugn till Cesar: »Om du är lika hederlig, som du ser ut, så kan
du väl inte vilja tvinga en bra fågel att sitta här och locka andra i
olycka.»

När Cesar hörde dessa ord, grinade han styggt med överläppen, men om ett
ögonblick släppte han Jarro. »Flyg, Jarro!» sade han. »Du är sannerligen
för god att vara lockfågel. Det var inte heller därför, som jag ville
hålla dig kvar, utan fördenskull, att det blir tomt i stugan efter dig.»

SJÖSÄNKNINGEN.

Onsdag 20 april.

Det blev verkligen mycket tomt i bondstugan efter Jarro. Hunden och
katten funno tiden lång, när de inte hade honom att tvista om, och
matmor saknade det glada snatter, som han hade låtit höra var gång hon
kom in i stugan. Men den, som längtade mest efter Jarro, var den lilla
gossen, Per Ola. Han var bara tre år och enda barnet, och i hela sitt
liv hade han inte haft en sådan lekkamrat som Jarro. När han fick höra,
att Jarro hade återvänt till Tåkern och änderna, kunde han inte låta sig
nöja med detta, utan tänkte jämt på hur han skulle få honom tillbaka.

Per Ola hade talat mycket med Jarro, medan denne låg stilla i sin korg,
och han var viss om att anden förstod honom. Han bad mor, att hon skulle
föra honom ner till sjön, för att han skulle få råka Jarro och övertala
honom att vända tillbaka till dem. Mor ville inte lyssna till detta, men
den lille övergav inte sin plan fördenskull.

Dagen efter den, då Jarro hade försvunnit, sprang Per Ola ute på gården.
Han lekte ensam som vanligt, men Cesar låg på trappan, och när mor
släppte ut gossen, hade hon sagt: »Se efter Per Ola, Cesar!»

Om nu allt hade varit som vanligt, hade Cesar också åtlytt befallningen,
och gossen hade blivit så väl övervakad, att han inte hade lupit den
ringaste fara. Men Cesar var sig inte lik i de dagarna. Han visste, att
bönderna, som bodde utmed Tåkern, hade täta överläggningar om
sjösänkningen, och att de nära nog hade beslutat den. Änderna skulle
bort, och Cesar skulle aldrig mer kunna få en ärlig jakt. Han var så
upptagen av att tänka på denna olycka, att han inte kom ihåg att vaka
över Per Ola.

Och den lille var inte väl lämnad ensam på gården, förrän han insåg, att
nu var rätta stunden kommen att gå ner till Tåkern och tala med Jarro.
Han öppnade en grind och vandrade ner mot sjön på den där smala stigen,
som löpte fram över maderna. Så länge som man kunde se honom hemifrån,
gick han långsamt, men sedan ökade han farten. Han var mycket rädd för
att mor eller någon annan skulle ropa åt honom, att han inte fick gå.
Han ville ju inte göra något ont, bara övertala Jarro att komma
tillbaka, men han kände på sig, att de där hemma inte skulle ha gillat
företaget.

När Per Ola kom ner till sjöstranden, ropade han flera gånger efter
Jarro. Därpå stod han en lång stund och väntade, men ingen Jarro visade
sig. Han såg flera fåglar, som liknade gräsanden, men de flögo förbi
utan att låtsa om honom, och alltså kunde han förstå, att ingen av dem
var den rätta.

När Jarro inte kom till honom, tänkte den lilla gossen, att han säkert
skulle finna honom lättare, om han begåve sig ut på sjön. Det fanns
flera goda farkoster vid stranden, men de voro fastbundna. Den enda, som
låg lös och ledig, var en gammal, gisten eka, som var så dålig, att
ingen tänkte på att begagna den. Men Per Ola krånglade sig upp i den
utan att bry sig om, att det stod vatten över hela bottnen. Han orkade
inte bruka årorna, men i stället satte han sig att vagga och gunga i
ekan. Säkert hade ingen stor människa lyckats att föra en eka ut på
Tåkern på det sättet, men när vattenståndet är högt och olyckan är
framme, ha små barn en förunderlig förmåga att komma ut till sjöss. Per
Ola drev snart omkring på Tåkern och ropade på Jarro.

När den gamla ekan så där vaggades ut på sjön, öppnades dess springor
allt vidare, och vattnet riktigt strömmade in i den. Per Ola frågade
inte det minsta efter detta. Han satt på den lilla toften i fören,
ropade åt varje fågel han såg och undrade på att inte Jarro visade sig.

Till sist fick Jarro verkligen syn på Per Ola. Han hörde, att någon
ropade på honom med det namn, som han hade haft bland människorna, och
han förstod, att gossen hade gett sig ut på Tåkern för att söka honom.
Jarro blev outsägligt glad över att finna, att en av människorna
verkligen älskade honom. Han sköt ner mot Per Ola som en pil, satte sig
bredvid honom och lät honom smeka sig. De voro båda två mycket lyckliga
att återse varandra.

Men plötsligen märkte Jarro hur det stod till med ekan. Den var till
hälften full av vatten och var mycket nära att sjunka. Jarro sökte tala
om för Per Ola, att han, som varken kunde flyga eller simma, måste söka
att komma upp på land, men Per Ola förstod honom inte. Då dröjde inte
Jarro ett ögonblick, utan skyndade bort för att skaffa hjälp.

Jarro kom tillbaka om en liten stund och bar då på sin rygg en liten
parvel, som var mycket mindre än Per Ola. Om han inte hade kunnat både
tala och röra sig, skulle gossen ha trott, att det var en docka. Och den
lilla parveln befallde Per Ola att genast ta upp en lång, smal stör, som
låg på bottnen av ekan, och försöka att staka denna fram mot en av de
små vassholmarna. Per Ola lydde honom, och han och parveln hjälptes åt
att driva fram ekan. Med ett par tag voro de framme vid en liten
vassomkransad holme, och nu blev Per Ola tillsagd, att han skulle gå i
land. Och just i samma stund, som Per Ola satte foten på land, fylldes
ekan med vatten och sjönk till bottnen.

När gossen såg detta, kände han sig viss om att far och mor skulle bli
mycket onda på honom. Han skulle ha börjat gråta, om han inte strax hade
fått annat att tänka på. Det kom nämligen en flock stora, gråa fåglar
och slog ner på ön, och den lilla parveln tog honom fram till dem och
berättade för honom vad de hette, och vad de sade. Och detta var så
roligt, att Per Ola glömde allting annat.

Emellertid hade folket i bondgården märkt, att gossen var försvunnen,
och hade börjat söka efter honom. De letade igenom uthusen, tittade i
brunnen och sågo efter i källaren. Sedan gingo de ut på vägar och
stigar, vandrade till granngården för att höra om han hade förirrat sig
dit och spanade efter honom också nere vid Tåkern. Men hur de än sökte,
kunde de inte finna honom.

Cesar, hunden, förstod mycket väl, att husbondfolket letade efter Per
Ola, men han gjorde inte något för att föra dem på rätt spår. I stället
låg han stilla, som om hela saken inte hade angått honom.

Längre fram på dagen upptäckte man Per Olas fotspår nere vid båtstaden.
Och så kom man att tänka på att den gamla gistna ekan inte längre låg
kvar vid stranden. Då började man förstå hur alltsammans hade gått till.

Husbonden och hans drängar sköto genast ut båtarna och foro för att söka
efter gossen. De rodde omkring på Tåkern ända till sena kvällen utan att
se den minsta skymt av honom. De kunde inte tro annat, än att den gamla
farkosten hade sjunkit, och att den lille låg död på sjöbottnen.

På kvällen drev Per Olas mor omkring på stranden. Alla andra voro
övertygade om att gossen var drunknad, men hon kunde inte förmå sig att
tro detta, utan hon sökte honom alltjämt. Hon sökte inne mellan vass och
säv, gick och gick på den sanka stranden utan att tänka på hur djupt hon
sjönk med foten och hur våt hon hade blivit. Hon var outsägligt
förtvivlad. Hjärtat värkte i hennes bröst. Hon grät inte, men vred sina
händer och ropade på sitt barn med hög, klagande röst.

Runt omkring sig hörde hon svanors och änders och spovars skrik. Hon
tyckte, att de följde efter henne och klagade och jämrade, också de. »De
måtte visst ha en sorg, eftersom de jämrar sig så,» tänkte hon. Men så
kom hon ihåg sig. Det var ju bara fåglar, som hon hörde klaga. De hade
väl inga bekymmer.

Det var besynnerligt, att de inte tystnade efter solnedgången. Men hon
hörde alla de oräkneliga fågelskarorna, som funnos omkring Tåkern, ge
upp skrik på skrik. Flera av dem följde efter henne, vart hon gick,
andra kommo susande förbi på snabba vingar. Hela luften var full av
klagan och jämmer.

Men den ångest, som hon själv bar på, öppnade hennes hjärta. Hon tyckte,
att hon inte stod så långt borta från alla andra levande varelser, som
människor annars göra. Hon förstod mycket bättre än någonsin förut hur
fåglarna hade det. De hade sin jämna omsorg för hem och barn, de som
hon. Det var nog inte så stor skillnad mellan dem och henne, som hon
hittills hade trott.

Så kom hon att tänka på att det var så gott som beslutat, att alla dessa
tusental av svanor och änder och lommar skulle mista sina hem här vid
Tåkern. »Det blir nog bekymmersamt för dem,» tänkte hon. »Var ska de
sedan föda opp sina ungar?»

Hon blev stående och grubblade på detta. Det syntes vara ett gott och
behagligt verk att förvandla en sjö till åker och äng, men det finge väl
vara en annan sjö än Tåkern, en annan sjö, som inte var hem för så många
tusental av djur.

Hon tänkte på att det var nästa dag, som beslutet om sjösänkningen
skulle fattas, och hon undrade om det var fördenskull, som hennes lilla
gosse hade kommit bort just i dag. Om det var Guds mening, att sorgen
skulle komma och öppna hennes hjärta till barmhärtighet just i dag,
innan det var för sent att avstyra den grymma handlingen?

Hon gick hastigt upp till gården och började tala vid sin man om allt
detta. Hon talade om sjön och om fåglarna och sade honom, att hon
trodde, att Per Olas död var ett Guds straff över dem båda. Och hon
märkte snart, att han var av samma mening som hon.

De ägde redan en stor gård, men om sjösänkningen komme till stånd,
skulle en så vidsträckt del av sjöbottnen tillfalla dem, att deras
egendom bleve nära nog fördubblad. Därför hade de varit ivrigare för
företaget än någon annan av strandägarna. De övriga hade varit ängsliga
för omkostnaderna och ängsliga för att torrläggningen inte skulle lyckas
bättre nu än förra gången. Per Olas far visste med sig, att det var han,
som hade förmått dem att gå med på företaget. Han hade använt all sin
övertalningsförmåga för att kunna lämna sin son en dubbelt större gård,
än hans far hade lämnat honom.

Han stod nu och undrade om det låg någon Guds mening under detta, att
Tåkern hade tagit sonen ifrån honom, dagen innan han skulle skriva
kontrakt om dess torrläggning. Hustrun behövde inte säga många ord till
honom, förrän han svarade: »Det kan hända, att Gud inte vill, att vi ska
rubba på hans ordning. Jag ska tala med de andra om detta i morgon, och
jag tänker, att vi besluter, att allt får vara, som det är.»

Medan husbondefolket talade om detta, låg Cesar framför spisen. Han
lyfte huvudet och lyssnade mycket noga. När han tyckte sig vara säker på
sin sak, gick han fram till matmodern, fattade tag i hennes kjol och
förde henne mot dörren. »Men Cesar då!» sade hon och ville göra sig lös.
»Vet du var Per Ola är?» utbrast hon därpå. Cesar skällde glatt och
kastade sig mot dörren. Hon öppnade den, och Cesar rusade åstad ner mot
Tåkern. Matmodern var så säker, att han visste var Per Ola fanns, att
hon bara sprang efter. Och inte förr hade de kommit ner till stranden,
än de hörde barngråt ute från sjön.

Per Ola hade haft den roligaste dag i sitt liv tillsammans med Tummetott
och fåglarna, men nu hade han börjat gråta, därför att han var hungrig
och mörkrädd. Och han blev glad, när far och mor och Cesar kommo och
hämtade honom.

________

XX.

SPÅDOMEN.

Fredag 22 april.

Pojken låg och sov en natt på en holme i Tåkern, men så väcktes han av
årslag. Knappt hade han fått upp ögonen, förrän det föll ett så starkt
ljussken in i dem, att han började blinka.

Först kunde han inte begripa vad det var, som lyste så klart härute på
sjön, men snart såg han, att i vasskanten låg en eka, som hade ett
stort, brinnande tjärbloss uppsatt på en järnten i aktern. Blossets röda
låga speglades klart i den nattsvarta sjön, och det granna skenet måtte
ha lockat fiskarna, för kring flamman i djupet syntes en mängd mörka
streck, som ständigt rörde sig och bytte plats.

Två gamla män funnos i ekan. Den ene satt vid årorna, den andre stod på
aktertoften och höll i handen ett kort spjut, som var försett med grova
hullingar. Den, som rodde, tycktes vara en fattig fiskare. Han var
liten, torr och väderbiten och hade en tunn och sliten rock på sig. Man
kunde se, att han var så van att vara ute i alla väder, att han inte
frågade efter kölden. Den andre var välfödd och välklädd och såg ut som
en myndig och självsäker bonde.

»Håll stilla nu!» sade bonden, när de voro mittför holmen, där pojken
låg. Med detsamma stötte han spjutet ner i vattnet. När han lyfte det,
följde en lång, präktig ål med upp ur djupet.

»Se där!» sade han, medan han lossade ålen från ljustret. »Det var en,
som inte skäms för sig. Nu tänker jag vi har fått så mycket, att vi kan
vända om hem.»

Men kamraten lyfte inte årorna, utan satt och såg sig omkring. »Det är
vackert härute på sjön i kväll,» sade han. Och det var det också. Det
var alldeles lugnt, så att hela vattenytan låg i ostörd vila med
undantag av strimman, där båten hade gått fram. Den låg och blänkte som
en väg av guld i eldskenet. Himlen var klar och starkt blå och tätt
genomstungen av stjärnor. Stränderna voro bortskymda av vassholmarna
utom mot väster. Där sköt Omberg upp högt och mörkt, mycket väldigare,
än det brukade vara, och skar bort ett stort, trekantigt stycke av
himlavalvet.

Den andre vände huvudet, så att han fick eldskenet ur ögonen, och såg
sig omkring. »Ja, det är vackert här i Östergylln,» sade han, »men det
bästa med landskapet är ändå inte skönheten.» – »Vad är det då, som är
det bästa?» frågade roddaren. – »Jo, att det alltid har varit ett ansett
och hedrat landskap.» – »Det kan nog vara sant förstås.» – »Och så
detta, att man vet, att det alltid ska förbli så.» – »Hur i all världen
kan man veta det?» frågade han, som satt vid årorna.

Bonden rätade på sig, där han stod och stödde sig mot spjutet. »Det
finns en gammal historia, som har gått från far till son i min släkt,
och i den får man veta hur det ska gå med Östergötland.» – »Då kan du
gärna berätta den för mig,» sade roddaren. – »Vi brukar just inte
berätta den för vem som helst, men inte vill jag hålla den hemlig för en
gammal kamrat.»

»På Ulvåsa här i Östergötland,» fortfor han, och nu hördes det på tonen,
att han talade om något, som han hade hört av andra och kunde utantill,
»bodde för många år sedan en fru, som hade den gåvan, att hon kunde se
in i framtiden och säga folk vad som skulle komma att hända dem, lika
säkert och noggrant, som om det redan hade skett. För detta blev hon
vida beryktad, och det är lätt att förstå, att människor skulle komma
både nära och fjärran ifrån och söka henne för att få veta vad de skulle
ha att gå igenom av ont eller gott.

En dag, när Ulvåsa-frun satt i sin sal och spann, såsom det var brukligt
förr i världen, kom en fattig bonde in i rummet och satte sig på bänken
långt nere vid dörren.

’Jag undrar vad ni sitter och tänker på, kära fru,’ sade bonden om en
stund.

’Jag sitter och tänker på höga och heliga ting,’ svarade hon. – ’Då går
det väl inte an, att jag frågar er om något, som ligger mig på hjärtat,’
sade bonden.

’Det är väl ingenting annat, som ligger dig om hjärtat, än att du ska få
skörda mycket korn på din åker. Men jag brukar få spörsmål från kejsaren
om hur det ska gå med hans krona och från påven om hur det ska gå med
hans nycklar.’ – ’Ja, sådant är väl inte lätt att svara på,’ sade
bonden. ’Jag har också hört, att ingen lär gå härifrån utan att vara
missnöjd med det han har fått höra.’

När bonden sade detta, såg han, att Ulvåsa-frun bet sig i läppen och
flyttade sig högre upp på bänken. ’Jaså, detta är vad du har hört om
mig,’ sade hon. ’Då kan du ju fresta på att fråga mig om det, som du
vill veta, så får du se om jag inte kan svara så, att du blir nöjd.’

Efter detta dröjde inte bonden att framföra sitt ärende. Han sade, att
han hade kommit för att fråga hur det i en framtid skulle gå med
Östergötland. Det fanns ingenting han höll så kärt som hembygden, och
han menade, att han skulle känna sig lycklig ända till sin sista stund,
om han kunde få ett gott svar på frågan.

’Är det inte något annat du vill veta,’ sade den visa frun, ’så tror
jag, att du ska bli belåten. För här, som jag nu sitter, kan jag säga
dig, att med Östergötland lär det komma att gå så, att det alltid ska ha
något att berömma sig av framför andra landskap.’

’Ja, det var ett gott svar, kära fru,’ sade bonden, ’och nu vore jag
fullt tillfreds, om jag bara kunde förstå hur sådant skulle vara
möjligt.’

’Varför skulle det inte vara möjligt?’ sade Ulvåsa-frun. ’Vet du inte,
att Östergötland är vittberyktat allaredan? Eller tror du, att det finns
något landskap i Sverige, som kan berömma sig av att äga på samma gång
två sådana kloster som de i Alvastra och Vreta och en sådan skön
domkyrka som den i Linköping?’

’Det kan nog så vara,’ sade bonden, ’men jag är en gammal man, och jag
vet, att människors sinnen är ombytliga. Jag fruktar, att det ska komma
en tid, när de inte vill ge oss någon ära varken för Alvastra eller
Vreta eller för vår domkyrka.’

’Häri kan du ha rätt,’ sade Ulvåsa-frun, ’men inte behöver du tvivla på
min spådom fördenskull. Jag ska nu låta bygga opp ett nytt kloster på
Vadstena gård, och det tör komma att bli det namnkunnigaste i Norden.
Dit ska både höga och låga vallfärda, och alla ska prisa det här
landskapet, därför att det äger en så helig ort inom sina gränser.’

Bonden svarade, att detta var han bra glad åt att få veta. Men han
visste ju, att allting var förgängligt, och han undrade mycket vad som
skulle kunna ge landet anseende, om Vadstena kloster en gång komme i
vanrykte.

’Du är inte lätt att göra till lags,’ sade Ulvåsa-frun, ’men nog kan jag
se så långt framåt, att jag kan säga dig, att innan Vadstena kloster har
mist sin glans, kommer det att därinvid resas ett slott, som blir det
präktigaste på sin tid. Kungar och furstar ska gästa det, och det ska
räknas hela landskapet till heder, att det äger ett sådant smycke.’

’Detta är jag också mycket glad att höra,’ sade bonden. ’Men jag är en
gammal man, och jag vet hur det brukar gå med all denna världens
härlighet. Och om slottet råkar i förfall, undrar jag mycket vad som ska
kunna dra folks blickar till det här landskapet.’

’Det är inte litet, som du vill veta,’ sade Ulvåsa-frun, ’men nog kan
jag se så långt in i tiden, att jag kan märka hur det blir liv och
rörelse uppe i skogarna omkring Finspång. Jag ser hur där resas hyttor
och smedjor, och jag tror, att hela landskapet ska bli hedrat, därför
att järn nu blir tillverkat inom dess område.’

Bonden nekade inte till att han var orimligt glad att höra detta. Men om
det skulle gå så illa, att också Finspångsbruket sjönke i anseende, då
vore det väl inte möjligt, att något nytt kunde uppstå, som Östergötland
skulle få att berömma sig av.

’Du är inte lätt att ställa tillfreds,’ sade Ulvåsa-frun, ’men nog kan
jag se så långt framåt, att jag märker hur det utmed sjöstränderna byggs
opp gårdar, stora som slott, av herrar, som har fört krig i främmande
land. Jag tror, att de herrgårdarna ska bringa landskapet lika mycken
ära som något annat jag har talat om.’

’Men om det kommer en tid, när ingen mer lovprisar de stora
herrgårdarna?’ envisades bonden.

’Du behöver inte vara ängslig i alla fall,’ sade Ulvåsafrun. ’Jag ser nu
hur det porlar fram hälsokällor på Medevi ängar nära Vätterstranden. Jag
tror, att brunnarna vid Medevi ska skaffa landet så mycken berömmelse,
som du kan önska.’

’Det var en stor sak att få reda på,’ sade bonden. ’Men om det kommer en
tid, när människor söker sin hälsa vid andra källor?’

’Du ska inte göra dig bekymmer fördenskull,’ svarade Ulvåsa-frun. ’Jag
ser hur människor myllrar och arbetar från Motala till Mem. De gräver en
farled tvärsigenom landet, och då kommer Östergötlands lov åter på allas
läppar.’

Men bonden såg i alla fall orolig ut.

’Jag ser, att forsarna i Motala ström börjar dra hjul,’ sade
Ulvåsa-frun, och nu rann det opp ett par röda fläckar på hennes kinder,
för hon begynte på att bli otålig. ’Jag hör hammare dåna i Motala och
vävstolar slamra i Norrköping.’

’Ja, det är gott att veta,’ sade bonden, ’men allting är föränderligt,
och jag är rädd, att också detta kan bli glömt och förgätet.’

När nu bonden ändå inte var nöjd, tog det slut på fruns tålamod. ’Du
säger, att allting är förgängligt,’ sade hon, ’men nu ska jag ändå nämna
något, som alltid kommer att bli sig likt. Och det är, att sådana
högfärdiga och envisa bönder som du, det ska det finnas här i landskapet
till världens slut.’

Knappt hade Ulvåsa-frun sagt detta, förrän bonden steg opp, glad och
nöjd, och tackade henne för gott besked. Nu äntligen var han belåten,
sade han.

’Sannerligen jag nu förstår hur du menar det,’ sade då Ulvåsa-frun.

’Jo, jag menar det så, kära fru,’ sade bonden, ’att allt, vad kungar och
klosterfolk och herremän och köpstadsbor bygger och upprättar, det har
bara bestånd för några år. Men när ni säger mig, att i Östergötland
alltid ska finnas bönder, som är ärekära och uthålliga, så vet jag
också, att det ska få behålla sin gamla heder. För det är bara de, som
går böjda under det eviga arbetet med jorden, som kan hålla det här
landet oppe i välstånd och anseende från tid till tid.’»

________

XXI.

VADMALSVÅDEN.

Lördag 23 april.

Pojken for fram högt uppe i luften. Han hade den stora Östgötaslätten
under sig och satt och räknade de många vita kyrkorna, som höjde sig ur
små träddungar. Det dröjde inte länge, förrän han hade hunnit till
femtio. Sedan blev han förvillad och kunde inte hålla ordning på
räkningen.

De allra flesta gårdarna voro bebyggda med stora, vitmålade
tvåvåningshus, som sågo så ståtliga ut, att pojken inte kunde låta bli
att förundra sig över dem. »Det måtte inte bo några bönder här i
landet,» sade han för sig själv, »eftersom jag inte ser några
bondgårdar.»

Då skreko genast alla vildgässen: »Här bor bönderna som herrskap. Här
bor bönderna som herrskap.»

På slätten voro is och snö försvunna, och vårarbetet hade börjat. »Vad
är det för långa kräftor, som kryper fram över åkrarna?» frågade pojken
om en stund. – »Plogar och oxar. Plogar och oxar,» svarade alla
vildgässen.

Oxarna rörde sig så långsamt på åkrarna, att det inte kunde märkas, att
de flyttade sig, och gässen ropade till dem: »Ni kommer inte fram förrän
nästa år. Ni kommer inte fram förrän nästa år.» Men oxarna blevo inte
svaret skyldiga. De lyfte mularna i vädret och bölade: »Vi gör mer nytta
på en timme än sådana som ni i hela ert liv.»

På några ställen drogos plogarna av hästar. Dessa gingo fram med mycket
större iver och hast än oxarna, men gässen kunde inte låta bli att retas
med dem heller. »Skäms ni inte att sköta oxgöra?» ropade de till
hästarna. »Skäms ni inte att sköta oxgöra?» – »Skäms ni inte själva att
sköta latmansgöra?» gnäggade hästarna tillbaka.

Medan hästar och oxar voro ute på arbete, gick stallgumsen omkring hemma
på gårdsplanen. Han var nyklippt och lättrörlig, knuffade omkull
småpojkarna, körde in bandhunden i hans koja och gick sedan och
stoltserade, som om han vore ensam herre på gården. »Gumse, gumse, var
har du gjort av din ull?» frågade vildgässen, som foro förbi uppe i
luften. – »Den har jag skickat till Drags fabriker i Norrköping,»
svarade gumsen med ett långt bräkande. – »Gumse, gumse, var har du gjort
av dina horn?» frågade gässen. Men några horn hade gumsen till sin stora
sorg aldrig haft, och man kunde inte göra honom värre förtret än att
fråga efter dem. Han sprang omkring en lång stund och stångade i luften,
så ond blev han.

På landsvägen kom en man, som drev framför sig en flock skånska grisar,
som inte voro mer än några veckor gamla och skulle säljas uppåt landet.
De traskade på tappert, så små de voro, och höllo sig tätt intill
varandra liksom för att få skydd. »Nöff, nöff, nöff, vi har kommit för
tidigt från far och mor. Nöff, nöff, nöff, hur ska det gå med oss
fattiga barn?» sade smågrisarna. Inte en gång vildgässen hade hjärta att
föra spektakel med sådana små stackare. »Det blir bättre för er, än ni
nånsin kan tro,» ropade de, när de foro förbi dem.

Vildgässen voro aldrig i så gott humör, som när de fingo fara fram över
en slättbygd. Då gjorde de sig ingen brådska, utan flögo från gård till
gård och skämtade med tamdjuren.

Medan pojken red fram över slätten, kom han att tänka på en saga, som
han hade hört någon gång för längesedan. Han mindes den inte riktigt,
men det var något om en kjortel, som till hälften var sömmad av guldvävd
sammet och till hälften av grå vadmal. Men den, som ägde kjorteln,
prydde vadmalsvåden med så mycket pärlor och ädla stenar, att den lyste
skönare och dyrbarare än gyllentyget.

Han kom ihåg det där om vadmalsvåden, när han såg ner på Östergötland,
därför att det bestod av en stor slätt, som låg inklämd mellan två
bergiga skogstrakter, en i norr och en i söder. De båda skogshöjderna
lågo vackert blåa och skimrade i morgonljuset, som om de vore täckta med
guldslöjor, och slätten, som bara bredde ut den ena vinternakna åkern
efter den andra, var i och för sig inte vackrare att se på än grå
vadmal.

Men människorna hade nog trivts väl på slätten, därför att den var
givmild och god, och de hade försökt att pryda den på bästa sätt. Där
pojken for fram högt uppe, tyckte han, att städer och gårdar, kyrkor och
fabriker, slott och järnvägsstationer voro utsållade över den som små
och stora smycken. Det blänkte i tegeltaken, och fönsterrutorna lyste
som juveler. Gula landsvägar, blanka järnvägsskenor och blåa kanaler
löpte fram mellan orterna som silkesydda slingor. Linköping låg kring
sin domkyrka som en pärlinfattning kring en dyrbar sten, och gårdarna på
landet voro som små bröstnålar och knappar. Det var inte mycken reda i
mönstret, men det var en prakt, som man aldrig kunde tröttna att se på.

Gässen hade lämnat Ombergstrakten och foro mot öster utefter Göta kanal.
Den höll också på att göra sig i ordning för sommaren. Arbetare gingo
och lagade kanalbankarna och tjärbeströko de stora slussportarna.

Ja, det arbetades överallt för att kunna ta väl emot våren, också i
städerna. Där stodo målare och murare på ställningar utanför husen och
gjorde dem fina, tjänstflickorna hade stigit upp i de öppna fönstren och
tvättade rutorna. Nere vid hamnen putsades segelbåtar och ångfartyg.

Vid Norrköping lämnade vildgässen slättbygden och flögo uppåt Kolmården.
De hade en stund följt längsefter en gammal backig landsväg, som
slingrade sig utmed klyftor och gick fram under vilda bergväggar, när
pojken plötsligen gav till ett utrop. Han hade suttit och svängt foten
fram och tillbaka, och den ena träskon hade glidit av honom.

»Gåskarl, gåskarl, jag har tappat min sko!» skrek pojken.

Gåskarlen vände och sänkte sig mot marken, men då såg pojken, att två
barn, som hade kommit gående framåt vägen, hade tagit upp hans sko.

»Gåskarl, gåskarl,» skrek pojken hastigt, »far oppåt igen! Det är för
sent. Jag kan inte få igen min sko.»

Men nere på vägen stodo Åsa gåsapiga och hennes bror, lille Mats, och
betraktade en liten träsko, som hade fallit ner från himlen.

»Det var vildgässen, som tappade den,» sade lille Mats.

Åsa gåsapiga stod länge tyst och funderade över fyndet. Till sist sade
hon långsamt och eftersinnande: »Kommer du ihåg, lille Mats, att när vi
gick förbi Övedskloster, hörde vi talas om att de i en bondgård hade
sett en tomte, som var klädd i skinnbyxor och hade träskor på fötterna
som en annan arbetskarl? Och minns du, att när vi kom till Vittskövle,
berättade en tös, att hon hade sett en GoaNisse med träskor, som flög
bort på ryggen av en gås? Och när vi själva kom hem till vår stuga,
lille Mats, såg vi ju en pyssling, som var klädd på samma sätt, och som
också klev opp på en gås och flög sin väg. Kanske att det var samma en,
som red fram häroppe i luften på sin gås och tappade träskon.»

»Ja, det måtte det säkert ha varit,» sade lille Mats.

De vände på träskon och betraktade den noga, för det är inte alla dar,
som man hittar Goa-Nisses träsko på landsvägen.

»Vänta, vänta, lille Mats!» sade Åsa gåsapiga. »Här står något att läsa
på ena sidan.»

»Ja, det gör det. Men det är så små bokstäver.»

»Låt mig se! Jo, det står – Det står: Nils Holgersson fr. V. Vemmenhög.»

»Det var det märkvärdigaste jag nånsin har hört!» sade lille Mats.

________

Converted and published on https://SamoLit.com/