Hjalmar Söderberg

Historietter

En e-bok från Litteraturbanken.se (The Swedish Literature Bank), baserad
på följande tryckta utgåva: Albert Bonniers förlag, Stockholm 1898.

TUSCHRITNINGEN

EN aprildag för många år sedan, på den tid då jag ännu undrade öfver
lifvets mening, gick jag in i en liten cigarrbutik vid en bakgata för
att köpa en cigarr. Jag valde ut en mörk och kantig El Zelo, stoppade
den i mitt fodral, betalade den och gjorde mig färdig att gå. Men i
detsamma föll det mig in att visa den unga flickan, som stod i butiken,
och hos hvilken jag ofta brukade köpa mina cigarrer, en liten
handteckning i tusch, som jag tillfälligtvis hade liggande i plånboken.
Jag hade fått den af en ung konstnär, och i mitt tycke var den mycket
vacker.

»Se här,» sade jag, och räckte henne den, »hvad tycker ni om det här?»

Hon tog den i handen med nyfiket intresse och såg på den mycket länge
och mycket nära. Hon vände den på flera olika håll, och hennes ansikte
fick ett uttryck af ansträngd tankeverksamhet.

»Nå, hvad betyder det?» frågade hon till sist med ett vetgirigt
ögonkast.

Jag blef en smula häpen.

»Det betyder ingenting särskildt,» svarade jag. »Det är bara ett
landskap. Det är mark, och det där är himmel, och det där är en väg ...
En vanlig väg ...»

»Ja, det måtte jag väl se,» fräste hon till i tämligen ovänlig ton; »men
jag ville veta hvad det betyder.»

Jag stod rådvill och förlägen; jag hade aldrig kommit att tänka på, att
det skulle betyda någonting. Men hennes föreställning stod icke att
rubba; hon hade nu en gång fått för sig att taflan måste vara något
slags »hvar är katten?» Hvarför skulle jag annars ha visat henne den?
Till sist satte hon upp den mot fönsterrutan för att få den
genomskinlig. Troligen hade man någon gång visat henne ett slags
egendomliga spelkort, som under vanlig belysning föreställa ruter nia
eller spader knekt, men som, då man håller dem upp mot ljuset,
föreställa någonting oanständigt.

Men hennes undersökning gaf intet resultat. Hon lämnade igen
handteckningen, och jag beredde mig att gå. Då blef den stackars flickan
med ens mycket röd och bröt ut med gråten i halsen:

»Fy, det är riktigt illa af er att göra narr af mig så där. Jag vet
mycket väl att jag är en fattig flicka, som inte har haft råd att skaffa
mig någon vidare bildning; men därför behöfver ni väl inte göra narr af
mig. Kan ni inte säga mig hvad er tafla betyder?»

Hvad skulle jag svara? Jag skulle ha gifvit mycket för att kunna säga
henne hvad den betydde; men det kunde jag icke, ty den betydde ju
ingenting!

*

Ja, det är nu flera år sedan dess. Jag röker nu andra cigarrer och köper
dem i en annan bod, och jag undrar nu icke längre öfver lifvets mening;
men det är icke emedan jag tror mig ha funnit den.

________

DRÖMMEN OM EVIGHETEN

MEDAN jag ännu var mycket ung, trodde jag med fullkomlig visshet, att
jag hade en odödlig själ. Jag ansåg detta för en helig och dyrbar gåfva,
och jag var lycklig och stolt öfver den.

Ofta sade jag till mig själf:

»Det lif jag lefver är en dunkel och förvirrad dröm. En gång kommer jag
att vakna till en annan dröm, som står verkligheten närmare och har en
djupare mening än denna. Ur den drömmen kommer jag att vakna till en
tredje och sedan till en fjärde, och hvarje ny dröm står sanningen
närmare än den förra. Detta närmande till sanningen utgör lifvets
mening, och den är sinnrik och djup.»

Och i glädjen öfver att veta, att jag i min odödliga själ ägde ett
kapital, som icke kunde förloras på spel och icke utmätas för skuld,
förde jag ett utsväfvande lif och slösade likt en furste med hvad jag
ägde och hvad jag icke ägde.

Men en afton befann jag mig med några af mina stallbröder i en stor sal,
som glimmade af guld och elektriskt ljus, och ur hvars golfspringor det
steg upp en lukt af förruttnelse. Två unga flickor med målade ansikten
och en gammal kvinna med rynkorna fyllda af gips dansade där på en
tribun, ackompanjerade af orkesterns hvin, männens bifallsskrän och
klangen af krossade glas. Vi betraktade dessa kvinnor, drucko mycket och
samtalade om själens odödlighet.

»Det är dåraktigt att tro,» sade en af mina stallbröder, som var äldre
än jag, »att det skulle vara en lycka att äga en odödlig själ. Betrakta
denna gamla gumma, som dansar där borta, och hvars hufvud och händer
darra, då hon står stilla ett ögonblick. Man ser strax, att hon är elak
och ful och fullkomligt värdelös, och att hon blir det mer och mer med
hvarje dag. Hur löjligt skulle det icke vara att tänka sig, att hon hade
en odödlig själ! Men det förhåller sig alldeles på samma sätt med dig
och mig och oss alla. Hvilket dåligt skämt skulle det icke vara att
skänka oss evighet!»

»Hvad som misshagar mig mest i det du säger,» svarade jag, »är icke det,
att du förnekar själens odödlighet, men det, att du finner ett nöje i
att förneka den. Människorna likna barn, som leka i en trädgård,
omhägnad af en hög mur. Gång efter annan öppnas en port i muren, och ett
af barnen försvinner genom denna port. Man säger då till de andra, att
det föres bort till en annan trädgård, som är större och vackrare än
denna: då lyssna de ett ögonblick under tystnad, och sedan fortsätta de
att leka bland blommorna. Antag nu, att en af gossarne är vetgirigare än
de andra och klättrar upp på muren för att se, hvart kamraterna taga
vägen; och när han kommer ned igen, berättar han för de andra hvad han
sett: utanför porten sitter en jätte, han äter upp de barn som föras ut.
Och de måste alla föras ut genom porten i tur och ordning! Du är den
gossen, Martin; och jag finner det obeskrifligt löjligt, att du berättar
hvad du tror dig ha sett, icke full af förtviflan, utan stolt och glad
att veta mera än de andra.»

»Den yngsta af dessa flickor är mycket vacker,» svarade Martin.

»Det är förfärligt att förintas, och det är också förfärligt att icke
kunna förintas,» sade en annan af mina vänner.

Martin fortsatte hans tankegång:

»Ja,» sade han, »man borde kunna finna en medelväg. Omgjorda dina länder
och gå ut och sök medelproportionalen mellan tiden och evigheten. Den
som finner den kan stifta en ny religion, ty han har då i sin makt det
bästa lockbete som någonsin en människofiskare har ägt.»

Orkestern slutade med en skräll. Salens guld glimmade mattare genom
tobaksröken, och genom golfspringorna trängde det alltjämt upp en lukt
af förruttnelse.

Vi bröto upp och skingrades hvar åt sitt håll. Jag irrade länge fram och
åter genom gatorna, jag kom in på gator som jag icke kände igen och som
jag aldrig sedan har återsett, underligt öde och tomma gator, hvilkas
hus tycktes öppna sina led för att bereda mig rum, hvart jag än styrde
mina steg, och sedan åter sluta sig bakom min rygg. Jag visste icke hvar
jag befann mig, förrän jag med ens stod framför min egen port. Den stod
vidöppen. Jag gick in genom porten och upp för trapporna. Vid ett af
trappfönstren stannade jag och såg på månen; jag hade icke förut gifvit
akt på att det var månsken denna kväll.

Men jag har aldrig hvarken förr eller senare sett månen sådan. Man kunde
icke säga att den lyste. Den var askgrå och blek och onaturligt stor.
Jag stod länge och stirrade på denna måne, ehuru jag var fruktansvärdt
trött och längtade efter att få sofva.

Jag bodde i tredje våningen. Då jag hade gått två trappor, tackade jag
Gud, att det endast återstod mig en. Men då jag kommit upp för denna
trappa, slog det mig, att förstugan icke var mörk, som den eljes alltid
brukade vara, utan svagt belyst liksom de andra förstugorna, där månen
sken in genom trappfönstren. Men det fanns endast tre trappor i detta
hus, utom vindstrappan; därför var den öfversta förstugan alltid mörk.

»Vindsdörren står öppen,» sade jag till mig själf. »Ljuset kommer från
vindstrappan. Det är oförsvarligt af tjänstfolket att lämna vindsdörren
öppen, det kan ju komma tjufvar upp på vinden.»

Men där var ingen vindsdörr. Där var endast en vanlig trappa, likadan
som de andra.

Jag hade alltså räknat fel; jag hade ännu en trappa kvar.

Men då jag hade kommit upp för denna trappa och stod i förstugan, måste
jag behärska mig för att icke skrika högt. Ty äfven denna förstuga var
ljus, och icke heller där stod någon vindsdörr öppen, men en ny trappa
förde mot höjden liksom nyss. Och genom trappfönstret sken månen in, och
den var askgrå och glanslös och onaturligt stor.

Jag störtade upp för trappan. Jag kunde icke tänka mera. Jag vacklade
upp för ännu en, och ännu en; jag räknade dem icke längre.

Jag ville skrika, jag ville väcka upp detta förhäxade hus och se
människor omkring mig; men min strupe var sammansnörd.

Plötsligt föll jag på den tanken att söka läsa namnen på dörrskyltarna.
Hvilka människor kunde väl bo i detta Babelstorn? Månljuset var för
svagt, jag ref eld på en tändsticka och höll den tätt intill en skylt af
mässing.

Jag läste där namnet på en af mina vänner, som var död.

Då lossnade min tungas band och jag skrek:

»Hjälp! Hjälp! Hjälp!»

*

Detta rop blef min räddning, ty det väckte mig ur den förfärliga drömmen
om evigheten.

________

NATTVARDENS SAKRAMENT

DET var nästan i min barndom det passerade.

Det var en blåsig höstkväll, ombord på en af skärgårdsbåtarna. Vi hade
ännu icke flyttat in från landet, och jag reste ut och in för skolans
skull. Jag hade varit lat som vanligt och skulle examineras i ett par
ämnen för att kunna komma upp i en högre klass.

Jag gick af och an på däcket i skymningen, med kragen uppvikt och
händerna i kavajfickorna, och tänkte på mina motgångar i skolan. Jag var
nästan säker om att bli kvarsittare. Då jag böjde mig fram öfver
relingen och såg hur skummet fräste hvitt och hur babordslanternan
kastade gnistrande gröna reflexer i det svarta vattnet, kände jag mig
frestad att hoppa öfver bord. Då åtminstone skulle väl matematikläraren
ångra sin kitslighet – då, när det väl var för sent – –

Men i längden blef det kallt därute, och när jag tyckte mig ha frusit
nog, gick jag in i rökhytten.

Jag tycker mig ännu se den interiör af värme och hemtrefnad, som mötte
mina blickar, då jag öppnade dörren. Den tända taklampan svängde
långsamt af och an likt en pendel. På bordet ångade fyra whiskytoddar;
fyra cigarrer blossade, och fyra herrar berättade svinaktiga historier.
Jag kände dem alla som grannar på sommarnöjet: en bolagsdirektör, en
gammal präst, en premieraktör och en knapphandlare. Jag bockade mig
höfligt och slog mig ned i en vrå. Jag hade visserligen en svag känsla
af att min närvaro kanske kunde förefalla öfverflödig; men å andra sidan
hade det ju varit för mycket begärdt, att jag skulle gå ute i blåsten
och frysa, när det var så godt om utrymme i hytten. Dessutom visste jag
med mig själf, att jag mycket väl kunde bidraga till underhållningen om
det behöfdes.

De fyra herrarne sneglade på mig med en viss kyla, och det uppstod en
paus.

Jag var sexton år, och jag hade nyligen gått och läst. Man har sagt mig,
att jag vid denna tid hade ett menlöst och oskyldigt utseende.

Pausen blef likväl icke lång. Några klunkar ur glasen, några bloss på
cigarrerna, och meningsutbytet var åter i full gång. En säregen
omständighet frapperade mig dock: alla de historier, som berättades,
hade jag redan hört otaliga gånger, och jag fann dem för min del
tämligen enkla. Svinaktiga historier kunna som bekant indelas i tvenne
hufvudgrupper: den ena koncentrerar sig närmast kring
matsmältningsprocessen och därmed förknippade omständigheter, medan
däremot den andra, som står ojämförligt högre i kurs, med förkärlek rör
sig om kvinnan. Den förra gruppen hade jag och mina skolkamrater länge
sedan lämnat bakom oss; så mycket mera öfverraskade det mig därför att
höra dessa mognade herrar ägna den sitt lifligaste intresse, medan den
andra, vida intressantare gruppen förbigicks med tystnad. Jag förstod
icke detta. Skulle det möjligen vara af någon slags obehörig hänsyn till
mig? Jag behöfver icke säga i hvilken grad misstanken härom förargade
mig. Den lifliga stämningen i hytten hade smittat mig och gjort mig
företagsam, och jag föresatte mig energiskt att göra ett slut på dessa
barnsligheter.

»Hör, farbror,» inföll jag helt oförberedt under tystnaden efter en
historia, som var så oskyldig, att endast prästen skrattade åt den,
»kommer farbror ihåg den där historien, som kapten berättade i förgår?»

»Farbror» var bolagsdirektörn; han var en vän till min far.

Och jag fortsatte oförskräckt:

»Den var den festligaste jag har hört i hela mitt lif. Den kunde farbror
gärna berätta!»

Fyra par förbluffade ögon riktades på mig, och det uppstod en pinsam
tystnad. Jag ångrade redan mitt hastiga mod.

Bolagsdirektörn bröt isen med ett litet lättsinnigt skratt, som endast
var ett svagt eko af de åskor han låtit rulla ett par dagar tidigare, då
kaptenen berättade historien.

»Hi-hi – ja den var inte illa ...»

Och han började berätta den. Den var mycket pepprad, och den rörde sig
om kvinnan.

Premieraktörn dolde i början sina känslor bakom sin vanliga mask af
värdigt allvar, medan däremot knapphandlaren, en gammal bock, som grånat
i synden, betraktade mig med ett visst förstulet intresse, i hvilket det
ingick något af ökad aktning för min personlighet.

Men då anekdoten började taga en något betänklig vändning, inföll
plötsligt prästen, en välvillig gammal man med ett fromt och barnsligt
uttryck i sitt slätrakade gumansikte:

»Ursäkta, min bästa bror, att jag afbryter, men – » och han skrufvade på
sig en smula, så att han kunde rikta sina ord till mig, »hur gammal är
egentligen den unge mannen? Har han gått fram till Herrans hel ... till
nattvarden?»

Jag kände, att jag blef blodröd. Jag hade glömt, att det fanns en präst
i sällskapet.

»Ja-a,» stammade jag nästan ohörbart. »Jag har gått och läst i vinter.»

»Jaså,» svarade den gamle prästen, medan han långsamt rörde i sitt
toddyglas.

Och han tillade utan att se upp, med en röst, som fyrtio års medlarekall
mellan Gud och världen hade präglat med öfverseendets och
fördragsamhetens milda ton:

»Fortsätt, kära bror. Ursäkta att jag afbröt.»

________

SOTARFRUN

DET är en grym och sorglig historia. Jag hörde den mer än en gång
berättas i min barndom, och den kom mig att undra och rysa.

Inne i en sidogata står ett gammalt borgarhus med en slät och grå fasad.
Genom en stor, rundhvälfd port utan alla prydnader – ja, ett årtal finns
där, kanske också ett par fruktguirlander – kommer man in på en trång
gård, lagd med kullerstenar, en svart, stenlagd brunn som så många
andra, dit solen aldrig hittar vägen. En gammal lind med afstubbade
grenar, svartnad bark och af ålder glesnadt löfverk står där i en vrå;
den är gammal som huset, ja ännu äldre, och är alltjämt ett kärt
tillhåll för gårdens barn och kattor.

Det var förr i världen sotar Wetzmanns gård.

Sotar Wetzmann skall ha varit en ganska beskedlig gubbe. Han hade haft
framgång i lifvet och samlat en rätt stor förmögenhet. Han var god mot
de fattiga, barsk mot sina gesäller – ty så var bruket, och det behöfdes
kanske också – och drack toddy på källaren hvarje kväll; ty han hade
tråkigt hemma.

Hans hustru var också barsk mot gesällerna, men hon var icke god mot de
fattiga och icke heller mot någon annan. Hon hade tjänat som piga i
sotar Wetzmanns hus, innan hon blef hans andra fru. Den tiden voro
Afunden och Kättjan de bland de sju dödssynderna, som lågo hennes natur
närmast; numera var det Vreden och Högmodet.

Hon var stor och kraftigt byggd och skall i yngre år ha varit vacker.

Sonen Fredrik var spenslig och blek. Han var född i det första giftet,
och man sade, att han liknade sin mor. Han hade ett godt hufvud och ett
blidt sinne, och han studerade till präst. Han hade just blifvit
student, då han föll i en lång och svår sjukdom, som höll honom vid
sängen en hel vinter.

I en gårdsflygel bodde en hjälpmadam med sin dotter Magda. Ja, hette hon
Magda? Jag vet icke, men jag kallade henne alltid så för mig själf, när
jag som barn hörde de gamla berätta om henne någon vinterkväll, i
skymningen; och jag tyckte mig då se ett litet blekt och skyggt
barnansikte, omflutet af ett stort, ljust hår, och med en mycket röd
mun. Hon var femton år och hade nyligen gått och läst. Kanhända var det
detta »gått och läst», som gjorde, att jag alltid föreställde mig henne
allvarlig och stilla som de unga flickor, jag om söndagen brukade se i
kyrkan, och att jag alltid tänkte mig henne klädd i en lång och slät
svart klädning.

Då studenten fram på vårsidan började komma på bättringsvägen, fick
hjälpmadamens dotter på hans begäran sitta hos honom vid bädden en stund
om eftermiddagarna och läsa högt.

Fru Wetzmann tyckte icke om det. Hon var rädd, att det kunde uppstå ett
tycke. Hennes styfson kunde gärna för henne gå och bli kär i hvem han
ville och förlofva sig också, det rörde henne icke; men det skulle
åtminstone icke bli med en hjälpmadams dotter! Hon höll ett misstänksamt
öga på Magda, men måste låta det passera. Sjuklingen skulle ju förströs
på något sätt; och doktorn hade förbjudit honom att ligga och läsa, ty
han hade svaga ögon och fick icke anstränga sig.

Så satt hon då hos honom vid bädden och läste högt ur både andliga och
världsliga böcker; och studenten låg blek och matt och lyssnade till
hennes röst och såg på henne också och fann behag i henne.

Hon hade en så röd mun.

De voro nästan jämnåriga – han var icke mera än sjutton eller aderton år
– och de hade många gånger lekt tillsammans som barn. Snart nog blefvo
de förtroliga.

Fru Wetzmann fann så ofta som möjligt någon förevändning för att gå in i
sjukrummet för att se efter hur det stod till där inne. De båda barnen
borde ha märkt det och tagit sig till vara; men man handlar ju icke
alltid som man borde. En dag, då hon ljudlöst och försiktigt öppnade
dörren, stod det till på följande sätt: Magda hade lämnat sin stol, som
man hade ställt på något afstånd från bädden, och stod nu böjd öfver
hufvudgärden med armarna om den unge mannens hals. Han åter hade rest
sig till hälften med armbågen stödd mot kudden och smekte hennes hår med
en tunn hvit hand, och de kysste hvarandra lifligt. Då och då hviskade
de också några afbrutna ord utan mening.

Sotarfrun blef mörkröd. Likväl kunde hon icke afhålla sig från att le
invärtes: hade det icke gått alldeles så, som hon visste att det skulle
gå! Men nu skulle det också vara punkt och slut. Vreden och Högmodet
stego upp inom henne, svällde ut och lyste fram ur hennes hy och ur
hennes ögon, som gnistrade; och hvem vet – medan hon stod där osedd och
tyst och betraktade de båda unga, som hvarken hade ögon eller öron för
något annat än hvarandra – hvem vet, om icke också Afunden och Kättjan i
hemlighet kröpo fram ur sina gömslen och spelade upp på hvar sin dolda
sträng i hennes själ.

Hon besinnade sig icke länge, utan steg raskt fram till bädden, grep
flickan om den späda handleden med en järnhård näfve, gaf henne ett
skymfligt namn och slängde henne ut genom dörren under en ström af de
fulaste tillmälen. Därefter svor hon i tjänares och gesällers
intresserade närvaro en dyr och saftig ed, att om den ungen en gång till
vågade sätta sin fot innanför hennes tröskel, så skulle hon få huden
full med så mycket stryk, att hon inte skulle kunna röra en fena på
fjorton dar.

Det var ingen som betviflade, att hon ämnade hålla sitt ord.

Den sjuke gjorde icke sin styfmor några förebråelser. Hvar gång hon gick
genom rummet, vände han ansiktet mot väggen; han ville icke se henne och
icke tala till henne efter uppträdet med Magda. Men en dag anförtrodde
han sin far i ett samtal mellan fyra ögon, att han icke kunde lefva, om
icke Magda finge bli hans brud. Den gamle skorstensfejaren blef häpen
och förargad, men vågade icke strax sätta upp något allvarsamt motstånd:
sonen var den ende, som han höll af och som visade honom någon ömhet
tillbaka, och han kunde icke uthärda tanken på att mista honom.

Han ställde saken på framtiden och gaf hustrun del af sina bekymmer.

*

Hur skall jag kunna skildra det som sedan hände? Det låter som en elak
dröm eller som en saga, gjord att skrämma barnen med då de äro stygga,
och likväl är det sant.

Det skall ha varit en lördagsafton i maj det passerade.

Gården ligger tyst, gatan är tyst. Kanhända någon gnolar en visa genom
ett köksfönster, eller att några barn leka nere i gränden ... Den sjuke
är ensam i sitt rum. Han räknar kvarter och minuter. Det är vår nu där
ute. Snart är det sommar. Skall han aldrig mera komma upp från sitt
läger, aldrig mera höra skogen gnola och hviska, aldrig som förr kunna
mäta dagen med stunder af verksamhet och stunder af hvila? Och Magda ...
Om han blott icke alltid såg hennes ansikte för sig med den vilda
skrämsel i blicken, som hon hade, då styfmodern grep henne om handleden.
Icke behöfde hon vara rädd. Icke vågade den elaka kvinnan på allvar göra
henne något ondt, då hon visste, att han hade valt henne till sin brud.

Så ligger han där och drömmer, än vaken, än halfvaken, och låter
pupillerna suga in ljuset af solstrimman på den hvita dörren; och då han
sluter ögonen, simmar det fram en arkipelag af giftiga gröna öar,
omslutna af ett bläcksvart haf. Och medan han blundar, går det gröna
öfver i blått, och det svarta ljusnar till blårödt med naggade mörka
kanter, och så blir det svart alltsamman ...

Han känner en lätt hand stryka sin panna, och han far upp i bädden.

Det är Magda. Magda står framför honom, liten och späd och med en leende
röd mun, och hon lägger en knippa vårblommor framför honom på täcket.
Sippor och mandelblommor och violer.

Är det sant, är det verkligen hon?

»Hur har du vågat?» hviskar han.

»Din styfmor är borta,» säger hon då. »Jag såg henne nyss gå ut, klädd
för att gå bort. Jag hörde, att hon skulle gå till Söder, och det dröjer
säkert länge innan hon kommer hem. Då smög jag mig uppför trappan och in
till dig.»

Och hon blir länge hos honom och talar om skogen, där hon gått ensam och
lyssnat till fåglarna och plockat vårblommor åt honom, som är henne kär.
Och de kyssa hvarandra så ofta som möjligt och smekas som två barn, och
båda äro lyckliga, medan timmarna rinna och solstrimman på den hvita
dörren blir brandgul och röd och mattas och bleknar bort.

»Kanske du borde gå,» säger Fredrik. »Hon kan snart vara hemma. Hvad
skall jag göra, om hon vill slå dig, jag, som ligger här sjuk och svag
och som får svindel, om jag stiger upp ur bädden. Kanske du borde gå!»

»Jag är inte rädd,» svarar Magda.

Ty hon vill riktigt visa, att hon håller af honom, och att hon gärna
vill lida ondt för sin kärleks skull.

Och först då skymningen kommer, kysser hon honom för sista gången och
smyger ut ur huset. På gården stannar hon en minut och ser uppåt
fönstret till det rum, där han ligger ensam på den hvita bädden med
hennes mandelblommor och violer på täcket. Då hon vänder sig om för att
gå in i det lilla rummet i gårdsflygeln, står hon ansikte mot ansikte
med fru Wetzmann, och hon ger till ett litet skrik.

Det finns ingen lefvande människa på gården, ingen mer än de två. Rundt
omkring stå väggarna och stirra på dem i mörkningen med tomma, svarta
fönster, och den gamla linden skälfver till inne i sin vrå.

»Du har varit där uppe,» säger sotarfrun.

Jag trodde alltid som barn att hon log, då hon sade detta, och att
hennes tänder då lyste lika hvita i mörkret som hennes mans gesällers.

»Ja, jag har varit hos honom,» har kanske Magda då svarat, trotsig och
rak ännu i sin kritbleka rädsla.

Hur gick det sedan till? Man vet det icke riktigt, men troligen blef det
en hetsjakt rundt kring gården. Vid foten af det gamla lindträdet
snafvade flickan och föll. Hon vågade icke ropa på hjälp, för att icke
den sjuke skulle höra det; och hvem skulle också ha hjälpt henne? Hennes
mor var borta på arbete. Den rasande kvinnan var öfver henne; hon hade
under tiden fått fatt i ett tillhygge, en kvastkäpp eller något sådant,
och det föll slag på slag. Ett par halfkväfda skrik från en strupe,
sammansnörd af dödsskräcken, och så intet mera.

Ett par af gesällerna, som just hade kommit hem, stodo nere i den mörka
porten och sågo på; de rörde icke en led för att hjälpa barnet. Kanhända
vågade de icke; kanhända leddes de också af ett svagt hopp att en gång
få se matmodern föras bort på en fångkärra.

Då fru Wetzmann gick in i huset efter att ha utöfvat sin husbonderätt –
ty hon kände väl instinktmässigt, att hon naturligtvis hade husbonderätt
öfver alla, som hon kunde och ville utöfva den mot – stötte hon emot
något mjukt i trappan. Hon ropade på en tjänstflicka och ett ljus, ty
det var alldeles mörkt där uppe. Det var Fredrik. Han hade hört de svaga
skriken, sprungit upp ur bädden och ut, och i trappan hade han fallit.

*

I tre dagar lefde Magda; därefter dog hon och blef begrafven.

Sotar Wetzmann betalade en summa till hjälpmadamen, hennes mor, och det
blef icke någon rättegång om saken. Likväl tog det hårdt på den gamle
mannen. Han gick icke mera till källaren för att dricka toddy, utan satt
oftast hemma i en skinnklädd stol och stafvade i en gammal bibel. Han
föll af och blef tyst och besynnerlig, och det gick icke ett år, förrän
också han var död och lagd i jorden.

Sonen Fredrik tillfrisknade så småningom; men han blef aldrig färdig med
sin prästexamen, ty både hans fattningsförmåga och hans minne hade
blifvit försvagade. Man såg honom ofta gå med blommor till Magdas graf;
han gick framåtlutad och mycket fort, ja, han nästan sprang, som om han
haft en mängd angelägna ärenden att uträtta, och merendels hade han
också ett par böcker under armen. Till slut blef han alldeles svagsint.

Och sotarfrun? Hon tycks ha varit en stark natur. Det finns människor,
som icke egentligen äro samvetslösa, men som aldrig af sig själfva falla
på den idén, att de ha gjort något oriktigt. Det kan hända, att en karl
med blanka knappar i rocken slår dem på axeln och ber dem följa med: då
vaknar samvetet. Men till fru Wetzmann kom ingen. Hon satte sin styfson
på en inrättning, då han blef för besvärlig hemma, och hon sörjde sin
man, som skick och bruk är, och därefter gifte hon om sig. Då hon åkte
till kyrkan bröllopsdagen, hade hon en gredelin sidenkofta med
guldtränsar och var »utstyrd som tusan hakar» – så sade min mormor, som
satt i sitt fönster i huset midt emot och såg hela ståten, medan hon
vände ett blad i sin postilla.

________

PELSEN

DET var en kall vinter det året. Människorna krympte ihop i kölden och
blefvo mindre, utom de som hade pelsverk.

Häradshöfding Richardt hade en stor pels. Det hörde för öfrigt nästan
till hans ämbetsåligganden, ty han var verkställande direktör i ett
alldeles nytt bolag. Hans gamle vän doktor Henck hade däremot icke någon
pels: i stället hade han en vacker hustru och tre barn. Doktor Henck var
mager och blek. Somliga människor bli feta af att gifta sig, andra bli
magra. Doktor Henck hade blifvit mager; och så blef det julafton.

»Jag har haft ett dåligt år i år,» sade doktor Henck till sig själf, när
han vid tretiden på julaftonen, just i middagsskymningen, var på väg upp
till sin gamle vän John Richardt för att låna pengar. »Jag har haft ett
mycket dåligt år. Min hälsa är vacklande, för att icke säga förstörd.
Mina patienter däremot ha kryat upp sig nästan hela sällskapet; jag ser
så sällan till dem nu för tiden. Jag kommer förmodligen snart att dö.
Det tror min hustru också, det har jag sett på henne. Det vore i så fall
önskvärdt, att det inträffade före utgången af januari månad, då den
förbannade lifförsäkringspremien skall betalas.»

Då han hade hunnit till denna punkt i sin tankegång, befann han sig i
hörnet af Regeringsgatan och Hamngatan. Då han skulle passera gatukorset
för att sedan fortsätta nedåt Regeringsgatan, halkade han på ett glatt
slädspår och föll omkull, och i detsamma kom en drosksläde körande i
full fart. Kusken svor och hästen vek instinktmässigt åt sidan, men
doktor Henck fick likväl en knuff i axeln af den ena meden, och dessutom
fattade en skruf eller spik eller något liknande tag i hans öfverrock
och ref en stor lucka i den. Folket samlade sig omkring honom. En
poliskonstapel hjälpte honom på benen, en ung flicka borstade af honom
snön, en gammal fru gestikulerade kring hans trasiga rock på ett sätt
som antydde att hon skulle ha velat laga den på stället om hon kunnat,
en prins af det kungliga huset, som händelsevis gick förbi, tog upp hans
mössa och satte den på hufvudet på honom, och så var allting bra igen,
utom rocken.

»Fy fan så du ser ut, Gustaf,» sade häradshöfding Richardt, då Henck kom
upp till honom på hans kontor.

»Ja, jag har blifvit öfverkörd,» sade Henck.

»Det är just likt dig,» sade Richardt och skrattade godmodigt. »Men inte
kan du gå hem på det där sättet. Du kan gärna låna min pels, så skickar
jag en pojke hem till mig efter min öfverrock.»

»Tack,» sade doktor Henck.

Och efter att ha lånat de hundra kronor han behöfde, tillade han:

»Välkommen till middagen alltså.»

Richardt var ungkarl och brukade tillbringa julaftonen hos Hencks.

*

På hemvägen var Henck i ett bättre lynne än han hade varit på länge.

»Det är för pelsens skull,» sade han till sig själf. »Om jag hade varit
klok, skulle jag för längesen ha skaffat mig en pels på kredit. Den
skulle ha stärkt mitt själfförtroende och höjt mig i människornas
aktning. Man kan inte betala så små honorar åt en doktor i pels som åt
en doktor i vanlig öfverrock med uppslitna knapphål. Det är tråkigt, att
jag inte har kommit att tänka på det förut. Nu är det för sent.»

Han gick ett slag genom Kungsträdgården. Det var redan mörkt, det hade
börjat snöa på nytt, och de bekanta han mötte kände icke igen honom.

»Hvem vet för öfrigt, om det är för sent?» fortsatte Henck för sig
själf. »Jag är inte gammal ännu, och jag kan ha misstagit mig i fråga om
min hälsa. Jag är fattig som en liten räf i skogen; men det var också
John Richardt för inte länge sedan. Min hustru har varit kall och
ovänlig mot mig på senare tider. Hon skulle säkert börja älska mig på
nytt, om jag kunde förtjäna mera pengar och om jag vore klädd i pels.
Det har förefallit mig, som om hon tyckte mera om John, sedan han
skaffade sig pels, än hon gjorde förut. Hon var visst en smula förtjust
i honom som ung flicka också; men han friade aldrig till henne, han sade
tvärtom till henne och till alla människor, att han aldrig skulle våga
gifta sig på mindre än tio tusen om året. Men jag vågade; och Ellen var
en fattig flicka och ville gärna bli gift. Jag tror inte att hon var kär
i mig på det sättet, att jag skulle ha kunnat förföra henne om jag hade
velat. Men det ville jag ju inte heller; hur skulle jag ha kunnat drömma
om en sådan kärlek? Det har jag inte gjort sedan jag var sexton år och
för första gången såg ’Faust’ på operan, med Arnoldson. Men jag är
likväl säker på att hon tyckte om mig den första tiden vi voro gifta;
man misstar sig inte på sådant. Hvarför skulle hon inte kunna göra det
än en gång? Under den första tiden efter vårt giftermål sade hon alltid
elakheter åt John, så ofta de träffade hvarandra. Men så bildade han ett
bolag och bjöd oss på teatern ibland och skaffade sig en pels. Och så
tröttnade min hustru naturligtvis med tiden på att säga elakheter åt
honom.

*

Henck hade ännu några ärenden att uträtta före middagen. Klockan var
redan half sex, då han kom hem fulllastad med paket. Han kände sig
mycket öm i vänstra skuldran; eljes var det ingenting som erinrade honom
om hans missöde på förmiddagen, utom pelsen.

»Det skall bli roligt att se hvilken min min hustru kommer att göra, när
hon får se mig klädd i pels,» sade doktor Henck till sig själf.

Tamburen var alldeles mörk; lampan var aldrig tänd annat än under
mottagningstiden.

»Nu hör jag henne i salongen,» tänkte doktor Henck. »Hon går så lätt som
en liten fågel. Det är eget, att jag ännu blir varm om hjärtat hvar gång
jag hör hennes steg i ett angränsande rum.»

Doktor Henck fick rätt i sin förmodan, att hans hustru skulle ge honom
ett älskvärdare mottagande, då han var klädd i pels, än hon eljes
brukade göra. Hon smög sig tätt intill honom i tamburens mörkaste vrå,
lindade armarna om hans hals och kysste honom varmt och innerligt.
Därefter borrade hon hufvudet i hans pelskrage och hviskade:

»Gustaf är inte hemma ännu.»

»Jo,» svarade doktor Henck med en något sväfvande röst, medan han med
båda händerna smekte hennes hår, »jo, han är hemma.»

*

I doktor Hencks arbetsrum flammade en stor brasa. På bordet stod whisky
och vatten.

Häradshöfding Richardt låg utsträckt i en stor skinnklädd länstol och
rökte en cigarr. Doktor Henck satt hopsjunken i ett soffhörn. Dörren
stod öppen till salen, där fru Henck och barnen höllo på att tända
julgranen.

Middagen hade varit mycket tyst. Endast barnen hade kvittrat och pratat
i munnen på hvarandra och varit glada.

»Du säger ingenting, gamle gosse,» sade Richardt. »Sitter du kanske och
grubblar öfver din trasiga öfverrock?»

»Nej,» svarade Henck. »Snarare öfver pelsen.»

Det var tyst några minuter, innan han fortsatte:

»Jag tänker också på någonting annat. Jag sitter och tänker på att detta
är den sista jul vi fira tillsamman. Jag är läkare och vet att jag icke
har många dagar kvar. Jag vet det nu med fullkomlig visshet. Jag vill
därför tacka dig för all vänlighet du på sista tiden visat mig och min
hustru.»

»Å, du misstar dig,» mumlade Richardt och såg bort.

»Nej,» svarade Henck, »jag misstar mig icke. Och jag vill också tacka
dig för att du lånade mig din pels. Den har förskaffat mig de sista
sekunder af lycka jag har känt i lifvet.»

________

KYRKOFADERN PAPINIANUS

JAG var en gång ute och reste. Jag såg floder, kullar och berg, som icke
liknade våra. Jag såg också många städer och bland dem Paris.

Paris är en liflig och vacker stad. Männen äro artiga och förekommande,
utom droskkuskarne. Kvinnorna äro sköna och giriga. Eiffeltornet är tre
hundra meter högt, men bekvämlighetsinrättningarnas plåtskärmar äro vida
lägre än hos oss. Omnibusarna likna stora hus och äro merendels
förspända med tre hvita hästar; men man kan icke åka med dem, ty de äro
alltid fulla af folk. En afton var jag nära att bli öfverkörd af en
sådan omnibus på boulevarden, men räddade mig i sista sekunden upp på en
refuge under en stor elektrisk båglampa. På samma refuge stod en andlig
i lång svart kaftan och låg hatt med vida brätten; han hade också ett
bomullsparaply under armen. Jag kunde icke se hans ansikte, ty det
beskuggades helt och hållet af hatten.

»Det gick ju lyckligt, min herre,» sade han vänligt.

»Ja, min herre,» svarade jag.

Han stod liksom jag och väntade på ett tillfälle att komma öfver till
den motsatta trottoaren. Omnibusarna och droskorna körde förbi i en
oafbruten fil, som aldrig tycktes vilja taga slut, och rundt omkring oss
skreko busarna, så att man tyckte sig höra hur det knakade i deras
stackars lungor:

»La Presse! V’la la Presse!»

Medan jag väntade, kastade jag bort min cigarrett och tog upp mitt
fodral för att tända en ny. Jag stod nämligen och rökte på en cigarrett;
och när jag ansåg, att den var utrökt, kastade jag bort den. Men se, då
kröp genast en liten blek och smutsgrå buse fram mellan omnibusarnas
hjul, där han tycktes hemmastadd som räfven i skogens snår, plockade upp
cigarrettstumpen, stack den i munnen och tände den. Och en nyans gladare
och lyckligare än nyss, fortsatte han sin väg nedåt boulevarden med
cigarrettstumpen i munnen och tidningspacken under armen, medan han
tjöt:

»V’la la Presse! Nytt uppslag i Dreyfusaffären! Scheurer-Kestner har
haft en negress till älskarinna! Voilà la Pre-e-esse!»

»Förefaller det er icke egendomligt, min herre,» frågade jag den
andlige, »att man anför herr Scheurer-Kestners smak för negresser
(antingen den nu är verklig eller uppdiktad) som ett af de skäl, hvilka
tala för kapten Dreyfus’ brottslighet och grefve Esterhazys oskuld?»

»Å, min herre,» svarade den andlige utan betänkande, »vid ett ytligt
betraktande förefaller det visserligen egendomligt; men om man ser hela
denna sak ur den rätta synpunkten, måste man finna det fullkomligt
berättigadt att ställa dessa företeelser i sammanhang med hvarandra. Att
ha haft en negress till älskarinna är en mycket svår synd (ehuru icke en
dödssynd); det tyder på ett sinnelag, som med vilja och afsikt är
riktadt mot det onda. Det kan icke vara utan mening, som Gud har gifvit
de svarta folken en så påfallande likhet med djäflarne. Att älska en
negress det är nästan att söka upp helvetet. Men om kapten Dreyfus’
försvarare äro sådana, hurudan måste icke då han själf vara!»

»Men betänk då, min herre, att kapten Dreyfus icke har blifvit dömd och
deporterad för sin egen eller sina vänners dåliga karakter i största
allmänhet, utan för ett visst gifvet brott; och om han icke har begått
detta brott ...»

Den andlige gjorde en myndig och bjudande gest med sitt bomullsparaply.

»Ack, min herre,» afbröt han mig, »ni rör där vid en fråga, som alldeles
icke besitter den vikt ni tillägger den. Domare äro människor och kunna
misstaga sig. Det är sannolikt att många blifva oskyldigt dömda; men det
är en stor lycka, att man i allmänhet förblir i okunnighet om dessa
fall, och det är dåraktigt och brottsligt att vilja bringa dem till
allmänhetens kännedom och att söka få en en gång under alla lagliga
former afkunnad dom upphäfd. Det är dåraktigt och brottsligt att för en
endas skull vilja rubba det allmänna förtroendet för rättskipningen och
därigenom föra samhället ett steg närmare dess upplösning. Om kapten
Dreyfus vore en verklig fosterlandsvän, skulle han själf inse detta. Som
sakerna nu stå, kan han icke tjäna sitt land bättre än genom att erkänna
sig skyldig. Genom att vidhålla sin oskuld begår han just det
fosterlandsförräderi, till hvilket han kanske från början var oskyldig.
Men det börjar regna, min herre, och ni har icke något paraply. Vi ha
kanhända samma väg?»

Prästen spände välvilligt upp sitt bomullsparaply öfver mitt hufvud, och
vi följdes åt in i trängseln på den smala rue du Faubourg Montmartre.

»Det synes mig framgå af hvad ni här säger, min herre,» började jag
efter att ha samlat mina tankar en minut, »att ni öfver hufvud taget
anser en människas öden i detta lif, det jordiska, vara af underordnad
vikt. Men om ni alltså, som jag förutsätter, ser sakerna ur evighetens
synpunkt, blir icke ur denna synpunkt en nations väl eller ve lika
oväsentligt som individens?»

»Detta tal är gudlöst, min herre. Det är icke tillåtet för en människa
att betrakta timligheten ur evighetssynpunkt. Denna synpunkt är
uteslutande förbehållen åt den evige.»

»Men ... ni betraktar alltså icke heller kapten Dreyfus’ öde ur denna
synpunkt?»

»Ingalunda.»

»Men, min herre: då ni betraktar rättvisan eller orättvisan i hans
domfällande som en sak af underordnad vikt, har ni icke då hela tiden i
tankarna den gudomliga rättvisan, som i ett kommande lif skall godtgöra
hvad den mänskliga felat?»

Prästen stannade och betraktade tankfullt sina grofva skor, på hvilka
regnet droppade ned från hans paraply. Hans ansikte belystes nu skarpt
af gasrampen i ett butikfönster. Han hade godmodiga och groft skurna
drag. Ansiktsuttrycket var matematikerns eller schackspelarens, som
grubblar öfver ett svårt problem.

»Ingalunda obetingadt,» svarade han slutligen. »Jag är i denna punkt
närmast böjd för att ansluta mig till den mening, som fordom uttalades
af kyrkofadern Papinianus. Han ansåg nämligen, att det alltför mycket
skulle försvaga vördnaden för den mänskliga rättvisan, om man lärde, att
den kunde korrigeras af den gudomliga. Den senare har, enligt
Papinianus, öfverlåtit hela sin kraft på den förra. Han ansåg det därför
nödvändigt och godt, att den, som här på jorden blifvit orättvist, men
under iakttagande af alla lagliga former dömd till döden, i det kommande
lifvet blefve fördömd.»

Sedan den andlige sagt detta, var det grubblande uttrycket försvunnet
från hans ansikte. Han sade: »God natt, min herre» med sin vanliga
godmodiga och vänliga röst och försvann in i den trånga och sluttande
gatan Notre Dame de la Lorette.

________

VOX POPULI

DENNA stad är den sedligaste i världen. När det någon gång inträffar,
att en diktare eller konstnär i sin alstring öfverskrider gränserna för
det tilllåtna och därigenom missbrukar de gåfvor, med hvilka försynen
utrustat honom, fyllas icke blott människorna utan äfven de små hundarne
med sedlig harm.

Det märkte jag senast i går.

Då klockan slog tre steg jag ut ur Biblioteket, trött af forskarmödorna
inom dess svala murar och fullastad med böcker så tjocka som jag aldrig
blir och så lärda att ni icke ens skulle förstå titlarna, om jag räknade
upp dem.

Det var en varm och välsignad sommardag. Jag vek af in på en sidoväg
under de stora gröna träden. Och så förde mig slumpen omsider till den
kulle, där Farfadern sitter orörlig och tyst och drömmer, medan gossen
sofver i hans knä.

På soffan framför bronsgruppen sjönk jag ner tillintetgjord, kastade
böckerna till höger och vänster om mig, tände en cigarrett och slöt
ögonen till hälften. Jag har märkt att man ser världen mera syntetiskt
då man ser den med halfslutna ögon; alla linier bli renare och enklare,
alla obehöfliga och förvirrande små nyanser drunkna, figurerna glida
fram och tillbaka öfver scenen som silhuetter i skilda plan. Och hur
lyckligt var det icke att jag satt med halfslutna ögon just nu, då två
så gräsligt fula gamla fruntimmer gingo förbi med en liten svart hund i
ett snöre!

Situationen är alltså denna: i fonden sitter Farfadern och drömmer sin
gamla dröm om de generationer som skola komma och om hvilka han –
sannolikt med orätt, tyvärr – tänker någonting mycket vackert; på
åskådareplatsen sitter jag; och i prosceniet mellan oss båda glida två
mycket fula gamla fruntimmer fram, från höger till vänster, med en liten
svart hund i ett snöre.

Som bekant är Farfadern ett i hög grad anstötligt skulpturverk – jag
nödgas erinra därom i händelse någon redan skulle ha glömt det; ty det
hör till historien.

De båda gamla fruntimren stanna framför bronsstoden och utbyta sina
tankar om konstverket; jag kan icke höra hvad de säga, men jag ser af
hufvudenas vickningar och af de grönaktiga parasollernas häftiga
rörelser i luften, att de betrakta saken mera ur moralens än ur
estetikens synpunkt, och att deras omdöme utfaller ogillande.

Under tiden springer den lilla hunden hit och dit, så långt snöret
tillåter, tills han slutligen fattar, att det är något som har tagit
hans matmödrars intresse i anspråk och som följaktligen också bör
intressera honom, och att detta något just är bronsstoden där på
gräsmattan. Då sätter han sig snällt och stilla på sin bak och lyssnar
med tillspetsade öron och vädrande nos till de båda gräsligt fula gamla
fruntimren; och liksom jag uppfattar han snart af hufvudenas vickningar
och af de svartgröna parasollernas ursinniga gester, att bronsgruppen i
sin helhet är föremål för deras lifliga ogillande. Det är då naturligt
och i sin ordning, att han genast fattas af ett outsläckligt hat till
denna grupp: eljes vore han en dålig hund.

»Vaff!» säger han och rusar upp emot bronsgruppen med sådan ilska, att
de gamla fruntimren bli skrämda och genast tystna. »Vaff, vaff, vaff!»

Pantomimen börjar nu bli liflig: å ena sidan den lilla hunden, som med
fradga kring munnen och ögonen lysande af trohet och ilska gör språng på
språng mot sin nya dödsfiende, medan han skäller: »Vaff, vaff, vaff!» –
å andra sidan de två bleka, magra, svartklädda och gräsligt fula gamla
fruntimren, som med förenade krafter draga i snöret och endast tum för
tum lyckas förflytta sig själfva och hunden, tills de slutligen glida ut
i kulissen till vänster.

»Vaff!» säger den lilla hunden ännu en gång innan han försvinner, och
därmed är han ute ur historien; men historien är icke därför slut.

Vi veta alla, att när en liten hund börjar skälla, då stämma traktens
alla hundar genast in. Och Humlegården är full af unga glada hundar, som
rulla sig på gräsmattorna och fördrifva sin dag med oskyldiga lekar och
som, då anledning erbjuder sig, rusa upp och säga vov, vov, om de äro
stora, eller vaff, vaff, om de äro små; men de allra minsta säga bjäff,
bjäff, bjäff.

»Här skälles,» sade alla dessa hundar till hvarandra; »vi måste vara
med.» Och de kommo rusande från alla håll, från biblioteksfontänen och
från Linnés staty och ända från Schéeles kulle, och alla stannade de
framför Farfadern och skällde:

»Vov, vov! Vaff, vaff, vaff! Bjäff, bjäff, bjäff!»

De skälla ännu.

________

SKUGGAN

JAG vet icke om jag älskar eller hatar lifvet; men jag hänger fast vid
det med hela min vilja och alla mina begär. Jag vill icke dö. Nej, jag
vill icke dö: hvarken i dag eller i morgon, hvarken i år eller nästa år.

Likväl hade jag en gång för många år sedan en dröm, som kom mig att
önska att jag aldrig blifvit född.

*

– – – Jag gick ensam på en tyst och folktom gata. Det var en
snösmältningsdag tidigt på förvåren, takdroppet glittrade i solen, på
gatan bildades blanka sjöar, som speglade blått, och öfver husens
skorstenar och tak lyste det blått af en blek vårhimmel. Den vårens luft
jag andades in tycktes mig en balsam och ett läkemedel mot den hemliga
sorg, som vid denna tid förgiftade min själ äfven i drömmen. Likväl
kände jag en viss oro. Var jag verkligen ensam? Jag hade en känsla af
att någon gick vid min sida, men jag såg icke klart hvem det var, ty han
höll sig oafbrutet ett halft steg bakom mig; och då jag en gång vände
mig om för att se hans ansikte, höll han just på att snyta sig och dolde
därigenom större delen af sitt ansikte med näsduken, som spändes ut af
vinden. Med ens slog det mig, att jag gick på solsidan af gatan, och att
det kunde vara min skugga, som följde mig på den hvita väggen. Jag hade
själf fått en smula snufva af vårluften, hvarför skulle icke också min
skugga ha fått det?

Jag hade aldrig förr känt mig generad af min skugga, men denna dag
besvärade den mig en smula. Jag hade nya handskar och kläder; men min
skugga var grå och blek och gjorde ett fattigt intryck. Hvarför skulle
den följa mig just denna solskensdag, då jag gick för att möta henne som
jag älskade?

Hon kom mig till mötes, och hon strålade och log, men det lyste också
något som en tår i hennes öga. Hon bar två rosor i handen. Den ena var
skär, den andra röd. Hon gaf mig den skära rosen; men den röda, hvars
stängel var full af taggar, gömde hon vid sin egen barm.

»Hvarför ger du mig icke också den röda rosen?» frågade jag henne.

»Icke ännu,» svarade hon och log. Och det syntes mig i drömmen, att
hennes löje var detsamma, med hvilket Lionardos kvinnor le.

Jag ville taga hennes arm, men hon tog i stället min hand. Och som två
barn gingo vi gatan nedåt hand i hand. Jag lät henne med flit gå på den
sida, där min skugga var, så att hon trampade ned honom och han blef
borta.

*

Men drömmen växlar snabbare än tiden.

Gatan, på hvilken vi gingo, var densamma som nyss, med trähus och med
trädgårdar bakom röda plank, men den var dock en annan, ty det var ingen
snö och inga blanka sjöar, som speglade blått, det hade blifvit verklig
vår. Lönnarna stodo i full blomning, och körsbärsträden i vår grannes
täppa hade stora knoppar. Och det hade med ens blifvit skumt; de små
husens portar skymtade likt svarta hål genom drömmens osäkra dager, och
en gammal man med ett bloss i handen gick omkring och tände en lykta här
och en lykta där.

Vi stannade i porten till mitt hus. Det var det hus, i hvilket jag bodde
som barn och som nu för länge sedan är borta tillika med gatan och
trädgårdarna och körsbärsträden. Vi stodo i skymningen och hviskade och
smekte hvarandras händer, och tiden blef borta i en kyss.

»Och den röda rosen?» frågade jag henne. »Har den kanske vissnat?»

»Nej,» svarade hon, »ännu har den icke vissnat. Se här, den har stungit
min barm till blods, och jag längtar efter att få gifva dig den. Men jag
vågar icke. Nej, jag vågar icke!»

Och hennes ögon stodo fulla af tårar, då hon sträckte ut armen och höll
rosen ut mot den strimma skymningsdager, som föll in genom porten. Jag
kunde icke hejda mig, jag fattade hennes hand med mina båda, och jag
tryckte den röda rosen till min mun och kysste den.

Det svindlade för mitt hufvud, det blef svart för mina ögon, och jag
glömde allt. Men då jag åter kom till mig själf, stod hon, som jag
älskade, längre bort ifrån mig än nyss, hennes hy var blekare, och hon
hade något smärtsamt i uttrycket kring munnen. Jag ville närma mig, men
se, då gled en skugga mellan mig och henne. Den var grå och blek, och
den var märkt af Fattigdomens naglar. Jag ville skjuta den åt sidan, men
den var starkare än jag; och medan vi brottades, jag och min skugga,
gled min älskade allt längre bort i drömmens skymning och försvann likt
en flik af en blek dimma – – –

Jag gick ut genom porten, och skuggan följde mig. Det var icke vår
längre därute, det var vinterskymning, snön låg nyfallen och hvit under
en mörk och grå himmel, och det snöade alltjämt. Jag hyste icke längre
något agg till min skugga, ty jag var gammal och böjd och hade glömt
allt.

________

SPLEEN

MITT lif har drömmens skumma och sällsamt förvirrade färg.

De första lyktorna började redan glimma, då jag i går afton lämnade min
boning efter att hela dagen ha grubblat öfver lifvets gåta. Förtviflad
öfver att icke finna någon lösning, sade jag till mig själf: du dåre,
som nöter bort din dag med fruktlöst grubbel öfver det, som du helt
säkert icke skulle blifva lyckligare af att veta – och riktade i stället
mina ansträngningar på ett schackproblem i fyra drag. Men då mitt
skarpsinne visade sig otillräckligt äfven för detta, slungade jag
schackbrädet ut genom fönstret i hufvudet på en gammal man med träben,
för hvilken döden endast var en välgärning, och kastade mig därefter ut
i världsvimlet, föraktande mig själf.

Kvällen var varm och klar och underbart stilla. Midt öfver slottet stod
månen rund som en gammal präst, gulröd och sagolikt stor. Ljudet af
människornas steg mot gatläggningen liknade pickandet af tusen ur och
kommo mig att rysa till vid tanken på den snabbhet, med hvilken
sekunderna runno bort ur mina händer ... En spårvagn ilade förbi: jag
kastade mig upp i den och åkte ringlinien rundt några gånger. Denna
förströelse har nämligen en sällsam förmåga att skingra mitt svårmod:
hela världen synes mig gå rundt som en karusell, och då jag var barn och
åkte på karusell, kunde jag aldrig hålla mig för skratt. Så gick det
också nu, jag hade knappast åkt tre hvarf på ringlinien, förr än jag
började gapskratta alldeles högt.

»God afton,» sade en röst tätt inpå mig, och ett ansikte vände sig om
från bänken närmast framför mig, ett blekt och långt ansikte, som jag
förgäfves ansträngde mig att känna igen. »Jag känner igen er på ert
skratt,» fortsatte han. »Ni skrattade alldeles på samma sätt på min
mosters begrafning för sju år sedan, då prästen tolkade min och de andra
arfvingarnas sorg. Ni narrade oss att skratta allesamman, prästen också,
och troligtvis också min moster. Ni har ett gladt lynne.»

»Ja,» svarade jag höfligt, »jag har ett mycket gladt lynne. Och ni
själf, kära herre?»

»Ack, låt oss inte tala om mig, jag är en ohjälplig tungus. Det har jag
varit ända sedan jag ärfde min moster.»

»Ja, jag vet det,» svarade jag tankspridd.

»Vet ni det?» frågade han och spärrade upp två stora, enfaldiga och
melankoliska ögon. »Hvem har sagt er det?»

»Det faller ju af sig själft. Innan er moster dog var ni glad och
munter, emedan ni hoppades att hon skulle dö, så att ni kunde få ärfva
henne. Så dog hon, och ni fick ärfva henne, och nu har ni inga flera
mostrar som ni kan få ärfva. Alltså har ni ingenting att hoppas på
vidare, och därför är ni ledsen. Det är ju så enkelt.»

Den stackars mannen stirrade nu icke blott med ögonen utan äfven med
munnen. Hela hans själ stirrade mig till mötes genom tre enorma gluggar.

»Ni har rätt,» svarade han slutligen. Ni har gifvit ord åt hvad jag
länge har anat. Tack, hjärtligt tack.»

Han skakade min hand med rörelse och fortsatte:

»Ni har vältat en sten från mitt bröst. Ingenting är obehagligare än att
känna sig svårmodig utan att veta hvarför. Men nu är det öfver, och ni
har gjort mig en stor tjänst. Låt oss nu göra sällskap ut och supera.»

Detta nya uppslag tilltalade mig ur flera synpunkter. Visserligen kunde
jag icke erinra mig mannens namn, men jag har sedan länge lärt mig att
se bort från oväsentligheter; och hvad betyder ett namn?

Vi hoppade alltså ned från spårvagnen och upp i en droska och körde i
vansinnig karriär bort till ett litet utvärdshus långt ute på landet. I
detta idylliska näste fördrefvo vi tiden genom att äta sill, rädisor och
färsk potatis samt genom att dricka norskt brännvin och tre sorters
champagne. Därefter hoppade vi ut genom fönstret, medtagande en flaska
whisky och något apollinaris; då vi kommo ned, befunno vi oss till vår
glädje på ett svagt sluttande plåttak med en härlig utsikt öfver den
mest idylliska insjö, kransad af vass och pilar. Vi slogo i hvar sin
grogg och fortsatte vårt samtal.

»Ja,» sade jag, »rikedomen är för människan en källa till många
bekymmer. Jag hade en gång en vän, som var mycket frusen. Han spelade på
hamburgerlotteriet i hopp att vinna en så stor summa pengar, att han
kunde köpa sig en pels. Så vann han tre hundra tusen kronor. En så stor
vinst kunde icke hållas hemlig: alla hans vänner fingo höra talas om
saken och lånade strax så stor del af summan, att han nätt och jämt
kunde köpa en pels af oäkta bäfverråtta för återstoden – men det gjorde
han icke. Och hur skulle han ha kunnat göra det? Alla människor visste
ju att han hade vunnit sina pengar på lotteri; och det kan ju inte tusan
springa omkring på gatorna i en lotteripels!»

»Nej, det är ju alldeles omöjligt.»

»Ja visst.»

»Ja-a.»

Vi sutto några ögonblick tysta, hvar och en upptagen af sina egna
tankar.

Så med ens reste sig herr Kihlberg (han hade vid det femte glaset af den
tredje champagnesorten anförtrott mig att han hette så) med en plötslig
glädjeblixt i ögat och frågade mig:

»Hur stor är högsta vinsten i hamburgerlotteriet?»

»Jag tror att den är antingen fem eller sju hundra tusen,» svarade jag.
»Åtminstone är det fullkomligt säkert att den icke är sex hundra tusen;
ty spelvärdarna veta mycket väl, att de udda talen besitta en makt öfver
människans fantasi, som de jämna icke äga.»

»Alltså minst fem hundra tusen,» återtog herr Kihlberg. »Det var endast
två hundra tusen kronor jag ärfde efter min moster. Om jag spelar på
hamburgerlotteriet kan jag alltså hoppas att få min förmögenhet mer än
fördubblad: jag kan hoppas att få ärfva ytterligare en och en half
moster. Då har jag ju ännu något att lefva för!»

»Ja visst. Framtiden ler emot er på nytt.»

»Ja, jag kan ännu hoppas. Jag vill spela på hamburgerlotteriet; men om
jag vinner? Då är allt förloradt, då återstår mig endast döden!»

________

EN KOPP TE

DET sägs, att man i England kan riskera en god del af sitt sociala
anseende genom att dricka brännvin eller därmed jämförliga drycker
offentligt. Nå, hvart land har sina seder. Jag råkade i går afton
tämligen illa ut med anledning af att jag ville dricka en kopp te på
kafé ... ja, det kan ju vara likgiltigt hvad det var för ett kafé.

Saken är den, att jag för närvarande är sysselsatt med att lägga sista
handen vid en roman i två delar, i hvilken jag kommer att afslöja
humbugen i hela det moderna samhällslifvet. Det är bara sista kapitlet
som fattas, och jag hade just föresatt mig att skrifva det i går. Jag
steg alltså upp klockan åtta på morgonen, satte mig brännande af
diktarefeber vid skrifbordet i bara skjortan och började:
»Oktoberskymningen bredde sig allt tätare öfver staden, medan höstregnet
...» Längre hade jag icke hunnit, då det ringde i min telefon. Det var
en af mina vänner, som ville låna pengar – en bagatell, ett par hundra
kronor – men han behöfde dem strax. Jag kunde naturligtvis icke säga
nej, och då jag icke för tillfället hade någon att skicka, måste jag gå
själf. Jag gick alltså – och på hemvägen, just utanför min port,
träffade jag en annan af mina vänner, som var sysselsatt med att fara
omkring i droska och bilda ett bolag och som frågade mig om jag hade
lust att öfvertaga posten som kassadirektör. Jag ville icke säga nej så
där utan vidare, det hade ju sett ovänligt ut; jag gick därför att börja
med in på att äta frukost med honom för att resonera vidare om saken.
Först åto vi frukost alltså, och därefter började vi resonera. Klockan
hade blifvit två på dagen, och vi voro just nära att komma till ett
definitivt resultat, då min jungfru, som på något outransakligt sätt
hade fått spaning på min vistelseort, kom inrusande och berättade, att
min svärmor låg för döden. Min svärmor bor på Kungsholmen; jag tog
alltså en droska och körde dit. Mycket riktigt, min svärmor låg
verkligen för döden; men hon dog inte förr än vid sextiden. Ändtligen
kunde jag alltså få komma hem och skrifva färdig min roman ... Men se:
på Jakobs torg stannade jag som vanligt utanför Silvanders för att se på
ett nytt slags handskar, och då jag vände mig om för att fortsätta
hemåt, stod jag ansikte mot ansikte med en tredje af mina vänner, en man
som var trött på att bilda bolag och hellre ville spela schack. Han
frågade mig alltså om jag ville dricka whisky och spela schack. »Tacka
tusan för det,» svarade jag utan betänkande, ty jag hade helt och hållet
glömt bort min roman, och då jag i nästa ögonblick erinrade mig den på
nytt, hade jag ju redan sagt ja och kunde icke ändra mig – det skulle ha
gjort ett karaktärslöst intryck. Alltså följdes vi åt hem till honom och
drucko whisky och spelade schack till klockan elfva. Då sade jag god
natt och gick hem med den orubbliga föresatsen att skrifva färdig min
roman – och nu börjar historien.

Hör nu på:

Jag hade ungefär tio minuters väg hem. Då jag hade gått halfva vägen,
märkte jag att jag var trött och en smula sömnig och gjorde ofrivilligt
den reflexionen, att det förmodligen inte skulle gå bra att skrifva, om
jag gick hem och satte mig vid skrifbordet sådan jag var.

»Här till höger ligger en liten treflig kafé-restaurant,» sade jag till
mig själf. »Om jag går in där och dricker en stor kopp full med starkt
te och sedan går hem och skrifver, kommer slutkapitlet i min roman att
bli storartadt.»

Jag gick alltså in.

I kaféet satt svenska folket som vanligt och drack punsch.

Ett enda litet bord var ledigt, och det stod midt i salen. Där slog jag
mig ned.

»Får jag en kopp te,» sade jag till en af uppasserskorna.

Det blef alldeles tyst i salen. Rundt omkring satt svenska folket med
tjocka magar och rosiga kinder och drack punsch; och med regelbundna
mellanrum stötte det glasen tillsamman och sade: nu tar vi en
bottenfock!

Men då jag begärde en kopp te, blef det alldeles tyst i rummet.

»En kopp te?» frågade uppasserskan med ett osäkert tonfall.

»Ja,» svarade jag, »en kopp te!»

»Skall det bara vara te? Skall det inte vara smör och bröd? Och brännvin
och öl? Och punsch?»

»Nej tack,» svarade jag vänligt. »Jag vill bara ha en kopp te.»

»Det skall bli,» svarade uppasserskan.

Man stirrade på mig från alla håll. På en hel minut var det ingen, som
tog en bottenfock.

Man talade om mig rundt omkring, och jag hörde en del af hvad som sades.

»Det är en tokig utländing,» sade en.

»Fy fan, så mycket hyckleri och skoj det finns nu för tiden,» sade en
annan.

»Han är full och vill bli nykter,» sade en tredje.

»Hur kan man vilja bli nykter, när man är full,» sade en fjärde.

Uppasserskan kom med mitt te. Jag betalade strax och gaf henne en krona
i drickspengar för att hon inte skulle tro, att jag drack te därför att
jag icke hade råd att dricka punsch.

Men jag kom aldrig i tillfälle att dricka ur detta te. Jag satt helt
tyst och fredligt och rörde i det och försökte genom hela mitt
uppförande göra klart för mina grannar, att jag icke ville dem något
ondt – då en gammal uppsalakamrat, som jag icke hade sett på femton år,
med ens stod framför mig och stirrade med stela ögon på mig och min
tekopp.

»Är det verkligen du?» sade han upprörd. »Och du tänker dricka den där
smörjan?»

»Ja,» svarade jag blygt.

»Jaså, dit har det alltså gått med dig till sist. Det var ruskigt!»

Jag trodde att han skämtade och försökte svara något i samma ton.

»Jag tror du försöker göra dig kvick,» svarade min gamle kamrat.

Och nu först märkte jag, att han var full som en katt.

Utan omsvep anförtrodde han mig därefter, att han ända från första
stunden af vår bekantskap aldrig hade kunnat tåla mig. Han hade strax
insett att jag var en humbug, eller, om jag ville att han skulle
uttrycka sig tydligare, en fähund. Han hade alltid längtat efter ett
passande tillfälle att få säga mig det; och nu var det sagdt!

Min gamle kamrat hade talat upp sig mer och mer; till slut skrek han så
att det hördes öfver hela salen. Alla lyssnade förtjusta, och
källarmästaren kom fram i dörren. Det var en stor, rödbrusig karl.

»Hvad är det fråga om?» sade han med ett visst hot i rösten och såg sig
omkring i församlingen.

Då pekade alla på mig och sade i korus:

»Det är den där herrn, som sitter och är oförskämd!»

I nästa ögonblick befann jag mig på gatan, och hvad min roman beträffar,
så ämnar jag skrifva den färdig i dag.

________

KRONÄRTSKOCKAN

JAG fick en gång en ny vän.

En dag åto vi middag tillsammans på en af sommarrestauranterna. Jag har
föga sinne för mat, rätterna erinrar jag mig icke; det är icke ens
säkert, att jag kände namnen på dem medan jag åt. Emellertid minns jag
mycket väl, att vi bland annat roade oss med att äta hvar sin
kronärtskocka, och till den drucko vi en mycket god bourgogne. Jag har
alltid tyckt om kronärtskocka, likväl ha dessa fjälliga, svartgröna
tingestar aldrig beredt mig ett så utsökt nöje som just den gången.

Dagen var vacker. En blek septemberdag: en af dessa den tidiga höstens
lyckodagar, hvilkas ljusa och lätta melankoli redan så ofta hunnit verka
på våra sinnen, att den vekt rörda stämning de fordom kallade fram fått
gå till hvila för att lämna rum åt en känsla af mera jordiskt
välbefinnande. Himmelen lyste ren och blå. Insekterna surrade i
löfverket öfver och omkring oss, vattnet glittrade, hamnen och staden
skymtade på afstånd.

Ja, det var en vacker dag.

»Min kronärtskocka är förträfflig, hur är din?» frågade jag min vän,
medan jag höjde mitt glas mot solen och blinkade med ena ögat.

»Den är utmärkt,» sade han. »Den är ännu bättre än din.»

Och han tillade med ett mörkt leende, som väl egentligen icke hörde
hemma i hans friska och rödblommiga ansikte med dess solida muskulatur:

»Jag tycker särskildt om kronärtskocka. Den har en så läcker bismak af
blåsyra.»

Jag nickade tankspridt instämmande, medan jag sög på ett af de största
fjällen, som jag hade gömt till sist. Blåsyra, låt gå ... Jag ansåg det
icke otroligt att kronärtskockan kunde smaka blåsyra, i alla händelser
var jag icke kapabel att disputera om saken.

Insekterna surrade. Vattnet tindrade mellan träden. Så gled det ett
litet moln öfver solen.

Jag vet icke hvarför min vän fann det nödvändigt att just nu leda
samtalet på en uppskakande tilldragelse, som hade passerat i dagarna och
i hvilken en af våra gemensamma flyktigare bekanta hade spelat
hufvudrollen.

»Det var en förskräcklig historia,» sade han.

Det hade han rätt i, ty det var det verkligen. Men hvarför skulle han
tala om den saken nu, var det kanske för att det gled ett moln öfver
solen? Jag svarade emellertid med full öfvertygelse:

»Ja, det var mycket sorgligt. Jag fick just veta det i går morse, och
jag kände mig nedstämd hela förmiddagen.»

Sanningen är, att jag rätt ofta känner mig nedstämd om förmiddagarna.

Utan att blinka replikerade min vän:

»Ja, jag kunde inte sofva på hela natten.»

Jag svarade ingenting, men sneglade på honom från sidan tämligen kallt.
Den blir snart outhärdlig, denna jäktande nutid med sin brutala
konkurrens på alla områden.

Med ens påminde jag mig hans yttrande, att kronärtskockan smakade
blåsyra, och jag fick en idé. I början af en bekantskap poserar man
gärna en smula för hvarandra. Om jag nu lägger ut en liten snara med
blåsyran som lockbete, skall han då gå i den eller icke?

Vi skola se.

Jag gaf honom en diskret puff i sidan med min pekfingerknoge och frågade
i en ton af det lifligaste intresse:

»Hur var det du sa’ för en stund sedan, smakar kronärtskockan blåsyra?»

Det var ju omöjligt för honom att veta hvart jag ville hän: hvad jag
kunde läsa i hans ansikte var alltså ännu blott ett fast beslut att till
det yttersta försvara själfva tesen.

»Ja visst,» svarade han med ett lugnt småleende, »har du inte vetat det
förut?»

»Nej, det har jag inte vetat. Jag vet nämligen inte hur blåsyra smakar.
Men det vet kanske du?» tillade jag så oskyldigt jag kunde, liksom i
förbigående.

Här låg det nya uppslaget. Han visste icke, att jag talade efter en
gifven plan och hade alltså ingen anledning att inlägga någon afsikt i
min fråga; han måste tillskrifva den slumpen, det lösa pratets
oberäkneliga nyck. Jag å min sida gjorde allt för att framkalla denna
uppfattning: jag hade knappt talat ut, förrän jag knackade på kyparen
och mumlade något om cigarretter, hvarigenom frågan just fick utseende
af att vara framkastad på måfå och glömd i samma ögonblick som
framkastad, alltså att vara en fråga, på hvilken man kunde svara eller
icke svara, likgiltigt hvilket. Jag måste nämligen säga mig själf, att
det ju fanns en möjlighet, om också svag, att min vän verkligen en gång
på allvar hade haft något med blåsyra att göra, och med denna
visserligen minimala möjlighet för ögonen var det min skyldighet att
göra frågan på ett sätt, som gaf honom tillfälle att ignorera den, om
han så ville. Men det ville han lyckligtvis icke, hvad jag ju också hade
räknat på.

Efter några sekunders synbar själsstrid svarade han nämligen med
sammandragna ögonbryn:

»Du vidrör ett ämne, som jag af vissa skäl ogärna vill inlåta mig på.
Låt oss tala om någonting annat!»

Jag teg; men ur mitt inre det steg upp ett tyst jubel.

Och ännu i dag, när jag genom att skrifva ner denna betydelselösa
tilldragelse söker förkorta en tom och fåfäng timme, ännu i dag har jag
nöje af denna kronärtskocka, som jag åt upp för öfver tre år sedan.

________

SANN HISTORIA

DET är icke någon historia för allvarligt folk. Man blir hvarken klokare
eller bättre af att läsa den, och den betyder ingenting särskildt.
Dessutom är det så länge sedan den passerade, så det kunde egentligen
vara onödigt att berätta den; men den är åtminstone sann, och sanningen
bör man alltid hålla i ära.

Min mormor säger, att den vintern var den kallaste hon någonsin varit
med om, och det vill jag gärna tro; hon brukar aldrig fara med osanning,
utom när det är nödvändigt. Hvad det egentligen var för en vinter kan ju
vara detsamma, det angår ingen; men den vintern var det emellertid. Ja,
det var en alldeles förskräcklig vinter; min mormor hade en katt, som
brukade komma litet sent hem om kvällarna ibland, och så en natt blef
han utestängd; på morgonen hade han fått sin näsa alldeles rödfrusen, så
att han fick gå och se litet försupen ut sedan under hela sin
återstående lifstid. Det var så mycket mera att beklaga, som han alltid
hade varit en utmärkt nykter och städad katt; och jag får bekänna, att
jag grät mina modiga tårar första gången min mormor berättade den
historien för mig. Det kunde för öfrigt också bero på att min mormor
berättade allting på ett så lifligt och rörande sätt.

Men tiden läker alla sår, och katten är död, och han har dessutom
ingenting med min historia att göra.

Ja ... Det var en gång ett plank. Det var visst i någon af de tarfligare
stadsdelarna, på Söder eller Kungsholmen, eller kanske det var på gamla
Ladugårdslandet; här i Stockholm var det emellertid. Det var ett
tämligen gammalt plank, och det hade i alla världens tider begagnats som
en genväg mellan gatan och hökar Wålbergs trädgårdstäppa af en skara
skrattande och gråtande och grälande barn; och på det sättet hade
planket blifvit bortskämdt med lif och rörlighet och gladt sällskap. Nu
hade det i hast blifvit öfvergifvet. Fattigt folk har inte alltid
pelsverk ens åt sig själfva och ännu mindre åt barnen; därför stodo de
nu bara i portgången en stund och stampade och fröso, och så gingo de in
igen och satte sig i ett hörn att läsa i katekesen. Ja, det var nu bara
de allra snällaste barnen; de andra kanske bundo en papperstuss i
svansen på katten och läto honom springa rundt, och det kan man
förresten ha ganska roligt åt. Jag har själf gjort det många gånger, och
dessutom är det ju också en förströelse för katten.

Men planket hade tråkigt. Jag är rädd för att det hade fallit framstupa
af ledsnad, om det inte haft till granne och trätobroder en gammal
tämligen murken påle, som i oljelampornas tid hade gjort tjänst som
lyktstolpe. Oljelamporna voro också den enda form af upplysning han
erkände; men planket var af olika mening, och så hade de strax någonting
att diskutera, och det gjorde de också. Planket hade nämligen hvad man i
våra dagar skulle kalla en smula halfbildning. De små barnen hade ritat
dess sidor fulla med sina namn och initialer och litet annat smått, som
de själfva hade hittat på; och så en dag hade en lärd man gått förbi med
sin son och sagt, att skrifkonsten vore det viktigaste i hela
upplysningen. Det var ungefär hvad planket visste, och det hade ju inga
skäl att hålla det hemligt. Men pålen blef inte svaret skyldig. Den hade
förr i världen, under sin glansperiod, då den var lyktstolpe, kastat
sitt sken in genom fönstret till en blek ung man, som läste Rousseau,
men inte hade råd att bränna ljus. Ibland läste han högt, och det är
mycket möjligt att det var för pålen han läste, af tacksamhet; ja,
naturligtvis var det för pålen; och det handlade i synnerhet om att
mänskligheten dignade under civilisationens förbannelser. Och pålen hade
sedan under många ensamma stunder tänkt öfver detta: civilisationens
förbannelser. Man tänker så godt man kan här i världen; det gjorde till
och med Pascal. Och pålen hade nu för sin del kommit till det
resultatet, att med civilisationens förbannelser menades helt enkelt
ingenting annat än för det första gaslyktorna och för det andra ett och
annat äldre högfärdigt plank, som stod och inbillade sig att några dumma
barnungars kråkfötter hade någonting med upplysningen att göra. Och hvad
nu själfva upplysningen angick, så hade pålen nog sett ruttet trä lysa i
mörkret, fast inte så klart som oljelampor naturligtvis, utan snarare
som gaslyktor; men planket var ju måladt, om det också var länge sedan,
så inte kunde det lysa inte, hur ruttet det än var!

Det var elakt sagdt, mycket elakare än hvad som behöfdes; och så blef
det töväder. Solen sken och snön droppade ned från taken, och af
rännstenarna blefvo forsande vårfloder, som med ungdomens kända förakt
för allt gammalt och häfdvunnet röcko med sig både en del insnöade
kräftskal och de jordiska kvarlefvorna af en gammal braxenpanka, som låg
och luktade illa. Ja, det var riktig vår, och det började spira upp gräs
mellan kullerstenarna; och utanför hvarje hus fanns det en liten
farstutrapp, och på hvar trapp kom det fram en katt. På min mormors
trappa låg hennes stackars försupna katt och slickade solsken och spann,
och på grannens trappa låg den katten, som hade haft en papperstuss i
svansen, och så vidare hela gatan utför. Och i hökar Wålbergs
trädgårdstäppa växte och spirade det; knopparna sprängdes och blefvo
till stora, gröna blad, och öfver det gamla planket lutade häggen sina
grenar, tunga af snöhvit blom; och så var det sommar.

Ut ur en portgång välde en ström af barnungar, somliga rena och somliga
smutsiga; och öfver planket bar det af med fart in åt trädgården, och
det gamla plankhjärtat svällde af förtjusning. Men efter dem kom
hökarens Karl Johan, flåsande och pustande; han var mycket tjock, fast
inte så tjock som hans pappa. Han skulle också öfver och högg i så att
det knakade i bräderna, och öfver kom han.

»Jag tycker mycket om barn,» suckade planket, »men Karl Johan är för
tung; ja, han är alldeles för tung.»

*

Det som nu kommer handlar delvis om en stadsfullmäktig; men det var inte
någon af dem som vi ha nu för tiden, nej, det var en helt annan sort.
Människorna voro förr i världen inte alls som nu, och stadsfullmäktige
äro också människor, och man bör inte tala mera illa om dem än om andra,
ty man vet hvad man är, men man vet inte hvad man kan bli. Jo, det kom
två gamla herrar gående i backen, och den ena var en stadsfullmäktig.
Han hade ibland sina vägar åt det hållet om kvällarna och hade alltid
förargat sig åt den dåliga belysningen; det fanns ingen gaslykta i hela
gränden. Men nu hade han ställt om att det skulle bli en lykta; och
därför stannade han midt framför pålen, petade på den med käppen både
upptill och nedtill, och så sade han till den andra herrn, som var från
gasverket: »Rutten är han, men står gör han ändå, så länge vår Herre
vill, och se’n ramlar han. Den tar vi och sätter gaslyktan på; jaha!»

»Det var en fin artighet,» tänkte lyktstolpen, »om den också kunde ha
varit vackrare i formen.» Och han kände i ett ögonblick halfva sin
världsåskådning vackla, nämligen den hälften, som handlar om gaslyktor
(den som handlade om plank behöll han orubbad); han insåg nu klart, att
gaslyktan endast var en mera utvecklad form af oljelampan, och han
beslöt att följa med sin tid. Och det kom svarta karlar med hackor och
spadar, och de gräfde upp jorden och lade ner gasrör; så kommo andra och
satte upp en lykta, å hvilken lykta! Och de fejade den och putsade den
på alla kanter, och till sist kom en målare och strök öfver den gamla
pålen med ljusgrön oljefärg.

Men det är inte alla som kunna bära lyckan. Det märktes snart att
medgången började stiga den gamla pålen åt hufvudet, i synnerhet nu
sedan han så att säga hade fått ett slags hufvud. »Lefver du verkligen
än, ditt gamla struntplank?» skrek han så mycket han orkade. »Men vänta
bara; nu får du nog se hvad upplysning vill säga! Och för resten kan du
gärna gå och lägga dig nu när som helst; jag är en gammal vän till dig,
och jag vill uppriktigt säga dig, att det är tämligen smaklöst af dig
att stå här och skräpa nu, när du inte längre passar till din omgifning.
Du behöfver inte bli ond, för jag menar bara väl.»

Det var mycket illa sagdt; det kan inte nekas; man vill nästan inte tro
att det är sant. Men min mormor satt just vid sitt öppna fönster och
läste i en stor postilla, som hon läser i än i dag; och hon hörde
hvartenda ord. Och hon såg med egna ögon hur det gamla planket skälfde
af förtrytelse; det är ju inte heller trefligt att på gamla dar bli så
där offentligt förklarad öfverflödig. För resten var det onekligen
tämligen fallfärdigt och det hade visst själf ingen högre önskan än att
på anständigt sätt få skiljas hädan, och det fick det också; ja, det
skedde till och med på ett ganska ståtligt sätt. Just då lykttändaren
syntes uppe i backen, kände planket marken gunga under sig, och genom
trädgårdstäppan kom hela flocken af barnungar rusande, klängde öfver
planket och försvann i portgången midt öfver gatan. Och efter dem kom
den tjocka Karl Johan; han var nu ännu tjockare än förut, fast inte så
tjock som hans pappa. Ja, nu skulle Karl Johan öfver planket; men
planket ramlade framstupa rakt på lyktstolpen, och stolpen gick midt af,
och gaslyktan gick i tusen bitar.

Där lågo de nu, och så var det slut med dem. Karl Johan gick också
sönder, men han skall senare ha blifvit lagad. Och mycket folk strömmade
till från alla håll, och bland dem var också min mormor och hennes katt.
Till sist kom lykttändaren också; men som han var en fackman och det en
med erfarenhet ändå, för han hade varit lykttändare i trettiosex och ett
halft år, så insåg han snart, att han inte kunde tända lyktan den
kvällen; och det gjorde han inte heller.

________

SYNDENS LÖN

DETTA är historien om en ung flicka och en farmaceut med hvit väst.

Hon var ung och smärt, hon doftade af barrskog och ljung, och hennes hy
var bränd af solen och en smula fräknig. Sådan var hon, då jag kände
henne. Men farmaceuten var en helt vanlig farmaceut; han hade hvit väst
om söndagarna, och detta tilldrog sig på en söndag. Det tilldrog sig på
ett ställe på landet, så långt bort i världen, att ingen där i trakten
förstod sig på att ha hvit väst om söndagarna mer än farmaceuten.

Se, saken förhöll sig på det sättet, att en söndagsmorgon knackade det
på min dörr, och då jag öppnade, stod farmaceuten därute i sin hvita
väst och bockade sig flera gånger. Han var mycket artig och mycket
förlägen.

»Jag ber allra ödmjukast om ursäkt,» sade han. »Men fröken Erika var här
i går med sina systrar, medan kandidaten var borta, och då hon gick,
lämnade hon kvar sin poesibok för att kandidaten och jag skulle skrifva
någonting i den. Här är den. Men jag vet inte alls hvad jag skall
skrifva dit. Skulle möjligtvis kandidaten ..?»

Och han bockade sig åter flera gånger.

»Vi skall tänka på saken,» svarade jag vänligt.

Jag tog alltså boken och skref för egen del in en öfversättning af »Du
bist wie eine Blume», som jag själf har gjort och som jag alltid
använder till detta ändamål. Därefter började jag leta i mina papper för
att se, om jag möjligen hade några gamla verser från skoltiden, som
kunde passa åt farmaceuten. Till sist hittade jag rätt på följande
dåliga poem:

Du bringar min tanke yrsel, jag längtar min längtan matt. Du kommer, när
jag är ensam – jag drömde om dig i natt.

Vi gingo sida vid sida i skymningen vägen fram. I dina ögonfransar en
tår, en glindrande sam.

Jag kysste din kind, och ur ögat jag kysste bort tårens rest, men dina
röda läppar kysste jag allra mest.

Man drömmer ej alltid så vackert! – Men sömnen hade jag mist. Den långa
nattens timmar jag vakade trött och trist.

Ty dina duniga kinder har jag smekt med min blick helt tyst, och dina
röda läppar, dem har jag aldrig kysst.

Jag visade farmaceuten detta poem och erbjöd honom att använda det. Han
läste uppmärksamt igenom det två gånger och blef alldeles röd af
förtjusning.

»Har kandidaten verkligen skrifvit det själf?» frågade han i sitt
hjärtas uppriktighet.

»Ja, tyvärr,» svarade jag.

Han tackade mig mycket varmt för tillåtelsen att använda poemet, och då
han gick ut ur rummet, tror jag att vi båda hade en känsla af att vi
måste lägga bort titlarna med det första.

*

På kvällen var det en liten bjudning hos den unga flickans föräldrar.
Det var ungdom där. Vi drucko körsbärssaft på en veranda omslingrad af
humlerankor.

Jag satt och såg på den unga flickan.

Nej, hon var sig icke lik. Hennes ögon voro större och oroligare än
eljes och hennes mun var rödare. Och hon kunde icke sitta stilla på
stolen.

Hon såg stundom förstulet på mig; men hon såg oftare på farmaceuten. Och
farmaceuten liknade denna afton en tupp.

När punschen kom fram, lade vi bort titlarna.

*

Vi unga gingo ned på ängen för att leka. Vi kastade ringar och lekte
andra lekar, och under tiden gick solen ned bakom kullarna och det blef
skumt.

Vi hade lagt ringarna och svärden i en hög på marken och stodo nu i
grupper och hviskade och logo, medan skymningen föll på. Men den unga
flickan kom fram till mig ur skymningen och tog min arm och förde mig
afsides bakom en lada.

»Ni måste svara mig på en fråga,» sade hon. »Har provisorn verkligen
skrifvit sina verser själf?»

Hennes röst skälfde, och hon försökte se bort, medan hon talade.

»Ja,» sade jag. »Han skref dem i natt. Jag hörde honom gå af och an i
sitt rum hela natten.»

Men när jag hade sagt detta, kände jag ett styng i mitt hjärta; ty jag
såg, att hon var ett vackert och älskligt barn, och att det var en stor
synd att bedraga henne så.

»Hvem vet,» sade jag till mig själf, »hvem vet: kanhända är det denna
synd, om hvilken skriften säger, att den icke kan förlåtas.»

*

Skymningen tätnade och det blef natt, och det brann en stjärna mellan
träden i ungskogen, där vi gingo par om par.

Men jag gick ensam.

Jag minns icke längre, hvilka vägar jag gick den kvällen. Jag skilde mig
från de andra och gick djupare in i skogen.

Men djupt inne i skogen bland granarna såg jag en björk, hvars stam
lyste hvit. Vid denna stam stodo två unga människor och kysste
hvarandra. Och jag såg, att den ena af dem var den unga flickan, som
doftade af barrskog och ljung. Men den andre var farmaceuten, och det
var en helt vanlig farmaceut med hvit väst. Och han höll henne tryckt
mot björkens hvita stam och kysste henne.

Men då han hade kysst henne tre gånger, gick jag bort och grät
bitterligen.

________

DUGGREGNET

ÅTER är det höst och mörka dagar, och solen gömmer sig i rymdens
skummaste vrå, för att ingen skall se hur blek och åldrad och tärd hon
blifvit denna sista tid. Men medan blåsten hvisslar i fönsterspringorna
och regnet porlar i takrännan och en våt hund tjuter framför en stängd
port där nere på gatan, och innan höstens första brasa ännu brunnit ned
i vår kakelugn, vill jag berätta er en saga om duggregnet.

Hör nu på:

Den gode guden blef för någon tid sedan så förtörnad öfver människornas
dålighet, att han beslöt att straffa dem genom att göra dem ännu
dåligare. Allra helst hade han i sin stora godhet velat dränka dem
allesamman i en ny syndaflod: han hade icke glömt, hur angenäm den synen
var, då allt lefvande förgicks i floden. Men tyvärr, han hade en gång i
ett sentimentalt ögonblick lofvat Noak att aldrig göra så mera.

»Hör på, min vän,» sade han därför en dag till djäfvulen. »Du är
visserligen icke något helgon, men du har stundom goda idéer, och man
kan resonera med dig. Människorna äro dåliga och vilja icke bättra sig.
Mitt tålamod, som är oändligt, har nu tagit slut, och jag har beslutat
att straffa dem genom att göra dem ännu dåligare. Jag hoppas nämligen,
att de då allesamman skola förgöra hvarandra och sig själfva. Det
förefaller mig, som om våra intressen – eljes så vidt skilda – här för
en gång skulle kunna finna en beröringspunkt; hvilket råd har du att
gifva mig?»

Djäfvulen bet eftersinnande i spetsen af sin svans.

»Herre,» svarade han slutligen, »din visdom är lika stor som din godhet.
Statistiken utvisar, att det största antalet brott begås om hösten, då
dagarna äro mörka och himlen grå och jorden ligger svept i regn och
dimma.»

Den gode guden grubblade länge öfver dessa ord.

»Jag förstår,» sade han slutligen. »Ditt råd är godt, och jag vill följa
det. Du har goda gåfvor, min vän, men du borde använda dem bättre.»

Djäfvulen log och viftade på svansen, ty han var smickrad och rörd, och
därefter haltade han hem.

Men den gode guden sade till sig själf:

»Hädanefter skall det alltid duggregna. Molnen skola aldrig skingras,
dimman aldrig lyftas, solen aldrig lysa mer. Och det skall vara skumt
och grått till dagarnas ände.»

Och det vardt så.

Paraplymakarna och galoschfabrikanterna gladde sig i början, men det
dröjde icke länge, innan löjet stelnade också kring deras läppar.
Människorna veta icke, hvilken betydelse vackert väder har för dem,
förrän de en tid ha nödgats sakna det. De glada blefvo tungsinta. De
tungsinta blefvo vansinniga och hängde sig i långa rader eller samlades
för att hålla konventiklar. Snart arbetade man icke längre, och nöden
blef stor. Brotten tilltogo efter en svindlande skala, fängelserna
öfverbefolkades, dårhusen räckte endast till för de kloka. De lefvandes
antal aftog, och deras bostäder stodo öfvergifna. Man stadgade
dödsstraff på själfmord; ingenting hjälpte.

Mänskligheten, som genom så många generationer drömt och diktat om en
evig vår, gick nu sina sista tider till mötes genom en evig höst.

Dag för dag skred förstörelsen fram. Landsändar lades öde, städer föllo
i ruiner. På torgen samlades hundarna och tjöto; men i gränderna gick en
gammal halt man omkring från hus till hus med en påse på ryggen och
samlade själar. Och hvarje kväll haltade han hem med påsen full.

Men en afton haltade han icke hem. Han gick i stället till himmelrikets
port och rakt fram till den gode gudens tron. Där stannade han och
bugade och sade:

»Herre, du har åldrats på sista tiden. Vi ha åldrats bägge, och det
kommer sig däraf, att vi ha så tråkigt. Ack, herre, det var ett dåligt
råd jag gaf dig. De synder, som intressera mig, behöfva då och då en
smula sol för att trifvas. Se här, du har gjort mig till en usel
lumpsamlare!»

Och med dessa ord slängde han sin smutsiga påse mot tronens trappsteg så
häftigt, att bandet brast och själarna fladdrade ut. De voro icke
svarta, utan grå.

»Det är de sista människornas själar,» sade djäfvulen. »Jag skänker dem
åt dig, herre. Men akta dig väl för att begagna dig af dem, om du har
för afsikt att skapa en ny värld!»

*

Blåsten hvisslar i fönsterspringorna, och regnet porlar i takrännan, och
nu är sagan slut. Den som icke har förstått den kan trösta sig med att
det blir vackert väder i morgon.

________

HISTORIELÄRAREN

I KAFÉSOFFAN, vid middagstiden.

Det är tidig skymning, det är vinterskymning. Det snöar vått och det
regnar, och den ena krokiga, svarta silhuetten efter den andra glider i
middagstimmens oroliga brådska förbi kaféets stora gråblanka ruta,
liksom en gång för länge sedan de fantastiska gestalterna i
barnkammarens hemgjorda skuggspel af en osynlig hand fördes fram och
åter öfver ett oljadt silkespapper.

Där är den. Hvad han har åldrats på sista tiden.

Där går han; hur länge skall han lyckas hålla affärerna gående?

Och där är hon ... Har hon verkligen gjort sig besvär att sminka sig
också en sådan dag som denna?

Nyss gick min gamle historielärare förbi, hvithårig, spenslig och krökt.
Han är väl nu för länge sedan pensionerad. Hur trådsliten och hopfallen
han såg ut. När jag såg honom glida förbi fönstret med krokiga knän och
ryggen i vinkel, tyckte jag mig känna hur min egen kropp, liksom
påverkad af en hemlighetsfull sympati, var nära att falla ihop som ett
knifblad sjunker in i sitt skaft.

Ja, min gamle historielärare ... Hvilken djup och respektfull vördnad
han ingaf mig, när jag som liten gosse första gången kom till skolan och
såg hans vackra och vänliga hvita hufvud, ty det var hvitt redan då. Och
så min förvåning och min löjeblandade missräkning, då jag efter flera år
kom upp i de högre klasserna, de klasser där han undervisade, och kom i
beröring med honom på nära håll! Ty det fanns ingen lärare i hela
skolan, som man vågade skoja med så vildt och så hejdlöst oförsynt som
med honom.

Hur hade det gått därhän?

I grund och botten hade det visst alltid varit så. Troligen hade han
redan från början varit på det klara med sin oförmåga att injaga
fruktan; så ville han då till gengäld göra sig så mycket mera omtyckt.
Till medel hade han valt att söka göra sina lektioner så roande och
underhållande som möjligt. Han tog föga och ingen notis om lexorna; han
berättade anekdoter, ritade karrikatyrer af påfvar och kejsare på svarta
taflan och gaf pantomimiska framställningar af världshistoriens mest
spännande episoder. Han ville alltså att man skulle skratta, och det
gjorde man också. Hans lektioner blefvo oafbrutna paroxysmer af skratt,
men det var icke åt hans kvickheter man skrattade, ty dem förstodo
endast få; det var åt hans egen löjlighet. I stället för att vara vår
tuktomästare blef han vår hofnarr. Mot honom kunde man tillåta sig allt.
Man tog upp stora förråd af kardborrar i klassrummet och förvandlade
lektionen till en batalj; och det hjälpte icke, då läraren på det
bevekligaste bad, att man åtminstone icke skulle kasta på honom, ty det
roligaste och mest spännande var naturligtvis just att kasta på honom,
helst om man kunde träffa honom i håret ... Och när det en dag blef
bekant, att den gamle ungkarlen ämnade gifta sig, satte man under
frukostlofvet ihop ett lyckönskningstal på det miserablaste latin, i
hvilket förekom åtskilliga absolut otillständiga råd angående inträdet i
det äktenskapliga ståndet, och vid början af nästa historietimme
upplästes så detta tal med orubbligt allvar af primus ...

Icke ens mot lektorn i grekiska, som var döf och nästan blind, nej icke
ens mot en liten löjlig profkandidat hade man vågat tillåta sig något
sådant.

Men så var det också det, att han hade dåliga affärer och att det gång
på gång kom personer af otrefligt utseende och sökte honom på lärorummet
i angelägna ärenden. Och man hade en ständig källa till löje i den gamle
lärarens dödliga förskräckelse hvar gång det knackade på dörren och den
gosse, som gått ut för att öppna, kom tillbaka med det oundvikliga
beskedet:

»Det är en herre därute som vill tala med lektorn.»

Så en dag – å, jag minns den som i går, det var en novemberdag sådan som
denna med tidig skymning och regn och snö – så en dag inträffade det,
att det under en och samma historietimme kom två sådana besök, det ena
tätt efter det andra. Vår munterhet var obeskriflig, men lektorn syntes
nedstämd. Han gjorde ett och annat försök att falla in i sitt vanliga
gycklarlynne, men det ville icke lyckas denna dag. Det började bli
långrandigt, man måste hitta på något lustigt.

Med ens reste sig primus – ingen hade denna gång hört någon knackning –
och gick för tredje gången ut och öppnade dörren. I nästa ögonblick kom
han tillbaka, orubbligt allvarsam:

»Det är en herre därute som vill tala med lektorn.»

Så vände han sig mot oss och blinkade, och vi förstodo genast skämtet.
Primus hade så godt hufvud, han var den ende ibland oss som skulle
kunnat komma på en sådan idé.

»Kors i Jesu namn!» skrek lektorn med gråten i halsen och rusade ut i
korridoren med rockskörten flaxande om benen.

Det var naturligtvis ingen där.

Men läraren var så blek, när han kom tillbaka. Han gjorde ett fåfängt
försök att fortsätta den anekdot han nyss hade börjat; rösten svek
honom. Han sjönk maktlös ner i sin gulbetsade karmstol och grät.

Det gick sönder för honom, den gamle mannen; han såg ruinen hota, och så
detta ... Det brast för honom, det var ingenting annat att göra än att
gråta, och han grät.

________

REGISTRATORN

SÅ, är han död. Ja, herre Gud, vi måste ju alla den vägen gå.

Han var en stilla och fredlig man. Han skötte sitt och lämnade andra i
fred och lånade aldrig pengar; det behöfde han icke heller, ty han hade
räntor.

Men han hade en liten skruf lös.

Jag minns honom så väl från familjebjudningarna i mina uppväxtår. Han
var registrator i ett ämbetsverk. Han var väl då närmare femtio år, en
liten fin och allvarlig man; man kunde icke se något allvarligare. Han
brukade trippa af och an i herrarnas rum med ena handen innanför
rockslaget och den andra på ryggen och med en inåtvänd min af sjuklig
humorist; i själfva verket var han också en obotlig hypokonder. Då och
då kastade han in ett ord i samtalet, vare sig det rörde politik,
befordringar eller oanständiga historier. Han var alltid på höjd med
hvad som sades, oaktadt han tycktes gå för sig själf i sina egna tankar;
men han drack nästan ingenting, icke heller rökte han.

Men det kunde också hända någon enstaka gång, att han var vid ett annat
slags lynne.

Han ville då vara rolighetsminister.

Vi barn hade en gång på en julbjudning roat oss tappert i vårt särskilda
rum, där vi fingo leka lekar och föra väsen så mycket vi ville.
Registratorn, som den kvällen mer än vanligt beklagade sig öfver sin
envisa hufvudvärk, hade tagit sin tillflykt från herrarnas rum in till
oss; där satt han tyst och stilla i en vrå med hufvudet i handen och
betraktade oss och våra lekar. Han liknade då en sjuklig och gammalklok
liten gosse med gråsprängdt hår och skägg – han bar skägg à la Napoleon
III – som icke fann sig riktigt hemmastadd hvarken bland barnen eller
bland de vuxna. Då vi slutligen blefvo utkallade till supén, fingo vi
det infallet att tåga ut i gåsmarsch. I en lång rad kommo vi alltså
utmarscherande i matsalen, röda och varma; jag gick i têten, emedan jag
var längst. Då vi kommo ut, möttes vi af en ohejdad munterhet. Jag vände
mig om, emedan jag misstänkte att vår gåsmarsch icke gärna i och för sig
kunde göra en så stormande lycka. Jag glömmer aldrig hvad jag då såg.
Efter oss kom som afslutning på gåsmarschen den lille registratorn
hoppande kråka. Ja, han hoppade verkligen kråka mycket bra; glasögonen
guppade upp och ned på hans stora böjda näsa, som var alldeles för stor
för en så liten man. Vid första anblicken ryste jag till; jag förstod
icke hur någon kunde skratta, och det oaktadt skrattade jag själf med.
Då registratorn såg, hvilken lycka hans infall gjorde – hans hustru
särskildt skrattade så att magen hoppade – fortsatte han ännu en stund
att hoppa kråka; han hoppade kråka två hvarf kring salsbordet alldeles
ensam.

Mina ögon sökte ofrivilligt hans son, en halfvuxen femton års gosse
liksom jag. Han hade gått och ställt sig i ett hörn längst inne i
skuggan.

Då registratorn slutat att hoppa kråka, började han ett samtal med min
far om sin morbror justitierådet, om hvilken tidningarna hade meddelat
ett rykte att han skulle komma att inkallas i konseljen.

________

GYCKLAREN

I GÅR skymtade ett bekant ansikte förbi mig på gatan. Det var blekt och
hade ett trött uttryck, men dragen voro skarpa och markerade.

Jag kände icke hans namn. Jag var säker på att jag hade sett honom någon
gång, kanske för mycket länge sedan, men jag kunde icke erinra mig när
eller under hvilka omständigheter. Hans ansikte hade väckt mitt intresse
utan att jag kunde förklara hvarför, och jag gräfde fram alla slags
gamla hågkomster ur mitt minnes skräpkammare för att söka identifiera
honom, men förgäfves.

På kvällen var jag på teatern. Där återfann jag honom till min
öfverraskning på scenen, i en biroll. Han var endast lätt maskerad, jag
kände genast igen honom och sökte efter hans namn på programmet. Jag
fann det, men det var mig obekant. Jag följde med spändt intresse hans
spel. Han föreställde en stackars dum och löjlig betjänt, som alla hade
till narr. Rollen var lika eländig som stycket, och han spelade den
inlärdt och konventionellt; men hans röst fick i vissa tonfall en bitter
och hvass klangfärg, som icke hörde till rollen.

De ringde för mitt öra, dessa tonfall, ännu sent på natten, då jag gick
af och an i mitt rum. Och med deras hjälp lyckades det mig slutligen att
gräfva upp den erinring, med hvilken han hörde samman. Jag fann, att vi
hade varit skolkamrater; men han var många år yngre än jag. Då jag gick
i högsta klassen, gick han i en af de lägsta.

*

När jag gick i öfversta klassen i skolan, stod jag en dag i fönstret mot
slutet af en frukostrast. Rasterna i skolan hade för mig sin alldeles
särskilda spleen: jag kunde icke taga mig något för. Jag visste, att jag
icke kunde min läxa, och gitte icke läsa öfver den. Den smula oro jag
kände för den kommande lektionen döfvades alltid af en större, af oron
för lifvet, af den naggande förkänslan af att de dagar som väntade
skulle bli lika tomma och meningslösa som de dagar som gått ...

Så gick jag af och an med händerna i jackfickorna och kunde icke göra
något, och emellanåt stannade jag vid fönstret, som stod öppet. Medan
jag stod där, fängslades min uppmärksamhet af ett egendomligt uppträde,
som just försiggick nere på gården, strax nedanför fönstret. En liten
gosse i en af de nedersta klasserna, ett barn på tio eller elfva år, låg
utsträckt på ryggen, omgifven af en mängd andra gossar i en ring. Deras
ansikten, de flestas åtminstone, hade det uttryck af elak nyfikenhet,
som barn och obildade icke förstå att dölja. En liten bredaxlad pojke
med utstående kindknotor, som gjorde intryck af att vara mycket stark
för sin ålder, stod innanför ringen med ett spö i handen.

»Du är min slaf,» sade han till gossen på marken, »är du inte? Säg: ’Jag
är din slaf!’»

»Jag är din slaf,» svarade barnet utan att tveka; det hördes, att det
icke var första gången han sade det.

»Res dig,» kommenderade den andre.

Gossen reste sig.

»Härma B., hur han ser ut, när han kommer in i klassen.»

B. var en lärare, som gick på kryckor. Gossen gick ett par steg utanför
ringen, som öppnade sig för att gifva rum; därefter gick han tillbaka in
på den improviserade scenen och utförde därvid med armar och ben samma
rörelser som en man som går på kryckor. Han gjorde sin sak mycket bra;
illusionen var fullständig, och åskådarne jublade, men den lille
skådespelaren stod allvarsam. Han hade ett litet blekt ansikte och
svarta kläder, kanske hade han nyligen förlorat sin far eller mor.

»Skratta,» kommenderade den andre med en lätt snärt af spöet, som han
hade i handen.

Gossen försökte lyda, men det gick icke lätt. Hans skratt lät tillgjordt
i början, men det dröjde icke länge, innan han lyckats skratta sig in i
ett verkligt, fullkomligt naturligt skratt, och han vände sig därvid mot
sin »herre», som om det var åt honom han skrattade. Men denne längtade
redan efter att låta sin slaf visa nya konster.

»Säg: ’min farscha är ett förbannadt suggskaft’.»

Gossen såg sig omkring i kretsen med en hjälplös blick. Då han såg, att
ingen gjorde min af att vilja hjälpa honom, och att alla tvärtom stodo i
spänd förväntan på något riktigt roligt, sade han så lågt han vågade:

»Min farscha är ett förbannadt suggskaft.»

Det blef ett gränslöst jubel.

»Skratta! – Gråt!»

Barnet började härma gråt, men han kom också nu in i den sinnesrörelse
han var befalld att låtsa. Gråten stockade sig i halsen på honom, och
han grät verkliga tårar.

»Låt honom vara,» sade en äldre gosse i ringen, »han gråter ju riktigt.»

Och i detsamma ringde skolklockan.

*

Några dagar senare sprang han förbi mig på vägen från skolan. Jag märkte
att hans jacka var uppsluppen i ryggen.

»Vänta litet,» sade jag till honom, »din jacka har sluppit upp i
ryggen.»

»Nej,» sade han, »den har inte sluppit upp, de ha skurit sönder den med
en pennknif.»

»Ha de också smutsat ned den här boken för dig?» frågade jag.

»Ja, de hade lagt den i rännstenen.»

»Hvarför äro de så elaka mot dig?»

»Jag vet inte. De äro starkare än jag.»

Han kände icke något annat skäl. Men det var väl icke det enda; det
måste ha funnits något hos honom, som retade dem. Jag såg på honom, att
han icke var som de andra. Undantaget, afvikelsen retar alltid barnen
och pöbeln. En skolgosses excentriciteter straffas af läraren med en
välment förmaning eller ett torrt och gubbsatiriskt löje; men af
kamraterna straffas de med sparkar och knuffar och blodig näsa, med
sönderskuren jacka, mössan omsorgsfullt lagd under en takränna och
vackraste boken kastad i rännstenen.

*

Han är alltså skådespelare nu; det var väl i det närmaste
predestination. Han talar nu från scenen till en stor publik. Det vore
eget, om han icke en gång skulle slå igenom; jag tror att han har
begåfning. Kanhända kommer han då så småningom att förvandla sitt
undantag till ett paradigma, efter hvilket andra försöka böja sig som
beskedliga regelbundna verb.

________

MARDRÖM

JAG drömde i natt.

– – En ändlös fil af rum; höga rum, tysta rum. Det är tomt och ödsligt
öfverallt – tjockt af damm öfver möbler och paneler – löjliga gamla
gravyrer på väggarna. Det är en dof tystnad, en tystnad som af domnad
hörsel; jag anstränger mig förgäfves att uppfånga något ljud från
grannskapet. Det är så bortglömdt och så öfvergifvet: jag börjar göra
mig en föreställning om någon mycket rik man, som äger så många
herrgårdar och slott att han icke kan minnas dem alla, och detta har han
glömt. Kanhända också, att han börjar bli gammal och minnesslö ... Men
jag själf, hvad gör jag här, och hur har jag kommit hit? Det har jag
glömt. Och jag, som just hade någonting så viktigt att uträtta inne i
staden, ehuru jag icke längre minns hvad ... Och det är en egen,
gulaktig halfdager. Det är ju midt på förmiddagen, hur kan det vara så
skumt?

Skymningen gör mig ängslig.

Jag anstränger mig att urskilja föremålen i våningen; jag försöker känna
igen mig. Det förefaller mig nämligen att jag har varit där förr, många
gånger, och att jag borde vara hemmastadd; men det är mig omöjligt att
reda mina minnen. Det är en känsla af samma slag som då man letar efter
ett namn, en term, ett uttryck, som man kanhända många gånger har
användt; man har det på tungan, tycker man, men man finner det icke.

– – Rader af stela, högryggade stolar. Ett gammalt klaver visar tänderna
långt inne i halfdunklet. Jag närmar mig och vill slå några ackord; men
jag får icke ett ljud ur strängarna, och det är ett tjockt lager af damm
öfver tangenterna. Det står en gammal dammig cylinderhatt på klaveret.
Så löjligt: den har mina initialer i botten. Jag ser närmare på hatten.
Men det är ju min egen, det är ju samma hatt som jag köpte på Fredsgatan
här om dagen; hur har den kommit hit, och hur har den blifvit så gammal?
Och omodern har den blifvit. Kullen smalnar af uppåt, och sådana gamla
löjliga vida brätten!

Jag tror att jag skulle vilja gråta, om jag kunde.

– – Men tyst ... Någon ropar mitt namn någonstädes där långt borta.

Jag fortsätter. Har den icke något slut, denna fil af rum, kommer man
aldrig till det sista, finns det ingen utgång?

Ännu en gång mitt namn. Det måste vara i närheten, här i våningen måste
det vara. Jag vill skynda på, jag vill springa; men benen kännas så
tunga under mig, det är med möda jag lyckas släpa mig fram.

Detta måste vara det innersta rummet. Det är rundt eller åttkantigt, det
är ett tornrum. Men det har ingen utgång. Alltså tillbaka samma väg,
genom alla de tomma rummen.

Tredje gången mitt namn!

Hvem ropar, hvem ropar? Där i hörnet är det; längst inne i skymningen.
En bred säng med tunga draperier. En gammal man med vaxgult ansikte
ligger och stirrar på mig med stora, matta ögon, blanka som glas – – som
glas – – .

Hvarför ligger den gamle mannen här så ensam och så glömd? Hvarför
ligger den gamle man...

Jag känner mig stel i alla leder; jag har säkert blifvit lam. Jag gör
icke ett försök att komma därifrån. Jag kan icke ens förmå mig att
släppa draperiet, som jag nyss böjde undan med vänstra handen.

Jag är ju ung, och han är gammal. Jag är jag och han är han. Och likväl
är han jag.

Mannen i sängen är ju jag. Det är jag.

Och en evighet igenom stod jag fastnaglad vid sängen och stirrade på mig
själf.

Nu i det fria.

Ett disigt landskap med blekgröna åkrar, på hvilka säden vajar sakta
liksom af sig själf, ty jag känner ingen vind blåsa; det är stilla som
om natten.

Jag gick och tuggade på ett strå och tänkte på ingenting. Vägen
slingrade hvit och smal mellan åkrarna. Säden stod manshög på ömse
sidor.

Med ens hörde jag någon kvida och jämra sig i närheten. Jag gick vidare,
någonting midt emellan rädd och likgiltig, och försökte inbilla mig
själf att jag ingenting hört, att det berodde på något misstag.

Men jämmern tilltog, och nu var det alldeles bredvid. Jag kunde icke gå
vidare. Benen ville icke bära mig. Jag hade en förnimmelse af att det
väntade mig någon pinsam episod, som jag till på köpet upplefvat någon
gång förut, för länge sedan.

Jag böjde undan säden. Där låg en gammal man på marken och kastade sig
kvidande af och an. Jag kände icke igen honom, jag kunde icke påminna
mig att ha sett honom förr. Jag tog honom under axlarna och hjälpte
honom upp i sittande ställning. Ett ögonblick satt han tyst i mina
armar, med hängande hufvud och stela ögon; men i ett nu skrek han till –
genomträngande, förfärligt – vred sig ur mina händer och föll till
marken, tung och styf som en stock.

Jag såg mig omkring och märkte förvånad att jag icke var ensam; det stod
en massa människor rundt omkring och skrattade åt mig. En fetlagd äldre
herre, som såg mycket välmående och gemytlig ut, slog sig på knäna och
skrattade, så att han blef alldeles eldröd i ansiktet.

Jag var häpen och ond. Jag kunde icke alls förstå hvad de skrattade åt.
Då kom jag händelsevis att kasta en blick på den döde, som låg stel och
tung på marken med de glasblanka ögonen stirrande tomt ut i luften.

Det var ju jag – jag – jag –.

________

ATT DÖDA

DET är skrifvet: du skall icke dräpa.

Vi veta visserligen alla, att det ofta är nödvändigt att döda. Men
måhända ligger det likväl något i det gamla ordet. Trots det lager af
damm, som tillvarons ständiga krigstillstånd under årens lopp hunnit
breda öfver mitt samvete, händer det stundom ännu att jag känner en
rysning, då jag tänker på några af de mord jag begått. Jag erinrar mig
icke alla. Några af dem voro också nödvändiga, och öfver dem känner jag
ingen ånger.

Men bland dem som jag dödat af elakhet eller nyck, erinrar jag mig
framför andra en liten fågel, en spindel och en räf.

*

De flesta barn äro elaka. Då jag var barn umgicks jag en tid med en
gosse, som var ännu elakare än jag. Han lärde mig att skjuta med
slangbåge. Då sommarlofvet kom, gingo vi hvarje dag i skogen med våra
bågar; och vi kunde icke se en liten fågel, som satt och kvittrade på en
gren, utan att strax lägga en sten i bågen och skjuta. Men vi träffade
nästan aldrig. Fåglarna liksom alla andra djur ha lärt sig att vara på
sin vakt mot människan, och vi hunno knappast sikta förrän fågeln
försvann som en prick i det blå. Denna ständiga otur gjorde oss så
vidunderligt elaka, att vi till sist ansågo det vara en hederssak för
oss att döda en liten fågel, på hvad sätt det än skulle ske.

Så hände det en dag – och det var icke i skogen, utan i en vrå af
trädgården, som hörde till landtstället där vi bodde – att vi i en buske
fingo se en liten fågelunge, som ännu icke hade lärt sig att flyga, utan
bara kunde hoppa från gren till gren. Utan att betänka oss ett
ögonblick, smögo vi oss så nära som möjligt och sköto af våra
slangbågar. Fågelungen föll till marken; men den var icke riktigt död.
Den låg där i gräset med vidöppen näbb, och i näbben rörde sig den lilla
tungan. Också ögonen lefde. Vi stodo villrådiga, blodröda af blygsel,
och sågo på hvarandra. Hvad skulle vi göra? Skulle vi döda den? Och
sedan, hvad skulle vi göra med en liten död fågel?

»Han dör snart af sig själf,» sade min kamrat.

»Ja,» svarade jag, »han kan inte lefva länge.»

Vi kände, att ingen af oss vågade röra vid honom mera.

Solen hade icke gått i moln, och fåglarna sjöngo alltjämt i träden. Men
vi smögo oss bort utan att se på hvarandra, och vi lekte aldrig mera i
denna vrå af trädgården.

*

Hvarför dödade jag spindeln? Det var icke af elakhet, det var rent
impulsivt, emedan den skrämde mig.

Det var i Hamburg. Jag satt ensam på ett hotellrum och läste i en bok.
Det elektriska ljuset föll hvitt och kallt öfver de hvita bladen i min
bok. Jag hade tändt alla glödlamporna i rummet. Det var tyst omkring
mig, intet annat ljud än af pendylen, som pickade på kakelugnsfrisen,
och af bladen, som jag vände. Det var en dimmig höstkväll; stadens alla
osunda dunster trängde in i rummet och förgiftade mitt lynne. Då och då
såg jag upp från boken och ut genom fönstret: den döda och tomma Alstern
i dimma, gasblossen på Lombardbrücke ...

Med ens kände jag något, som rörde vid min hand. Det var en jättestor
spindel, luden och fet, som kröp öfver min hand och ned i boken, som jag
läste. Då han såg, att jag betraktade honom, började han springa. Jag
sprang upp från stolen och kastade boken långt ifrån mig, blek af fasa.
Men spindeln hade redan hunnit springa utför mitt ena ben och ned på
golfvet; som ett trådnystan rullade han midt öfver rummet med en fart,
som om han haft eld i bakbenen. Jag måste döda honom; jag kände det som
enkelt nödvärn. Jag tog upp boken från golfvet, slungade den öfver
spindeln och krossade honom.

Hur är det, finns det icke en gammal vidskepelse som bjuder, att man
aldrig skall döda en spindel?

Jag vågade icke röra vid boken. Jag har aldrig läst i den sedan.

Jag måste se en människa ... Jag gick bort till dörren och ringde på
kellnern.

Då han kom, stirrade jag förvånad på honom, innan jag kom mig för att
improvisera:

»Skaffa mig litet whisky.»

*

Räfven dödade jag, emedan jag hade en bössa i handen, då jag mötte
honom. Det föreföll mig själfklart, att jag borde döda en räf, om jag
mötte honom i skogen och hade en bössa i handen.

Det var på vintern. Det snöade hvarje dag, och hvarje dag gick jag i
skogen med en gammal dålig bössa och en svart pudel vid namn Gustaf. Jag
jagade icke. Stundom sköt jag till måls på grankottarna för att förströ
mig och för att roa Gustaf, som vid hvarje skott hoppade och skällde
högt af förtjusning öfver smällen. Den skrämde honom icke, ty han hade
ännu icke lärt sig, att en bössa är ett mordredskap.

En dag, då det redan började skymma, mötte jag en liten räf. Han hade
varit nere i bygden i affärer och var nu på hemväg med en spräcklig höna
i gapet. Jag stod gömd bakom en enbuske, och han sprang tätt förbi mig
utan att se mig. Jag lade an och sköt. Hvarför? Det brukas så.

Räfven sprang ännu några steg framåt, som om ingenting hade händt.
Därefter tvärstannade han plötsligt liksom förvånad och släppte hönan.
Och med ett svagt, ängsligt läte sträckte han ut sig på snön och dog.
Gustaf, den svarta pudeln, som ännu nästan var en valp, rusade fram i
vild förtjusning med sitt muntraste skall och nafsade honom lekfullt i
ena örat. Men i nästa ögonblick förstod han att det främmande djuret var
dödt. Det kom en obeskrifligt skygg och rådvill blick i hans svarta
glänsande ögon. Slutligen smög han sig med slokad svans tätt intill mig
och gnällde sakta.

Jag lät räfven ligga och gick hem, ty jag frös.

Nästa dag gick jag samma gångstig fram, ty den var min älsklingsväg. Jag
gick småhvisslande stigen framåt och tänkte icke längre på det som hade
händt dagen förut. Med ens ryckte jag till och tvärstannade: på marken
framför mina fötter låg en död räf. Kråkorna hade hackat i det
blodsprängda, uppåtvända ögat.

Jag stod ett ögonblick och betraktade räfven, medan jag lyssnade till
ljudet af två trädgrenar, som af vinden gnedos mot hvarandra.

»En lefvande räf är vackrare än en död,» sade jag till mig själf.

Och jag uppsökte sedan andra vägar.

________

EN HERRELÖS HUND

EN man dog, och då han var död, vårdade sig ingen om hans svarta hund.
Hunden sörjde honom länge och bittert. Han lade sig dock icke att dö på
sin herres graf, kanhända emedan han icke visste hvar den fanns,
kanhända också emedan han i grunden var en ung och glad hund, som ännu
ansåg sig ha en del otaldt med tillvaron.

Det finns två slags hundar: hundar, som ha en herre, och hundar, som
icke ha någon. I det yttre är skillnaden icke väsentlig; en herrelös
hund kan vara lika fet som de andra, ofta fetare. Nej, skillnaden ligger
på annat håll. Människan är för hunden det oändliga, försynen. En herre
att lyda, att följa, att förlita sig på: det är så att säga hundlifvets
mening. Väl har han icke hvarje minut af dagen sin herre i tankarna, och
väl följer han honom icke alltid tätt i hälarna; nej, han springer ofta
omkring på egen hand med affärsmässig uppsyn och nosar på husknutarna
och knyter förbindelser med sina likar och nafsar till sig ett ben, om
det faller sig så, och bekymrar sig om mycket; men i samma ögonblick
hans herre hvisslar, är allt detta ute ur hans hundhjärna fortare än
gisselslagen drefvo månglarna ur templet; ty han vet, att ett är af
nöden. Och han glömmer sin husknut och sitt ben och sina kamrater och
skyndar till sin herre.

Den hund, hvars herre dog utan att hunden visste hur och blef begrafven
utan att hunden visste hvar, sörjde honom länge; men då dagarna gingo
och ingenting inträffade, som kunde påminna honom om hans husbonde, så
glömde han honom. På den gata, där hans herre bott, kände han icke
längre lukten af hans spår. Då han tumlade om på en gräsplan med en
kamrat, hände det ofta att en hvissling skar genom luften, och i samma
ögonblick var kamraten försvunnen som en vind. Då spetsade han öronen,
men ingen hvissling liknade hans herres. Så glömde han honom, och han
glömde ännu mera: han glömde att han någonsin haft en herre. Han glömde
att det någonsin hade funnits en tid, då han icke skulle ha ansett det
möjligt för en hund att lefva utan en herre. Han blef hvad man skulle
kunna kalla en hund som sett bättre dagar, ehuru i inre mening, ty i det
yttre gick det honom någorlunda godt. Han lefde som en hund kan lefva:
han stal då och då ett godt mål mat på torget och fick stryk, och hade
kärlekshistorier, och lade sig att sofva när han var trött. Han fick
vänner och ovänner. Den ena dagen klådde han grundligt upp en hund, som
var svagare än han, och en annan dag blef han själf illa tilltygad af
en, som var starkare. Tidigt på morgonen kunde man se honom springa
utför sin husbondes gata, där han af vana fortfarande mest höll till.
Han springer rakt fram med en min som om han hade något viktigt att
uträtta; luktar i förbigående på en mötande hund, men bryr sig icke om
att fullfölja bekantskapen; därefter ökar han farten, men sätter sig med
ens ner och kliar sig bakom örat med hetsig energi. I nästa ögonblick
rusar han upp och flyger midt öfver gatan för att jaga en röd katt ner i
en källarglugg, hvarefter han med återtagen affärsmin fortsätter sin väg
och försvinner bakom hörnet.

Så gick hans dag, och det ena året följde det andra tätt i spåren, och
han åldrades utan att han märkte det.

Så blef det då en gång en mulen afton. Det var vått och kallt, och det
kom en regnskur då och då. Den gamle hunden hade hela dagen varit på
ströftåg långt nere i staden; han gick långsamt uppför gatan, han
haltade en smula; ett par gånger stannade han och ruskade sin svarta
päls, som med åren blifvit gråsprängd kring hufvudet och halsen. Efter
sin vana gick han och nosade än till höger, än till vänster; så tog han
en afstickare inåt en portgång, och då han kom ut, hade han en annan
hund i sällskap. I nästa ögonblick kom en tredje till. Det var unga och
skämtsamma hundar, och de ville narra honom han att leka; men var vid
dåligt lynne, och dessutom började det ösregna. Då skar en hvissling
genom luften, en lång och skarp hvissling. Den gamle hunden såg på de
båda unga, men de lystrade icke; det var icke någon af deras herrar som
hvisslade. Då spetsade den gamle herrelöse hunden öronen; han kände sig
med ens så underlig. En ny hvissling, och den gamle hunden gjorde
rådvill ett språng först åt den ena sidan, så till den andra. Det var
hans herre som hvisslade, då måste han ju följa! För tredje gången
hvisslade någon, lika ihållande och lika skarpt. Hvar är han då, åt
hvilket håll? Hur har jag kunnat bli skild från min herre! Och när
skedde det, i går eller i förgår, eller kanske för en liten stund sedan?
Och hur såg min herre ut, och hvad hade han för lukt, och hvar är han,
hvar är han? Han sprang omkring och nosade på alla förbigående, men
ingen var hans herre, och ingen ville vara det. Då vände han och sprang
gatan utför; i hörnet stannade han och såg sig omkring åt alla sidor.
Hans herre var icke där. Då tog han gatan tillbaka i fyrsprång; smutsen
stänkte om honom, och regnet dröp af pälsen. I alla hörn stannade han,
men ingenstädes var hans herre. Då satte han sig ned i en gatukorsning
och sträckte det lurfviga hufvudet mot himmelen och tjöt.

Har du sett, har du hört en sådan bortglömd, herrelös hund, då han
sträcker hals mot himmelen och tjuter, tjuter? De andra hundarna luska
sakta bort med svansen mellan benen; de kunna ju icke trösta och icke
hjälpa.

Converted and published on https://SamoLit.com/