Hjalmar Söderberg

Det mörknar öfver vägen

En e-bok från Litteraturbanken.se (The Swedish Literature Bank), baserad
på följande tryckta utgåva: Albert Bonniers förlag, Stockholm 1907.

SIBYLLANS GROTTA

– DET ÄR ett vackert par, sade major Vellingk till sin bordsgranne baron
Grothusen, en kusin till den unga fästmön.

Grothusens något dimmiga ögon sökte kusinen:

– Ja, svarade han, Elsa är en söt flicka. Men Kalle Hennings kan jag
inte yttra mig om. Om en karl är ful eller vacker förstår jag mig inte
på.

Grothusen var själf en af de fulaste baroner i Sverge, och han visste
det.

– Men hvad anses det egentligen att de skall gifta sig på? frågade
majoren. De har ju ingenting. Och löjtnantslönen – – –

– Faster Olga ger dem femtonhundra om året, och Hennings lär ha en rik
moster som skall ge honom lika mycket. Resten får väl löjtnantslönen
fylla ut.

Bordet var dukadt på gårdsplanen under den stora susande linden.
Sensommarens himmel var mäktigt och tindrande blå och utan moln, nu mot
aftonen. Ett enstaka fågelpip blandade sig med bordsgästernas sorl och
skratt.

– Egentligen tycker jag inte att man skulle äta i fria luften, sade
majoren. Det blir fult med alla de upphettade ansiktena ute i skarpa
dagsljuset.

Grothusen skrattade till, kort:

– Ja, du har dina ideer, du Fredrik, sade han. Du är egentligen en
oförbätterlig gammal estetflabb. Men för resten har du rätt. Och vet du
hvad – den vackraste människan här i sällskapet är alltjämt Olga. Trots
sina femtio år.

Majoren nickade. Och det gick en stund innan han svarade – som om han
talade för sig själf –:

– Ja. Hon är förtjusande. Kan aldrig bli annat. Aldrig, så länge hon
lefver.

Och plötsligt rodnade han som en gosse. Han erinrade sig att han hade
hennes dotter bredvid sig till höger. Och han visste att Nanny inte
tyckte om att höra moderns skönhet berömmas.

– Mamma – det var Nannys tunna och litet skarpa röst – det var synd att
du inte hörde hvad farbror Fredrik sade nyss.

Men hennes röst drunknade i sorlet. Modern hörde henne icke.

– Skål, lilla Nanny, sade majoren för att blidka henne.

– Farbror brukar ju säga att mamma »går i rococo» också, sade Nanny. Och
det är den värsta stil jag vet.

– Nå, herregud, lilla Nanny. Hvar stil får väl gälla för sig själf. Och
du går i en allvarligare stil, det vet jag ju.

Nanny hade inte ett drag från modern. Hon var inte ful, men hon var utan
charme, och hon visste det. Hon närmade sig trettio år, och hennes
läppar hade aldrig känt en kärlekskyss. Hon sökte sin tröst i religion
och elakhet.

– Farbror tycker visst jag går i spetsbågstil, sade hon.

Ty hon kunde också vara elak mot sig själf.

Majoren var annars den i sällskapet som hon tyckte minst illa om, ty han
var den ende – utom fästmannen – som inte hörde till släkten. Han var
herrgårdens närmaste granne och umgängesvän.

Majoren visste inte hvad han skulle svara på det där om spetsbågstilen.
Han fjällade tankfull sin kronärtskocka och teg.

Vid andra ändan af bordet satt gumman Düring och jämrade sig Öfver den
moderna litteraturen. Hon var Olga Mertens svärmor från hennes första
äktenskap med professor Düring, Nannys far. Men det visade sig, att hon
med den moderna litteraturen menade ett par böcker af Alexander
Kielland. Där hade hon stigit af tåget.

– Inte skall man skrifva böcker, när man har en så sorglig
lifsåskådning, sade hon.

Olga Mertens skrattade – ett ungt och klingande skratt.

– Det har tant på sätt och vis rätt i, sade hon. Man skall lefva som man
lär. Och predikaren, som skref att allt är fåfänglighet, borde inte ha
skrifvit det utan hängt sig i stället.

– Fru Düring har obetingadt rätt, sade majoren. Det har blifvit ett
slags sport att skrifva böcker som kommer en att mista all aptit på
lifvet. Det borde förbjudas att så där på förhand tala om för ungdomen
hurdant lifvet är. Det är som att säga till en ung man, som skall ut i
lifvet och göra sin lycka: du skall gå dit och dit; vägen är tråkig och
besvärlig, men rätt vacker ibland, och när du kommer fram så blir du
hängd.

– Å, Fredrik – det var Olga som svarade – tror du inte ändå att
människornas aptit på lifvet beror på helt annat än hvad de läser för
böcker? Inte bryr lifvet sig om böckerna.

Fästmannen och fästmön sutto tysta och litet stela och sade inte mycket.
Deras tankar möttes under bordet.

Olga Mertens fortsatte – med sin mjuka, stilla röst:

– Har du inte märkt, Fredrik, att hvad som sägs och skrifs – det må vara
dumt eller klokt, rätt eller orätt – så är det ändå alltsammans som en
skrift i ett rinnande vatten. Det betyder ingenting. Tänk bara på den
mest lästa och trodda bok som finns: Nya testamentet. Hvad går den ut
på? Att detta lifvet är ingenting och det tillkommande allt. Inte sörja
för morgondagen; inte så och inte skörda; kasta all sin omsorg på
herren; ge allt det man äger åt de fattiga, inte låna ut pengar mot
ränta, inte kräfva igen det som man lånat ut; inte hämnas en oförrätt;
inte döma; inte motstå den som är ond. Tusenden läsa detta och tro det
och betrakta det som guds ord. Men i deras lif sätter det inga spår. Och
om vår goda kyrkoherde Sundius skulle börja lefva efter evangeliets ord,
skulle hela församlingen tro att han blifvit tokig. Hvad bryr lifvet sig
om böckerna? Lifvet är kött och blod. Inte åsikter och tankar.

– Det var tusan hvad Olga har blifvit bibelsprängd, sade Grothusen.

– Ja – Olga log vemodigt – jag läser verkligen i bibeln ibland. Man
hittar så mycket nytt där. Och då min kära Nanny på senare år knappt har
gjort annat än grälat på mig om religionen, så har jag ju försökt sätta
mig lite in i hvad det är frågan om.

Gumman Düring sade något som drunknade i sorlet. Men Nannys fräna röst
skar igenom som en knif:

– Jag tror inte att du kan sätta dig in i det, mamma. Det ligger inte
för dig. Du »går i rococo» du, som farbror Fredrik brukar säga. Och du
har för resten lefvat i rococo också.

Hon ville med dessa ord anspela på det sakförhållandet att modern haft
ett par tre älskare under tidernas lopp.

Det blef ett litet ögonblicks tystnad. Men pratet kom strax i gång igen.
Det var gammal tradition inom släkten att uppfatta Nannys elakheter mot
modern som små oskyldiga lustigheter. Olga själf märkte dem knappt. Hon
lyssnade aldrig till dottern mer än med ett halft öra. Hon hade så litet
intresse för henne. Egentligen tyckte hon mycket mera om brorsdottern,
Elsa Grothusen, som hon hade haft i huset och varit som en mor för sedan
hon blef föräldralös. Det pinade henne ofta att hon inte kunde hålla af
sitt eget barn så mycket som hon borde. Men hon kunde inte hjälpa det.
Och det gjorde henne så ondt om dottern, att hon hade fått en så mager
och liten själ.

Elsa satt och lyssnade lite förströdt till sin vis à vis, brukspatron
Mertens, en svåger till Olga. Brukspatronen var ledamot af första
kammaren och åtnjöt stort anseende för sin förmögenhet och sina sunda
åsikter. Han talade om maten och berömde den varmt.

– Vår goda Olga – sade han – vet hur en svensk herrgårdsmiddag skall
vara.

Det var endast formellt han vände sig till Elsa med dessa ord, så att
hon kände ingen skyldighet att svara utan böjde endast lätt på det fina
unga flickhufvudet med det tunga bruna håret. Och hon hade knappt hört
hvad han sade. Hon var så lycklig. Hon kände lyckan som en värme i hela
kroppen, kände den så starkt att hon nästan blygdes. Hon var rädd att
det kunde synas för mycket på henne. Plötsligt, utan att hon visste
hvarför, kom hon att tänka på den, som hon hade kysst förra sommaren. Så
underligt: han hette också Karl. Hon såg honom för sig som i en dimma,
men mycket förminskad och aflägsen och otydlig. Egentligen såg hon bara
hans mörkblåa kläder. Men hvad var det man talade om nu? Så, om krig.
Det såg ut som om det skulle bli krig med Norge. Så otäckt! Och just nu,
då hon hade blifvit förlofvad med en löjtnant ... Nej, något så
förskräckligt kunde ju inte få ske ... Hon hörde gumman Düring säga:

– Jag för min del tycker att det är mest synd om de stackars hästarna,
som måste vara med och pinas fast de alls inte kan förstå hvad det är
frågan om.

Och hon hörde sin älskade svara och såg hans leende hvita tänder:

– Jag är rädd att kavalleristen för det mesta skulle bli bet på att
upplysa sin häst om den saken. Det bästa är att inte veta hvad det är
frågan om, utan bara gå på. Tänker man efter hvad det egentligen är
frågan om, då kanske man mister lusten att vara med längre. Och då duger
man ju inte till soldat.

Hon njöt af hvarje hans tonfall.

– Det är rätt, sade brukspatron Mertens. Bara gå på! Så skall en svensk
soldat tala.

Han hade den egenheten att i allt som sades bara fästa sig vid det som
slog an på honom. Det andra gick honom förbi.

Olga Mertens satt tyst och betraktade de bägge unga. En sekund vidgades
hennes ögon – hungrigt. Så knep hon ihop dem igen till två smala
strimmor, och hon kände dem beslöjas af en våt dimma. Hennes läppar
rördes omärkligt, och hennes tanke hviskade ord som ingen hörde:

»Est-ce un souvenir, est-ce un rêve, Ce souffle ardent qui nous soulève?
Je me souviens, je me souviens! Force et jeunesse! O joyeux biens!
L’amour! l’amour! je me souviens!

– Å fan, sade brukspatron Mertens, spelar löjtnanten schack också? Då
får vi lof att ta ett litet parti efter maten.

– Jag spelar mycket dåligt, svarade Karl Hennings. Om man vill lära sig
spela schack ordentligt, får man lof att afstå från allt annat, kärlek
och karriär och hela historien. Hela det så kallade lifvet.

– Det har jag inte märkt, svarade brukspatronen förvånad.

...Schack. Olga mindes sin man. Artur Mertens. Han spelade också schack.
Och det var eget, hon mindes att han brukade säga alldeles detsamma: om
man vill lära sig spela schack, då måste man ägna sig åt det helt och
hållet. Men han spelade helst ensam med sig själf. Det fanns ju heller
ingen där på trakten som kunde spela mot honom.

Det var henne så rent meningslöst obegripligt, hela spelet.

Och hennes tankar gingo vidare kring detsamma och detsamma: Artur. Hvar
är han nu? Hur går hans dag och hans natt?

Han hade varit hennes sista kärlek. De hade lefvat några korta lyckliga
år samman. Men det sista året satt han mest hela dagarna och spelade
schack med sig själf.

...Tills han plötsligt en dag reste bort med en främmande kvinna.

Det var för sju år sedan.

»Hon» öfvergaf honom snart. Men han vände inte hem igen. Han reste och
reste. Och han skref aldrig.

Hon visste inte hvar han fanns eller om han lefde. Men förra sommaren
var det någon som hade sett honom i spelsalen i Ostende.

– Ja, sade Karl Hennings, Moltkes fälttågsplan var naturligtvis
genialisk. Men den var i synnerhet mycket enkel. Den gick ut på »att
uppsöka fienden och angripa honom hvar helst han kan påträffas».

– Poh! – det var Grothusen som exploderade – den planen kunde jag också
ha hittat på!

– Jag citerar ordagrant, återtog Karl. Jag har själf sett dokumentet i
en glasmontre i Potsdam.

Han rodnade litet då han sade detta. Ty han hade inte sett dokumentet,
utan läst om det i en bok. Men det kunde ju vara detsamma.

– Naturligtvis, fortfor han, fanns det också en annan, mera detaljerad
plan. Men den kunde inte följas. Den var byggd på den förutsättningen,
att fienden skulle sköta sitt spel så klokt som möjligt. Men när i
stället motsatsen inträffade, måste ju planen ändras.

Han märkte plötsligt att han lyssnade till sin egen röst som till ett
tomt och främmande ljud. Han tyckte att allt omkring honom var så
främmande. Han satt bland människor som han inte kände. Grothusen hade
han ju träffat några gånger. Men han hade aldrig tänkt på att han skulle
kunna komma att bli släkt med honom.

Det fanns ögonblick då till och med hans älskade plötsligt blef honom
främmande. Det tyckte han var så hemskt. Ty han älskade henne. Och han
ville älska henne.

Och han ville ha hem och barn. Ett rotfäste i lifvet. Det var längesedan
han visste af något hem: hans föräldrar hade dött tidigt. Också däri såg
han ett band mellan hans älskade och honom, att de bägge voro två
föräldralösa barn.

Och han kände att han inte längre kunde lefva som hittills: utan kärlek.
Det ledde till så mycket, som var fult. Han mindes sin »första kvinna».
Det var en jungfru på ett inackorderingsställe, där han bodde det sista
året han gick i skolan – han var aderton år. Hon var söt, och de brukade
kyssas ibland. Det såg inte ut som han skulle komma stort längre med
henne – hon tycktes ta det hela bara som lek och skämt. Tills hon
slutligen – då han redan hade så godt som uppgifvit hela saken – en natt
kom insmygande till honom alldeles af sig själf ...

– Ja – sedan blef det förstås en jäkla historia. Och henne gick det illa
för, stackare. Men det måste det ju.

Och sedan dess hade han varit med om åtskilligt.

Å, hvad han var trött och led vid allt detta. Han ville ju ingenting
hellre än att kunna få lefva vackert. Och han kände ett stort, ljust
lugn nu, när ändtligen kärleken hade kommit. Den rätta kärleken.

Som en blixt hade den kommit ...

Brukspatron Mertens knackade i sitt glas. Han bad att få utbringa en
skål för de nyförlofvade. Det skulle inte bli något långt tal. Han
afskydde långa tal.

Man lyssnade andaktsfullt.

Han ville likna kärleken vid det lekande skämtet. Men äktenskapet var
lifvets allvar. Ett äktenskap i kärlek, det är allvar och skämt i
harmonisk enhet.

Han hade låtit sig berättas, att så att säga den första spiran till de
båda ungas förbund hade knutits – helt nyligen – i den gamla, historiskt
minnesrika staden Kalmar.

(Snälla Karl Johan, interfolierade Olga Mertens, hur bär du dig
egentligen åt för att knyta en spira?)

Talaren trodde sig icke uttala något alltför dåligt omen, om han däraf
tog sig anledning att jämföra de båda ungas förbund med Kalmarunionen.
Den hade visserligen sina stormar. Men hvilket äktenskapligt förbund har
inte det? Man måste likväl medgifva, att i dessa besynnerliga tider, då
man gifter sig och skiljer sig som man byter om skjorta, måste det anses
ganska vackert, om ett äktenskapligt förbund räcker lika länge som
Kalmarunionen! Och han ville uttala den vissa förhoppningen, att det
förbund, som nu stod i sin första knoppning, skulle komma att räcka ännu
längre.

Från Kalmarunionen kunde talaren icke undgå att osökt komma in på den
nyss så sorgligt och lättsinnigt sönderbrutna unionen mellan Sverge och
Norge. Och han ville uttala sin lyckliga förvissning om att allas vår
kära lilla Elsa skulle komma att bli en vida bättre och trofastare
hustru för vännen Karl Hennings (han hade nyss lagt bort titlarna med
honom) än Norge hade varit för Sverge. Och att Karl Hennings skulle bli
en god och trofast make för lilla Elsa, därom äro vi alla – slöt talaren
– redan förvissade. I ett äkta svenskt soldathjärta bor intet svek!

De nyförlofvades skål!

Skålen dracks under varm tillslutning. Händer trycktes, ansikten
blossade af hjärtevärme och förlägenhet och godt vin.

Det blef en tystnad efter skålen. Olga Mertens bröt den:

– Jag tycker så mycket om att höra Karl Johan hålla tal, sade hon. Ofta
har jag önskat att jag vore man. Men när jag hör Karl Johan hålla tal,
då känner jag mig nöjd som det är.

Senatorn försjönk i ett stilla grubbel öfver dessa gåtfulla ord. Hans
svägerska sade ibland saker som föreföllo honom underliga.

Men en charmant kvinna var hon, det stod fast. Och hans bror Artur hade
burit sig åt som en svinpäls mot henne.

– Han är ju min bror, brukade han säga till henne, och därför att han är
min bror, så håller jag af honom. Men en stor lutfisk är han, och det
har han alltid varit.

Men han fick aldrig annat svar än en blick, som gick förbi honom ...

Han knackade åter i sitt glas och bad att på sina egna och öfriga
gästers vägnar få tacka den älskvärda värdinnan för den, så väl hvad mat
som dryck beträffade, utsökt goda välfägnaden.

*

Kaffet var serveradt på verandan.

Karl och Elsa stodo vid verandaräcket och sågo ut öfver parkens gulnande
trädkronor.

Elsa tyckte, att farbror Karl Johan hade talat riktigt snällt och
vackert.

Karl böjde på hufvudet. Och han smekte hennes hand.

Han tyckte egentligen inte så mycket om det där om Kalmarunionen. Han
tyckte att det var att profanera något som ingen främmande borde få röra
vid.

Men han sade ingenting. Stod bara och stirrade ut i rymden.

Herrgården och parken lågo högt, på en udde. Nedanför blånade Vettern.
Och långt i norr stod Omberg som ett fjärran ljusblått moln.

Brukspatronen ville ha sitt parti. Artur Mertens’ schackbord stod ännu i
hans rökrum, som det stod den dag han reste. Men brukspatronen lät
flytta det ut på verandan.

Nanny gick förbi och sade i förbifarten till Elsa:

– Kära Elsa, nu känner du dig väl riktigt lycklig? Fast du har då varit
kär så ofta att du borde vara van vid att vara lycklig.

Och hon tillade, vänd till Karl Hennings:

– I vår familj springer kärleksbacillerna omkring som stora råttor. Jag
är den enda som aldrig blir biten.

Majoren stod och talade med Olga Mertens. Han hade nyligen varit i
Jönköping. Och han sade:

– Jag är ju inte annars vidare religiös. Men jag kunde inte låta bli att
gå in och höra en gudstjänst i Viktor Rydbergs gamla kyrka. Och jag
tänkte på »Träsnittet i psalmboken» och fick tårar i ögonen.

– Men det är synd, tillade han, att de ha farit så illa med Viktor
Rydberg efter hans död. Slagit ihop honom till ett kolly med salig
pastor primarius Fehr. »Fehr-Rydbergs minne». Och Fehr till på köpet
först!

– Det är för välljudets skull, sade Olga.

– Men det är sant, Fredrik, fortfor hon, du kände ju honom? Georg
Brandes skref, då han var död, att han var en så vacker man. Det kunde
jag aldrig förstå, af porträtten. Eller var han det?

– Han var egentligen ingen vacker man, svarade Fredrik Vellingk. Men han
var en vacker människa.

Brukspatronen hade den oturen att förlora sin dam redan i början af
partiet. Men han tappade inte modet.

– Jag har gammalt krigarblod i mina ådror, sade han. Jag ger mig inte i
första taget.

Han funderade länge. Så rockerade han. Men därvid råkade kungen
olyckligtvis komma i schack. Karl Hennings tog den genast och stoppade
den i byxfickan. Detta starka drag gjorde brukspatronen betänksam. Och
efter att ännu en stund ha undersökt ställningens svårigheter, uppgaf
han partiet.

Han var inte nöjd:

– Du har ett besynnerligt sätt att spela schack, min kära Karl, sade
han. Dig vill jag inte spela med mera. Att bara ta och ta – det är ju
inte att spela schack. Nej, man skall spela fint.

Det började skymma. Solen var borta. Vettern låg mörk och tyst.

Fredrik Vellingk svarade på något som Olga hade sagt. Hans röst var låg
och darrade en smula:

– Ja, sade han, kärleken är som solskenet och som den himmelska nåden.
Den faller på hvem som helst.

Han sade dessa bittra ord, emedan den kärlek, som han hade åtrått hetare
än allt, hade fallit på andra men aldrig på honom.

Olga Mertens mötte icke hans blick. Hennes ögon irrade ut i det tomma.

– Kärleken – sade hon – är en vandringspokal. Från mun till mun. Många
ha haft den. Ingen har ägt den.

Gumman Düring satt i en djup korgstol och sof. Hon drömde. Hon var ung
nygift fru, det var kväll och halfskumt, och hon stod vid toalettbyrån i
sängkammaren och redde sitt hår för natten. Düring låg redan i den stora
sängen och hvisslade en melodi ur Sköna Helena. »Kärlek måste vi ha, om
än aldrig så litet.» Men då hon vände sig om för att stiga i bädden,
hade sängen plötsligt blifvit så liten och trång och svart som sot. Och
Düring låg så blek och stel och hvisslade inte mer.

Gumman Düring gnuggade sig i ögonen:

– Hvad är klockan? skrek hon.

Hon drömde alltid när hon sof. Men hon mindes aldrig hvad hon hade
drömt.

*

Månen var uppe.

Man hade gått ner till stranden, några. Olga och Vellingk och de båda
unga.

Vettern låg som ett strandlöst haf i måndiset, som dränkte Visingsö.
Bara vatten och månljus. Ingenting annat – ingenting.

Den kunde i denna stund lika gärna vara Stilla oceanen.

Karl och Elsa stodo lite afsides. Han tog hennes hufvud mellan sina
händer och kysste henne.

Och han sade – när de åter vaknade upp –:

– Minns du?

Hon mindes. Ångbåtsresan, Kalmar, månskensnatten sedan ombord.

Karl Hennings hade varit i Köpenhamn ett par veckor på sommaren och tog
hemvägen med ångbåt. I Ronneby hade Elsa kommit ombord. De kände
hvarandra inte – hade aldrig sett hvarandra. Han hade strax gifvit akt
på henne. Och hon kunde inte undgå att ibland möta hans blick, när de
kommo att sitta midt emot hvarandra vid middagsbordet. Och han tyckte
ett tag att hon såg på honom med en blick som han tydde ungefär så: Du
är visst en snäll gosse. Vill du leka med mig? Efter middagen kommo de
bägge af en slump att stå vid relingen – inte precis bredvid hvarandra,
men inte heller så långt ifrån hvarandra – och stirra ned i vattnet. Han
var barhufvad och blåsten lekte vildt i hans hår. Han märkte att hon ett
tag såg på honom, förstulet. Han sade lågt, som för sig själf: Man blir
yr i hufvudet af att stå så här och stirra. – Hon borde ju inte ha
svarat något. Men hon svarade, lågt: Ja.

Så hade de blifvit bekanta.

I Kalmar skulle båten ligga flera timmar. De gingo i land för att gå och
se på staden tillsammans. Ingen af dem hade varit där förr. De gingo
omkring på gatorna bland de små gammaldags, lustiga husen. De hade ännu
inte presenterat sig för hvarandra. De hade bägge en känsla af att det
inte brådskade med det och att de kunde ha roligt tillsammans en stund
utan att veta något om hvarandra. De kommo till det gamla slottet och
gingo omkring på vallarna. Det var just i solnedgången. De sutto länge
på den gamla fästningsvallen vid hafvet. De sutto där ännu sedan solen
gått ner. Och de kysstes.

Det föll sig så naturligt.

– – – Och sedan hade de förstås presenterat sig för hvarandra.

Då kommo de underfund med att de hade gemensamma bekanta, och så hade de
strax mycket mer att tala om med hvarandra.

Halfva natten hade de sedan suttit uppe på däck. Och månsken var det. Då
också.

– – – Han kysste henne åter.

– Minns du?

– Jag minns.

– Kom – sade Elsa till Karl – kom, så skall jag visa dig »Sibyllans
grotta».

Hon drog honom med sig.

Olga Mertens och Fredrik Vellingk kommo emot dem i måndimman.

– Hvart skall ni ta vägen, barn? frågade Olga.

– Till »Sibyllans grotta», svarade de bägge i munnen på hvarandra.

– Ja, den är ju alldeles här, sade Olga.

Det var bara ett par steg dit.

»Sibyllans grotta» var en grottliknande urholkning i strandväggen. Det
var någon gammal historia förbunden med den, men ingen mindes den.

– Nu skall du vara sibyllan och spå oss, faster Olga, sade Elsa.

– Å herre gud, barn, sade Olga, har jag verkligen redan blifvit en
gammal spåkäring? Ja, ja. Tiden går. Det är otroligt så den går. Och
tröttnar aldrig.

– Den går ifrån oss, Olga, sade Vellingk.

– Ja, ja. Man orkar inte följa med. Och till sist vill man inte orka
längre. Men hvad vill du att jag skall spå?

– Du skall spå oss olyckor, faster Olga, sade Elsa. För då kan jag vara
viss om att de inte händer.

– Nå, så spår jag dig väl femton barn, att börja med.

– Fy, så oanständigt, sade Elsa. Kan du inte hitta på några smakfullare
olyckor åt mig, lilla faster?

Ogla satt på en sten och stödde hufvudet i händerna. Hennes ögon följde
ett ensamt seglande silfvermoln som dref genom rymden. Och hon sade:

– Du kan ju fråga mig, lilla barn. Så får vi se hvad jag kan hitta på
för dumheter.

Karl och Elsa stodo framför henne hand i hand. Men hon såg förbi dem. Ut
i det tomma. Ut i det kalla, grymma månljuset.

Elsa frågade:

– Säg mig då först och främst, Sibylla: älskar jag den här mannen?

Sibyllan nickade:

– Du älskar honom.

Elsa frågade åter:

– Älskar jag honom mycket?

Sibyllan svarade:

– Ånej, inte så värst. Du älskar honom så, som det passar sig för en ung
flicka att älska. Det vill säga, du är glad åt att han älskar dig.

Elsa frågade:

– Kommer jag att älska honom ännu mer än nu?

– Mycket, mycket mera. Och allra mest kommer du att älska honom när den
tiden kommer, då han inte mera älskar dig.

Den unga flickan brast i ett friskt, klingande skratt. Ty hon visste ju,
att den tiden aldrig kunde komma.

Och Karl instämde i hennes skratt, med armen om hennes hals, och sade:

– Du tror alltså, Sibylla, att den tiden kommer?

Sibyllan svarade:

– Jag tror nästan det.

– Och när jag inte älskar henne mer – hans ögon logo mot hennes – så
kommer jag kanske att hata henne?

– Du kommer inte att hata henne. Du kommer alltid att önska henne allt
godt. Men du kommer att älska en annan.

Karl frågade, med låtsadt allvar i rösten:

– Säg mig, Sibylla, hvem kommer jag att älska då?

– Å, hvad vet jag ... Någon som ännu är en liten flicka och springer
omkring i korta kjolar och plockar blommor på en äng. Och som i denna
stund ligger och sofver i en liten hvit bädd i månskenet, någonstans
långt härifrån ...

Vattnet glittrade till under en vindil.

Karl sade:

– Och du tror, Sibylla, att jag kommer att älska henne mera?

Sibyllan böjde på hufvudet.

– Jag tror nästan det, sade hon. Den sista kärleken är alltid den
största. Vet du inte det? Det trodde jag att man fick lära sig i skolan
nu för tiden. Du kommer att älska henne så att du rent blir från
förståndet. Och hon kommer att suga allt blodet ur ditt hjärta. Och
sedan, när ditt hjärta är alldeles tomt på blod, så vet hon förstås inte
hvad hon skall göra med det längre. Och då kastar hon det för svinen.
Och det kommer att kännas lite underligt för dig i början – att gå
omkring utan hjärta. Men på längden mår du bara bra af det. För då
kommer förståndet igen så småningom. Och så blir du major och öfverste
och general och får stora vackra ordnar, och då blir du så glad. Och så
skrattar du åt alltihop, och så dör du. Och sen så var det ingenting
mer. Kom nu barn, så går vi in och tar en kopp te och en smörgås.

Hon reste sig.

Hon gick före med Fredrik Vellingk.

Han sade:

– Så styggt du skämtade nyss.

*

Karl och Elsa stodo kvar på stranden.

Hon höll hans högra hand mellan bägge sina händer och såg in i hans
ögon. Och hon log då hon sade:

– Säg, Karl, skall det gå så för oss som faster Olga sade?

Han kysste henne och log. Det hade inte gjort det ringaste intryck på
honom, alltsammans. Han mindes knappt hvad det var hon hade sagt. Han
hade bara hela tiden stått och tänkt: Gumman är söt. Hon måste ha sett
bra ut i sin ungdom.

Nu tänkte han på helt annat. Han stod och såg ut öfver det stora
glittrande vattnet. Dimman lättade, och Visingsö steg upp ur vattnet.
Den syntes helt nära. Månsilfret glimrade i ekarnas kronor.

Och han tänkte:

Detta är Vettern. Och där är Visingsö, och där är Omberg. Och här rundt
omkring är Sverge. Sverge.

Hon frågade:

– Hvad tänker du på?

Han svarade, lågt:

– Jag tänker på mitt land. Jag vill tjäna mitt land.

Han drog henne till sig i en kyss.

– Och du, sade han, du skall vara min hjälp och mitt stöd. I alla eviga
tider.

De stodo som sammangjutna i månskenet.

________

BLOM

EN BLÄNDANDE augustimorgon precis klockan åtta öppnades Långholmens
portar för tre af anstaltens pensionärer, som där af olika anledningar
hade tillbragt olika tidrymder, noggrant afpassade efter graden och
beskaffenheten af deras i handling ådagalagda meningsskiljaktighet med
det lagbundna samhället. De kände hvarandra icke, de hade ingen känsla
af förbrödring genom gemensamma olycksöden, och de sade hvarandra
hvarken godmorgon eller farväl.

Den, som kom först, var en undersätsig man med tjurpanna och grofva
handleder. Han hade en mörk kväll öfverfallit en gammal arbetare, som
han icke tyckte om, slagit ut några tänder på honom och sparkat honom i
bröstet så att han hostade blod några dagar. Han hade fått en månad för
öfvervåld, hvaraf ringa skada följt, och begaf sig skyndsamt till
närmaste utskänkningsställe.

Därnäst kom en man, som hade bedragit ett opersonligt väsen med namn af
bankbolag på en medelstor penningsumma. De tre månader, som han
tillbragt inomhus, hade icke alltför mycket blekt hans friska punschhy.
Han hade en välsittande mörkblå sommarkostym med smala hvita ränder; på
fötterna hade han nya gula skor, i handen höll han en liten elegant
nattsäck af samma färg som skorna, och han liknade närmast en
handelsresande, som småhvisslande kommer ut från ett hotell. Han
hvisslade likväl icke, men steg upp i en droska med uppslagen sufflett,
under hvilken en svartklädd kvinna med bleka och förgrämda drag väntade
honom, kastade en adress åt kusken och försvann i en dammsky.

Sist kom förre skrädderiarbetaren Blom, Oskar Valdemar Napoleon. Hans
ansiktsfärg gick mera i grått, ty han hade med nio månader fått försona
stölden af en till skyltning uthängd kavaj – det var nämligen andra
resan. I högra bröstfickan hade han, utom prästbetyget med dess mindre
smickrande anteckningar, en summa af åttio kronor, inlagda i ett blått
kuvert jämte ett intyg från fängelsedirektören om godt uppförande på
Långholmen.

Det var icke mycket för att vara resultatet af nio månaders arbete, men
han hade ju också haft sitt uppehälle under tiden. För honom var det i
alla fall en betydande summa, och den hade också varit en häfstång till
många framtidsplaner, af hvilka de flesta hvilade på uppenbara
osannolikheter, till många drömmar om ett nytt lif, om lycka och
välstånd och allmän aktning, isynnerhet under dessa sista veckor, då han
i betraktande af den snart förestående friheten varit förskonad från den
förödmjukande slätrakningen och känt aktningen för sitt människovärde
gro på nytt och växa i kapp med skäggstubben på öfverläpp och haka. Men
nu, då han verkligen var fri och kände sommarmorgonens svala och lätta
bris fläkta kring tinningarna och hörde suset i de stora träden, skötos
alla dessa planer liksom af sig själfva en smula i bakgrunden,
naturligtvis bara tills vidare, bara för några timmar eller kanske för
en dag, och en enda stor lyckokänsla steg upp i honom och svepte in
honom nästan som i en yrsel. Han var också mycket hungrig, ty han hade
knappt rört Långholmsmaten denna sista morgon, och han tänkte med
längtan och välbehag på en liten matservering vid Brännkyrkagatan, som
han kände till sedan gammalt, och på en stor biffstek med lök och en
eller kanske två buteljer öl – tänk, öl!

På Långholmsbron stod en ledig vaktkonstapel och metade mört på små
saffranskulor. Blom stannade med armarna mot broräcket och såg på; det
roade honom att låtsas som om han icke hade brådtom. Där nere i det
lugna vattnets tjocka grönska, i skuggan under bron, gingo stora rödögda
mörtar af och an kring fångvaktarens saffranskula, petade till den ett
tag, vände tveksamt om och kommo tillbaka igen; då och då kom en och
annan sarf med röda fenor och gullrygg, vackra fiskar, men litet leriga
i smaken, och emellanåt blänkte också den breda silfversidan på en
braxenpanka. På bägge sidorna af det smala Långholmssundet doppade stora
lutande pilar sina grågröna blad i vattnet, och vassen vajade sakta för
morgonvinden. Och i fonden, långt borta, stodo Stockholms kyrkor och
torn i blått soldis, som ristade med en fin nål.

– Ja – sade Blom till konstapeln – nu skall man börja lefva igen.

– Ja, lycka till, Blom, svarade konstapeln utan att taga ögonen från
flötet, som just tog ett dopp under vattenytan – det var napp, men
fisken tog bara saffranskulan och lämnade kroken åt sitt värde.

En ångslup kom puttrande fram under bron, på väg till staden, och lade
till vid bryggan näst invid. Blom kände sig ett ögonblick frestad att
följa med, men kom strax tillbaka till sin första tanke, matstället vid
Brännkyrkagatan, biffsteken, löken och ölet, sade adjö åt konstapeln och
gick Långholmsgatan fram. Han kände sig af gammalt mest hemmastadd i
denna utkant af Söder, mellan Skinnarviksbergen, Liljeholmsbron och
Långholmen.

*

Då Blom mätt och belåten kom ut från sitt matställe, var hans första
åtgärd att köpa en ny svart filthatt, ty den gamla gick alltför mycket i
gulbrunt, och han hade en gång hört att hatten gör gentlemannen.
Därefter gick han till närmaste rakstuga vid Hornsgatan och lät aflägsna
skäggstubben från hakan och en del af kinderna, men behöll, utom
mustascherna naturligtvis, ett par små polisonger vid öronen. Därefter
gick han snedt öfver gatan till en kortvaruhandel, från hvilken han kom
ut iförd en ren hvit krage, en blårandig nattkappa och en lysande
ljusblå halsduksrosett. Några steg längre upp på gatan stannade han
framför en fotografs skyltlåda och speglade sig i glaset. Han blef
nästan rörd öfver den förvandling som han undergått. Och då han på en
bandformig remsa, som pittoreskt slingrade sig fram mellan porträtten af
jungfrur, sömmerskor, frälsningssoldater, beväringar och en präst med
prästkrage, läste att han kunde få ett halft dussin kort i
visitkortsformat för 2: 50, kände han en oemotståndlig frestelse att gå
upp och låta fotografera sig. Dels var dagen betydelsefull för honom, så
att det kort han nu tog kunde bli ett minne för lifvet, dels hade han
också en mörk aning, som han dock sökte skjuta undan, om att det kanske
kunde dröja länge innan han på nytt befann sig i ett skick lika värdigt
att förevigas i bild. Han hade också låtit fotografera sig åtskilliga
gånger förr, och han erinrade sig med välbehag den angenäma känsla han
erfor af att se sitt jag så att säga i förädlad form, utan fläckar på
rocken och störande ojämnheter i hyn, vackert slätkammadt och med ett
värdigt, och sympatiskt uttryck. Han gick upp till fotografen, kammade
sig omsorgsfullt framför en spegel och satte sig orörlig framför kameran
med händerna på knäna.

– Blef det bra? frågade han, då sittningen var slut.

– Herrn kommer att se ut som en bankdirektör, svarade fotografen efter
att ha kastat en blick på plåten.

Då han åter stod på gatan, kände han de goda föresatserna kalla med mera
styrka och tydlighet än förut. Han borde gå ned till staden, söka upp
ett par gudfruktiga och välvilliga personer som fängelsedirektören och
pastorn gifvit honom anvisning på, söka arbete, skaffa sig ett billigt
logis. Men det var ännu tidigt på dagen, urmakarens klocka där borta i
hörnet visade icke fullt på tio, solen lyste så hjärtgripande på den blå
himmeln och luften var ljum och stilla. Han kunde unna sig litet tid,
han kunde gå ett slag utåt Liljeholmen, ut i skogen.

Ja, skogen, den hade han tänkt på många gånger, medan han satt inburad
därborta bakom gallret.

Han hade vuxit upp i ett torp i en skogsbacke, en half mil söder om
Stockholm. Då han hade gått och läst, blef han satt i lära hos en liten
troende skräddare på Söder. Skräddaren var baptist; Blom blef också
baptist och lät döpa om sig. Men då han sedan kom till en annan
skräddare som tillhörde statskyrkan och flitigt missbrukade djäfvulens
namn, domnade den nya tron så småningom bort. Han gjorde nya
bekantskaper och blef fästman åt en halfgammal jungfru, som hade en
sparbanksbok och som gaf honom pengar. På detta sätt blef han van att
roa sig, inte mycket, men likväl mer än hvad som är bra för fattigt
folk. De vackra sommarkvällarna satt han ofta på Mosebacke eller i
Strömparterren och drack punsch, ibland med fästmön, men ibland med en
liten mörkhårig sömmerska, som han hade blifvit bekant med hos Tekla en
eftermiddag, då hon hade kaffebjudning i jungfrukammaren. Hon hette
Edit; hon hade ett stort, mörkt hår och en mycket röd mun. Hon gick
långa tider utan arbete, men förstod alltid att reda sig ändå. Blom
önskade ofta, att Teklas trofasta kärlek till honom tillika med hennes
sparbanksbok genom något trolleri kunde öfverflyttas på Edit. Men Edits
hjärta var obeständigt och aldrig att lita på, och sparbanksboken
förblef Teklas. Nå, som det nu var, gjorde han sig i alla fall litet
glädje både med den enas pengar och den andras röda mun.

Men så kom slutet. Skräddaren, som han arbetade hos, gjorde konkurs, och
han stod utan arbete. Tekla lofvade att hjälpa honom och tog ut pengar
från banken; han skulle få låna trettio kronor, tills han fick arbete.
På kvällen, då han skulle få pengarna, tvang hon honom att stanna längre
än han hade lust till. Och då han ändtligen skulle gå och bara väntade
på pengarna, bröt det löst. Hon var så mycket ursinnigare som hon måste
tala mycket tyst, af fruktan att väcka herrskapet. Edit hade varit uppe
hos henne på eftermiddagen, de hade kommit i gräl om någonting, och Edit
hade talat om alltsammans med Blom, för att retas och skryta. Men Tekla
var inte den som lät någon drifva med sig! Och hon kallade honom en
fähund och mycket annat och viftade med de tre tiorna under näsan på
honom och förklarade att han aldrig mer skulle få ett öre af henne. Då
nappade han dem till sig med ett raskt grepp och gick sin väg. Han
visste att hon inte vågade göra något väsen på natten, herrskapet kunde
vakna.

Men nästa dag anmälde hon honom i polisen för stöld. Han nekade först,
men erkände sedan och berättade förloppet. Målsägandens framställning af
saken var emellertid helt annorlunda; de trettio kronorna hade legat på
ett bord, han hade tagit dem utan att hon såg det, och hon hade aldrig
lofvat honom dem. Det enda som blef fullt klart var, att han hade tagit
dem.

Det var första resan.

Sedan hade han lefvat som det föll sig – haft arbete ibland, och ibland
svultit och tiggt, tills han en kväll fick den idén att stjäla en kavaj
på Österlånggatan för att undgå Svartsjö.

Han hade kommit ner på Liljeholmsbron. Mjölksurror skramlade och
smålurfviga bondhästar stretade mödosamt med sina pinnkärror uppför det
branta landfästet. Från de hundra fabriksskorstenarna kring Årstavikens
stränder stego rökarna stilla och pelarrätt mot höjden som från ett
Herren behagligt offer. Öfver järnvägsbanken rusade kontinentexpressen
söderut med restaurangvagnen full af frukosterande resenärer med
ansjovisar på gafflarna. Men i det lugna hörnet mellan stranden och bron
simmade en ankfamilj af och an, några hvita, andra spräckliga med minnen
från vildandens dräkt, och midt i flocken stod ankbonden på en flytande
planka och sof på ett ben och med hufvudet under vingen.

Blom tog upp en skorpa som han tagit med sig från matstället vid
Brännkyrkagatan, smulade sönder den och kastade ut smulorna åt ankorna.
Det blef strax lifligare i flocken, till och med ankbonden lyfte
hufvudet och öppnade ena ögat, men slöt det igen. Han var helt hvit, och
också det tillslutna ögonlocket var hvitt, så att Blom kom att tänka på
de hemska, tomma marmorögon, som han hade sett på Nationalmuseum en
söndag för många år sedan. De andra nappades om skorpsmulorna. En af dem
hade fått fatt i en bit, som var för stor, hon doppade den i vattnet
gång på gång för att blöta upp den och få sönder den; under tiden följde
en annan oafbrutet med vaksamma ögon alla hennes rörelser, och då
skorpbiten till sist slant undan hennes näbb, var den andra strax där
och tog den. Det blef icke något slagsmål; den första nöjde sig med att
i sin tur följa efter och vakta på ett tillfälle att få igen det
förlorade.

Blom skrattade högt af förtjusning.

– Ja, det är rätt, tänkte han, den som har något skall passa på det han
har, annars kommer en annan och tar det ...

Och han kände det nästan som en tröst att se det oskyldiga hvita djuret
ostraffadt och alldeles naturligt utföra en handling, som på
människornas språk kallas för stöld, och som han hade fått lida så
mycket för.

Inifrån land kom en spräcklig anka simmande, lockad af skorpbitarna, i
spetsen för en flock ungar, gråbruna, dunigt ludna och med små
pärlklara, svarta råttögon. Ett par små flickor med böcker i händerna,
på väg till skolan, stannade och betraktade dem med förtjusning och
häpnad. – »Titta, är det råttor?» – »Nej, du ser väl att det är fåglar.»
– »Tänk att de inte är rädda för vattnet!»

– Det är ankungar, upplyste Blom. Och han tillade i undervisande ton:

– Di ä skapta till att gå i vatten. Det är inte mera märkvärdigt att di
går i vatten än att fiskarna simmar.

– Tänk! sade den största flickan.

Och de sprungo sin väg med små hopp.

Blom erinrade sig en saga, som han en gång hade läst i en skolbok, om en
ful ankunge som blef förvandlad till svan. Han sökte efter en
tillämpning på sig själf och fann den delvis i sin förvandling nyss på
rakstugan och i kortvaruhandeln, men det föreföll honom inte fullt
tillräckligt, och han mumlade för sig själf, medan han fortsatte öfver
bron:

– Vänta, di ska få se! Vänta bara ...

Det var mycket varmt, och då han kom på andra sidan om bron, där
nässlorna och kardborrarna stodo gråa af damm utmed vägkanten, tog han
af sig kavajen, stack käppkryckan genom hängaren, slängde den öfver
axeln och gick vidare utåt Liljeholmsvägen hvisslande på en munter
melodi.

Ett stycke framför honom gick en ung kvinna med ett knyte i handen, och
han skyndade på sina steg för att få se hur hon såg ut framifrån. Och då
han kom henne närmare, stod hjärtat med ens nästan stilla i hans bröst,
ty han tyckte att det var Edit. I detsamma vände hon sig om.

– Nej, se Valdemar!

Sedan det första uttrycket af öfverraskning väl försvunnit från hennes
ansikte, smålog hon vänligt och tycktes icke obehagligt berörd af att se
honom. Hon skulle gå till en bekant, som bodde litet längre bort, och de
följdes åt. Han fann henne förändrad, fylligare än förr och rödare i
hyn, som om hon hade druckit mycket öl. Hon frågade hvar han hade varit
hela den långa tiden, som de icke hade sett hvarandra. Han kände en viss
tillfredsställelse öfver att hon inte tycktes känna till hans »andra
resa», och han improviserade något om en långvarig sjukdom och en tids
kondition hos en skräddare i Södertälje.

Edit pratade oafbrutet. Hon talade om gemensamma bekanta och klagade
öfver oförrätter, som hon hade lidit. Tekla hade varit allra värst emot
henne. Men nu var hon gift med en renhållningskarl, som redan hade supit
upp hennes pengar, och som slog henne hvar dag; och det var rätt åt
henne. Hon berättade också en hel del om sig själf, men på ett sätt som
knappt tycktes kunna göra anspråk på trovärdighet.

Blom lät henne prata och sade icke mycket själf. Han tänkte på de nio
månader som han hade tillbragt i ensamhet.

Han drog henne sakta i armen och förde henne in på en gångstig, som
ledde inåt skogen, och hon tystnade midt i sitt prat och följde honom
utan att säga något. Stigen ledde i djup skogsskymning längs med ett
staket och en häck, som hägnade om en enskild trädgård från hvilken
några stora silfverpopplar bredde sina höga och vida kronor. Åt andra
sidan reste sig en granskogssluttning med mossa och ormbunkar och mörka
snår.

Öfver grantopparna seglade långsamt ett hvitt sommarmoln.

*

Blom vaknade vid att en stor regndroppe föll tungt på hans högra
ögonlock. Han reste sig till hälften och gnuggade ögonen – hade han
sofvit? Han var ensam, och det regnade. Det regnade icke mycket ännu;
det var bara de första stora dropparna. Men det stod ett svart moln midt
öfver honom ...

Hvar var Edit?

Han hade kastat sin kavaj med käppen ett stycke åt sidan; han gick upp
och tog den på sig. Plötsligt kom det öfver honom en otäck tanke, och
han tog ilsnabbt ett tag åt bröstfickan.

Den var tom. Det blå kuvertet var borta – kuvertet med pengarna, och med
fängelsedirektörens rekommendationer.

Han kände det tjockt i halsen och tungt att andas.

En plötslig vindil sköt som en hvit blixt genom silfverpopplarnas
bladverk, och en rasande regnby piskade honom i ansiktet.

________

KINESEN

JAG VAKNADE i natt och kunde icke somna om. Det var icke mörkt och icke
ljust i rummet, ty det var sommarnatt. Strimmor af mjölkaktigt ljus
blandade sig med skuggornas bleka grå aska. Ljuset glimmade i prickar
och gnistor och smala streck i spegeln på väggen och i hänglampans
trekantiga mässingsstänger. Fönstret stod öppet. Jag hörde röster från
gatan och ett kväfdt skratt. Mellan spjälgardinens ribbor, som äro gröna
om dagen men nu voro svartgrå, lyste en röd stjärna. Jag tänkte, att det
måste vara Mars. Det finns många röda stjärnor, men himlen var icke mörk
nog för att en fixstjärna skulle kunnat lysa så starkt, och bland
planeterna fanns ingen att gissa på mer än Mars.

Jag låg och vände på gamla tankar och minnen, några sorgliga, de flesta
tomma på all mening. I mitt öra ringde en melodi som jag afskyr. Och jag
tänkte:

– Det beror tydligen icke af vår vilja hvilka melodier som stiga upp i
vår själ, eller om det stiger upp någon alls. Icke heller beror det af
min vilja hvilken tanke som kommer, eller om det kommer någon alls. Och
min vilja, beror då den af mig själf, af mitt medvetna jag? Den minst af
allt. Jag vill mycket, som jag helst skulle vilja att jag icke ville – –
–

Om jag kunde få sofva.

Stjärnan blänkte alltjämt matt och röd på den askgrå himlen. En gammal
vers steg upp för mitt minne:

Människorna sitt lif evigt ensamma vandra. Liksom stjärnor de gå utan
att möta hvarandra.

Hvar har jag den ifrån? Å, jag minns. Det är en kinesisk dikt af
Li-Tai-Pe, »den odödlige som älskade att dricka». Han drack risbrännvin
ur en porslinskopp. Han såg ofta för djupt i koppen. Och det blef hans
död, ty en natt, då han hade tömt många koppar, snafvade han på
landgången till sin Mæcenas’ lustjakt och drunknade i Gula floden. Det
var visst ungefär samtidigt med att Ansgarius predikade här i landet och
vände litet på lifsvärdena ... Ja, herre gud hvad tiden går ...

Har jag känt någon kines? Nej – jo, det är sant, på en af de stora
hotellrestaurangerna här i staden fanns det en gång en kines bland
kyparna. Gud vet hur han hade kommit dit. Hans uppgift där var att tala
engelska, men han talade också danska. Han var spensligt byggd och hade
ett barnsligt ansikte. Hyn var blekbrun, och han erinrade rätt mycket om
Choulalongkorn och hans siameser, som voro här 97. Han hade vackra,
milda och kloka ögon. Men kring munnen låg det ett nät af dessa fina,
senila rynkor och veck, som äro så karakteristiska för de gamla raserna
i yttersta östern.

Det var vid tiden strax efter Mukdenslaget. Jag försökte inleda honom i
frestelse genom att fråga: – Er De Japaner? Han svarade med en låg, mjuk
röst och något religiöst i tonen: – Jeg er föd i Kina. – Och hvar där? –
Sanghaj. – Så, Shanghai ...

Jag gaf akt på honom, då han serverade ett sällskap i närheten af mitt
bord, några figurer ur första kammarn. Han gjorde ett förnämt intryck
bredvid dem. Och jag måste skratta för mig själf, då jag såg deras tunga
elefantkroppar, deras knöliga och uppsvällda ansikten och deras talgiga,
färglösa ögon och tänkte på hur jag i skolan fick lära mig att det
mänskliga skönhetsidealet representerades af den germanska rasen. Och
det fanns intet tvifvel om att det fortfarande var dessa senatorers
åsikt.

Men den lilla kinesen var omtyckt af gästerna och föremål för allmänt
intresse och fick goda drickspengar, och när hans kamrater af arisk börd
märkte det, blefvo de mycket gulare i ansiktet än han och kastade mycket
snedare blickar på honom än han på dem, och en af de mest rasmedvetna
stod i en vrå och knöt näfvarna under serveten och tycktes öfva sig i
boxningsrörelser ...

Människorna sitt lif evigt ensamma vandra ...

Jag låg med slutna ögon för att få sofva, men en sval fläkt öfver
ögonlocken tvang mig att öppna dem. En nattfjäril hade kommit in i
rummet och genomkorsade en stund den askgråa skymningen med sin irrande
flykt och blef sedan tyst och borta. Genom fönstret hördes en ensam
drucken mans osäkra steg mot gatläggningen. Och stjärnan blänkte.

Jag låg och tänkte på den kända teleskopiska bilden af Mars med dess
underliga nätverk af snörräta »kanaler» eller vegetationsbälten. Och jag
visste, att i dessa räta linjer låg beviset för att planeten måste vara
bebodd. Man vet af spektralanalysen att den består af ungefär samma
ämnen som jorden. Men dessa ämnen bilda i sina naturliga bristningar,
sprickor och konturer aldrig någonsin en rät eller något så när rät
linje af någon större utsträckning. Ingen flod, ingen kust, ingen
bergsrygg och intet naturligt vegetationsbälte bildar en rät linje. Den
räta linjen är frambragt med konst; den är ett korrigerande af naturens
nyck. Hvad kan det vara för varelser som vattna sina fält med dessa
snörräta kanaler? Veta de kanske mer om vårt klot än vi om deras? Diktas
kanske där i denna stund sånger som ge luft åt samma spleen som den
kinesiska skalden kände för tusen år sedan? Tänktes kanske där för tio
tusen år sedan de tankar, som i dag kallas nya och farliga hos oss? Det
är tydligt att där, liksom här, en djurart, en lifsform måste ha tagit
väldet öfver de andra för att kunna påtrycka det lilla klotet stämpeln
af sin vilja och sina behof. Men har denna art någon likhet med
människan? Eller är det kanske något slags jättemyror med starka sociala
instinkter och långt drifven ingenjörskonst, men utan sinne för
filosofi? Lefver och arbetar deras släkte i detta nu, eller har det
kanske för längesedan dött ut och blott lämnat det mörka nätverket af
vatten och grönska kvar i de röda sandöknarna som minne af sin korta
tillvaro?

Onyttiga frågor. Den som kunde få sofva.

– – – Andra gången jag såg den lilla kinesen var en vild natt i det
stora hotellkafét. Vi voro några stycken ur böckernas, pennans och
ritstiftets värld. Markel var med, och han var drucken. Han talade
filosofi med kinesen. Det faller af själft att den filosofi som en
gammal Uppsalastudent, låt vara under inflytande af jästa drycker, kan
tala med en kinesisk kypare, måste vara af den mest allmänt mänskliga
art.

– Dear little Chinaman, sade han, hvad tänker ni om döden?

Man såg på kinesens ansikte, att han försökte dölja sin öfverraskning
öfver en efter omständigheterna så besynnerlig fråga. Att tala om döden
med en främling är i högsta grad oanständigt. Den främmande djäfvulen
var synbarligen drucken och äfven i nyktert tillstånd en ohyfsad person.
Dessa tankar sökte hans ansikte dölja, och han ville tydligen undandraga
sig att svara på frågan. Men Markel upprepade den:

– Dear little Chinaman, du får djäflar och drakar inga dricks om du inte
säger mig hvad du tänker om döden!

Kinesen smålog förbindligt, blek under det bruna. Han betänkte sig noga
innan han svarade. I hans ansikte lästes ett fast beslut att icke säga
det som han tänkte, utan det som kunde vara mest passande. Och därför
gaf han slutligen det svar, som Kong-Fu-Tse en gång på samma fråga hade
gifvit en lärjunge, och som han – kyparen – helt visst hade fått lära
sig som litet barn i en småbarnsskola i Shanghai:

– Man vet ännu icke hvad lifvet är; hur skulle jag då kunna säga något
om döden?

Detta svarade han artigt småleende, på en danska som redan började närma
sig svenska. Och han läste upp det med snabb tunga, som ett svar ur
katekesen, hvad det kanske också i verkligheten var.

Vi sågo på hvarandra med häpnad. Markel blef vild af förtjusning. Han
ville omfamna kinesen. Jag tror nästan att han lade bort titlarna med
honom. Han sade att han skulle resa till Östasien och taga honom med sig
som sällskap. Han drog upp några sedlar ur byxfickan och försökte stoppa
dem på honom, men kinesen retirerade bugande och småleende, och sedlarna
föllo på golfvet. Vi höllo på att gå. I tamburen kom kinesen och lämnade
sedlarna omsorgsfullt hopvikta åt en af oss. Markel var redan på gatan,
där han lade bort titlarna med en droskkusk – – –

På gatan hördes ljudet af sopkvastar. Det började redan ljusna, och den
röda stjärnan brann med blekare glans.

Åter pinade jag mig med att gissa ut hvilken form och gestalt det lilla
röda klotets behärskare kunde ha. Människor som vi kunna de ju icke vara
annat än genom ett högst osannolikt sammanträffande af alldeles lika
omständigheter. Jag försökte tänka mig dem som ytterst kloka och
skarpsinniga elefanter, kanske försedda med vingar. Jag tänkte mig dem
som stora fåglar med klorna utbildade till konstskickliga händer. Men
jag erinrade mig, att hos fåglarna allting måste vara lätt, äfven
hjärnan, och att bevingade varelsers lätthet att öfvervinna rummet för
dem alltid är en viktig eggelse mindre att anstränga sitt skarpsinne och
sin uppfinningsrikedom. Nej, jordbundna, fångna i dyn och längtande upp
ur den, piskade af tusen nödvändigheters hårda kraf, sådana måste där
som här de varelser vara, som skola kunna spränga ut gränserna för sitt
eget väsen, nå öfver sig själfva och göra om sin värld till sitt behag
...

Den som kunde få sofva.

– – – Ännu en gång såg jag den lilla kinesen. Det var en tidig
sommarförmiddag i Strömparterren. Jag hade flytt dit nu, där det var
ensamt och tyst under de gamla träden, flytt undan helveteslarmet på
gatorna och torgen för att pressa saften ur en citron och läsa i en bok.
Där var ingen mer än jag och kinesen. Han stod böjd öfver räcket och såg
ner i den forsande strömmen. Jag satt vid ett bord inte långt ifrån. Jag
märkte honom först då han vände sig om och hälsade på mig. Jag besvarade
hans hälsning. Nu, i tarfliga civila kläder och i det obarmhärtiga
solskenet, tyckte jag att han såg fattig och sjuk ut. Han stod så nära
mig, att jag tyckte att jag borde säga något.

– Tycker ni att det är vackert här? frågade jag.

Han betänkte sig litet, som om han behöfde tid för att förstå. Och han
svarade:

– Det är underligt.

Han gick långsamt förbi, stannade litet längre bort och ställde sig åter
vid räckverket och såg ned i strömmen.

Dagen efter kom jag in på hotellkafét.

– Hvart har kinesen tagit vägen? frågade jag kyparen som slog i kaffet.

Det var en välgödd ung man med afrundade armbågsrörelser och
hofmästarstafven i ränseln.

– Han har slutat, svarade han.

Och han tillade halft öfverlägset, halft urskuldande:

– Han passade inte här.

Stjärnan har bleknat och är borta. En mjölksurra skramlar genom gatan.

Den som kunde få sofva.

________

DEN BRINNANDE STADEN

GENOM RUMMETS bägge fönster med deras ljusa, gallerrutiga gardiner
faller vintermorgonens låga sol i två sneda, aflånga fyrkanter öfver den
mjuka gröna mattan, och i de varma solfläckarna hoppar och dansar en
liten gosse. Han vet ännu inte mycket om världen. Han vet att han är
liten och skall bli stor, men han vet hvarken att han är född eller att
han skall dö. Han vet att han är fyra år och snart skall bli fem, men
han vet inte hvad som menas med ett år: ännu mäter han blott tiden med
»i går», »i dag» och »i morgon».

– Pappa, säger han plötsligt till fadern, som just har slutat sin
frukost och tändt dagens första cigarr – han mäter nämligen tiden med
cigarrer – pappa, jag har drömt så mycket i natt! Jag drömde om hela
salen! Jag drömde om stolarna och gröna mattan och spegeln och klockan
och kakelugnen och luckorna och nischen!

Och han hoppar fram till kakelugnen, där morgonbrasan flammar och
knittrar, och slår en kullerbytta framför den. Han anser kakelugnen och
platsen framför den som det viktigaste och förnämsta i rummet.

Fadern nickar och skrattar åt honom öfver kanten på sin tidning. Och
gossen skrattar igen, storskrattar hejdlöst. Han är i den ålder, då
skrattet ännu blott är en yttring af glädje, icke af sinne för det
lustiga. Då han härom kvällen stod i fönstret och storskrattade åt
månen, var det inte emedan han fann månen lustig utan emedan den gjorde
honom glädje med sitt runda, blanka ansikte.

När han skrattat ut, stiger han med knäna upp på en stol och pekar på en
af taflorna på väggen:

– Och så drömde jag allra mest om den taflan, säger han.

Taflan är en fotografi efter en gammal holländare: »En brinnande stad».

– Nå, hvad drömde du då? frågar fadern.

– Det vet jag inte.

– Å, tänk efter!

– Jo, jag drömde att det brann och att jag klappade en hund.

– Men annars brukar du ju vara rädd för hundar?

– Ja, men på taflor törs jag ändå klappa hundar lite vackert.

Och han skrattar och hoppar och dansar.

Så kommer han fram till fadern och säger:

– Snälla pappa, ta ner taflan. Jag vill att pappa skall visa mig taflan
igen som i går.

Taflan är en nykomling i rummet; den hade anländt dagen förut. De andra
bilderna rundt väggarna har den lilla gossen för längesedan gjort sig
bekant med, farbror Strindberg och farbror Skåphurre1 och farbror
Napolion och fula gubben Gœthe och mormor, när hon var ung. Men den
brinnande staden är ny, och den är också i och för sig en mycket
roligare tafla än de andra. Fadern gör den lilla gossen till viljes och
tar ner taflan från väggen, och de njuta af den tillsammans. Öfver en
bred flodmynning, som buktar sig utåt hafvet och är fylld med båtar och
skutor, löper en bro med runda båghvalf och ett tornfäste. På vänstra
stranden ligger den brinnande staden: rader af smala hus med
spetsgaflar, höga tak, kyrkor och torn; ett vimmel af folk som springer
om hvarandra, ett haf af eld och flammor, moln af rök, stegar resta mot
murarna, hästar som skena i väg med skakande lass, kajen fylld med
tunnor och säckar och allt möjligt bråte, på floden en mängd folk i en
båt, som håller på att kantra, öfver bron springa människor för
brinnande lifvet, och längst framme i förgrunden stå två hundar och
lukta på hvarandra. Men långt i bakgrunden, där flodmynningen vidgar sig
utåt hafvet, sitter en alldeles för liten måne vid horisonten i ett dis
af bleka skyar och tittar blekt och sorgligt på allt eländet.

– Pappa, frågar den lilla gossen, hvarför brinner stan?

– Det är någon som har varit oförsiktig med elden, säger fadern.

– Hvem är det som har varit oförskicklig?

– Ja, det kan man inte så noga veta, så här långt efteråt ...

– Hur långt efteråt?

– Det är flera hundra år sedan den här staden brann upp, säger fadern.

Det blir den lilla gossen lika klok på, det vet fadern mycket väl, men
något måste han ju svara. Gossen sitter tyst ett litet ögonblick och
funderar. Nya tankar och föreställningar om tingen röra sig i hans
hjärna och törna ihop med de gamla. Han petar med sina små fingrar på
glaset öfver den brinnande staden och säger:

– Ja, men det brann ju i går, och i dag brinner det också?

Fadern försöker sig på en förklaring öfver skillnaden mellan taflor och
verklighet. Det här är inte någon riktig stad, säger han, det är bara en
tafla. Den riktiga staden har brunnit upp för länge, länge sen. Den är
borta. Människorna, som springa här och fäkta med armarna, äro döda och
finnas inte mera till. Husen ha brunnit upp. Tornena ha ramlat. Bron är
också borta.

– Har tornena brunnit omkull eller trillat omkull? frågar gossen.

– De ha både brunnit och trillat.

– Ä’ ångbåtarna också döda?

– Båtarna äro också borta för längesen, säger fadern. Men det är inga
ångbåtar, det är segelfartyg. Ångbåtar fanns inte på den tiden.

Den lilla gossen skjuter ut underläppen och ser inte nöjd ut.

– Men jag ser att det är ångbåtar, säger han. Pappa, hvad heter den här
ångbåten?

Han har sitt hufvud för sig, gossen. Fadern är trött vid
undervisningsverksamheten och tiger. Gossen petar med fingret på de
gamla holländska kofferna och pratar för sig själf: den ångbåten heter
Brage, och den heter Hillersjö, och den heter Prinsessan Ingerborg.

– Pappa, säger han så med ens, är månen också borta?

– Nej, månen finns kvar. Den är det enda af allt det här som finns kvar
ännu. Det är samma måne som du skrattade åt härom dagen i
barnkammarfönstret.

Åter sitter den lilla gossen tyst och funderar. Så kommer ännu en fråga:

– Pappa, är det mycket länge sen den här stan brann? Är det lika länge
sen som när vi for till landet med Prinsessan Ingeborg?

– Det är mycket, mycket längre sen, svarar fadern. När den här staden
brann, fanns hvarken du eller jag eller mamma eller mormor.

Gossen får med ens ett så allvarligt ansikte. Han ser rent af bekymrad
ut. Han sitter länge tyst och funderar. Men det ser ut som om det inte
ville gå ihop för honom.

– Säg, pappa, frågar han till sist, hvar fanns jag, när den här stan
brann? Var det när jag var i Grenna med mamma?

– Nej, lilla gubben, svarar fadern, när den här stan brann, fanns du
ännu inte till.

Gossen skjuter ut underläppen igen med en min som säger: nej, det här är
jag inte med på. Och han upprepar med eftertryck:

– Ja men hvar fanns jag då?

Fadern svarar:

– Du fanns inte alls.

Gossen tittar med stora ögon på sin far. Plötsligt lyser hela det lilla
ansiktet upp, han sliter sig lös från fadern och börjar hoppa och dansa
igen i solfläcken på den gröna mattan och skriker med full hals:

– Joho! Det gjorde jag allt ändå! Jag fanns i alla fall, det gjorde jag!

Han trodde att fadern bara skämtade med honom. Det här var ju tydligen
alltför tokigt! Jungfrurna brukade ibland narras för honom på skämt, och
han tänkte att fadern gjorde som de.

Och han hoppar och dansar i solen.

________

DRÖMMEN OM ÅLDERDOMEN

JAG DRÖMDE i denna natt, att jag hade blifvit gammal. Lefde jag ens? Jag
vet det knappt. Jag hade öfverlefvat allt, som fordom var mitt lif, och
jag var mera lik en skugga än en människa. Jag irrade omkring i
skymningen på välbekanta gator. Jag såg förfallna hus skymta förbi, hus,
som jag mindes, att jag hade sett byggas i min barndom, och som jag då
trodde vara ämnade till boningar åt furstar och stora herrar, men som nu
tycktes tigga om att få gömma sig i skuggan. I en gatufond reste sig en
röd kasern, från hvars tak vajade en flagga med främmande färger. En
trupp soldater marscherade förbi med byxorna instuckna i tunga stöflar.
Deras järnskodda klackar skrällde mot gatläggningen. Midt på den
smutsiga gatan sutto två små barn och lekte, så smutsiga själfva och så
fattigt klädda, att de tycktes smälta ihop med gatan och knappast
syntes. De sågo icke soldaterna, och soldaterna sågo icke dem. Det är
inte deras fel, sade jag till mig själf; det kommer sig af att de äro
förbjudna att se något. Om de kunde se sin väg, skulle de icke kunna
marschera; och de måste ju marschera. Jag ville gå fram och rycka undan
barnen, men jag kunde icke. Jag stod som fastspikad och kunde icke röra
mig. Hvarför? undrade jag. Hvarför kan jag inte röra mig, hvarför måste
jag stå stilla och se på detta? Är det kanske inte verkligt – drömmer
jag? Nej, det är verkligt; barnen äro verkliga, och soldaterna också.
Men jag själf är en dröm. Och med ens tycktes hela mitt lifs gåta stå så
klar för mig som ett klart brinnande ljus: jag var icke verklig, jag var
en dröm. Och icke kan en dröm vara till någon hjälp för lefvande
människor.

Jag såg ingenting mer af barnen, sedan soldaterna hade marscherat förbi.
Jag såg blott att deras stöflar lämnade mörka blodspår i smutsen.

Plötsligt steg det upp ett minne inom mig, som kom mitt hjärta att
stelna i skräck. Jag hade ju själf barn – två små barn. Hvar kunde de
vara, och när såg jag dem sist? Det kunde väl inte – nej – –

Jag måste gå hem, jag måste se mina barn, de voro naturligtvis hemma och
sutto på den gröna mattan i salen och lekte med sina träbitar och sina
små hus. Jag måste gå hem, de vänta på mig med middagen, och min hustru
är orolig – –

Åter irrade jag länge genom gatorna i en tätnande skymning. Det hade
börjat snöa. Jag hade kommit upp i villakvarteret, gatorna lågo tysta
och hvita, och öfver galler och staket sträckte träden sina grenar,
tunga af snö. Jag gick in genom en öppen grind mellan två stora
fyrkantiga stenstolpar med stora hvita hättor af snö. De stämde mig så
underligt vekt, kanske för att de liknade två öfversnöade grafvar. Jag
kom in på den stora gården med en liten fontän i midten, och jag såg
strax att det lyste i salsfönstret. Lampan stod på bordet, det var
dukadt, och de sutto redan till bords. Jag gick fram till fönstret,
knackade på rutan och nickade åt dem där inne. Men de sågo mig icke och
hörde ingenting och fortsatte att äta. Och med ens såg jag, att det var
främmande människor kring ett främmande bord. Det var icke de mina. Det
var en tjock fru och en flintskallig herre i nattrock, som såg ond ut
och tycktes gräla, och några halfvuxna barn, och de hade vaxduk på
bordet. Den flintskallige herrns ansikte kände jag för resten mycket väl
igen från Du Nord, där han brukade dricka toddy. Jag skämdes
förskräckligt. Ja, det var ju här vi bodde det första året, men vi
flyttade för att det fuktade, och nu bo vi i en helt annan stadsdel – –
och jag är så trött – –

Åter gick jag ute i snön. Jag skulle ju gå hem. Jag försökte intala mig
själf, att jag visste precis hvart jag skulle gå, och att jag gick
närmaste vägen. Jag sneddade öfver gator och vek om hörn, men hvart jag
än kom hade jag en känsla af att jag helt nyss hade gått där förbi. Vid
en lykta stod en gammal kvinna och räckte fram sin hand, men hon dolde
sitt ansikte. Jag gick förbi henne, men kände på samma gång
instinktmässigt efter i fickan, om jag hade någon slant. Jag fick upp
ett silfvermynt, men när jag såg närmare på det, fann jag att det var
gammalt och nött och icke längre gångbart. Det bar profilen af den kung,
som regerade i min ungdom, och kring kanten löpte hans valspråk, halft
utplånadt af tiden: Brödrafolkens väl. Jag stod länge och stirrade på
detta gamla mynt och kände lust att gråta.

Ja, ja, det var den tiden ... Den gyllene fredens tid, som poeterna i
våra dar ha kallat den. Det kom andra tider sedan. Åter såg jag för mig
den röda kasernen och de främmande soldaternas grofva stöflar. Och mina
barn och mitt hem, som jag sökte nyss? Å, nu minns jag allt. Jag är
gammal och har öfverlefvat allt, jag har inga barn och intet hem. Min
dotter uppfostrade jag i mina idéer, men då hon blef vuxen, blef hon
förälskad i en missionär och gifte sig med honom och blef borta. Och min
son – hur var det, ville han inte bli officer? Jo visst, men det bjöd
mig för mycket emot, och jag hade inte heller råd till det. Men han var
värnpliktig, när det stora kriget bröt ut, och dog af svält uppe i
Lappland. Om han hade varit officer, hade han kanske åtminstone inte
dött af svält. Men det är länge sedan, allt detta, och jag minns det
bara helt dunkelt. Jag har öfverlefvat allt, och jag är själf en dröm.
Och jag hviskade för mig själf några ord, som jag en gång hade läst på
en graf, då jag en blå vårkväll i forna tider gick öfver en kyrkogård
med henne, som jag älskade den tiden – jag hviskade de orden åter och
åter för mig själf: Alles geht vorüber und wird zum Traum.

Men medan jag hviskade detta för mig själf, kom jag på nytt att gå förbi
lyktan, där den gamla kvinnan stod. Men hon dolde alltjämt sitt ansikte.

Och detta att hon dolde sitt ansikte fyllde mig med en namnlös skräck.
Skakande af ångest frågade jag henne:

– Säg, hvarför döljer du ditt ansikte?

Hon svarade mig med en röst, som jag kände väl:

– För att inte göra dig alltför mycket ondt.

Då sade jag:

– Ingenting kan mera göra mig ondt. Jag är icke verklig, jag är en dröm.

Hon svarade:

– Alles geht vorüber und wird zum Traum.

________

KYSSEN

DET VAR EN GÅNG en ung flicka och en mycket ung man. De sutto på en sten
vid en udde, som sköt ut i sjön, och vågorna skvalpade ända fram till
deras fötter. De sutto tysta, hvar och en i sina tankar, och sågo solen
gå ner.

Han tänkte, att han gärna skulle vilja kyssa henne. När han såg på
hennes mun, föreföll det honom som om det just var meningen med den. Han
hade nog sett vackrare flickor än hon, och egentligen var han kär i en
annan, men henne kunde han visst aldrig få kyssa, ty hon var ett ideal
och en stjärna, och »die Sterne, die begehrt man nicht».

Hon tänkte, att hon gärna skulle vilja att han kysste henne, för att hon
skulle få ett tillfälle att bli riktigt ond på honom och visa hur djupt
hon föraktade honom. Hon skulle resa sig och draga kjolarna tätt omkring
sig, ge honom en blick bräddad med isande hån och gå sin väg, rak och
lugn och utan onödig brådska. Men för att han inte skulle kunna gissa
hvad hon tänkte, sade hon lågt och sakta:

– Tror ni att det finns ett lif efter detta? Han tänkte, att det skulle
gå lättare att kyssa henne om han svarade ja. Men han kom inte riktigt
ihåg, hvad han vid andra tillfällen möjligen kunde ha sagt om samma
ämne, och han var rädd att råka i tvetalan. Därför såg han henne djupt
in i ögonen och svarade:

– Det finns ögonblick då jag tror det. Detta svar behagade henne
utomordentligt, och hon tänkte: Jag tycker i alla fall om hans hår, och
hans panna också. Det är bara synd att hans näsa är så ful och så har
han ju ingen ställning – bara en student, som läser på prillan. Det var
inte en sådan fästman hon skulle förarga sina väninnor med.

Han tänkte: nu kan jag bestämdt kyssa henne. Men han var i alla fall
förskräckligt rädd; han hade aldrig förr kysst någon familjeflicka, och
han undrade om det kunde vara farligt. Hennes pappa låg och sof i en
hängmatta en bit därifrån, och han var borgmästare i staden.

Hon tänkte: Kanske det är ännu bättre om jag ger honom en örfil, när han
kysser mig.

Och hon tänkte åter: Hvarför kysser han mig inte, är jag så ful och
obehaglig?

Och hon böjde sig fram öfver vattnet för att spegla sig, men hennes bild
bröts i vågskvalpet.

Hon tänkte vidare: Jag undrar hur det kan kännas när han kysser mig. I
verkligheten hade hon bara blifvit kysst en gång, af en löjtnant efter
en bal på stadshotellet. Men han luktade så illa af punsch och cigarrer,
och det hade visserligen smickrat henne litet att han kysste henne,
eftersom han i alla fall var löjtnant, men eljest tyckte hon inte att
det var så mycket med den kyssen. För resten hatade hon honom, därför
att han inte hade friat till henne efteråt eller ens brytt sig om henne
alls.

Medan de sutto så, hvar och en i sina tankar, gick solen ned och det
blef skumt.

Och han tänkte: Eftersom hon sitter kvar vid min sida, fast solen är
borta och det har blifvit skumt, så kan det ju hända att hon inte har så
mycket emot om jag kysser henne.

Och han lade sakta armen om hennes hals.

Detta hade hon icke alls tänkt sig. Hon hade trott att han bara skulle
kyssa henne utan vidare, och så skulle hon ge honom en örfil och gå sin
väg som en prinsessa. Nu visste hon inte, hur hon skulle göra; hon ville
nog bli ond på honom, men hon ville inte heller gå miste om kyssen.
Därför satt hon alldeles stilla.

Då kysste han henne.

Det kändes mycket underligare än hon hade trott, hon kände att hon blef
blek och matt, och hon hade alldeles glömt att hon skulle ge honom en
örfil och att han bara var en student som läste på prillan.

Men han tänkte på ett ställe i en bok af en religiös läkare om »Kvinnans
släktlif», där det stod: »Man vakte sig för att låta den äktenskapliga
omfamningen komma under vällustens herravälde.» Och han tänkte att det
måste vara mycket svårt att vakta sig för, då redan en kyss kunde göra
så mycket.

*

När månen gick upp, sutto de ännu kvar och kysstes.

Hon hviskade i hans öra:

– Jag älskade dig från första stunden jag såg dig.

Och han svarade:

– För mig har det aldrig funnits någon annan i världen än du.

________

GÄRDA

JAG SATT vid mitt fönster och stirrade på den blanka blå kvällshimlen
efter en regnig dag och tänkte på ingenting, eller på något sorgligt som
inte blef bättre af att jag tänkte på det, då det knackade lätt på
dörren och min vän steg in.

– Stör jag dig?

– Ja, tack, svarade jag. Hur mår du annars?

Han sjönk ned i en korgstol och såg bort öfver skrifbordet, ut genom
fönstret, i det blå.

– Det har varit en riktig aprildag i dag, sade han. Först vackert i
morse, så regn och snö, och nu en riktig vårkväll ofvanpå alltsammans
...

– Ja, en riktig vårkväll. Vill du ha en cigarr?

– Säg mig – sade han – hela det stycke af himlen som jag nu ser är
blått; alldeles blankt och rent och blått. Inte en tapp, inte en
skytrasa kvar efter ovädret. Och ändå ligger det något i hela
stämningen, som säger alldeles tydligt, att det är en afton efter en
regnig dag. Hvari ligger det egentligen, hur kan den tomma blå luften se
annorlunda ut, därför att det regnade i förmiddags? Är det inbillning
bara, är det minnet af den gångna dagen som ligger kvar och påverkar och
förändrar bilden, som ögat ser? Är det så?

– Troligtvis.

– Det är besynnerligt.

Vi sutto tysta ett par ögonblick. Jag betraktade honom. Han strålade af
ungdom och hälsa. Han såg ut som om han hade tillbragt dagen ute, han
hade redan en aning af solbränna i hyn och ett par violer i knapphålet.

– Hvem har du fått violerna af? frågade jag.

Han log ett hastigt blixtleende med sina hvita tänder, men blef strax
allvarlig igen.

– Af Gärda, svarade han.

Och utan att vänta på vidare frågor af mig fortsatte han:

– Kommer du ihåg, att jag en gång i världen talade med dig om en flicka,
som hette Gärda?

Jag skakade på hufvudet.

– Är det länge sen? frågade jag.

Han funderade litet.

– Låt mig se – hur gamla äro vi nu? Trettiosex år. Ja, det är väl alltså
femton eller sexton år sen. Jag var tjugu år då.

Jag blef tankfull. Sexton år sen ... Åren hade rullat, rullat, rullat.
Idéer hade sjuknat och dött under den tiden, och andra idéer hade lyft
vingarna till flykt. Europas och världens karta hade skiftat utseende.
Krigets åskor hade knallat lite här och hvar, furstar och väldige hade
gått ur ljuset in i skuggan, och själf hade jag åtminstone hunnit ett
stycke på väg. Nej, jag kom inte ihåg Gärda.

Minnet är det lim, som håller ihop vår tillvaro; tråden, på hvilken våra
dagar trädas upp som olikfärgade kulor; det medfödda prästbetyget, som
tillåter oss att hvar morgon konstatera vår identitet. Och med det
starka behof att trygga sig till sitt minne, som man får, då man märker
att det börjar svika ibland, svarade jag med största bestämdhet:

– Aldrig i världen har du talat med mig om någon Gärda. Det har du
drömt.

– Nå, sade han, du har glömt det, och det är mindre underligt. För
resten hette hon inte Gärda, det var en pseudonym, som jag gaf henne när
jag talade om henne med dig, för att du inte skulle få reda på hvem hon
var, och också därför att jag inte tyckte om hennes verkliga namn ...
Men du skall få höra, hur jag tillbragt min dag.

Han reste sig från stolen och började gå af och an i rummet, som alltid
då han blef ifrig. Och nu som alltid tycktes rummet bli för litet för
hans långa steg.

– Du vet, började han, att när våren kommer, har jag ingen ro i min
själ. Jag drifver ute hela dagarna. När jag är på det sättet, kan det
ibland hänga på ett hår, om jag löser biljett till Jokohama eller
Singapore eller bara hoppar upp på en spårvagn och åker bort till någon
utkant. Det sista gjorde jag i dag. Du minns hur det var i morse: en
luft, som klingade och sjöng, ett ursinnigt krithvitt ljus öfver alla
väggar och gator, blinda tiggare i hvart hörn, italienare med ballonger,
ett positiv ur hvar portgång, våren, kort sagdt. Jag tog en spårvagn på
Stureplan och rullade i väg så långt det bar ut på Kungsholmen, steg af
utanför Sjukhemmet, där jag som barn så många gånger fick sitta på en
pall i en liten klostercell med pastor Beskow på väggen och geranium i
fönstret och hålla garnhärfvan åt min farmors mor ... Men det var en
annan historia ... Jag dref i väg utåt Drottningholmsvägen. Det var en
scenförändring. Hvart tog våren vägen? För väl hundrade gången gjorde
jag den upptäckten, att »våren på landet» är den gröfsta humbug som
finns. Gammal maläten snö öfverallt, och vägen en dypöl. Våren på
landet, det är helt enkelt vintern som börjar bli gammal och smutsig och
fläckig i pälsen. Fy katten! Och naturligtvis hade det också dragit upp
en stor molnkaka, svart som järnbleck, och de blå flikar, som ännu
funnos kvar, stirrade emot en med den där hemska, utsugna, iskalla
likfärgen, som det blå på himlen får, när det börjar mulna. Jag drog upp
kragen och vände om. Jag kom tillbaka till de yttersta stadskvarteren
nätt och jämnt i så god tid, att jag kunde rädda mig in i en portgång,
då ovädret brast lös. Det började med rullsnö, som piskade i synen på
ett sätt, som om den hade i uppdrag att väcka ett förstockadt samvete,
och det hade kanske lyckats, om inte, som sagdt, portgången hade varit.
Det var ett fattigt hus, fullt af smutsiga ungar i porten och trappan
och med väggarna fulla af skriftecken och symboliska bilder ... Men
rullsnön därute öfvergick till vanlig våt snö, och snön blef till regn,
och det började bli långsamt. Medan jag studerade bildskriften på
väggarna, fick jag se ett anslag: våning att hyra, tre rum och kök, fyra
trappor upp. Jag behöfde inte våningen, men alltid kunde man se på den
och diskutera litet med invånarna om fukt och ohyra och så vidare, medan
regnet gick öfver. Jag gick upp och ringde på. Namnet på dörren var ett
vanligt namn och sade mig ingenting. En ganska nätt jungfru öppnade för
mig och gaf mig med sitt städade yttre genast det intrycket, att
familjen stod litet öfver husets nivå. En liten gosse, alldeles
svartklädd, hängde henne i kjolarna. Små barn klär man ju inte i svart
annat än vid djup sorg – alltså ett sorgehus, kanske familjeförsörjaren
nyligen död ... Jag skämdes redan öfver mitt infall och kände, hur jag
ofrivilligt fick något af en herre på kondoleansvisit i hållningen och
ansiktsuttrycket och hur mjuk och diskret min röst blef, när jag frågade
hur stor hyran var. Hon nämnde summan och öppnade dörren till förmaket.
Det var salen jag först hade kommit in i; den gjorde ett torftigt
intryck. Men det lilla förmaket var något helt annat; jag stannade
förvånad på tröskeln och tog helt tveksamt ett par steg in i rummet.
Jungfrun hade stannat i salen.

Allting i rummet var vackert och fint och nätt. Inga dyrbarheter, men
ingenting smaklöst eller torftigt. Jag fäste mig strax vid en gammal
spegelbyrå med två ljus i smala bronsstakar på hvar sin sida om en
pendyl. Ett par små porslinssaker på den gröna marmorskifvan, ett knippe
violer i ett glas, och en liten fotografi i ram. Jag stod tyst och såg
på detta som på ett gammalt stilleben. Just medan jag stod där, klarnade
det hastigt upp från fönstret och ett tunt ljusknippe, blekt som gammalt
silfver, föll öfver byrån och spegeln och den gröna stenskifvan med
ljusen och porträttet och det andra. Porträttet ... Jag råkade se litet
närmare på det, och jag tillstår att jag med ens blef litet underlig i
hufvudet. Det var jag! Det var mitt gamla studentporträtt med den hvita
mössan i knät ... Hur stod det här? Hvem hade ställt det här?

– Gärda, föreslog jag.

– Ja visst. Men vänta nu. Medan jag stod där yr i hufvudet och stirrade
på det gamla porträttet, öppnades en dörr, och Gärda kom in. Jag kände
inte igen henne strax ...

– Förlåt, sade jag, men hvem var nu egentligen Gärda? Din första kärlek?

– Den första, nej. Men vi kysste hvarandra en sommar, i skogen, på sjön
i en båt, i månsken, och mest under några stora gamla balsampopplar i
ett hörn af en trädgård ... Allt det där har jag berättat för dig för
längesen, och du hade nästan lika mycken glädje af det, som om du hade
varit med om det själf, och nu har du glömt det.

Mitt minne vaknade, långsamt, dunkelt.

– Jag minns balsampopplarna, sade jag. Ja, och nu minns jag Gärda också.
Hon var ljushårig och späd. Hon var hvit och skär, men hon hade mörka
ögon. Hade hon inte mörka ögon? Eller var det kanske en annan ...?

– Hon hade mörka ögon.

– Och nu –?

Min vän teg en stund. Hans röst darrade litet, då han fortsatte:

– Jo, hon hade blifvit gammal. Vi voro jämnåriga då. Nu var hon en
gammal kvinna, märkt af sjukdom, tärd af bekymmer ... Men du skall få
höra något underligt. När vår första häpnad och förlägenhet gått öfver,
pekade hon på porträttet och sade: Ditt porträtt står inte alltid där.
Det har inte stått där förr än i dag, jag har tänkt på dig i dag, och så
tog jag fram det. Och så kom du just i dag ...

Vid dessa ord kunde jag icke afhålla mig från att trumma paradmarsch på
bordet.

– Käre vän, sade jag, sitt nu inte här och duka upp historier för mig.

Han blef icke ond.

– Ja, sade han, det var inte mera. Historien är slut.

Det hade blifvit skymning omkring oss. Han satt tyst; jag talade inte
heller. Han såg ut genom fönstret, bort öfver skrifbordet, ut i det blå.
Men det blå hade mörknat nu och gick i gråviolett.

– Du – sade han till sist – nu ser jag, hur det hänger ihop med den där
efter-regn-stämningen på himmeln. Plåttaket midt emot är nymåladt och
skiner vått och blankt och reflekterar det blå. Det var därifrån
stämningen kom.

– Troligtvis, svarade jag.

________

OSKICKET

JAG ÄR ENSAM i mitt ensamma rum, och lampan sjunger. Fönstret står öppet
i den varma vårkvällen, och från gatan tränga stundom röster upp till
mig, men inga ord. Jag sitter med en fotografi i handen, och som det
stundom går har jag suttit och stirrat på den så länge att ansiktet till
sist blifvit mig främmande och jag inte längre kan fånga själen bakom
bildens stelnade leende. I ett rum någonstädes i närheten, under eller
bredvid, spelar någon piano – någon skolflicka som klinkar ... Jag
tycker mig se en liten råtta på fjorton, femton år: hon trutar ut med
munnen och gör så godt hon kan och har alldeles för mycket arbete med
att läsa noterna för att kunna tänka på hur det låter. Det är Konung för
en dag: »Hennes namn och börd ej mig brydde»...

Herregud hvad tiden går. Och att tänka sig att det en gång fanns en tid,
då jag älskade denna snutfagra melodi af hela mitt oskyldiga hjärta och
hela pjäsen för resten. Det är öfver tjugu år sedan dess ... Hur
Zéphoris bedårade mig med sin skära tenor och sina vällustigt vindande
ögon, och med sina ädla tänkesätt! »Med bortvändt ansikte nedlade jag
min ljufva börda på stranden ... Jag hade räddat hännes lif: jag ville
äfven skona hännes blygsamhät ...» Och den elake prins Kadoor i sin
gröna plyschnattrock: »Välan, föwaktlige monawk, sof du veklighetens
sömn: din fiende vakaw!» Men först och sist den undersköna arian:
»Hennes namn och börd»... Den gick jag och gnolade och hvisslade på
dagarna i ända.

En gång höll den på att ställa till en förskräcklig olycka för mig.

Det var när jag var tolf år och gick i fjärde. Det var på vårsidan,
terminen led mot sitt slut; jag hade klarat mig någorlunda under hela
långa vintern och kunde motse examen och betyg med jämnmod – jag tog dem
för resten alltid med jämnmod ... Det var lektion i modersmålet. Ingen
läxa att förhöras i, bara läsning af Frithjofs saga. Allting lugnt och
fridfullt, ingen aning om att någon fara kunde hota. Men det var lugnet
före stormen.

Jag hade läst Frithjofs saga förut, många gånger, och tröttnade snart på
att följa med. Det sista var jag inte ensam om: ouppmärksamheten var
rätt utbredd, och man förströdde sig på åtskilliga sätt, alla gamla och
utslitna. En snusdosa gick omkring från pulpet till pulpet,
papperstussar flögo genom luften, och en konstfärdigt vikt »fluga»
beskref en vacker kurva och sänkte sig till sist på magisterns kateder.
Måhända var den ämnad som en lätt anspelning på hans kända svaghet för
glaset. Men läraren var känd för sitt saktmod och föraktad för sin
mildhet och blaserad på skoj, och han ignorerade flugan.

Men plötsligt skedde något alldeles oerhördt. Det var någon som
hvisslade – hvisslade, rent och vackert, midt under lektionen: »Hennes
namn och börd»...

Jag hade inte väl märkt, att den som hvisslade var jag, förrän jag
afbröt mig. Men det var så dags. Det hade blifvit alldeles tyst i
rummet, och när jag såg det allra värsta rötägget i klassen vända sig om
och se på mig med något som nästan liknade beundran i blicken, började
jag få en aning om att det som jag hade gjort var något som gick öfver
alla gränser.

Magistern var mörkröd i ansiktet. Jag var en af de snällaste gossarna
och hörde till hans favoriter. Det ökade bitterheten i den skymf som han
kände sig ha lidit.

– Du – du – stönade han – du, slyngel! Hvad tar du dig till? Gatpojke!

Jag kände allting dansa rundt för mig. Men jag tyckte, att jag borde
svara något, försöka förklara mig. Och till sist fick jag fram ett svar,
som innehöll hela sanningen och intet annat än sanningen, men som tyvärr
var illa afpassadt för lärarens uppfattningsförmåga.

Jag sade:

– Jag föll i distraktion ...

Jag trodde, att mannen skulle få slag. Han blef mörkblå i ansiktet. Han
kippade efter andan.

– Ut! skrek han, ut! Jag har aldrig i mitt lif hört något så fräckt! Ut!
Kustos, sätt opp ett oskick för honom! Ut med sig!

Det svartnade för mina ögon. Jag öppnade och stängde dörren så sakta jag
kunde och lomade ut.

Jag gick till vattenledningen och drack vatten. Det var varmt och
jolmigt och kväljde mig. Jag tog upp näsduken och höll mig kvar vid
vattenledningen i afsikt att låtsa som om jag hade näsblod, i händelse
Snuffe – rektorn – skulle komma förbi i korridoren.

Det som hade händt mig var något förskräckligt. Det var den största
olycka som dittills hade träffat mig. Ett oskick var något förfärligt.
Hvad skulle pappa säga ... Jag mindes hur ond han blef den enda gång jag
kommit hem med en anmärkning, och det var ändå bara en oordning. Men ett
oskick! Det betydde nedsatt sedebetyg, nedflyttning bland rötäggen ...
Till sist sökte och fann jag ett slags tröst i en tanke, som redan förut
hade besökt mig några gånger, mest i stunder då jag hade det svårt. Jag
tänkte: det är inte verklighet, jag drömmer. »Lifvet är en dröm.» Detta
talesätt hade jag ofta hört min mor använda. Och för mig var det i den
stunden full sanning. Jag tänkte: jag kan inte veta säkert att någonting
är verkligt; allt hvad jag hör och ser och upplefver kan mycket väl vara
drömmar som jag drömmer ... Och de andra? Magistern, pojkarna? För dem
är jag i min tur en dröm ... Jag hade nyss lånat Shakespere ur
skolbiblioteket och mina läppar hviskade ord, om hvilka jag ännu inte
visste hur världsberömda de voro:

Af samma tyg, som drömmar göras af, vi äro gjorda, och vårt korta lif
omfamnas af en sömn.

– Jag drömmer ... jag drömmer ...

Kustos öppnade dörren till klassrummet:

– Du skall komma in och läsa, sade han.

Jag gick med nedslagna ögon till min plats.

Min sidokamrat visade mig i boken hur långt vi hade kommit: det var
»Frithjofs afsked» jag skulle läsa.

Jag läste. Och ju längre jag läste, desto mera tyckte jag att Frithjofs
öde var mitt eget. Han var biltog och varg i veum. Jag hade blifvit
utkörd och stått vid vattenledningen.

Jag kom till sista strofen:

Gå ej till stranden, Ring, med din maka helst sedan stjärnorna sprida
sitt sken: kanske i sanden vräkas tillbaka Frithjofs, den biltoge
vikingens, ben.

Jag tyckte mig se mitt eget lik rulla i vågorna och sköljas upp på
stranden, och på stranden stod magistern och hela klassen, och magistern
ångrade, att han hade gifvit mig ett oskick. Men det var för sent ...

Jag tror att det var i den stunden jag första gången kände den våldsamma
vällusten i att utlösa ett lidande i poesi. Jag kunde knappt få fram de
sista raderna för sinnesrörelse, och då jag slutat brast jag i störtande
gråt.

– Seså, gosse – sade läraren – inte ska du gråta, inte! Jag har varit en
likadan tjyfpojke som du. Låt bli att tjuta, så slipper du oskicket!

Han trodde, att det var för oskicket jag grät ...

________

ARKIMEDES PUNKT

JAG KÄNDE en gång en liten buse.

Han var jämnårig med mig och bodde på samma gata. Men han var mig
öfverlägsen i allt, icke blott i erfarenhet och mod, utan äfven i
kunskaper; ty han kunde med tillhjälp af ett ett stycke rödkrita eller
ett kol rita den lilla gatans väggar och plank fulla af ord och
symboler, hvilkas betydelse jag icke kände. Då jag skulle gå ut, brukade
jag, om jag var ensam och utan beskydd, alltid först sticka ut näsan
genom porten och kasta en blick nedåt gatan för att öfvertyga mig om att
den lilla busen icke fanns i närheten. Ty han var starkare än jag, och
han kunde aldrig lära sig att med jämnmod uthärda åsynen af mina kläder,
som voro helare och renare än hans egna.

Men en dag inträffade det, att jag fick en kälke af min fader. Den var
öfverklädd med ett stycke rödblommig filtmatta, medarna hade skarpa
stålskenor, som lyste i solen, och den hade också en liten ringklocka i
nosen. Då jag första gången kom ned i portgången med denna kälke och
lukten af nyfallen snö stack mig i näsan, så att jag nös, intogs jag
plötsligt af en så vansinnig glädje, att jag helt och hållet glömde mina
vanliga försiktighetsmått och rusade ut genom porten utan att se hvarken
till höger eller vänster, hoppande och dansande som en sprattelgubbe och
upphäfvande vilda krigstjut.

Just utanför min port sluttade gatan af nedåt en backe. Jag satte mig
genast grensle på kälken och lät den glida nedåt sluttningen; men backen
var föga brant, och det gick endast långsamt framåt, så att jag då och
då måste hjälpa till med fötterna. Det strök en iskall vind fram genom
gatan, jag började frysa om öronen, och min glädje började redan frysa
bort, också den. Som blåstens iskyla smög in under mina kläder, så smög
sig redan den reflexionen in i min själ: jag har icke alls så roligt nu,
som jag hade nyss, då jag kom ner i portgången med min kälke.

Och medan jag tänkte så för mig själf, fick jag plötsligt se den lilla
busen, som stod i sin port med händerna i byxfickorna. Han var smutsig
och skorfvig och förskräcklig att se på, och hans åsyn, fyllde mitt
hjärta med fruktan och bäfvan, ty han var sannerligen en ryslig buse.

Det fanns icke någon möjlighet för mig att komma undan. Jag satt stilla
på min kälke utan att röra en lem, liksom en kanin inför en boaorm, och
väntade blott på att den lilla busen skulle komma fram ur sin port och
klå mig.

Men se, min skyddsängel vakade. Den lilla busen kom icke fram ur sin
port; han stod kvar med händerna i byxfickorna, och medan han betraktade
mig med mera likgiltighet än hat, sade han endast dessa ord:

– Klappa dej i ändan, grabb, så går det fortare!

Därefter tog han upp ett stycke kol ur fickan, ritade ett enstafvigt ord
på väggen och försvann in i sin port.

Men jag fortsatte att åka nedför backen och kafvade med fötterna för att
komma framåt, ty backen var icke mycket brant. Plötsligt slog det mig
dock, att det kunde ligga någen sanning gömd i den lilla busens ord. Om
jag sitter stilla på min kälke, tänkte jag, och någon kommer bakifrån
och ger mig en knuff i ryggen, så åker ju kälken framåt ett stycke. Om
jag nu dunkar mig själf i ryggen, så har det naturligtvis samma verkan
som om någon annan gör det. Det var ju så enkelt; hvad jag var dum, som
inte hade kommit att tänka på det förut! Jag såg mig försiktigt omkring
för att förvissa mig om att den lilla busen icke fanns i närheten, ty
jag ville icke att han skulle se, att jag följde hans råd. Och därefter
började jag dunka mig i ryggen så mycket jag orkade.

Men kälken rörde sig icke ur fläcken. Jag dunkade mig i ryggen, så att
jag blef både röd och varm, och två madammer stannade och skrattade åt
mig; men kälken rörde sig icke.

Då blef jag ledsen och ond och tog min kälke i snöret och sprang hem med
den, medan jag önskade, att jag hade en äldre bror, som kunde klå den
lilla busen från mig.

Vid middagsbordet berättade jag mitt äfventyr för min fader och bad
honom förklara, hur det kom sig, att man icke kunde komma framåt på en
kälke genom att dunka sig själf i ryggen. Min far skrattade icke åt mig
och sade icke att jag var dum, som de flesta andra fäder skulle ha
gjort, utan försökte gifva mig en ordentlig förklaring på fenomenet; men
därvid invecklade han sig i motsägelser, så att jag till slut fick den
uppfattningen, att han icke förstod stort mera af saken är jag. Jag
misströstade då om att någonsin finna lösningen på denna gåta och
frågade min gode fader, om han icke åtminstone ville klå den lilla
busen. Men han svarade, att han icke hade tid.

*

Tiden flyger, åren gå.

Den lilla busen växte upp och blef en stor koling. Själf kom jag till
skolan och fick lära mycket; men jag fick aldrig någon
tillfyllestgörande förklaring på hur det kommer sig, att man icke kan
förflytta sig framåt på en kälke genom att dunka sig själf i ryggen. Det
händer stundom ännu, att jag ligger vaken om natten och grubblar öfver
denna gåta. Och om jag en dag får en son och han frågar mig om denna
sak, är jag fast besluten att skratta åt honom och säga, att han är dum.

________

SKALDER OCH FOLK

I GÅR mötte jag i världsvimlet den yngste af våra stora skalder. Det var
sent på kvällen. Vi drefvo af och an på gatorna och märkte knappt att
det hade börjat regna. Jag, som inte är skald, åtminstone ingen riktig,
var den förste som iakttog det, vi styrde kurs på ett stort,
ultraviolett ljusklot som skimrade fram ur regndiset någonstans, stego
in genom en port, slängde våra drypande rockar åt ett förutvarande
statsråd, som af ekonomiska skäl hade föredragit denna reträttplats
framför ett presidentämbete, och sjönko ner i en soffa.

Det var inte mycket folk. I soffan midt emot satt biskop Billing ensam
vid sin absint och lyssnade drömmande till Händels Largo. Vid bordet
bredvid vårt sutto tre eller fyra goda skatteobjekt och talade om
grängesbergare, vifstavarfvare och så vidare.

Skalden och jag talade om poesi.

– Säg, Gabriel – frågade jag – hur gör du egentligen när du skrifver
vers? Jag menar med tekniken. För min del gör jag så här: om jag till
exempel skall rimma på smärta, så gör jag upp en lista i alfabetisk
ordning på alla tänkbara rim: aphjärta, Berta, bjärta och så vidare ända
ned till ärta. Sedan stryker jag öfver de uppenbara nödrimmen och bland
återstoden hittar jag alltid något som duger. Men det förstås, ibland
händer det också att ett rim, som jag först har strukit bort som nödrim,
visar sig kunna verka öfverraskande friskt och originellt och ge hela
poemet en ny vändning, som jag inte hade tänkt på från början. Det är
det som kallas inspiration. – Gör du inte också på det sättet?

Skalden spärrade upp sina stora stålblå ögon och vildstirrade på mig som
slagen af en skräcksyn. Så brast han i skratt.

– Nej, sade han, nej! Den metoden har jag aldrig försökt. Jag bara
blundar. Så kommer det! Och så börjar jag skrifva – i ett, i ett, ända
tills jag blir trött i armen. Och när jag sedan läser det skrifna,
bjuder det mig ofta på lyckliga öfverraskningar. Ibland ändrar jag
kanske ett komma här och där ...

Jag blygdes och teg. Men inom mig höll jag i alla fall på min metod. För
att kunna finna det bästa rimmet, det enda rätta, måste man ju ha klart
för sig hvad det finns att välja på. Det tyckte jag var solklart.

Skatteobjekten talade om »Spindelväfven» på Vasateatern. Det var
isynnerhet en scen som hade slagit an på dem: den scen i sista akten, då
den fina skojaren ger den tarfliga skojaren i present en check på
250,000 kronor. Tänk: tvåhundrafemti tusen!

– Ja, men var det inte ändå litet onaturligt? undrade en af dem.

– Det var stiligt i alla fall! Tammefan var det inte stiligt!

Tvåhundrafemti tusen. Den ton hvari orden uttalades var gripande
allvarlig. Det låg sann och oskrymtad gudsfruktan i den. Och jag tänkte:
de där vörda sina gudar mer än jag har vördat mina.

Jag spratt upp ur mina tankar vid att Gabriel plötsligt högg mig i
armen:

– Där är Max! sade han.

Det var mycket riktigt vår gemensamme vän Max, en ung skald med starkt
filosofisk läggning. Han hade stannat vid dörren och såg sig omkring med
spanande blickar, som om han sökte någon. Han hade rock och hatt på och
dröp af vatten. Då han fick se oss, nickade han förströdt – vi vinkade
åt honom att komma till oss, men han blef alltjämt stående och såg sig
omkring med forskande blickar bakom glasögonen.

Gabriel betraktade honom med spänning:

– Se på honom, sade han. Nu tviflar han på fenomenens verklighet.

Jag kunde för min del inte direkt se det på honom, men det föreföll mig
mycket rimligt. Ett sådant tvifvel har i och för sig mycket för sig. Och
Max har sett många länder och folkslag och trots sin ungdom druckit ur
gamla och halft igengrodda vishetsbrunnar. Han tog af sig hatten och
gick några steg i riktning mot oss, men stannade åter och betraktade
närsynt och forskande ett par starkt berusade kommendörer af vasaorden.
Hans ramsvarta hår föll i långa slingor och stripor ned kring den stora,
hvälfda tänkarpannan, och i det miniatyraktigt finskurna underansiktet
rörde sig de små röda läpparna och formade sig till ett mystiskt leende,
som tycktes utsäga slutdomen öfver kommendörerna: overkliga! Han skred
förbi dem och styrde ändtligen kurs på oss, men stannade plötsligt
framför skatteobjektens bord, sträckte ut käppen mot det tjockaste af
dem, det som nyss hade sagt: tvåhundrafemti tusen, och petade försiktigt
på honom med käppkryckan.

Mannen satt mållös och såg ut att vara nära ett slaganfall. En af
kamraterna försökte säga något, men kunde blott få fram: herre ...
herre!...

Men Max, som tycktes gladt öfverraskad öfver att hans käppkrycka
verkligen hade stött emot något slags fast föremål, hade redan förlorat
allt intresse för dem och vände sig lugnt till oss: får man slå sig ner?

Men den tjocke hade så småningom kommit till medvetande. Han reste sig
till hälften, men sjönk genast ner igen med en duns: Herre! Lymmel! Hvad
understår ni er? Mitt namn är ...

Max betraktade honom förvånad, som om han aldrig sett honom förr. Kanske
hade han det heller inte. Han förstod ingenting af alltsammans, annat än
att han fullständigt oskyldigt blef okvädad af en främmande karl och att
han enligt urgamla hederslagar måste betala med samma mynt. Han gjorde
en sublim gest af förakt som tycktes skjuta undan hela sällskapet:

– Namn? sade han. Behöfs inte! Utväxter på det nutida affärslifvet!
Namnen intressera mig inte! – Jag går ut och tar af mig rocken, sade han
vänd till oss.

Det blef en stillhet.

Utväxternas glädje var störd. De gjorde skyndsamt upp och beredde sig
att gå. De blickar de kastade bort åt vårt hörn voro blottade på
sympati.

Gabriel ansåg situationen kräfva en förklaring.

– Min herre, sade han till den tjocke herrn, vår vän är skald och
filosof. Jag ber er vara öfvertygad om att han icke hade den ringaste
afsikt att förnärma er då han berörde er med sin käppkrycka. Han ville
bara öfvertyga sig om att ni var verklig ...

Utväxterna voro redan utom hörhåll.

– Bara de nu inte slå ihjäl honom därute, sade Gabriel.

Vi sutto länge oroliga och väntade. Max kom icke tillbaka. Jag är rädd
att de ha gjort honom overklig.

________

GENERALKONSULN PÅ SLOTTSBAL

GENERALKONSUL RUBIN var den 21 januari detta år, liksom alla föregående
så långt han kunde eller ville minnas tillbaka, bjuden till slottsbalen
och höll nu på att lägga sista handen vid sin toalett. Han stod länge
och ref i en utdragen chiffonjélåda och kunde till sin förtret icke
hitta någon fullkomligt ren hvit halsduk; men det gjorde nu också
mindre, eftersom den i alla fall så godt som försvann under vasaordens
gröna halsband. Ty han hade verkligen till sist blifvit kommendör. Och
han dolde icke för sig själf att detta skänkte honom en viss
tillfredsställelse. Han hade nyligen fyllt sina femtio år, och vid den
åldern bör människan vara kommendör. Hvar ålder har sina behag, och vid
några och trettio år är en enkel liten stjärna på fracken icke att
förakta, fast den goda tonen naturligtvis kräfver att man skämtar öfver
den och antyder att man råkat bli fast för den genom något slags
olyckshändelse. Men vid kommendörsgraden börjar egentligen lifvets
allvar; där tystnar skämtet eller får en ihålig klang af uppenbar afund,
som gör det åtminstone likvärdigt med direkt smicker. Hans öfriga ordnar
erinrade honom egentligen blott om lika många felslagna eller blott
halft uppfyllda förhoppningar. »L’instruction publique» med sitt
gredelina band väckte till lif hans gamla längtan efter Hederslegionens
röda, och S:t Olaf var åter visserligen öfvervägande röd, men den gången
han fick den, hade han gått och invaggat sig i dåraktiga drömmar om
Nordstjärnans allvarliga svarta. Men med ett hederligt svenskt
kommendörsband som bakgrund fingo emellertid äfven dessa småsaker ett
nytt värde. Och i ännu högre grad var detta fallet med det guldskimrande
storkorset af Alligatororden, som i ett underbart färgskönt band hängde
snedt öfver toalettspegeln. Det utgjorde ett tecken af erkänsla från den
sydamerikanska republiken Mondego, hvars visserligen icke så stora
intressen i Stockholm Rubin sedan många år tillbaka med fin takt
tillvaratog i egenskap af generalkonsul. Hans vän don Manuel Garcia,
president med diktatorisk myndighet i den lilla angenäma transatlantiska
republiken, hade redan för fem år sedan sändt honom den vackra
dekorationen som ett minne af en diskret afhjälpt penningförlägenhet
under några gemensamt tillbragta glada dagar i Monte Carlo. Men ända
hittills hade han icke vågat bära den; den såg alltför befängd ut, och
det var också ett väl stort svalg mellan ett storkors och bagatellerna
på frackuppslaget. Öfver detta svalg hade nu ändtligen Vasaordens
kommendörsband slagit den nödvändiga bryggan, och med lugnt samvete tog
han Alligatororden från spegeln och hängde den för första gången öfver
sin röda och guldsmidda uniformsfrack. Och då han nu fullt färdig
betraktade sig i spegeln, var det bara en sak han hade velat ha
annorlunda, nämligen sig själf. Ty han smickrade sig med att icke vara
dum och att till och med vara en smula människokännare; och detta var
orsaken till att han satte mycket mera värde på sina ordnar än på sig
själf.

– – –

Kvällen var vacker och lagom kall och gnistrade af stjärnor. Rubin
beslöt att gå till fots; det var en lagom promenad. Klockan i Jakob
visade på half nio. Han var alltså mycket för tidigt ute och kunde göra
hvad han ville under en god timme. Han stannade tveksam framför porten
till ett hus, där det bodde en gammal vän till honom. Om han skulle gå
upp och sitta och prata en stund? Men nej, det passade inte riktigt nu.
Vännen, som befann sig i en mera blygsam lefnadsställning, skulle lätt
ha kunnat tro att han ville blända honom med sin prakt. Han gick förbi.

Han stannade framför ett cigarrbodsfönster och smålog vänligt åt sitt
porträtt, som groft karrikeradt men dock igenkännligt stirrade honom
till mötes från första sidan af en skämttidning. Teckningen framställde
ett symboliskt slagsmål mellan ett antal kända finansmän, af hvilka de
flesta voro större och ryktbarare än han, och i hvilkas sällskap han med
nöje såg sig karrikerad. I en annan skämttidning såg han en annan grupp
af offentliga män, som, också de, till större delen voro hans vänner och
bekanta.

– Ett litet folk och en liten stad, tänkte han. Vi äro ett litet fåtal
figurer, som sprattla på scenen, alltid de samma – och om en stund
träffar jag hela bunten på slottet. Men att svenska folket intresserar
sig för oss och våra små affärer är väl dock egentligen en inbillning
hos skämttidningsredaktörerna. Nå, jag har för resten ingenting emot den
...

– God afton, herr mandarin. Han är på väg till kungen, tycks det, att
döma af riggen?

Det var en kvinnoröst. Rubin vände sig om.

– Se, Klara. Det var länge sedan. Du har blifvit litet fet.

– Åja, affären bär sig. Jag har nyss stängt och är på väg hem. Om jag
inte misstänkte att du har andra planer, kunde jag bjuda dig på en
whisky hemma hos mig?

Rubin betraktade henne ett ögonblick innan han svarade och gjorde i en
enda snabb blick under gaslyktan ett öfverslag öfver de spår, som de
sista fyra, fem åren hade lämnat i hennes yttre. Klara Liebman ... Så
smärt och späd hon var förr. På den tiden stod hon i en parfymbutik. Nu
hade hon egen affär, som han och ett par andra vänner hade hjälpt henne
att sätta upp. Deras förhållande hade alltid varit fritt från
illusioner, och upplösningen hade varit fredlig. Egentligen hade han
aldrig kommit riktigt ifrån den obestämda känsla af missräkning, som
hennes muntra jargon och hvardagstrefliga lynne hade beredt honom – hans
första minne af henne var blott två svarta, brinnande ögon i ett blekt
ansikte, som hade dragit förbi honom en blåsig höstkväll i skymningen,
och som hade kommit honom att vänta och hoppas något helt annat. Men det
var då. Nu vittnade hennes ansikte absolut icke om något annat än ett
muntert lif och en något hög diet.

– Så, svarade han, har du whisky hemma, du? Nå ja, kungen väntar mig nog
inte på en stund ännu. En halftimme kan jag sitta hos dig.

Han såg på klockan:

– Har du kvar din lilla våning?

Ja, hon hade den kvar – det var bara att snedda om ett par gathörn.

– – –

Rubin gick af och an i de tre små rummen, medan Klara tog fram en
karaff, ett par flaskor kolsyradt vatten och ett par glas ur ett litet
hörnskåp i allmogestil, bemåladt med hjärtan och tulpaner. Rubin
stannade och betraktade det; det hade kommit till efter hans tid, liksom
en väggbonad och ett par kuddar i samma stil.

– Jag tror Skansen breder ut sig, sade han.

Och han tillade:

– Min hustru svärmar också för den där stilen.

Eljest var det mesta sig likt därinne. På alla byråar och bord stodo
massor af fotografier i ramar, liksom förr, fast blott delvis desamma
som förr. Han spanade ofrivilligt efter ett porträtt af sig själf och
fann till sist ett helt litet i ett hörn på kakelugnen.

Hon blandade till en grogg åt honom.

– Gör den inte för stark, bad han.

Han sjönk ner i en stor skinnklädd korgstol, som han en gång i världen
hade köpt och gifvit henne för att åtminstone ha en möbel där, som han
kunde trifvas med – för resten hade han låtit henne stöka till efter sin
egen smak.

– Tycker du inte att vi skulle ha en brasa också? sade hon. Jag har ved
i kakelugnen, det är bara att tända.

Men veden var fuktig och ville inte brinna. Hon gick ut i köket efter
fotogenbehållaren, slog på sitt gamla bohèmemanér en skvätt fotogen
öfver veden och tände på nytt. Elden flammade upp, så att det sjöng och
susade i skorstenen, och brandskenet föll bjärt öfver den röda mattan.

– Så där ja, sade hon, nu är arbetaren sin lön värd!

Och hon lagade till en grogg åt sig själf, satte sig i soffhörnet,
skålade med honom och drack.

De pratade litet om världens gång och gemensamma bekanta, men ibland
blef det rätt långa pauser.

– Det är besynnerligt, tänkte Rubin för sig själf, för fyra år sen
trodde jag ibland nästan att jag älskade henne, och nu ha vi inte stort
mer att säga hvarandra än »skål!»

– Hvad tänker du på? frågade hon.

Han svarade:

– På ingenting. Skål!

På bordet bredvid honom låg en hög vykort – landskap, nationaldräkter
och varietéstorheter om hvartannat. Han tog dem och såg på dem
förströdd. Ett af dem föreställde en lappflicka med mörka ögon, leende
tänder och kokett lugg under den spetsiga mössan. Han såg upp förvånad :

– Men det här är ju du? sade han.

– Ja, svarade hon, för ett par år sen var det en prisse, som klädde ut
mig och fotograferade mig för en vykortsfirma. Du kan få ett, om du
vill.

– Tack, svarade han, det gör detsamma.

Det ovänliga svaret hade undfallit honom utan att han tänkte på det. Det
förtretade honom, men nu var det för sent. I hennes ögon – kom det fram
en liten hvass och elak glimt. Hon tog kortet ifrån honom med ett litet
ryck, reste sig och började småhvisslande gå fram och åter i rummet. Han
teg och tog en stor klunk ur sin whisky.

– Det var en stark grogg du har gifvit mig, sade han för att säga något.

Hon slutade upp att hvissla och stannade plötsligt bakom hans stol.

– Hör du, sade hon, det är något på tok med din krage. Guldbroderiet har
lossnat. Jag skall sätta fast det åt dig med en liten nål. Du skall tro,
jag kan göra det, så att nålen inte syns. – Så där – hon fingrade så
lätt på kragen, att han knappt kände det – så där – nu är det bra. Nu
kan du tacka mig. Hvad skulle kungen ha sagt, om du hade kommit på
slottet med trasiga broderier på kragen?...

Och hon tryckte en liten kyss mot hans nacke.

Det gjorde honom ett visst nöje att se, att hon var vid godt humör igen,
han tyckte att han borde kyssa henne, men hon vred sig undan, och hans
försök var också rätt lamt och ledde icke till något.

– Nu får du gå, min vän, sade hon, annars kommer du för sent.

Hon hjälpte honom hastigt på med pälsen, han tömde sin grogg, kysste
henne chevalereskt på handen och gick. – – –

Sirius gnistrade midt öfver den upplysta slottsfasaden.

– Det är en snäll flicka, Klara, tänkte generalkonsuln, medan han gick
öfver Norrbro, och jag skall inte glömma bort henne, om hon en gång
behöfver mig. Men groggen var litet för stark.

I slottshvalfvet fick en rest af gamla vördnadskänslor makt öfver honom,
och Karl XII:s drabanter i trappan gåfvo honom ett obestämdt intryck af
att svenska historien alltjämt fortsatte med full fart och att han var
med i den. Men då han efter att ha så lätt som möjligt tryckt förste
hofmarskalkens hand fann sig stå i en klunga af gamla vänner och bröder,
kände han sig hemmastadd som vanligt och erfor blott – som vanligt – en
lätt känsla af obehag öfver att hans uniformsfrack var röd. Han skulle
hellre ha velat ha den i samma mörkblå färg som en vanlig svensk
civiluniform, men det kunde nu en gång inte hjälpas.

En liten rysk attaché, som för ett par dagar sen hade varit hemma hos
honom på en middag, räckte honom handen med en nick.

– Nå, frågade Rubin, skall det bli krig?

– I helvete, svarade ryssen på franska. Vi ha ingen anledning att önska
ett krig med Japan just nu. Det skulle till och med ur flera synpunkter
komma litet olägligt. Och det ligger i situationens natur att det blir
vi som kommer att bestämma tidpunkten för krigsutbrottet. Om Mutsuhito
eller hvad han heter verkligen vill ha sig en minnesbeta, får han vara
så god och vänta.

Generalkonsuln hade i sin ungdom gjort en affärsresa till Sydkina och
betraktade sig därför nästan som en kännare af Japan.

– Det är synd om Mutsuhito, sade han. Han är mycket för klok för att
vilja ha krig med Ryssland; men han blir kanske tvingad af sitt folk. Så
är det alltid numera – regenternas krigslystnad har blifvit en legend.
Nu är det folken som ...

Han gick på oförskräckt, men som det emellanåt hände honom, då han
talade franska, föll han in i gamla fraser, som lågo på lager i hjärnan
och som förde honom bort från det han egentligen hade tänkt säga, tills
han glömde bort det och sade något annat, ibland motsatsen.

Medan han pratade, gledo hans blickar bort mot en spegel. Det frapperade
honom att det hade blifvit ett tomrum bakom honom – det var nästan som
om man bildade halfcirkel bakom honom, och han såg i spegeln ett par
löjtnanter hålla handen för munnen och kisa på ett besynnerligt sätt med
ögonen. Hvad kunde det vara som var så lustigt? Han såg ingenting annat
än ryssen, som han talade med, och han såg verkligen litet komisk ut,
men i alla fall ...

Plötsligt såg han i spegeln kammarherre Pestel – en af hans hustrus
kusiner – närma sig och kände hans hand lätt beröra sin axel.

– God afton, käre vän, sade Pestel, hvar kommer du ifrån?

– Hur så? frågade Rubin.

Pestel hade lösgjort något från hans krage – ett litet kort, som han
räckte till Rubin. Rubin stirrade främmande på ett täckt flickansikte
med leende hvita tänder och med en svart lugg under en spetsig
lappmössa.

– Ja, stammade han, hvad är det?

– En icke auktoriserad orden, sade Pestel.

________

RUGG

DET ÄR SÖNDAGSMORGON och då jag kommer ut på farstukvisten, ligger
gårdsplanen nykrattad framför mig. Tuppen sitter uppflugen på ena
grindstolpen och sträcker den röda kammen högt upp i det blå och gal
högtidligt, tre gånger; och nedanför gå hönsen och skrocka med sina
kycklingar och lära dem gudsfruktan och sedlighet och ett anspråkslöst
uppträdande. På den andra grindstolpen sitter katten, inlindad i sin
svans. Ögonen med de knifsmala pupillerna följa fåglarnas flykt öfver
talltopparna; men han låter dem icke störa sin själs ro, ty han har lärt
sig att icke begära det omöjliga. Han har dragit en cirkel omkring sig
med sin svans och bekymrar sig icke om världens fåfänglighet och larm
där utanför. Larmet är för öfrigt icke stort nu på söndagsmorgonen;
tuppen har slutat gala, nöjd med de traditionella tre resorna; man hör
bara koskällan från backsluttningen midt öfver vägen och grisarna, som
öfva sig i franska nere i svinstian: neuf-neuf, oui-oui.

Men midt på gårdsplanen ligger den grålurfviga och alldeles obestämbara
hunden Rugg. Då han hör mig komma ut på kvisten, lyfter han på hufvudet,
spetsar öronen och betraktar mig med två tindrande bruna ögon; och först
sedan jag uttalat hans namn: Rugg! och knäppt litet med fingrarne till
tecken att jag vill prata med honom, reser han sig, sträcker på sig med
en lång gäspning och kommer emot mig, älskvärdt viftande på svansen. Men
denna viftning är hvarken inställsam eller särskildt hjärtlig; den är
litet mera än en ren formalitet, men den är icke något egentligt
känsloutbrott. Den är noga afpassad efter hans tankar om mitt
människovärde och min ställning i huset. Ty jag är icke hans husbonde,
men hans husbondes vän och därför också hans.

– Rugg, säger jag till honom, hvad är du egentligen för en hund? Din
husbonde säger att du är en förbannad bondhund; men jag, som är gäst i
huset och vill vara höflig mot dig, jag vill hellre kalla dig en
fantasihund. Din långa rygg och dina korta ben skvallra om din släktskap
med grannens gamla syndare till tax. Din sträfva ragg är ett minne af en
eller annan råtthund bland dina förfäder på mödernet; men din salig mor
var ingen råtthund – jag kände henne rätt väl och minns ännu hennes
glada skall, då hon förr i världen kom mig till mötes nere vid
korsvägen, och hon liknade närmast en pudel. Men du själf, Rugg, hvad
liknar du? Vill du kanske försöka spela en af dessa Dandie- Dinmonts,
som Walter Scott på sin tid bragte på modet i sitt hemland, och som du
verkligen erinrar litet om på långt håll?

– Nej, svarar Rugg, försök inte att kittla min fåfänga. Jag är glad
öfver att inte vara någon rashund, och jag förstår inte det roliga i att
sitta bunden och tjuta en hel vecka på en hundutställning. Jag sköter
min tjänst lika bra utan medalj. Jag vaktar min herres hus och gård, och
mitt skall, som är djupare och kraftigare än de andra små byrackornas
här i trakten, håller landstrykarna på afstånd. Och förra hösten bet jag
ihjäl en räf.

– Kuckeliku! säger tuppen på grindstolpen bekräftande.

Och det är verkligen sant; Rugg har tagit en räf, så liten och obetydlig
han ser ut, och räddat tuppen. Jag minns det nog; det var förra hösten
och jag bevittnade själf hans bragd. Jag var gäst i huset då liksom nu.
Vi hade hört räfven redan kvällen förut, då vi sutto vid tebordet och
småpratade, medan vinden hvisslade i fönsterspringorna och Rugg låg på
sin matta vid dörren och sof med ena ögat. Plötsligt blef han orolig och
började morra och småskälla, tills han med ens for upp i fullt raseri,
skällde som en besatt och hoppade upp mot dörren för att komma ut.
Emellanåt gjorde han en paus för att lyssna med spetsade öron och raggen
i vädret. Vi lyssnade också till det besynnerliga läte som vinden förde
med sig bortifrån skogen. Det var räfven, som satt i skogskanten och
klagade öfver de dåliga tiderna, ty han hade märkt, att hönsen voro i
säkert förvar om natten. Hans röst erinrade om en hund, som försökte
skälla men inte kunde riktigt på grund af någon svår förkylning.

– O, låt honom inte komma ut, sade frun i huset – då tar räfven honom!

– Nej, sade värden, min vän – Rugg är för liten att slåss med räfven.

Rugg fick stanna inomhus. Det hjälpte icke ens att han med det mest
räfaktiga uttryck i de bruna ögonen lyfte upp ena benet mot väggen i
förhoppning att bli utkörd. Denna list var gammal och utsliten och
genomskådades strax. Han fick ett rapp af sin herre, kröp under bordet
och glömde sitt hycklade behof.

Men nästa dag tog han revanche. Vi stodo i största lugn och spelade
krocket, då det med ens blef ett förskräckligt lif på bakgården. Rugg
skällde, och hönsen kacklade som om yttersta dagen var inne. »Räfven!»
ropade vi alla med en mun och rusade till krigsskådeplatsen med
krocketklubborna i högsta hugg. Nå, räfven hade naturligtvis redan gjort
sig osynlig; hönsen räknades och voro i godt behåll, och tuppen hade
flugit högt upp i ett kastanjeträd. Där blef han sittande bortåt en
timme. Förskräckelsen hade plötsligt lärt honom att flyga, men väl i
säkerhet hade han glömt den svåra konsten. Länge efter det freden var
återställd satt han däruppe och mätte med ögonen det hisnande djupet ned
till marken och kacklade förläget. Till sist måste han hämtas ned med en
stege. Och då först sågo vi, att han hade att beklaga förlusten af ett
par af sina vackraste stjärtfjädrar.

Men hvar var Rugg? Rugg var borta. Det var lönlöst att hvissla och
locka; han hade sprungit till skogs med räfven.

Frun i huset var hjärtängslig.

– Nu tar räfven min lilla Rugg, sade hon. Jag får aldrig se honom mera!

Hon föreställde sig räfven som ett fruktansvärdt vilddjur.

Jag tröstade henne så godt jag kunde.

– Man bör aldrig misströsta om det godas seger, sade jag till henne. Det
är sant att Rugg är mindre än räfven; men han är modigare, och känslan
af att vara stadd i ämbetsutöfning gör honom stark. Räfven däremot har
ett sjukt samvete, liksom byggmästar Solness.

– Hunden reder sig nog, sade Ruggs husbonde. Fadern är tax!

Som vi stego upp från middagsbordet, kom Rugg hem från skogen. Han bar
svansen högt, ögonen lyste, och i munnen bar han räfvens afbitna svans.

Vi stirrade häpna på hvarandra och på Rugg. Hade han verkligen dödat
räfven, eller hade Mickel lämnat svansen i sticket för att rädda lifvet?

Rugg gaf oss tydligt svar på frågan. Alltjämt med räfsvansen i munnen –
det lönade sig icke att försöka få den af honom – satte han af åt skogen
till, men stannade på halfva vägen, släppte räfsvansen för ett ögonblick
och skällde kort och tydligt:

– Kom med! sade han.

Vi följde honom och han visade vägen. Långt inne i skogen funno vi
räfven, död, biten i strupen och underlifvet.

– Det är taxbett, sade Ruggs husbonde. Men det måste vara en ung räf. En
äldre skulle aldrig ha låtit ta sig på det sättet.

Det var också en helt ung och mycket vacker räf, röd och hvit som
ungdomen skall vara. Benen och tassarna hade ännu något kvar af valpens
lustiga klumpighet. Det var någonting oskyldigt öfver honom där han låg,
och intet långt eller särdeles syndigt äfventyrarlif hade ännu hunnit
blanda något smutsigt och grått i hans päls. Vi kommo öfverens om att
förlåta honom hans brottsliga kärlek till tuppen och att skicka hans
päls till buntmakaren för att få en matta af den.

*

– Ja, Rugg, säger jag till hunden, när vi tillsammans ha gått igenom
denna episod i vår erinring – det var din stora dag, Rugg, och du är en
beundransvärd hund.

Och det är sant, att ju mer jag tänker på Rugg och hans likar, desto mer
måste jag beundra dem. Men när jag riktigt hunnit tränga till botten med
hvad jag känner för hunden, finner jag lätt, att hvad jag egentligen
mest beundrar hos honom, det är i själfva verket min egen art,
människans art. Alla våra husdjur, tuppen på sin grindstolpe därborta
och katten på sin, kon i hagen och grisarna i stian – alla dessa äro
delvis vårt eget verk, människans verk. Vi ha ändrat litet på dem alla,
mildrat en egenskap och skärpt en annan; vi ha modifierat dem till vårt
behof. Men af vargen och schakalen gjorde vi något alldeles nytt, då vi
gjorde dem till hundar; något som knappt tillnärmelsevis fanns i
skapelsen före oss. Nej, hunden ha vi icke nöjt oss med att modifiera:
vi ha gjort om honom helt och hållet, gjort honom till en motsats af
hvad han fordom var, lärt honom att hata sitt eget kött och blod och att
hålla sig till dess dödsfiende, människan. I denna värld, där allt från
början var fientligt mot oss, har hunden ensam lärt sig att se på lifvet
från vår synpunkt och att mäta med vårt mått, att kalla godt det som
gagnar oss och ondt det som är fientligt mot oss. De andra djuren, som
vi fört in under vårt välde, tjäna oss utan att veta eller vilja det.
Katten tar råttor uteslutande för sitt eget nöje, och han har aldrig
förstått, hvarför de besynnerliga människorna berömma honom, när han har
tagit en råtta, men ge honom på pälsen, om han i sitt hjärtas oskuld
kommer med en liten fågel i munnen. Han har tröttnat att grubbla öfver
den saken och gör i alla fall som han själf vill. Hönsen värpa icke sina
ägg för att vi skola få äta fransk äggröra, fåren bjuda oss icke sin ull
som en skyldig tribut, kon råmar väl af längtan att bli mjölkad, men det
är bara för att mjölken tränger. Hunden ensam har gjort det till sin
lust och sin högsta ärelystnad att tjäna oss med vilja och förstånd.

Hunden har en religion och hans gud heter: människan. Och bland all
världens gudsdyrkare är hunden måhända den mest utpräglade monoteisten.
Han behöfver en herre. Jag minns en historia om en gammal gårdvar, som
icke kände sin husbonde, ty denne brydde sig icke om honom. Han var
jägare, husbonden; han höll stöfvare och vindthundar och föraktade den
klumpiga svarta hunden, som vaktade hans hus. Men denna hund valde i
stället sig själf en herre: en gammal dagsverkare valde han, den äldste
af alla, den som hade varit längst på gården. Till honom slöt han sig;
honom ensam lydde han, och honom följde han då han var lös.

Men just emedan människan har skapat hunden sig till ett beläte, skulle
det vara lika omöjligt för mig att helt allmänt säga, att jag tycker om
hundar, som att säga att jag icke tycker om dem. Bland Kahiras moslim
finnes en sekt, som håller den af sina medlemmar för oren, på hvilken
det under dagens lopp har fallit skuggan af en hund. Vid
Mästersamuelsgatan i Stockholm finns det en äldre fröken, som hvarje
kväll läser aftonbönen med sin Moppe, och som med honom delar icke blott
sin bädd, men också sin tandborste; och hennes hjärta skulle stå lika
öppet för alla Moppar i världen, om hon bara hade råd att betala så
mycket hundskatt. Kinesens kärlek till sina hundar håller en sund
medelväg mellan dessa båda ytterpoler: han äter dem. Hvad mig själf
beträffar, håller jag också en medelväg, om än på annat sätt; jag tycker
om hundar ungefär som jag tycker om människor, nämligen olika. Bland
hundarna liksom bland människorna finns det genier och idioter, svärmare
och brackor, filantroper och födda förbrytare. Bland de hundar jag
personligen känt har jag träffat både skämtare och allvarsmän, och jag
erinrar mig också en och annan hycklare, som bar den tragiska masken
blott för att dölja en ytterst tarflig själ. Och också däri likna
hundarna människorna, att man egentligen bara kan tycka om dem som
individer. I flock äro de nästan alltid afskyvärda – liksom människorna.
Om jag är ute och går på en vacker väg och tänker öfver världens gång,
och så på långt håll hör oväsendet från en rik godsägares hundgård,
vänder jag helst om och tar en annan väg. Och jag kan icke neka till att
jag känner min djurvänlighet svalna hvar gång jag ser en storstads
hundpöbel i vild galoppad förfölja en liten tik genom parker och
planteringar, öfver gräsplaner och rabatter.

Emellertid, hunden, sådan vi nu känna honom, är vårt eget verk, och vi
kunna knappast med rätta förebrå honom en enda last eller odygd, i
hvilken vi icke ha föregått honom med godt exempel. Det är också blott
den ständiga samvaron med människan, som håller hundens art vid makt,
och vi kunna lugnt förutsäga, att han icke heller skall öfverlefva oss
länge, när den dag kommer då elden dör ut på våra härdar och våra
boningar falla i grus. De små raserna skola försvinna, de stora skola
glömma hvad vi lärt dem och blifva åter hvad de en gång voro, innan de
mötte oss. Och när ingen människoröst längre lockar på en hund, skall
hunden också redan ha glömt sitt språk, och det forna glada skallet
skall icke längre kunna skiljas från vargens hungertjut och schakalens
sinnessvaga skratt. Och så till vida är den gamla historien om hunden,
som lade sig att dö på sin herres graf, helt visst symbolisk för hela
släktets förhållande till oss människor, som bland våra bröder djuren ha
förvärfvat så många tjänare, men blott en vän.

________

UNDERBARA TING

Det finns mycket mellan himmel och jord, Horatio, hvarom din filosofi
aldrig kunnat drömma.

Hamlet.

Kaféet till en mindre restaurang i Klaratrakten, vid elfvatiden på
kvällen. Ett par auerlampor skina ned öfver rökskyarna med ett sjukligt
och grönblekt sken. Fyra borgare dricka toddy vid ett bord nära
skänkdisken. FABRIKÖR FERNSTEDT är mager, hvithårig och darrhändt.
GROSSHANDLAR LAXMAN är fet och rödsprängd; hans andhämtning är mycket
högljudd. APOTEKAR QUIDING är mörklagd och gulhyad; han har tunt svart
skägg och en stirrande, melankolisk blick. HERR STRÖM är alldeles full.
Längre bort, i en halfskum vrå af salen sitter EN FLINTSKALLIG HERRE med
mörka glasögon; han håller sig för det mesta gömd bakom sitt aftonblad.
En grå katt ligger och spinner på disken, bakom hvilken FRU DAHLGREN,
änka efter källarmästaren, som dog för en tid sedan, sitter och virkar
på en antimakass. Hon är djupt sorgklädd. Upppasserskan LOTTEN gäspar
som om hon ville svälja luggen.

FABRIKÖR FERNSTEDT.

Ja, så mycket är emellertid säkert, att jag drömde om min gamla
skolkamrat, sjökapten Dillström i natt; och det första jag fick se på
morgonen, när jag fick tidningen i handen, var hans dödsannons. Man
behöfver ju inte därför tro hvad man inte har sett; men det jag har sett
det har jag sett, och det tror jag på; och jag såg honom så tydligt som
jag i denna stund ser fru Dahlgren. Och ju mer jag tänker på det, desto
tydligare vet jag att jag såg det. Jag var på ett stort skepp och det
gungade opp och ner – – –

HERR STRÖM.

Hi-hi-hi!

GROSSHANDLAR LAXMAN.

Tyst, Ström!

APOTEKAR QUIDING.

Det här är ingenting att skratta åt, herr Ström.

HERR STRÖM.

tar en bottenfock.

FABRIKÖR FERNSTEDT.

– – – Och det gungade opp och ner.

Paus.

GROSSHANDLAR LAXMAN.

Nå, än Dillström då, han var väl kapten på skutan?

FABRIKÖR FERNSTEDT

skarpt.

Nej, jag ber om ursäkt, det var han inte! Först var jag på ett skepp,
som jag nyss sa’, och det gungade opp och ner; men så försvann skeppet,
och jag gick uppför en mörk trappa i ett gammalt hus på Kungsholmen. Det
var det huset, där min morfar, klockar Gavelholm, bodde, och där jag
många gånger var och hälsade på, när jag var barn. Det var för resten
vid Parmmätargatan – – –

APOTEKAR QUIDING.

Hvad säger bror, var det verkligen vid Parmmätargatan?

FABRIKÖR FERNSTEDT.

Jaha, det var det. Det var i sjuan. Jag kan se huset för mina ögon när
jag vill.

APOTEKAR QUIDING

med ett grubblande och inåtvändt uttryck.

Det var egendomligt. Det var i allra högsta grad egendomligt.

GROSSHANDLAR LAXMAN.

Hur så då?

APOTEKAR QUIDING.

Därför att jag också en gång, det är väl nu femton år sen minst, har
drömt att jag gick på Parmmätargatan!

GROSSHANDLAR LAXMAN.

Å fan!

HERR STRÖM.

Ja, men bror Fernstedt var ju på ett skepp, som gunga – – –

APOTEKAR QUIDING.

Mina herrar: jag drömde att jag gick på Parmmätargatan; jag gick backen
uppför ett stycke, och så sneddade jag öfver kyrkogårn, och när jag kom
fram i backen på andra sidan, mötte jag en karl, som kom körande i en
gulmålad kärra med en brun häst. Men bäst han han körde, stannade han
och frågade mig: »Tror herrn att man kan köra den här vägen med häst och
åkdon?» – »Nej, det kan man visst inte,» svarade jag honom, »det är
omöjligt att komma fram förbi hörnet därborta; där är bara berg och
backar. – »Tackar så mycket,» svarade han mycket höfligt och tog af sig
mössan; och så vände han om. Nå, men hvad tror ni väl, mina herrar:
nästa dag gick jag samma väg lika klart vaken som jag är nu – och då
hände det mig precis detsamma som jag hade drömt om på natten!

GROSSHANDLAR LAXMAN.

Usch, det var otäckt.

APOTEKAR QUIDING.

Och sådant händer mig jämt, nästan dagligen ... Nästan dagligen ...

Paus.

FABRIKÖR FERNSTEDT.

Och när jag hade kommit uppför trappan, så fick jag se att morfars dörr
stod på vid gafvel – – –

GROSSHANDLAR LAXMAN.

Tackar för det, när det var klockar Gavelholms dörr!

HERR STRÖM.

Hi-hi-hi!

FABRIKÖR FERNSTEDT.

Att bror Laxman är kvick, vet jag förut, men hvad jag drömde i natt om
sjökapten Dillström, vet herrarna inte förut.

APOTEKAR QUIDING

Jag förstår inte hur man kan vilja afbryta – – –

FABRIKÖR FERNSTEDT.

När jag såg, att dörren stod öppen, så gick jag in. Jag gick ur rum och
i rum, men såg hvarken till morfar eller någon annan. Och inte kände jag
riktigt igen mig heller. Jag tänkte att jag hade gått galet på något vis
och vände om för att gå ut samma väg jag hade kommit. Men som jag vänder
mig om, står jag ansikte mot ansikte med – –

GROSSHANDLAR LAXMAN

mumlar.

Här ha vi Dillström!

FABRIKÖR FERNSTEDT

tiger envist.

Lång paus. APOTEKAR QUIDING genomborrar GROSSHANDLAR LAXMAN med ögonen.
HERR STRÖM tar bottenfockar. Katten spinner. Klockan slår half tolf.

GROSSHANDLAR LAXMAN

efter en stunds själsstrid.

Förlåt mig, bror Fernstedt!

Räcker honom handen.

FABRIKÖR FERNSTEDT

skakar hans hand.

Kära bror, jag vet ju, att du är en bra karl i grund och botten. Skål!

Alla skåla.

FABRIKÖR FERNSTEDT.

Och när jag så vänder mig om, står jag ansikte mot ansikte med salig
källarmästar Dahlgren.

FRU DAHLGREN

lägger ifrån sig sin antimakass.

Min man?

FABRIKÖR FERNSTEDT.

Ja. Fru Dahlgrens salig man.

FRU DAHLGREN gråter stilla. Rörd tystnad. HERR STRÖM höjer med en något
obehärskad gest, som är afsedd att vara diskret på samma gång som djupt
deltagande, sitt glas mot FRU DAHLGREN, som svarar med en böjning på
hufvudet.

APOTEKAR QUIDING.

Det var i allra högsta grad egendomligt.

FRU DAHLGREN.

Ja, herregud, herregud. Det är mycket som är egendomligt.

Torkar sina ögon.

Det finns mycket till här i världen, som vi inte ha reda på. Har jag
berättat för herrarna, hvad salig Dahlgren sa’, när han låg på sitt
yttersta? Han var inte riktigt vid sans det sista dygnet, ibland yrade
han och ibland talade han förståndigt. Men strax innan han dog, så reste
han sig upp i sängen och stirrade så underligt ut i rummet – mig kände
han inte igen, stackaren – och så sa’ han alldeles tydligt och klart:
»Ja, herr löjtnant, jag kommer strax!» Det var de sista ord han sa’ här
i lifvet.

Kväfver en snyftning.

Jag trodde förstås, att han yrade ...

DEN FLINTSKALLIGE HERRN

knackar.

Får jag lof att få en tioöres cigarr, fröken Lotten.

LOTTEN

kommer med cigarren.

Var så god!

DEN FLINTSKALLIGE

sakta.

Säg mig, fröken Lotten, har ni reda på hvad källarmästar Dahlgren var
innan han öfvertog det här stället?

LOTTEN.

Di säger, att han var kypare på Kung Carl, dit alla offcerarna gick.

DEN FLINTSKALLIGE.

Så-å. Får jag betala med det samma ...

Betalar och går.

FRU DAHLGREN.

Jag trodde förstås att han yrade. Men annat fick jag veta sedan. Dan
därpå körde vi honom till grafkoret – vi måste bisätta honom, det var så
trångt hemma, och så hade jag ju ett par inackorderingar. Nå, som vi kom
dit med Dahlgren, så stod där en kista förut med en silfverplåt på
locket. Men plåten satt inte så att jag kunde komma åt att läsa namnet.
Då fråga’ jag en gumma, som gick och städa’ i koret, om hon visste hvad
det andra liket hette. Och hvad tror herrarna att hon svara’ mig? »Jo,
det vet jag visst det,» sa’ hon, »det är löjtnant Ekeblad på
artilleriet!» Ordagrant på det viset svara’ hon: »Det är löjtnant
Ekeblad på artilleriet!»

Det går en märkbar rysning öfver APOTEKAR QUIDINGS ansikte. FABRIKÖR
FERNSTEDT för med darrande hand sitt glas till munnen och smuttar på
det. GROSSHANDLAR LAXMAN tar en djup klunk. HERR STRÖM har slumrat in.

APOTEKAR QUIDING.

Ja, fru Dahlgren, det finns mycket mellan himmel och jord, som det inte
lönar sig för oss svaga dödliga att forska efter.

FRU DAHLGREN.

Ja, det är visst och sant. Och när jag då tänker på att det finns
människor som tror att di begriper mer än andra ...

Paus. Bottenfockar.

HERR STRÖM

vaknar.

Men hör nu, bror Fernstedt, hur gick det egentligen med salig Dillström
...?

FABRIKÖR FERNSTEDT stirrar några ögonblick med stela ögon och vidöppen
mun på HERR STRÖM. Därefter reser han sig utan ett ord, tar hatt, rock
och käpp och går långsamt ut. De kvarvarande se bestörta efter honom.
Klockan slår tolf.

APOTEKAR QUIDING

knackar på uppasserskan.

GROSSHANDLAR LAXMAN.

Fy fan, Ström!

________

EN STOCKHOLMSKRÖNIKAFRÅN SEKELSKIFTET

(1900)

I.

KÄRE LÄSARE, jag vet, att du är lika mycket världsborgare som
stockholmare, och jag betviflar icke, att du ännu i förrgår morse intog
din frukost – en omelett, en köttbit och litet ost och vin – på
trottoarkanten vid Capucinernas boulevard, utanför Café de la Paix. Det
var kanske den sista vackra höstdagen – i Paris kommer den ju ibland ett
stycke in i december – och du såg med vemod och dock resigneradt det
sista, ännu matt bronsgröna bladet lossna från ett naket trädskelett och
långsamt dansa ned i din tallrik, medan en blek sol förgyllde luften och
husen och de små kvinnornas hår, där de trippade förbi dig på asfalten.
Några timmar senare satt du på tåget, som ilade öfver gränsen, och såg
solen gå ned i ett frostigt rödt bakom Flanderns kullar, och sent på
kvällen rullade du i hvinande snöstorm öfver den mäktiga Rhenbryggan in
i Köln. Och vidare norrut gick färden, öfver det stora trista Hamburg
med sin pestluft från fletherna och sin gråa spleen öfver Alstern, som
skulle göra dig galen om du måste bo där; du gungade öfver Bälten och
lät nordanvädret piska dig i synen, och med ett bybud i hälarna gick du
lugnt på dina egna fötter nedför »Ströget» i Niels Lyhnes stad och steg
ombord på Malmöbåten – och nu är du hemma.

Du är hemma igen och sitter i en skinnsoffa i Rydbergs kafé efter en
solidare frukost än den du åt på boulevarden, en nationalfrukost med
brännvin och extra smörgåsbord, kanske inte så mycket för att du älskar
dieten som för att riktigt sätta dig in i, att du verkligen är hemma. Du
betraktar din fädernestad genom rökskyarna från cigarren. Det är ett
riktigt välsignadt julväder med våta, långsamt dalande snögubbar, som
sätta sig fast i hvita klattar på de stora fönsterglasen åt torget, på
hvars trottoar stockholmarna nu på nytt uppföra sitt gamla kära
skuggspel för dina rörda ögon, och du känner strax igen dina
pappenheimare trots imman på glaset, om du också inte har sett dem på
tre eller fyra år; du känner igen dem alla, generaler och
öfverhofjägmästare, professorskor och kokotetter, herrarna som verka i
det allmänna och fruarna som skvallra i det enskilda, nationalskalder,
nationalaktriser och själfva nationalkolingen. Du känner också igen den
magnifika fonddekorationen där längst borta i snödiset, det nyss
rentvättade, men tyvärr ännu i dag till stor del obetalda slottet, som
till sin ena hälft är byggdt på hälleberget och till den andra på lösan
sand och okvitterade räkningar; och du häpnar på nytt öfver, att det kan
se så stort ut, ehuru det är så litet, ty det kunde ledigt få rum som
ett större lusthus på Karusellplatsen mellan Louvrens båda flyglar. Men
Louvren ser man ju aldrig som ett helt, den verkar icke som ett hus,
utan som en husrad, ett stycke gata – ett rätt stort stycke gata,
ungefär som Drottninggatan från Samson & Wallin till Adolf Fredriks
kyrka. Vårt slott åter verkar som hugget ur ett enda block, men ett
enormt – det är bara synd, att det ser så nytvättadt ut, och du längtar
kanske i tysthet efter att åter en gång få se det så, som du förr har
sett det under alla de gångna åren ända från den tid, då du först lärde
dig att hålla af det, mörknadt af ålder och märkt af två århundradens
stormar och snö. Men du längtar i så fall förgäfves och längtar dessutom
dumt, ty också ett kungligt slott är en människoboning och bör likna en
sådan.

Mera smärtar det dig kanhända, att detta vackra slott, stadens och hela
landets stolthet, ännu icke är fullt betaldt och icke heller någonsin
kommer att bli det; ty fordringsägarna och deras rättsinnehafvare äro
för länge sedan döda och glömda. Dina ögonbryn rynka sig helt säkert i
kränkt rättskänsla vid tanken på allt stulet material och alla bedragna
leverantörer, och du blir bitter vid minnet af de stora arfvodena, som
stundom betalades, och de små daglönerna, som lämnades olikviderade. Du
erinrar dig, hur handtverkare, som redan förut voro hårdt tyngda af
krigsbördorna, genom slottsbyggnaden bragtes till tiggarstafven, och hur
arbetare fingo svälta med hustrur och barn. Men du klarnar helt säkert
åter upp om, af en slump den odödliga, ja verkligt monumentala vändning
faller dig i minnet, med hvilken den aktade författare, som i
stadsfullmäktiges stora bok om Stockholm berättar slottsbyggnadens
historia, lätt och varsamt berör denna gamla skandal: »Nu,» skrifver
han, »sedan supplikanterna för alltid tystnat» (observera supplikanterna
– hvilken delikat terminologi! – hädanefter vet jag hur jag skall
titulera mina björnar!) »och döden utjämnat alla spår af lidna
oförrätter, kan man odeladt ägna sin beundran åt denna okufliga energi,
som under de brydsammaste förhållanden trotsade hvarje motstånd» etc. Du
inser nu strax, att du nyss var dum och sentimental och att vi nu för
tiden ha annat att tänka på än tarfligt folks bekymmer för två hundra år
sedan, och på samma gång finner du rentvättningen ännu bättre motiverad.
Dessutom erinrar du dig, att det för resten gick till på samma sätt, när
Ludvig XIV byggde Versailles, fast i större skala, och då har ju ingen
något att säga. Du skyndar dig alltså att ägna den okufliga energien all
den beundran du för tillfället kan undvara och tillser i stället noga
att det åtminstone icke blir något öfver för den energi, som en bonde
från Leksand och en grosshandlare från Göteborg på senare år ha
utvecklat i Norrström. Det får bli framtidens sak att beundra dem ...

Du sitter och ser på allt detta genom röken och genom den fallande snön
– en hel hvit och ren himmel, som långsamt sänker sig ned öfver smutsen
och mörkret för att småningom själf bli till smuts – du ser på slottet
och staden och människorna, hvilkas silhuetter bakom fönstret bli allt
svartare och skarpare allt som vinterskymningen tätnar. Och du tänker
för dig själf, medan du betraktar skuggorna, som glida förbi och stanna
och gå och komma igen: människan trifs dock på längden bäst i den stad
och ort, där hon har sina rötter och i hvars skvaller och små historier
hon är en smula invigd och där hon själf spelar med i komedien; då först
få figurerna lif och kulisserna färg och perspektiv, där de icke rent af
bli genomskinliga ... Och medan du ser ditt galleri passera revy och i
tankarna går igenom allt hvad du vet om de uppträdande och allt hvad du
tror dig veta om dem, tycker du dig känna dem och förstå dem bättre än
någonsin, icke blott de politiska herrarna utan till och med de
moraliska damerna, ty du kan själf icke helt och hållet frikännas
hvarken från ett lättfärdigt begär att verka i det allmänna eller från
en allvarlig böjelse för skvaller ... Men se, hvem kommer där, är det
inte ett stycke af din ungdom, och ett af de allra bästa styckena, som
nu går förbi fönstret? Du känner igen den beskuggade blicken och de
kroatiska mustascherna, det är han själf, det är din ungdoms stora
bloss! Herre Gud, så tiderna förändras! Han hade för godt hufvud i sin
ungdom, den mannen, men det hämnade sig; det är inte på den vägen man
blir nationalskald här i landet. Så föll det honom in att göra som
Hamlet och spela tokig för att komma i nivå med omgifningen och bli
förstådd – och förstådd blef han, nationalskald närapå också ... Men han
är redan borta i snön, och från andra hållet kommer där en annan af våra
store män med pälskragen uppslagen och snö i mustascherna, som för
resten äro hvita förut. Du blir formligen rörd, när du ser hans silhuett
glida förbi och försvinna, ty han var utom Strindberg och Karl XII den
enda svensk, hvars namn du någon gång hörde nämnas därute i världen, och
han väcker också till lif hos dig ett af din ungdoms eller kanske din
barndoms mest underbart skimrande minnen: en höstkväll för många, många
år sedan, då hela staden var illuminerad och alla människor på benen för
att få se den stora härligheten, Vegas infärd på Strömmen. Och du har
ännu icke glömt, hur du under alla knuffarna i trängseln nere på
Strömgatan grubblade öfver hvad du skulle göra för märkvärdigt för att
en gång som den mannen få hålla en triumfators intåg i din fädernestad
på ett spökskepp med blåa eldar kring master och rår och med tacklingen
gnistrande af rimfrost – åtminstone föreföll det dig så – medan staden
och hamnen skimrade som ett himmelrike af ljus och raketer och mängdens
bifallsskrän jublade dig till mötes från kajerna och kungen själf stod
på Logårdstrappan – en Gud fader i serafimerband och plymascher – och
räckte dig en briljanterad orden ...

Pang! En kypare skrufvar upp det elektriska ljuset, en annan skyndar sig
att dra skynken för fönsterna, och middagsorkestern spelar upp en
smattrande marsch därinifrån den rödbruna salen med guldspaliern. Ridån
är nere och pjäsen slut, och du sitter ensam och stirrar på de gröna
väggarna kring hvilka tjänarskaran står uppställd och stirrar lika stelt
och tomt som du själf. Du vaknar upp ur drömmen om triumftåget, betalar
ditt kaffe och går din väg, ut i staden, ut i julsnön.

II.

Den första ledstjärna du ser skymta genom snötjockan är Tornbergs
klocka, Stockholms klassiska rendez-vous för herrar, som ämna sig ut att
festa. Du skall äta middag på Grand eller Operan eller hvar det nu kan
bli, du har kanske egentligen ingenting emot att göra det ensam, men du
håller också till godo med att få sällskap af en eller annan gammal
prisse – gammal prisse betyder på stockholmska en mansperson, som man är
du med.

Du stannar ett ögonblick under klockan, försänkt i grubbel öfver hvart
du skall ta vägen. Du kastar först en tanke på Operan. Vid ett
middagsbord där har du den saliga känslan af att befinna dig i världens
medelpunkt, och ingenstädes kan du höra själfva din fädernestads hjärta
klappa närmare ditt eget än där. På Du Nord får du de bästa
köttbullarna, och där träffar du också de flesta gamla prissarna. Din
tanke ilar vidare till Grand, hvars mahognyväggar komma dig att drömma
om oceanångares vaggningar och långfärder till hafs, medan glödlamporna
på sina smala trådar tyckas fladdra som eldflugor i rymden. På Hamburger
Börs är luften tung af minnen. Det var där du en gång för många år sen,
nyss lössläppt ur skolan, för första gången stormade löst på lifvets
smörgåsbord, för att sedan i ett litet krypin med korshvalf från
Bellmans tid, eller kanske äldre, berusa dig mera med känslan af lifvets
fullhet i största allmänhet än med den gröna chartreuse, som ditt
ungdomliga öfvermod hade valt till kaffet; och när du så kom ut och såg
månen försilfra en grå husrad och hörde flickornas skratt förklinga i
Jakobsgränd, upprepade du kanske för dig själf Karl XII:s ord i Öresund:
detta skall hädanefter vara min musik ... Men Anglais, det för en ytlig
betraktare så stela och korrekta Anglais, som en gång var den svenska
nittitalsparnassens käraste tillhåll, Anglais har flyttat bort från sina
minnen, från första våningen till nedra botten, och är fullt af folk men
tomt på skalder ... Dock, ännu firar parnassen stundom sina orgier där i
smårummen, gräsliga orgier med haschisch och opium och en djäfvulsk
dryck vid namn centrifug, bestående af konjak och apollinaris, hvilket
vispas om med en kork på en silfvergaffel, tills det fräser som
champagne, hvarefter drycken tömmes i ett drag under uttalande af
mystiska besvärjelseformler. Men din tanke ilar i allt vidare kretsar
kring staden och stannar kanske denna gång vid Skeppsbrokällaren, där
den andra parnassen, den »riktiga», eller som den också kallas,
Skeppsbroparnassen, blandar sina enkla fosterländska toddar, oberörd af
all den nya tidens flärd. Och om du har riktig tur, får du måhända där
se den blide sångaren själf, han med den berömda skära, spiritualistiska
nysilfverklangen; du får kanske se honom hänga sin Davidsharpa på en
krok vid dörren under den lagerkrönta cylinderhatten, ställa sitt
riksbekanta svärd i paraplystället och med passionens ros i knapphålet
slå sig ned i en enkel schaggsoffa. Där väntar honom kanske redan hans
kära kollega, en af de mest nitiska medlemmarna af den vittra
sällskapsorden, hvars ständige sekreterare skalden är – den allvarlige,
plikttrogne ämbetsmannen, som efter veckans slit och släp i ett af
rikets mest arbetstyngda kollegier stundom slår sig lös på
lördagskvällen för att i gladt sällskap diskutera tidens frågor. Där
planlägga de båda stridskamraterna sina oförskräckta fälttåg mot tidens
ondska i Ellen Keys person, då och då uppmuntrade af ett telefonbud från
spökslottet, och där dryfta de i lugn och ro den viktiga frågan om hvem
som skall ha Nobelpriset för året, Tolstoy eller Sigurd.

Från Skeppsbroparnassen fladdrar måhända din oroliga ande omkring till
de andra, mindre parnasserna, Växjöparnassen, Turkiska spökparnassen och
hvad de allt heta, men du frågar förgäfves dig själf eller andra, hvar
de hålla hus. Och Figaroparnassen – hvar hvilar dess stridbare höfding
nu sin eldsjäl efter arbetsdagens möda, eller med andra ord, hvar tar
Jörgen sin middagslur nu för tiden? Du vet det inte, men du längtar att
återse honom, ty du känner dig inte riktigt hemkommen förr; och du
hinner knappt längta, förrän du redan ser honom sitta i sitt soffhörn
med sin whisky på bordet, det må nu vara i Operakafét eller i baren på
Grand. Skägget är grånadt, men mustascherna lysa ännu svarta som ett par
blankborstade stöflar, och de bruna ögonen tindra med ungdomens
liflighet, när de blott orka hålla sig öppna. Men du vet, att han gärna
nickar till i sitt hörn, och ännu i drömmen uppföra helt visst hans
fiender burleska danser till hans nöje, ty han ler i sömnen som
ynglingen mot sin älskarinna. Och till de lefvande sluta sig kanske
stundom i stilla tåg hans kära aflidna. Hvar äro de nu, Janne med sitt
kattskinn och sin en gång så lekfulla kalf, hofkamrern med sina
förgyllda ben och sin på sju sätt stafvade titel? Klio, den obevekliga
gudinnan, har dolt dem i sin mantels marmorveck och låter dem tills
vidare lefva ett blekt skugglif i de gamla Figaroårgångarna på k.
bibliotekets gallerier, tills någon af framtidens litteraturdocenter en
gång finner dem och väcker dem upp från de döda för att af deras
lidanden bygga sig en trappa till en efterlängtad professur.

Men, käre läsare, hvar var det egentligen jag lämnade dig sist? Jag tror
att jag har glömt dig kvar under Tornbergs klocka midt under ett
förskräckligt snöfall och väntande på en väns råd i den viktiga frågan,
hvar du skall äta din middag. Du kan ju äta på Sällskapet, där du
naturligtvis är medlem – jag går till Grand, så blir jag af med dig på
en stund.

Men vi kan ju träffas i eftermiddag.

III.

Hvad göra stockholmarna om kvällarna?

Hela världen vet, att de då samlas i dyrbart och smakfullt dekorerade
lokaler för att förtära alkoholhaltiga drycker. Denna nationella plägsed
stöder sig på urgammal häfd. Redan våra i hedendomens mörker försänkta
förfäder drucko mjöd ur horn, därom vittna bland annat själfva hornen,
som i regeln voro försedda med fotställningar och handtag af nysilfver,
och af hvilka många ännu i dag pryda de skickligt imiterade ekpanelerna
i våra grosshandlares matsalar. Med drickandet, som alltjämt förblef
hufvudsaken, förband man redan tidigt diverse mindre förströelser, sång
och musik, bröllop och begrafningar, fälttåg, fredsslut etc. Utan
dryckesvaror ha inga folknöjen kunnat vinna någon varaktig popularitet.
Jag tror mig också någon gång ha hört, att en företagsam medborgare i
början af detta århundrade ingaf ansökan till magistraten att under de
omtyckta spöslitningarna på Träsktorget få, särskildt under den vackra
årstiden, anordna servering vid småbord. Ansökningen afslogs, en
omständighet som utan tvifvel kraftigt medverkade till att spöstraffet
någon tid därefter afskaffades. Denna svenska folkets kärlek till
spritdrycker har i sedligt hänseende en betydelse, som icke kan skattas
nog högt. Människan måste nu en gång anslå en viss del af sin tillvaro
åt arbetet, en annan del åt nöjet; och det är tydligt, att ju mera tid,
pengar och kraft hon använder på att supa, desto mindre får hon öfver
till andra, svårare synder. Därför står också Stockholm i sedligt
hänseende utomordentligt högt. Antalet af med diplom försedda fåvitska
jungfrur uppgår till endast åtta hundra (de flesta från Kalmar stift,
som alltså tycks behöfva sin biskop), en för en så stor stad rätt
oansenlig siffra. De odiplomerades antal är möjligen här som annorstädes
något större; men i det hela taget är det tydligt, att Stockholm offrar
oändligt mycket mindre åt Venus än åt Bacchus.

En vis lagstiftning har också gjort allt hvad i dess förmåga stått för
att leda svenska folkets nöjesbegär i denna sunda riktning och skydda
det för frestelser af det andra, farligare slaget. Då i midten af
århundradet de oskyldiga nöjen, som vid sidan af drickandet gladt våra
förfäders enkla hjärtan, som spöslitningar, afrättningar och kungliga
lik, af falska humanitetssträfvanden började trängas mer och mer i
bakgrunden för att slutligen alldeles försvinna, började den från
utlandet införda s. k. varietén mer och mer vinna insteg. Fruntimmer,
hvilkas enskilda lif icke alltid åtnjöt ett fullt fläckfritt rykte,
uppträdde på en tribun och afsjöngo under sprattlande rörelser med benen
visor, hvilkas sedliga halt det var omöjligt att kontrollera, då de
nästan alltid voro affattade på något främmande språk.

Då dessa föreställningar voro förenade med utskänkning af spritdrycker,
uppnådde de inom kort en oroväckande popularitet. De okyska melodierna,
bakom hvilka man ju kunde tänka sig hur osedliga texter som helst,
trängde från varietétribunen ut i det borgerliga lifvets alla vinklar
och vrår; från positiven förgiftade de på bakgårdarna våra tjänares
moral, och själfva dibarnen gnolade dem i vaggan. Därtill kom, att
varietén etablerade en alltför ojämn konkurrens med k. nationalbaletten,
som bara har 200,000 kr. om året i statsanslag och ingen
utskänkningsrättighet i salongen. Slutligen gick det en dag därhän, att
en inflytelserik politiker af den frireligiösa fraktionen vid ett besök
på en varieté blef bestulen på en plånbok med inneliggande fem kronor;
och när det vid rannsakningen utröntes, att brottslingen hade begått
tillgreppet för att kunna köpa en blombukett att kasta upp åt sin
tillbedda på tribunen, var måttet rågadt. Här, om någonsin, måste
lagstiftningen ingripa. Den ingrep kraftigt, och resultatet är kändt.
Det motsvarade visserligen icke alla förväntningar; men samhället hade
likväl manifesterat sin moralitet.

Det svenska folkets sedliga medvetande har alltså, som vi nyss ha sett,
i väsentlig grad koncentrerat sig på förtärandet af spritdrycker.
Kärleken till dessa drycker har särskildt i Stockholm nära nog antagit
formen af en religiös kult, som helt naturligt når sin kulmen inom
supsällskapen eller de s. k. ordnarna. Behöfver jag väl upprepa namnen
på dessa ordnar, då hvarje äkta stockholmare är med i dem alla? Stora
sällskapet, Frisinnade klubben, Moderata valmansföreningen, Blomkronan,
Par Bricole, Svenska akademien ... Ja, den sistnämnda hör måhända
strängt taget icke hit. Där serveras nämligen endast sockervatten, och
man behöfver icke vara människokännare för att fatta, att sällskapet
under sådana omständigheter har nödgats strängt begränsa sitt
medlemsantal.

En del af dessa sällskapsordnar förena med sitt hufvudändamål vissa mer
eller mindre behjärtansvärda specialsyften. Sålunda tjänar »Par Bricole»
på en gång konstens och moralens intressen genom att i form af
imponerande körverk framföra den begåfvade kompositören men tvetydige
skribenten C. M. Bellmans efterlämnade arbeten. Allmänheten får på detta
sätt njuta af den vackra musiken utan att behöfva störas af den
slippriga texten, af hvilken i körsång föga kan uppfattas. »Sun Flowers»
åter har förelagt sig den vackra uppgiften att söka bereda Stockholms
författare och konstnärer tillfälle till ett bildande umgänge med yngre
officerare och damer ur societeten, och »Utile Dulci» söker förljufva de
dystra höstmånaderna genom att till dem förlägga sina vårfester.

Då ett ordenssällskap i Stockholm har njutit sin sorgfria tillvaro i tre
eller fyra år, känna medlemmarna vanligen en obetvinglig lust att fira
ett jubileum. Men då ett fyraårsjubileum knappast lämnar tillräcklig
grundval för en äkta feststämning, ägnar sig sekreteraren en tid åt
historiska studier, som leda till den upptäckten, att sällskapet är
tjugufem år gammalt, och man anordnar nu en stor fylla med kantat. Först
tar kören upp högtidligt och djup:

Hvad är ett tjugufemtal utaf år? På tidens ström det som en blixt
förgår. För oss atomer dock en viktig stund: Vi stå vid fem och tjugu
års förbund.

Hvarefter en skär sopran i ett solo tolkar sällskapets ädla syfte:

Att sunda vettet, af himlen gifvet, må göras fruktbart i
sällskapslifvet: det är vår mening med vår symbol, det är vår sträfvan,
det är vårt mål. Skål!

Kören:

Att sunda vettet o. s. v.

Det ligger i sakens natur, att de förströelser, hvilkas åtnjutande
enligt regeln icke är förenadt med utskänkning, som t. ex. litteratur
och konst, af stockholmarna behandlas med en berättigad likgiltighet,
som stundom kan öfvergå till stränghet, ja, i tider af stark moralisk
väckelse – och sådana tider återkomma lyckligtvis periodiskt med en
regelmässighet, som nästan kan göra dem till föremål för meteorologiska
förutsägelser – kan den flamma upp till en verklig eldsvåda af sedlig
indignation. Exemplen därpå torde vara i alltför friskt minne, för att
jag nu skulle behöfva erinra om dem – jag vill blott här påpeka en
småsak, som vid hastigt påseende kan förefalla som en besynnerlig
anomali, ett nyckfullt undantag från den stockholmska
anständighetsregeln, men som vid närmare eftertanke först genom den får
sin fulla belysning och förklaring. Den nya Djurgårdsbron prydes som
bekant af fyra i brons gjutna typiska stockholmsbusar eller s. k.
kolingar, hvilkas friska humor mäktigt talar till folkets hjärtan, medan
på samma gång de mörka figurerna i sina bronspaltor tyckas rikta ett
hotfullt mene tekel till den i sin gummiringade viktoria sorglöst
framilande rentiern. Allra kraftigast riktas likväl detta mene tekel af
den rysligaste bland busarna, han som står till vänster på brons bortre
ända och vänder mot den från staden kommande flanören en skamlöst
blottad bakdel af heroisk muskulatur. Den fredlige vandraren stannar
förskräckt och böjer ofrivilligt åt sidan vid denna anblick, som synes
honom innebära ett lika allvarligt hot mot hans nystrukna cylinderhatt
som någonsin de bevingade oxar, om hvilka Svante Hedin en gång i ett
sorgset ögonblick fantiserade. Hur kommer det sig, att denna buse
opåtaldt får exponera sin dystra final, medan alla andra nuditeter på
offentliga platser, manliga, kvinnliga och till och med barnsliga,
framkalla en störtflod af insändare och ledarenotiser i den moraliska
pressen? Svaret är enkelt: busen är ful. Han är så förskräckligt ful,
att ingen törs se på honom; och den moraliska pressens uppfattning af
anständigheten hvilar på en tyst öfverenskommelse, att endast det sköna
är osedligt.

IV.

Din dag är slut, det lider redan långt fram på natten. Du går ensam
genom de hvita gatorna, som ligga tomma och tysta rundt omkring; blott
då och då skär det en smula bjällerklang genom tystnaden, och framför
dig går en gammal man med en lång stång i handen och släcker lyktorna.
En tom drosksläda kommer just förbi efter en trött häst, och du hejdar
den; kusken säger, att det är sent och att han skall åka hem, men då ni
komma underfund med att ni ha ungefär samma väg, låter han beveka sig
och ber dig sitta upp. Med uppfälld krage och ögonen halfslutna åker du
hemåt utåt Strandvägen förbi Nybroviken, där vedskutorna spegla sin
tackling i vattnets oljiga svarta ringar. Det snöar inte längre, det har
klarnat upp; det fryser på, och det är bistert kallt. Du sitter och ser
på stjärnorna, på Orions bälte och den röda Aldebaran, som står högt
öfver Blasieholmens mörka hus, och du tänker på din stad, dess nutid och
framtid.

Stockholm har nu mycket bredare gator, flera kyrkor och läsarkapell,
större hus och större skojare än förr i världen. Från en ringa början
har det vuxit upp till en storhet och prakt, som storhetstidens kungar
och folk knappt vågade drömma om. Det är ingen världsstad ännu och blir
det väl aldrig, därtill ligger det för långt borta i periferien; men det
är likväl medelpunkten för ett folk. Det är ett aflägset, men friskt och
grönskande skott från den europeiska civilisationens stora träd, och det
är en af den germanska kulturens viktigaste förposter i öster.

Vid gräfningar i Kungsträdgården fann man en gång det fragmentariska
skelettet af en bland Stockholms allra äldsta urinnevånare: en
grönlandssäl. I Vasastaden och vid Djurgårdsbrunn har man funnit skal af
arktiska musslor. Det är minnen från jordens barndom, icke just från den
allra första, men från istiden. Långt senare, när de besynnerliga
människor, som voro mästare i den numera glömda sporten att raka sitt
skägg med flintknifvar, kommo till Sverige, stod Stockholmstrakten under
vatten. Icke ens Mosebacke nådde upp öfver vattenytan. Detta var
orsaken, hvarför stenåldersmännen ännu icke funno tiden vara inne att
anlägga Stockholm. Det blef likväl anlagdt, ehuru något senare, och
växte till under skydd af omtänksamma regenter, hvilka noga sågo till
att inga andra städer fingo komma sig upp och täfla med residenset i
betydenhet. Men fast provinsstäderna förblefvo fattiga, blef Stockholm
icke därför rikt. Kungen behöfde alltid pengar, och han tog dem där han
hade närmast till dem. Men vi skola icke vara ledsna på honom för det;
han hade så stora utgifter, och det kunde väl icke gå till på annat
sätt, och Stockholm växte trots skatter och pålagor och hunger och pest
och har nu öfver tre hundra tusen invånare, mycket hyggligt folk i
allmänhet.

Om trettio år skola vi vara en half million, har man räknat ut. Ett nytt
släkte skall då väsnas och bråka i en ny stad. Elektriska spårvagnar
skola ringa och tuta i lurar på sin vilda jakt genom gatorna och genom
nysprängda tunnlar under Söder och Brunkeberg; på nya broar öfver
Strömmen går människofloden från Norr och Östermalm genom den gamla
staden uppåt Söders industrikvarter och ända bort till de nya hamnarna
vid Årstaviken och den forna Hammarby sjö, och långt bort i väster,
knappast inom synhåll från den gamla slussbron, ilar tåget öfver Mälaren
på en mäktig bro, under hvars hvalfspann stora svarta kolångare draga
fram i moln af tjock rök ... Den generation, som nu fyller staden med
sitt larm och med ryktet om sina bragder, förhåller sig väl då till
större delen stilla och beskedlig; men du själf, käre läsare, skall helt
säkert få den stora lyckan att då ännu stulta omkring på stela ben bland
en måhända hjärtlös och oförstående ungdom utan alla ideal, och med
fuktiga ögon kommer du då att ägna den nyaste uppsättningen af kvinnlig
fägring din resigneradt platoniska beundran, medan du slickar en smula
sol på Birger-Jarlsgatans asfalt den första vårdagen – – –

Och sedan, när också du är död och begrafven? Då är Stockholm ännu
större, och sen var det ingenting mer!

________

FLODFART

I.

GRYNING.

BRED OCH TUNG glider den flatbottnade och öfverbyggda pråmen Noaks ark
uppför älfven, bogserad af en liten nedsotad ångslup med kort och
besvärlig andhämtning. Klockan är half fem på morgonen. Nattdimmorna
drifva som lätt rök öfver vattnet, slitas då och då i sär af ett
vinddrag och samlas i nästa ögonblick på nytt; men kring bergens hjässor
hänga de orörliga som flagor af hvit ull. På båda sidor draga stränderna
långsamt förbi, höga och mörka, än gömda i dimman som ett led af jättar,
lurande i bakhåll, än darrande i den tidiga gryningens skygga och bleka
ljus.

Det är en rå och fuktig luft. Det blåser en svag medvind, för svag att
krusa farvattnet; men röken från pråmskepparens pipa seglar långsamt för
öfver och väfver sig in i dimman.

Jag står halfsofvande i kajutdörren och lyss till flottimrets stötar mot
pråmens bog. Timmerflottningen pågår som bäst: en efter en komma de
väldiga furustammarna glidande i oafbruten ström, törna mot och stötas
åt sidan eller dragas med ett brummande ljud ned under kölen och
försvinna. Mellan stötarna ligger dalen tyst som en kyrka, och dimman
hänger alltjämt orörlig i grantopparna.

Landskapet har ännu sömnen i ögonen och nattmössa på hufvudet.

________

II.

MEDITATION.

JAG FRYSER. Jag går in i kajutan och kastar mig öfver min reslektyr, men
den fängslar mig icke länge. Det är nämligen en af Bourgets sista
böcker, och man har icke något egentligt nöje af Bourget nu sedan han
fått en allvarlig lifsåskådning.

Boken faller ur min hand, och min tanke trampar sina egna vägar.

Att resa är ju ett storartadt och lärorikt nöje, det vet hvar och en och
det ha vi alla någon gång skrifvit en kria om i skolan, men på längden
blir det en smula tröttande; och jag har nu rest i fyra dagar nästan.
Det är ett ständigt värdshus förbi. Tillvaron får någonting
potpourrimässigt: man hinner nätt och jämnt fästa sig vid ett motiv och
få det kärt – ett mjukt adagio, ett rent och lugnt andante – förr än man
är midt inne i en galopp eller en slamrande polkamasurka. Man får se och
höra både det ena och det andra; men de erfarenheter man vinner äro af
ett mycket grundt slag, och ingenstädes har man tid att göra sig intim.
Nu finns det ju en del människor, för hvilka lifvet är ett stort
panoptikon, fullt af sevärdheter, och som ha dåligt samvete om de, efter
att en gång ha erlagt sin inträdesafgift, skulle råka gå miste om en
enda af etablissementets schene Rariteten; sådana människor äro de födda
turisterna, och det är icke deras talan jag för.

Ett landskap, i hvilket jag icke har upplefvat någonting, är för mig en
flat kuliss, vacker att se på, men tom på innehåll.

Jag satt för några dagar sedan ombord på en af kanalbåtarna. Vi hade
nyss passerat slussarna vid Berg. Det var en klar eftermiddag; den blå
Roxen låg för våra fötter, stor och ljus och bländande blå; säden lyste
gul, och långt borta tindrade en hvit kyrka i solen. Jag tänkte, medan
vi långsamt gledo förbi ett hvitt hus, skuggadt djupt af almar och
kastanjer: här kunde vara godt att lefva. Här kunde man låta sommarens
alla dagar rinna undan, en efter en, som hvita segel öfver vattnet ...
Men båten gled vidare och vid sidan af det hvita huset såg jag en berså
af hägg och körsbärsträd. Mellan grenarna skymtade de ljusa konturerna
af två unga människor, och humlornas surr blandades med ljudet af en
röst, som läste högt ...

Det blef mig klart, att det var deras landskap och icke mitt. Den blå
sjön och den gula säden, det var deras alltsamman. Och långsamt och dock
alltför fort gled jag vidare, förbi ...

Man måste begränsa sig. Vill man lefva lycklig och lefva lugn, bör man
säga: min trakt är den vackraste i världen, min tid den första
egentligen kloka tid som har funnits, min ras står högst och min
samhällsklass är den aktningsvärdaste. Jag kom att tänka på dessa saker,
när jag såg en liten rundmagad och rödblommig tandläkare, som satt midt
emot mig på akterdäck och drack kaffe med chartreuse. Vi hade nyss
besett det oundvikliga Vreta kloster. Tandläkaren var med; han hade
druckit champagne till middagen och roade sällskapet med många goda
kvickheter, åtskilliga mindre goda också, öfver de naiva
Kristusframställningarna och helgonmålerierna i den gamla klosterkyrkan.
Man skrattade hjärtligt, och jag skrattade med, emedan jag ogärna ville
begå den taktlösheten att stå allvarsam midt i ett sällskap, där alla
andra skrattade. Så småningom närmade vi oss utgången. Ljudet af våra
steg domnade bort under de grå hvalfven, som gifvit tak och skugga åt så
många generationer af kvinnor och män med hufvudena sänkta i andakt.
Skrattet och pratet tystnade för ett ögonblick, och det svepte en kylig
fläkt genom den tomma kyrkan. Jag vet icke hur, men jag fick med ens en
obetvinglig förnimmelse af de döda generationernas kalla och segervissa
hånlöje öfver den släkt, som nu leker i solen.

Sådana löjen bör man helst bemöda sig att icke märka. Alla tidehvarf,
alla raser och alla samhällsklasser ha ömsesidigt funnit hvarandra
löjliga och dåliga – det är en känd sak – men
själfuppehållelseinstinkten bjuder oss att klänga oss fast vid det
närvarande och tillfälliga, att stryka under det löje vi själfva le och
blunda för motpartens; vi förlora eljest lätt den illusion af vår
tillvaros betydelsefullhet, som är nödvändig för att hålla vår ryggrad
rak. Man måste taga parti. Man råkar eljest lätt förse sig på det
universella löjet; det är som om man fått en skärfva af den Andersenska
trollspegeln i ögat.

Tandläkarens skratt var alltså sundt och klokt.

Sundt och klokt.

________

III.

INTERMEZZO.

JAG BLEF AFBRUTEN i min tankegång, då jag med ens fick höra
pråmskepparen springa omkring och svära på kajuttaket; han svor på ett
verkligt ogudaktigt sätt. Jag plockade upp min Bourget, som hade fallit
på golfvet, och gick ut på däck. Dimman var borta, och solen stod högt
öfver grantopparna; men på ett sandref midt i älfven stod bogserbåtens
kapten och svor – i enlighet med sin högre rang – efter ett ur religiös
synpunkt ännu mera förkastligt formulär än pråmkarlen. På vänstra
älfstranden stodo tre bönder och skrattade.

Vi sutto naturligtvis fast just på det sandref, på hvilket kaptenen stod
och svor.

Saken öfverraskade mig egentligen icke. Jag hade hört att det emellanåt
brukades så på denna trafikled, och jag förstod genast, att de båda
männen egentligen bara svuro för att ingifva mig och mina båda
medpassagerare den föreställningen att det var något ovanligt på färde.
Förhållandet var för öfrigt mycket naturligt. Det var efter den
långvariga torkan mycket litet vatten i älfven, och flodbottnen, som
består af lös, fin sand, ändrar dessutom form oupphörligt: man vet
aldrig hvar man har ett sandref förrän man sitter fast på det.

Vi gingo tämligen oanfäktade i land på sandrefvet, svuro litet af
sympati för kaptenen och öfverlämnade åt vederbörande att taga fartygen
flott.

Jag ser mig omkring öfver landskapet och jag känner godt igen mig. Jag
har en gång som barn lekt bort en sommar vid stranden af denna flod, som
rinner blank och blå mellan gröna berg, och jag älskar den stilla
enformigheten i detta landskap. Ty jag njuter mest af naturens stora
enahanda; det har för mig en djupare hvila. Kustlandskapet utan
skärgård, med hafvet till bakgrund; slätten med de vida vyerna och
skuggorna öfver fälten, när solen lutar till nedgång; skogen med sin
mörka grönska och sin djupa frid.

Och här är monoton natur med enkla, rena linjer. I den trånga dalgången
längs med älfven ha människorna trängt sig samman, byggt sina hus och
plöjt sina tegar. I öster och väster resa sig höjderna i branta
afsatser; där bakom breda sig skogarna, myrarna, ödevidderna. I norr
stiga de dimblå fjällen mot himmelen. Och i söder ... I söder är
landskapets stora bresch, där man pekar ut i soldiset och säger; där
borta är världen!

________

IV.

ÅSKVÄDRET.

TIMME HAR FÖLJT på timme. Det lider långt fram på eftermiddagen, och vi
ha kommit många mil högre mot norr.

Det är en förfärlig temperatur ombord på Noaks ark. Luften darrar af
hetta; tjäran mellan däckstiljorna smälter och klibbar vid fötterna;
solstrålarna sticka som dolkar af hvitglödgadt järn.

Det är åska i luften.

Öfver det mäktiga Femtåberget, som reser sin borgliknande, med nästan
arkitektonisk regelmässighet tecknade kontur en half mil i nordost,
hänga tunga violblå molnmassor, trångt lagrade i täta, kompakta skifvor,
lager efter lager. Strandsvalorna, som bygga sina bon i sandbankarna
utmed stränderna – hål vid hål i långa svarta rader – utstöta korta,
ängsliga pip och flyga så lågt, att stjärtfenorna gång på gång rispa
vattenytan.

Och på ett sandref invid vänstra stranden sitter en ensam kråka och
kraxar på ett otrefligt sätt.

Ljudet af koskällor tränger fram uppifrån heden, och på afstånd mullrar
redan åskan.

En liten svart hund springer ensam och orolig utmed strandbädden och
nosar i alla riktningar, med slokad svans; emellanåt stannar han och ser
sig ängsligt omkring med en underlig glans i sina rädda svarta ögon;
slutligen lyfter han hufvudet mot höjden, sträcker hals och tjuter,
tjuter ...

Men åskmolnets slagskugga glider längre och längre fram öfver dalen, och
tätt under berget rinner floden svart som bläck.

Vi ha nått fram till det färjställe vid Femtåberget, där bogserbåten har
för vana att lägga i land för att förnya sitt vedförråd. En liten mager
brun häst med en gul gigg kör just ned på färjan; han har skrämda ögon
och oroliga öron och rycker till vid hvarje buller. Det kommer en hvit
blixt, följd af en skräll ... I det samma blåser ångbåten, långt,
utdraget, gällt ... Hästen rycker till, körsvennen stretar, hojtar och
svär ... Färjkättingen gnisslar.

En vindil ...

En ladudörr uppe i backen slår igen med en duns, och ett par kor komma
springande med klingande klockor ... Hack i häl kommer en skock skrämda
får med bjällror af sprödare klang ...

Stormbyn är här. Slagregnet piskar vattenytan, och öfver älfven flyger
en här af små toppiga, svartgrå vågor. Det är blixt på blixt, skräll på
skräll och regnet forsar. Landskapet ligger sänkt i en gråsvart
skymning.

Hästen nere på färjan stegrar sig och gnäggar och fnyser.

Men på en stor sten under en gammal grans mossiga och slokande grenar
står en grå bock och betraktar alltsammans med sitt mest förstenadt
hånfulla ansiktsuttryck, medan han uttalar sitt omdöme om hästens
uppförande genom att gång på gång utstöta det egendomliga läte, som
enligt en gammal legend bör uttydas: sicken djä-ä-äfvel!

________

V.

DÖDEN.

KVÄLLEN är kylig och klar.

Det blef en brinnande solnedgång, ett våldsamt tumult af bergstrakternas
bjärta färgspel: ett nedblodadt rödt, som i mättade strimmor väfde sig
in i en guldstickad brokad med orangefärgad botten, medan ett nät af
tunna blekblå trådar i luftigt kast spändes öfver till den östra
horisonten, som sjönk allt djupare in i mörknande blått och dunkelt
violett.

Inom några sekunder är det slut. På kraftutvecklingen följer matthet.
Det starka röda börjar slappas, och orangetonernas djupa saft sinar ut
och bleknar bort i ett sjukt och kylande grönt. I ormigt slingrande
former sänker sig dimman öfver dalen. Den höjer och sänker sig, men
eröfrar ständigt nya regioner af bergens sluttningar. En enstaka gång
rifver den svaga aftonvinden en bresch: då lyser västerhimmeln igenom en
sista gång, blek och grön som ett tvättadt lik.

Timmarna rinna.

I tätnande mörker går färden uppför älfven, slingrande från bukt till
bukt, och alla bukter äro lika. Det förefaller mig som om denna flodfart
räckt i evigheter och som om den måste räcka i lika många evigheter
ännu. Jag ser icke något slut på denna ändlösa landsväg af mörkt vatten.

Mot min vilja kommer jag att tänka på en episod från en af de närmaste
dagarna. Det var i det trista Hallsberg. Jag stod i kupéfönstret och såg
ut öfver vimlet på stationen. Mina blickar stannade vid en medelålders
man med ett sådant där själfullt och af lifvets skiftande intryck med
nästan smärtsam skärpa utmejsladt ansikte, som hos en främmande kan föda
ett hastigt väckt och åter hastigt glömdt begär att komma honom nära,
aflocka honom hans erfarenheter, bli hans vän. Men han steg in i en
annan kupé, och jag glömde honom.

Jag tror att det var i Laxå jag blef påmind om honom på nytt. Det var
där man bar ut honom död, lade honom på en soffa på perrongen och bredde
en grå regnkappa öfver hans hufvud.

Man samlade sig omkring honom. Tidningsförsäljaren stannade midt i sin
läxa: Nisse, Kasper, Figaro ...

En fet herre med vaxade mustascher gick förbi; han höll just på att dra
upp en konjaksflaska ur bröstfickan på sin ulster. Han blef stående ...
med konjaksflaskan stickande upp ur fickan ...

Sent på aftonen kom jag fram till Filipstad. En hvassnäst halfbättre
gammal man skrek i mitt öra, just då vi körde in på perrongen: vi ha lik
med på tåget i dag. Jag ryckte till, oangenämt öfverraskad; ty i min
halfmedvetna föreställning låg den döde alltjämt på perrongen i Laxå med
en grå kappa öfver hufvudet.

Man hade alltså flyttat honom öfver i en godsvagn och fraktat honom till
hans bestämmelseort.

Nå, man lefver en tid, och sedan dör man; det är ju ingen egentlig
nyhet. Man står och hvisslar vid biljettluckan i Hallsberg, medan man
löser sin passagerarebiljett; på aftonen kommer man fram till Filipstad
som fraktgods. Sådant bör hvar och en vara beredd på; men det är
opassande att tala om det till en person som är ute på rekreationsresa.

Och som skall tillbringa natten ensam på ett stort, ödsligt hotellrum i
en främmande stad.

– – Mörkret blir djupare och dimman tätare. Jag går in i kajutan och
kastar mig på en soffa. På bordet brinner ett sömnigt ljus. Jag ligger
länge vaken och grubblar öfver frågan, huruvida järnvägsstyrelsen kunde
anses juridiskt skyldig att till den dödes arfvingar återställa
skillnaden mellan passagerareafgift och fraktafgift från Laxå till
Filipstad; jag fann många skäl både för och emot; slutligen somnade jag
under det smärtande intrycket af en olöst gåta. Då jag vaknade, stod
pråmkarlen vid min sida och ruskade mig i armen.

– Vi är vid Likenäs gästgifvaregård. Vi kan inte komma längre i natt för
tjockan.

Klockan var tre kvart på tolf. Det återstod en half mil af vägen. Jag
lämnade mitt bagage på båten, steg i land och gick återstoden af vägen i
mörker och dimma – en väg, som jag gått någongång för längesedan, som
barn.

1893.

________

KARLAVAGNENS INLÄGG

REVISORN var annars en lycklig man, ty han var nygift; men denna kväll
satt han och halfsof och kände sig dyster och idiotisk, ty han hade
suttit och läst en stund i den Blå boken. Nu hade hans unga fru
öfvertagit den och satt och vände försiktigt blad efter blad i den
tjocka luntan.

– Å, Karl, sade hon plötsligt, förklara mig detta! Jorden går ju rundt
kring solen. Men åt hvilket håll går den i denna stund till exempel? Åt
öster eller väster?

– Sannerligen, mitt barn, svarade revisorn, det är mer än jag kan säga.
Jag kan ingen astronomi.

– Ja, men Strindberg säger att astronomerna inte heller vet det. Hör
här:

»Jag stod vid mitt fönster en stjärnklar afton och fönstret vette åt
norr så att Polstjärnan syntes. Bredvid mig stod en astronom af yrket.
Jag frågade: då vi nu rusa fram tre mil i rymden medan jag säger tio, åt
hvilket håll rusa vi? – Han svarade efter en stund: Jorden roterar ju
från väster till öster ... Det vet jag, svarade jag, men det var icke
heller min fråga. Jag frågar åt hvilket väderstreck rusa vi fram i
rymden, om åt norr, söder, öster, väster! – Han teg, men jag såg att han
aldrig tänkt på saken. Jag förenklade frågan: Peka ut det håll vi rusa
fram! – Han teg fortfarande, ty han visste det inte; och det står inte i
några böcker ...»

– Tja, sade revisorn. Strindberg har kanske inte läst alla böcker. Men
en så elementär sak borde väl stå i den enklaste lärobok. Underligt är
det.

Revisorn sjönk i tankar. Han tänkte:

– För att kunna veta åt hvilket håll jorden går, måste man först veta åt
hvilket håll solen går sin skenbara gång genom djurkretsen, och det har
jag väl läst om någon gång, men jag har glömt det. Jag vet öfver hufvud
taget så litet. En gång i världen läste jag en bok om stjärnorna, mest
för de vackra namnens skull: Aldebaran, Béteigneuze. Jag borde läsa mer
än jag gör. Hur länge har jag inte till exempel föresatt mig att läsa
något om Japan, men det blir aldrig af. Och det lilla man läser glömmer
man igen. En gång tog jag verkligen reda på hur telefonen är inrättad.
Men det har jag glömt.

Och han tänkte vidare:

– Men det är i alla fall besynnerligt att jag sitter här i en skinnstol
i mitt rökrum och rusar fram genom rymden utan att ha en blek aning om
åt hvilket håll det bär. Om man skulle gissa på försök. Söder? Låt mig
tänka. I så fall skulle vi klockan tolf på dagen gå rätt mot solen, och
klockan tolf på natten skulle vi gå bort från solen. På det viset kan
det ju inte bli någon elliptisk bana. Nå, väster då? Det blir detsamma:
bort från solen på morgonen, fram mot solen på aftonen. Och öster eller
norr? Precis det samma! Hvilken riktning jag än försöker tänka mig, så
strandar den på samma orimlighet. Kanske det bär af rätt upp i luften?
Asch, det är ju för tokigt. Men det finns ju inte stort annat att gissa
på, eftersom intet af väderstrecken duger. Rätt upp i luften, alltså!
Men då måste ju de som bo på andra sidan sjunka ner! Eller, om det andra
halfklotet också går upp i luften på sitt håll, så springer ju jorden i
sär och bitarna gå åt hvar sitt håll!! Nej, hvad vill det här säga, är
jag inte riktigt klok? Det går alldeles rundt för mig. Strindberg, som
har läst och tänkt så mycket och som hela sitt lif har sysslat med
naturvetenskaperna, har nu till sist kommit till den slutsatsen, att
vetenskapen är bara humbug. Tänk om han skulle ha rätt, när allt kommer
omkring! Här har jag i alla tider, ända sen jag var skolpojke, gått och
betraktat det som en själfklar sak att jorden rör sig, men aldrig fallit
på den idén att ta reda på i hvilken riktning vi gå. Och nu befinns det
att ingen vet det, inte ens Strindberg, inte ens astronomerna! Det här
var obehagligt. Skulle Kopernicus och vännen Nordenmark helt enkelt bara
ha skojat med oss?

Revisorn gick tankfull af och an i rummet. Och han ställde sig i
fönstret och såg på stjärnorna. Fönstret vette åt norr: Polstjärnan stod
midt för näsan på honom. Därunder stod Karlavagnen en bit åt höger,
litet på sned, med aktern i vädret. Revisorn såg på klockan: hon var
tio.

Ja, tänkte revisorn, där står nu Karlavagnen som vanligt, på sin vanliga
plats. Ingenting vet man och ingenting får man nånsin veta om dem som bo
på de där sju klara stjärnorna. Om det nu bor någon alls där.

– Fast det är sant, tänkte han vidare, han står inte på samma plats som
när jag såg honom sist. För ett par veckor sen vid den här tiden på
kvällen stod han mer åt vänster. Han har alltså flyttat sig åt höger sen
dess. Ja, det har han; det kan jag svära på!

Revisorn slog sig för pannan. Han tyckte att det skymtade liksom ett
ljus för honom. Och han tänkte:

– Jag är en enkel böna, en obetydlig äffling. Som sådan bör jag enligt
Strindberg vara utrustad med ett så kalladt bondförstånd. Om jag nu
skulle försöka begagna det, eftersom jag inte har något annat. Hvad kan
nu det betyda, att Karlavagnen på de sista veckorna har rört sig åt
höger litet sakta? Det betyder helt enkelt, att solens gång genom
djurkretsen går i motsatt riktning. Nu vet jag alltså det. Det är redan
en liten början.

Och han tänkte vidare för sig själf. Han stod en hel kvart vid fönstret
och betraktade stjärnorna och begagnade sitt bondförstånd.

Och efter att något mer än en kvarts timme ha stått vid fönstret och
begagnat sitt bondförstånd, gick revisorn plötsligt fram till sin unga
hustru och kysste henne på näsan – kyssen var egentligen måttad åt
munnen, men den kom i hastigheten på näsan. Och han drog henne häftigt
med sig till fönstret och pekade på en fabriksskorsten långt åt höger,
eller på en liten blek stjärna, som satt strax bredvid, och sade:

– Åt det hållet rör sig jorden i denna stund, ungefär.

– Hur kan du veta det? frågade hon.

– Tack vare mitt bondförstånd, svarade han.

– Hvad är det för ett väderstreck? frågade hon.

– Ostnordost, svarade han.

– Jorden går alltså åt ostnordost?

– Nej, mitt älskade barn. När jag på denna plats på jorden och denna tid
på dygnet skall peka ut åt hvilket håll jorden rör sig, så måste jag
peka ditåt. Och det är ostnordost. Men jorden rör sig inte därför åt
ostnordost. Lika gärna kunde jag säga att den är på väg till Finland
eller till Djurgårdsbrunns värdshus. Öster och väster och norr och
söder, det är ord som vi begagna för att beteckna platsers lägen i
förhållande till hvarandra här på jorden, här på vårt klot. Vi se solen
i öster hvar morgon, men solen befinner sig inte därför öster om jorden.
1 världsrymden finns inte öster eller väster.

– Men hur kan du nu veta så säkert, att jorden rör sig ditåt där du
pekade?

Revisorn svarade:

– Jag stod här nyss vid fönstret och tittade på stjärnorna och skämdes.
Skämdes öfver min okunnighet, att jag inte ens visste eller i en hast
kunde påminna mig, åt hvilket håll solen går sin skenbara årsvandring
genom djurkretsen. Ty det måste jag ju ha reda på för att kunna säga åt
hvilket håll jorden går. Det är som när man far på järnväg; det är på de
fasta, skenbart förbiilande föremålen man ser åt hvilket håll det bär.
De närmaste föremålen ila förbi oss i motsatt riktning mot vår, de
aflägsnare följa med oss. Jag minns som om det var i går – eller kanske
jag bara tycker att jag minns det, därför att mina föräldrar sedan
talade om det så ofta – att när jag som liten pojke en stjärnklar
höstkväll var på väg till stationen med mina föräldrar och vi hade
brådtom att hinna med sista tåget, så sade jag till min far: titta,
pappa, månen och stjärnorna springer med oss till station! Jag såg det
ju så tydligt. Och om man till exempel sitter vid vänstra kupéfönstret
på ett tåg och tåget går i vänsterkurva, så tyckas de aflägsnaste
föremålen till och med gå förbi oss i samma riktning som vår. Men nu
förhåller det sig just så, att vi gå i vänsterkurva kring solen, från
norra halfklotet sedt. Det får hvart barn lära sig i skolan; men jag
hade glömt det. Men nyss fick jag veta det igen, därför att jag såg det.
Jag såg det på Karlavagnen. Den har på de sista veckorna rört sig lite
sakta åt höger. Och det betyder, att solens skenbara årsvandring genom
djurkretsen går från höger till vänster för ögat – alltjämt från vår
synpunkt förstås, från norra halfklotets. Men från vårt järnvägsfönster
sedt är solen det närmaste föremålet, som ilar oss förbi i motsatt
riktning mot vår, och stjärnorna de aflägsnare, som alltjämt springa med
oss till stationen och springa fortare än vi i vänsterkurvan!

Men – fortfor revisorn – att vi gå i vänsterkurva kring solen, det
betyder, att om jag står med ansiktet mot solen och vill peka ut i
hvilken riktning jorden går, så måste jag peka rätt åt höger. Vårt
fönster vetter åt norr. Klockan tolf på natten står solen i norr. Nu är
hon tio; solen står i nordnordvest, långt under horisonten förstås.
Alltså vänder jag mig mot nordnordvest och pekar rakt åt höger, det vill
säga åt ostnordost. Åt det hållet går jorden i denna stund.

– Kanske – tillade han – bör jag på samma gång peka snedt uppåt, eller
snedt nedåt. Med mina obetydliga kunskaper kan jag inte räkna ut det i
en hast. Men jag har inte anledning att tvifla på att en astronom kan
det.

Mannen och hustrun stodo tysta med armarna om hvarandra och tittade på
stjärnorna.

– Tänk, sade hon till sist, tänk, att du så där på fri hand kan räkna ut
att jorden går åt ostnordost! Men hur kommer det sig att Strindberg inte
vet det, och att astronomen, som han frågade, inte visste det?

– Mitt kära barn, svarade revisorn, jag har fast anställning i statens
tjänst, med lön och pension och vissa bestämda, inte allt för
tankeansträngande ämbetsgöromål. Jag har inte haft anledning att slita
så mycket på mitt förstånd som Strindberg. Jag tviflar inte på att hans
förstånd från början var bättre än mitt. Men mitt är kanske i bättre
behåll, sådant det nu är. Strindberg har grubblat och tänkt öfver allt
möjligt i så många herrans år. Det är bestämdt inte nyttigt. Det kan nog
vara bra att tänka lite öfver saker och ting en och annan gång. Det har
jag märkt i afton. Men det får inte gå till öfverdrift.

– Ja, men astronomen? Hvad kan det ha varit för en astronom, som
Strindberg frågade om en så enkel sak och som inte kunde svara på
frågan? Och han hade ju ändå till yrke att veta det.

– Mitt älskade barn, svarade revisorn, jag är så ovanligt snillrik i
kväll. Jag kan svara dig på allt möjligt. Och jag skall anförtro dig
hvad den astronomen hette. Han hette August Strindberg.

– Hur kan du nu veta det? frågade hon.

– Det – svarade han – vet jag inte i kraft af mitt bondförstånd, utan i
kraft af uppenbarelse eller inspiration.

________

DET MÖRKNAR ÖFVER VÄGEN

ÅTER EN HÖST, som så många andra höstar.

Jag går på en grå landsväg. Jag har gått länge och jag är trött. Jag
tycker att jag har gått i många år.

Molnen hänga i tunga skifvor. Vinden sjunger i telegrafstolparna vid
vägen. Det kommer för mig en gammal versbit, som jag skref en gång i min
glädjetomma ungdom.

Det mörknar öfver vägen det börjar bli tungt att gå, och tunga bli alla
tankar när skymningen faller på. Det lyser ett ljus där borta vid
skogens yttersta rand. Det lyser upp och det slocknar och glimmar till
ibland.

Där sitter väl någon vid lampan, där sitta kanhända två. Det mörknar
öfver vägen, det börjar bli tungt att gå.

Jag skref denna dikt för femton eller sexton år sen i det bedrägliga
hoppet att få fem kronor för den i någon veckotidning. Men det var ingen
som ville ha den.

Hvarför skrifver man alltid så svårmodiga vers i ungdomen? Är det en
förkänsla af allt det onda och hemska, som väntar? Är det kommande
olyckor och sorger, som kasta sina långa skuggor framför sig? Är det
sant, som någon har sagt, att när man diktar profeterar man om sig
själf? Det är kanske något i det. Jag skref i min ungdom åtskilligt, som
alls inte hade något upplefvadt bakom sig, men som jag fått genomlefva
sedan. Ibland härmade verkligheten dikten så i detalj, att de värsta
dödskvalen redan tycktes mig genomlidna på förhand. Och det blef lättare
så.

Och i min trista ungdom väntade jag mig öfver hufvud så litet af lifvet.
Kanske låg det ett slags själfförsvar i detta: att inte vänta sig något.
Kanske var det en instinktens fina politik, för att slippa att bli
lurad. Jag kan ibland öfverraska mig med att drömma långt djärfvare och
barnsligare framtidsdrömmar nu än jag nånsin vågade i min ungdom. Som
ung är man så rädd att vara barnslig. Med åren blir man litet modigare,
i det fallet åtminstone.

Nej, se solen! En sjuklig och öfvermogen höstsol. Bryter fram en minut
genom molnskikten. Bleknar och slocknar och går.

Guld och grått: det är så vackert tillsammans. Jag undrar om jag nånsin
skall bli så rik att jag kan skaffa mig en förmaksmöbel i guld och
grått. Tapeterna skulle också vara i guld och grått. Grå med gullränder.

Guld och blått är också vackert, men det passar inte för mig. Det passar
för himmelriket.

Och för att våga ha möbler i guld och rödt måste man vara kejsare. – – –
Solen är borta och det skymmer. En flock kråkor flaxa kring en
fågelskrämma. Det mörknar öfver vägen, och jag går och går. Den eviga
vägen.

*

Det är kväll, och jag sitter ensam i mitt ensamma rum vid ett tändt
ljus, ty jag kommer mig aldrig för med att fylla på min lampa.

Jag sitter och leker med min klocka. Min gamla silfverklocka. Den har
varit med om åtskilligt, och den har ett så klokt och erfaret ansikte.
Jag sitter och vrider på visarna, och alltefter som jag vrider på dem,
ändrar den gamla klockan ansikte och min och väcker upp minnen och
stämningar ur det förgångna.

Jag vrider visarna på half åtta. Det kan vara en sommarmorgon. Jag ser
en nykrattad gårdsplan, en häck med daggpärlor i spindelväf, daggiga
buskar och gräs. Världen var ny. Världen var ung. Och min mor hade en
skär klänning.

Eller det är en vintermorgon. Frosten biter i skinnet. Snön knarrar
under fötterna. Det är mörkt ännu, en ensam gaslykta blinkar slött genom
frostdimman. Och jag larfvar till skolan. Å, jag minns min barndoms
rostgula gaslyktor, hur varmt och hemtrefligt de lyste öfver snön! Sedan
kom det likgröna auerljuset. –

Eller det är en kväll i oktober. Skuggor på lur i hvar vrå. Halfsofvande
olyckor ligga lagrade och vänta. Vänta på sin mognads tid, som frukt om
hösten.

»Alla fasor får du icke veta.»

– – – När jag vrider visarna på tio minuter före tio, minns jag ett möte
med en fiende. Hvad är en fiende? Hvarför hatar man hvarandra? Människor
som hata hvarandra tro för det mesta, att det beror på någon stor och
djup olikhet mellan dem. Men det är inte så. Det beror tvärtom på deras
stora likhet, som gör att de åtrå detsamma. En tjur hatar en annan tjur.
Han hatar inte en tupp. I somras dref mig slumpen en gång till Växiö. I
skymningen gick jag omkring på stadens kyrkogård och sökte efter Tegnérs
graf. Han ligger nedgräfd där i sällskap med en massa släktingar. Jag
fann grafven och på grafven två kattor som slogs. De voro svart- och
hvitfläckiga och så lika, att det var omöjligt att skilja den ena från
den andra. De slogs så att hårtapparna rykte. Då mindes jag min fiende
och log åt vårt hat.

– – – När jag vrider visarna på tolf, får klockan ett så strängt och
opartiskt ansikte. Det betyder Rättvisan. Det kan också betyda Makten.
Hvad är rätt? Makt är inte rätt; men Makten är Rättens fader. Makten är
fadern: en uppkomling; en selvmade man. Rätten är sonen: inte så stark
som fadern, men liksom lite finare. Och ändå af samma blod.

Nej, jag sitter visst och dillar.

Jag skall berätta en historia eller två om min klocka, om det kan roa
någon.

Jag köpte den för de första pengar jag själf förtjänade. Jag var femton
år och hade läst med en gosse, som gick några klasser under mig i
skolan. Tyvärr bar min undervisning dålig frukt för gossen. Saken var
den, att jag hade fattat ett personligt hat till Karl X Gustaf. Jag
förklarade, att han var en skojare och en fyllhund. Jag utvecklade, att
han måste ha varit en bra barnslig statsman, som trodde att Sverige
skulle kunna få någon glädje af att eröfra Polen, och som till på köpet
misslyckades i det tokiga företaget och bara af en ren händelse råkade
komma öfver Skåne, Halland och Blekinge i stället. Allt detta kom
visserligen sanningen ganska nära, men det röjde brist på historiskt
sinne. Och det var ju strängt taget inte riktigt hederligt af mig att
säga gossen sanningen, då jag hade betaldt för att lära honom historia.
Jag lämnade heller inte mycket kvar af Karl XII. Kort sagdt, pojken blef
kuggad i examen, men jag fick mina pengar och köpte mig en
silfverklocka.

Och jag växte upp och gick omkring med min silfverklocka i fickan och
sökte efter vishetsbrunnen, den som Odin drack ur. Man skall som bekant
betala med sitt ena öga för att få dricka ur den brunnen. Och det är
just däri knepet ligger. Ty när man bara har ett öga, kan man blott se
tingen på ett sätt. Då vet man precis hvad man skall tänka och tro. Man
blir klok och enfaldig som en gud, och det går en väl i händer.

Jag har också hört något om att det skall finnas en annan vishetsbrunn.
Den är djupare än den första, och vattnet är också mycket kallare i den.
Det är så kallt att blodet fryser, om man dricker ur den. Och den som en
gång har druckit af den brunnens vatten, han ler inte mer, annat än åt
deras visdom som druckit ur Odins brunn. Men priset är lite betänkligt.
Det är inte fråga om ena ögat, utan om det första hjärtat och den högra
handen. Hvad det första hjärtat beträffar är skadan inte stor; det skall
ju värka bort i alla fall. Men handen! Högra handen! Det är en betänklig
sak.

Så har jag låtit mig berättas om vishetsbrunnarna, men själf vet jag
ingenting bestämdt.

Men en dag, medan jag gick omkring och sökte efter vishetens brunn – jag
visste ännu inte att det fanns mer än en – mötte jag en flicka på
Drottninggatan. Milde Jesus, hvad hon var söt! Och den dagen, den dagen!
En snösmältningsdag med takdropp och sol och snabba vindilar med en
aning om vår. Och den flickan, den flickan! Men det var en odygdig
flicka; det såg man strax på henne. Hon stannade framför en
blomsterhandlares fönster; jag stannade också. Våra blickar möttes. Jag
frågade henne helt sakta hvar hon bodde. Hon hade den vänligheten att
upplysa mig därom.

– Fråga efter Svea, hviskade hon.

Jag blef stående och såg efter henne, där hon försvann i vimlet.

Inga pengar hade jag, som vanligt. I fickan hade jag min dikt »Det
mörknar öfver vägen». Med den hade jag traskat omkring från den ena
tidningsredaktionen till den andra. Men det var ingen som hade
användning för min femkronorsmelankoli.

Men gudskelof att jag hade min silfverklocka! Gnolande på »Hör oss,
Svea» gick jag raka vägen till närmaste pantlånare.

Flickan var söt och rar. Jag berättade henne, att jag hade stampat på
min klocka för att kunna komma till henne. Det gjorde henne förtjust.
Innan jag gick ifrån henne, läste jag upp min dikt för henne. Hon tyckte
att den var vacker. Hon sade det med ett så uppriktigt ansikte, att jag
måste tro henne. Och det tröstade mig för tidningsredaktörernas
kallsinnighet.

Jag sade till henne innan vi skildes:

– Jag tycker om dig. Du är så god.

Hon tycktes inte synnerligt berörd af den komplimangen. Men jag
utvecklade den närmare och sade, att jag menade »god» på samma sätt som
negrerna sade det om missionären, sedan de ätit upp honom. Då lyste hon
upp och kysste mig och bad mig komma igen, ofta.

Och sedan – ja, sedan kom det svåra tider! Dag och natt längtade jag
till henne. Och sällan hade jag pengar. Jag skref de uslaste vers som
någonsin skrifvits i de sämsta tidningar som fanns. Jag sålde min
vinteröfverrock. Jag pantsatte min frack. Jag sålde mina böcker, de få
jag ägde. Jag kunde ha sålt min själ.

Kan man älska en allmän flicka? Jo, jo, nog kan man det. Den olyckan ha
många råkat ut för.

– – – Hon är död för många, många år sen. En kamrat till mig, en
olycksfågel, tog lifvet af henne och sig själf en dag ute på ett
utvärdshus. En morgon efter en karnavalsnatt.

Han älskade henne.

Många vintrars snö har sedan dess fallit lätt öfver hennes lilla lätta
hjärta. Och det finns kanske ingen mer än jag i världen, som minns
henne.

– – – Men jag löste ut min silfverklocka och blef människa igen och
skref saker som tidningsredaktörerna tyckte bättre om än mina vers, och
jag lefver. Jag lefver och lefver. Herregud, hvad lifvet börjar bli
långrandigt.

Jag sitter och stirrar in i den ensamma ljuslågan, tills mina ögon bli
blinda.

En gång – det är inte så längesen – ville jag skrifva en dikt, där jag
liknade min själ vid en flämtande ljuslåga. Men det blef ingen dikt –
bara fyra rader.

Mätt af lust och matt af plåga fräter du din lifsminut. Själ, du
fladdrar som en låga som skall blåsas ut.

*

Den som ändå vore gammal.

Här om dagen satt jag vid ett festligt dukadt bord bredvid en gammal
herre med en stor kraschan. Champagnen hade piggat upp honom och öppnat
hans hjärta. Och han sade till mig:

– Det är skönt att bli gammal. Att vara ung var för djäfligt.

Noter

1)

Schopenhauer.

Converted and published on https://SamoLit.com/